enligt O

Tankar från en bokberoende

Författare: enligt O Sida 1 av 504

När någon inte läser

Förra veckan bloggade jag om sätt att öka elevernas läsmotivation, men självklart kan läraren inte göra allt jobb. Läsprojekt i skolan bygger på att eleverna läser de böcker det är tänkt att de ska läsa. En grundförutsättning. Vad händer om de inte gör det? Vad här en lärare egentligen att sätta emot, förutom en betygsvarning som i förlängningen kan bli ett F?

Nu låter det kanske som att jag har som hobby att sätta dit elever, men mitt svar är faktiskt att det behöver bli lite pinsamt att inte läsa. Visserligen är det svårt att komma åt de där eleverna som lyckas bli “sjuka” varje gång det vankas redovisning, men de är ändå i minoritet. För de andra brukar det räcka att en gång behöva sitta i ett gruppsamtal utan att kunna bidra. Det händer sällan två gånger.

Minst ett av de gruppsamtal eleverna har kring böckerna de läser ska spelas in. Då är det i princip omöjligt för en elev att dölja för mig att hen inte läst. Igår hade mina ettor ett examinerande samtal kring Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad där de fick varsin karaktär att samtala utifrån. För att kunna svara på frågor som karaktären och dessutom kunna svar på frågor på ett trovärdigt sätt, krävs att eleven läst boken. Visst går det att babbla på, men när de andra i gruppen vill göra ett bra jobb är det inte populärt att vara oseriös. Just den här gången fick de också tjugo minuter att förbereda det de skulle säga, vilket gjorde att alla som läst kände sig redo för ett seriöst samtal, även de som egentligen tycker att det är ganska nervöst att samtala med andra. Jag anpassar gärna, men eleverna måste ändå ta ansvar för att uppgifterna blir gjorda.

Specifika uppgifter som kräver läsning kan visserligen var ett sätt att “sätta dit” en elev som inte läst, men å andra sidan är det också en viktig markering. Skoluppgifter ska tas på allvar och det duger inte att inte göra det som krävs. Sedan har jag självklart anpassat läsningen och några har lyssnat på boken. Inte heller lässvårigheter är en ursäkt, men det går lätt att stötta den som behöver det. Att strunta i att göra uppgifter är däremot aldrig okej. På sikt är jag övertygad om att höga krav skapar läsmotivation.

Smittan som förändrar allt

Smittan är en radioföljetong från P3 serie och den bästa av de jag lyssnat på sedan De dödas röster. Troligen beror det på att idén till serien kom från ingen mindre än Jessica Schiefauer, men också på att det är en serie med ett innehåll som verkligen skrämmer och berör.

Huvudpersonen Linnea lever ett ganska vanligt och lättsamt liv med sin pojkvän Yasser. Hon umgås en del med sin äldre syster Mika och hennes man Björn som tillsammans har sonen Adam. Det är Björn som först kommer i kontakt med smittan när ha bevittnar en överfallsvåldtäkt mitt under en fotbollsmatch. Ingen vet då att gärningsmannen smittats av ett japanskt influensavirus, som överförs sexuellt, men drabbar män värst. Viruset förvandlar män till våldsamma odjur som förgriper sig på kvinnor.

Den första i Linneas närhet som drabbas är systern Mika. Hon har varit otrogen mot Björn och mannen hon träffat verkar ha smittat henne. Här börjar det helvete som förstör Linneas liv helt. Runt omkring henne begås vidriga övergrepp och rädslan för att hon eller hennes närstående ska drabbas är självklart stor.

Smittan handlar om ett samhälle som håller på att gå under. Där vem som helst kan förvandlas till ett monster och ingen verkar veta hur epidemin ska stoppas. Skådespelarinsatserna är bra, även om det ibland blir lite överdramatiskt och teatraliskt. Något som är lätt att ha överseende med med tanke på innehållet. Mest tycker jag om de avsnitt när Linnea gör en inspelning till systersonen för att han i framtiden ska få veta vad som hänt.

Nu blir jag lite sugen på att lyssna på Kommando Karim, som är det enda av P3 series verk som jag inte stiftat bekantskap med.

Lojal — en bok om hemligheter och lojalitet

Delphine de Vigans nya bok Lojal handlar om läraren Hélène som oroar sig för en av sina elever Théo. Hon försöker få sin chef och sina kollegor att uppmärksamma honom mer, men eftersom det egentligen inte finns något konkret att gå på är det svårt att göra något.

Vi som läser boken får även Théos perspektiv och vet att hans liv inte är det enklaste. Varannan vecka bor han hos sin pappa, som är i det närmaste ett vrak. Det är Théo som tar hand om honom istället för tvärtom, men han vågar inte berätta någonting om situationen ens för sin mamma. De veckorna han bor hos mamma är bättre, men hon vill helst inte höra ett ord om sin före detta man och är på det stora hela ganska distanserad mot sin son.

På skolan har Théo och hans vän Mathis hittat ett gömställe. Där delar de på flaskor med sprit och flyr världen både bokstavligt och bildligt. Varför Mathis behöver fly är lite svårare att förstå, men visst går det att ana sig till orsakerna. Både han och hans mamma berättar sina historier och klart är att det finns hemligheter i alla familjer.

Det är alltså fyra huvudpersoner och fyra berättare. De två jag tycker bäst om är utan tvekan Hélène och Théo, kanske för att jag är lärare själv och inte sällan har känt den oro som Hélène beskriver. Visserligen är jag även mamma, men när Cécile, Mathis mamma, berättar tycker jag att historien stannar upp lite. Delphine de Vigan är skicklig och helheten är utan tvekan snygg, men för mig hade tre berättare varit nog. Möjligen hade jag velat veta mer om Théos mamma, som på många sätt är en obegriplig karaktär.

Det mest intressanta med Lojal är just beskrivningarna av inte sällan ologiskt agerande, som går ut på att behålla en perfekt fasad, samtidigt som man långsamt går under. Delphine de Vigan beskriver känslan av ofullkomlighet och osäkerhet på ett drabbande sätt och jag engagerade mig verkligen i Théos öde. För mig är han huvudpersonen och jag funderade mycket på vad jag skulle ha gjort om han var en av mina elever.

 

Vad jag tar med mig när jag går i ide

Det snurrar en bild i sociala medier med en fråga om huruvida du skulle kunna tänka dig att vara helt själv på en öde ö under en lång tid om du därefter fick en stor summa pengar. För mig är frågan mycket märklig. Jag hade nämligen gjort det med glädje om förutsättningarna var de rätta. Jag vill att det ska vara en öde ö där det är varmt och det går att få tag på mat och dryck utan större ansträngning och jag vill ha med mig ett obegränsat antal böcker. Om detta uppfylldes skulle jag kunna tänka mig att isolera mig gratis. Bokfabriken sprider en liknande bild där platsen är en stuga i ett snötäckt landskap och förutsättningarna är att du ska stanna där i tre månader med en bokhylla fylld av favoritböcker som sällskap, men ingen telefon och inget internet. För 250 ooo kronor hade jag definitivt gjort det, men jag föredrar värmen.

Veckans tema på Kulturkollo har fått den lite januaritrötta titeln “Låt oss gå i ide” och veckoutmaningen handlar om de tre kulturella saker som vi skulle ta med oss om vi fick fly världen en månad.

Jag skulle ta med mig min Kindle fylld av böcker. Kanske är det lite fusk, men jag fuskar så gärna. En laddningssladd också självklart, eller en solladdare om sådan finns. Om jag fick en månad på mig skulle jag passa på att läsa böcker jag inte riktigt orkar med när vardagen snurrar på. Kanske skulle jag ge mig på ett galet projekt som Shakespeares samlade verk, eller så skulle jag nöja mig med Tolstojs Krig och fred eller kanske Jerusalem av Selma Lagerlöf.

För att varva läsning med annan underhållning hade jag sett till att få med mig en riktigt lång och bra tv-serie. Jag hade valt en jag redan sett, som jag vet är bra, nämligen ER som sändes i 15 säsonger mellan 1994 och 2009.

Om nu de tekniska prylarna skulle svika mig hade jag packat med mig Stad-serien av Per Anders Fogelström, som jag läst en massa gånger, men aldrig tröttnar på.

Med den här packningen hade jag lätt klarat en månad för mig själv. Kanske till och med om väderförutsättningarna var som Göteborg i januari.

 

Photo by Eugen Dubrovin on Unsplash

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Underbara Dagny

Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag är en dokumentär av Åsa Blanck om den nu 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. En fantastisk och aktiv dam, med en härlig humor i en film som jag verkligen rekommenderar er att se. Åsa Blanck har följt Dagny sedan hon gjorde filmen Livet börjar vid hundra och de trodde nog inte att det skulle bli fler filmer, men så får Dagny erbjudandet om att vara med i en kortfilm och då vill hon ha med sig Åsa på resan. Filmregissören Finn från Åland blir en god vän som verkligen berikar Dagnys liv, trots att hon inledningsvis beskriver honom som den flummigaste människan hon träffat.

Det finaste är kanske att Dagny, som hon säger, “kaxat till sig på gamla dar” och faktiskt fått det självförtroende som hon inte alltid verkar ha haft. Hon är både frispråkig och rolig. Dessutom har hon och verkar ha haft är ett driv och förmågan att resa sig upp och streta vidare, för om hon sätter sig ner så dör hon nog påpekar hon. Kanske är det hemligheten, att faktiskt aldrig gräva ner sig och inte ge upp. Det behöver hända något för att livet ska gå vidare och i Dagnys liv händer det faktiskt en hel del. Bitterheten över uppväxten och mamman som aldrig verkade vara nöjd med henne sitter dock fortfarande kvar som en tagg.

Kungen är stjärnorna och dit satsar Dagny. Han borde ta sig tid att träffa henne tycker hon, men någon statsminister vill hon inte träffa. Och kungen får hon träffa tillsammans med drottningen på slottet. Fint är också mötet med den 106-åriga Amie i Bromma. Hon och Dagny fikar tillsammans och diskuterar vintrarna under första världskriget, män som dricker för mycket och rynkor. Så himla sköna och framför allt lättsamma och glada damer. Att ett gott skratt förlänger livet verkar helt klart vara sant.

Döden kommer att hinna ikapp henne, det vet Dagny och hon hade önskat att hon trodde på ett liv efter detta, men det vet hon inte om det existerar. Klart är att hon kommer att leva på så länge hon kan och det gör hon verkligen med bravur. Nyfikenheten och energin hon besitter är inspirerande och jag önskar att jag hade hälften av det driv hon fortfarande har.

Vill du se mer av Dagny Carlsson, och vem vill inte det, var hon också med i säsongens första avsnitt av Skavlan tillsammans med bland andra Jonas Gardell.

Bild: Aftonbladet/IBL Bildbyrå

 

52 bra saker: Bibliotek

Det är något speciellt med bibliotek. Miljön, lugnet och självklart alla böcker. Tänk att de bara finns där och går att låna helt gratis.

Som barn lånade jag hem kassar med böcker från biblioteket och jag lånade samma böcker om och om igen. Det var på den tiden som lånekortssiffrorna skrevs på ett kort som sattes längst bak i boken och mina siffror som var 2210 kunde stå väldigt många gånger på samma kort. Ibland så många gånger att bibliotekarien frågade om jag verkligen skulle låna boken igen och självklart skulle jag det. Att läsa om böcker jag tyckte om var som att återse gamla vänner.

Under perioder då jag pluggade räddade biblioteket många tentor. Att läsa hemma funkade sådär, för även om lägenheten blev välstädad och tvätten ren förblev böckerna olästa. I alla fall de böcker jag skulle läsa för studierna, för böcker jag är tvungen att läsa har aldrig prioriterats. I tystnaden på biblioteket fick jag dock gjort mycket mer och miljön med alla böcker runt omkring har alltid gjort mig lugnare.

Nu hinner jag inte med några omläsningar och studerar jag inte, men böcker lånar jag fortfarande. Ofta fler än jag hinner läsa. I anslutning till skolan där jag arbetar finns ett fantastiskt kommunbibliotek där jag är stammis. Inte sällan går jag dit bara för att botanisera bland hyllorna, men inte sällan kommer jag därifrån med en bok som jag inte alls tänkt läsa. Igår var det t.ex. ett gäng grafiska romaner som fick följa med till mitt redan överfulla skrivbord.

 

Borås tidnings debutantpris 2019

Igår avslöjades de fem nominerade till Borås tidnings debutantpris som delas ut 21 februari på Kongresshuset i Borås. Vinnaren får (förutom äran) 100 000 kronor.

De nominerade är:

Emeli Bergman vars bok Salt är utgiven av Rastlös förlag och består av nio texter som beskrivs som “prosatexter som drivs framåt med poesins logik”. En bok som först skrevs på svenska, men kom ut på danska först.

Nino Mick som debuterade på Norstedts förlag i januari med novellsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Dikterna handlar om könsidentitet och en könsutredning står i centrum.

Wera von Essen som har skrivit En debutants dagbok, som liksom titeln säger är en bok skriven i dagboksform. Den gavs ut av Modernista i februari.

Elin Willows  vars debutbok heter Inlandet och gavs ut av Natur & Kultur i januari. Det är en bok jag tänkt läsa och nu blir jag ännu mer sugen på att upptäcka den.

Hanna Rajs Lundström som debuterade på 10tal med diktsamlingen Armarna som beskrivs som en judisk familjeberättelse, men också en historien om en personlig kamp mot missbruk och rädslor.

Fem böcker av fem debutanter och jag är nyfiken på i alla fall tre av dem.

 

Bildmontage från Borås Tidning

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Sida 1 av 504

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: