Månad: april 2022

Fem låtar med färger i titeln

Även om jag egentligen kanske är för gammal för P3 är det den radiostation jag lyssnar på. Dagens topplista är inspirerad av Tina Mehrafzoon som gjort en mix med färgglada låtar. Som hon också påpekade i veckan är svart ingen färg i ordets rätta bemärkelse, men får vara med ändå.

Paint it black med Rolling Stones är en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier. Gammal, cool och deppig. Kan det bli bättre? Klicka på titeln för att komma till en livevideo från 1966.

Blue Monday med New Order är en helt annan typ av musik, men den tillhör också mina stora favoriter. Härligt synthig och suggestiv.

White dress med Lana Del Rey är en nyare favorit med en sångerska som just nu är en av dem jag lyssnar mest på.

Goodbye yellow brick road med Elton John är en annan gammal favorit. Kanske inte min favorit av artisten, men den senaste tiden har jag lyssnat allt mer på den.

Blåjeans med Kent får bli det enda svenska bidraget. Inte heller detta bandets bästa låt, men bra är den.

Böcker att se fram emot i maj

Jag hinner inte läsa, men väl lista böcker som kommer ut i maj och lockar till läsning!

100K, Melody Farshin, Bonnier Carlsen, 3 maj

Antropocen — mitt betyg är fem stjärnor, John Green, Bonnier Carlsen, 3 maj

Aftonflykter, Helen Macdonald, Brombergs, 4 maj

En familj som vår, Katherine Heiny, Piratförlaget, 4 maj

När du dör ska jag vara nära, Annie Reuterskiöld, Forum Bokförlag, 4 maj

Om någon skulle komma förbi, Thomas Korsgaard, Weyler förlag, 4 maj

Lektioner i kemi, Bonnie Garmus, Wahlström & Widstrand, 5 maj

Sommaren då katten flyttade, Eli Åhman Owetz, Printz Publishing, 5 maj

En äkta ljugis, Ingrid Olsson Rabén & Sjögren, 6 maj

Vända blad, Johanna Schreiber, Norstedts förlag, 9 maj

Är det här jag?, Anna Schulze, Romanus & Selling, 11 maj

Elden ska falna, Linda Ståhl, Norstedts förlag, 16 maj

Gatan, Ann Petry, Norstedts förlag, 16 maj

Landsförrädare, Moa Berglöf, Albert Bonniers förlag, 17 maj

Kentukis, Samanta Schweblin, Bokförlaget Tranan, 23 maj

Women’s Prize for Fiction 2022 shortlist

korta listan till årets Women’s Prize for Fiction, som presenterades igår, återfinns sex av titlarna från den sexton titlar långa listan. Årets shortlist beskrivs som en mycket varierad sådan och jag är nyfiken på flera av titlarna. För ovanlighetens skulle tippade jag också ganska bra och böckerna av Maggie Shipstead, Meg Mason, Lisa Allen-Agostini och Elif Shafak, dvs hela fyra av de jag hoppades skulle nå korta listan finns med på den.

Följande titlar utgör årets korta lista:

The Bread the Devil Knead av Lisa Allen-Agostini handlar om snart 40-åriga Alethea Lopez som på ytan lever ett självständig och lyckat liv, men desperat försöker dölja det faktum att hon lever i ett förhållande med en man som misshandlar henne. Boken utspelar sig i Trinidad-Tobago, som också är författarens hemland och låter oss ta del av Aletheas funderingar kring sitt liv nu och tidigare, samt hur hon egentligen vill leva i framtiden. Det här är Lisa Allen-Agostinis första bok för vuxna och hon har tidigare skrivit flera böcker för unga läsare. En bok som lockar till läsning.

The Island of Missing Trees av Elif Shafak handlar om två ungdomar från olika delar av Cypern. Kostas är kristen grek och Defne turkisk muslim. Året är 1974 och de möts i hemlighet på en taverna. Många år senare reser sextonåriga Ada Kazantzakis till ön där hennes föräldrar föddes, som hon aldrig tidigare besökt. Elif Shafak är en turkisk författare som jag tycker mycket om, men läst alldeles för lite av. Det jag läst har dock varit fantastisk och jag vill definitivt läsa The Island of Missing Trees.

Sorrow and Bliss av Meg Mason från Nya Zeeland heter Sorgen, lyckan, livet på svenska och var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Beskrivningen av den låter eländig och visst är det svart, men konstigt nog inte hopplös läsning. Huvudpersonen Martha Friel är gift med en fantastisk man och har en fin karriär, men är ändå så otroligt olycklig. Hon känner själv att det är något allvarligt fel på henne, men hon vet inte vad. Meg Mason har skrivit en gripande bok om livets svärta och hur livet kan kompliceras av beslut som även drabbar andra. Det här är hennes tredje bok.

The Book of Form and Emptiness av Ruth Ozeki handlar om fjortonåriga Benny Oh som börjar höra röster efter att hans fars död. Rösterna tillhör föremål i huset och när hans mamma börjar utveckla ett sjukligt samlande blir rösterna fler och högre. Benny flyr till det lokala biblioteket där han både hittar vänskap, kärlek och boken som berättar om hans liv. Det här är en bok som beskrivs som annorlunda och fantastisk, men jag tycker mest att den låter märklig. Ruth Ozeki har tidigare skrivit bland annat En saga om tidens väsen som kom på svenska 2015 och nominerades till flera priser.

The Sentence av Louise Erdrich handar om en liten bokhandel i Minneapolis som under ett år hemsöks av den före detta kunden Flora som spökar. Tookie som just fått jobb i bokhandeln bestämmer sig för att undersöka varför den döda kvinnan inte kan få ro. Boken beskrivs som en underhållande spökhistoria som även handlar om effekterna som pandemin har på oss. Louise Erdrich är en prisbelönt och hyllad författare som ofta skriver ur den amerikanska ursprungsbefolkningens perspektiv. Hon har själv rötter i indianstammen Ojibwa. Dessutom äger hon en liten bokhandel och bor i ett hus där det spökar. Erdrichs förra bok The Night Watchman tilldelades Pulitzerpriset.

Great Circle av Maggie Shipstead handlar om Marian Graves, en äventyrslysten kvinna som påminner mycket om verkliga kvinnor som Amelia Earhart. Bokens Marian Graves reser runt jorden och besöker såväl Antarktis som Nya Zeeland. Under ett försök på 50-talet att flyga jorden försvinner hon spårlöst. Många år senare börjar filmstjärnan Hadley Baxter leta information om Graves och hennes liv för att kunna göra en trovärdig rolltolkning. Maggie Shipstead har skrivit flera hyllade romaner och de recensioner jag sett av Great Circle är mycket positiva. Boken återfanns också på Bookerprisets korta lista och redan då var jag lockad att läsa.

Vinnaren av årets Women’s Prize for Fiction avslöjas 15 juni. Innan dess hade jag gärna hunnit läsa någon mer av de nominerade böckerna, men maj är intensiv och fullspäckad så risken är att det istället får bli sommarläsning.

Veckans kulturfråga v.17 2022

Det finns böcker jag läser, tv-serier och filmer jag ser som verkligen inte håller hög kvalitet. Speciellt när det gäller tv-serier saknas ibland någon som helst kvalitet. Veckans kulturfråga handlar om kultur du tycker om, trots att du skäms lite för det.

Vilken kulturkonsumtion skäms du lite över?

Dags att ta fram skämskudden alltså och för mig handlar det om riktigt dålig reality-tv som jag inte riktigt kan låta bli att se. Senast handlar det om Love is Blind säsong 2 (och helt ärligt funderar jag på att se även serierna från Japan och Brasilien) och har just börjat se den på pappret ännu mer pinsamma The Ultimatum. Frågan är om jag egentligen fixar att se vidare, för det här är egentligen hemskt. Jag väljer bort serier som jag tycker går över gränsen och The Ultimatum balanserar verkligen på den. Att dejta andra framför sin partner även om båda är införstådda med det är rätt vidrigt.

Faktiskt är jag också lite sugen på att se American Song Contest, men det är också lite pinsamt att erkänna. Dessutom har jag redan börjat se Masked singer och den andra säsongen är minst lika underhållande som den första. I fredags gissade jag rätt på vem det var som gömde sig i riddardräkten och var alltså bättre än juryn.

I övrigt skäms jag faktiskt väldigt lite över den kultur jag konsumerar. Hur är det med dig?

Frågar åt en vän

Lydia har varit sambo med Douglas ett tag nu och han tycker verkligen att det är dags att gifta sig. Faktum är att han redan börjat planera bröllopet och har utvecklats till en groomzilla, kanske den ende jag hört talas om. Att Lydia inte alls är lika intresserad gör honom minst sagt irriterad och det som irriterar Lydia är att Douglas envisas med att blanda in sin mamma i planeringen. Det är inte det att Lydia är helt emot att gifta sig, men just nu är det lite för mycket annat som tar hennes tid. Hennes mormor har dött och en begravning ska planeras. Modern själv verkar inte ha förstått att hennes mamma är borta. I alla fall verkar hon inte riktigt sörja. Begravningsorganisationen får istället Lydia och hennes syskon ta hand om och trådarna på WhatsApp blir i det närmaste oändliga. Under tiden ligger mormors aska i en urna och morfar rymmer ständigt från sitt boende. Lydias familj tar helt enkelt mycket av hennes tid och inte blir det varken bättre eller lättare av att Douglas har riktigt svårt för dem.

Som om det inte vore nog har Lydia lyckats anställa den minst sagt hopplöse Filip som klienthandläggare på den avdelning av anstalten Vinterbo där hon är kriminalvårdsinspektör. Han ersätter Mindy som tidigare var Lydias förlängda arm, men som nu slutat och snart ska bli mamma. Nu umgås hon mer med Douglas än med Lydia, något som kan tyckas lite märkligt. För varje dag som går visar Filip mer och mer brister och lyckas göra sig ovän med såväl kollegor som de intagna.

Frågar åt en vän är Sara Molins tredje bok och jag har läst dem alla. Titeln anspelar på det som är bokens fjärde tråd efter bröllop, familj och jobbstrul. Lydia träffar nämligen ett syskonpar i en park och de hjälper henne att ta en riktigt snygg bild istället för den selfie hon försöker ta. Det börjar med ett sms som är avsett för Douglas, men som skickas fel och hamnar hos Ninos som tog och skickade bilden på Lydia. Självklart börjar de skriva till varandra och Lydia börjar hjälpa Ninos syster med studierna i litteraturhistoria. Lite krystad intrig kanske, men jag förlåter Molin för detta, då resten av den historia som hade kunnat bli väl spretig, hålls ihop på ett riktigt bra sätt. Det är rörig, men på ett trevligt och underhållande sätt. Lydias och hennes brokiga familj är lätta att tycka om. Frågar åt en vän är en charmig bok som jag verkligen rekommenderar.


Om boken

Frågar åt en vän av Sara Molin. Norstedts förlag, (2021), 302 sidor

En helg i Stockholm

Äntligen fick jag åka tåg och äntligen fick jag träffa vänner i Stockholm. En helg som bjöd på fint sällskap, god mat och en massa kultur. Det kändes nästan som 2019 igen och hoppet lever om fler kulturella resor. Eftersom fredagar är dagar som försvinner lite för ofta var det jobb som gällde för mig i fredags, men vid fyratiden rullade jag mot Stockholm. Redan vid Norsesund stannade tåget då ett mötande tåg kört på något. Polis, brandkår och ambulans tillkallades och efter en timme visade det sig att det som körts på var två änder. Jag stormade in precis i tid för middag och det blev en tidig kväll.

Lördagen var solig, men också ganska blåsig. Vi promenerade längre än vi tänkt. Först till Skeppsholmen där vi tänkte oss ett besök på Moderna Muséet, men tog sedan beslutet om att istället vända om och promenera till Prins Eugens Waldemarsudde, en plats jag aldrig besökt. Ett bra beslut och en upplevelse att se såväl hus som utställningar. Tyvärr var det lite för tidigt på året för att trädgården skulle visa sig från sin bästa sida, men inomhus fanns ett överdåd av blommor. Flera konstutställningar gjorde besöket ännu trevligare och kanske var det norske Nikolai Astrup som var den jag gillade bäst. En nyromantiker som fick tankarna att gå till såväl samtida svenskar som Zorn och Larsson, men som också kändes som en mer intensiv och färgstark version av Skagenmålarna. Även utställningen med Ann Wolffs konst med fokus på skulpturer var häftig, men också lite obehaglig. Vi tog spårvagn tillbaka till hotellet och därefter lite vila. På kvällen blev det mängder av libanesisk mat och god dryck i trevligt sällskap.

Söndagens utflykt gick till Fotografiska och det var härligt att återse detta favoritmuseum. På pappret såg utställningarna inte jättespännande ut, men jag fastnade för Elizaveta Porodinas utställning OKHA med bilder som kändes som ett mellanting mellan fotografier och tavlor. Riktigt coola! Sedan var det självklart roligt att se Andy Walhols Photo Factory. Riktigt skrämmande var Andres Serranos utställning Infamous med fokus på den rasism som man kan tro hör till historien, men som forfarande existerar. Det är blackfaces i långa rader och så osmakligt att man baxnar. Mest obehaglig var ändå Tobias Gremmlers mediautställning The Changing Room som var fascinerande, men läskig att se. Sorglig, modig och vacker var utställningen Ärr med bilder av och med Åsa Kalmér i samarbete med Jörgen Hjerdt.

På vägen tillbaka till hotellet köpte jag A man and His Cat av Umi Sakurai, mitt livs första Manga. Därefter blev det ramen och tåg hem. En härlig helg som, trots att jag är trött, gett mig mer energi än den tagit. Att lämna vardagen en stund var välbehövligt efter att livet varit väldigt mycket vardag, och tung sådan, under lång tid.

Hajpen av Emma Askling

Snabbläs och bra är Emma Asklings Hajpen som är första boken i serien Skolbloggen. En hel del fokus läggs på den skoltidning som huvudpersonen Lea och hennes kompis Affe planerar att skriva. En tidning som de planerar att trycka upp och distribuera anonymt på skolan, men som av bland annat miljömässiga skäl istället blir en skolblogg. Det största syftet med skrivandet ska vara att ta upp orättvisor och även kritisera saker, beteenden och personer de tycker illa om. Lea och Affe är absolut inte elaka och de vill inte sätta dit någon, men de anser att det finns saker som behöver sägas.

Lea skulle till exempel vilja skriva om vänner som sviker, som hennes bästis Ayla har gjort. Från att ha hängt med varandra varje dag har Lea blivit helt övergiven, då Ayla hittat andra att vara med. Nu hoppas Ayla till och med av den stora innebandyturneringen där deras klass ska möta andra klasser. Kravet är att minst två tjejer och två killar ska vara på planen samtidigt och eftersom målvakten inte räknas betyder Aylas svek att laget riskerar att diskas. På så sätt sviker Ayla inte bara Lea, utan också resten av klassen och det bara för att hon hellre vill sitta uppklädd och sminkad på läktaren med sina nya vänner och spana på killar.

Visst är det så att historien känns igen, både bloggidén och temat med vänner som sviker, men jag tycker ändå att Emma Aslings bok är både läsvärd och relevant. Beskrivningen av vänskap och svek är målande och berör. Det är lätt att förstå att Lea känner sig sviken. Jag tycker också om hur vänskapen mellan Lea och Affe skildras och tror att många känner igen den där vännen som alltid funnits och som man gör vissa saker med, men absolut inte andra. Det är också roligt att följa planerna med skoltidningen som blir skolblogg och hur vännerna lyckas skapa en rejäl hajp kring det hela. Hajpen är en fin bok som kanske passar allra bäst för de som går i år 3 och 4. Eftersom huvudkaraktärerna går i femman funkar den säkerligen där också, men tveksamt om den går hem hos de äldre läsarna.


Om boken

Hajpen av Emma Askling, Rabén & Sjögren, (2021), 9-12 år, 150 sidor

Första delen i serien Skolbloggen.

Fem böcker om Stockholm

Det är lördag och dags för en topplista som idag tillägnas vår huvudstad. En huvudstad som jag just nu befinner mig i. Första turen sedan covidhelvetet drog in och jag har sett orimligt mycket fram emot den.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström måste självklart nämnas först när böcker om Stockholm listas. Första boken i serien är kanske inte den bästa, men ändå fantastisk och eftersom grunden läggs här väljer jag den.

Ännu en klassiker och en av mina absoluta favoriter är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, där både staden och skärgården är viktiga. Lydia och Arvid förälskar sig, men hon förväntas gifta sig med någon lämpligare än en enkel, blivande lärare. De gifter sig på varsitt håll, men kan aldrig glömma varandra.

Grim av Sara Bergmark Elfgren är en ruggig bok där stockholmsmiljöerna har betydelse. Huvudpersonen arbetar på Gröna Lund och en av hans arbetskamrater kan kopplas till Bergmark Elfgrens tidigare bok Norra Latin.

Gröna Lund har betydelse även i En kväll i juni av Anna Lönnqvist då ett ungt par träffas där och blir blixtförälskade. Han måste ta tåget hem och de lovar att höras, men omständigheter gör att det aldrig blir så. Många år senare möts de igen. Klassiskt motiv, men det funkar.

John Ajvide Lindqvist tar oss med till Blackeberg i boken Låt den rätte komma in, där vampyrer lever bland oss vanliga, dödliga. En av de bästa böcker jag läst, vilket är lite märkligt då jag varken brukar gilla skräck eller fantasy. Ajvide Lindqvists sätt att kombinera socialrealism med det övernaturliga tilltalar mig mycket.

Veckans kulturfråga v.16 2022

Systrar förra veckan och i rättvisans namn får bröder stå i fokus idag. Verkliga bröder eller fiktiva sådana. Levande eller döda. Huvudsaken är att de kan kopplas till något kulturellt.

Vilka kulturella bröder vill du lyfta fram?

Egentligen har jag ingen direkt relation till dem, men de första bröder som poppade upp i huvudet var bröderna Marx. Vassa, roliga och kanske lite bortglömda.

Viktiga för kulturen var bröderna Lumière som skapade de första filmerna 1895 med titlar som La Sortie des usines Lumière (Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon). Jag brukar visa några korta klipp ur den och filmen om tåget som kommer in på stationen för mina elever. Det har hänt en del sedan dess!

Bland de fiktiva bröderna finns några skapade av Astrid Lindgren. De första jag kom att tänka på var bröderna Lejonhjärta, men även Lasse och Bosse i Bullerbyn är rätt trevliga.

Sjungande bröder då? De får representeras av Brian, Dennis och Carl Wilson i bandet Beach Boys. Ett band som är väldigt mycket mer än glättiga surflåtar. Albumet Pet Sounds är fantastiskt och brukar finnas med högt på listan när de bästa albumen ska utses.

1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria

Året är 1959 och Ingrid lever ett enkelt liv som ensamstående mamma till sin son Tom. Den ganska mycket äldre maken Istvan, men rötter i Ungern, har dött och Ingrid är änka. För att försörja sig arbetar hon som lärarinna på en privat flickskola på Östermalm och har självaste Dagmar Lange som kollega. Trots att hon får kämpa trivs hon med sitt liv. Lägenheten är liten, men den är hennes. Sonen är fin och arbetet stimulerande. På kvällarna läser hon mer än gärna en bok eller träffar väninnan Britt och hennes man Ingvar, som är en känd filmproducent. Friheten finns där och den älskar hon. Hon befinner sig mitt i Stockholm, långt från barndomens Jönköping och bestämmer själv över sitt liv.

Så träffar Ingrid den unge journalisten Georg och tycke uppstår. Ganska himlastormande först, men det står ganska snart klart för Ingrid att det inte är enkelt att införliva en man i det liv hon skapat åt sig. Men Georg är snäll både mot henne och Tom, en trygghet och ett sällskap. Visserligen gillar han inte hennes vänner och han vill gärna bestämma, men när Ingrid blir gravid är det en självklarhet att de gifter sig och skapar ett gemensamt liv. Ett liv där Ingrids frihet begränsas ordentligt.

Tankarna går till Kristina Sandbergs Maj när jag läser om Ingrid, men faktiskt uppskattar jag 1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga mer än Att föda ett barn. Dessutom har jag lättare att identifiera mig med Ingrid än med Maj. Ingrid funderar mer över livet och gör medvetna val, trots att det kanske inte alltid är så att hon gör det hon helst vill. För den som försöker styra sitt liv mer kan det gå illa, vilket sidoberättelsen om Georgs syster visar. Där träder dock en kvinnogemenskap in och kanske är det en av de saker jag tycker mest om med berättelsen om Ingrid, att hon har väninnor och att Britt, den bästa av dem, ställer upp när det är svårt.

Helena von Zweigbergk har inte skrivit någon biografi, men tydligen var hennes mamma lärarinna och pappa journalist. De skilde sig tidigt och hon växte upp med en ensamstående mamma. Tanken är att följa Ingrid och Georg i fler böcker. Nästa bok i serien har arbetsnamnet 1981 och jag ser verkligen fram emot att återse karaktärerna. Däremot hade jag gärna gjort det under 60- eller 70-talet också. Oavsett är jag säker på att det kommer att bli en läsvärd bok. Helena von Zweigbergk har varit mycket bra även tidigare, men med 1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga har hon verkligen skrivit något utöver det vanliga. De drygt 450 sidorna slukas i ett nafs och jag vill helst av allt läsa mer om Ingrid och Georg.


Om boken

1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga av Helena von Zweigbergk, Norstedts förlag, (2022), 435 sidor

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: