enligt O

Historieläraren — en sällsam historia

I november skulle jag läsa hyllvärmare och en bok blev i alla fall läst, nämligen Historieläraren av Matt Haig. Som historielärare har jag tänkt läsa den sedan den kom ut 2018 och det är den första romanen jag läst av honom. Vi får träffa Tom Hazard som levt i väldigt många år mer än en vanlig människa. Han lider av ett syndrom som kallas anageria som innebär att det tar någonstans kring 13 år för honom att åldras ett år. Det här är något du måste acceptera för att kunna läsa boken och jag tycker att det funkar rätt bra. Lite svårare har jag att acceptera det hemliga albatross-samfundet som kontrollerar personer med anageria (som kallas alba efter albatross) och ser till att de inte stannar för länge på en plats, eftersom andra då märker att de inte åldras. Det här är dock en ram som krävs för att boken ens ska kunna fungera och måste accepteras.

Tom har haft flera namn och bott på flera olika platser. Hans mor var fransk och de båda kommer till England när han är ung. När mamman blir sedd som häxa och avrättas försöker Tom skapa sig ett eget liv. Det är 1500-tal och han får ett jobb i London hos självaste William Shakespeare. Det är också i det här livet som han möter och mister sitt livs kärlek, en kvinna som åldras medan han förblir ung. De får en dotter som också är alba, men som han inte träffat sedan han lämnade familjen.

Efter att ha rest med James Cook, varit pianist på 20-talet och mycket annat har Tom hunnit nå 40-årsåldern och får lov av albatross-samfundet att bosätta sig i London igen. Han tar ett jobb som historielärare och kan självklart berätta om historien på ett mer levande sätt än någon annan lärare kan. Trots detta är ungarna han undervisar ganska ointresserade, som tonåringar kan vara. Det är tydligt att han längtar efter ett normalt liv, men att det är omöjligt för honom att leva ett sådant. Dels för att han inte får förälska sig, men också för att han visserligen har en kropp som fortfarande är för ung, men en hjärna som inte riktigt klarar att hantera mängden minnen.

Jag tycker om Historieläraren och det var trevligt att hänga med Tom. Däremot är jag lite skeptisk till den romantiska sväng som berättelsen tar, men det funkar ändå. Språket är snyggt, historien intressant och Matt Haig förblir en favorit även när han skriver skönlitterärt. Tidigare har jag läst Skäl att fortsätta leva och Anteckningar från en orolig planet.

 

Överlevarna

Alex Schulman är mer känd för att skriva självbiografiskt och när jag läser Överlevarna har jag helt ärligt svårt att se den som en roman. Berättelsen om de tre bröderna som åker till sommarstugan för att sprida askan av sin mor känns nämligen ganska självbiografisk. Kanske är det också i den formen som Schulman gör sig bäst.

Tre bröder gör en resa från staden till landet och det är Benjamin som berättar. Det börjar med slutet och två bröder som slåss så brutalt att de verkar vilja slå ihjäl varandra. De befinner sig vid torpet där de tillbringat barndomens somrar och polisen kommer dit för att lösa deras konflikt. På samma plats många år tidigare deltar de i en simtävling initierad av deras pappa. De simmar långt ut och vill på alla sätt de kan visa sin pappa hur modiga de är. När de kommer tillbaka till stranden, utmattade, har han för länge sedan lämnat dem.

Längtan efter kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. Barnet Benjamin som försöker få kärlek från sina föräldrar och den vuxne Benjamin som egentligen gett upp men trots allt drömmer om att bli älskad. Det är som vanligt smärtsamt att läsa Alex Schulmans text och han skapar en väldigt speciell och destruktiv värld där Benjamin och hans bröder gör allt för att höra till. Föräldrarna finns där som siluetter i bakgrunden, men de räknas inte riktigt och framför allt verkar de göra allt för att komma undan sina barn. Självklart leder allt till en katastrof och här ger Schulman oss två förlag till hur den kunde ha sett ut.

Alex Schulman är utan tvekan en skicklig författare, men Överlevarna känns lite väl poserande. Jag är inte heller förtjust i slutets vändning och hade önskat mig en mer stillsam och realistisk historia. Det här är utan tvekan välskrivet och snyggt, men inte alls så berörande som jag hade hoppats på.

 

Bröllopsfesten

Bröllopsfesten är en spänningsroman som utspelar sig på en avlägsen ö, precis som Lucy Foleys förra bok Nyårsfesten. Någon mördas, det tar lång tid innan vi vet vem och ännu längre tid innan vi förstår vem som är skyldig. Det är ett koncept jag gillar och miljön bidrar till spänningen.

Vi får följa med på bröllop och det är Jules Keegan som ska gifta sig med tv-stjärnan Will Slater. De är ett vackert och framgångsrikt par som självklart bjuder in till ett annorlunda och speciellt bröllop. Visserligen är det inget gigantiskt, men gästerna bjuds på en fest utöver det vanliga. Jules har bjudit sin yngre syster Olivia, som också ska vara brudtärna och sin bästa vän Charlie och hans fru Hannah. Hannah som aldrig riktigt har litat på att Charlie och Jules aldrig haft något förhållande. Wills vänner från internatskoletiden är självklart bjudna och när de kommer samman verkar de inte ha mognat ens en gnutta. Vi anar till exempel att svensexan varit rätt brutal och att de inte varit direkt trevliga mot Charlie. Vad som egentligen hände får vi vänta ett tag på att få veta. Just alla antydningar och lösa trådar som senare knyts ihop är det som gör Bröllopsfesten riktigt spännande. Karaktärerna är dessutom riktigt intressanta att följa och flera karaktärer turas om att berätta historien. Vi får följa Jules, Olivia, Hannah, Johnno som är bestman och Aiofe som är bröllopskordinator.

Aiofe och hennes man Freddy har tagit över Fåfängan, som hotellets huvudbyggnad kallas. Jules bröllop är det första de anordnar och eftersom hon har många följare på sociala medier hoppas de att den rabatt de gett henne ska vändas till vinst när fler sällskap bokar in sig. De har planerat allt, men redan på middagen kvällen före bröllopet, när endast de närmaste gästerna närvarar, blir det tydligt att det här kommer att bli en minst sagt intressant helg.

När bröllopsfesten är igång drar stormen in och det är oklart hur gästerna ska kunna ta sig tillbaka till sina hotell efter festen. På ön bor nämligen bara de närmaste gästerna och det är också de som står i centrum. När en av gästerna hittas död är det inte mycket bra av boken, men det är hela tiden spännande. Först vill jag veta vem som dött och sedan varför. Bröllopsfesten är lättläst och spännande. Perfekt läsning i trötta november.

Veckans kulturfråga v.48 2020

I måndags delades Augustpriset ut, förra veckan The Booker Prize och i början av december är det dags för Nobelpriset. Detta är bakgrunden till veckans tvådelade fråga.

Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du i så fall mest på?

 

Jag är som ni kanske har märkt, en riktig prisnörd och följer noga såväl nomineringslistor som vinnare. Trots att Nobelpriset mist en del av sin forna glans är det ett pris som jag fokuserar mycket på när jag väljer vad jag ska läsa. Årets vinnare Louise Glück står på tur.

Herrarna satte oss hit

Kanske är Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba årets viktigaste bok. Berättelsen om vår mörka historia borde kunnas av var och en av oss, men så tror jag inte att det är. Jag vet att jag själv haft väldigt begränsade kunskaper om hur samerna behandlats och då ser jag mig ändå som hyfsat påläst. Riktigt hur statens förtryck av samer såg ut på 1920-talet och framåt hade jag däremot inte koll på och jag visste inte alls Norges roll i de tvångsförflyttningar som genomfördes.

Klart är att samerna var oönskade i det relativt nyss självständiga Norge. Landet skulle tillhöra norrmännen och samerna hade inget där att göra. Det var därför Sverige och Norge år 1919 tecknade ett avtal som begränsade antalet renar som fick vandra över gränsen, vilket självklart också begränsade rörelsefriheten för deras ägare. Labba berättar om hur samerna drevs bort från sina betesmarker och hur de fick lämna de kåtor de byggt upp. De jojkade till marken, bergen och växterna, men saknaden gick aldrig över. Genom ett antal berättelser och minnesskildringar berättar Labba om ett folk som inte får lov att leva där de vill och om de konflikter som skapas när de tvångsförflyttas till områden som tidigare inte varit deras och där de inte är välkomna. När människorna flyttas accepterar de till slut sin nya hemort, men renarna längtar efter sina gamla marker och många återvänder dit, vilket får både känslomässiga och ekonomiska följder för deras ägare.

Det är hög tid att vi får ta del av också de mörkaste delarna av vår historia. Hur vår urbefolkning, de som kom till vårt land långt före oss, har marginaliserats och förflyttats mot sin vilja. Hur de blivit nedvärderade, avklädda, mätta och undersökta. Hur de setts som mindre värda, hur de berövats sin kultur och sitt land. Elin Anna Labba berättar om viktiga människoöden som drabbar mig hårt. Om barn som lämnas eller dör, om renar som vänder tillbaka och om ett land som är för evigt förlorat. Hon tar mig i handen och leder mig via myndighetsbeslut och människoöden. Genom en del av vår historia som påverkat många, men inte människor som varit tillräckligt viktiga för att få höras. Mitt hjärta brister när jag får ta del av berättelser som vi alla borde ha fått höra om och om igen.

Igår tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset för Årets svenska fackbok för Herrarna satte oss hit och det var verkligen välförtjänt.

De här är årets vinnare av Augustpriset

Jag blev väldigt glad över att fina Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och fantastiskt illustrerad Ester Eriksson tilldelades Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok. Berättelsen om Humlan Hansson är på samma gång vanlig och ovanlig i sin på ytan ganska enkla historia. Det är lätt att relatera till känslan av att komma tillbaka till skolan efter att ha varit sjuk och finna att ens bästa vän hittat andra att vara med. Humlan vill verkligen inte vara med hästtjejerna och förstår faktiskt inte hur Nour kan välja dem framför henne. Om jag hade arbetat som lärare i år 2-4 hade jag utan tvekan läst Humlan Hanssons hemligheter högt för mina elever. Även om delarna som handlar om Humlans faster som blir inlagd på sjukhus med psykiska problem är det ingen svår eller nattsvart berättelse, utan en djupt mänsklig. Nu ska sägas att jag inte testat boken på målgruppen, så den lärare som ska läsa den för elever bör självklart läsa den själv först.

I helgen läste jag Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och det är verkligen en värdig vinnare i kategorin Årets svenska fackbok. Labba låter olika röster berätta om tvångsförflyttningarna av samerna på 1920-talet. Hur norrmännen stängde ute dem efter självständigheten och hur svenska myndigheter helt enkelt bestämde var de fick bosätta sig. Jag håller på att skriva ett längre inlägg med tankar om Labbas bok, men det får ni vänta på tills imorgon. Klart är att detta är en bok som berörde mig mycket och som jag hoppas nå många läsare för som Labba skriver i inledningen om samernas historia “[v]år berättelse är skylten som ingen satt upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken.” Det är hög tid att vi lär oss mer om vårt lands ursprungsbefolkning och jag har i alla fall lärt mig lite mer genom att läsa Elin Anna Labbas fina bok.

Årets svenska skönlitterära bok tilldelades i år debutanten Lydia Sandgren för romanen Samlade verk. Ett mastodontverk om skrivande, konst, manlig vänskap och den svåra kärleken. En roman på 700 sidor är väl lång och så också i detta fall, men Samlade verk är ändå en fantastisk roman på många sätt. Sandgren är en kreativ skribent och hennes karaktärer är intressanta. Extra kul är det att få läsa om min hemstad Göteborg och dessutom få följa med till favoritstaden Paris. Det tog ett tag att komma in i Samlade verk, men de sista 400 sidorna gick av bara farten. Fram till slutet som faktiskt lovar mer. Jag hade mer än gärna återsett Martin och Gustav, men kanske ännu hellre fått veta mer om Cecilia och Rakel. De har levt inom mig sedan jag lärde känna dem under påskhelgen och jag tänker ofta på dem. Faktiskt ofta mer än en gång i veckan. En värdig vinnare alltså och jag hoppas verklige att Lydia Sandgren har fler romaner i sig. Gärna som utspelar sig i Göteborg.

Efter att ha läst novellen Offret av Nanna Mikkelsen, som tilldelades Lilla Augustpriset, har jag nu läst alla de fyra vinnarbidragen. Något som aldrig har hänt förut. Nanna Mikkelsens novell handlar om hur något fruktansvärt drabbar mänskligheten. Över världen sänks ett vitt, klibbigt när spunnet av larver. Larver som äter människor inifrån för att slutligen falla ur offrets mun, samtidigt som denne kvävs. Noviserna Katarina och Damaris funderar över hur de ska kunna förhindra att larverna tar sig in i klostret där de bor och kommer fram till att det som krävs är ett offer till guden. Slutligen visar det sig att det guden vill ha är något helt annat än de tror. Mikkelsen nominerades även förra året med novellen Den bästa dagen, också den en dystopi om än med visst hopp. Något som inte heller saknas i Offret. Det här är mycket troligt en författare vi kommer att få se mer av i framtiden.

Idag delas Augustpriset ut

Idag är det dags för Augustgalan där Augustpriset delas ut i tre kategorier och vinnaren av Lilla Augustpriset avslöjas. Galan direktsänds kl 16.30 och jag hoppas hinna titta. Annars får jag ta del av den i efterhand. Enda fördelen med vår digitala och i övrigt rätt tråkiga tid.

Jag hade stora planer på att hinna läsa ett stort antal av de nominerade, men läslusten har inte varit på topp det senaste. Jag har dock hunnit läsa alla de nominerade i barn- och ungdomskategorin förutom Linda Bondestams Mitt bottenliv.

Mina favoriter bland de nominerade i kategorin är Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson, Alltid hejdå av Alma Thörn, samt Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting. Den förstnämnda handlar om hur snabbt det går att förlora en vän och hur det känns att vara ensam. Även Thörns debut handlar om ensamhet och det svåra i att behöva välja mellan sina föräldrar. Ensamhet är temat även i Kråkorna. Tre böcker som är väldigt olika, men ändå har gemensamma drag. Jag tror däremot att Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke kan stå som vinnare i eftermiddag, då de verkligen tänjt på gränserna för bilderbokens form.

När det gäller Årets bästa skönlitterära bok så har jag bara läst en av de nominerade, nämligen Samlade verk av Lydia Sandgren. En fantastisk debut som jag inte älskade förbehållslöst när jag läste den, men som verkligen stannat i minnet. Jag har också påbörjat Jag ser allt du gör av Annika Norlin och Splendor av Stefan Lindberg, men inte hunnit läsa ut dem. Norlins noveller är fina och har en speciell stämning, vilket kan ge henne priset, medan Lindberg vinner på den väldigt ovanliga formen där han själv finns med som karaktär. Jag ska erkänna att jag mest förvirras av berättelsen om Stefan Lindberg och Splendor, men jag fascineras också av den. Vem vinner då? Ingen aning, men jag hade blivit gladast om Lydia Sandberg eller Annika Norlin prisades.

Årets bästa fackbok är sällan min kategori, men i år har jag faktiskt läst två av de nominerade. I somras läste jag Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Det är en bok med ett riktigt viktigt innehåll som reda vunnit en rad priser, så det skulle inte förvåna mig om den vinner även Augustpriset. Däremot var jag inte alls imponerad av språket och upplägget, vilket gör att jag inte riktigt ser Familjen som en vinnarbok. När litterära priser delas ut kan väl inte bara innehållet bedömas? Så är inte fallet med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som är såväl välskriven som relevant och viktig. Den får mer än gärna vinna. Utan att ha läst alls hoppas jag annars på Kristoffer Leandoer som vinnare, för då kanske jag får tummen ur att läsa hans bok.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

De har skrivit årets bästa kriminalromaner 2020

Idag avslöjade Svenska Deckarakademin vilka böcker de anser vara årets bästa kriminalromaner. Priset delas ut i tre kategorier: bästa svenska kriminalroman, bästa översatta kriminalroman och bästa debutant och fem titlar i varje kategori nominerades.

Vinnarna blev följande:

Till bästa svenska kriminalroman utsågs Rotvälta av Tove Alsterdal, utgiven av Lind & co och det är definitivt en bok jag vill läsa. Förra året läste jag Blindtunnel och det var faktiskt mitt första möte med Alsterdal, mycket tack vare Svenska Deckarakademin.

Till bästa debutant utsågs Dödssynden av Maria Grund, utgiven av Modernista. Den utspelar sig på en icke namngiven ö utanför Sveriges östkust och det är en fjortonåring som hittas död. Öar och mördade barn är inte mina favoritingredienser, men kanske läser jag ändå.

Till bästa översatta kriminalroman utsågs Villebråd av Deon Meyer, översatt av Mia Gahne och utgiven av Weyler förlag. Kanske är det dags för mig att återta bekantskapen med Meyer, som jag läst ett par böcker av men aldrig riktigt fastnat för.

Spårhunden, priset för 2020 års bästa barn- och ungdomsdeckare, gick till Kalle Holmqvist för Det går en mördare lös – en historia från 1721 utgiven av Liber.

Kråkorna — en mörk och snygg historia

Kråkorna är skriven av skräckförfattaren Anders Fager och riktigt snyggt illustrerad av Peter Bergting. eras mörka och snygga grafiska roman för unga är nominerad till Augustpriset och imorgon vet vi om de vinner.

Huvudpersonen i Kråkorna är Kim, en tonåring som är minst sagt trasig och som nu reser tillbaka till huset där han bodde som barn. Huset som tillhört farmor och farfar som nu båda är döda och testamenterat huset till Kim. Huset är i princip fallfärdigt och inne i det finns meddelanden från farföräldrarna i form av post-it-lappar och väggmålningar. Runt huset rör sig kråkorna och de är varelser att akta sig för.

Vi förstår att Kim har flytt från något och att huset blir något av en fristad. Visst är det slitet, smutsigt och spartanskt, men det är en plats att gömma sig på. För länge sedan bodde farmor och farfar där med sina två söner. Den yngste blev sedan Kims pappa och en importerad fru hans mamma. En kvinna som aldrig accepterades av sina svärföräldrar. Nu är huset tomt och de flesta av de vuxna har försvunnit.

Många unga läsare skulle med säkerhet uppskatta Kråkorna och de mer läsovana kanske ännu mer än andra. Samtidigt är Kråkorna ingen enkel bok. Den må innehålla förhållandevis lite text, men texten är komplex och väldigt mycket finns skrivet mellan raderna. Å andra sidan finns Peter Bergtings fantastiska illustrationer och de både kompletterar texten och berättar en helt egen historia. Inget ont om Anders Fagers ord, men illustrationerna hade faktiskt kunnat stå helt för sig själva. På många av dem finns korta texter som ger ännu en dimension till bilderna. Kråkorna är en unik bok och jag skulle inte bli förvånad om den tilldelas årets Augustpris.

Björnstad som tv-serie

 

Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans bok Björnstad när jag läste den för fyra år sedan och var lite nervös inför att se tv-serien baserad på boken. Kanske var det bra att jag inte gick direkt från läsningen till att ta del av serien, men trots ett lite suddigt minne känns det ändå som att bearbetningen varit bra.

Vi får följa familjen Andersson som kommer tillbaka till Björnstad efter att pappa Peter varit hockeyproffs utomlands. Nu ska han ta över som tränare av det lilla samhällets hockeylag. När han ser dem spela inser han att det inte finns något han kan göra med det spelarmaterial han fått tilldelat sig. Istället ser han juniorlaget spela och imponeras av dess stjärna Kevin som är en spelare utöver det vanliga. Att han petar nuvarande tränare gör att han redan före start skaffar sig flera fiender. När han sedan förbjuder föräldrar att vistas i ishallen under träning och dessutom bänkar en spelare med högljudda föräldrar gör knappast saken bättre. Men så börjar laget vinna och med framgång kommer också lojalitet. En lojalitet som helt försvinner när en fest spårar ut fullständigt.

Visst finns det delar av boken som jag saknar i tv-serien. När allt koncentreras på Maya och Kevin är det många andra viktiga karaktärer som får nöja sig med en biroll. Jag tänker till exempel på Kevins bästa vän Benji, spelad av en mycket talangfull Otto Fahlgren, som nu blir en lojal kompis med ett hemligt förhållande och en oförmåga att våga vara sig själv. Att Backman valde att skriva om en homosexuell hockeyspelare var en av de saker som gjorde boken nyskapande och speciell. Nu finns Benji med och det är bra, men om uppföljaren Vi mot er blir serie även den hoppas jag att Benji får stå mer i centrum. Det finns också väldigt mycket mer plats för hockeytalangen Amat, vars karaktär är lika viktig som i boken, men ändå får mindre plats.

Mamma Mira får inte heller bli en egen karaktär i tv-serien, där hon porträtteras av suveräna Aliette Opheim. Där bokens Mira funderar mycket över hur hon ska kombinera en egen karriär med att vara tränarfru och hela tiden undrar när det ska bli hennes tur, blir tv-seriens Mira mest av allt mamma och fru. Samtidigt blir det tydligt att hennes lojalitet finns hos familjen och det är inte en felaktig tolkning om än väldigt mycket mindre komplex. Mindre komplex är också Peter, men även han porträtteras fint av Ulf Stenberg, som vi också såg i andra säsongen av Älska mig. Det går helt enkelt inte att säga lika mycket i fem avsnitt på tv som i en roman på nästan 500 sidor. Jag tycker ändå att seriens skapare Peter Grönlund lyckats bra med att renodla konflikten som skapas i ett litet samhälle när det enda som de tror på tas ifrån dem. Fredrik Backmans bok är viktig och jag är glad över att berättelsen genom tv-serien kommer att nå väldigt många fler.

För den som gillar tv-serien och vill veta mer om karaktärerna rekommenderar jag både en läsning av Björnstad och fortsättningen Vi mot er. Fredrik Backman skriver också på en tredje bok om Björnstad som enligt Vi Läser har titeln De som springer mot elden. Jag hoppas på snar publicering då jag inte riktigt är färdig med Björnstad ännu.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: