enligt O

Marriage story

Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.

I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.

För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.

Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.

Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.

 

Tänk snabbt! (vecka 4)

Dags igen att tänka snabbt om kulturrelaterade och aktuella saker. Jag ger dig fem val och du berättar vilket som passar dig bäst.

Det är galornas tid och två av de stora är Guldbaggegalan och Oscarsgalan. Det är ditt första val. Kanske är du som jag och älskar blödiga tal, eller så struntar du helt i allt som har med galor att göra.

Andra frågan handlar om feelgood och deckare, två genrer som i alla fall jag brukar förknippa med lättsmält läsning. Jga läser böcker inom båda, men det går verkligen i perioder.

En sak som känns väldigt 2020, eller för den delen 2019, är alla bokserier. Att bara skriva en bok är nästan ovanligt nu för tiden och detsamma gäller för övrigt filmer. Är det fantastiskt att få följa karaktärer länge, eller frustrerande att ingenting avslutas?

Något annat som definitivt är en trend är att skapa tv-serier som baseras på böcker. Visst blir en del böcker film också, men tv-serierna är definitivt på frammarsch. Vad föredrar du?

Och så slutligen en tämligen enkel fråga som inte har någonting med böcker att göra. Är du en kaffedrickare eller föredrar du te?

Tänk snabbt, välj ett av två alternativ (eller båda eller varför inte ett tredje om du när en anarkistisk sida) och kommentera gärna varför i en kommentar, på Instagram eller i egen blogg.

Det här är veckan fem snabba:

Guldbaggegalan eller Oscarsgalan?

feelgood eller deckare?

bokserier eller fristående böcker?

bok som tv-serie eller bok som film?

te eller kaffe?

 

Så här ser mina val ut:

Guldbaggegalan eller Oscarsgalan? Mäktigare tal och större stjärnor. Filmerna har jag inte sett på någon av galorna.

feelgood eller deckare? Jag har läst massor av feelgood och få deckare den senaste tiden och nu är jag sugen på ett byte.

bokserier eller fristående böcker? Egentligen är det riktigt bekvämt med bokserier, men jag tycker att det går inflation i dem och gillar författare som vågar skriva en avslutad historia i en bok.

bok som tv-serie eller bok som film? Sällan, i princip aldrig, skildras en bok väl i filmformat. Det är alldeles för mycket som måste skalas bort. Jag gillar den nya trenden att göra böcker till tv-serier. Däremot är jag kluven till att tv-serierna fortsätter långt efter att boken slutat.

te eller kaffe? I teorin älskar jag te. I praktiken väljer jag kaffe.

 

Därför sätter jag upp läsmål

Hanna på Feministbiblioteket skriver idag om att utmana sig gällande läsningen och sätta upp läsmål. Det kan gälla antal böcker som ska läsas eller andra utmaningar. Hon ställer sig frågan om det är stressande eller peppande. För mig är svaret enkelt.

Det är lätt att se att jag trots att jag var en storläsare innan jag började blogga om böcker, verkligen blivit det på allvar som bokbloggare. Det handlar kanske mest om att jag prioriterar läsning ännu mer nu än jag gjort tidigare, vilket inte är så konstigt med tanke på att bloggen och alla goda sidoeffekter av den gör att jag har fler bokälskare och fler böcker runt mig än tidigare. Visst hamnar jag ibland i någon slags lässtress, men det handlar i så fall om att det finns så otroligt många böcker jag vill läsa, men alldeles för lite tid för att hinna göra det. Rent krasst hade det inte räckt om jag slutade jobba och läste på heltid, alla böcker hade ändå inte blivit lästa. Den stressen är med andra ord bara att glömma.

Läsutmaningar kallade jag det förut, nu säger jag läsmål, vilket är ett sätt att undvika att drabbas av press och stress. Målet är att 2020 läsa i snitt 12 böcker i månaden, vilket blir 144 böcker. Det är också där jag legat de senaste åren, vilket gör det till ett rimligt mål. Blir det inte riktigt så många böcker lästa är det ingen katastrof. Roligast är egentligen att klicka in böcker i Goodreads utmaning och följa sin läsning. Just nu ligger jag lite före, men jag vet att det kommer att gå upp och ner under året.

Vad har jag då mer för läsmål? Att läsa nobelpristagare är ett och där har jag i alla fall läst en bok redan i januari. Ett mål i bakhuvudet är att läsa de kvinnor som fått priset och de få olästa jag har kvar sedan 10-talet, men någon absolut tidsgräns har jag faktiskt inte satt. Hinner jag inte förr får det bli när jag är pensionär.

Texter skrivna av författare från 26 länder är ett annat mål. Förra året klarade jag det gällande texter, men inte med hela böcker, vilket gjorde att min lässammanställning inte innehöll 26 länder. Det är ändå okej. I år har jag börjat bra och redan läst böcker från fem länder, varav två för mig ovanliga. Det är de mer ovanliga jag behöver fokusera på då Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike kommer av sig själv. Detsamma brukar gälla Irland och Australien, oftast även Kanada, men meningen är ju att jag ska ta mig utanför den engelskspråkiga världen. Ibland uppstår frustration, som just nu när jag läser Framtidens arab av Riad Satouff, som har en syrisk pappa och en fransk mamma och skriver om sin uppväxt i Libyen och Syrien. Ändå tror jag tyvärr att jag måste räkna honom som fransk, eftersom det är så han verkar definiera sig. Hur hade ni gjort?

Ett sätt att lättare klara utmaningarna är att anpassa dem lite. Som årets boktolva som innehåller en rad författare som kommer med nya böcker i vår. Inte fusk direkt, men visst underlättar det om jag som vill läsa aktuella böcker väljer just dessa författare. Jag har redan stiftat bekantskap med Augustin Erba, vars Snöstorm vi diskuterar i Kulturkollo läser och när det var min tur att välja bok i Bokbubblarna blev det en annan författare på listan.

Hur planerar och strukturerar du din läsning med läsmål eller läsutmaningar?

Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.

En spännande nyhet

I väntan på en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie gläds jag av nyheten att Americanah blir tv-serie på HBO och kommer att sändas någon gång under 2020 enligt IMDb. Totalt tio avsnitt är planerade i denna den första säsongen, som mycket troligt också blir den enda, men sådant vet man som bekant aldrig. Trenden att fortsätta böcker i en andra säsong av en tv-serie, snarare med en uppföljare i bokform är redan stor. Adichie är involverad i manuset och kanske kan tänka sig att skriva vidare på berättelsen. Den kenyanska skådespelaren Lupita Nyong’o, känd från 12 years a slave och Black Panther är klar för rollen som Ifemelu och ska dessutom producera serien tillsammans med Danai Gurira, även hon känd från Black Panther. Redan 2014 talades om att göra film av Americanah och det var meningen att David Oyelowo, som spelade Martin Luther King Jr i filmen Selma skulle spela Obinze. I tv-serien ska rollen enligt IMDb istället göras av Zachary Momoh som bland annat varit med i Seven Seconds och Doktor Sleep. Corey Hawkins, känd från bland annat BlacKkKlansman, spelar Ifemelus pojkvän Blaine. Visst låter det lovande?

Men åter till längtan efter fler romaner av Chimamada Ngozi Adichie. Dear Ijeawele, or a Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, som på svenska fått titeln Brev till en nybliven förälder, Ett feministiskt manifest i femton punkter, publicerades 2017, men Americanah kom ut redan 2013. Nu har Adichie visserligen bildat familj och säkert haft fokus på en massa annat än romanskrivande, men visst är det hög tid för en ny roman?!

The Stranger Diaries

The Stranger Diaries av Elly Griffiths är inte en ny bok om Ruth Galloway, utan istället en bok jag trodde var fristående, men som verkar vara första boken i en ny serie om polisen Harbinder Kaur, en karaktär jag väldigt gärna lär känna mer. Det här är dock något mycket mer än en polisdeckare. Griffiths bjuder istället på en härligt läskig gotisk spänningsroman som berättas på ett annorlunda sätt.

The Stranger Diaries utspelar sig i skolmiljö och huvudpersonen är Claire, engelsklärare på den anrika Talgarth High School där författaren R. M. Holland tidigare bott. Claire är skild och bor tillsammans med sin tonårsdotter Georgie i det lilla samhället en bit från Brighton. Ex-maken bor kvar i London tillsammans med sin nya, unga fru och sina barn. Förhållandet mellan dem är minst sagt spänt.

Ella, en av lärarna på Talgart som dessutom en av Claires bästa vänner, hittas mördad i sitt hem och all personal är självklart misstänkta. Vi får först läsa Claires berättelse om dödsfallet och hennes tankar om Ella. De var nära kollegor och chocken är självklart stor. En av de som definitivt har motiv är Rick Lewis, ansvarig för engelskinstitutionen och förälskad i Ella. När vi tror att vi vet vad som hänt följer DS Harbinder Kaurs tolkning av det som hände de första dagarna efter mordet och tredje person att berätta är Claires dotter Georgie.

Vi får flera perspektiv på händelserna och för varje berättare får vi veta mer. Det är riktigt snyggt och trots att det kanske låter som tråkigt och upprepande, är det tvärtom så att läsningen blir väldigt spännande då det är riktigt svårt att veta vem som går att lita på. Jag gillar greppet med de tre jag-berättarna och ännu mer att vi får läsa från både Claires och Georgies dagböcker, den senare skriven online.

En annan snygg detalj är kopplingen till The Stranger och R. M. Holland. Claire har just läst novellen för de vuxenstudenter hon undervisar i skrivande och vi får dessutom veta att hon skriver på en biografi om författaren vars fru sägs spöka på Talgarth. När Ellas döda kropp hittas finns ett citat ur The Stranger på mordplatsen, vilket gör det troligt att anta att den som mördat henne är väl bekant med berättelsen. Delar av The Stranger finns insprängda i boken och hela berättelsen går att läsa i slutet av boken. Mycket effektfullt.

Det verkar som att Elly Griffiths haft riktigt kul när hon skrev The Stranger Diaries. Hon känns verkligen inspirerad och berättelsen är den mest spännande jag läst på länge. Karaktärerna är intressanta att följa och Griffiths lyckas få mig att engagera mig mycket i dem alla, inklusive hunden Herbert, som befinner sig mitt i händelsernas centrum. De litterära kopplingarna, skolmiljön, huset där Hollands ande och hans frus spöke skapar stämning skapar tillsammans en härlig fond till allt brutalt som händer. Årets första spänningsroman är riktigt, riktigt bra och jag har redan förbeställt The Postscript Murders, den andra boken om DS Kaur, som kommer i oktober. Synd är det är så himla långt dit.

The Stranger Diaries finns översatt till svenska och är utgiven med titeln Främlingen av Modernista. Missa den inte.

 

Good Omens som tv-serie

Good Omens, eller egentligen Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch är en bok från 1990 skriven av Terry Pratchett och Neil Gaiman, en bok som jag har svårt att tro att jag skulle läsa. Visserligen har min totala aversion mot fantasy av olika slag övergått i någon slags mer eller mindre stark skepsis, men Pratchett känns definitivt inte som min grej även om jag läst lite av Gaiman. Vi har också sett Lucifer, en tv-serie om karaktären Lucifer Morningstar som Gaiman skapat och den gillade hela familjen vilket var en anledning till att vi beställde en gratisperiod på Prime Video (får inte glömma att avbeställa …) för att kunna se tv-serien Good Omens.

I Good Omens möter vi ängeln Aziraphale och demonen Crowley som känt varandra sedan den senare lurade Adam att äta äpplet i Paradiset. De borde vara fiender då de tillhör olika sidor, de goda och de onda, men har trots det blivit något som liknar vänner. Under seriens gång blir det också tydligt att det inte är så enkelt att alla i himlen är goda och alla i helvetet onda, något som definitivt är sant gällande Aziraphala och Crowley. Dessa två underbara herrar gestaltas på ett fantastiskt sätt av Michael Sheen och David Tennant och deras samspel är en fröjd att se.

Jordens undergång närmar sig och det är dags för Crowley att söka upp Antikrist, en nu 11-årig pojke som vid födseln på ett minst sagt annorlunda nunnekloster, byttes ut och placerades i en diplomatfamilj. Eller, så var det i alla fall meningen att det skulle vara. Någonting gick dock fel när barnet föddes och Antikrist, som fått namnet Adam, har istället växt upp i en liten by på engelska landsbygden. Det tar alltså lite tid att hitta honom.

En annan person som letar efter Adam är häxan Anathema som är släkt med den berömda häxan Agnes Nutter, som skrivit en bok med profetior långt mer detaljerade än Nostradamus. Den nyblivne häxjägaren Newton Pulsifer är istället på jakt efter just häxor och deras vägar möts i Tadfield där Adam bor. På väg dit är också apokalypsens fyra riddare och självklart Aziraphala och Crowley.

Good Omens är otroligt charmig, men så är jag inte heller på något sätt religiös, möjligen hade jag sett på den annorlunda då. Serien är välgjord, skådespelarna superba och dessutom kombineras humor och spänning på ett bra sätt. Visst är det nästan väl absurt ibland, men hela familjen gillade skarpt. När världen ser ut som den gör önskar man nästan att detta brokiga gäng kan ordna upp eländet. Kanske har vi trots allt kvar Prime Video ett tag till (vem trodde egentligen att det skulle funka att bara köra gratisperioden) och ser American Gods, även den baserad på en roman av Neil Gaiman.

Vänskap över generationsgränserna

Den senaste tiden har jag läst en rad ungdomsböcker som alla handlar om vänskap mellan människor som tillhör olika generationer. Jag anar en trend och inser att den började för ett tag sedan och då menar jag inte när Emil hängde med Alfred, eller Madicken med Abbe, men självklart skulle dessa vänskapsskildringar kunnat ingå också. Så också den ganska märkliga relationen mellan Lilla Anna och Långa farbrorn. Min spaning sträcker sig dock bara några år bakåt.

I de flesta fall handlar det om en vänskap mellan en ung människa och en äldre, men i sin debut Alla suger och det är ingens fel skriver Ebba Hyltmark inte bara om vänskapen mellan huvudpersonen Li, som går i nian och den mycket äldre Sigvard, utan också den mellan Li och nioåriga Olivia. Båda är väldigt fint skildrade och ger på olika sätt Li en chans att vara sig själv.

Både Anton i Hästpojkarna av Johan Ehn och Nina i Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström träffar äldre människor genom sitt jobb i hemtjänsten. Ett jobb som ingen av dem egentligen vill ha, men som kommer att förändra både deras liv och synen på andra människor. Genom mötet med de äldre patienterna lär de sig också mycket om sig själva. Anton arbetar hemma hos Alexander, vars historia till viss del liknar hans egen. De älskar båda hästar och har fått kämpa lite för att våga visa sin sexualitet. Nina får istället mod att följa sin dröm om att gå på konstskola när hon lär känna Klara, en äldre kvinna som är konstnär. De börjar umgås privat och målar varandras porträtt.

Vänskap med någon äldre kan hjälpa den yngre att hantera sin sorg. I Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt får June hjälp att hantera sin morbrors död, när hans partner Toby söker upp henne. Vänskapen mellan två olika personer som båda älskade Finn är väldigt fint skildrad. I Jag lever, tror jag av Christine Lundgren klättrar Kim över staketet in till kyrkogården och tillbringar nätterna där. Hennes bästa vän Moa har dött i en bilolycka och Kim kan varken sova eller leva. På kyrkogården träffar hon Stig. Hans fru Astrid, världens bästa fru, dog fem år tidigare och han besöker henne på nätterna. Vänskapen som utvecklas mellan Kim och Stig är en av de finaste vänskapsskildringar jag läst.

Och så slutligen en barnbok, för även Zoe, flickan i Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs Dyksommar får en vän som är mycket äldre. Ålder verkar dock inte ens vara något hon reflekterar över. Hon tycker helt enkelt att Sabina är rolig att vara med. Vi vet egentligen inte så mycket om vad de tycker om varandra, utan får främst veta vad de gör tillsammans.

Har du fler exempel på nyare böcker för barn och unga som handlar om vänskap över generationsgränserna?

 

 

Tänk snabbt!

Egentligen vet jag inte om en ny veckoutmaning är något som behövs, då det redan finns massor av sådana, men jag känner att jag behöver något återkommande för att få lite struktur. Tanken är att jag ger er fem val varje vecka, tanken är också att det ska vara främst kulturrelaterat, men aktuella saker kommer också att dyka upp, eller så blir det frågor om något jag funderat över. Tänk snabbt, välj ett av två alternativ och kommentera gärna varför.

Dagens fem snabba lyder så här:

ute eller inne?

tv eller bok?

Klubben eller K?

Netflix eller HBO?

Megxit eller Brexit?

 

Så här väljer jag:

ute eller inne Jag inser att jag borde vara ute för att få i alla fall lite ljus och kanske bli piggare, men jag avskyr verkligen januari i mörka, blöta, blåsiga Göteborg.

tv eller bok När jag nu ändå håller mig in borde jag självklart passa på att läsa, men jag lyckas somna så fort jag försöker och det blir många tv-serier istället.

Klubben eller K Två av den senaste tidens snackisar och egentligen är det lite orättvist att välja bort K, då jag faktiskt inte läst den. Jag tror att jag kommer att göra det trots allt, då jag efter att ha läst Klubben är nyfiken på den väldigt världsfrånvända Katarina Frostenson.

Netflix eller HBO Egentligen är HBO så mycket coolare och jag vill gärna se serier där. Trots detta är det på Netflix jag hamnar, både för att det är lättare att navigera, men också för att jag för tillfället främst ser Atypical och Vänner som finns där. Lite sugen på Killing Eve också och då blir det HBO. Mycket mörker bland deras serier dock och det är INTE vad jag behöver just nu.

Megxit eller Brexit Och nej, inte bryr jag mig väl egentligen jättemycket om att Meghan och Prins Harry drar sig ifrån kungahuset för att skapa sig ett riktigt liv, men jag tycker ändå att det är ett sundhetstecken. Brexit är det däremot inte och jag är riktigt trött på eländet, trots att jag inte påverkas direkt. Lite märkligt ändå att britterna nästan verkar mer upprörda över Megxit än Brexit …

 

Tänk snabbt och lämna gärna svar eller länk här!

Fleabag är härligt annorlunda

Första säsongen av Fleabag kom 2016 och baserades på en pjäs av och med Phoebe Waller-Bridge som också skrivit tv-seriens manus och dessutom spelar huvudrollen. Tydligen har pjäsen satts upp under 2019 och även filmats och sänts på biografer allt för att fortsätta succén när det nu inte verkar bli fler än två säsonger.

De första avsnitten av Fleabag är jag mest genererad, för det är väldigt frispråkigt och väldigt mycket sex. Huvudpersonen Fleabag försöker döva all smärta hon känner genom att låta män göra i princip vad de vill med henne. Den mesige men snälle sambon Harry räcker liksom inte för henne, trots att hon tar tillbaka honom ibland. Ganska snart fattar jag ändå tycke för Fleabag trots eller kanske tack vare hennes totala brist på filter och jag gillar också konceptet att ta bort den fjärde väggen och tala direkt till oss tittare. Det blir absurt ibland och väldigt effektfullt.

Fleabag är familjens svarta får och driver ett ganska misslyckat café med marsvinstema. I seriens inledningsscen försöker hon få finansiering för att kunna fortsätta driva verksamheten, men det går sådär. Med ganska oväntade medel lyckas hon ändå vända underskottet och när vi senare i serien får förklaringen till konceptet är det lätt att förstå varför hon kämpat så.

Fleabags syster Claire är däremot en välanpassad kvinna, som är lyckligt gift (nåja) och har ett toppjobb som hon gillar (nåja) med kanske framför allt en perfekt yta. Deras mamma är död och pappan har blivit tillsammans med döttrarnas väldigt mycket yngre gudmor, en konstnär som skapar minst sagt annorlunda verk. Hela familjesituationen är underhållande, men också väldigt sorglig, precis som serien i helhet.

Första säsongen är bra och den andra är ännu bättre. Karaktärerna får en chans att utvecklas och jag tycker om att följa dem. Det är mycket känslor och ibland vrider jag mig av obehag, men mest av allt vill jag bara att livet ska bli bra för Fleabag.

%d bloggare gillar detta: