enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: februari 2019 Sida 1 av 3

Just-nu-enkät för den snörvlige

Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året.  Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.

Vid sängen: Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.

På soffbordet: Jag läser grafiskt i februari och vid soffan ligger en halvläst Drömmen om Europa av Fabian Göranson.

På läsplattan: Finns allt och inget.  Främst läser jag två deckare, nämligen Felsteg av Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.

På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.

I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.

I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.

Bokklubbsbok: Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.

Borde jag läsa ut:  Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.

Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorg av Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.

Längtar jag efter att få läsa: Jag fick just hem Emil av Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Tre andra böcker i min TBR-hög: Tre böcker jag ser fram emot att läsa är Vad jag saknades här av Jila Mossaed,  Nine perfect strangers av Liane Moriarty och Vill inte, vill av Per Nilsson.

 

 

Photo by John-Mark Smith on Unsplash

 

 

 

 

Jag tippade hyfsat ikväll

Jon Henrik Fjällgren är ett fenomen. Jag fascineras som många andra av den samiska kulturen och är glad att den får utrymme på bästa sändningstid. Norrsken är stämningsfull, men det är nära pekoral. Det här kommer att bli en massiv svenstoppshit, men det är definitivt inte min kopp te. Jag är dock positivt överraskad över Fjällgrens sångröst, som faktiskt funkar riktigt bra. Te eller inte, Fjällgren gick till final precis som jag (och många andra) tippade.

Jag tycker så mycket om Lina Hedlund som person (nej, jag känner henne inte, men hon framstår som så sympatiskt), kanske mer än som sångerska (inte för att hon inte är bra, för det är hon, men för att det egentligen inte är min typ av musik). Hon verkar helt genuint trevlig och jag önskar henne all lycka och framgång. Refrängen i låten Victorious är en refräng som fastnar och det är en låt som Magnus Carlsson (en annan favorit) hade kunnat göra. Bättre? Nej, det tror jag egentligen inte, men jag tänker på Carlsson när jag hör körsångaren. Det hade varit en cool duett, men jag kan tänka mig att det behöver rinna ännu mer vatten under broarna innan vi får se en sådan. Hon gick till final som jag ville och tippade!

Martin Stenmarcks röst imponerade som vanligt, faktiskt var den kanske bättre än någonsin, men jag avskyr fortfarande låtens titel, hur fint budskapet än är. Det här är en väntad P4-hit, men i Eurovision skulle den falla platt. Nu tog han sig till Andra Chansen, precis som jag trodde, men där tror jag att han stannar.

Rebecka Karlsson absolut älskar Melodifestivalen och jag är glad att hon fick chansen att uppträda. Berättelsen om mobbing i artistpresentationen lär ha gått rakt in i mångas hjärtan. Jag är imponerad av hennes driv, men låten var rätt tråkig och sången sitter inte helt i versen även om den kommer igång i refrängen. Nu blir det Andra Chansen för henne. Grattis till det!

Dolly Style provocerar mig. Flickorna med peruker byts ut och de versioner av Molly, Polly och Holly som framträder nu är definitivt inte de första. Faktiskt har de inte varit med i en en melodifestivalfinal ännu, trots att de nått Andra Chansen två gånger. Jag underskattade dem helt klart den här gången, men är så otroligt glad att de blev femma och inte mer.

Jag älskade The Lovers of Valdaros framträdande och låtens doft av 80-tal skapade nostalgi. Bäst var kanske ändå artistpresentationen och budskapet det spred. Men jag verkar ha varit ganska ensam om att gilla den här låten som

Omar Rudberg kommer lite otippat från Venezuela och då kan jag köpa hans latinska influenser lite mer. Låten är sådär, grabben är söt, men hans sång håller inte. Om barnen hade fått lika stort inflytande som tidigare år hade han kanske gått ännu längre, men nu fick han nöja sig med en En rimlig placering, trots att jag tippade honom i Andra Chansen.

 

Foto: Claudio Bresciani/TT

Mello drar till Leksand

Dags för årets tredje och näst sista deltävling i Melodifestivalen. Ikväll blir det släktfight, färgglada peruker och jojk.

The Lovers of Valdaro som består av Erik Gabriel och Adam Warhester. De kvalade in via Svensktoppen nästa och deras låt Somebody loves är en snygg synthdoftande discolåt skriven av Peter Boström, Thomas G:son och Erik Høiby. Det funkar säkert för tittare som är i min ålder och kanske även för andra om scenshowen är bra. Jag är dock rädd att det blir en sjundeplats.

Dolly Style tävlar för tredje gången med låten Habibi skriven av Jimmie Jansson, Palle Hammarlund, Robert Norber och jag har väldigt svårt att se hur de kan få ta plats i tävlingen igen. Vem gillar egentligen dessa ytliga tuggummipoppare? Habibi är definitivt inte min kopp te, men kanske kan de få barnens röster. Det är dock tydligt att ungarna inte har samma makt i år som tidigare.

Martin Stenmarck tävlar för fjärde gången med låten Låt skiten brinna med en titel som får mig att vrida mig i obehag, men som faktiskt låter det bättre än man kan tro. Kanske för att Uno Svenningsson skrivit den tillsammans med Tim Larsson och Tobias Lundgren. Refrängen fastnar och det är lite oooo-aaaa som säkert får många att tralla med. Jag är lite osäker på hur många fans han egentligen har, men jag gillar trots den löjliga titeln.

Stenmarcks svägerska Lina Hedlund är kvällens veteran och tävlar för sjätte gången. Hon har dumpat Alcazar och tävlar själv med låten Victorious. Det här är en låt jag gillar på riktigt och som jag säkert kommer att sjunga för full hals i bilen. Refrängen fastnar rejält och jag hoppas att Hedlundskan tar sig till final. Till min Spotify-lista tar hon sig utan tvekan.

Omar Rudberg är tredje delen av FO & O och också den tredje att tävla i Melodifestivalen. Det gick inte direkt bra för Oscar Ernestad förra veckan, men Rudbergs nummer verkar lite starkare om än lite segt, trots eller tack vare reagee-tonerna. Låten heter Om om och om igen och är skriven av artisten själv tillsammans med Johan Lindbrandt, Robin Stjernberg och Jens Hult. Svärmorsdrömmen Rudberg kan säkert knipa ett gäng röster, men då har det inte med sången att göra.

Rebecka Karlsson  har varit med i både Talang och Idol, samt gjort ett par framträdanden på Pride i Skellefteå och Malmö. Hennes Who I am är skriven av artisten själv och Anderz Wrethov, Henric Pierroff. Den är helt okej, men sången svajar betänkligt i det klipp jag hört. Det krävs en klockren röst om Karlsson ska ta sig vidare, även om startnummer sex har varit lyckosamt hittills i år. Det är möjligt att jag underskattar både henne och mängden fans, men jag tror inte det här räcker för att gå vidare.

Jon Henrik Fjällgren tävlar för tredje gången med låten Norrsken, som är en sämre variant av hans tidigare låtar med mer sång och mindre jojk. Norrsken är skriven av Fjällgren tillsammans med Fredrik Kempe, David Kreuger och Niklas Carson Mattsson. Kanske har han fans nog att ta sig vidare, men jag är skeptisk. Oddsen säger dock något annat, men jag tror att låten är för svag.

Jag tror och hoppas att svägerskan och svågern tar sig vidare till final, men även om jag helt klart tycker att Martin Stenmarck och Lina Hedlund har veckans bästa låtar, tror jag att Hedlund vinner släktfejden och kniper en finalplats, medan svågern får nöja sig med en andra chans. Den andra finalplatsen tar Jon Henrik Fjällgren, då jag inte tror att hans fans egentligen bryr sig om låten, utan röstar på namnet,  jojken och kanske på scenshowen.

Till andra chansen tror jag också att Omar Rudberg tar sig. Rebecka Karlsson blir femma, medan Dolly Style och The Lovers of Valdaro får nöja sig med jumboplatserna.

Bryt ihop och kom igen

I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.

Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.

Bitterfittan av Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.

Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.

Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.

 

 

Photo by Aarón Blanco Tejedor on Unsplash

 

Sommar på den lilla ön i havet

Även om jag tyckte om Jenny Colgans Det lilla bokhandeln runt hörnet har jag varit skeptisk till hennes andra böcker. Det finns så himla många böcker som handlar om unga kvinnor som finner lyckan genom att börja baka eller laga mat och jag tycker egentligen att det är ett rätt unket koncept. Inte att starta eget, absolut inte, men att det ska ske i någon slags  köksidyll känns lite skevt. Trots detta började jag läsa Sommar på den lilla ön i havet och jag gillade huvudkaraktären Flora så mycket att jag svepte den. Det som gör läsningen njutbar är beskrivningen av Flora och hennes familj på den lilla ön Mure. Inledningsvis är det enormt stereotypt och jag blir lite trött, men Colgan skruvar till det i alla fall lite. Det som gör att hon kommer undan med mer stereotyper än hon kanske borde är hennes humor. Jag gillar också hur hon låter berättaren ta steget in i historien och kommentera den. Det är en grepp so verkligen passar här.

Flora hade inte tänkt att resa tillbaka till Mure efter sin mammas död. Visst bor hennes pappa och hennes bröder kvar, men hon vet att om hon kommer dit förvandlas hon till ett hembiträde och det vill hon inte ställa upp på. Så slumpar det sig så att Colton Rogers, en klient på juristbyrån där hon jobbar, vill protestera mot att vindkraftverk ska placeras mitt utanför hans stora husprojekt på ön och han behöver hjälp att få planerna ändrade. Flora skickas till Mure och hennes chef Joel följer med. Självklart är Flora kär i honom och självklart väntar kärlek med vissa förhinder.

Och maten då? Jo, Flora börjar laga rätter från sin mammas receptsamling till sina bröder och självklart är hon helt fantastisk på det, ungefär lika fantastisk som hon är på att baka. Fortfarande stör jag mig lite på att kvinnans plats blir vid spisen, men miljön på Mure och människorna kring Flora gör att jag ändå köper boken som helhet. Colgan underhåller, men vågar också stanna vid de svartare känslorna. Berättelsen om familjen som försöker hantera sorgen efter en älskad mor och fru är väl värd att läsa. Dessutom är det en passande bok att skriva om på alla hjärtans dag.

52 bra saker: Sportlov

Nu blev och blir det inte en lika frisk vecka som jag hade hoppats på, men trots allt är sportlovet en härlig andningspaus. Jul och påsk i all ära, men här finns en vecka utan en massa måsten. Så fort den här himla influensan släppt taget om mig ska jag njuta på riktigt.

Bäst är det om sportlovet innehåller sport på TV. Vintersport utomhus är inte min grej, egentligen ingen sport förvisso om jag måste utöva den själv. Häng i soffan, en stilla promenad, läsning i massor och några timmars skrivjobb. Så ser min vecka ut.

Tua Forsström i Svenska Akademien

Idag nåddes vi av nyheten att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ersätter Kristina Frostenson på stol nummer 18. Eftersom hon är finsk medborgare har både kungen och den finske presidenten informerats om valet, som nu blivit offentligt. Det känns spontant bra att en finlandssvensk författare tar plats i Svenska Akademien och även om Tua Forsström knappast är ung längre, tycker jag att det är ett bra val. Tillsammans med Jila Mossaed breddar hon språkunderlaget bland de (snart?) aderton. Det dröjer dock ett tag innan Forsström formellt tar plats i Svenska Akadmeien, då det sker först vid den årliga högtidssammankomsten 20 december i år.

Vem är då Tua Forsström?

Hon föddes 1947 i Borgå och är numera bosatt i Helsingfors. Redan 1972 debuterade hon med En dikt om kärlek och annat. Senaste boken heter Anteckningar och kom ut i oktober 2018. Den handlar om sorgen efter barnbarnet som dog i leukemi endast nio år gammal och har fått fin kritik. Några av dikterna finns inlästa av författaren själv på den fantastiska sidan podpoesi.nu. De är vackra och väldigt sorgliga, som de här raderna (nedskrivna efter att ha lyssnat, inte läst):

Spring inte ut i natten, älskling
man kanske glömmer sitt namn
och inte hittar tillbaka
Ta inte med dig allt

Tua Forsström är en prisad författare som bland annat tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris 1998 för Efter att ha tillbringat en natt med hästar och De Nios stora pris 2007. 1992 nominerades hon till Augustpriset för boken Parkerna. Hon räknas som en av Nordens främsta samtida poeter och att hon då väljs in i Svenska Akademien känns naturlig.

I Babels serie poppoesi tolkade Vasa Flora och Fauna ett par dikter ur samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. De berättar här om varför de fastnade för just dessa dikter och lyfter den vackra melankolin som verkligen förmedlas i såväl ord som musik. Smakprovet gav mersmak och då detta är en bok av Tua Forsström som verkar vara hyfsat lätt att få tag på och kanske blir mitt första “riktiga” möte med henne. En diktsamling säger sannerligen mer än några enstaka dikter.

Foto: Niklas Sandström

 

Nu och för alltid, Lara Jean

Det är sockersött och egentligen alldeles för smörigt för min smak, men jag absolut älskar Jenny Hans böcker om Lara Jean och hennes familj. I Nu och för alltid, Lara Jean närmar sig examensdagen och slutet på high school. Peter och Lara Jean har en plan att gå på samma collage och att de ska fortsätta vara ett par råder det ingen tvekan om. Självklart uppkommer hinder på vägen och de är mer eller mindre lätta att överkomma.

I familjen Song Covey är årets kanske största händelse ändå att pappa ska gifta sig med grannen Trina. Lara Jean och Kitty som träffat henne mycket tycker att det känns fint, medan Margot som fortfarande ser henne som mrs Rothschild är mer skeptisk. Att Margots nya liv finns långt från familjen blir tydligt och kanske är det därför som Lara Jean så gärna vill studera nära hemmet. Samtidigt funderar hon mycket kring sina val och vem hon egentligen gör dem för.

Nu och för alltid, Lara Jean är den sista boken i serien och Jenny Han, som från början bara tänkt skriva två böcker om Lara Jean, menar att den tredje boken får ses som en bonus. Ändå hoppas jag på en fyra, för visst finns det mycket mer att berätta om collagelivet, kärleken och familjen Song Covey. Jag är inte riktigt redo att ta farväl och önskar av hela mitt hjärta att Jenny Han känner detsamma.

Australien vs. USA

Jag talar om Masterchef, ett favoritprogram, men främst om det sänds från Australien eller möjligen den amerikanska versionen. Den svenska versionen har jag helt gett upp, då jag har ytterst svårt för bristen på såväl humor som charm.

På ViaFree och Tv3 går det nu att se säsong 9 av Masterchef USA och på TLC sänds den tionde jubileumssäsongen av Masterchef Australia, där jag just nu ser veckan när Gordon Ramsey från Masterchef USA är gästdomare. Tv-meta liksom.

Programledare: Tre gubbar i varje land och medan de i Australien är mer av mysgubbar, satsar USA på hårdhet. Nu har jag inte sett mer än något avsnitt, men även om Gordon Ramsey mjuknat väldigt sprutar det ändå svordomar ur hans mun, men stenansiktet Joe Bastianich skrämmer mig nästan mer. Aarón Sanchez ser nog värre ut än han är, men målet verkar ändå vara att programmet ska ha tuffa domare som skrämmer deltagarna till succé.

Masterchef Australiens domare är tvärtom snällare än snällast och även om Gary Mehigan, George Calombaris och Matt Preston ibland sågar maträtter, så gör de det alltid på ett sakligt och nästan trevligt sätt. Självklart vet deltagarna när de har misslyckats och grunden är att det inte finns någon anledning att stampa på den som redan ligger. Inga svordomar eller kastande av mat här inte och det är skönt. Gordon Ramsey må vara underhållande, men jag föredrar hans lugnare stunder.

Tävlande: Att kunna laga mat är självklart en förutsättning och i båda länderna verkar det viktigt att de tävlande ska representera olika delar av befolkningen och kanske framför allt olika kök. I USA verkar dock en viktig faktor vara att sticka ut och gärna skapa konflikter. Några sådana tävlande existerar inte i Australien. Visst kan irritations uppstå när någon inte gör det de ska, men fokus ligger även här på pepp, inte attack. Jag kan stå ut med hårda domare, men har svårare för alla konflikter i Masterchef USA. Visst skapar det drama, men jag klarar mig bra utan bråk. Matlagningsmomenten räcker gott för spänningen.

Matfokus: Även USA kör nu totalt fokus på mat och master-classes, men i Australien är det ännu tydligare att tävlingen går ut på att hitta en kock som från början är bra, men under tävlingen blir ännu bättre. Maten står i centrum och deltagarnas utveckling är viktigare än deras relationer, eller brist därpå. Inte en enda elak kommentar mellan deltagarna hörs i Australiens Masterchef, utan bara pepp och sympati när någon misslyckas eller åker ut.

Tävlingsfokus: Att vinna är superviktigt i USA och deltagarna är beredda att gå över lik för att nå toppen. Även i Australien vill deltagarna vinna, men det handlar om att själv bli bättre, inte om att klanka ner på andra.

För mig vinner Masterchef Australia alla dagar i veckan, men jag hyser en hatkärlek till Masterchef USA och ser på det trots att jag ibland mår lite dåligt av jargongen.

Vilka matlagningsprogram gillar du bäst?

 

Naturlig skönhet om vår absurda samtid

Nanna Johansson är en favorit och mina förväntningar på Naturlig skönhet var höga. Tyvärr blev jag lite besviken. När Johansson är som bäst är hon otroligt vass och rolig, men Naturlig skönhet är tyvärr väldigt ojämn.

Grundidén är riktigt bra och delarna som handlar om vår absurda syn på utseende sätter fingret på något som är riktigt sjukt i vårt samhälle. Jag älskar också serierna om kassa pojkvänner i naturen och horor och madonnor i djurvärlden. Ibland kommer jag dock på mig själv med att bläddra framåt utan att egentligen beröras alls. Det blir lite för absurt för min smak, men de rejäla skratten var också många under läsningen, vilket trots allt gjorde att jag uppskattade Naturlig skönhet.

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: