enligt O

En just-nu-enkät för att rensa i röran

De senaste veckorna har mitt hjärna inte riktigt hängt med i svängarna och jag har haft svårt att slutföra uppgifter jag påbörjat. Det märks också på läsningen där jag påbörjar bok efter bok, men inte tycks fastna i någon. Nu när läslovet närmar sig ska jag försöka få lite ordning på böckerna som överfaller mig från alla håll samtidigt.

Dags för en just-nu-enkät:

Vid sängen: Jag kör inte med en bok eller två på nattduksbordet, utan en massiv hög bredvid sängen. Längst upp i den ligger Liv Strömquists Den rödaste rosen slår ut.

På soffbordet: Här finns Per Pettersons Män i min situation, som jag verkligen borde ha läst inför Bokmässan, men inte hann läsa ut. Nu ska jag läsa den för att kunna hänga på Kulturkollo läser som drar igång. 4 november.

I handväskan: Här ligger just nu min Kindle och väntar på bättre tiden. I den finns bland annat Normal People av Sally Rooney, som jag tänkt läsa länge.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund, som passar perfekt som ljudbok.

På läsplattan: Eftersom jag nästan bara läser e-böcker utökar jag punkterna som handlar om dessa titlar. Många recensionsexemplar jag får är i e-format och de läser jag oftast på min iPad. Just nu läser jag Hästpojkarna av Johan Ehn, som jag egentligen tror är bra, men som jag inte riktigt kommit in i.

Från e-bokstjänsterna: Mina bokhyllor på de två tjänster jag prenumererar på är helt fulla av e-böcker jag vill läsa och någon enstaka ensam ljudbok. Här märks min okoncentrerade läsning kanske mest, men den bok jag läser mest av just nu är Testamente av Nina Wähä.

På jobbet:  Där läser jag Nobeller för att förbereda mitt projekt om Nobelpristagare i litteratur i Svenska 3.

Läser jag lite då och då: The Sun and her flowers av Rupi Kaur är en fantastisk bok som jag läser ur lite då och då och snart har läst ut.

Utmaningsbok: Jag behöver läsa böcker från fler länder i år och därför vill/borde jag läsa Celestial Bodies av Jokha Alharthi. Kanske hinner jag under Läslovet, men det är bara två lediga dagar för min del, så kanske inte ändå.

Längtar jag efter att få läsa: Jag ser verkligen fram emot att läsa Skuggjägaren av Camilla Grebe, som släpps i början av november.

3 andra böcker i min TBR-hög: Sent på dagen, av Tessa Hadley, som jag köpte signerad på Bokmässan, My bloody Valentine av Christine Détrez och Beröringen av Gustav Tegby, som verkar härligt läskiga och passande för årstiden.

 

Hur ser din läsning ut just nu? Är du lika ofokuserad som jag, eller har du en riktig plan?

Jack väcker känslor

Jack av Christina Lindström är en bok om Jack från Göteborg som går sista året på gymnasiet. Han bor med sin mamma och har väldigt lite kontakt med sin mamma. Tidigare har Jack varit en ganska stökig kille och han har dessutom varit på några möten med Nordiska motståndsrörelsen. Nu har han lugnat sig lite, men han har definitivt svårt att komma på vem och hur han vill vara, egentligen. Så här skrev jag om boken när jag läste den 2016.

Förhållandet mellan Jack och Freja är centralt. När boken börjar ser Jack Freja för första gången. Hon ligger på spårvagnsspåret framför den spårvagn han sitter på och de får ögonkontakt när hon springer därifrån. Nästa möte är i ett badrum på en fest. Freja är inte som andra tjejer Jack träffat och han faller pladask. Det ska dock visa sig att deras förhållande blir ganska komplicerat.

I år är Jack den första gemensamma bok vi läser i Svenska 1.  Jag bestämde mig för den eftersom jag aldrig testat den i helklass förut och för att det är en bok som jag hoppades skulle leda till många intressanta samtal. Det jag hade glömt var hur rolig Jack är och det är något som både jag och eleverna uppskattat.  Balansen mellan det roliga och lättsamma och det mer komplicerade och svarta är bra. Eleverna har varit oense i sina åsikter om Jack. Vissa identifierar sig mycket med honom, medan andra tycker att han är ett riktigt svin. Det intressanta är hur han utvecklas och det är också något vi diskuterat mycket.

Ur ett svensklärarperspektiv är det också bra att det finns tydliga motiv och teman i Jack. Två på ytan väldigt olika personer träffas och blir kära, det finns hinder på vägen och det uppstår konflikter. Den frånvarande fadern är också ett klassiskt motiv, liksom det tidigare okända syskonet som dyker upp. Rolf, den trofasta hunden är också ett tydligt motiv. Teman som kärlek, vänskap, svek och identitet är centrala.

När jag förberedde de uppgifter eleverna ska göra och de frågor de ska diskutera utgick jag ifrån Känn på litteraturen 4 av Carl-Johan Markstedt och Martin Sandberg. Jag var inte helt såld på frågorna, medan slutuppgifterna var mer användbara. Jag vill gärna att samtalen inte bara ska handla om innehållet, utan också om analys av texten och då behövs frågor som går mer på djupet. Nu tror jag att det till viss del handlar om att mina elever läser Svenska 1. Hade de gått på högstadiet skulle jag kunnat använda mycket mer av materialet.

En utmaning med gemensam klassläsning är alltid att få alla elever att läsa. Nackdelen med att börja med bokläsning tidigt i ettan är att alla elever inte hunnit få tillgång till hjälpmedel som Legimus, men de flesta har löst det. Fördelarna överväger helt klart, då jag lärt mig mycket om eleverna genom att följa deras samtal och läsa deras texter och de har också lärt känna varandra. Jag får också en chans att upptäcka vilket tempo eleverna har och hur jag behöver stötta dem framöver. Redan från början fick de ett lektionsschema där det framgick vilka sidor som ska vara lästa till vilken lektion och där även skrivuppgifter under läsningen finns med. Många har klarat det fint, men att läsa en bok är en utmaning för en del. Det är också därför jag gav eleverna en del lästid på lektionstid inledningsvis.

Totalt har eleverna haft fyra boksamtal, där det första utgick från en Chambers-analys där de sammanställt vad det tycker om, inte tycker om, vad de undrar och slutligen de mönster och kopplingar de upptäckt. Fokus under det andra samtalet var platta och runda karaktärer, samt Jacks utveckling och hur han förändras beroende på vem han umgås med. Tredje samtalet handlar mycket om Enar och Jacks relation till sina föräldrar och till andra runt omkring honom. Det sista samtalet fokuserade mest på analysbegrepp som teman, motiv och budskap, men också favoritscener. För att också kunna veta vad varje elev fått med sig från läsningen har de vid två tillfällen fått svara skriftligt på frågor kopplade till boken.

Klart är att Jack är en bok som engagerar och den senaste tidens debatt om centrala teman i ungdomsböcker och huruvida de ska styra vilka böcker eleverna får möta i undervisningen försöker framhålla detta som något dumt. Det kan jag hålla med om när det gäller lättlästa böcker som ofta vänder sig till de som är läsovana och som förenklar så mycket att varje karaktär förblir platt. Där finns invandrarkillen som är värsting, den superreligiösa pappan som begränsar sina barn, den missuppfattade horiga tjejen för att nämna några. I Jack finns istället komplexa karaktärer som går att vända och vrida på. Det är alltså inte teman i sig som gör en bok varken bra eller dålig, utan hur komplex den är och hur mycket den berör.

Slutligen bjuder jag på några kommentarer från eleverna som jag snappat upp när jag “tjuvlyssnat” på deras inledande samtal och sedan de inspelade avslutande samtalen när hela boken var utläst.

Om Jack

Jag hatar Jack!

Nej, har är ju fett cool.

Han är en sådan skit. Det funkar inte att säga “mums” om tjejer. Så sleazy.

Jag tycker att han är rätt gullig ändå.

Alltså, jag kan ändå identifiera mig med honom.

Det är verkligen inte okej att ha två tjejer samtidigt.

Jag tycker att han är en manipulativ karaktär.

 

Om hans pappa

Tänk att din pappa aldrig brydde sig och sedan bryr han sig helt plötsligt om någon annan.

Det är helt normalt att Jack söker bekräftelse av sin pappa.

Pappan bara utnyttjar honom som barnvakt. Det är inte okej.

Den där väskan som är packad gör mig ledsen.

 

Om andra karaktärer

Rolf, vilken bro liksom! Men Rolf är inte en person. Han är en KARAKTÄR!

Jag gillar ändå mamman. Hon är ganska chill.

Och Ola, jag älskar Ola. Han är mogen och har bra inflytande på Jack.

Jag har träffat många Abrahamsson.

Jag tycker om Freja. Jag vet inte, hon är bara älskvärd.

Hon är så himla cool och vägrar ändra sig för en kille.

Helt rätt, Freja. Keep it up.

 

Om Jacks relationer till andra

Alla hans relationer går liksom åt helvete.

Inte med Rolf, relationen till honom är bra.

En brorsa kan ändå vara coolt att få.

Jag tror att han inser hur Freja känner sig när han själv får en bror.

Tror ni att Jack verkligen ångrar det han gjorde mot Tor, eller handlar det bara om att få tillbaka Freja?

Jag hoppas verkligen att Freja kan förlåta honom.

 

Om Jacks förändring

Alla kan förändras och alla är värda en andra chans.

Jo, alltså jag tror att folk kan förändras, men bara inte på 267 sidor.

De är faktiskt 321.

Inte av text.

Jojo du. (båda börjar räkna)

Han hade kunnat fastna ännu mer i motståndshålet.

Eller blivit alkoholist. Han använder alkohol för att få bort ångesten.

Det är ändå inte så att han föddes ont.

Nej, han var väl mest dum. Ung och dum.

Jag tror verkligen att alla har som olika personer i sig.

 

Om språk och främlingsfientlighet

Men va´? Får man inte säga z-ordet? Det gjorde vi alltid på min gamla skola.

Det fattar du väl att det inte är okej?!

Nej, men det är väl okej, eller? Eller?

NEEEEJ!

Men det är väl ändå inte samma sak som n-ordet?

Fast vi har en maktposition mot romer. Det är inte okej att använda z-ordet.

Men alla kallar varandra sådant. Om man är vänner måste det väl vara okej?

Skulle du säga det om någon på riktigt tog åt sig?

Alltså, jag kommer inte att använda det nu.

 

Om läsningen

Jag älskar den här boken.

Den var så himla trög först, men i slutet blev den jättebra.

Det här är den första boken jag faktiskt läst på riktigt.

 

Om språket

Ibland är det realistiskt, men de pratar lite för mycket vuxenspråk, typ “att ana ugglor i mossen”, ingen säger så. Jag har hört det typ en gång när min morfar sa det.

För att vara skrivet av någon som är typ gammal skriver hon väldigt bra.

Man känner igen sig i språket, tycker jag.

Det är nog mest trovärdigt när han pratar med sin mamma. De tjafsar ibland, men kan prata om allvarliga saker också.

 

Om Christina Lindström och fler böcker

Hon, Christina, har skrivit en annan bok som heter Hälsningar från havets botten. Den är ännu bättre.

Jag vill att hon ska skriva en fortsättning som heter Freja.

Nej, Ola är bäst, tänk en hel bok om Ola.

Jag skulle vilja veta hur Jacks föräldrar träffades. Kan hon inte skriva en bok om när de var unga.

Rolf då, jag vill läsa om Rolf.

Augustnominerade 2019

Idag avslöjades så de nominerade till årets Augustpris i tre kategorier och som vanligt tippade jag inte jättebra. Några rätt blev det i alla fall, några besvikelser och några glada överraskningar.

 

Årets svenska skönlitterära bok:

 

Barnet: En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Ordfront förlag. En av årets roliga överraskningar och en bok som är på väg hem till mig i detta nu. Stort grattis till Olivia!

Väderfenomen av Anna Fock, Natur & Kultur. En av de böcker jag funderade på, men inte tog med bland de böcker jag tippade. Fock fick både Katapultpriset och Borås Tidnings Debutantpris 2014 och är en pristagarförfattare som jag har kvar att upptäcka.

Odenplan av Daniel Gustafsson, Nirstedt Litteratur. Årets doldis från det lilla förlaget och dessutom en debutant.

Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing. Ännu en bok som doftar lyrik, men jag hade placerat denna intervjubok bland fackböckerna.

W av Steve Sem-Sandberg, Albert Bonnier Förlag. När Sem-Sandberg skriver blir det en nominering, det borde jag ha insett. Ingen bok som lockar dock.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts. En bok jag läser just nu, i alla fall i små portioner. Jag tycker om den, men den är tung.

Lite överraskande att stora namn som Monika Fagerholm och Athena Farrokhzad saknas, men förutom någon överraskning egentligen väntade val. Jag gissade rätt på två, men en av dem i fel kategori.

 

Årets svenska fackbok:

 

Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, Atlantis Bokförlag. En rolig och oväntad nominering. Även om Röda rummet definitivt inte tillhör mina klassikerfavoriter och formgivning egentligen inte intresserar mig är jag sugen på att läsa.

Nobel av Ingrid Carlberg, Norstedts förlag. Jag vade fel bland alla de biografier om gubbar som getts ut i år. Nobel är säkert intressant, men biografier är det sällan.

Världens yttersta platser – judiska spår av Peter Handberg, Bokförlaget Faethon. En otippad nominerad som ändå känns väldigt logisk.

Bin och människor av Lotte Möller, Norstedts förlag. Ännu en logisk nominering som jag funderade på, men valde bort. Ett aktuellt och viktigt tema.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, Albert Bonniers förlag. En av de biografier som faktiskt lockar och en av de böcker jag trodde skulle nomineras.

Ålevangeliet av Patrik Svensson, Albert Bonniers förlag. Ännu en väntad nominering och en bok som verkar så osannolik att jag nästan måste läsa.

 

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

 

Sen kom vintern av Per Gustavsson, 3+, Lilla Piratförlaget. En författare jag tippat skulle nomineras, men för en annan bok.

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, 9-12 år, Rabén & Sjögren. Jägerfeld är helt enkelt för bra för att gå förbi, trots en mängd nomineringar och en vinst. Hatten av för Jenny!

Vänta på vind av Oskar Kroon, 9-12 år, Brombergs. En bilderbok för mellanåldern som kanske kan vara något.

Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, 3-6 år, Rabén & Sjögren. Årets versbok. Hade tippat andra titlar i den kategorin, men den här är säkert fin.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson, 6-9 år, Rabén & Sjögren. En bok om ett svårt och viktigt ämne.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg, 4+, Mirando Bokförlag. En av de böcker jag trodde skulle nomineras och också vill läsa.

I år kan vi stryka ungdomsböcker i kategorin och helt enkelt kalla den Årets bästa svenska barnbok. Ännu ett år då juryn misslyckas med att täcka alla de delar som denna gigantiska kategori ska innefatta, men att inte ha med någon bok alls som är skriven för läsare över 12 år är en smärre katastrof. Inte ovanligt och inte heller oväntat, men faktiskt lite pinsamt. Inget ont om de nominerade titlarna, men någonting måste göras åt den här kategorin.

 

Vad tycker du om de nominerade titlarna? Vilka nomineringar gjorde dig extra glad? Vilka tycker du är märkliga? Är det några böcker du saknar?

 

Foto: Anders Wiklund/TT

Vilka nomineras till Augustpriset 2019?

Jag inser när jag studerar mina läslistor att jag har läst väldigt få, nya svenska böcker i år och av dem är det ännu färre som jag tror blir nominerade till årets Augustpris. De böcker som nomineras ska vara utgivna på svenska mellan 22 oktober 2018 och den 20 oktober 2019. Boken måste finnas i handeln senast vecka 43, 2019.

Augustpriset delas ut i tre klasser och de nominerade presenteras senare idag.

Jag kan ibland tycka att det är klurigt att veta vilka böcker som ska nomineras i vilken kategori, men på Augustprisets hemsida finns klara besked.

  • Till den skönlitterära klassen ska romaner, novellsamlingar, diktsamlingar samt memoarer och essäer med skönlitterär prägel anmälas.
  • Till fackboksklassen ska fackböcker av alla slag samt biografier anmälas.
  • Självbiografier ska alltså anmälas till den skönlitterära klassen, medan biografier ska anmälas till fackboksklassen.
  • Till barn- och ungdomsboksklassen ska text-, fakta- och bilderböcker för barn och ungdom anmälas.

Trots att jag som sagt läst få böcker har jag försökt mig på någon slags gissning om vilka titlar som kommer att finnas bland de nominerade. Jag har begränsat mig till sex titlar i varje kategori, men i alla tre klasserna hade jag lätt kunnat lista ett gäng titlar till. Jag har fått ställa böcker mot varandra och funderat över hur många kända författare, debutanter, doldisar, diktsamlingar, självbiografiska böcker, författarbiografier, biografier om kända vetenskapsmän, böcker för tonåringar och hur många bilderböcker som det är rimligt att nominera. Till slut har jag kokat ner mina tips till följande 18 titlar och då har jag tippat en del med hjärtat, men också en del med hjärnan.

Skönlitteratur för vuxna

Teonauter av Sam Ghazi

Herravälde av Elin Olofsson

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Erik Rosén

Testamente av Nina Wähä

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

I rörelse av Athena Farrokhzad

 

Fackböcker för vuxna

Osebol av Marit Kapla

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Tidskapslar av Meta Isæus-Berlin

Hovjuvelerarens barn av Gunnar Bolin

Mannen som ordnade naturen av Gunnar Broberg

Ålevangeliet av Patrik Svensson

 

Barn- och ungdomsböcker

Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg

Är det nu allt börjar? av Siri Spont

Trollet är inte hemma av Lars Lerin

Under mattan av Sara Lövestam, illustrerad av Per Gustavsson

Folk av Emma och Lisen AdBåge

Bli kvar av Maja Hjertzell

 

Queen of f*cking everything

 

I fredags fick jag casha in födelsedagspresenten från maken och vi lämnade för första gången ungarna själva en fredagskväll och hann käka en bit innan det var dags för Jonas Gardell på Lorensbergsteatern. Queen of f*cking everything beskrivs som “ett hejdundrande spektakel” och det är verkligen en show med extra allt. Få hade kommit undan med att uppträda iförd rosa elefantbyxor, en aristocat-tröja och en tiara som hänger på svaj, men Jonas Gardell klarar det finfint. Jag gillar verkligen kombinationen av total svulst och finstämdhet. Samarbetet mellan Jonas Gardell och Ulrik Munther känns på pappret lite märkligt, men det fungerar så himla bra och de sånger Munther framför själv är fantastiska.

Jonas Gardell lägger inte fokus på humor i första hand och lite synd är det nästan. Samtidigt är han riktigt rolig och jag gillar hur han inte bara är fnittrig och glad, utan också härligt bitter. Som när han talar om sin man Mark och hur han alltid är så himla glad, “det aset”. Gardell är en stor komiker och kommer därför undan med att han ibland blir lite predikande. Vi behöver vettiga röster i dagens svarta, exkluderande och inte sällan hatiska samhälle. Fler pastellfärgade 1700-talsperuker med matchande krinoliner, mer glamour, mer kärlek och mer glitter.

En kväll med skratt och tårar. Kan det bli bättre?

 

 

Foto: Mats Bäcker

Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.

Vi som fick leva om våra liv

Igår var jag på en lärarvisning av Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater. Det är en pjäs som bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?”

Ja, vad hade jag gjort? Det fick föreställningen mig verkligen att fundera över.

Ensemblen delar olika människors öde och berättar om stora händelser som förstört allt och till synes små saker som kanske ändå har haft betydelse. Någon önskar att han inte börjat dricka alkohol när han tidigare varit narkoman. Att han inte skulle ha supit bort sitt jobb, sin lägenhet och sin familj. En annan önskar att han varit ensambarn, då han visserligen älskar sin bror, men också alltid fått stå i skuggan av honom. Någons liv hade blivit mycket bättre utan en så kallad vän som förstörde allt och någon funderar på om livet hade blivit annorlunda om hon valt tyska istället för franska i skolan. Samtalet om huruvida ett par skulle ha mötts om de inte råkat vara på exakt samma plats vid exakt det tillfället återkommer hos par efter par.

Vi som fick leva om våra liv är en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten. Det är också symboliskt nog Mattias Anderssons sista föreställning på Backa Teater och samtidigt hans första som konstnärlig ledare på Dramaten när föreställningen flyttas till Elverket . Jag läser i lärarhandledningen till pjäsen att han och jag delar samma första möte med Backa Teater, nämligen den fantastiska uppsättningen av En Midsommarnattsdröm när Backa Teater var i den fantastiska lokalen Bulten som nu har blivit lekland.

Att det här är en samproduktion med Dramaten märks på ensemblen som innehåller skådespelare som Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nina Zanjani , Ylva Gallon och Rasmus Lindgren. De två sistnämnda var nog de som gjorde störst intryck på mig, tillsammans med Kjell Wilhelmsen. Eller egentligen gjorde nog alla intryck på mig, för de skapar tillsammans en helhet av alla de korta berättelser som bildar ett myller av röster och för mig faktiskt en tacksamhet över det liv jag har, trots alla saker som jag kanske skulle ha velat slippa, men som ändå gjort mig till den jag är.

Vi som fick leva om våra liv rekommenderas från 15 år och jag tycker definitivt inte att någon som är yngre ska se den då vissa berättelser är riktigt obehagliga, men också för att jag tror att den som är alldeles för ung kan ha svårt att ta till sig de allvarliga frågor som tas upp. Det var en stark teaterupplevelse, men också lite märklig. Någon annan får gärna förklara vad alla märkliga sätt att röra sig ska symbolisera, för det hade jag svårt att förstå. En möjlig tolkning skulle kunna vara att vår väg i livet kan vara ganska konstig och oväntad, men vad vet jag. Det blev lite funny walks över det hela och tempot sänktes lite väl mycket under passagerna utan ord. Som helhet är dock Vi som fick leva om våra liv en välspelad och stark föreställning som berörde mig mycket.

Så, hade jag valt att förändra något om jag fick leva om mitt liv? Kanske hade jag vågat ta vissa beslut snabbare som jag sköt upp. Kanske hade jag försökt ta befäl över mitt liv tidigare än jag vågade istället för att låta andra styra. Eller så är det bäst att bara acceptera det liv man haft och har och leva vidare utan att grubbla för mycket.

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?

 

Foto: Ola Kjelbye

Rabén och Sjögren startar klassikerserie

Rabén och Sjögren inleder nu i höst en ny klassikerserie med barnböcker som de vill att fler barn ska få chansen att bekanta sig med. Först ut är Pricken av Margret Rey, illustrerad av H. A. Rey och Tandresan – Eller när Bella tappade en tand av Eva Eriksson.

Pricken tillhör de böcker som både jag och mina barn älskat och den är definitivt väldigt relevant även idag. Boken gavs ut 1945 och kom ut för första gången på svenska 1949 i översättning av Astrid Lindgren. Den firar alltså 70 år i svensk utgåva. Paret Mey var judar och flydde från Paris precis innan staden invaderades av tyskarna. De tog sig till Brasilien, där de också träffades fem år tidigare. Därefter bosatte de sig i New York och den första boken och deras kanske mest kända figur Nicke Nyfiken gavs ut 1941.

I dagens samhälle där vardagsrasismen verkar ha letat sig in rejält är Pricken kanske viktigare än på länge. Berättelsen om den prickige kaninen som känner sig utanför och till slut hittar en gemenskap med andra prickiga uppmuntrar till samtal om utsatthet, gemenskap och utanförskap. Vill man läsa den som fan läser bibeln skulle slutsatsen bli att det bästa vore om alla som såg likadana ut levde tillsammans utan prickiga eller vita inslag, men budskapet är definitivt ett annat.

Tandresan – Eller när Bella tappade en tand kom ut första gången 1979 och fyller 40 år i år. Det är en bok jag inte har någon relation till, vilket egentligen är lite märkligt då jag var fem år när den släpptes och har läst andra böcker av Eva Eriksson. Boken har färglagts på nytt av Eva Eriksson och därmed fått en uppfräschning.

 

52 bra saker: Brudorkidéer

Förr var jag grym på att sköta blommor. Nu är det en av alla saker jag inte riktigt hinner med. De blommor jag alltid kan lita på är dock brudorkidéer, som nästan mår som bäst om de blir bortglömda. Utmaningen är att få dem att blomma många gånger och jag blir alltid lika glad när det funkar.

 

Dubbla Bookerprisvinnare

Igår delades Man Booker Prize ut och något oväntat presenterades dubbla vinnare. Det är första gången det händer och juryn bröt egentligen mot reglerna när de meddelade att de omöjligen kunde välja en vinnare, utan bestämde sig för två. Margaret Atwood fick priset för The Testaments Uppföljaren till The Handmaids tale som utspelar sig 15 år senare och Bernardine Evaristo för sin Girl, Woman, Other En bok om tolv karaktärer som berättar om sitt liv. De flesta är kvinnor, brittiska och svarta. Margaret Atwood blev därmed den äldsta författaren som vunnit priset, medan Bernardine Evaristo istället är den första svarta kvinnan som tilldelades Man Booker Prize.

Jag har inte läst någon av böckerna, men båda lockar. Först måste jag dock läsa Tjänarinnans berättelse, för även den är pinsamt nog oläst.

%d bloggare gillar detta: