enligt O

Tankar från en bokberoende

Författare: enligt O (Sida 1 av 495)

Imponerande Mia Skäringer

Jag var inte alls sugen på att åka in till stan igår och se Mia Skäringers föreställning Avig Maria: No more fucks to give. Efter att ha sett henne två gånger redan visste jag visserligen att hon är både bra och rolig, men jag var rädd för att det bara skulle bli upprepning. Mest handlade det dock om att jag inte var i form. Helst hade jag velat ligga i soffan under en filt och gömma mig för världen, men jag tog mig i kragen, satte mig i bilen och drog. Det är jag glad för.

Det är i efterdyningarna av #metoo som Skäringers show ska ses. I en värld där män helt plötsligt ser sig som offer som lipar över att inte få behandla kvinnor hur som helst. Vivörliv liksom, varför skulle det inte vara okej längre? Horaset Engdahl får sig en känga, men roligast är det när Skäringer rullar in en vagn full av självbiografier skrivna av män och läser ur några av dem. Att Mikael Persbrandt självbiografi skrevs om för att en övergreppsscen kanske inte sågs såg lämplig mitt under en höst fylld av #metoo, när män med makt egentligen alltid har kunnat komma undan med vad som helst säger lite om den samhällsförändring som fortfarande går trögt, men mycket om hur mycket som ursäktats och fortfarande ursäktas. Eller hur Tommy Berggren skriver i sina memoarer han träffat fler horor han respekterar än kvinnliga politiker, ett uttalande som Skäringer kallar “en hel kostcirkel” av kvinnoförakt.

Och så är det allt fokus på kukar. Att sex och kreativitet ses som synonymt. För män då. Inte för kvinnor. Skäringer driver med Lars von Trier, som satte upp ett runkbås under en filminspelning och med redan nämnda Mikael Persbrandt som skrev om en scen där han och en vän runkar och drogar ihop, samtidigt som de håller laddade vapen i handen. En scen som inte ströks, för manliga genier är ju sådär charmigt egensinniga. Skäringer lanserar en pullvagn och ber oss föreställa oss henne och Helena Bergström, som regisserad showen, använda den tillsammans. Rikigt roligt är det också när hon funderar över när den där kåtheten som äldre kvinnor ska känna ska drabba henne och föreställer sig att det ska ske i en svampskog när hon är sisådär 60 år.

Igenkänningen är kanske störst när Skäringer berättar om en resa till New York när alla ska umgås intensivt och ha sådär hysteriskt kul. En resa som är en överraskning och Skäringer hatar sådana. Jag relaterar. I helgen som kommer åker jag till Stockholm för att träffa delar av Kulturkollo. Då bor vi i enkelrum och gör exakt som vi vill i vilka kläder vi vill. Möjligen behöver vi synka för att inte välja samma klänningar vid samma tillfälle.

Första gången jag såg Mia Skäringer på scen överraskades jag av hur bra hon sjunger och hennes röst håller för att fylla en arena. Hon kör bara covers, men genomtänkta och passande sådana med texter som blir en del av showen. Bäst är hon när hon sjunger Melissa Horn, men även Kate Bush funkar. Jag önskar mig ett skiva på svenska med låtar skrivna speciellt för Skäringer.

Mia Skäringer beskriver föreställningen Avig Maria: No more fucks to give, som en hyllning till kvinnan, hur hon än må vara. Själv avslöjar hon sidor hos sig själva som många döljer och det är befriande och ganska sorgligt. Bäst är det när Skäringer är sig själv, men hennes karaktärer behövs för balansen. Tabita får till och med sjunga med Silvana Imam, om än bara i en musikvideo. Live är däremot Hampus Nessvold, som tillsammans med en yngre, mycket skicklig dansare, framför Be a man och påminner oss om att det måste gå att få vara både kvinna och män på fler sätt än ett. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på vilken viktig uppgift jag har att hjälpa dem växa upp till vettiga män, för visst finns det många sådana också.

Nu ger sig Mia Skäringer vidare på turné och det är de stora arenorna som gäller den här gången. Formatet fungerar över förväntan och Skäringer lyckas nå även en jättepublik både med tal och sång. Ljusteknikern behöver dock fundera lite på lamporna vid sidan som lyckades blända mig större delen av föreställningen. Det lär inte bara vara jag som irriterade mig på det. I övrigt var scenen enkel och snygg med välgjorda projektioner. Välgjort, välproducerat och tänkvärt. Jag är riktigt imponerad.

Hemma hos Harald Henriksson

Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.

All min kärlek

Teater Tamauer håller till på Hagateatern i Göteborg och igår såg jag den tredje uppsättningen av och med dem, denna gång fritt efter Nina Hemmingssons verk. Pjäsen heter All min kärlek och spelas till 8/12.

Efter att ha sett helt fantastiska Whatever LOVE means, baserad på Liv Strömqvists serier och MENS bland annat baserad på texter ur serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens var förväntningarna skyhöga, men det tog ett tag innan All min kärlek lyfte. Kanske för att jag inte kan min Nina Hemmingsson lika bra som pjäsen krävde. Det var roligt, men ganska fragmentariskt och ibland lite svårt att följa. Efter paus blev det mycket bättre och helhetsintrycket är ändå att All min kärlek är en sevärd föreställning och troligen helt fantastiskt för den som verkligen läst Nina Hemmingsson.

Föreställningen tar avstamp i böckerna  Jag är din flickvän nu, Snyggast på festen och På a svarar jag hej då och den enda bok av Hemmingsson jag läst är Så jävla normal. Föreställningen gjorde mig dock sugen på att läsa mer av henne och kanske kunna förstå den mer i efterhand. Skådespelarna gör ett bra jobb och jag gillar hur manuset är konstruerat och hur deras roller ibland går in i varandra. Helena Gezelius har jag sett förut och jag gillar henne skarpt, Sara Klingvall var med i Whatever LOVE means, men det var så länge sedan att jag inte riktigt minns henne, men Eddie Mio Larson var en ny och trevlig bekantskap. Mycket handlar om orden, men även miner och kroppsspråk spelar en stor roll. Även om jag inte blev lika golvad som jag blivit tidigare på Teater Tamauer var det här en bra teaterupplevelse, som visar att den här teatergruppens lägstanivå är väldigt hög.

Grattis till Astrid och Lisa

Igår skulle Astrid Lindgren fyllt 111 år och just på hennes födelsedag tilldelades Lisa Bjärbo Astrid Lindgrens pris. Både har sina rötter i Småland, Astrid i Vimmerby och Lisa i Ingelstad utanför Växjö.

Lisa Bjärbo har skrivit en rad böcker för såväl barn som unga och dessutom vegetariska kokböcker, som står även i familjen Odéns kök. Senaste boken Inuti huvudet är jag kul handlar om Liv är jätte, jätteblyg och nu ska börja i en ny skola när bara tanken på att prata med någon ger henne panik. En mycket bra bok och jag måste säga att jag är förvånad över att den inte knep en nominering till Augustpriset. Den av hennes böcker som berört mig mest är dock Djupa ro om ett kompisgäng som återförenas när en av vännerna tagit livet av sig och ska begravas. En av de absolut bästa böcker om självmord och sorg som jag läst. Om barnen hade varit yngre skulle vi säkert läst hennes dinoböcker tillsammans. Senaste heter Ivar träffar en triceratops och har ett fantastiskt omslag av Emma Göthner, vars illustrationer i boken säkerligen är lika fina.  Ibland är det lite sorgligt att barnböckernas tid är förbi.

 

Foto: Janerik Henriksson TT

Bildligt talat — om bokomslag

Den här veckan handlar Kulturkollos veckoutmaning om bokomslag och uppgiften är att presentera tre favoriter. Svårt att välja, med jag fastnade för de här av tre duktiga formgivare:

En snyggt och genomtänkt omslag av Cia Björk. Jag tycker mycket om typografin och att omslagsbilden som påminner om en gammal tapet. Färgerna och mönstret ger en fin känsla som stämmer väl med bokens innehåll.

Ett enkelt och snyggt omslag designat av Lotta Kühlhorn där månens faser illustrerar tidens gång och dess återkomst. Cirklar som påbörjas och sluts.

Sara R. Acedo har gjort omslaget till Den svavelgula himlen och jag tycker om färgsättningen i kombination med husen och typografin. Hon har för övrigt gjort väldigt många snygga omslag och jag vill passa på att tipsa om den intervju jag gjort med henne på Kulturkollo.

Vem har gjort ditt favoritomslag?

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Dom som bestämmer

Temat på Kulturkollo den här veckan är “Bildligt” och jag tänkte därför bjuda på några inlägg om bilderböcker, en genre som mina barn har vuxit i från och som därmed inte direkt finns i mitt liv.

Dom som bestämmer av Lisen Adbåge lånade jag på biblioteket just för att det är Lisen Adbåge som skrivit och illustrerat. Hon är en favorit som jobbar med starka färger och få ord.

Dom som bestämmer utspelar sig på en gård mellan några höga hus. Där finns dom som bestämmer och dom som som inte får vara med, eller vi som inte får vara med, för det är ur deras perspektiv boken berättas. När alla är på gården säger dom som bestämmer åt de andra att sticka, men när de gör det och börjar gunga, kommer dom som bestämmer och förstör.

Situationerna som tas upp är typiska och kan säkert engagera små läsare, liksom de engagerar mig. Dom som bestämmer är verkligen inga trevliga typer och de förstör så mycket. Så kommer vändpunkten när vi som inte får vara med tar kontrollen och då blir jag som hejar på dem riktigt glad. Ännu gladare blir jag åt hur allt löser sig till slut. En bra bok och ett bra budskap. Det är inte så enkelt att någon bara är dum, det går att förändra och förändras. Med få ord och enkla, men ändå innehållsrika illustrationer, berättar Lisen Adbåge en lagom spännande historia.

Det som stör mig är språket, eller i alla fall vissa delar av det. Jag har nämligen extremt svårt för dom och svenskläraren i mig vrider mig lite av obehag under läsningen. Dumt av mig, men det förstår lite av upplevelsen. Nu antar jag att få småbarnsföräldrar och definitivt få små barn bryr sig det allra minsta om att Adbåge använder dom, men den här snobben reagerar.

Men trots detta lilla förhatliga ord är Dom som bestämmer en bra bok. Jag gillar Adbåges lite fula illustrationer, där hon med enkla medel får fram väldigt mycket om såväl karaktärer som miljö. Färgerna är ofta starka, men mest tycker jag nästan om det ganska grå uppslaget där vi som inte får vara med spelar fotboll med ett gäng andra ungar och dom som bestämmer står som svarta skuggor och tittar på. Det är mycket känslor som förmedlas i den bilden.

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Allt för Sverige

Förra året såg jag några avsnitt av Allt för Sverige med min engelskgrupp med relativt nyanlända elever. Kombinationen av historia, geografi, Sverigekunskap och engelska passade perfekt. Flykt löper dessutom som en röd tråd genom programserie, men med ett perspektiv som vi sällan lyfter fram, nämligen alla svenskar som sökte ett bättre liv i USA. I varje program får en eller fler amerikaner med rötter i Sverige veta mer om sina släktingar. Det är mycket känslor och själv gråter jag minst en gång varje avsnitt. Nu är jag blödig som tusan visserligen, men det är fint att se andra människor upptäcka sina rötter och vårt land. Det är också fint att se sitt land hyllas i en positiv och faktiskt sund version av nationalism. Att vara stolt över sitt land behöver inte betyda mer än just det och vi har mycket att vara stolta över. I helgen har jag sett alla åtta avsnitt i säsongen som just avslutades, men fortfarande finns på svtplay.se och jag tycker verkligen att det är en programserie som är fantastisk på så många sätt.

Förra året vann Dylan Ratell, som var så intensiv att han fick Fab Freddie att kännas nedtonad. Det är lite spännande är hur vissa av deltagarna känns otroligt amerikanska, både till sätt och utseende/stil, medan andra lätt skulle kunna passera som svenskar. Till exempel finns Andrew, från Scandia, som lajvat Emil i Lönneberga, trots att han inte förrän nu vetat vem det är, Ashley som är blondare än de flesta svenskar och definitivt älskar dalahästar mer än alla, men visar mer känslor än de flesta svenskar vågar/vill göra, musikern Lois som skulle passa perfekt i Majorna och David från Alaska, som döpt sina barn till Leif och Björn och känner sig hemma i den svenska vildmarken.  Kevin, musikern från Los Angeles hade passat in perfekt på 70-talet med sin Svenne-frisyr, eller för den delen på min arbetsplats eller vilket estetiskt program som helst och som definitivt är svensk i hjärtat. Mest ovanliga i vårt samhälle måste Kyle och Tanya vara, som med sin starka religiösa identitet är ganska ovanliga. De båda grät då Anders Lundin talade om hur få svenskar som besöker kyrkan regelbundet och/eller ser sig som religiösa.

Just de kommentarer som deltagarna har på Sverige och svenska traditioner är spännande. Som jantelagen, inte så populär och definitivt inte lik det amerikanska sättet att leva. De imponerades dock av den gymnasieskola de besökte och det är kanske inte den bild de flesta har av svensk skola. Saker vi inte ens reflekterar över, som den fria skolmaten är väldigt ovanligt. I ett avsnitt frågar Anders Lundin vad deltagarna upptäckt och funderat över under sitt besök och musikern Kevin lyfter fram det faktum att så många verkar se glaset som halvtomt och är ganska så negativa och skeptiska. Var kommer den egentligen ifrån? Vi bor i ett av världens bästa länder, men ändå finns det så otroligt många som klagar. Dessutom verkar den svenska avundsjukan vara en stor del av den rasism som ökar i samhället. “De andra” ska inte få något av det som är vårt.

I ett avsnitt firar amerikanerna den svenska nationaldagen och besöker två familjer som har det gemensamt att de flytt till Sverige. Ena gruppen bor hos en familj med rötterna i Irak och den andra hos Mahad, en ung man som flydde ensam från Somalia och nu har en familj som är delvis svensk. Flera av amerikanerna talar om hur de själva haft fördomar om flyktingar och att de t.ex. inte känner några muslimer, men menar att besöket förändrade dem mycket. Jag tänker att möten mellan människor är så viktigt för förståelsen för varandra. Även vi svenskar skulle behöva lära känna dem som flytt till vårt land.

Fler saker vi ser som helt normalt är vår föräldraförsäkring och det faktum att svenska män faktiskt är hemma med sina barn, även om vi är många som kan tycka att de är det för lite. Och så den svenska blygheten, som nästan kan göra att vi verkar ohyfsade. Skärpning på det. Men visst tycker vi att folk som är lika sociala som Kyle i serien, som dessutom ler hela tiden och är sådär professionellt trevliga, är lite märkliga? Jag gör det helt klart och skäms lite för det.

Det roligaste med Allt för Sverige är att få se vårt land genom andras ögon. Svt är dessutom duktiga på att lyfta fram platser som sällan får plats i media. Sämst är tävlingsmomentet. För mig hade det helt klart räckt att få veta mer om vårt land och amerikanernas kopplingar till det. Jag vet vem som vinner, men ska inte spoila. Tyvärr var det inte någon av mina favoriter, men jag grät ändå floder när hen vann och sedan träffade sin släkt. Familjeband är mäktiga ändå.

Det var också fint att följa med på en resa genom Sverige. Själv blir jag sugen på att besöka vissa platser, som t.ex. Landsort. Bloggträff där kanske? Vi har ju redan kört fyrbesök på Malören och kan lika gärna köra vidare.

20 snabba om hösten

Oktober månad var den mest besökta månaden på enligt O sedan mars 2013. Riktigt roligt tycker jag och ett bevis på att ryktet om bokbloggens död är betydligt överdrivet. Nu vill jag veta lite mer om er som läser genom att be er välja mellan olika alternativ kopplade till hösten och den stundande julen, men också till bloggar, böcker och annan kultur.

Vad väljer du? Tänk snabbt!

höst eller vår? Jag blir så deppig av det här mörkret att hälften hade varit nog.

snö eller regn? Jag avskyr snö, men vinterregn är snäppet värre.

glögg eller varm choklad? Varm choklad är väldigt gott i teorin, men blir för sött. Det blir ofta glögg också å andra sidan, men inte lika.

pepparkakor eller lussekatter? Hade lätt kunnat äta en lussekatt varje dag året om.

tv-serie eller film? Jag hade så gärna velat se mer film, men tv-serier är så mycket enklare att se. Korta avsnitt och inte ständiga omstarter. Just nu tittar jag på bland annat nya säsongen av Grey’s Anatomy och Enkel resa till Korfu.

teater eller musikal? Jag går på teater och musikal alldeles för sällan, men det är få saker som slår en riktigt bra musikal.

deckare eller feelgood? Det går i vågor, men just nu vill jag läsa deckare, därav min nervkittlande november.

pocket eller inbunden? Visst är det enklare med pocket egentligen, men jag gillar att hålla i en rejäl bok.

e-bok eller ljudbok? Jag försöker verkligen att lära mig lyssna på ljudböcker, men det går aldrig. E-böcker däremot älskar jag.

bokmärke eller hundöra? Jag har blivit väldigt mycket bättre på att undvika hundöron.

en i taget eller slalomläsning? Just nu kör jag slalomläsning deluxe.

bibliotek eller bokaffär? Egentligen köper jag mer än jag lånar, men jag absolut älskar bibliotek. Besöker det som ligger i anslutning till mitt jobb nästan dagligen, men lyckas ändå med konststycket att alltid få böter …

bokblogg eller booktuber? Jag väljer alltid text framför ljud. Det går inte att skumma igenom youtubeklipp och jag har sällan ro att titta på ett helt klipp. Detsamma gäller poddar.

instagram eller facebook? Valet är inte lika självklart som det var för ett par år sedan, men jag gillar gruppfunktionen på facebook.

På spåret eller Så mycket bättre? Jag brukar gilla Så mycket bättre, men i år tröttnade jag efter halva första avsnittet. Kristian Luuk tröttnar jag aldrig på och Fredrik Lindström har sina ljusa stunder.

Lady Gaga eller Barbra Streisand? Nu har jag inte sett den nya versionen av A Star is born, men vem kan slå Barbra?

Ingemar Bergman eller Vilhelm Moberg? Två stora män som uppmärksammats i år, men valet är ändå ganska enkelt.

hyacint eller amaryllis? Hyacinter är mitt bästa (och enda) julpynt.

adventsstjärna eller adventsljusstake? Möjligen en ljusstake med levande ljus, men de med konstgjorda tycker jag inte om, då föredrar jag stjärnor.

julböcker eller julmusik? Egentligen inget av det, men jag är absolut allergisk mot julmusik och väljer därför böckerna.

 

Photo by Dawid Zawiła on Unsplash

 

 

 

 

Sida 1 av 495

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: