Månad: januari 2020

Grafiskt för nybörjare

När jag publicerade min sammanställning över vilka genrer jag läst böcker från 2019 fick jag en fråga på Twitter om vad som menades med “grafiskt”. Om det var “tidningar och sånt”. Jag mindes hur skeptisk jag själv varit till serier och därmed också till serieromaner och hur glad jag är att jag börjat läsa mer och mer sådana de senaste åren. Det är nämligen en genre fylld av politiska, frispråkiga och intressanta författare som befinner sig långt ifrån Kalle Anka. Däremot fick det här tweetet mig att inse att det mycket troligt finns ganska många som inte läser grafiska böcker helt enkelt för att de inte vet att de existerar eller i alla fall inte vad de innehåller. Både jag och skolbibliotekarien brukar tipsa om i alla fall någon titel när vi har Boktipsarkvällar med kollegorna, men helt ärligt lånas de sällan.

Här kommer därför en lista med grafiska böcker för nybörjare. Några riktiga guldkorn som jag tycker att om inte alla, så i alla fall många, borde läsa.

Först några författare som bjuder på kortare betraktelser som tillsammans bildar en bok, ofta utifrån ett tema:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist var ett av mina första möten med genren och det är fortfarande en favorit. I olika kapitel undersöker Strömquist märkliga förhållandet som möjligen skulle kunna vara kärlek.

Sara Hanssons Torskarnas Pride-parad är också riktigt rolig, liksom Nanna Johanssons Konsten att bota en feminist.

Elin Lucassi tillhör också kategorin rolig och vass och har skrivit flera böcker. Min favorit är nog Synd om just synd, men jag tyckte också mycket om hennes senaste bok Ert blod på mina broddar, som är en ovanlig och oväntad grafisk hämndnovell.

Egentligen tycker jag mest om grafiska romaner, där hela boken har en handling och verkligen är en bildsatt roman. Med en skicklig tecknare blir berättelsen något mer än när bara orden får ta plats.

Några favoritförfattare är:

Åsa Grennvall, som bland annat har skrivit fantastiska och otroligt sorgliga Deras ryggar luktade så gott om en flicka som känner sig och faktiskt verkar vara oälskad.

Mats Jonsson har skrivit en rad självbiografiska böcker och de jag gillar bäst är Hey Princess om hans tid som ung indiepopfrälst student i Storbritannien och Mats Kamp som handlar om livet som småbarnsförälder.

Marjane Satrapi var en av de första författarna i genren som jag upptäckte. Hon har bland annat skrivit den självbiografiska Persepolis och min favorit Kyckling med plommon.

Bitte Andersson har skrivit fina I slutet av regnbågen om ett äldreboende med hbtq-profil.

 

 

 

 

Analfabeten av Agota Kristof

Jag borde tagit med Agota Kristof i året Boktolva, då hon är en författare jag tänkt läsa något av om inte jättelänge, så i alla fall ett tag. Hon har nämligen varit på allas läppar under 2019. Efter noga övervägande valde jag att börja med en kortis och läste därför Analfabeten, en självbiografisk bok som består av elva korta berättelser. Om det finns någon röd tråd mellan dem så är det kopplingen till språket.

Redan som barn var Agota Kristof en storläsare och jag känner igen många av de kommentarer hon fick av i princip alla förutom morföräldrarna.

– Hon gör ingenting. Hon bara läser hela tiden.

– Det är det enda hon kan.

– Maken till passiv syssla får man leta efter.

– Det är ren slöhet.

Och framför allt:

– Hon läser istället för att ..

Istället för vad då?

Ja, istället för vad då? Visst finns det nyttigare saker att göra än att läsa, men få som är lika avslappnade och samtidigt lärorika.

Kristof växer upp i Ungern och när landet ockuperas av ryssarna kommer ett nytt språk in i hennes liv. Ryska blev obligatoriskt språk i skolorna och andra främmande språk försvann. Något som ställer till med en del problem.

Det är ingen som kan ryska. De lärare som tidigare undervisade i främmande språk — tyska, franska och engelska — går en intensivkurs i ryska på några månader, men kan egentligen inte språket och har ingen lust att lära ut det. Och hur som helst har eleverna ingen lust att lära sig det.

Vad vi ser här är ett intellektuellt sabotage på nationell nivå, ett spontant passivt motstånd som inte är samordnat utan som sker naturligt.

 

Språk är utan tvekan makt och när Sovjetunionen försöker öka sin makt över ungrarna genom att tvinga på dem sitt språk, blir svaret att ett fiendespråk inte är något de vill lära sig. Det är en aktuell fråga även här då röster höjs för att endast svenska ska vara det tillåtna språket i vissa miljöer, som t.ex. i skolan. SD i Skurup har gått så långt att de föreslagit ett förbud för elever att tala sitt modersmål till och med på rasterna. Hur det ska kunna kontrolleras och vilka påföljder som ska ges är mycket oklart. Avlyssning kanske, eller språkpoliser eller varför inte ett angiverisystem? Visst låter det trevligt.

När Agota Kristof flyr till Schweiz som 21-åring möter hon ett nytt språk. Samtidigt förlorar hon sitt gamla språk och blir någon av en analfabet i det nya hemlandet. Hon behöver lära sig franska, men det är tydligt att ingenting är som ens modersmål. Det går helt enkelt inte riktigt att lära sig ett annat språk lika bra. Så här skriver Kristof:

Jag har talat franska i mer än trettio år, jag har skrivit på franska i tjugo år, men jag kan fortfarande inte språket. Jag talar det inte felfritt och jag kan bara skriva det med hjälp av ordböcker som jag använder flitigt.

Det är därför jag kallar också franskan för ett fiendespråk. Det finns ytterligare ett skäl, som är det tyngst vägande: det här språket håller på att döda mitt modersmål.

Det finns mycket som Agota Kristof vinner när hon flyr till Schweiz, men det är också tydligt att det finns saker hon förlorar. Analfabeten är en mycket intressant bok om språkets betydelse, men också en spännande skildring av hur det är att leva i en diktatur, fly och försöka skapa sig ett liv i ett nytt och främmande land. Om jag fortfarande hade undervisat i Svenska som andraspråk skulle det här vara en bok jag valt att läsa med mina elever. De behöver ha en viss mognad för att uppskatta den, men i Sva 3 hade den passat perfekt, liksom inom vuxenutbildningen.

 

 

 

Styr din plog över de dödas ben

Så har jag då äntligen bekantat mig med Nobelpristagaren från 2018, den polska författaren Olga Tukarczuk. Helt klart är att jag kommer att läsa mer av henne, men första boken lyssnade jag faktiskt på. Charmiga Styr din plog över de dödas ben finns nämligen som Radioföljetong på P3 och jag rekommenderar den varmt.

Tokarczuk tar oss med till en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. Där bor huvudpersonen Janina Duszejko och lever ett ganska ensligt liv. Hon är en av få bofasta invånare och har som uppgift att sköta grannarnas sommarhus under vintern. Till vardags arbetar hon som lärarvikarie och dessutom översätter hon William Blakes poesi tillsammans med sin vän Dyzio och dessutom ägnar hon hel del tid åt att ställa horoskop. Detta trots att hon egentligen är broingenjör. Det här är en minst sagt annorlunda huvudperson, som är väldigt intressant att följa.

När vi träffar Janina Duszejko för första gången hittar hon en av sina grannar död och det verkar vara så att han är mördad. Fler mäktiga män hittas döda och Janina är helt säker på vad som har hänt. Det är djuren de jagat som hämnas och budskapet till de nu döda männen ,och alla andra i byn som jagar, är att djuren ska respekteras och inte bara ses som något vi människor kan göra vad som helst med.

Styr din plog över de dödas ben liknar ingen annan bok jag läst. Det är på ett sätt en kriminalhistoria, men också en bok som gräver i människor existens och psykologi. Janina Duszejko och hennes vänner alla alla riktiga original och att få lära känna dem är en märklig upplevelse. Berättelsen tar några oväntade vändningar, men det jag tar med mig är just hur karaktärerna skildras. Miljön är annorlunda, karaktärerna och deras relationer väldigt absurda och språket riktigt snyggt. Mitt första möte med Olga Tokarczuk var alltså väldigt lyckat. Hon är utan tvekan en unik författare och väl värd sitt Nobelpris i litteratur.

Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

Framtidens arab del 1

Riad Satouff är serietecknare och arbetade under tio år på den kända franska satirtidningen Charlie Hebdo. Han har skildrat sin barndom  serieromanerna Framtidens arab och jag har just läst den första delen av fyra, varav tre finns översatta till svenska. Satouff föddes i Paris och har en fransk mamma och en syrisk pappa. När han bara är något år gammal flyttar familjen till Libyen där pappan fått en tjänst på universitetet. De möts inte av det muslimska paradis som fadern drömt om, utan ett fattigt land där ingen låser dörrarna, men inte för att det är så säkert, utan för att vem som helst ska kunna flytta in i en tom bostad. Universitetet är inte heller som fadern hoppats, men framför allt är det hans fru som får stå tillbaka. Vi får veta ganska lite om Riads mamma, men förstår snabbt att hon inte trivs med livet i Libyen.

När familjen flyttar vidare till faderns hemland Syrien är de visserligen närmare hans familj, men livet blir inte mycket bättre. Fadern tycker inte alls lika mycket om Hafez al-Assad, främst för att han är alawit och föredrar egentligen Khadaffis Libyen, men inser att det går inte går att skapa sig en framtid där. Att hans fru föredrar Frankrike är ingenting som diskuteras och hon blir mer och mer isolerad. Sonen Riad borde lära sig arabiska och gå i skolan, tycker han, men den ljushåriga pojken med den franska modern får det inte lätt. Inte sällan blir han kallad jude och det är verkligen det värsta någon kan vara. Antisemitismen är brutalt tydlig och helt accepterad som det verkar.

Framtidens arab berättar om platser och samhällen jag vet allt för lite om. Riad Sattouf började skapa sina självbiografiska seriealbum efter arabiska våren, som ett sätt att förklara bakgrunden till de aktuella händelserna i Mellanöstern. Jag dras med i berättelsen, men stör mig lite på plottrigheten och den yttepyttelilla texten. Samtidigt är det här en bok som ger mycket, men som även om den ger svar på vissa frågor, får mig att ställa ännu fler. Jag vill helt klart läsa vidare i serien för att försöka förstå lite mer.

Marriage story

Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.

I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.

För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.

Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.

Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.

 

Tänk snabbt! (vecka 4)

Dags igen att tänka snabbt om kulturrelaterade och aktuella saker. Jag ger dig fem val och du berättar vilket som passar dig bäst.

Det är galornas tid och två av de stora är Guldbaggegalan och Oscarsgalan. Det är ditt första val. Kanske är du som jag och älskar blödiga tal, eller så struntar du helt i allt som har med galor att göra.

Andra frågan handlar om feelgood och deckare, två genrer som i alla fall jag brukar förknippa med lättsmält läsning. Jga läser böcker inom båda, men det går verkligen i perioder.

En sak som känns väldigt 2020, eller för den delen 2019, är alla bokserier. Att bara skriva en bok är nästan ovanligt nu för tiden och detsamma gäller för övrigt filmer. Är det fantastiskt att få följa karaktärer länge, eller frustrerande att ingenting avslutas?

Något annat som definitivt är en trend är att skapa tv-serier som baseras på böcker. Visst blir en del böcker film också, men tv-serierna är definitivt på frammarsch. Vad föredrar du?

Och så slutligen en tämligen enkel fråga som inte har någonting med böcker att göra. Är du en kaffedrickare eller föredrar du te?

Tänk snabbt, välj ett av två alternativ (eller båda eller varför inte ett tredje om du när en anarkistisk sida) och kommentera gärna varför i en kommentar, på Instagram eller i egen blogg.

Det här är veckan fem snabba:

Guldbaggegalan eller Oscarsgalan?

feelgood eller deckare?

bokserier eller fristående böcker?

bok som tv-serie eller bok som film?

te eller kaffe?

 

Så här ser mina val ut:

Guldbaggegalan eller Oscarsgalan? Mäktigare tal och större stjärnor. Filmerna har jag inte sett på någon av galorna.

feelgood eller deckare? Jag har läst massor av feelgood och få deckare den senaste tiden och nu är jag sugen på ett byte.

bokserier eller fristående böcker? Egentligen är det riktigt bekvämt med bokserier, men jag tycker att det går inflation i dem och gillar författare som vågar skriva en avslutad historia i en bok.

bok som tv-serie eller bok som film? Sällan, i princip aldrig, skildras en bok väl i filmformat. Det är alldeles för mycket som måste skalas bort. Jag gillar den nya trenden att göra böcker till tv-serier. Däremot är jag kluven till att tv-serierna fortsätter långt efter att boken slutat.

te eller kaffe? I teorin älskar jag te. I praktiken väljer jag kaffe.

 

Därför sätter jag upp läsmål

Hanna på Feministbiblioteket skriver idag om att utmana sig gällande läsningen och sätta upp läsmål. Det kan gälla antal böcker som ska läsas eller andra utmaningar. Hon ställer sig frågan om det är stressande eller peppande. För mig är svaret enkelt.

Det är lätt att se att jag trots att jag var en storläsare innan jag började blogga om böcker, verkligen blivit det på allvar som bokbloggare. Det handlar kanske mest om att jag prioriterar läsning ännu mer nu än jag gjort tidigare, vilket inte är så konstigt med tanke på att bloggen och alla goda sidoeffekter av den gör att jag har fler bokälskare och fler böcker runt mig än tidigare. Visst hamnar jag ibland i någon slags lässtress, men det handlar i så fall om att det finns så otroligt många böcker jag vill läsa, men alldeles för lite tid för att hinna göra det. Rent krasst hade det inte räckt om jag slutade jobba och läste på heltid, alla böcker hade ändå inte blivit lästa. Den stressen är med andra ord bara att glömma.

Läsutmaningar kallade jag det förut, nu säger jag läsmål, vilket är ett sätt att undvika att drabbas av press och stress. Målet är att 2020 läsa i snitt 12 böcker i månaden, vilket blir 144 böcker. Det är också där jag legat de senaste åren, vilket gör det till ett rimligt mål. Blir det inte riktigt så många böcker lästa är det ingen katastrof. Roligast är egentligen att klicka in böcker i Goodreads utmaning och följa sin läsning. Just nu ligger jag lite före, men jag vet att det kommer att gå upp och ner under året.

Vad har jag då mer för läsmål? Att läsa nobelpristagare är ett och där har jag i alla fall läst en bok redan i januari. Ett mål i bakhuvudet är att läsa de kvinnor som fått priset och de få olästa jag har kvar sedan 10-talet, men någon absolut tidsgräns har jag faktiskt inte satt. Hinner jag inte förr får det bli när jag är pensionär.

Texter skrivna av författare från 26 länder är ett annat mål. Förra året klarade jag det gällande texter, men inte med hela böcker, vilket gjorde att min lässammanställning inte innehöll 26 länder. Det är ändå okej. I år har jag börjat bra och redan läst böcker från fem länder, varav två för mig ovanliga. Det är de mer ovanliga jag behöver fokusera på då Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike kommer av sig själv. Detsamma brukar gälla Irland och Australien, oftast även Kanada, men meningen är ju att jag ska ta mig utanför den engelskspråkiga världen. Ibland uppstår frustration, som just nu när jag läser Framtidens arab av Riad Satouff, som har en syrisk pappa och en fransk mamma och skriver om sin uppväxt i Libyen och Syrien. Ändå tror jag tyvärr att jag måste räkna honom som fransk, eftersom det är så han verkar definiera sig. Hur hade ni gjort?

Ett sätt att lättare klara utmaningarna är att anpassa dem lite. Som årets boktolva som innehåller en rad författare som kommer med nya böcker i vår. Inte fusk direkt, men visst underlättar det om jag som vill läsa aktuella böcker väljer just dessa författare. Jag har redan stiftat bekantskap med Augustin Erba, vars Snöstorm vi diskuterar i Kulturkollo läser och när det var min tur att välja bok i Bokbubblarna blev det en annan författare på listan.

Hur planerar och strukturerar du din läsning med läsmål eller läsutmaningar?

Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.

En spännande nyhet

I väntan på en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie gläds jag av nyheten att Americanah blir tv-serie på HBO och kommer att sändas någon gång under 2020 enligt IMDb. Totalt tio avsnitt är planerade i denna den första säsongen, som mycket troligt också blir den enda, men sådant vet man som bekant aldrig. Trenden att fortsätta böcker i en andra säsong av en tv-serie, snarare med en uppföljare i bokform är redan stor. Adichie är involverad i manuset och kanske kan tänka sig att skriva vidare på berättelsen. Den kenyanska skådespelaren Lupita Nyong’o, känd från 12 years a slave och Black Panther är klar för rollen som Ifemelu och ska dessutom producera serien tillsammans med Danai Gurira, även hon känd från Black Panther. Redan 2014 talades om att göra film av Americanah och det var meningen att David Oyelowo, som spelade Martin Luther King Jr i filmen Selma skulle spela Obinze. I tv-serien ska rollen enligt IMDb istället göras av Zachary Momoh som bland annat varit med i Seven Seconds och Doktor Sleep. Corey Hawkins, känd från bland annat BlacKkKlansman, spelar Ifemelus pojkvän Blaine. Visst låter det lovande?

Men åter till längtan efter fler romaner av Chimamada Ngozi Adichie. Dear Ijeawele, or a Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, som på svenska fått titeln Brev till en nybliven förälder, Ett feministiskt manifest i femton punkter, publicerades 2017, men Americanah kom ut redan 2013. Nu har Adichie visserligen bildat familj och säkert haft fokus på en massa annat än romanskrivande, men visst är det hög tid för en ny roman?!

%d bloggare gillar detta: