Månad: maj 2019

Imorgon startar sommarbokbingot

Från 1 juni till 15 september pågår årets Sommarbokbingo skapat av Ann-Sofie på Breakfast Bookclub. Brickan består av 17 brickor som ska gå att koppla till årets bokresa till Gent. Jag som tyvärr inte kunde åka med i år förstår inte de eventuella interna skämten, men bingobrickan verkar funka ändå.

Det svåra för mig är självklart inte att läsa 17 böcker under de månader som bingot pågår, utan att läsa rätt böcker och dessutom att placera in dem på rätt ruta. Det blir en lagom utmaning att ägna sig åt i sommar.

Vill du hänga på?

Gå då med i FB-gruppen Sommarbokbingo 2019 som finns här, eller skriv ut eller av brickan i inlägget och smyg med utan att synas. Jag råder dig att göra det förstnämnda, då gruppen brukar vara en utmärkt plats för passande boktips.

Nu kör vi!

 

En gudomlig dejt

Carolina på Kulturkollo leker matchmaker (finns det ens ett svenskt ord för det) i veckan och låter en nordisk gud träffa en utländsk på en mer eller mindre trevlig plats. Uppgiften är alltså att konstruera och därefter skriva om en gudomlig dejt.

Själv föddes jag i april, den 26e närmare bestämt och det var på en fredag. Det betyder att träffen jag ska spekulera kring är en mellan Freja och Poseidon i en herrdusch på O-ringen. Joråsåatte …

Att Poseidon duschar känns helt naturligt, men att han skulle få för sig att springa i skogen lite mer otroligt. Kanske anordnas O-ringen just denna gång vi havet? Det skulle förklara mycket. Freja, som vid behov kan förvandla sig till en falk ger också en ledtråd till att vi måste befinns oss vid havet. Jag bestämmer helt enkelt det. Freja skulle väl kunna springa över fälten också kanske och Poseidon gillar ju hästar, så kanske vid fälten nära havet? Typ Österlen?

Att Freja skulle slinka in i herrduschen känns i alla fall ganska troligt, kärlekens och fruktbarhetens gudinna som hon är. Det gäller ju att inspektera innan man parar ihop ett de lyckliga tu. Damduschen blir alltså nästa stopp.

Vad talar då den mäktige grekiska havsguden och den kanske inte lika mäktiga nordiska gudinnan om?

Mycket troligt diskuterar de djur. Freja åkte runt i en vagn som dras av katter och ibland bytte hon dem mot stridsgalten Hildisvin. Poseidon symboliseras istället av delfinen och dessutom skapade han enligt legenden den första hästen med hjälp av sin säd.

På tal om säd, så var Freja en fruktbarhetsgudinna och Odens älskarinna. Även Poseidon verkar ha tagit lite lagom allvarligt på äktenskapets trohet och kanske är det något de diskuterar.

Eller så pratar de helt enkelt om var de hittade kontrollerna. Vad vet jag.

När jag surfade runt för att hitta information om dessa gudar, hittade jag ett test som avgör vem du, just du, är i nordisk mytologi.

Jag blev Skade, en jättinna som gifter sig med havsguden Njord. Hon valde honom efter att ha sett hans fötter, som tydligen var superdupersnygga. Egentligen hade hon velat ha Balder. Lite ironiskt är det att jag skulle vara vildmarkens gudinna, som dessutom jagar på skidor. Jag gillar varken vildmark, jakt eller skidor.

52 bra saker: Sibiriska skogskatter

Jag älskar katter och drömde i många år om att kunna ha minst en katt hemma. Tyvärr är jag riktigt allergisk mot katter och därför verkade det omöjligt. Tills jag läste om rasen sibirisk skogskatt.

De flesta som är allergiska mot katter är allergiska mot Fel d1, ett protein som finns i katters saliv. Sibirisk katt har väldigt lite sådant protein i salivet, så trots att de är riktiga pälsmonster funkar de bra för många kattallergiker. Familjen O åkte till testhem och det funkade fint för de tre allergikerna. Sommaren 2015 skaffade vi vår första sibiriska katt Selma. Året efter fick hon sällskap av nu treåriga Manya, som är en riktigt cool katt som med sin storlek har satt sig i respekt hos kvarterets katter.

Tyvärr drabbades Selma av FIP, en virussjukdom där ett vanligt virus muterar och orsakar sådana problem att katterna behöver avlivas. Selma rasade i vikt, mådde väldigt dåligt och vi var tvungna att låta henne somna in på midsommarafton 2016.

Senare samma sommar köpte vi Moltas. Vi letade egentligen efter en mörk hona, men kom hem med en vit hane. En charmig och ganska korkad sådan, som slåss rätt ofta, men ännu hellre sover nära, nära.

Hans bästa kompis heter Thalos och är grannens Maine Coon. I princip varje dag kommer han till vår altandörr och knackar försiktigt på rutan med tassen och vill att Moltas ska komma ut.

Sibiriska katter blir ganska stora och våra pälsmonster är enorma när vinterpälsen är som störst. Precis nu, när pälsen håller på att försvinna och utevistelse gör sitt på vikten är i alla fall Moltas lite väl benig. Mest är dock både han och Manya världens coolaste och gosigaste katter. Hela familjen O är väldigt glada över att de bor just hos oss.

Och allergin då? Jo, det funkar fint med katterna hemma hos oss, trots att vi är kassa på att städa. Däremot känner jag av dem lite nu under pollensäsongen, men det funkar. Min allergi mot “vanliga” katter finns kvar, men verkar faktiskt ha blivit lite bättre.

Världen just nu


visited 80 states (35.5%)
Kartan är skapad här.

Jag ska definitivt inte ge mig på något mer projekt och att läsa böcker från alla länder må vara någonting jag har i bakhuvudet, men det är ingenting jag aktivt jobbar för. Orka leta böcker från en massa små öar. Däremot vill jag gärna bredda min läsning och läsa böcker med en bred geografisk spridning. Efter att ha gått igenom läslistorna från de senaste åren har jag skapat en karta med 80 länder som jag med säkerhet vet att jag läst böcker från. Säkerligen kan det vara fler, men jag tror att jag fått med i alla fall de flesta. Det handlar inte om var böckerna utspelar sig, utan om varifrån författaren kommer. Ibland kan det vara klurigt att avgöra och då går jag på var de föddes och hur de presenteras. Författare som skriver på svenska och har bott här länge har jag dock svårt att se som något annat än svenska oavsett var de föddes.

I år har jag hittills läst böcker av författare från 13 länder och målet är (som vanligt) 26, dvs Sverige och 25 länder till.

Det är tydligt att det finns en hel del länder kvar att upptäcka genom litteraturen och jag tycker att det är kul med kartan ovan som inspiration. Strategin är att läsa böcker från riktigt stora länder för att fylla ut det röda så mycket det går. En och annan tripp till Afrika kan det bli också.

Felsteg i Doggerland

Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:

“Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”

Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.

Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.

Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.

 

Utan dina andetag

Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.

För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.

Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.

Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.

När 20% inte vill ha dig här

Imorgon är det val till EU-parlamentet och de högernationalistiska partierna väntas gå framåt. I Sverige går KD och SD som tåget trots att de representeras av tafsare och abortmotståndare. Tycker ni att jag hårdrar det? Möjligen gör jag det, men faktum är att jag inte förstår hur vissa partiers representanter verkar kunna göra vad som helst och ändå accepteras. Det finns helt klart olika måttstockar för människor, speciellt i SD:s fall. När förstanamnet på EU-valslistan tafsar på en kvinna under en blöt fest är det helt okej, men hade det varit någon som inte var svensk enligt partiets definitioner som gjort detsamma hade det självklart varit fruktansvärt. Då hade de krävt utvisning, för så ska invandrarna bemötas.

I veckan arrangerades en EU-debatt på gymnasieskolan där jag arbetar. Alla partier i EU-parlamentet var representerade och de två större frågor som diskuterades var miljö och migration. Några saker fastnade hos mig. Dels att det är otroligt viktigt att den som representerar partier i en debatt där publiken är ungdomar verkligen behöver vara en god retoriker. Där plockade MP och L rejält med poäng, medan V och SD, som representerades av äldre personer som dessutom läste innantill, mycket troligt förlorade några. Det var också tydligt att SD-politikern utmärkte sig med åsikter och formuleringar som fick publiken att reagera. Det som lästes innantill var hyfsat politiskt korrekt, men vid direkta frågor blev det lurigare. Klimatet har t.ex. förändrats på grund av explosioner på solen och Sveriges befolkning har ökat med två miljoner på grund av en stor invandring. Det var han tvärsäker på.

I gårdagens DN publicerades en text av Jonas Hassen Khemiri med rubriken Instruktion i hur du överlever i ett land när 20 procent inte vill ha dig här där han uppmanar läsaren att försöka se det positivt när valresultatet visar att nationalisterna faktiskt inte fick 100% av rösterna. Därefter berättar han om hur det är att leva i ett land där ens id-kort kontrolleras mer än andras, där den religion dina föräldrar har ses som ren ondska, där mord på personer med ett namn som inte klingar svenskt blir en notis och där självhat ligger nära till hands.

I slutet av EU-debatten fick eleverna ställa frågor och en av mina före detta elever som jag undervisade på Språkintroduktion, som nu är elevrådsordförande och tar examen från samhällsprogrammet fick mikrofonen. Han började med att beklaga att svenskar inte kan få barn och när SD:s representant skulle försöka förklara vad han egentligen menade snurrade han in sig i resonemang om att etniska svenskar inte föder barn i samma utsträckning som andra. Flera andra politiker reagerade på hur han uttryckte sig och SD-representanten försökte omformulera sig och använde istället ordet “ursprungssvenskar”. “Jaha, samer menar du?”, frågade L:s representant blixtsnabbt och så blev det tyst.

Nu blev det tydligt att vissa, kanske så många som 20%, faktiskt inte vill ha andra människor i sin närhet. De som de kallar flyktingar, eller det gör de ju sällan, utan lyxmigranter, extremister eller något annat högervridet uttryck brukar vara vanligare. Någonstans försvann empatin, men det är väl så att där hatet går in går vettet ut.

Jag tänker på de elever jag haft som flytt hit och som i princip alla jobbar otroligt hårt för att skapa sig ett liv här. Det är normen. Trots detta utsätts de allt för ofta för vardagsrasism. Jag tänker också på föräldern i Jonas Hassen Khemiris text som behöver förklara för sina barn varför vissa inte vill ha dem här, men samtidigt inser att de inte har någon annanstans att ta vägen. De är hemma, men det hemmet vill vissa ta ifrån dem. För hur överlever du egentligen i ett land där 20% av befolkningen helst vill att du drar?

 

Foto: Beatrice Lundborg

Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne och i samband med det ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Kärleken vi inte förstår i en ny upplaga. Den har tidigare getts ut av Rabén & Sjögren 2001 med titeln Kärleken man inte förstår.

Bart Moeyaert föddes i Brügge 1964 och han var bara 19 år när han debuterade med den självbiografiska Duet met valse noten. Sedan dess har han gett ut en lång rad titlar för barn och unga i olika genrer som poesi, dramatik, bilderböcker, romaner och essäer. I motiveringen lyfts hans “förtätade och musikaliska” språk fram och beskrivs som ett språk som “vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar.”

Det märks att Moeyaert även skrivit manus för TV, då hans berättelse bygger på scener där vi läsare får betrakta det som händer. I Kärleken vi inte förstår beskrivs en familj utifrån tre korta scener och det är allt vi får. De tre scenerna är superba, det är de och språket är något extra, men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse när boken är utläst. Finns det inget mer?

Kärleken vi inte förstår är utan tvekan en bok som kommer att stanna kvar inom mig som en känsla och jag tyckte om den när jag läste den. Det som gör att jag inte jublar är distansen som genomsyrar boken och hur lite vi får veta om familjen som faller sönder. Det är snyggt, men inte så gripande. Jag är alltså ännu inte övertygad om att Moeyaert kommer att bli en favorit, men jag är definitivt inte färdig med honom. I höst ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Alla är så ledsna nuförtiden och författaren besöker Bokmässan i september.

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Jokha Alharthi är en vinnare

Årets mottagare av Man Booker International Prize heter Jokha Alharthi och hon prisas för boken Celestial Bodies. Boken handlar om tre systrar och utspelar sig i samhället al-Awafi i författarens hemland Oman.

Boken är översatt från arabiska till engelska av Marilyn Booth och det är första gången en kvinnlig författare från Oman får en bok översatt till just engelska. Celestial Bodies verkar vara en bra bok för att lära känna landet mer och defintivt den bok på korta listan som lockar mig mest.

%d bloggare gillar detta: