Bruno K. Öijer

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Sammanfattning av mitt lyrikfokus i september

Det blev en hel del inlägg på lyriktema i september, även om jag egentligen inte har haft så mycket energi att varken läsa eller skriva.

Några diktsamlingar har jag läst och skrivit om:

I rörelse av Athena Farrokhzad

Min längtan kvar av Mårten Melin

Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg

Natthimmel med kulhål av Ocean Vuong

Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer

 

Prosalyrik är något jag tycker mycket om. Lyriska romaner uppbyggda av en rad dikter. Just den här månaden har jag läst Here is the beehive av Sarah Crossan, som tidigare skrivit fantastisk prosalyrik för unga.

Det är inte varje dag man får gå på release och den senaste tiden har det verkligen varit få möten med andra över huvud taget. Jag fick i alla fall möjligheten att vara med när Therese Widenfjord släppte sin debutsamling Övervintra på Majornas Böcker och Kaffe. Jag har läst, men ännu inte lyckats formulera mina tankar, så lyriktemat får spilla över i oktober.

Boknostalgi med lyriktema blev det också. I min hylla finns ganska mycket lyrik, men jag skulle verkligen behöva sortera och gå igenom för att få ordning.

Veckans kulturfråga v.37 handlade om favoritpoeter och favoritdikter och jag listade själv 10 poeter jag älskar. Dessutom bjöd jag på två inlägg om dikter för undervisningen. Först 10 dikter jag ofta använder och därefter dikter jag planerar att använda.

jag skrev också om lyrikens betydelse utifrån en artikel av Åsa Beckman och mina egna känslor inför dikter som tröst.

 

 

Photo by Ksenia Makagonova on Unsplash

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: