Äntligen semester! Jag ser fram emot en lång sommar med mycket lästid. Ganska ofta glömmer jag bort böcker som jag egentligen vill läsa och därför gör jag en lista med böcker jag (kanske) läser i sommar:
Snart är det december igen och dags för en ny julkalender på bloggen. Innan jag avslöjar årets tema bjuder jag på en sammanställning av förra årets. Mest för att jag själv vill ha en för att få överblick, men kanske kan det glädja någon annan också.
Egentligen borde jag hoppa över det här inlägget, då jag är kanske sämst i världen på att tippa nominerade och vinnare till olika priser (undantaget Melodifestivalen konstigt nog, men det är knappast någon merit).
MEN jag kan inte riktigt hålla tipparfingrarna i styr och eftersom de nominerade till Augustpriset avslöjas imorgon kommer jag idag att ge mina tips i form av önskningar och gissningar.
Augustpriset delas ut i tre klasser, bästa skönlitterära bok, bästa fackbok och bästa barn- och ungdomsbok. Sex titlar nomineras i varje klass. Böckerna ska vara utgivna mellan 23 oktober 2017 och 21 oktober 2018. Som vanligt har jag läst fler skönlitterära böcker och böcker för unga, än facklitteratur och böcker för barn.
Tidigare har jag inte läst på ordentligt kring hur de nominerade, samt vinnarna utses, men så här går det till:
En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera. Vilka de nominerade titlarna är tillkännages under en presskonferens i oktober. De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av 63 elektorer – 21 i vardera kategori. Elektorerna är spridda över hela landet och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker med flera. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner.
Precis som i fallet med det alternativa Nobelpriset är det alltså bibliotekarier som har inflytande. Gott så. Jag hade önskat att även svensklärare hade fått säga sitt och eftersom jag har en blogg får jag det. Då jag dessutom sätter mina egna regler kan jag nominera precis hur många jag vill i varje kategori, även om målet är att jag ska hålla mig till sex titlar i varje kategori (vem försöker jag lura?). Vissa har jag läst själv, andra har jag läst om. Jag tippar med både hjärta och hjärnan, men hur mycket jag än har klurat kommer minst en nominerad titel få mig att utbrista “ja, just det” för att jag glömt någon helt självklar bok.
Skönlitteratur
Nuckan, Malin Lindroth. Ärlig och utlämnande om ensamhet.
Jag går och lever, Mirja Unge. En bok som fått mycket positiv uppmärksamhet.
Ædnan, Linnea Axelsson. Lockar inte mig, men många kritiker.
Händelsehorisont, Balsam Karam. En bok det snackats om, som jag gärna läser.
Mördarens mamma, Ida Linde. En bok som verkar säregen och bra.
Lugnet, Tomas Bannerhed. Har också fått mycket positiv uppmärksamhet.
Till dikten, Malte Persson. En poet jag tycker mycket om.
Sveas son, Lena Andersson. Jag är ju inget fan av Lena Andersson, men det finns det många som är.
Facklitteratur
Factfulness, Hans Rosling, Ola Rosling, Anna Rosling Rönnlund, eller Hur jag lärde mig att förstå världen, Hans Rosling, Fanny Härgestam. Jag har svårt att se hur juryn helt ska kunna gå förbi Rosling.
Mannen i skogen, Jens Liljestrand. Bra författare skriver om bra författare.
Drömmen om Europa, Fabian Göransson. Det hade varit riktigt kul om en grafisk reportagebok nominerades.
Landet utanför, Henrik Berggren. Andra världskriget brukar gå hem.
Hatade demokrati, Henrik Arnstad. Ett viktigt ämne av en gedigen författare.
Kring denna kropp, Stina Wollter. Jag önskar så att en bok kvinnokroppen om ska nåt ut. Kanske så självbiografisk att den tillhör den skönlitterära klassen.
Barn- och ungdomslitteratur
Comedy Queen, Jenny Jägerfeld. Nattsvart och konstigt nog fantastiskt roligt om Sasha vars mamma begått självmord. Skandal om den inte nomineras.
Så sitter jag här igen med alldeles för många böcker jag vill läsa och ett behov av struktur. Min sommarlista innehöll 32 böcker och jag läste tio av dm. Det finns en del olästa kvar alltså och fler lär det bli. Just den här listan kommer dock att fokusera på böcker som känns extra aktuella efter Bokmässan och inför höstens Augustpris.
Björn Wiman leder ett samtal med Elisabeth Åsbrink, aktuell med Orden som formade Sverige, Göran Everdahl, aktuell med Boken om lagom och Henrik Berggren aktuell med Landet utanför, första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget.
Att ordet lagom skulle komma från vikingatiden är något det inte finns några som helst belägg för. Istället härstammar det från 1600-talet och betyder ungefär “enligt reglerna”. Att Sverige skulle vara så lagom är inte heller sant, då vi på många sätt är ett extremt land. En bild vi inte alls vill ställa upp på.
Åsbrink menar att det här med lagom är ett fekjbegrepp för Sverige. Många mår dåligt, så dåligt att de äter antidepressiva mediciner. Berggren påpekar dock att Sverige ändå var ganska lagom på 30-talet, med ett balanserande rent ideologiskt.
Samtalet utgår ifrån några begrepp som är typiskt svenska och på kaffets dag blir ett av dem självklart kaffe, något som blivit tydligt under talmansrundorna i veckan då alla partiledare skulle bjudas på kaffe och kaka, dvs fika. Just ordet fika är något som exporterats.
Henrik Berggren skyller på nykterhetsrörelsen, då kaffet ersatte spriten. Redan på 30-talet var svenskarna världsextrema kaffedrickare. Everdahl tror också på nykterhet som orsak till kaffedrickande, vilket skedde redan då islam spreds under Medeltiden. I Åsbrinks bok tar alkoholen istället plats, eller iaf Helan går. Sveriges inofficiella nationalsång och faktiskt den officiella vid ett hockey-VM på 50-talet.
Naturen är också viktig för svenskar. Vårt oberoende förknippat just med naturen och Midsommar som en av de få högtider som inte var religiösa. Vi hämtar kraft från naturen, snarare än i religionen. Den svenska drömmen är, enligt Everdahl, att befinna sig i gläntan eller vid havet. Den svenska drömmen är inget slott, utan snarare en röd stuga, gärna utan ett öre i skuld. Våra sommarhus representerar inte någon lyx, utan tvärtom något anspråkslöst och naturnära.
Från naturen och allemansrätten tar Björn Wiman ett, i alla fall enligt honom, logiskt steg till sex och relationer. Det fria förhållandet grundas redan av Carl Johan Love Almqvist i Det går an, något som Berggren skrivit om och Åsbrink hänvisar till i sin bok. Det är en icke-bunden kärlek som går att lämna när man vill. Den svenska synden som begrepp finns alltså tidigare än 60-talet och vi ligger ofta steget före andra länder t.ex. i filmer,
Bilden av Sverige är en kombination av den vackra naturen, sexfixeringen och den höga självmordsfrekvensen. Helt klart lite märklig att förhålla sig till.
Avslutningsvis diskuteras de svenska värderingar, som stått i centrum de senaste åren. Att de finns är Åsbrink helt säker på, vilket hon säger att alla som inte vuxit upp med svenska föräldrar är extra medvetna om. En värdering hon tycker om är den om är den om patrioten som den som kämpar för det allmänna, istället för sina egenintressen. Berggren säger att han har problem med begreppet svenska värderingar, utan vill kalla det universella värderingar som är extra starka i Sverige. En värdering som vi definitivt har, säger Everdahl är vår fixering vid lagar och regler och det ligger något i det.
Nästa vecka är mässvecka och det är både underbart och lite skrämmande. Jag älskar ju Bokmässan på många sätt, men brukar bli helt utmattad av alla människor och alla ljud. Efter fyra dagar där brukar jag vara totalt slut. I år när jag är utmattad redan innan är det kör igång känner jag mig lite orolig. Ett sätt att hantera de fyra superintensiva dagarna är att prioritera det sociala med trevliga bloggare och gå så mycket som möjligt på lugna seminarier istället för att vandra runt på mässgolvet.
Egentligen är det helt meningslöst att lista seminarier jag vill gå på, men jag gör det ändå. Planen är dock att inte stressa upp mig över det jag missar, utan göra det jag hinner. Det är fysiskt omöjligt att göra allt man vill under Bokmässan. Så är det bara. Ibland kan det dessutom vara trevligare att gå på ett seminarium oplanerat med trevligt sällskap, än det som är bokat. Ibland har jag också struntat i att stå i kö och istället valt seminariet bredvid utan kö. Det kan bli bra det med.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
Det lär bli många inlägg om höstens böcker, då såväl titlarna som förlag är många. Idag har jag kikat extra på de böcker som ges ut av Albert Bonniers förlag, Natur & Kultur, Sekwa och ETTA förlag.
Jag ser mycket fram emot att läsa Jonas Hassen Khemiris nya bok och tror att en samläsning med Sheila Hetis Moderskap kan vara riktigt intressant. Det låter också spännande med Eva Ströms fortsättning på Fröken Julie. Andra titlar jag ser fram emot lite extra är Sami Saids, Elisabeth Åsbrinks, Maggie O’Farrells, Delphine de Vigans och Claire Messuds nya.
Idag har vi firat våra estetstudenter och jag hittade en och annan gammal IM-elev i vimlet, liksom någon korridorskompis. Under tre år har våra elever gått på ett program som jag tycker är fantastiskt på så många sätt. Jag har haft nöjet att undervisa dem de två senaste åren.
Estetiska programmet är högskoleförberedande. Det betyder att eleverna kan studera vidare och har då en behörighet som är snarlik den elever som går samhällsprogrammet får. Det glöms ofta bort och argument som att man inte “blir” något efter det estetiska programmet är därför mycket märkligt. Idag blev jag ännu en gång påmind om att våra elever blir otroligt mycket under tre år.
De blir starkare. Många har haft det kämpigt i skolan förut, inte nödvändigtvis kunskapsmässigt, utan socialt. De har inte kunnat vara sig själva och när de varit det har de inte alltid accepterats. Hos oss blir de en viktig del av en helhet och de får vara precis som de är. Det finns inget krav på rosa hår för att gå på estetiska programmet, men alla har en möjlighet att sticka ut om de vill. Många har hittat en del i ett sammanhang som de aldrig haft förut. Talen idag visade det och den här barska fröken som muttrar och svär rätt mycket grät några rejäla skvättar.
Vi jobbar med hela människan. Estetiska programmet handlar om just det. Kanske är det därför våra elever är så empatiska, kreativa, unika och så godhjärtade. De kan också vara snurriga, ofokuserade och väljer ibland bort studier i vissa ämnen för att istället ägna sig åt de estetiska ämnena. Det gör mig sjukt frustrerad ibland, vilket eleverna märkt och dagens present (en sandsäck med tillhörande boxhandskar) var för mig ett bevis för att de förstår att jag bryr mig och att frustrationen handlar om att jag vill att de ska lyckas. De är nämligen inte bara trevliga och roliga, utan faktiskt väldigt smarta också. Nästan alla får med sig en gymnasieexamen och alla får med sig insikten om att de kan göra något med sitt liv. Att äntligen få landa på en trygg plats har betytt så mycket för så många. Som lärare på ett sådant program känner jag mig väldigt stolt.
Böcker är min passion. Mina elever respekterar det, då de har egna passioner i livet. De älskar sin konst och utövar den på många olika sätt. De tycker att jag är knäpp, men har stor förståelse för den där viftande figuren som försöker få dem att inse litteraturens storhet. Eftersom jag är lite känslomässigt begränsad ibland fixar jag aldrig att hålla tal, det får bli ett traditionellt blogginlägg istället med tillhörande lästips. Ett överlevnadskit för studentens väg ut i livet mot ännu mer visdom.
Vi är vår historia och Elisabeth Åsbrink skriver i sin bok 1947om händelser som skedde då, men som påverkar oss än idag. Detsamma gör Majgull Axelsson i sin Jag heter inte Miriam som handlar om hur ett ren tillfällighet räddar någons liv, men påverkar det för alltid.
Världslitteratur har ni prövat på och jag vill rekommendera Yaa Gyasis bok Vända hem, som handlar om kolonialismens och slavhandelns följder. Den utspelar sig i Ghana och USA från 1700-talet fram till vår tid och är riktigt intressant. Rekommenderas varmt. En annan riktigt bra författare är Chimamanda Ngozi Adichie (sök efter hennes TED-talks) som bland annat skrivit En halv gul sol, som handlar om Biafrakriget.
Serier räknas också. Marjane Satrapis serieromaner är mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst. Om ni vill förstå er kära fröken mer är Hey Princess av Mats Jonsson ett självklart val. Nittiotalsnostalgi på hög nivå. En som rörde sig på nästan exakt samma ställen som jag i början av 90-talet är Adam, huvudpersonen i Valle Wigers bok God natt oktober. Mer 90-tal finns i En nästan sann historia, en roman av Mattias Edvardsson som utspelar sig på Lunds universitet.
Något galet kanske? Erlend Loe är en författare ni borde upptäcka i så fall. Han är härligt galen. Jag gillar Doppler bäst. Den handlar om en man som heter just Doppler som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv. Helt normalt.
All my friends are superheroesav Andrew Kaufman är också rolig och totalt absurd om en man vars fru blir osynlig under bröllopsresan och om alla hennes superhjältevänner med mer eller mindre meningslösa superkrafter.
Han är tillbaka av Timur Vermes är en helt absurd historia om Adolf Hitler som vaknar till liv i ett nutida Berlin. Rolig, men också samhällskritisk och intressant.
Och så en låt om att var sig själv och älska den man vill (det där om att undvika jobb kanske ni inte behöver ta på så stort allvar). Den gick utmärkt att dansa och hoppa till 1994 och jag är rätt säker på att den funkar fortfarande.
Det är student för mina elever imorgon och slutet på deras gymnasietid. Jag har känt dem i två år och först nästa år har jag studenter som jag tampats med alla tre åren på gymnasiet. Från början till slutet.
Veckans olikhetsutmaning handlar om dessa två ord, början och slutet, och de går att tolka på flera olika sätt. Jag tänker så här:
Alltings början av Karolina Ramqvist är en självbiografisk roman om Saga som är 15 och just har börjat vuxenlivet, lite för tidigt kan tyckas, men Saga lever det fullt ut. Jag tyckte om den, men blev också lite illa berörd.
Efter studenten avslutas en del av livet som elev och student, men många påbörjar ännu ett på universitetet. Jag tycker mycket om böcker som utspelar sig i just universitetsmiljö och skulle vilja lyfta fram en svensk favorit, nämligen En nästan sann historia av Mattias Edvardsson som tar oss med till Lund på 90-talet.
I Sigtuna 2016 lyssnade jag till ett samtal mellan författaren Elisabeth Åsbrink och hennes förläggare Stephen Farran-Lee om skrivande med fokus på boken 1947. Programpunkten hade titeln 1947 — där nu börjar, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Många av de konflikter och världsproblem vi har nu startade nämligen då, strax efter andra världskriget. Historia när det är som mest spännande.
Fina Comedy queen av Jenny Jägerfeld handlar om Sara, vars mamma valt att ta sitt liv. Det blir även slutet på det liv Sara känner till och hon måste försöka hitta en ny början. Det här är boken jag hoppas att alla vågar läsa, gammal som ung och som vi dessutom vågar tala om. Att så många väljer slutet när de egentligen befinner sig mitt i livet är så otroligt tragiskt.
När det kommer till början och slutet av böcker samt filmer tänkte jag också lyfta fram några mer eller mindre lyckade exempel.
Jag avslutar med fantastiska The End med the Doors. Jag lyssnade på flera versioner, men fastnade för den här live-versionen från Toronto 1967. Brötig, men cool. Vill ni istället se en lugnare version med en video som hyllar Jim Morrison ska ni klicka här.
