enligt O

Min längtan kvar

Min längtan kvar av Mårten Melin är en diktsamling som vänder sig till den som är på väg in i tonåren, den som upplever eller upplevt sin första förälskelse, eller den som är i vilken ålder som helst och någon gång varit kär. Det går att läsa den som en diktsamling, eller som en lång dikt i tre delar om en förälskelse före, under och efteråt. Orden är få, men känslorna komplexa och starka. Vi får följa med på en resa som är så vacker, så underbar, men också så sorglig. En första kyss och en sista. Så lika, men ändå så olika.

Att läsa dikter är ett bra sätt att ta del av de innersta känslorna. Orden är så flexibla att de går att forma på olika sätt, för att passa olika läsare. Det går att fylla i tomrummen mellan dem med olika känslor, tankar och funderingar. Mårten Melin har skrivit en fin diktberättelse om något alla behöver, men också kan förlora. Jag tycker mycket om den. Min längtan kvar är en stor liten bok som jag gärna hade använt om mina elever varit lite yngre.

Veckans kulturfråga v.40

Sista onsdagen i september och snart är det höst på riktigt. Det enda positiva jag kan komma på med hösten är att träden blir vackra. Läser gör jag helst utomhus i solen, men jag får väl öva på att läsa i min läsfåtölj. Veckans kulturfråga handlar om läsplatser och lyder.

Var läser du helst? Vilka tillbehör behövs för att skapa den perfekta lässtunden? 

 

Jag läser som sagt helst på vår stora veranda i utomhussoffan. Sent på säsongen köpte vi dessutom en hammock som har potential att bli nästa års ultimata läsplats. Ett annat ställe som är fint att läsa på är vårt växthus som innehåller fyra härliga rottingfåtöljer. Oftast läser jag dock i sängen, men det funkar helt ärligt sådär eftersom det snarare är regel än undantag att jag somnar.

Vad behövs för att lässtunden ska bli perfekt? Om det är inomhus vill jag ha en mysig filt kring mig och en bra läslampa är bra att ha om jag inte läser e-böcker. Utomhus är det viktigt med kall dryck för att inte bli för varm. Är det en solig sommarkväll funkar vin perfekt, medan te funkar bättre inomhus på hösten.

 

Svara gärna i en kommentar, i ett blogginlägg eller på sociala medier. Tagga gärna in @enligto så att jag hittar era svar.

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Natthimmel med kulhål

Natthimmel med kulhål är Ocean Vuongs debut och jag läste den på svenska, trots att översättning av lyrik är något av det svåraste att göra bra. Andreas Lundberg gör dock ett fint jobb och trots att jag inte studerat dikterna på originalspråk och helt kan bedöma översättningen, har dikterna ett flyt som gör att språket känns korrekt. Originaltiteln är Night Sky with Exit Wounds och boken kom ut 2016.

Ocean Vuongs diktsamling inleds med ett kort citat av Bei Dao, en kinesisk poet som tillhör mina favoriter. Därefter följer ett par dikter uppbyggda i radpar, där läsningen går som i cirklar. Många av Vuongs dikter är uppbyggda just så och rytmen är minst lika viktig som innehållet. Tempot i läsningen blir högt och egentligen kan jag inte påstå att jag förstår precis allt, men jag känner orden och de får mig att förstå i alla fall en del av den smärta och frustration som de försöker beskriva. Andra dikter liknar mer små berättelser, som den om en flykt i “Immigranten Haibun”. Vuong tar med oss till Vietnam i dikter som “Aubade med brinnande stad”, låter oss få träffa hans pappa i dikter som “Telemachos” och hans mamma i dikter som “Huvudstupa”, men delar också osäkerheten hos en pojke som inte riktigt vet hur han ska agera eller vem han ska vara. Smärtan i “Tacksägelse 2006” där han konstaterar att “alla mina vänner är tre år bort” och “min mor sa att jag kunde bli vad jag ville — men jag valde att leva”.

Kampen för att verkligen få leva, att hitta sig själv och våga vara den han hittar återkommer i dikt efter dikt. I dikten “Till storms” följer vi kampen för att våga och kunna älska en man på riktigt, med ömhet. Att vara homosexuell är inte ofarligt, vilket Vuong skriver om i dikten “Jordens sjunde cirkel” där han i fotnoter berättar om mordet på Michael Humphrey och Clayton Capshaw, ett gaypar som bränns till döds i sitt hem i Dallas. I dikten “Fragment ur en anteckningsbok” får vi just fragment ur en pojkes liv, som ger oss en aning om helheten som blir ännu tydligare i den smärtsamma dikten “En dag kommer jag att älska Ocean Vuong”.

Ocean Vuongs dikter är inte enkla. De är vackra, kreativa, oväntade och fyllda av känslor. De är inte dikter som har en färdig tolkning, eller ens en tydlig sådan. Jag tycker om dem och vill läsa dem igen. Natthimmel med kulhål är en bok att återvända till igen och igen.

 

 

Från författardrömmar till succé från Bokmässan 2018

Jag fortsätter min genomgång av klassiska seminarier som jag tidigare skrivit om på Kulturkollo. Det här är ett från 2018, ett år då feelgood började ta plats i finrummet


Jojo Moyes samtalar med Titti Schultz om sina böcker och berättar att hon skrev tre böcker som blev refuserade, innan hon blev publicerad. Det var däremot inte förrän hon gav ut sin nionde bok, som hon slog igenom rejält. Efter den åttonde boken var hon på väg att ge upp. Hon tänkte att allt hon skulle bli var en författare som skrev böcker som ingen ville läsa. Att hon inte gav upp trots allt handlade troligen om att hon är lite obstinat, eller för att hon helt enkelt inte kan något annat. Ändå är hon sin egen största kritiker och hon har kasserat bokidéer efter mer än 20000 ord. Faktiskt strök hon också 70000 ord från originalversionen av Sophies historia och trots att hon var lätt panikslagen efteråt är hon glad att hon gjorde det.

Att läsa sina egna böcker efter de publicerats är något hon inte kan göra. Det är för smärtsamt att hitta alla saker hon skulle vilja ändra, men inte kan göra något åt. Boken hon skriver nu är dock ovanlig, då hon älskat att skriva den. Annars kan skrivprocesser vara jobbiga, säger hon och även om ursprungsidén finns är skrivandet trögt och jobbigt. Vi får lite ledtrådar om vad boken handlar om och Moyes trycker på hur olik den är Me before you. 

I Sverige är hon aktuell med tredje boken om Louisa som heter Still you i original och det blir den sista. Även om hon älskar Louisa och att skiva om henne har hon lämnat henne på en plats där hon kan få vara.

Me before you blev en gigantisk succé men att skriva uppföljaren var riktigt trögt. Det tog månader innan hon ens vågade börja skriva. Mest var hon orolig för hur läsarna skulle reagera på en andra bok där Louisa faktiskt går vidare till någon annan. Det var också extra jobbigt att följa upp en succé och faktiskt är hon ganska glad över att hon inte slog igenom med sin första bok, för då hade hon kanske inte vågat skriva mer. Ändå förändrade Me before you hennes liv totalt. Nu hade hon helt plötsligt råd att bara skriva och är tacksam över att ägna dagarna åt att skriva om karaktärer och leva i sitt huvud.

De senare åren har varit intensiva och förra året hade hon bara en veckas semester efter att ha jobbat alla helger utom två. Självklart förstördes hela semestern av en hysterisk matförgiftning i ett hotell med glasväggar in till badrummet. Läxan hon lärde var att planera in ledighet i livet och faktiskt ägna sig åt sin familj. Det går inte att bara jobba när familjen finns där. Nu har hon bestämt sig för att koncentrera sig på två saker, jobbet och barnen. Det går inte att fixa allt samtidigt. Ett perfekt hem, hemlagad mat, hembakade kakor, en vältränad kropp, men det går inte att få allt samtidigt. Det räcker att jobba och att försöka klara all oro som kommer av att ha barn. Hon väljer t.ex. att åka hem tidigt från mässan till sina barn, istället för att gå ut med förlaget. Livet handlar om att prioritera och att kompromissa.

Trots att Jojo Moyes på ytan är en författare som skriver underhållslitteratur är hon noga med att skriva så att hon inte förstärker stereotypa föreställningar om kvinnor och deras vänskap. Samhället har förändrats och hon berättar att hon inte alltid känner sig bekväm med att läsa vissa av de gamla böckerna hon skrivit då de känns opassande nu. Vissa saker vill hon absolut inte ändra, som slutet i Me before you. Det får inte bli för sockrat och målet kan inte vara att ingen ska bli upprörd, säger hon.

Jojo Moyes är en väldigt disciplinerad författare. Hon skriver på väldigt många olika ställen, vilket hon lärt sig som journalist. Det enda behöver är sin laptop och öronproppar. För att skriva sexscener behöver hon däremot vara långt från anda människor och kanske alkohol. Konstigt nog är det också sexscenerna som är det alla tror är sant, vilket kan vara ett problem om man, som Moyes, bor i en liten by.

Det hon lärt sig under de åren hon skrivit är att lyssna och attt fundera över vad som pågår bakom  neddragna persienner eller i människors huvuden. Det finns berättelser överallt och alla bär på en bok, kanske två inom sig. Det handlar mycket om att vara nyfiken och lyssna till dem. Och självklart att våga skriva ner dem.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 29 september 2018

Från suffragetter till #metoo från Bokmässan 2019

Under årets digitala mässa kommer jag att flytta bokmässeinlägg från Kulturkollo hit. Det här är ett seminarium från förra året som inte blev riktigt så bra som jag hoppats, men ändå gav en del.


Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28/9-2019

Mitt möte med Jennifer Niven 2017

Genom mitt bloggande har jag fått chansen att intervju en rad författare. En av de finaste mötena var när jag och Fanny träffade Jennifer Niven 2017. Så är skrev jag då på Kulturkollo.


Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i nattenEn bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt. 

När jag läste All the bright places imponerandes jag av hur realistiskt Niven beskrev Finchs mående. Hur hon fick fram hans depression, utan att för den skull beskriva honom som en deprimerande person. När hon berättar att hon själv vad en pojkvän som tonåring, som tog livet av sig, förstår jag mer hur det kommer sig. Det här var boken hon äntligen vågade skriva och kanske är det därför den blev så ärlig.

Det var när Nivens agent oväntat gick bort 2013 och hon behövda söka en ny sådan, som hon började fundera på att skriva för ungdomar istället för vuxna. Hon behövde en ny idé att presentera. Någon gav henne rådet att skriva om något hon verkligen ville skriva om, men som skrämde henne och då kom idén om All the bright places till. Hon satte skriv för att skriva och sex veckor senare var boken klar, något som hon menar helt klart bevisade att boken behövde bli skriven.

När jag googlade lite inför intervjun hittade jag information om att All the bright places hamnar bland en av alla “banned books” i USA. Anledningen? De explicita sexscenerna. Om jag minns dem? Nej. Annars har boken fått stor spridning och många lärare läser boken med elever. Även jag har rekommenderat den till elever som läst och gillat. Vi talade om hur viktigt det är att det finns böcker om svåra ämnen, då de kan funka som stöd och tröst för ungdomar som bär på samma känslor. Niven berättar hur det skapats communities på nätet för läsare där de ger varandra stöd när de har det svårt. Det svartaste oroar snarare de vuxna än de unga.

Just nu håller Niven på att skriva filmmanus till All the bright places som snart börjar att spelas in. Skådespelare som ska gestalta Violet är utsedd, men rollen som Finch är ännu inte knuten till någon skådespelare. Självklart har Niven några favoriter, men självklart vill hon inte avslöja vilka. När det gäller manuset så är det självklart att vissa scener tas bort och/eller förändras, men det viktiga har varit att hålla kvar samma känsla som i boken.

Nivens senaste bok heter Holding up the universe (Vända världen rätt) och handlar om Libby, “the worlds fattest teenager” och Jack, som helt klart har mer status, men brottas med egna problem. Libby är en blandning av en vän Niven hade i skolan, några släktingar och hennes själv. Hon ville skriva om någon vara yttre kan väcka fördomar, men som är stark, driven och snäll. Att Jack lider av ansiktsblindhet är ingen slump, då Niven har både en kusin och en morbror/farbror som har diagnosen. Jack känner inte igen någon, men det får att ha olika grader av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det heter med ett fint namn.

Av den drömmer Niven om att göra en tv-serie och det kan jag tänka mig skulle funka bra. Hon är vän med Jay Asher, vars bok 13 reasons why blivit tv-serie på Netflix och kanske har det inspirerat henne. Nya projekt då? Ja, det vill författare prata om och även om de vill så får de inte. Vi fick i alla fall veta att det är en egen roman på gång och ett projekt tillsammans med en annan författare. Den senare är just nu ca 170-180 sidor och hyfsat snart färdig.

Med sig till intervjun har Niven sin vän Robbi Davies, som förhoppningsvis kommer ut med en ungdomsbok snart. Kom ihåg var ni hörde hennes namn först! Avslutningsvis fick vi signera Jennifer Nivens exemplar av All the bright places där läsare skrivit hälsningar på väl valda platser. Verkligen en fin idé.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2017-09-30
I höst kommer Jennifer Niven med en ny bok som heter Breathless. Den ser jag fram emot!

Masha Gessen om populism från Bokmässan 2018

Under mässhelgen flyttar jag texter från tidigare års Bokmässor från Kulturkollo hit. Det här är en text om Masha Gessen från Bokmässan 2018.


Mitt första seminarium på årets Bokmässa var ett samtal mellan Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt med titeln “Hur överröstas populismens locktoner?”

Gessen tycker egentligen inte om ordet populism, då hon menar att politik som lockar många inte behöver vara något dåligt. Det är dessutom en ord som är svårt att definiera. Vi behöver ord som beskriver Trump, Putin, Orban och deras likar, utan att förlöjliga deras anhängare. De är demagoger, kanske narcissister och de vinner väljare. De har inga idéer och Gessen talar om Putin som en liten man, både till storlek och sinne, “small minded” är ordet hon använder. Varken han eller Trump är några smarta eller skickliga politiker, mest är de bara korkade, säger hon.

På ett sätt är det vi kallar populism bra för politiken, då vi måste diskutera de som driver en politik vi inte vill acceptera, men vi måste förhålla oss till. Gessen menar att det är förminskande att säga att de som röstar på högerextrema partier inte vet vad de gör. Honor övertygad om att de som röstade på Trump visste vad de gjorde. Hans politik kanske inte gör deras liv bättre, men det är en protest mot det politiska systemet som gynnar de rika och de utbildade. Det finns inte längre ett motstånd mot Trump i det republikanska partiet, då de riskerar att själva inte blir omvalda om de går emot en president som många faktiskt röstat på.

Hur behöver andra politiker förändras för att väljarna ska rösta på dem? Gessen säger att hon saknar visioner från det demokratiska partiet. Så länge de saknas kommer Trumps löfte om en bättre värld, en i imaginär sådan, men en som många längtar efter. En värld utan problem, där det bara finns vita som är precis som de. En tid som aldrig funnits, men som de tror har funnits. Det finns få politiker som istället talar om den fantastiska framtid vi kan få. Bernie Sanders hade vissa visioner och det är i vänstern de finns, menar Gessen. Idéer som fri vård och fri utbildning för alla, som ses som kontroversiella i USA, fick med sig människor i sin tro på ett bättre samhälle.

Masha Gessen är aktuell med boken Ester och Ruzia om sin mormor och farmor, som både levt i totalitära samhällen. Är det bra eller dåligt att koppla vår nutid till totalitära samhällen i historien, som t.ex. Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland?, undrar Huitfeldt och hänvisar till den debatt som pågår just ju även här. Alice Teodorescu skrev t.ex. i GP häromdagen att förintelsens offer blivit kidnappad i debatten mot högern idag. Något som Johan Hilton reagerade starkt på i DN dagen efter. Gessen påpekar att vi inte kan bortse från historien och därför är det en ointressant frågeställning. Har vi lärt oss av historien finns likheterna inte, annars borde vi göra det.

Media och dess roll i samhället är något som vi också måste diskutera. Ska media vara emot populism, eller inte? Diskussionen pågår här och den pågår i USA. Trump kallar media som inte passar honom för fejk och samma strategi blir mer och mer tydlig för SD. Media ska granska makten, säger Gessen, det är viktigt och det händer mycket inom media idag i USA. Samtidigt är det svårt för media att förhålla sig till Trump och t.ex. hans twittrande. Att ignorera är inget alternativ, men inte att skriva om det heller, det är får låg nivå och påverkar synen på politik. Problemet blir när tidningar som New York Times publicerar anonyma historier från Trumps administration, utan att det finns någon transparens. Om de som inte tror på “traditionell” media inte har skäl att göra det kommer klyftorna bara att öka. Det handlar om inkomster, men också om de områden där Trumps väljare bor. Det finns en rädsla för att inte kunna få ett bra liv, eller kunna erbjuda sina barn ett bra liv.

Masha Gessen är intressant och har en ovanligt balanserad syn på det samhälle vi lever i. Fler sådana röster behövs även här i Sverige. Polarisering är inte bra för någon. Precis som Gessen säger önskar även jag att mina barn ska få växa upp i en trygg värld. Vi behöver mer optimism och en ljusare framtidstro, men det kanske är svårt när vår planet håller på att brinna upp, påpekar Gessen och ja, det har hon verkligen rätt i.

Så hur ska vi överrösta populismens locktoner? Viktigast är att erbjuda ett alternativ och en annan vision av framtiden än vad som politiker gör nu. Media behöver också fokusera på det stora, inte bara på att t.ex. avslöja Trumps lögner, eller allt galet SD gör, utan gräva djupare. Egentligen är det inte viktigt vad vi gör, men vi måste göra det tillsammans. Fler behöver bli aktiva för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för de som passar in i ett populistiskt samhälle. När makten skiftar åt ett håll som är problematiskt måste vi kämpa ännu mer för att behålla moralen.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 27 september 2018

Följ stafetten om Bokmässan

Tack till er som var med och bidrog med inlägg i dagens Bokmässestafett och till er som läst. Vi började dagen hos Bokhyllan i pepparkakshuset som skrev om att vara nybörjare på mässan och hur blyghet kan ställa till det. Även Bokdivisionen tillhör de som just påbörjat sin relation med Bokmässan och bara varit där en gång. Det här med att skapa en tillhörighet på Bokmässan skulle jag säga går gradvis.

Mitt första år som bokbloggare 2009 vågade jag inte prata med någon, men redan året efter började träffar anordnas och jag började lära känna en massa trevliga människor. Anna på och dagarna går … träffade jag till exempel då. I sitt stafettinlägg skriver Anna om alla möten under åren och jag minns med glädje flera av dem. Kanske speciellt bokcirkeln med Kim Thúy som var helt fantastisk. Hanna på Feministbiblioteket skrev just om hur hon blev en del av ett bloggkollektiv och visar med bild hur vi såg ut första gången vi träffades. Helena på Fiktiviteter påminner mig om saker jag gjort på Bokmässan, trots att jag egentligen inte vågar det, som den intervju vi gjorde tillsammans av Xiaolu Guo. Läskigt på så många plan.

Ett eget läsrum omfamnar den digitala Bokmässan och skriver om hur den kan göras riktigt bra. Hon tipsar om bra seminarier, men konstaterar att det där med bokköp är lite svårare. Jag var faktiskt på Akademibokhandeln i torsdags och där var det lite extra mässrea, men det går inte riktigt att matcha utbudet på Bokmässan som rör sig utanför den kommersiella begränsningen. Bokbesatt skriver om det bästa med Bokmässan, men försöker också se fördelar med årets digitala variant och ja, de finns. Ann-Sofie på Breakfast Bookclub skriver till exempel om det faktum att programmet är riktigt bra och att det är lätt att se precis de seminarier man vill och att lämna mitt i om det inte känns bra.

“Att gå på Bokmässan är lite som att komma hem” skriver Lexie på Tusen sidor och så är det verkligen. Hon beskriver fint hur det känns som att dela en speciell gemenskap med alla som är där. Jag saknar också myllret, människorna, böckerna, mötena, seminarier och mycket annat. Det skriver jag om i mitt inlägg som du hittar här.

Agnes bokblogg bjuder på ett fint inlägg med minnen från fyra mässor och minnen kan ju ingen ta ifrån oss. Det är både sorgligt och fint att faktiskt tänka på åren som varit. Att nästa år ska bli den bästa är det många som skrivit om både i stafetten och på sociala medier under dagen. Det ÄR tråkigt utan en Bokmässa i Göteborg och jag hoppas att vi snart kan få återgå till det mer normala. Ulrica på Västmanländskans bokblogg skriver om hur hon saknar kramarna och det gör jag också. Inte bara på Bokmässan, utan alltid.  

Här finns en lista med länkar till alla inlägg

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare från Bokmässan 2019

 

Jag har ganska nyss kommit i kontakt med och blivit medlem i IBBY-Sverige, men redan förra året var jag med när de delade ut Peter Pan-priset. Det här inlägget är från Bokmässan 2019.


Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2019-10-05

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: