enligt O

Sverigevänner

Sverigevänner är Arash Sanaris bok om livet i Sverige efter flykten från Iran 1986. Hur de först kommer till Laxå,  Boken har undertiteln Historien om hur jag och pappa försökte bli svenskast på Tjörn och den gör att jag förväntar mig en skämtsam och lättsam bok. Det får jag till viss del, men jag är inte riktigt beredd på den rejäla svärtan som också finns. Hur pappa Jamshid, som är ingenjör, hoppas på ett nytt och bra liv i möjligheternas land Sverige, men snart lär sig den hårda vägen att integration är svårt. När hans son intervjuar honom inför arbetet med boken lyfter han det faktum att det inte går att välja bort jobb för att man egentligen är överkvalificerad, för då finns det inga vettiga alternativ. Kontakter är allt och utan dem blir det lätt så att det enda jobb som återstår är som taxichaufför.

Arash Sanaris minnen från barndomen kombineras med utdrag ur faderns dagbok från samma tid och dessa delar är de mest drabbande. Hur han försöker bli svensk, men aldrig släpps in i värmen. Samtidigt kan han förstå att grannarna reagerat negativt på att en familj från Iran flyttar till området, det är inte fördomarna han har svårast för. Istället är det oviljan att erkänna sin främlingsrädsla. Att skicka ett “tack för din ansökan” när sanningen är att jobbet aldrig hade gått till något med namnet Jamshid. För sonen har det gått bättre. Han har blivit i alla fall 90% svensk.

Något som också fastnar är det brutala uppvaknandet när Jamshid inser att alla inte är lika vänliga som de första människor flyktingarna möter. De som vill dem väl och valt att arbeta med dem eller hjälpa till frivilligt. Världen utanför den trygga sfären är bra mycket hårdare. Det handlar inte bara om att Sverige blivit hårdare, även om han saknar den sanna socialdemokratin, utan om att det finns olika sorters människor i landet.

Jag hade velat ha mer av Jamshid och mindre av Arash, för även om barnets röst är spännande att följa fastnar jag mest för de vuxna. Samtidigt är det modigt av Arash att dela alla konflikter mellan sin och faderns syn på livet. Den handlar mycket om att de vuxit upp i olika kulturer, men också om barns behov av att revoltera. Som helhet fungerar ändå Sverigevänner bra trots en viss spretighet och det är en lättläst bok som ger mig en hel del att fundera över. Det skulle kunna vara en bok som även mina elever kan uppskatta.

Nine Perfect Strangers

Det händer väldigt sällan, men ibland är faktiskt tv-serien bättre än boken och så är fallet gällande Nine Perfect Strangers, en tv-serie skapad av John-Henry Butterworth och David E. Kelly, baserad på boken med samma namn av Liane Moriarty.

I Nine Perfect Strangers får vi lära känna nio för varandra ännu okända gäster som checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha spelas av Nicole Kidman och hon är kanske mer fascinerande än bra, men hon ger ändå liv åt denna märkliga karaktär som driva av något som inledningsvis är väldigt svårt att förstå. Den egentliga huvudpersonen i boken var snarare Frances, en romanceförfattare i yngre medelåldern, vars senaste bok refuserats av förlaget. Hon är viktig även i tv-serien, men det som händer under de totalt åtta avsnitten är att alla gäster och även delar av personalen, blir mycket mer levande än de blev i boken. Det blir lättare att både hålla isär dem och förstå dem när de synd och inte bara stannar på boksidorna. Frances spelas dessutom av den fantastiska Melissa McCarthy och det gör att jag sympatiserar ännu mer med henne nu.

Bland de andra gästerna finns faktiskt två som jag knappt kommer ihåg från boken, nämligen Lars och Carmel. Inte heller i tv-serien blir de centrala, men de fyller en funktion och bidrar med perspektiv. Sedan finns självklart även bokens mer centrala karaktärer med som familjen Marconi, numera tre och sörjande en fjärde familjemedlem. Deras sorg är komplex och brutal. Faktum är dock att alla karaktärer bär på sin egen sorg och även om det ibland blir lite övertydligt som det blir med det perfekta paret Chandler vars liv inte alls blev bättre när de vann en massa pengar, är det intressant att följa de nio gästernas sökande efter något mer än det halvkassa liv de fått.

Nine Perfect Strangers är inte den bästa tv-serie jag sett, men en intressant version av klassikern att samla en grupp människor på ett isolerat ställe för att se vad som händer. Här finns dessutom en spelledare som inte drar sig för att droga sina gäster om hon tror att det gynnar dem. Det som börjar med en ganska vanlig spaupplevelse urartar till något riktigt absurt och det är på samma gång spännande och underhållande, men också lite obehagligt. Serien finns på Amazon Prime som jag skaffade tillfälligt just för den här serien.

 

Saker man inte vill veta

Saker man inte vill veta är Nicola Yoons tredje bok och eftersom jag tyckt mycket om de två tidigare hade jag höga förväntningar. De uppfylldes till viss del, men inte helt. Det betyder dock inte att jag inte rekommenderar er att läsa, för det gör jag. Mycket av innehållet är definitivt bra, men jag har lite svårt med de övernaturliga aspekterna. Köper du dem ökar chansen att du blir riktigt golvad.

Huvudpersonen Evie Thomas har tappat tron på kärleken efter sina föräldrars skilsmässa. Hon vet dessutom att hennes pappa träffade sin nya kärlek innan föräldrarna separerade och har svårt att förlåta honom. Något hon också fått svårt för är kärleksromaner. Tidigare har hon absolut älskat romancegenren, men nu vill hon inte ens ha sina favoritböcker kvar i bokhyllan. Varför ska hon läsa om kärlek, när hon vet att livslång kärlek inte existerar?

Böckerna förflyttas från hyllan till det lokala biblioteket, men när hon ska skänka de sista romantiska före detta favoriterna inser hon halvvägs att det är söndag, vilket betyder att biblioteket är stängt. Istället lämnar hon böckerna i en klarblå bokbytarlåda som en äldre dam satt upp längs vägen och eftersom det är en bokbytarlåda uppmanas hon att ta med sig en bok därifrån. Längst in i lådan hittar hon en tunn bok som heter Dansinstruktioner och det ska visa sig att den kommer att förändra hennes liv.

När hon kommer hem och ser sin syster Danica kyssa den kille hon dejtar för tillfället ser hon hela deras kärlekssaga, från ögonblicket då de träffas tills den kyss de delar just nu. Så långt allt väl, men därefter ser hon fortsättningen på deras förhållande och slutet på kärleken när Ben kysser sin förra flickvän och Danica ändrar sin relationsstatus på sociala medier till singel. Samma sak händer varje gång Evie ser ett par kyssas och det betyder att hon får veta saker hon absolut inte vill veta. Synen på kärlek som något som alltid går över påverkar henne mycket och slutsatsen hon drar är att det inte är någon idé att bli kär eftersom ingen kärlek varar för alltid.

Ändå drabbas Evie av kärleken när boken hon fått leder henne till dansskolan La Brea Dance och till ägarnas barnbarn X som blir hennes danspartner. Det är den här delen som kanske är mest klassisk, men också det jag gillar bäst. Kombinationen dans och förälskelse är underhållande och beskrivs på ett mycket känslosamt sätt. X är charmig, men mest av allt tycker jag faktiskt om hans farföräldrar Archibal och Maggie. Även dansläraren Fifi är en trevlig bekantskap. Mest av allt hade jag nog önskat mig en hel bok om just dans och kärlek.

Visserligen är även vänskapen mellan Evie och hennes bästa vänner Martin, Cassidy och Sophie som alla går sista året på High School. Martin är den enda som får höra om Evies syner och han är minst lika fascinerad av dem som hon. Att få veta hur alla kärleksförhållanden ska utvecklas är verkligen mer ett straff än något annat och är Evies syn på kärlek förstörd efter sin pappas svek är det ingenting mot vad den blir efter att hon fått förmågan att se kärleken komma och gå.

Evies relation till sin pappa, men också till sin mamma och syster är också central i boken. Systern Danica vet inte om att deras pappa var otrogen och Evie vill inte berätta det. Det betyder att Danica inte är på långa vägar lika arg och besviken som Evie och faktum är att inte ens deras mamma är det. Hon har så smått börjat acceptera och gå vidare, medan Evie inte ens vill prata med sin pappa när han ringer.

Saker man inte vill veta har sin charm helt klart och idén till den är utan tvekan annorlunda. Jag förstår mer varför Yoon har valt att skriva som hon gjort efter att ha läst efterordet, men jag är inte helt övertygad. Trots detta tycker jag att den som tycker om romantiska berättelser ska testa Yoon, om inte den här boken så någon av hennes tidigare.

 

Just nu i december 2021

Det är redan december och här ligger snön vit. Svinkallt är det också och ska så förbli i alla fall några dagar till. I helgen har jag få planer. Jag ska sova ut, skriva lite arbetsmaterial för Nypon och Vilja förlag och dricka glögg. Möjligen ta en promenad eller två om det blir ett sådant vackert vinterväder som utlovats. Ungefär så såg det ut förra året också, minus det vackra vintervädret. Eftersom jag blivit så gammal att jag skriver femårsdagbok har jag stenkoll på förra årets väder.

Så här ser det ut just nu:

Just nu läser jag Jul på det lilla hotellet vid havet av Jenny Colgan och det går ungefär som vanligt. Först stör jag ihjäl mig på det styltiga språket och den halvtaskiga översättningen, tills karaktärerna fångar mig och jag glömmer allt annat. Jag håller också på med Cyklonvarning av Christina Wahldén och den flyter på mycket bättre. Har ni inte upptäckt hennes Darwin-serie ännu så är det hög tid!

Just nu tittar jag på fjärde säsongen av Bonusfamiljen. Parallellt med den ser jag 18:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy, som får en chans till efter en ganska medioker covidsäsong. Sedan är jag glad att På spåret är tillbaka och att det närmar sig ett spännande slutspel i Alla mot alla. Något annat jag ser fram emot är att se de sista avsnitten av femte säsongen av La Casa de Papel får se om något avsnitt hinns med i helgen.

Just nu lyssnar jag på min topplista från 2021, precis som jag förra året vid den här tiden lyssnade på min topplista för 2020. I år har jag faktiskt fyllt på med ovanligt många nya låtar, även om de glider fint in i den musiksmak jag haft sedan länge. En artist som jag upptäckt i år är Phoebe Bridgers och jag har lyssnat mer än vanligt på Lana del Rey. I båda fall handlar det om att deras låtar spelats i tv-serier och det är påfallande ofta så jag hittar för mig ny musik.

Just nu längtar jag efter jullov, också det precis som förra året och varje år. Det är dock väldigt, väldigt mycket som ska hinnas med innan dess. Målet är att också hinna njuta lite av december och faktiskt landa i nuet. Yoga och julböcker hoppas jag att det blir mycket av.

 

Kika in även hos Anna, Helena och Ulrica och svara gärna själv också!

 

Julmysteriet är årets adventsbok

För tionde året i rad ger Rabén & Sjögren ut en adventsbok, dvs en bok med 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till julafton. I år heter adventsboken Julmysteriet och är skriven av Lisa Bjärbo. De väldigt fina illustrationerna har Matilda Ruta gjort. Boken vänder sig till läsare mellan 3 och 6 år, men huvudpersonen Ebbe är just 6 år och hans syster ska fylla 13 år, så jag tror absolut att även barn i lågstadieåldern kan uppskatta den.

Ebbe absolut älskar julen och redan i början av december är det fullt fokus på julförberedelser. Mest av allt ser han fram emot att få lösa de kluriga gåtorna i mammas speciella julkalender och han vill självklart göra det tillsammans med sin syster Märta. Den blivande tonåringen är dock inte alls på humör när Ebbe väcker henne tidigt den 1 december och han blir både ledsen och besviken. Traditioner är viktiga för Ebbe och att mammas fantastiska adventskalender inte längre roar Märta är obegripligt, tycker han. Att pynta är också livsviktigt och 2 december tar mamma fram den bruna lådan med julsaker. Han tar julstjärnan som är orange som vanligt och ger Märta den röda.

Orsaken till Märtas dåliga humör är att mammas pojkvän Ernesto ska fira jul hos dem tillsammans med sin tvååriga dotter Francis. “Jag vill inte nån himla bonusfamilj” skriker hon och är sur som ett åskmoln. Sedan berättar hon att hon inte tänker fira jul i år och det verkar som att hon menar allvar. Kanske handlar det om att hon saknar sin pappa. Ebbes och Märtas pappa har varit död länge. Han blev sjuk när Ebbe föddes och dog två år senare. Ebbe minns honom inte alls, men det gör Märta. Inte konstigt då kanske att det är hon som är mest orolig över hur det ska bli om Ernesto flyttar in. Mest orolig är hon för att farmor och farfar ska bli ledsna.

Vad är det då för julmysterium boken handlar om? Jo, det börjar försvinna julsaker från huset och ingen vet var de tar vägen. Ebbe letar tillsammans med hunden Göran, men det är svårt att klura ut vem tjuven är och vi får vänta nästan till jul innan mysteriet är löst. Då bjuds vi in på ett lite annorlunda, men inte desto mindre trevligt firande.

Julmysteriet är en vardagsberättelse om en familj som försöker fira jul som vanligt även om mycket har förändrats. Det är inte jättemycket tomtar och inte speciellt mycket fantasi, snarare är det socialrealism för hela bunten och det är inget fel med det. En fin och bra historia är vad vi bjuds på, men jag saknar de magiska ingredienserna lite. Den stora fördelen med boken är ändå att den tar upp ett problem som många får när nya familjemedlemmar ska inkluderas i julfirandet och det är dessutom en berättelse som håller att läsa året om.

Jul och återblickar i december

Vi har nått december och det blir fokus på jul fram tills dess att tomten kommer. Jag hoppas hinna läsa och skriva om många julböcker, äta massa lussekatter och dricka glögg. Känns som ett lagom mål för december. Och så är det självklart dags att utvärdera kulturåret som gått, liksom att skriva alla de där inläggen om lästa böcker som jag inte riktigt hunnit med.

Julböcker jag ser fram emot att läsa är:

Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri

Always, in December av Emily Stone

A Season for Second Chances av Jenny Bayliss

Eld, snö och stjärnor av Heléne Holmström

En storm i vintertid av Camilla Davidsson

Jul i Fågelkärr av Ann-Charlotte Persson

Jul på det lilla hotellet vid havet av Jenny Colgan

Julstök i Halleholm av Ruth Kvarnström-Jones

My Best Friend’s Wedding av Tilly Tennant

Projekt jul av Cathy Bramley

So, this is Christmas av Tracy Andreen

Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi

The Christmas Bookshop av Jenny Colgan

Tolv hundar i juletid av Lizzie Shane

 

Photo by Sincerely Media on Unsplash

 

Veckans kulturfråga v.48 2021

Idag är det första december och igår fick vi (för andra gången) vår första kvinna på statsministerposten. Andra blev ministrar för första gången och bland dem finns Lina Axelsson Kihlbom som uppmärksammandes för att hon är den första transpersonen som blir minister. Det är självklart stort, men än viktigare för mig är att hon är den första rektorn (vad jag vet) som blir skolminister.

Ni anar temat för veckans kulturfråga antar jag. Det handlar om någon som var först eller kanske gick först. Det kan vara en debutant om du vill hålla dig till litteratur, eller så hittar du någon helt annan person du vill lyfta. Självklart går det lika bra att lyfta en händelse, eller varför inte både och. Koppla till kultur om du vill eller till något helt annat. Frågor är till för att tänjas.

Vilken person eller vilken händelse som var först vill du lyfta fram?

En som gick först på många sätt var Selma Lagerlöf, som var första kvinnan i Svenska Akademien och dessutom den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur. Jag skulle också vilja sätta henne som nummer ett när det kommer till svenska, klassiska författare, men då handlar det om en åsikt och inte fakta.

Den första mottagaren av Nobelpriset som jag läste en bok av var däremot en annan kvinna, nämligen Pearl Buck. Pion och Kejserlig kvinna stod i mormors bokhylla och jag älskade dem båda. Att hon fått Nobelpriset var däremot inget jag visste.

Jag tar mig också utanför litteraturens värld och vill lyfta fram Kerstin Hesselgren, även kallad Kerstin I, som var den första kvinnan som tog plats i Riksdagens första kammare. Om henne skrev jag min första C-uppsats och ämnet var självklart historia. Det finns ju böcker om henne såklart, bland annat Kerstin Hesselgren Den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2012. En bok jag inte läst, men som jag tänkt läsa sedan den var ny. Just biografier är inte riktigt min kopp te oberoende av hur intressant personen den skildrar är.

Inte död än

Det är julafton när Inte död än av Johan Ehn inleds. Huvudpersonen Elis firar den hos sin son Jan och han är inte nöjd. Elis alltså, men å andra sidan inte sonen heller. De är inte speciellt nära far och son och helt ärligt verkar Elis inte tycka om sina familjemedlemmar speciellt mycket. Han stör sig på sin ytliga sonhustru Åsa, som väljer bort julmaten för en skaldjursbuffé inköpt på Östermalmshallen, irriterar sig på sitt barnbarn Caroline som han tycker är enormt tråkig. Undantaget är andra barnbarnet Henrik och hans partner Miguel, men de har redan åkt till julmässan i Katolska kyrkan. Nu sitter Elis i en chesterfieldfåtölj med en whisky och irriterar sig på de stökiga barnbarnsbarnen. Det är inte det att han hatar barn, men han är alldeles för gammal för att orka med barnbarnsbarnen. Så brister det för honom. Han börjar håna sin son, blir förbannad på Caroline som försöker medla och skriker åt barnbarnsbarnen att vara tysta. Sedan blir värmen övermäktig och han klarar knappt att stå upp. Ett hugg i bröstet, ett bländande ljus och sedan mörker.

Elis dör inte, men han har fått en hjärtinfarkt och tas i ambulans till den nya delen av Karolinska sjukhuset och Ehn drar sig inte för att, genom Elis, lyfta problemen med skrytbygget. Ensam på sitt rum glider han mellan dröm och verklighet och kliver in i scener av sitt långa liv. Ibland får han klarhet i det som hänt och kan förlåta, om än inte glömma. Mest drabbas jag av berättelsen om hur Elis som bar placeras i en fosterfamilj, där han äntligen känner sig älskad och hur det tas ifrån honom. En annan scen som stannar kvar är när han går i pension efter ett långt arbetsliv och inte ens får ett tal på sin avtackning. När han smiter därifrån är det som att ingen bryr sig och när han lämnar har han aldrig funnits. Ett arbete som han offrat så mycket för, där han uppenbarligen inte uppskattats speciellt mycket. I alla fall inte som person.

Det är inte enkelt att tycka om Elis, men Johan Ehn mejslar fram en komplex karaktär som påverkats av sin barndom, men också av de krav som fanns på män att vara familjeförsörjare och göra rätt för sig. Känslorna finns där djupt inne i honom, men kommer mest ut som ilska och frustration. Sorgerna har han gömt för alla. På sjukhuset finns sjuksköterskan Tony som lyckas låsa upp honom lite. Relationen mellan dem är fin att följa och Elis blir mer av en sårbar människa än en skrikande galning som avskyr allt och alla. Jag tycker mycket om att få lära känna Elis och hur Johan Ehn låter oss följa med genom den äldre mannens liv. Det är inte bara så att Elis, i sann Scrooges-anda ångrar sina handlingar, utan det är snarare så att han får någon slags frid. Livet blev kanske inte som han tänkt sig, men allt var inte heller svart.

Inte död än är en välskriven och charmig bok med en huvudperson som är svår att älska, men lätt att ta till sig. Elis historia säger mycket både om honom och hans generation som trängdes in i trånga köns- och klassroller där ett steg i fel riktning inte accepterades. Utan att moralisera ger Ehn en bild av ett samhälle som är på väg bort, men som ändå fastnar i ytan mer än något annat. Inte död än är dessutom höstens snyggaste bok, vilket är ännu ett skäl att ge bort den i julklapp.

Män med makt — varför läser de inte?

IMG_2430.JPG

Efter gårdagens inlägg om icke-läsande män och den feminiserade bokbranschen repriserar jag ett inlägg från Bokmässan 2014 där bland andra Horace Engdahl diskuterade mäns läsning, eller brist därpå. En fråga som behöver diskuteras mer, då läsningen visserligen minskar i de flesta samhällsgrupper, men flickor är på väg förbi pojkar inom många områden och det är oroväckande. Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo och är minst lika aktuellt drygt sju år senare.


Titelns intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.

Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?

Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.

Stefan Eklund berättar om ett samtal i handelskammaren och de referenser som finns där. Jobs bok är självklart Steve Jobs bok, det har ingenting med Bibeln att göra. Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.

Men makt och skönlitteratur har hört ihop. Horace Engdahl menar att detta är ett relativt nytt begrepp. Alexander den store hade enligt honom Homeros texter med sig på sina erövringståg och självklart läste han. Napoleon läste också, till exempel Den unge Werthers lidande och förklarade för Goethe att saker i den borde förändras, något som enligt Engdahl ska ha imponerat med Goethe. Två av våra främsta krönta personer, drottning Kristina och Gustav III var inte bara läsare, utan också skrev.

När slutade män med makt att läsa? Kanske var Olof Palme en av de sista politikerna som läste och citerade det lästa. Året de kommer fram till är någonstans kring 70-talet och tv:ns definitiva genombrott.

Ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de, enligt en undersökning som Eklund hänvisar till. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor.

Sven Hagströmer efterfrågar forskning som undersöker den humanistiska bildningens betydelse för framgång. Det går att klara sig i Sverige idag utan skönlitterär kunskap. I Frankrike är det svårare. Visserligen var det uppmärksammat då Reinfeldt läste tre deckare av Camilla Läckberg, men någon direkt diskussion om makt och litteratur blir det knappast.

Det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, påpekar Engdahl, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit. Hagströmer flikar in att de som tar besluten kanske helst vill att världen ska vara just svart-vit, då besluten blir enklare då.

Ett annat problem, påpekar Engdahl, är att författare ofta distanserar sig från makten och därför beskriver en verklighet där män med makt blir skurkar. Varför skulle de då vilja läsa annat än Läckberg? Kanske är klassiker ett säkrare kort? Hagströmer pratar med passion om att läsa Voltaires brev och den passionen behöver fler upptäcka. Engdahl ger sig in i diskussionen och Lundström har svårt att få tillbaka dem till kärnan. Vad ger skönlitteratur som inget annat i livet ger? Känslor och språk som ingen annan formulerat bättre, menar Hagströmer. Ska man inspireras, ska man inspireras av de bästa.

Stefan Eklund talar om friheten som läsning av romaner ger. Genom läsning förändras vi. Eklunds passion är Werner Aspenström, vars dikter förändrat honom och fått honom att söka det främmande.

Man ska ha lite tur om man ska hitta sin Aspenström i sitt liv, påpekar Lundström. Jag funderar över min Aspenström och kanske är det Fogelström, Platon eller Wästberg. Stadserien förändrade mitt sätt att se på Sverige, Platons Symposium och avsnittet om de dubbla människor som delades av gudarna och söker sin andra halva, förändrade eller kanske främst förtydligade min syn på kärlek, medan Per Wästbergs dikter fick min att älska ett förfinat språk.

Lever vi i ett samhälle som drivs som ett företag?, frågar Stefan Eklund, mer eller mindre retoriskt. Är det därför vi läser mindre? Därför de läsande förebilderna blir färre bland män med makt. De söker andra kickar och får dem inte genom litteratur, utan av framgång för företaget.

Men har en företagsledare någon nytta av skönlitteratur verkligen? Hagströmer svarar att det handlar om att förstå att människor inte är maskiner. Självklart kan man tycka, men det är det inte menar han.

Har vi vår egen tid emot oss om vi vill att män med makt ska läsa?, undrar Lundström. Vi vill maximera effektiviteten och något som ger effekt långt senare kanske vi inte tillåter oss att ägna oss åt det. Och läsning ger inte tillräckligt omedelbar eller mätbar förändring.

Lundström vill att deltagarna ger Putin ett boktips, men Engdahl påpekar att inga böcker kan förändra honom. Man blir som sagt inte en god människa av att läsa. Hagströmer önskar dock att han läser om de moderna dödssynderna enligt Stefan Einhorn, med falskhet som en av dem.

Skönlitteratur gör en i alla fall mindre tråkig, konstateras. Maktens män vill kanske vara tråkiga, då det är en del av deras image, en image som kanske krävs för makt. Halvt på skämt och halvt på allvar spinner panelen vidare på detta.

Ett mycket intressant och viktigt seminarium helt klart. Slumpen kan vara bra ibland. Mest överraskad blir jag av att Horace Engdahl var så vansinnigt rolig.

Varför är kön så viktigt för män?

Vi vet att män läser mindre än kvinnor och att de traditionellt läser böcker av män om män. Kvinnor däremot läser böcker av både män och kvinnor med huvudpersoner av båda kön. Att män läser mindre beror på att skönlitterära böcker numera ofta skriva av kvinnor, i alla fall om man får tro Åsa Beckman i artikeln “Hela den svenska bokmarknaden har feminiserats” som publicerades i DN igår. Hon inleder med att berätta om hur hon mött en granne som råkar vara man, som beklagat sig över att vinnaren av årets Augustpris är en bok om Sylvia Plath. Utifrån hans kommentar drar Beckman, en kanske rimlig slutsats, att det är det faktum att boken är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna som är skälet till mannens skepsis. Så kan det vara såklart, men även jag känner mig skeptisk till just Eufori även om den är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna. Det låter helt enkelt inte som min typ av bok, men jag kan självklart ha fel.

Ni kanske provocerades av rubriken? Det var meningen. Det är självklart inte bra med en allt för ojämlik bokutgivning och inte heller att män och pojkar läser allt mindre. Däremot måste vi bort från synen att män är norm och kvinnor undantag. Låt oss ändå, liksom Åsa Beckman, utgå ifrån att grannens skepsis handlar om författarens och huvudpersonens kön. Det är inte otroligt, eftersom vi som sagt vet att män sällan läser böcker av och om kvinnor. Vad handlar då detta egentligen om?

Jag är den förste att uppmärksamma prisvinnares kön, det ska jag erkänna. Att män i alla tider nästan slentrianmässigt prisats för sina litterära verk och att kvinnor förbisetts är ett faktum. Nu var det visserligen 14 år sedan Doris Lessing tilldelades Nobelpriset med motiveringen “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning” och blev förbannad, både över motiveringen och att priset dröjt så länge, men det är trots allt symptomatiskt för synen på kvinnor som författare.

Om det var ett problem att män fick alla priser förr är det då inte ett lika stort problem att de senaste fyra böcker som tilldelats Augustpriset i den skönlitterära klassen är kvinnor? Inte så länge två av tre pristagare är män, vilket var fallet i år. Däremot är det ett problem att barn- och ungdomsklassen i ofta helt domineras av kvinnor. Vi behöver en variation av röster. Samtidigt blir jag lika störd när vi pratar om att pojkar behöver läsa om pojkar som jag blir av teorin att män inte vill läsa om annat än män. Det må vara sant, men är det verkligen en inställning som vi ska acceptera? Som en bekant skrev på Twitter är det tydligt att Raskolnikovs öde ses som universellt, medan Sylvia Plath och Mrs Dalloway endast rör kvinnor. Den synen måste vi bort ifrån. Är det något skönlitteratur lär oss så är det att sätta oss in i och förstå andra människor. Att känna empati även med dem som inte är som vi och att vidga vår värld. Då kan vi inte lura våra söner att det inte funkar att läsa böcker av och om tjejer.

Jag har en bekännelse till. En kanske inte så överraskande. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor. Egentligen tror jag inte att jag väljer böcker efter kön, men statistiken visar att 2/3 av de böcker jag läser har skapats av en kvinna. Lite kan det bero på att jag undviker allt för tjocka böcker. Jag väljer till exempel bort de stora amerikanerna som Jonathan Franzen, har noll intresse av Karl Ove Knausgårds självbiografiska tegelstenar och Lars Noréns dagböcker lockar inte det minsta. Jag läser däremot mycket ungdomslitteratur och feelgood, som är genrer totalt dominerade av kvinnor. Utöver det väljer jag böcker efter vad som lockar, inte efter vem som skrivit den. Inbillar jag mig.

Oavsett hur vi väljer böcker kvarstår det faktum att Augustprisets skönlitterära kategori må ha vunnits av kvinnor de senaste åren, men männen dominerar fortfarande många litterära priser. Nomineringslistorna är jämnare ska sägas, men de senaste två åren har The Bookerprize for Fiction gått till män, även om de tre priserna åren dessförinnan gått till kvinnor. De senaste tio åren är fördelningen 6-4 till männens fördel. The International Booker har delats ut elva gånger med fördelningen 6-5. Nobelpriset i litteratur är forfarande en rätt ojämställd historia med totalt 16 prisade kvinnor mot 102 män och endast 4 kvinnor sedan 2010. Vill man läsa prisade böcker är det alltså fortfarande ofta män som gäller och även om det är mycket jämnare fördelat numera är det sällan mer än hälften av priserna som går till kvinnor. Om vi återgår till Augustpriset har däremot de senaste tio skönlitterära prisen en fördelning på 3-7 till männens nackdel och jag kan förstå att det leder till reaktioner. Däremot förstår jag inte varför en man inte kan läsa och uppskatta en bok skriven av en kvinna, med en kvinna i huvudrollen. Är det så himla svårt är det dags att börja öva. Tänk på alla kvinnor som i alla tider tränat på att förstå litteratur av och om män. Vilken empatisk kompetens det gett oss.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: