enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: februari 2019 Sida 1 av 4

O spanar på vårnyheter

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att spana framåt och berätta om kultur vi absolut inte vill missa framöver. Jag har valt ut tre böcker, tre tv-serier och tre filmer som jag ser fram emot i vår.

Böcker

Jag ser väldigt mycket fram emot All den luft som omger oss av Tom Malmquist, som ges ut av Albert Bonniers förlag 22 mars.

En ny bok av Jonas Karlsson är en stor sak. I början av april ges Regnmannen ut av Wahlström & Widstrand.

En annan favorit är Mia Öström, vars nya bok Mitt hjärta borde slå någon annanstans ges ut av Gilla förlag i april.

Tv-serier

Familjedramat Northern Rescue med bland andra William Baldwin har premiär på Netflix i mars. Baldwins karaktär förlorar sin fru och flyttar därefter hem till det lilla samhälle där han växte upp. Med sig har han sina tre barn.

I serien After Life är det istället Ricky Gervais karaktär som mister sin fru och därefter förvandlas han totalt. Gervais är ojämn, men när han är bra är han sjukt bra.

I Turn up Charlie spelar Idris Elba en misslyckad DJ som blir nanny till en väns dotter. Låter galet, men jag gillar Elba och skulle vilja se hur han funkar i en komediserie.

Filmer

Cold case Hammarsköld är en dokumentär om mordet på den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarsköld. De går upp på bio i mars, men kommer också att sändas på Svt.

Franska favoriterna Juliette Binoche och Guillaume Canet spelar huvudrollerna i franska filmen Non-fiction, som handlar om bokbranschen, utspelar sig i Paris och verkar ungefär hur bra som helst.

I maj har filmen om Elton John premiär. De har fått titeln Rocketman och artisten själv porträtteras av Taron Egerton, som tidigare spelat Eddie the Eagle, men som är ett nytt namn är mig.

52 bra saker: Vintern dör

Vintern är vacker i teorin, men här på västkusten blir det sällan någon form av bildskön, vit vinter. Istället handlar det om att regnet är lite varmare än på sommaren och att den lilla snö som kommer snabbt förvandlas till grådaskig slush. Nu blir det kanske en backlash eller två och vi är ännu aktörer i föreställningen “Vinter dör” men även det är en bra sak. Våren är en fin tid trots att pollensäsongen redan är igång.

Jag kombinerar den här bra saken med ännu en, nämligen Jakob Hellman som gjort det kanske bästa svenska albumet någonsin och låten som passande nog heter just “Vintern dör”.

Danius lämnar Svenska Akademien

Idag meddelade Svenska Akademien i ett pressmeddelande att Sara Danius lämnar Svenska Akademien. Tillförordnade ständiga sekreteraren Anders Olsson berättar att de “nått en överenskommelse” och “gjort upp i godo”, men vad det betyder vet vi inte mycket om.

Klart är att Horace Engdahl kan ses som segrare i den maktkamp mellan honom och Sara Danius som målats upp. Oavsett vad som hänt förutom det vi redan vet mellan dem, tycker jag att det här är en beklaglig upplösning.

Sara Danius valdes in i Svenska Akademien 2013 och tog plats på stol nummer 7, som tidigare tillhört många män, däribland Knut Ahlund som hon ersatte, men också Selma Lagerlöf. När Danius blev vald till den första kvinnan på posten som ständig sekreterare förde hon på många sätt Lagerlöfs banbytande karriär vidare.

Sara Danius lämnade sin position 12 april 2018 och meddelande då att hon inte längre skulle delta i Svenska Akademiens arbete. Att hon idag formellt lämnar sin stol är därför inte överraskande, men icke desto mindre sorgligt.

Av de fem kvinnor som satt i Svenska Akademien när historien kring Jean-Claude Arnault rullades upp finns bara en kvar och det är Kristina Lugn. En ojämlig samling har alltså blivit ännu gubbigare, då både könsfördelningen och genomsnittsåldern påverkats negativt. Nu har förvisso poeten Jila Mossaed tillträtt på stol nr 15 och Tua Forsström som kommer att ersätta Katarina Frostenson på stol nr 18. Nya inval kommer att göras under året, men Forsström samt kommande kandidater blir formellt en del av Svenska Akademien i december 2019.

Två kvinnor deltar alltså aktivt i Svenska Akademien just nu och med tanke på att såväl Kerstin Ekman och Lotta Lotass var passiva ledamöter ganska länge är det rent praktiskt inte någon större skillnad mot de tre som fanns med i arbetet tidigare, men formellt är det en stor skillnad och utvecklingen måste helt klart vändas.

Gubbväldet tycks ha segrat ännu en gång och det är bara att beklaga. Det är hög tid för Svenska Akademien att förflytta sig in i tvåtusentalet. I det pressmeddelande som Sara Danius framkommer hennes besvikelse över att arbetet med att öka antalet kvinnliga ledamöter avbrutits, vilket märks i t.ex. detta citat:

Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår.

 

 

Uppdatering: Senare under dagen har det i ett pressmeddelande från Sara Danius framkommit att hon erbjudit sig att återta positionen som Ständig sekreterare i sommar, då Anders Olsson uppges planera att avgå. Något som Svenska Akademien tackat nej till, oklart genom vem. Enligt Anders Olsson ska ett sådant erbjudande inte ha inkommit och han menar att det är oseriöst av Danius att göra ett sådant uttalade. Att relationen mellan Danius och Akademien är infekterad märks i varje uttalade.

Så här sa Sara Danius till TT:

Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller.

Däremot har Sara Danius fått en offentligt ursäkt (om än vag) från Akademien kring behandlingen av henne i rollen som ständig sekreterare:

Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta.

Danius har också ingått en avtal med Svenska Akademien som innebär att hon får 21 månadsarvoden räknat från april förra året, då hon slutade sitt aktiva arbete i Svenska Akademien, till april i år och därefter ytterligare nio månader totalt 2,1 miljoner kronor.

Tankar om bokrean och böcker jag absolut inte ska köpa

Släng dig iväg direkt, för mellan 7 och 10idag är det 4 för 3 på bokrean på Akademibokhandeln. Själv ska jag definitivt inte köpa något på rean i år heller (vem försöker jag lura?), men det skadar inte att undersöka utbudet.

Böcker jag redan läst och därför inte kommer att köpa

Silvervägen av Stina Jackson är riktigt bra och läsvärd.

Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan var en av de bästa böcker jag läste förra året.

Höstdåd av Anders de la Motte är en välskriven spänningsroman.

Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan är lättläst och charmig.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en knivskarp och mycket aktuell dystopi.

Vända hem av Yaa Gyasi är en lärorik, men också mycket välskriven bok.

Sara Lövestams fantastiska grammatikböcker Grejen med verb, Grejen med substantiv och pronomen, samt nya Grejen med ordföljd är böcker som måste ägas.

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han är supercharmig.

Flera av de här titlarna finns i pocket redan, men går att köpa inbundna på rean för i princip samma pris.

 

Böcker jag inte läst, men absolut inte ska köpa ändå

Våldets historia av Édouard Louis är en bok jag är nyfiken på.

Behrang Behdjou är till vardags journalist på DN och på rean finns hans debutbok Gå med mig till ett hyfsat pris.

Jag har länge tänkt läsa något av Kjell Johansson och hans Familjen som finns på rean låter riktigt intressant.

Romaner av Tove Jansson innehåller kortromanerna Solstaden, Den ärliga bedragaren, Stenåkern och Rent spel.

 

Photo by Eugenio Mazzone on Unsplash

Om nattens Oscarsgala

Förr satt jag ofta uppe och tittade på Oscarsgalan, men nu behöver jag all sömn jag kan få och är glad om jag kommer upp alls på morgonen. Jag är också mycket sämre på att se film, men ser trots allt Oscarsgalan som en inspiration.

Bästa film blev Green Book, som också fick en statyett för Bästa originalmanus. Filmen med bland andra Viggo Mortensen och Mahershala Ali (som vann priset för Bästa manliga biroll) är  regisserad av Peter Farrelly.

Det här var en kategori där filmen Roma var förhandsfavorit, men den blev istället utsedd till Bästa utländska film och dessutom vann Alfonso Cuarón priset för Bästa regissör.

En av de få av de nominerade filmerna som jag sett är The Wife, regisserad av svenske Björn Runge. Han fick ingen nominering för Bästa regissör och filmen var inte nominerad till Bästa film. Däremot var Glenn Close nominerad för sin rolltolkning, men tyvärr vann hon inte Bästa kvinnliga skådespelare, utan priset gick istället till brittiska Olivia Colman för sin roll i The Favourite, en av de filmer som prisades på galan, som jag är mest sugen på att se. Tråkigt ändå att Close, som gjorde en fantastisk prestation, blev utan pris den här gången också.

En svensk fick en statyett och det var Ludwig Göransson för musiken till superhjältefilmen Black Panther. Protesterna mot Oscarsgalan under hashtaggen #Oscarssowhite var stora för fyra år sedan, men årets värdlösa gala verkar ha varit mycket bättre på mångfald. Spike Lee vann t.ex. sin första “riktiga” Oscar, efter sin Hedersoscar från 2015, som en av manusförfattarna till filmen BlacKkKlansman. Ännu en film som jag gärna ser.

 

(Foto: Christopher Polk/Getty Images)

 

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Tänk om jag satsat pengar!

I år har jag verkligen lyckats tippa riktigt bra gällande vilka bidrag som går hem hos svenska folket i Melodifestivalen. Dagens finalbidrag blev John Lundvik och Bashira, precis som jag tippat och faktiskt satte jag även att Lisa Ajax och Arvingarna skulle få en ny chans.

Att Pagan Fury skulle komma sist hade jag också förutsätt, men när jag såg intervjuerna med publiken från dagisrepet blev jag tillfälligt lite oroad. Barnen verkar ha gillat monster på scen, men det räckte inte. Skönt.

Anton Hagman fick nöja sig med en sjätteplats, vilket var lite sämre än jag hade tippat. Jag förstår varför när jag hör och ser hela uppträdandet. Känner dig är verkligen långt ifrån en ny Kiss you goodbye. Faktiskt är det en ganska pinsam låt och det faktum att han hade med sin flickvän i artistpresentationen fick mig att leta efter en gigantisk skämskudde.

Lisa Ajax imponerade rejält och även om Torn inte är en låt jag hade lyssnat på i ett annat sammanhang tycker jag att hon gör ett riktigt bra jobb. Det ska bli spännande att se vem hon får möta i Andra chansen och hur det går där.

Arvingarna vann den första Melodifestivalen där publiken fick ringa in och rösta på sin favoritlåt. Eloise var omodern redan 1993, men jag kan ändå uppskatta den i efterhand. Årets låt I do är verkligen inte min grej, men jag fattar varför den gick till Andra chansen och tror att den säkert är rolig att dansa till om den sortens musik är det man gillar. Dessutom kan Casper Janebrink utan tvekan sjunga och låten är smittande glad, raden “man tar det för givet, livet” är snudd på pekoral, men budskapet kan säkert gå hem.

Jag tippade att Bishara skulle skrälla och fick rätt. Den lilla sextonåringen gick direkt till final, vilket självklart har med att sångröst att göra, men också med det faktum att han har megamånga följare på Instagram. Inledningsvis darrade rösten betänkligt, men han kom igång och jag blev faktiskt riktigt imponerad. Det här är en kille som kommer att gå bra mycket längre än till en final i Melodifestivalen. Det skulle kunna bli så att han vinner hela skiten.

Ann-Louise Hanson slutade femma och jag är glad över att det gick bättre för henne än jag tippade. Till skillnad från andra veteraner i årets tävlingen var Hanson säker och faktiskt bra på riktigt. Hon gav mig deltävlingens första och enda rysning, i positiv bemärkelse och Kärleken finns kvar, som dottern Josefin Glenmark-Breman varit med och skrivit, kommer mycket troligt att bli en monsterhit. Hyllningen till Lill-Babs i artistpresentationen berör verkligen och texten som tillägnas alla som mist någon nära är riktigt fin.

Jag blir så glad när jag ser och hör John Lundvik sjunga och det är jag bevisligen inte ensam om. Precis som jag tippade gick han direkt till final med låten To late for love, som är en riktig “sjunga-högt-i-bilen-låt”. Han sjunger sjukt bra och kören är helt fantastisk. John Lundvik kommer att glänsa även i finalen, men hur det går där får jag fundera lite på och återkomma om. Klart är att chansen är ganska stor att den slutliga segraren tävlade i Lidköping ikväll, men också att John Lundvik redan är med i Eurovision som låtskrivande. Han har nämligen skrivit Storbritanniens vinnarbidrag.

Nästa vecka är det dags för Andra chansen, en del av tävlingen jag både kan ha och missa och sedan är det final. Då har mina tonåringar lovat att titta med mig. Bara en sån sak gör det värt att hålla ut.

Sista deltävlingen från Lidköping

Dags för fjärde och sista deltävlingen i årets Melodifestival, som sänds från Lidköping där svågern varit med och byggt scen. Oklart hur lycklig han var över det, men förhoppningsvis håller den i alla fall.

Pagan Fury är ett tv-spelsband, vilket måste vara första gången i Melodifestivalens historia. Det verkar lite oklart vilka som egentligen är med i bandet för på scenen står endast sångerskan Mia Stegmar. Enligt henne handlar det om att de andra (tre ?) inte vill stå och fejkspela på scenen, men  bandet har också fått mycket kritik för att vara för nära knutet till spelet Crusader Kings och därmed fungerar framträdandet som marknadsföring/reklam. Låten som Stegmar framför heter Stormbringer och den har hon skrivit tillsammans med Tobias Gustavsson, Fredrik Thomander och Anders Wikström. Jag tycker att det är en riktigt kass låt, men den här sortens Evanescence-doftande folkmusikrock brukar tyvärr gå hem. Jag tippar och hoppas ändå att de hamnar sist.

Anton Hagman slog igenom i Melodifestivalen 2017, då han tog sig vidare från Andra chansen genom att slå ut förhandsfavoriten Loreen. Jag hörde låten Kiss you goodbye på radio förra veckan och tycker faktiskt att den är riktigt bra på ett tuggummipoppigt sätt. Årets låt heter Känner dig och den har Anton Hagman skrivit tillsammans med Gusten Dahlqvist, Oliver Forsmark och Jakob Hjulström. Det här är en helt annan sorts låt och jag tror säkert att den kan bli en radiohit, men jag är inte helt övertygad. Det finns så himla många snarlika låtar just nu framförda av unga killar som likadant och ser typ likadana ut (lustigt med alla klonerna på scenen förresten). Femma tippar jag.

Lisa Ajax är veckans Idol-representant och tävlar för tredje gången. Låten heter Torn och är skriven av Isa Molin. En riktigt snygg låt, men så otroligt långsam. Jag har svårt att tro att den funkar i sammanhanget, men har gärna fel. Det korta klippet från genrepet är dessutom lite svajigt och då tror jag inte det funkar. Oddsen säger dock något annat och Ajax är stor favorit. Vanligtvis sjunger Ajax riktigt bra, men jag tror tyvärr inte att det räcker längre än till Andra Chansen om ens.

Arvingarna är tillbaka i Melodifestivalen med låten I Do som sångaren Casper Jarnebrink skrivit tillsammans med Mikael Karlsson, Nanne Grönvall och Thomas “Plec” Johansson. Det är en typisk dansbandslåt med en poppig refräng och massor av körer. Jag tycker verkligen att det är en riktigt dålig låt, men så är det verkligen inte min genre heller. Den går säkert utmärkt att bugga till och samtidigt skråla med och det är extremt svårt att förutse hur många som kan tänkas rösta. Jag tror ändå att kombinationen av dansbandsfans och dagishoppare gör att Arvingarna tar sig till Andra Chansen.

Bishara är däremot en riktig färsking. Han upptäcktes på Instagram av Laila Bagge och ser yngre ut än sina 16 år. Hans låt heter On My Own och är skriven av Markus Sepehrmanesh, Benjamin Ingrosso och Robert Habolin. Lillkillen kan helt klart sjunga, har knappt kommit i målbrottet och tankarna går till en ung Michael Jackson. Om Bisharas röst håller tror jag att han kan bli veckans skräll och ta sig direkt till final.

Ann-Louise Hanson är veckans riktiga veteran. Hon är med i tävlingen för fjortonde gången med låten Kärleken finns kvar skriven av David Lindgren Zacharias, Josefin Glenmark-Breman och Olof “Ollie” Olsen. Jag förstår inte riktigt årets trend att bjuda in lite för gamla artister och låta dem framföra rätt kassa låtar, men det lilla jag hört lav Hanssons låt åter ändå hyfsat. Däremot tror jag att hon får nöja sig med en sjätteplats även om det kommer att bli en radiohit i alla fall på P4.

Sist men inte minst äntrar John Lundvik scenen. Han slog igenom som sångare förra året i Melodifestivalen med fina My turn och tävlar i år med låten Too Late For Love som han skrivit tillsammans med Anderz Wrethov och Andreas “Stone” Johansson. Det här är helt klart veckans bästa låt och jag blir förvånad om Lundvik inte går direkt till final och där tar en topplacering. En låt att bli glad av.

Bashira och John Lundvik till final alltså om jag får som jag vill. Till Andra chansen tar sig Arvingarna och Lisa Ajax. Anton Hagman blir femma, Ann-Louise Hanson sexa och Pagan Fury sist. Det känns dock oväntat svårtippat och min positiva trend kanske slutar ikväll. Annars har jag varit riktigt bra på tippandet i år, faktiskt bättre än många av kvällstidningarnas experter.

Några pingvinböcker och massor av te

Igår träffades BokbubblarnaFröken Olssons för att frossa i Afternoon Tea och prata om böcker på temat pingviner. Som vanligt var det trevligt att träffas, även om just den här versionen av Afternoon Tea var långt ifrån det bästa.

Själv hade jag bara läst en halv pingvinbok, men andra hade varit duktigare.

Pingvinlektionerna av Tom Michell var det flera som hade läst och lyssnat på. De engelska inläsningen av Bill Nighy rekommenderades och trots att jag är en skeptisk ljudbokslyssnare lockar den.

När isarna smälter av Joël Baqúe var också populär. Även det en bok jag tänkt läsa. Den låter märklig, men samtidigt bra.

För några år sedan läste vi Döden och pingvinen av Andrej Kurkov. En absurd och actionfylld berättelse om en man och en pingvin. Nu hade Linda läst fortsättningen som heter Pingvin försvunnen och verkar minst lika galen.

Vad jag läste? Halva Pingvinerna håller ihop av Viveca Lärn, som är rätt charmig och är värd att läsa ut. Jag har dock prioriterat Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid och den innehåller i alla fall en rad frackklädda pingviner. Det är dock boken vi ska ha läst till nästa träff, så samtalen kring den får vänta. Jag har ungefär 70 sidor kvar och tycker mycket om den.

Årets debutant utsedd

Ikväll delades Borås Tidnings debutantpris ut för nittonde gången och pristagaren blev Wera von Essen för sin debut En debutants dagbok utgiven av Modernista.

Boken har av en recensent kallats “åttiotalisternas stora generationsroman” och jag har lite avfärdat den av rädsla för att känna mig gammal. Ett vanligt fenomen gällande debutanter nu för tiden. Jag lockas dock av att den beskrivs som rolig, men oroas av dagbokformen.

Är det någon som läst och kan berätta om det här är en bok att prioritera eller inte?!

Oavsett säger jag grattis till Wera von Essen, som lovade fira med champagne.

 

 

Foto: Matti Koli

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: