Bruno K. Öijer

Sammanfattning av mitt lyrikfokus i september

Det blev en hel del inlägg på lyriktema i september, även om jag egentligen inte har haft så mycket energi att varken läsa eller skriva.

Några diktsamlingar har jag läst och skrivit om:

I rörelse av Athena Farrokhzad

Min längtan kvar av Mårten Melin

Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg

Natthimmel med kulhål av Ocean Vuong

Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer

 

Prosalyrik är något jag tycker mycket om. Lyriska romaner uppbyggda av en rad dikter. Just den här månaden har jag läst Here is the beehive av Sarah Crossan, som tidigare skrivit fantastisk prosalyrik för unga.

Det är inte varje dag man får gå på release och den senaste tiden har det verkligen varit få möten med andra över huvud taget. Jag fick i alla fall möjligheten att vara med när Therese Widenfjord släppte sin debutsamling Övervintra på Majornas Böcker och Kaffe. Jag har läst, men ännu inte lyckats formulera mina tankar, så lyriktemat får spilla över i oktober.

Boknostalgi med lyriktema blev det också. I min hylla finns ganska mycket lyrik, men jag skulle verkligen behöva sortera och gå igenom för att få ordning.

Veckans kulturfråga v.37 handlade om favoritpoeter och favoritdikter och jag listade själv 10 poeter jag älskar. Dessutom bjöd jag på två inlägg om dikter för undervisningen. Först 10 dikter jag ofta använder och därefter dikter jag planerar att använda.

jag skrev också om lyrikens betydelse utifrån en artikel av Åsa Beckman och mina egna känslor inför dikter som tröst.

 

 

Photo by Ksenia Makagonova on Unsplash

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: