enligt O

Ett enklare liv

Ett enklare liv är andra delen i Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Den som driver pensionatet är Sally, som ärvt huset av en nu avliden släkting. Ett hus som hennes dotter var säker på att få. Efter att ha läst första delen Mellan himmel och hav tyckte jag att berättelsen knappt kommit igång och jag är glad att den fått en fortsättning. Fortfarande är det tre generationer kvinnor som står i centrum. Sally har fullt upp med pensionatet, dottern Josefin börjar tröttna på både sin sambo och deras gård och mormor Vanja har flyttat tillbaka till Köpenhamn. Hennes tidigare liv i staden får stå i centrum och när Vanja återigen beger sig till Österlen och Josefin istället lånar lägenheten får dotterdottern veta en hel del om sin mormor.

Ett enklare liv ger oss mer information om huvudpersonerna och vi lär känna dem något bättre. Däremot känner jag fortfarande en distans till dem och känslorna väcks inte riktigt. Kanske för att det så många trådar och att fördjupningen inte riktigt får plats. Det verkar som att Anna Fredriksson har planerat en lång serie och hon ger oss lite information i taget. Jag tror dock att den här andra delen hade tjänat på att stanna mer kring pensionatet så att vi riktigt fått lära känna Sally. Nu försvinner hon i bakgrunden och det är synd. Josefins arbete i den trendiga klädbutiken är helt ärligt inte alls lika intressant och även om Vanjas förflutna är ganska spännande räcker det inte riktigt. Men det sagt håller Anna Fredriksson en hög lägstanivå och jag är säker på att serien kommer att bilda en fin helhet när den väl är klar. Jag kommer att läsa vidare, men önskar mig en mer koncentrerad berättelse i del tre. Nu läggs det ut många trådar, men få knyts ihop.

Själarnas ö

Själarnas ö av Johanna Holmström är en bok om kvinnor som av olika anledningar placeras på mentalsjukhuset Själö i den åboländska skärgården. Den första huvudpersonen är Kristina Andersson som 1891 dränker sina två barn. Hennes man arbetar på annan ort och Kristina är helt ensam. Tröttheten tar över och hon vet inte riktigt vad hon gör. Hon vet bara att hon måste få lugn. Idag hade vi troligen insett att Kristina drabbats av en förlossningsdepression, men då fanns inget sådant begrepp. Holmströms beskrivning av Kristina och hennes öde känns ända in i hjärtat och den första delen av Själarnas ö tillhör det absolut bästa jag läst på mycket länge. Sorgen efter barnen och det liv hon förlorat gå aldrig över och hon slutar inte att leta efter sin dotter.

I bokens andra del får vi istället följa den unga Ellie, som begår sitt brott fyrtio år efter Kristina och därefter placeras på Själö endast femton år gammal. Kristina finns kvar i bakgrunden och är nu en mycket gammal kvinna, trots att hon med nutida mått mätt inte är jättegammal. Ellie har egentligen en stabil familjesituation och ett på ytan bra liv, men hon vill ha mer. Främst mer frihet och mer spänning. Hon förälskar sig i en man och tillsammans drar de ut på en resa där de likt Bonnie & Clyde begår en rad brott.

Sigrid är sköterskan som arbetat med båda kvinnorna och hennes liv är på många sätt lika isolerat som deras. Hon finner sig i att arbeta på en avlägsen plats och skapar ett liv som är ganska annorlunda. Det är intressant att följa denna trio kvinnor, men jag tycker nog att boken tappar lite när Ellie blir huvudperson. Samtidigt ger fler fall en mer komplex bild av hur kvinnor behandlades och Holmström tecknar skickligt komplexa porträtt av de tre huvudpersonerna.

Att jag skulle läsa Själarnas ö var något Ulrica bestämde, då denna bok var hennes tips i Bokbloggarboktipsutmaningen. Jag hade troligen läst den ändå, men jag är glad att den nu blev prioriterad.

The Lost man

The Lost man utspelar sig mitt ute i The Outback, 150 mil väster om Brisbane och vi får träffa tre bröder och deras familjer som driver två gårdar. Två av bröderna, Cam och Lee, driver Burley Downs cattle station där även deras mamma bor kvar och två backpackers hjälper till med vardagssysslorna. Cam är gift med Ilse och de har två barn. Som äldre bror är det Cam som har huvudansvar. Den som får ses som huvudpersonen är den tredje brodern Nathan, som efter en ganska infekterad skilsmässa bor ensam på sig egen gård och lever för de få veckor som hans son kommer till honom från Brisbane.

Cam hittas död vid en grav som kan ses som en lokal sevärdhet. Han skulle ha mött lillebror Lee, kallad Bub, men någonting eller någon hindrade honom. Hans bil är fylld med förnödenheter, men trots det har Cam vad det verkar dött av uttorkning. Första teorin är att det är självmord, men när historien rullas upp förstår vi att många har anledning att skada honom. Harper tecknar en mångfacetterad bild av familjen och dess liv, som egentligen är mer intressant än själva brottet. Visst vill jag veta vad som hänt Cam, men det som driver berättelsen fram är skildringen av familjen och det lilla samhället. Nathan är en favorit, liksom Cams fru Ilse och relationen mellan dem. Maktkampen mellan de tre bröderna är också intressant.

Jane Harper har nu gett ut tre böcker och efter liten dipp i och med den svåra tvåan är hon nu tillbaka på toppen. Frågan är om The Lost man inte är hennes bästa bok. Det handlar inte “bara” om att det är en välskriven spänningsroman, utan också om att karaktärerna verkligen får lov att utvecklas. Miljön är fascinerande, livet där ganska så skrämmande och jag kan inte sluta läsa. I oktober ges En förlorad man ut på Bokförlaget Forum. Missa inte den.

Hej då, vi ses väl?

Nora har just gått ut gymnasiet där hon studerat på vård- och omsorgsprogrammet. Nu väntar sommarjobb inom Bergviks östra hemtjänstgrupp. Inte direkt drömjobbet och trots att det är kopplat till den utbildning hon gått känner Nora att hon hamnat fel. Hon drömmer om att våga studera konst och har sökt en utbildning på Öland utan att våga berätta för något. Lika viktigt som att få ägna sig åt sin konst är att komma bort ifrån Bergvik innan hon kvävs. Den som finns i Bergvik och är hennes trygghet är bästa kompisen Leo. Klasskamraten och kompisen Sanna känns dock allt mer oviktig.

Hej då, vi ses väl? är en bok med väldigt många trådar, men författaren Linda Åkerström lyckas väva ihop dem till en fin helhet. Den röda tråden är Noras liv och hennes funderingar kring nuet, framtiden och kärleken. Jag tycker om tonen i boken och Nora är verkligen en person som är fin att få lära känna. Relationen till arbetskamraten Lisbeth och patienten Klara berör mig särskilt mycket och jag tycker om hur Nora får lova att utvecklas med hjälp av och tillsammans med andra. Just tiden efter studenten är fylld av tankar kring vad som är viktigt att behålla i sitt liv och vad som behöver förändras. Det är så lätt att forma livet efter vad andra tycker, istället för att faktiskt göra det man vill.

Som lärare på Estetiska programmet undrar jag hur många som likt Nora inte väljer vårt program trots att det egentligen hade passat dem perfekt. Vissa väljer istället ett yrkesprogram för att få jobb direkt efter studenten, medan andra väljer något av de andra högskoleförberedande programmet som alla har högre status. Jag vet inte hur många elever jag mött som har fått kämpa hårt för att få lov att välja Estetiska programmet, då deras föräldrar vill att de ska läsa ett “riktigt” program som man kan bli något efter. Att Estetiska programmet faktiskt är ett högskoleförberedande program och att man inte “blir något” mer än just behörig för vidare studier på något av dessa program verkar inte spela någon roll. Jag önskar att fler elever faktiskt vågar och får välja det de vill på gymnasiet och inte styrs av vänner, föräldrar eller andras fördomar.

Hej då, vi ses väl? är en lågmäld och fin berättelse om livet och hur det kan bli för olika människor. Karaktärerna är många, men Åkerström lyckas göra även bifigurerna levande. Sammantaget är det här en bra och hoppfull ungdomsbok som kan fungera som tröst för vilsna själar. Jag tycker om tonen, språket och Nora. Det tror jag att fler kommer att göra.

Villa Havsbris

Villa Havsbris av Caroline Säfstrand var egentligen ingen bok som fanns på min läslista, men så skrev flera av mina favoritbloggare positivt om den och jag bestämde mig för att läsa. Det är jag glad att jag gjorde. Berättelsen om Sophie som återvänder till barndomsorten Skepparkroken när hennes mamma dör är riktigt bra. En del av arvet är överraskande nog det gamla kurhotellet Villa Havsbris, förr en imponerande byggnad, nu ett förfallet hus som Sophie var övertygad om att hennes mamma sålt för länge sedan. Huset är starkt förknippat med Sophies barndom och även om det naturliga hade varit att sälja det och snabbt kunna återvända till sitt inrutade liv i Berlin, är det som att hon medvetet eller omedvetet vill klamra sig fast vid det bekanta. Ursäkten är att en renovering ger mer pengar vid en eventuell försäljning och Sophie får tipset att annonsera efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och boende.

Med en sådan annons är det kanske inte konstigt om svaren inte trillar in, men några svar får Sophie. Isak, en konstnär som målar havsmotiv, men nu vill måla väggar dyker upp och efter tips från en bekant även snickaren Martin, som är tillfälligt avstängd från sitt ordinarie jobb. När de installerat sig dyker en välklädd dam upp, det är Katja som behöver fly från sitt vanliga liv och få ägna sig åt något helt nytt. Fyra ganska trasiga individer ska nu renovera ett stort hus tillsammans och det går självklart inte smärtfritt, men intressant blir det. När man lever så nära inpå varandra är det svårt att dölja sina hemligheter och hemligheterna är många. Lägg därtill en mystisk trädgårdsmästare och granne, som trots att hon är döv verkar samla på andras hemligheter.

Villa Havsbris är en välskriven roman om intressanta karaktärer och även om vissa delar följer mallen för en klassisk feelgood-bok finns det också en hel del som är unikt. Det jag tycker mest om är hur Säfstrand lyckas gör karaktärerna komplexa och mänskliga. Hon låter dem avslöja sig i sin egen takt och eftersom de är så lätta att tycka om, trots eller kanske tack vare alla sina fel och brister, är det ganska lätt att förlåta dem en del märkliga beslut. Det enda som är synd är att slutet kommer lite väl plötsligt och det känns som att det finns mer att berätta. Samtidigt är det fint att allt inte avslöjas och dras varv på varv. Boken är utan tvekan färdig där den slutar och ibland är det faktiskt skönt att då lov att sakna vissa karaktärer.

Villa Havsbris gav utan tvekan mersmak. Nu blir jag nyfiken på Säfstrands andra böcker och är glad att jag upptäckt hennes författarskap. Är det någon som har läst och kan rekommendera vilken bok jag ska börja med?

52 bra saker: Planeringsmöten med Kulturkollo

 

Den här veckan firar Kulturkollo fem år, grattis till oss! Att blogga är absolut roligt och genom Kulturkollo (och enligt O för den delen) har jag fått vara med om saker som jag aldrig fått chansen till annars. Jag tänker till exempel på möten med författare som Ida Jessen, Jennifer Niven, Lise Tremblay och Kim Thúy. Vilka fantastiska kvinnor!

Bäst av allt är kanske ändå att få hänga med de sju andra kulturkollarna, som gått från trevliga bloggbekanta till goda vänner. Några gånger om året ses vi “på riktigt” och har (ofta rätt flamsiga) planeringsmöten där vi drar upp riktlinjer för de inlägg som ska skrivas de närmaste månaderna. Inte inläggen i sig förstås, utan de teman de ska handla om. När det gäller att föra in idéer till konkreta inlägg i vårt massiva planeringsdokument är vi lite olika snabba. Några behöver förbereda sig långt i förväg, medan andra skriver bäst under press gärna nattetid.

Vi är olika, men också väldigt lika. Självklart delar vi ett intresse för litteratur och övrig kultur, men framför allt är vi riktigt bra på att vara tillsammans utan krav på kravfyllt umgänge. Ett planeringsmöte betyder ofta en helg borta med rätt mycket egentid, men också tid för sällskap. Det är en kombination jag tycker mycket om. Det kravlösa gör att även den tröttaste bokbloggare orkar sig i väg till en på pappret intensiv helg.

Nästa möte blir på Bokmässan, men visst måste vi planera lite mer och lite längre töser?!

Nu har jag läst 100 böcker

Sommaren har inte varit så aktiv på grund av läget i familjen just nu, men den har istället varit lugn och skön och jag har fått massor av lästid. Det betyder att jag redan nu hunnit läsa bok nummer 100. Det skedde igår kväll när jag läste ut Det bästa som hänt mig av Johanna Schreiber. Förra året nådde jag 100 böcker i början av september, medan det 2017 dröjde till i mitten av november.

Är det en tävling? Självklart inte, men att läsa är min passion och att hålla koll på det lästa är en del av min livsstil. Det finns massor av andra saker jag inte gör och ännu mer jag inte för statistik över.

Nu borde jag självklart göra en lista med årets bästa böcker, men den får ni vänta lite på. Jag förbereder däremot en lista med min bästa sommarläsning. Den kommer under nästa vecka.

 

PS. Tårtan på bilden är från 2016 när vi firade att sonen fyllde 10 och min morfar 90. DS.

 

Tjänster och gentjänster

Familjen Farr äger en butik som kanske inte är den mest moderna eller den flashigaste, men de har en trogen skara kunder och pappan i familjen har alltid varit stolt över sin skapelse. Nu är han borta och dottern Fixie driver butiken vidare med hjälp av sin mamma och bror. Systern försöker nog göra nytta hon också, men det går helt ärligt sådär. Det som gnager i Fixie är det faktum att butiken inte går så bra som den kan och att hon har svårt att se hur hennes brors märkliga och inte sällan dyra idéer ska få dem på fötter.

Berättelsen om butiken är en del i Sophie Kinsellas senaste roman Tjänster och gentjänster, men den del som titeln anspelar på handlar om Fixies relation med Sebastian. Den tar sin början på ett café där Sebastian ber Fixie hålla ett öga på hans dator. Under den lilla stund han är borta ramlar taket bokstavligen ner och Fixie räddar datorn med en massa viktiga dokument på. Sebastian konstaterar att han är skyldig henne en tjänst och så börjar en rad tjänster och gentjänster.

Sophie Kinsella låter oss lära känna familjen Farr och huvudpersonen Fixie är en riktigt trevlig bekantskap. Balansen mellan familjeskildringen, de mer eller mindre omöjliga kärlekshistorierna och arbetet i butiken är fin och alla delar bildar en trevlig helhet. Kinsella har verkligen hittat sin stil, men hon upprepar sig inte. Tjänster och gentjänster är både rolig och tänkvärd. En pärla i sin genre.

La Casa de Papel säsong 1 och 2

Nu har 3/4 av familjen O sett de två första säsongerna av den spanska Netflix-serien La Casa de Papel och jag måste säga att det är en av de bästa serier jag sett på mycket länge. Dels är det roligt att få höra spanska och väcka en del skolspanska till liv, men mest av allt är det en otroligt välproducerad serie med ett fantastiskt manus och riktigt duktiga skådespelare.

I säsong 1 och 2 får vi möta en grupp rånare som planerar och genomför en kupp mot myntverket i Madrid. Deras mål är inte att stjäla några pengar, utan att trycka nya pengar. Visst är de tjuvar, men de ser sig själv som goda sådana och målet är att ingen ska komma till skada. Allt de vill är att skapa ett nytt och bättre liv. Rånet är extremt välplanerat och rånarnas Dali-masker och röda overaller ges även till alla i gisslan, som även får falska vapen. Det gör att polisen har svårt att ta sig i i byggnaden utan att riskera att skada någon av de oskyldiga som drabbats av rånet. Under några dygn får vi följa poliserna som arbetar med fallet och dessutom lära känna rånarna inuti myntverket och även deras gisslan. Dessutom får vi veta hur rånarna planerade för kuppen.

Gruppen av rånare leds av Professorn, en otroligt smart man med ett begränsat liv. Han har samlat ihop människor, som vi inledningsvis inte vet speciellt mycket om och gett dem alla namn efter städer, för att få dem att förbli anonyma. Ju mindre de vet om varandra, desto bättre. Efter ett tag förstår vi att just det kravet misslyckats, för i gruppen finns såväl föräldrar, barn, bröder och älskande. Det är Tokyo som berättar historien. Hon har tidigare varit inblandad i ett rån, där hennes pojkvän dog. Nu försöker hon skapa ett nytt liv med hjälp av pengar från myntverket. Tokyo är en komplex person, som ibland är svår att tycka om, men hon har en kämparanda som få andra.

Professorn är en favorit. En tafatt och mycket vänlig man, som bara “råkar” befinna sig mitt i ett rån. Han har fått idén till planen från sin far och nu vill han genomföra den. Genom hela rånet befinner han sig utanför myntverket och kommunicerar därifrån med såväl sitt team som polisen. Främst talar han med den som leder operationen, Raquel Murillo och en av de saker som inte är planerad är att han utvecklar starka känslor för henne. Parallellt med att Raquel försöker lösa rånet träffar hon Salva, som professorn kallar sig och blir förälskad. Det ger självklart en oväntad sidohistoria och eftersom professorn trots allt porträtteras som en god och sympatisk man är det lätt att förstå att Raquel faller för honom.

Jag vill verkligen rekommendera La Casa de Papel som är en helt FANTASTISK serie. Långsammare än långsammast, men ändå så otroligt spännande. Det är svårt att inte bry sig om Denver, Moskva, Helsingfors, Rio, Tokyo, Nairobi och Oslo. Faktiskt går det till och med att känna med Berlin, seriens mest osympatiske person. Alla karaktärer är komplexa och intressanta. När rånarna kompletteras med Stockholm känns det logiskt, trots att det egentligen är helt otroligt.

Vi har en säsong kvar och jag undrar vad den bjuder på. Självklart vill jag veta hur det går för rånarna och även för Raquel och hennes kollega Ángel. Jag skulle också vilja backa bandet lite och få veta mer om hur Professorn planera kuppen och hur han hittade sitt team. Det finns helt klart mer att berätta, men tredje säsongen brukar vara en avgörande sådan. Det kan alltså bli succé eller total pannkaka. Jag återkommer om vilket.

The Whitstable High Tide Swimming Club

I det lilla samhället Whitstable styr tidvattnet möjligheten att bada. Det är därför Deb och Maisie träffas vid Reeves Beach när det är högvatten och till slut börjar prata. Ni vet hur det är med människor som man inte känner, men delar vanor med. Till slut går det inte att låtsas som att den andre inte finns. Det visar sig att de två damerna har mer gemensamt än att de älskar att simma, de är nämligen nyskilda båda två och i behov av nya vänner. När det dyker upp fler badare blir de en liten grupp och Ann, som aldrig går i vattnet, men gärna bestämmer, skapar en sida på Facebook. De döper sig till The Whitstable High Tide Swimming Club.

För att få in lite spänning krävs dock en konflikt och här handlar det om marknadskrafter som vill omvandla den lilla stranden till en plats för restauranger, barer och affärer. Självklart måste simsällskapet kämpa för att få behålla sin badplats och de använder en hel del uppseendeväckande metoder.

Katie May låter oss lära känna en samling udda figurer som lyckas hitta en plats där de kan höra till. Det här är verkligen en djupt mänsklig och trevlig bok om karaktärer som jag faktiskt bryr mig om. Den tar upp den ensamhet som många känner och hur människor kan mötas på de mest oväntade sätt. Mest tycker jag om huvudpersonen Deb, som egentligen är både naiv och irriterande, men samtidigt så härligt målmedveten. Det är inspirerande att läsa om någon som kämpar för att börja ett nytt liv mitt i livet.

Boken är utgiven på svenska av Lind & co med titeln Det lilla simsällskapet vid havet.

%d bloggare gillar detta: