Månad: juni 2019

Moxie girls gör uppror

Jag slog upp ordet Moxie i Urban dictionary och möttes av den här förklaringen: “A Moxie is a person full of energy, pep, courage or determination”. Det går också att använda som ett adjektiv som t.ex. “This girl has moxie”. Moxie är också titeln på en bok av Jennifer Mathieu är en bok om hur Vivien startar ett upprop mot könsmaktsordningen på sin skola. Hon är trött på att killar alltid värderas högre och dessutom får bete sig lite hur de vill utan att någon reagerar. Det är en bok full av pepp och jäklar anamma som till och med gör den här 45-åringen inspirerad. Fler tjejer behöver säga ifrån i skolans värld där många dagligen blir kränkta. Det går att se Moxie som en naturlig del av #metoo men jag ser den kanske ännu mer som en signal till alla tonårstjejer att de kan och ska protestera när de känner sig orättvist behandlad.

Vivien tröttnar rejält på den skeva maktbalans som råder på hennes konservativa skola i den säkerligen lika konservativa småstaden East Rockport. Här är skolans fotbollslag allt och bygden sluter upp kring dessa unga grabbar vid varje match. Inte konstigt då att de tillåts bete sig som svin.

Inspirerad av sin mamma som på High scool var en Riot Grrrl skapar hon sin fanzine Moxie. Första numret trycker hon på ett lokalt tryckeri och distribuerar till skolans alla tjejtoaletter. Där uppmanar hon alla att stå upp för tjejers rättigheter och visa det genom att måla hjärtan och stjärnor på händerna. Det blir ett första steg mot en ganska sansad, men ändå effektiv revolution.

Jennifer Mathieu kommer från Texas och det är lätt att se Moxie som en beskrivning av den egna skolgången och någon slags försök till upprättelse i efterhand. Hon dedikerar sin bok till (bland andra) den lärare som kallade henne “feminazi”inför hela klassen och därmed på riktigt väckte hennes intresse för feminism. Förhoppningvis kan hennes bok ge andra tonårstjejer och killar för den delen, modet att stå upp mot de unkna könsroller som fortfarande präglar vår vardag.

 

 

 

 

Tips på sommarläsning

Jag har visserligen listat böcker jag själv vill läsa i sommar, men här kommer en lista med böcker jag redan läst och rekommenderar er att läsa i sommar. De flesta finns i pocket om inte på svenska så på engelska. Många av dem är härligt somriga och lättsamma. Något i alla fall jag behöver på sommaren.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck handlar om en bokhandel i London. Bästa miljön.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman är en drabbande historia om förbjuden kärlek.

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane, drottning av feelgoodböcker med svärta. Finns också i engelsk pocket.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson handlar om en dotter som misstänks för mord och är berättad utifrån tre familjemedlemmars upplevelser av situationen.

En ny tid av Ida Jessen är en fantastiskt fin och lågmäld bok om Lily och Vigand Bagge. Andra delen heter Doktor Bagges anagram och de ska absolut läsas tillsammans.

En sommar i Brighton av Lucy Dillon är somrig och fin och utspelar sig i en favoritstad.

Ett jävla solsken är Fatima Bremmers augustprisbelönade biografi om journalisten och äventyraren Ester Blenda Nordström. Mycket läsvärd!

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce är en charmig bok som utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell handlar om Amanda Lind som är på uppdrag i Afghanistan. Riktigt intressant och bra. Det följs av Med ont fördrivas som nyss kommit ut.

Himmelsdalen av Marie Hermansson är aktuell igen då den blivit tv-serie. Jag har inte sett serien, men älskade verkligen boken.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är berättelsen om söner och pappor och hur de försöker förstå varandra.

På egen hand av Marian Keyes är lika bra som hennes tidiga böcker och en perfekt bok att läsa under semestern. Lättläst och underhållande, men också tänkvärd.

Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson är första delen i en serie om Sally på Österlen.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet är en av de finaste böcker jag läst.

Syskonen av Tessa Hadley är en fin roman om fyra syskon som tillbringar semester ihop i en sommarstuga.

Såna som du ska inte va här av Marika Carlsson är en bra och välskriven biografi om att känna sig udda.

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är något så ovanligt som en “feelgood-deckare” och formen funkar faktiskt oväntat bra.

Vaggvisa av Leïla Slimani är en riktigt obehaglig bok om en ovanlig barnflicka.

 

 

Photo by Dan Dumitriu on Unsplash

 

Dagens namn: Leo

I sommar fyller vår Leo 14 år. Han föddes några veckor för tidigt och var pytteliten och väldigt mager. Nu är han längre än jag (vilket kanske inte är jättesvårt, men ändå) och har 41 i skor. Hjälp vad tiden går.

Nu heter han ju inte Leo, utan Leonard. Vissa döper ungar till namn som de hoppas inte ska generera smeknamn, men vi har gett våra namn och smeknamn samtidigt. Leonard kallas alltså för Leo, men allt oftare väljer han sitt “riktiga” namn.

Ett krav jag hade när vi valde namn var att det inte skulle vara bibliskt. Nu är visserligen Leo ett påvenamn, men Leonard är det inte. Det skulle också funka internationellt och det gör det. När Leo föddes var hans äldre kusin 2,5 år. Hon ville självklart vara med och bestämma namn och idolen just då var svärmors svåger Lennart, så det var hennes förslag. Uttala Leonard på engelska och inse att hon faktiskt fick sin vilja igenom i alla fall lite. Ett tredje krav hade vi båda och det var kanske det svåraste. Ingen av oss ville ha haft en alldeles för jobbig elev med samma namn. Nu har jag visserligen undervisat en Leonard och även om han kanske gav mig ett grått hår eller två var det en vettig unge som nu läser till lärare. Gott så.

Leonard är döpt efter Leonard Cohen. Inte för att han egentligen är vår största idol, men för att namnet är fint och Stina Dabrowskis intervju med honom i det kloster som han då bodde i, för evigt har etsats fast i mitt minne. För övrigt tycker jag också att han borde varit den rockpoet som fick Nobelpriset i litteratur och inte Bob Dylan. Leonard Cohen har skrivit fantastisk musik, men också fantastiska diktsamlingar.

Fast helt ärligt var det något av ett paniknamn. Barnet skulle heta Theodor om det var en pojke och Annie om det var en flicka. Tills en av makens då närmaste vänner ringde några veckor innan bf och berättade att deras nyfödde son skulle heta Theo. Omtag alltså och faktiskt blev det kanske ännu bättre med Leonard. Det är ovanligt och vid behov funkar kortformen Leo utmärkt. Lite ironiskt kanske att döpa en lite mager skrutt på 2430 gram efter ett starkt lejon, men stark var han utan tvekan.

Dagens namn är Kulturkollos sommarserie. Varje dag presenteras ett inlägg kring dagens namnsdagsbarn. Häng gärna på!

Vad jag vill se i sommar

Självklart kommer jag att läsa massor i sommar, men jag är också säker på att det blir ganska många timmar som ägnas åt tv-serier. Möjligen slinker en och annan film med, men serier är den drog jag föredrar.

I sommar vill jag se:

Big Little Lies säsong 2 som tyvärr också blir den sista enligt seriens skapare. (HBO)

Enkel resa till Korfu säsong 3. En riktigt charmig serie som kombinerar det brittiska och grekiska på bästa sätt. (Svt)

Good girls säsong 2 då jag verkligen ser fram emot att se hur det går för de tre kriminella huvudpersonerna. (Netflix)

Atypical säsong 1 och framåt. Jag har just börjat se den har mycket charmiga serien och vill ha mer. (Netflix)

Delhi crime säsong 1 om en utredning av en gruppvåldtäkt (Netflix)

Scandal ser vi tillsammans och där började vi just på säsong 4. (Viaplay, men tyvärr bara i några dagar till)

Designated survivor säsong 3 är ännu en serie som hela familjen gillar. (Netflix)

The Handmaid’s Tale och detta trots att jag ännu inte kommit förbi första säsongen, då jag tycker att den är så väldigt otrevlig att jag bara kan se ett avsnitt i taget. (HBO)

Homefires säsong 1 och 2 som handlar om kvinnor som är kvar hemma under andra världskriget. (Svt)

After Life säsong 1 med Ricky Gervais som nybliven, bitter änkling. (Netflix)

Divorce säsong 1 och framåt. En serie med Sarah Jessica Parker som skulle kunna vara för mig. (HBO)

Killing Eve säsong 1 och framåt. En serie som många rekommenderat med min favorit Sandra Oh. (HBO)

Sharp Objects är en serie jag sparat tills jag kan se den i ett svep. (HBO)

The Good Fight har det kommit en tredje säsong av och den ser jag fram emot. (HBO)

Years and years är en modern dystopi och ett tips från en kollega. (HBO)

 

Det jag saknar är en riktigt trevlig och mysig familjeserie som Gilmore girls, Parenthood eller Hart of Dixie. Inget djup alls behövs, bara värme och mänskliga karaktärer att tycka om. Har ni några tips?

52 bra saker: Skrivjobb

Jag tror faktiskt inte att jag kommer att byta bort läraryrket, för trots att jag ofta är alldeles för trött och stressad, tycker jag alldeles för mycket om yrkets kärnuppdrag för att ge upp. Däremot är jag väldigt glad över att jag haft och fortfarande har en del skrivjobb som ger utmaningar och dessutom lite extrainkomster. Just nu har jag inget större skrivprojekt på gång, men ett lite mindre ska slutföras just idag. Den här veckan skriver jag nämligen arbetsmaterial till ett antal titlar som kommer ut på Vilja förlag i höst. Det är ett roligt och viktigt jobb, då tillgången till lättläst litteratur är en hjärtefråga.

Någon skönlitterär författare blir jag aldrig, men jag tycker om att skriva läromedel och handledningar till böcker. Det är ett bra sätt att få tänka igenom min undervisning och sprida idéer som jag hoppas och tror ska funka för andra.

En glad skrivaronsdag önskar jag er alla!

 

 

Photo by Alex Knight on Unsplash

 

Dagens namn: David och Salomon

 

Vårt sommartema på Kulturkollo heter Dagens namn och vi planerar ett inlägg om dagen kopplat till namnsdagarna. Jag hade tydligen namnsdag 20 juni, något som jag absolut inte hade koll på själv, men i sommar tänker jag hålla bättre koll och skriva namnsdagsinlägg i alla fall några dagar. Vill ni ha ett sådant inlägg om dagen är det däremot Kulturkollo som gäller.

Dagens namn är David och Salomon, två namn som fick mina tankar att irra iväg åt olika håll.

Den förste David jag tänkte på var David Nicholls, författare till megasuccén En dag, som sedan försvann lite. Visserligen var hans Vi en helt okej bok, men den kom på svenska redan 2014. Nu jag önskar mig en ny smaskig bok med lite mer feelgoodvibbar och gärna utan En dags hemska slut. Han kommer till Bokmässan i höst och ska framträda på den nya feelgoodscenen, vilket låter lovande.

När det gäller Salomon, så förflyttas jag till min barndom då jag läste en bibel för barn utgiven av Jehovas vittnen. Den var en gåva från en förälder till en av mammas elever och jag var helt besatt av framför allt bilderna i den. På en av de mest dramatiska stod den vise kung Salomo, eller någon av hans män och höll ett spädbarn i ena benet. Två kvinnor påstod att det var deras barn och kungen erbjöd sig att dela det och ge dem varsin halva. Den som istället gav bort barnet var självklart den riktiga modern. Jag drömde mardrömmar om bilden, men kunde inte låta bli att titta på den.

Jag tänker också på Salomons sång som var den första boken jag läste av Toni Morrison. En bok jag sträckläste och verkligen älskade.

 

 

Till månen och vidare

Förra veckans tema på Kulturkollo var om rymden i allmänhet och månen i synnerhet.  Det valde vi självklart med tanke på att det i sommar var 50 år sedan den första mannen gick på månen. Neil Armstrong var först och Buzz Aldrin får symbolisera den ständiga tvåan. Månlandningen sändes på TV och måste helt klart varit ett av det viktigaste tv-ögonblicken för dem som fick uppleva det live.

Under hela veckan har jag gått och nynnat på Savage Gardens The moon and back och funderat över uttrycket att älska något till månen och tillbaka. Jag har alltid tyckt att det är rätt märkligt. Visserligen visar det kanske på någon slags storlek på kärleken, men oändlig är den verkligen inte.

Andra månrelaterad kultur är Sarah Dessens fina bok The Moon and more, som påminner mig om att införskaffa sommarens Dessen. Det blir nämligen inte sommar på riktigt utan en somrig Dessen-bok.

Jag vill också påminna om  Man on the moon med R.E.M. (från fantastiska Automatic for the people) som handlar om att människan faktiskt gått på månen, men också skulle kunna handla om den mytomspunne gubben i månen. En sådan finns bokstavligen i filmen Truman show, där huvudpersonen växt upp i en fiktiv värld som egentligen är en gigantisk tv-studio. Mannen som regisserar allt har sitt kontor inuti den fiktiva månen.

 

Photo by Ganapathy Kumar on Unsplash

 

Pojken som följer sin skugga

I vårt allt mer svart-vita samhälle saknar jag ofta de personer som faktiskt beskriver de många gråskalor som ändå existerar. Kanske är det därför jag blev så glad när jag läste Kadir Merals bok Pojken som följer sin skugga, som på ett respektfullt och bra sätt försöker beskriva de kulturkrockar som kan uppstå om man som invandrare går utanför sin sfär.

Huvudpersonen Memo bor i Angered i Göteborg med sin familj. Familjen flydde från Kurdistan när Memo var tonåring och nu, sex år senare tar han studenten. Därefter väntar förhoppningsvis universitetsstudier. Memos föräldrar håller hårt på de kurdiska traditionerna och accepterar hans studier, men deras största dröm är ändå att han ska gifta sig med en bra, kurdisk flicka och föra sitt arv vidare.

Memo funderar mycket kring vad det är som gjort hans föräldrar så traditionella och en förklaring tror han är att det faktiskt inte finns något Kurdistan i egentlig mening och att de flydde från Turkiet för att de inte fick leva enligt sin kultur där. När de i Sverige är fria att leva som de vill väljer de att leva på kurdiskt vis. Kadir Meral försvarar inte segregation, men konstaterar att den finns och försöker förmedla en nyanserad bild av varför ens kultur kan bli så väldigt viktig i ett främmande land. För Memos föräldrar är Sverige fortfarande främmande, kanske för att de inte riktigt hör till. De har inte studerat annat än SFI, modern är hemmafru och fadern har småjobb på Partihallarna. Det är lätt att tro att livet inte blev som de tänkt sig och det är egentligen inte så konstigt att de klamrar sig fast vid sin kultur och sina landsmän. Det som gör dem trygga och som gör dem till en del av en gemenskap.

Vi får följa Memo från studentdagen då han och kompisarna Yusuf och Xalil tar studenten. Yusuf får stipendie och Memo klarar sig ganska bra. Han hoppas i alla fall att betygen ska räcka för att komma in på lärarutbildningen. Xalil har egentligen inget riktigt mål i livet och det är inte helt otippat att det är han som efter studenten dras till extremismen. Pojken som följer sin skugga handlar om att försöka passa in. Dels som invandrare på universitetet, men också som försvenskad son till traditionella föräldrar. Det blir inte direkt bättre när sonen testar alkohol och blir förälskad i en svensk tjej.

Pojken som följer sin skugga är en bok jag hoppas når många. Kanske hade det varit lättare att nå ut om boken getts ut av ett större förlag och jag tycker verkligen att många förlag borde vara intresserad av författare som Kadir Meral och det han har att berätta. Vi behöver få höra så många olika röster som det bara går och gärna sådana som vågar vrida och vända på saker, istället för att ge ett enkelt svar. Sådana finns självklart inte, men vi har blivit lurade att tro att allt är enkelt. Välj bort din kultur, bli svensk, tala bara svenska. Så låter allt fler förslag till lösning på problem med segregation och integration. Vi måste lyfta blicken och inse att alla människor har rätt att vara den de är, men också hjälpa fler att kombinera olika kulturer för att faktiskt bli just den person de vill vara.

Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte att det inte behövs en till. Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte heller att dessa två böcker ska jämföras. Jag måste ändå göra det. Jag tycker om Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, men Pojken som följer sin skugga är på många sätt bättre. Dels är det tydligt att Kadir Meral verkligen försöker förstå sina föräldrar och hans huvudperson vill också göra rätt. Eftersom vi får följa huvudpersonen Memo mer i det liv han lever i Sverige, men också för att han bodde längre i Kurdistan innan han kom hit, förmedlar han en bild av dessa båda kulturer på ett bra sätt. Boken är kanske inte lika dramatisk som Stjärnlösa nätter, men det beror mest på att Memo försöker fånga gråskalan och dessutom är mer säker på vem han är och vill vara.

Pojken som följer sin skugga vänder sig främst till unga vuxna, men passar för alla åldrar. Jag har dock tagit fasta på målgruppen och väljer att lägga till den på mina tipslistor för bra böcker att läsa med ungdomar i skolan.  Möjligen är språket lite överlastat, men jag gillar ändå Merals användande av bildspråk. Alla metaforer och liknelser gör att vi verkligen förstår hur Memo känner sig och han är en huvudperson som är lätt att engagera sig i. På gymnasiet tror jag att den skulle passa perfekt.

 

Läslista för sommaren

Äntligen semester!  Jag ser fram emot en lång sommar med mycket lästid. Ganska ofta glömmer jag bort böcker som jag egentligen vill läsa och därför gör jag en lista med böcker jag (kanske) läser i sommar:

A Bollywood affair av Sonali Dev

A Good girl’s guide to murder av Holly Jackson

All den luft som omger oss av Tom Malmquist

An American Marriage av Tayari Jones

Celestial Bodies av Jokha Alharthi

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Den återlämnade flickan av Donatella Di Pietrantonio

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Dödligt arv av Rachel Rhys

En cirkel av sten av Elly Griffits

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson

Falleri, falleralla av Carin Gerhardsen

Henrys hemlighet av Kristina Olsson

Jagua Nana av Cyprian Ekwensi

Krokodilväktaren av Katrine Engberg

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson

Need you dead av Peter James

Normal people av Sally Rooney

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink

Pachinko av Min Jin Lee

Pojken i snön av Samuel Bjørk

Poste restante — ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet

Själarnas ö av Johanna Holmström

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

The Last children of Tokyo av Yoko Tawada

The Lost Man av Jane Harper

Verkanseld av Louise Boije af Gennäs

Regnvakt — om ett översvämmat Paris

Regnvakt av Tatiana de Rosnay handlar om en familj som träffas i Paris för att fira fadern Pauls 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Paul är en man som egentligen trivs bäst bland sina träd och kanske är det därför han verkar lite lågmäld. Sonen Linden är den som berättar historien om vad som händer under några väldigt regniga dagar i den franska huvudstaden. Översvämningen hotar staden precis som den gjorde 1910 och det går snart inte att ta sig någonstans. På hotellet mår pappan sämre och sämre och även hans fru känner sig dålig. Deras vuxna barn försöker att finnas där för dem, men de har sina egna bekymmer att hantera. Linden längtar efter sin sambo och önskar att han var hos honom. Systern Tilia är istället rätt nöjd med att befinna sig långt bort ifrån sin man och reser tillsammans med sin dotter.

Regnvakt är en lågmäld, välskriven och gripande berättelse om en stad och en familj som långsamt drunknar. Tatiana de Rosnay bjuder på ett familjedrama som består av undertryckta känslor och där mycket står att läsa mellan raderna. Medan regnet vräker ner och Seines vatten stiger avslöjas familjehemligheter och relationer sätts på prov. Vi får också följa Linden ut på fototurer i staden och se förödelsen genom såväl hans ögon som hans kameralins. Jag tycker mycket om att få följa främst honom, men också hans familj. Det här är kanske de Rosnays vackraste bok och Paris glänser i huvudrollen. Jag kommer att bära med mig den länge.

Läs gärna Annas intervju med författaren på Kulturkollo.

%d bloggare gillar detta: