enligt O

Bokcirkelstips i april

För mig betyder fint väder mer läsning och förhoppningsvis blir det också tid för bokcirkelsträffar. De flesta sker digitalt och fördelen med det är att det går att prata böcker med människor som egentligen befinner sig långt borta. Det gäller att se fördelar med det märkliga liv vi lever.

Det här är månadens bokcirkelstips!

Strandläsning av Emily Henry är en trevlig och lättsam bok på många sätt, men den är inte utan djup och jag tror att det finns en del att samtala kring. Huvudpersonen January Andrews har ärvt ett hus av sin pappa. Ett hus hon inte visste att han haft, där han bott med en kvinna hon inte känt till. Dit reser hon för att skriva färdigt boken som inte vill bli skriven och träffar en annan författare som har samma problem.

En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong är ingen lättläst bok, utan ganska fragmentarisk och dessutom känslomässigt utmanande. I Vuongs romandebut skriver en son till sin mamma och berättar om sina tankar kring livet, landet hon lämnat och landet de lever i. Snyggt och drabbande. Här finns en massa att samtala kring, inte minst identitet och familjeliv.

Modersmjölken av Nora Ikstena är utgiven av Tranan Bokförlag och de är bra på att hitta guldkorn från för oss ovanliga litteraturländer. Ikstena är en av Lettlands mest uppskattade författare och boken har blivit en succé. Vi får berättelsen om en mor och en dotter, men också om ett land som ockuperar ett annat. Mycket läsvärd och intressant.

Tistelhonung av Sara Paborn är berättelsen om Ebba, relationscoachen som slutar sitt jobb när hon själv är otrogen och skiljer sig. Trovärdigheten är liksom borta och hon får få uppdrag. Istället lever hon på att konstruera korsord och det blir hon inte rik på. Det uppdrag hon har är att skriva en artikel om par som hållit ihop länge och efter att ha hittat en efterlysning i en tidning besöker hon en äldre dam som just blivit änka och söker efter sin ungdomskärlek. En fin berättelse om det svåra och fina med kärleken.

Goda grannar av Mattias Edvardsson handlar om Micke och Bianca som lämnar Stockholm och flyttar söderut till det lilla samhället Köpinge. Boken börjar i slutet med en olycka där Bianca blir påkörd och därefter får vi bit för bit reda på hur det gick till. Överraskningen är kanske inte det viktigaste, utan snarare relationen mellan grannarna på Bråkmakargatan som i många fall är ganska komplicerad.

 

 

Photo by Ben White on Unsplash

 

Modersmjölken av Nora Ikstena

Modersmjölken av Nora Ikstena är utgiven av Tranan Bokförlag och de är bra på att hitta guldkorn från för oss ovanliga litteraturländer. Ikstena är en av Lettlands mest uppskattade författare som skrivit ett 20-tal böcker. Modersmjölken handlar om en mamma och hennes dotter under den tid då Lettland är en del av Sovjetunionen. Mamman arbetar som läkare och i perioder bor hennes dotter hos sina morföräldrar. De turas om att berätta om ett liv som inte alltid är lätt, de berättar om sig själva och om varandra.  Om förtrycket som Sovjetunionen utövas på den lettiska befolkningen och om mjölk. Modersmjölken som mamman inte ville ge dottern av rädsla för att överföra bitterheten hon känner gentemot livet och den mjölk som dottern vägrar att dricka i skolan, den som ska göra henne till en stark sovjetisk medborgare.

Modersmjölken berättar om ett samhälle som jag vet lite om och det är en viktig berättelse som berör. Det är en på ytan enkel berättelse som bygger ett komplext pussel av små bitar av ett liv. Relationen mellan mor och dotter är både vacker och lite sorglig. Det blir tydligt att de vill varandra väl, att de älskar varandra men också att livet för modern inte alltid är så enkelt att leva. Jag tycker mycket om Nora Ikstenas sätt att skriva och hoppas att fler av hennes böcker översätts till svenska.

Veckans kulturfråga v.15 2021

Det är vår i alla fall enligt almanackan om än inte helt enligt termometern. Istället är det i litteraturen jag fått leta efter våren och jag läste nyss Knäckta ägg och krossade hjärtan av Maria Ernestam, som marknadsförs som “Årets vårroman”. Dagens kulturfråga fokuserar på texter om våren. Det kan vara en bok, en dikt eller något annat.

Vilken text om våren är din favorit?

 

Det här att skriva årstidsböcker verkar vara en trend både gällande romaner och mer självbiografiska böcker. Jag tänker till exempel på Ali Smiths och Karl Ove Knausgårds årstidskvartetter, men de har jag inte läst. En bok jag har läst och som är både trevlig och underhållande är Julia och Jack av Anna Lönnqvist. Helt ärligt kommer jag inte ihåg hur mycket vår det är i boken, men omslaget är ett vackert våromslag med blommande körsbärsträd på. Jag tänker också på Den lilla staden på prärien av Laura Ingalls Wilder som utspelar sig tiden efter den långa, svåra vintern.

Det går inte heller att skriva om våren utan att nämna Karin Boye och jag vill lyfta fram dikten “Morgon” som handlar om vårsolen och kärleken och avslutas:

ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Kärleken (Ellens val del 2)

Efter att ha läst första boken om Ellen som reser till Ljungsala och skapar sig ett nytt liv började jag direkt läsa del två som fått titeln Kärleken. Den första kärleken som drabbar henne är den till Jonas, en ung man som hon träffar när hon bor på pensionatet. Han är snäll och hon tycker mycket om honom, men inser någonstans att de inte har så mycket gemensamt. Hon vill upptäcka värden, studera och utvecklas. Hans drömmar handlar om en familj och ett hyfsat liv. Trots sin tvekan fortsätter Ellen att träffa Jonas, men börjar också bli mer och mer förtjust i Carl som hon träffar på universitetet. Den kärlek som växer inom henne är av ett annat slag och hon vet att livet med Carl blir något helt annat än ett med Jonas.

Eller fel förresten, den första och den största kärleken som Ellen drabbas av är den till litteraturen och till bildningen. I denna den andra boken bor hon på ett studenthem och studierna är det absolut viktigaste i hennes liv. Jag tycker så mycket om hur Helena Dahlgren skildrar Ellens kunskapstörst och hur hennes drömmar blir större och större. Precis så hoppas jag att utbildning fortfarande kan fungera. Att den stärker individen, vidgar dess vyer och får hen att våga drömma.

Stor är också kärleken till systern vars försvinnande var det som fick Ellen att resa till Ljungsala från första början. Vi läsare får veta mer och mer om systerns öde och snart får även Ellen några ledtrådar. Att kvinnor skyfflas undan och göms från världen hörde inte till ovanligheterna i början av 1900-talet och vi har inte helt lärt oss att inse kvinnors värde idag heller. Fortfarande finns synen att mannen är norm och den som styr. Att kvinnor är ett undantag som aldrig kan bli riktigt lika mycket värld. Böcker som de om Ellen får oss förhoppningsvis att lära från historien.

Serien om Ellen kommer att skrivas av flera författare och efter Helena Dahlgrens två superba delar är det Moa Eriksson Sandberg som tar över. Hennes bidrag utgör tre och fyra i serien och ges ut i augusti. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Ellen igen och hoppas att serien får fler författare. Med det sagt tycker jag att det är lite tråkigt att Helena Dahlgren inte får fortsätta det hon så skickligt påbörjat.

The Undoing är suggestiv och spännande

Jag skulle ju se The Undoing direkt när den kom, men så blev det inte. Nu har jag i alla fall ägnat några timmar i sällskap med Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar huvudrollerna och jag gillar resultatet. Berättelsen om det på ytan perfekta paret Grace och Jonathan Fraser, hon terapeut och han barnläkare går snabbt från idyll till något helt annat. En mamma till en av barnen på sonens exklusiva skola mördas, Jonathan är försvunnen och snart också misstänkt för mord.

I sex avsnitt får vi bit för bit veta vad som hänt och rättegången mot Jonathan utgör största delen av historien. Under avsnittens gång misstänker jag olika personer, men mest av allt fascineras jag av den mördade Elena Alves, som vi får veta väldigt lite om. Om mini-serien får en andra säsong hade jag önskat att hon hade fått huvudrollen. Matilda De Angelis är nämligen ett fynd och förtjänar en större roll än hon fick.

Vad ska man säga om seriens stjärnor? Att Hugh Grant är bättre än vanligt och Nicole Kidman ganska bra, men väldigt stel och svag. David E. Kelley, som också gjorde Big Little Lies, där Kidman spelade en av huvudrollerna, har än en gång skapat ett spännande relationsdrama som till stor del handlar om hemligheter som vi döljer från varandra. The Undoing är långt ifrån lika komplex, men det är trots det en bra och välgjord serie. Extra roligt är det att danska Susanne Bier regisserar och att Sofie Gråbøl spelar rollen som advokat Catherine Stamper.

Alla ljuger av Camilla Grebe

Camilla Grebe är en av mina favoritförfattare i spänningsgenren och självklart har jag läst senaste boken Alla ljuger. Den ingår i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret som verkligen gett Grebe en plats bland de stora. Fem välskrivna och relevanta böcker om vår samtid. I Alla ljuger tas vi tillbaka tjugo år i tiden då en ung flicka försvinner. Hennes stövlar står vid kanten till en klippa och hon har lämnat ett självmordsbrev. Flickan heter Yasmine och är styvdotter till bokens huvudperson Maria. Maria som förälskat sig i Yasmines pappa Samir, men som mest av allt älskar sin son Vincent. När Yasmine försvinner förändras deras liv totalt och än värre blir det när Samir misstänks för mord.

Det är Maria som berättar först. Om sonen Vincent med Downs syndrom som hon uppfostrat ensam. Om Samir, läkare från Paris med rötter i Marocko, också han ensamstående förälder. Om kärleken som drabbade dem och det liv de byggt upp tillsammans. Om styvdottern som först är så ordentlig och sedan missköter sig allt mer. Om fördomar som Samir möter som man med rötter i ett muslimskt land. Om hur Maria själv får svårt att lita på honom.

Titeln berättar att alla ljuger och Maria berättar inte allt. Fler ledtrådar får vi när Vincent tar över. Han berättar om sin syster som han älskar och om hur bra han är på att vara tyst. Faktiskt så bra att han slutar prata efter Yasmines försvinnande. När vi träffar honom igen 20 år senare har en kropp hittats som polisen tror kan vara Yasmine och Vincent är fortfarande tyst.

Polisen Gunnar står för sanningen, eller i alla fall den officiella sanningen. Han är ansvarig för fallet år 2000 och finns självklart med i utredningen 20 år senare då kroppen hittas. Först när Yasmine får berätta sin historia får vi veta hur det gick till, bit för bit avslöjas av henne, men också av de andra berättarna. Ett grepp som används mer och mer, men jag är inte helt säker på att jag gillar de oberäkneliga berättarna. Samtidigt är det mänskligt att ljuga, eller snarare undanhålla information och därmed blir berättelsen också trovärdig. Så överraskande är den däremot inte, men bra läsning likafullt.

Även om Alla ljuger inte är Camilla Grebes bästa bok är det en mycket läsvärd och välskriven sådan. Funderingar kring familjen, lojalitet och fördomar är intressanta. Vi bygger inte sällan vår bild av andra utifrån fördomar, både positiva och negativa och det påverkar vår syn på världen. Berättelsen om Maria och den familj hon hade berör verkligen och det är som roman mer än spänningsroman som jag uppskattar Alla ljuger.

Fem bra deckare från Europa

Påsken är visserligen över, men jag kör ju påskekrim hela april. Förra gången det var listlördag handlade det om svenska spänningsromaner och idag står övriga Europa i centrum. Begränsningen är nödvändig, för annars hade en lista med bara fem böcker varit omöjlig.

Här är fem läsvärda böcker från fyra olika länder i Europa:

Främlingen av Elly Griffiths är första delen i en planerad serie, men funkar utmärkt att läsa fristående. Den innehåller allt jag älskar, brittisk skolmiljö, litteratur och såväl intressanta huvudpersoner som poliser. Andra delen i serien har just landat här hemma och jag ser fram emot att återse Harbinder Kaur.

Ytspänning av Olivier Norek utspelar sig i ett litet fransk samhälle där ett gammalt fall aktualiseras när en skelett hittas. Huvudpersonen Noémie Chastain är egentligen kommisarie vid Parispolisen, men lånas ut med uppdrag att avveckla stationen, men hamnar istället mitt i en stor utredning. Ännu en bok av Norek släpps snart, men tyvärr med en annan kommissarie i huvudrollen.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti bjuder på en annorlunda historia med en annorlunda kommissarie. Teresa Battaglia arbetar i en liten by i den italienska alperna tillsammans med sin alldeles nya kollega Massimo Marini. En mycket spännande och välskriven bok som är första delen i en planerad trilogi.

Terapeuten av Helene Flood är riktigt spännande och ingen bok att läsa när du är ensam hemma. I alla fall inte om det är mörkt. Huvudpersonen Sara är terapeut med en mottagning i anslutning till sin bostad. Tillsammans med sin partner Sigurd har hon tagit över hans morfars hus utanför Oslo. Snart börjar det hända konstiga saker i huset och Sara känner sig förföljd.

Bröllopsfesten av Lucy Foley utspelar sig på en otillgänglig ö under ett bröllopsfirande. Vi vet att någon dör, men inte vem och inte heller vem som är skyldig. Foley har skrivit två böcker med samma koncept och jag gillar hennes tolkning av pusseldeckaren i ett begränsat rum och ser fram emot fler böcker.

 

Superföräldrar — en viktig programserie

Jag var väldigt kluven till det här med utredning av vår son, men när problemen blev så stora att livet påverkades negativt kändes det mer och mer viktigt att få veta mer för att kunna bli en bättre förälder. Det tog lång tid, men i december fick vår son en autismdiagnos. Det här inlägget kommer inte att handla om honom, utan mer om hur det är att vara förälder till ett barn som behöver extra stöttning i vissa situationer. I serien Superföräldrar som finns på urplay fick jag en hel del bekräftelse, men också tips som förälder, men faktiskt också som lärare. Programledaren Samantha Coard har själv en son med adhd och tillsammans med Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri, möter hon ett antal föräldrar med barn som har olika typer av NPF-diagnoser. Barnen får också plats i programmet och de skildras med respekt, även om det ibland blir lite väl utlämnande. Fint och sorgligt att höra hur de blivit lättade av sin diagnos som visar att de faktiskt kan klara saker med stöd. Kanske lär de sig inte alls just precis nu och definitivt inte när andra tittar på, men någon gång blir det bättre.

Första avsnittet handlar om diagnoser och hur det påverkar att få en sådan. Föräldrarna diskuterar också de anpassning de behövt göra i vardagen för att den ska fungera bättre och för att deras barn ska må så bra de bara kan. För den som inte själv är förälder till ett barn med NPF-diagnos kan det nog verka som att föräldrarna i programmet ställer väldigt låga krav på sina barn. Det är viktigt att ställa krav på sina barn så att de gör rätt, så tänkte jag själv länge, tills jag märkte att fel ställda krav bara förstörde och skapade onödiga konflikter. Nu har jag och maken lärt oss hur vi ska skapa en tydlighet i vardagen och undvika så många konflikter som möjligt. Det handlar inte om att vi släppt kraven, utan förändrat dem. Vi har helt enkelt lärt oss hur vi ska få vår sons vardag att bli så bättre och tryggare. Som en förälder säger blir det ofta så att dessa barn ständigt misslyckas och det kan verka som hon curlar sina barn för mycket när det egentligen handlar om att få sina barn att lyckas ett steg i taget. När de diskuterar alla fel de gjorde innan de själva förstod hur de skulle agera, kände jag verkligen igen mig. Seriens andra avsnitt om konflikter ger också igenkänning. Numera har vi få konflikter. Vi planerar och förbereder, vilket hjälper en del, men framför allt ställer vi inte orimliga krav. Det är som Borg Skoglund påpekar viktigt att komma överens om strategier och konsekvenser. Ett treåring kan du lyfta undan, men det går inte med en tonåring.

Är det så att “alla” för diagnoser nuförtiden? Den kommentaren hörs ibland och Lotta Borg Skoglund bekräftar att det ställs fler diagnoser inom NPF nu än tidigare, dels för att vi blivit bättre på att identifiera problemen, men tyvärr också för att svårigheterna blir så mycket tydligare i skolan idag. Vår skola ser inte alls ut som den gjorde förr och kraven på saker som ofta är svårt för barn med NPF-diagnos. Jag upplever också bristen på struktur och förutsägbarhet som ett problem för många. Just övergångar är svåra, vilket också tas upp i andra programmet om konflikter och en skoldag innehåller väldigt många sådana.

Från avsnitt två om konflikter hoppade jag direkt till avsnitt 6 med titeln “Skuggsyskon” som handlar om syskon till barn med NPF-diagnoser och hur de påverkas. Kraven att anpassa sig och visa förståelse för beteenden som inte alls känns okej och faktiskt kan vara riktigt svåra att just förstå. Negativa erfarenheter, men inte bara, påpekar Borg Skoglund. Jag upplevde att det blev bättre hemma när konflikterna minskade, men visst har hela vår familj påverkats av en jobbig situation. Något som tas upp i programmet är konsekvenser och hur olika krav som går att ställa på ett barn med och ett barn utan diagnos. Hos oss har det snarare blivit så att kraven på storebror blivit ganska låga när det gäller t.ex. att hjälpa till hemma. Samtidigt har han fått stå tillbaka mycket, inte minst för att vi inte kunnat göra samma saker som vi kunde förr. Inga reser, få utflykter och en inrutad vardag. Diagnosen har i vårt fall hjälpt både sonen som fått det, oss föräldrar, men faktiskt också andra sonen. Han förstår mer nu och tycker att det är skönt att hans son har fått hjälp. Ett väldigt fint program som visar ytterligare en dimension i svårigheten med att ha ett barn med npf-diagnos.

I avsnitt sju kommer skolan och fritiden in i bilden igen. Vi har märkt hur lite kunskap kring diagnoser som finns i skolan och hur övergripande åtgärder saknas. Nästan allt lämnas åt den enskilde läraren och det är inte okej, varken mot den läraren eller mot eleven som inte får det stöd hen behöver och har rätt till. Kanske blir jag extra besviken som själv är lärare och som hela tiden har hoppats på att skolan ska ta sitt ansvar på riktigt. Istället har vi mött ett par rektorer som på olika sätt duckat ansvar och lämnat över det till mentor och dessutom lagt skulden på oss och vårt barn när saker inte fungerat. Det är viktigt med specialskolor för barn med diagnos, men det är ännu viktigare att de “vanliga” skolorna faktiskt har de kunskaper som krävs. Jag är besviken på skolans insats för min son och den besvikelsen har jag helt ärligt svårt att hantera. Samtidigt förstår jag att andra föräldrar drar öronen åt sig när det börjar talas om att “NPF-säkra” skolor, då det inte sällan uppfattas som att kraven på eleverna ska sänkas och att “vanliga” elever kommer att få en sämre utbildning. Jag tror verkligen inte att det behöver vara så, men blir lite allergisk mot modeuttryck som “NPF-säkrade skolor”. När läraren Ann-Christine Wagner som arbetar på Källbrinksskolan som är en så kallad “NPF-säkrad” skola visar dock hur det egentligen handlar om kunskap, rutiner och inställning.  Jättefint att det finns enskilda lärare som gör skillnad, men det måste till något mer.

Sista avsnittet om NPF-stressen är kanske det avsnitt som berör mig mest. Jag befinner mig just där just nu, kanske främst för att det lugnat sig lite och det finns tid att krascha. Att gå ner i arbetstid och kanske till och med bli sjukskriven är något som många föräldrar till barn med en NPF-diagnos upplever. Det handlar om brist på tid och ork, massor med oro, men också en sorg och besvikelse över att det blivit som det har blivit. Allt detta stressar vansinnigt mycket och tär på oss alla. Det här är ett program som alla borde se, speciellt de som har åsikter om hur vi uppfostrar våra barn och de som inte tar det ansvar de borde ta. Jag gråter flera gånger under programmet och känner igen mig så mycket. Hjälpen som man behöver kämpa för och som finns på en massa olika ställen. Alla kontakter, den stora splittringen. Tröttheten. Att inte räcka till varken för sitt barn eller på jobbet.

Jag har alltså sett fem program i serien, de som berör mig mest. Kanske får jag anledning att återkomma med fler inlägg, men oavsett så rekommenderar jag er alla att titta på Superföräldrar. Proffsiga programledare och modiga gäster som vågar sätt ord på de mest förbjudna tankarna. Det är skönt att inte känna sig ensam, men också lite sorgligt. Jag märker dock att vi kommit en lång bit på väg och inser att vi har två fina ungar som har lite olika behov och förutsättningar.

 

 

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Veckans kulturfråga v.14 2021

I april läser jag lite fler deckare än vanligt, då det är månadens fokusområde. Självklart kopplas också veckans kulturfråga till temat och den lyder så här:

Vilket radarpar från deckarvärlden gillar du bäst?

Jag började läsa deckare först på gymnasiet och ett av de första par jag kom i kontakt med var Thomas Lynley och Barbara Havers i Elizabeth Georges böcker. Nu var det ett tag sedan jag läste om dem, men de har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: