Månad: januari 2020

Så lyxigt med #läsretreat20

I fyra år har ett gäng glada boknördar träffats sista helgen i januari på Hotell Gästis i Varberg. Vi firar att den tråkigaste månaden är över och att vi överlevt. Sedan njuter vi av varandras sällskap kombinerat med total isolering på våra enkelrum. Den perfekta kombinationen för en introvert person med vissa extroverta behov. Dessutom gör sällskapet att det går alldeles utmärkt att börja precis varje mening med “jag läste en bok …”

Så fort jag jobbat färdigt idag rullar jag söderut och det ser jag så obeskrivligt mycket fram emot. Vill du se vad vi pysslar med är det bara att följa taggen #läsretreat20 på instagram.

Bilden ovan är taget under förra årets träff och självklart är det Carina  (längst fram) som står för den.

Oliver på Göteborgsoperan


Det var en ovanligt trevlig arbetsdag igår, då hela estetiska programmet i Lerum drog in till Göteborgsoperan för att se föreställningen
Oliver, en musikal av Lionel Bart baserad på boken Oliver Twist av Charles Dickens, som hade urpremiär i West End sommaren 1960. Uppsättningen i Göteborg hade premiär i september 2019 och är nyöversatt av Ulricha Johnson. För regi och koreografi står Fredrik Benke Rydman och koreografin är verkligen något utöver det vanliga. 

När vi träffar Oliver första gången bor han på ett barnhem där änkan Corney och mr Bumble gör livet surt för barnen. När Oliver har mage att be om mer mat blir han såld till begravningsentreprenören mr Sowerberry och hans fru och dotter. Små, men viktiga roller förtjänstfullt spelade av Lars Bethke, Åsa Fång och Emilia Hallstensson. Jag absolut älskar deras docklika kostymer med de abnormt långa armarna och gillar speciellt hur Hallstensson tolkar Charlotte.

När Oliver rymmer från familjen Sowerberry träffar han Dodger, som är ficktjuv och bor tillsammans med några andra pojkar hos Fagin. Extra roligt var det att se en bekants yngste son bland pojkarna. Jag är verkligen imponerad av deras insatser. Imponerar gör också Nancy, en vän till Fagin som är förälskad i berättelsens skurk Bill Sikes. Nancy spelas av Caroline Gustafsson som gör sin första roll på Göteborgsoperan. Vilket fynd!

Tre timmar, om än med paus, är lång tid att sitta stilla och lyssna, men det gick alldeles utmärkt både för mig och eleverna. Även om tempot blir lågt ibland livas föreställningen upp med de större ensemblescenerna och musiken är riktigt bra. Jag har aldrig sett musikalen Oliver tidigare, varken live eller på film och blev verkligen positivt överraskad.

Oliver går fram till 26 april och jag rekommenderar den verkligen. Fantastiska sång- och dansinsatser av såväl små som stora och dessutom grym scenografi, mask och kostym. Ansvarig för scenografin är Frida Arvidsson, medan Lehna Edwall står för kostymdesign. Utan deras jobb hade föreställningen inte varit alls lika bra.

 

Foto: Lennart Sjöberg

Snöstorm av Augustin Erba

Jag har länge tänkt läsa något av Augustin Erba och när vi valde hans senaste bok Snöstorm att diskutera i bokcirkelsgruppen Kulturkollo läser var det så dags. När diskussionen kring den börjar lida mot sitt slut kan jag konstatera att det var en bra bok att läsa och samtala kring.

Snöstorm börjar på ett tåg som får stopp någonstans mellan Stockholm och Malmö på grund av att de finns för mycket snö på spåret. På tåget finns bokens huvudperson Thomas, en man runt 40 som verkar ganska trött på sitt liv. En klassisk medelålderskris kanske och vi ska snart få veta, eller i alla fall ana, vad som orsakat den. En anledning är att han är fast i en dröm om det förflutna. Mitt under snöstormen dyker så personen han drömmer om upp, Livli, hans stora ungdomskärlek som han aldrig riktigt fick.

Thomas träffar Livli på universitetet där de båda studerar Teknisk fysik på Kungliga Tekniska Högskolan. Tempot är högt och kraven stora. För Thomas, som visserligen alltid varit begåvad, men också ganska osäker, blir studierna ett bryskt uppvaknande. Samtidigt är det mycket som blir bättre när han får börja ett nytt liv som student. Från att ha varit udda och utsatt får han för första gången vänner. Joakim, en av klasskamraterna tar honom under sina vingar och snart är Thomas en del av en grupp bestående av dem och tjejerna Livli och Eva. Det dröjer inte länge innan Livli bosätter sig i hans drömmar.

När Erba låter oss få veta mer om Thomas och hans uppväxt är det lätt att förstå att han har svårt att lita på andra. En lillebror som dog tidigt knuffade mamman över kanten och hon levde därefter större delen av tiden på klinik. Pappan flydde inte in i sig själv, utan så långt bort han kunde och levde därefter ett nytt liv i USA. Att han hade en son kvar i Sverige verkar inte betyda någonting. Istället fick Thomas bo hos sin morbror och det var knappast ett gott liv. Erba låter oss bit för bit få lära känna Thomas och därmed få i alla fall lite mer förståelse för hans agerande. Det hindrar inte att jag skulle vilja ruska om honom lite och säga till honom att det är hög tid att han tar tag i sitt liv, istället för att bara följa med. Samtidigt har han fått ett bättre liv än han kunnat drömma om och har en fru och barn som accepterar hans tafatthet.

Vi som diskuterade boken i Kulturkollo läser tyckte om den och något som lyftes var språket. Själv absolut älskade jag språket och stämningen, men har svårt att sätta fingret på vad som egentligen gjorde det så bra. Jag tror att det handlar om att Erba väljer precisa ord och därför berättar mycket med få ord. Det skapar ett lugn, men också en komplexitet. Vissa karaktärer, som Livlis kompis Eva, beskrivs ganska lite, men bli ändå levande. Det är skickligt.

Berättelsen om Thomas grep tag i mig och jag tyckte verkligen om Snöstorm. Mitt första möte med Augustin Erba gav mersmak och jag läser gärna mer av honom.

Det kränkta manliga geniet

“Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva “det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket “det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på “den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad “finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.

Tänk snabbt! (vecka 5)

Tredje veckan med utmaningen Tänk snabbt och den får nog fortsätta ett tag till trots att det är rätt svårt att klura fram fem hyfsat vettiga val. Ni får ta det som det blir, jag blandar och ger.

I min gymnasietvåa har vi just nu Litteraturhistoria och pratade i förra veckan om Modernismen, då autofiktionen blev stor. Det har också varit en trend de senaste åren och därför blir det första valet mellan ren fiktion och autofiktion, dvs mer självbiografiskt. När jag lyssnade på Rachel Cusk på Louisiana Literature talade hon om att den enda sanna litteraturen var just autofiktionen. Jag är själv tveksam.

Andra valet är ett klassiskt sådant mellan att läsa med öronen eller ögonen. För mig låter det så himla praktiskt att kunna lyssna på böcker och få läsupplevelser mitt i städningen eller något annat tråkigt. Tyvärr är jag hopplöst dålig på att hålla fokus när jag lyssnar, kanske har jag övat för lite.

Jag har insett att jag i princip aldrig tittar på tv längre och med det menar jag att se ett program precis när det sänds. Det händer att jag ser på svtplay, men i övrigt är det serier på diverse streamingtjänster som gäller. Något jag saknar är dock Vinterstudion. Det borde jag bli bättre på att titta på.

Här på västkusten har vintern varit ett stort, grått regnkaos än så länge. Helst av allt skulle jag vilja ha uppehåll, men ingen snö och ingen kyla. Jag klarar mig bra utan vinter, trots att klimatångesten kommer krypande. Det tredje valet blir mellan vinter och vår.

Sista frågan handlar om att läsa om böcker eller inte. Förr läste jag böcker om och om igen, men nu gör jag det allt mer sällan synd egentligen.

 

Veckans tänkt snabbt handlar om följande fem val:

fiktion eller autofiktion?

lyssna eller läsa?

TV eller streamingtjänster?

vinter eller vår?

läsa en gång eller läsa om?

 

Så här svarar jag:

fiktion eller autofiktion? Svårt val. Egentligen gillar jag autofiktion, men ibland kan det bli rätt torrt och tråkigt. Realism i fiktiv form är det jag föredrar.

lyssna eller läsa? Vad jag önskar att jag kunde lyssna på böcker. Det verkar så himla mysigt och dessutom praktiskt då den möjliga lästiden växer. Tyvärr är jag alldeles för disträ för att lyckas lyssna på andra platser än i bilen och knappt då.

TV eller streamingtjänster? Som jag skrev ovan är jag sjukt dålig på att titta på program just när de sänds. Nu när barnen är äldre och vi inte ser Bolibompa finns det i princip inget live-tittande kvar. Det skulle vara Melodifestivalen då, men tonåringarna har tröttnat på det också.

vinter eller vår? Ge mig vår nu. Eller i alla fall en fortsatt snöfri vinter. Mardrömmen vore om det smällde till i februari och blev kallt lågt in i april, som det var för ett par år sedan.

läsa en gång eller läsa om? Egentligen finns det en rad böcker jag verkligen skulle vilja läsa om, men det finns två skäl till varför jag inte gör det. Det ena handlar om tid och att jag hellre lägger min lästid på att upptäcka nya böcker, men än mer avgörande är nog att jag är lite rädd för att läsa om böcker som jag tyckt riktigt mycket om. Tänk om jag inte tycker om den längre och förstör en fin läsupplevelse?

Nu är det er tur. Tänk snabbt och dela gärna era svar i en kommentar här eller på Instagram, eller genom att länka till er blogg.

Lycka till!

 

Grafiskt för nybörjare

När jag publicerade min sammanställning över vilka genrer jag läst böcker från 2019 fick jag en fråga på Twitter om vad som menades med “grafiskt”. Om det var “tidningar och sånt”. Jag mindes hur skeptisk jag själv varit till serier och därmed också till serieromaner och hur glad jag är att jag börjat läsa mer och mer sådana de senaste åren. Det är nämligen en genre fylld av politiska, frispråkiga och intressanta författare som befinner sig långt ifrån Kalle Anka. Däremot fick det här tweetet mig att inse att det mycket troligt finns ganska många som inte läser grafiska böcker helt enkelt för att de inte vet att de existerar eller i alla fall inte vad de innehåller. Både jag och skolbibliotekarien brukar tipsa om i alla fall någon titel när vi har Boktipsarkvällar med kollegorna, men helt ärligt lånas de sällan.

Här kommer därför en lista med grafiska böcker för nybörjare. Några riktiga guldkorn som jag tycker att om inte alla, så i alla fall många, borde läsa.

Först några författare som bjuder på kortare betraktelser som tillsammans bildar en bok, ofta utifrån ett tema:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist var ett av mina första möten med genren och det är fortfarande en favorit. I olika kapitel undersöker Strömquist märkliga förhållandet som möjligen skulle kunna vara kärlek.

Sara Hanssons Torskarnas Pride-parad är också riktigt rolig, liksom Nanna Johanssons Konsten att bota en feminist.

Elin Lucassi tillhör också kategorin rolig och vass och har skrivit flera böcker. Min favorit är nog Synd om just synd, men jag tyckte också mycket om hennes senaste bok Ert blod på mina broddar, som är en ovanlig och oväntad grafisk hämndnovell.

Egentligen tycker jag mest om grafiska romaner, där hela boken har en handling och verkligen är en bildsatt roman. Med en skicklig tecknare blir berättelsen något mer än när bara orden får ta plats.

Några favoritförfattare är:

Åsa Grennvall, som bland annat har skrivit fantastiska och otroligt sorgliga Deras ryggar luktade så gott om en flicka som känner sig och faktiskt verkar vara oälskad.

Mats Jonsson har skrivit en rad självbiografiska böcker och de jag gillar bäst är Hey Princess om hans tid som ung indiepopfrälst student i Storbritannien och Mats Kamp som handlar om livet som småbarnsförälder.

Marjane Satrapi var en av de första författarna i genren som jag upptäckte. Hon har bland annat skrivit den självbiografiska Persepolis och min favorit Kyckling med plommon.

Bitte Andersson har skrivit fina I slutet av regnbågen om ett äldreboende med hbtq-profil.

 

 

 

 

Analfabeten av Agota Kristof

Jag borde tagit med Agota Kristof i året Boktolva, då hon är en författare jag tänkt läsa något av om inte jättelänge, så i alla fall ett tag. Hon har nämligen varit på allas läppar under 2019. Efter noga övervägande valde jag att börja med en kortis och läste därför Analfabeten, en självbiografisk bok som består av elva korta berättelser. Om det finns någon röd tråd mellan dem så är det kopplingen till språket.

Redan som barn var Agota Kristof en storläsare och jag känner igen många av de kommentarer hon fick av i princip alla förutom morföräldrarna.

– Hon gör ingenting. Hon bara läser hela tiden.

– Det är det enda hon kan.

– Maken till passiv syssla får man leta efter.

– Det är ren slöhet.

Och framför allt:

– Hon läser istället för att ..

Istället för vad då?

Ja, istället för vad då? Visst finns det nyttigare saker att göra än att läsa, men få som är lika avslappnade och samtidigt lärorika.

Kristof växer upp i Ungern och när landet ockuperas av ryssarna kommer ett nytt språk in i hennes liv. Ryska blev obligatoriskt språk i skolorna och andra främmande språk försvann. Något som ställer till med en del problem.

Det är ingen som kan ryska. De lärare som tidigare undervisade i främmande språk — tyska, franska och engelska — går en intensivkurs i ryska på några månader, men kan egentligen inte språket och har ingen lust att lära ut det. Och hur som helst har eleverna ingen lust att lära sig det.

Vad vi ser här är ett intellektuellt sabotage på nationell nivå, ett spontant passivt motstånd som inte är samordnat utan som sker naturligt.

 

Språk är utan tvekan makt och när Sovjetunionen försöker öka sin makt över ungrarna genom att tvinga på dem sitt språk, blir svaret att ett fiendespråk inte är något de vill lära sig. Det är en aktuell fråga även här då röster höjs för att endast svenska ska vara det tillåtna språket i vissa miljöer, som t.ex. i skolan. SD i Skurup har gått så långt att de föreslagit ett förbud för elever att tala sitt modersmål till och med på rasterna. Hur det ska kunna kontrolleras och vilka påföljder som ska ges är mycket oklart. Avlyssning kanske, eller språkpoliser eller varför inte ett angiverisystem? Visst låter det trevligt.

När Agota Kristof flyr till Schweiz som 21-åring möter hon ett nytt språk. Samtidigt förlorar hon sitt gamla språk och blir någon av en analfabet i det nya hemlandet. Hon behöver lära sig franska, men det är tydligt att ingenting är som ens modersmål. Det går helt enkelt inte riktigt att lära sig ett annat språk lika bra. Så här skriver Kristof:

Jag har talat franska i mer än trettio år, jag har skrivit på franska i tjugo år, men jag kan fortfarande inte språket. Jag talar det inte felfritt och jag kan bara skriva det med hjälp av ordböcker som jag använder flitigt.

Det är därför jag kallar också franskan för ett fiendespråk. Det finns ytterligare ett skäl, som är det tyngst vägande: det här språket håller på att döda mitt modersmål.

Det finns mycket som Agota Kristof vinner när hon flyr till Schweiz, men det är också tydligt att det finns saker hon förlorar. Analfabeten är en mycket intressant bok om språkets betydelse, men också en spännande skildring av hur det är att leva i en diktatur, fly och försöka skapa sig ett liv i ett nytt och främmande land. Om jag fortfarande hade undervisat i Svenska som andraspråk skulle det här vara en bok jag valt att läsa med mina elever. De behöver ha en viss mognad för att uppskatta den, men i Sva 3 hade den passat perfekt, liksom inom vuxenutbildningen.

 

 

 

Styr din plog över de dödas ben

Så har jag då äntligen bekantat mig med Nobelpristagaren från 2018, den polska författaren Olga Tokarczuk. Helt klart är att jag kommer att läsa mer av henne, men första boken lyssnade jag faktiskt på. Charmiga Styr din plog över de dödas ben finns nämligen som Radioföljetong på P3 och jag rekommenderar den varmt.

Tokarczuk tar oss med till en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. Där bor huvudpersonen Janina Duszejko och lever ett ganska ensligt liv. Hon är en av få bofasta invånare och har som uppgift att sköta grannarnas sommarhus under vintern. Till vardags arbetar hon som lärarvikarie och dessutom översätter hon William Blakes poesi tillsammans med sin vän Dyzio och dessutom ägnar hon hel del tid åt att ställa horoskop. Detta trots att hon egentligen är broingenjör. Det här är en minst sagt annorlunda huvudperson, som är väldigt intressant att följa.

När vi träffar Janina Duszejko för första gången hittar hon en av sina grannar död och det verkar vara så att han är mördad. Fler mäktiga män hittas döda och Janina är helt säker på vad som har hänt. Det är djuren de jagat som hämnas och budskapet till de nu döda männen ,och alla andra i byn som jagar, är att djuren ska respekteras och inte bara ses som något vi människor kan göra vad som helst med.

Styr din plog över de dödas ben liknar ingen annan bok jag läst. Det är på ett sätt en kriminalhistoria, men också en bok som gräver i människor existens och psykologi. Janina Duszejko och hennes vänner alla alla riktiga original och att få lära känna dem är en märklig upplevelse. Berättelsen tar några oväntade vändningar, men det jag tar med mig är just hur karaktärerna skildras. Miljön är annorlunda, karaktärerna och deras relationer väldigt absurda och språket riktigt snyggt. Mitt första möte med Olga Tokarczuk var alltså väldigt lyckat. Hon är utan tvekan en unik författare och väl värd sitt Nobelpris i litteratur.

Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

Framtidens arab del 1

Riad Satouff är serietecknare och arbetade under tio år på den kända franska satirtidningen Charlie Hebdo. Han har skildrat sin barndom  serieromanerna Framtidens arab och jag har just läst den första delen av fyra, varav tre finns översatta till svenska. Satouff föddes i Paris och har en fransk mamma och en syrisk pappa. När han bara är något år gammal flyttar familjen till Libyen där pappan fått en tjänst på universitetet. De möts inte av det muslimska paradis som fadern drömt om, utan ett fattigt land där ingen låser dörrarna, men inte för att det är så säkert, utan för att vem som helst ska kunna flytta in i en tom bostad. Universitetet är inte heller som fadern hoppats, men framför allt är det hans fru som får stå tillbaka. Vi får veta ganska lite om Riads mamma, men förstår snabbt att hon inte trivs med livet i Libyen.

När familjen flyttar vidare till faderns hemland Syrien är de visserligen närmare hans familj, men livet blir inte mycket bättre. Fadern tycker inte alls lika mycket om Hafez al-Assad, främst för att han är alawit och föredrar egentligen Khadaffis Libyen, men inser att det går inte går att skapa sig en framtid där. Att hans fru föredrar Frankrike är ingenting som diskuteras och hon blir mer och mer isolerad. Sonen Riad borde lära sig arabiska och gå i skolan, tycker han, men den ljushåriga pojken med den franska modern får det inte lätt. Inte sällan blir han kallad jude och det är verkligen det värsta någon kan vara. Antisemitismen är brutalt tydlig och helt accepterad som det verkar.

Framtidens arab berättar om platser och samhällen jag vet allt för lite om. Riad Sattouf började skapa sina självbiografiska seriealbum efter arabiska våren, som ett sätt att förklara bakgrunden till de aktuella händelserna i Mellanöstern. Jag dras med i berättelsen, men stör mig lite på plottrigheten och den yttepyttelilla texten. Samtidigt är det här en bok som ger mycket, men som även om den ger svar på vissa frågor, får mig att ställa ännu fler. Jag vill helt klart läsa vidare i serien för att försöka förstå lite mer.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: