Det är vår i luften och även om det säkert blir ett bakslag eller två så är ljuset på väg åter. Dessutom fylls affärerna av vårblommor och en favorit är självklart tulpaner. Inne än så länge, men förhoppningsvis ute snart.
Våren 2017 var jag i Amsterdam tillsammans med ett gäng andra boknördar på en resa ordnad av Breakfast Bookclub. Jag och Anna gjorde då en (pensionärs?) resa till tulpanparadiset Keukenhof en bit utanför stan. Faktiskt en fantastisk upplevelse!
På tulpantemat vill jag också tipsa om boken Tulpanfeber av Deborah Moggach, som blev film 2017 med bland andra Alicia Vikander och Judi Dench. Boken är bra, men filmen har jag inte sett.
Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året. Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.
Vid sängen:Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.
På läsplattan: Finns allt och inget. Främst läser jag två deckare, nämligen Felstegav Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.
På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriamav Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.
I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.
I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.
Bokklubbsbok:Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.
Borde jag läsa ut: Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.
Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorgav Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.
Längtar jag efter att få läsa:Jag fick just hem Emilav Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.
I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.
Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.
Bitterfittanav Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.
Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.
Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.
I veckan står småstäderna i centrum hos Kulturkollo och veckans utmaning har två frågor.
Vilken boks eller films småstad skulle du vilja flytta in i?
Anna Fredriksson har flera gånger skildrat Österlen och i boken Mellan himmel och hav ärver Sally ett hus i Kivik. Jag har aldrig varit i just Kivik och faktiskt knappt ens på Österlen, men ett besök för snart tre år sedan var jag redo att flytta dit. Kanske får jag besöka Kivik på riktigt, eller så läser jag bara vidare i serien om hur Sally öppnar ett pensionat i Ett enklare liv som släpps i juni.
Jag hade också kunnat tänka mig att flytta in i någon engelsk småstad, kanske en som liknar Lucy Dillons fiktiva Longhampton. Där finns några pubar, ett galleri, ett bed and breakfast, en bokaffär och en hög ganska så trevliga människor.
Vilken boks eller films småstad vill du aldrig ens besöka, någonsin?
En trevlig småstad kanske kunde vara okej, men det får inte vara alldeles för ödsligt eller ensligt och definitivt inte för kallt. I Fredrik Backmans fiktiva Björnstad hade jag troligen fått panik. Visst är hockey okej ibland, men att behöva bo på ett ställa där i princip ingenting annat räknas hade varit en smärre mardröm. Ännu värre hade det dock varit att tvingas bo i Fargo.
Snart, snart, snart får jag dra till Varberg och Hotell Gästis för att tillbringa en hel helg med näsan i en bok. Förutom då jag umgås med andra som också mer än gärna tillbringar helger med näsan i just en bok. Den som inte läser lika mycket som vi kan ha svårt att förstå hur fantastiskt det är att ägna en hel helg åt just läsning. Att som bonus kanske få läsa i sällskap med trevliga bokälskare, äta god mat, dricka ett glas bubbel eller två och bara vara är helt fantastiskt.
För tredje året i rad åker vi ett gäng boknördar (som lärt känna varandra just för att vi är boknördar) på läshelg i Varberg. Tidigare har vi träffats några gånger på Syninge kursgård i Norrtälje kommun och konceptet var redan då detsamma. Kravlöst umgänge med böcker i centrum.
Läshelg är inte bara en bra sak, utan faktiskt en superbra sak. Och rolig. Faktiskt så rolig att vi valt att använda taggen #rolighetskonferens i år. Jag längtar och har gjort det länge, länge!
Den här veckan ägnar vi oss åt rim och ramsor på Kulturkollo och veckoutmaningen tillägnas kungen av ordlekar Lennart Hellsing som i år skulle ha fyllt 100 år.
När jag tänker på Lennart Hellsing tänker jag på hur han vandrade omkring på Bokmässan i Göteborg i sin gula kostym. Alltid med ett finurligt leende på läpparna. Igår såg jag hur hans fru Yvonne Lombard tilldelades en Hedersguldbagge och tänkte på att de måste varit ett riktigt klurigt par.
Jag tänker också på Krakel Spektakel som hängde och slängde i en gardin tillsammans med kusin Vitamin, men främst tänker jag på hur det gick till när han skulle köpa en klubba. Som barn absolut älskade jag boken Krakel Spektakel köper en klubba med illustrationer av Stig Lindberg, men när jag läste den som vuxen insåg jag hur väldigt sorglig den är.
Som liten tyckte jag också väldigt mycket om berättelsen om den annorlunda staden där glassen var varm och jag sjöng ofta och gärna om den stackars Trollkarlen från Indialandsom förvandlade sig till ett glas lemonad och drack upp sig själv. Ett beslut han ångrat i sjuhundra år.
Det snurrar en bild i sociala medier med en fråga om huruvida du skulle kunna tänka dig att vara helt själv på en öde ö under en lång tid om du därefter fick en stor summa pengar. För mig är frågan mycket märklig. Jag hade nämligen gjort det med glädje om förutsättningarna var de rätta. Jag vill att det ska vara en öde ö där det är varmt och det går att få tag på mat och dryck utan större ansträngning och jag vill ha med mig ett obegränsat antal böcker. Om detta uppfylldes skulle jag kunna tänka mig att isolera mig gratis. Bokfabriken sprider en liknande bild där platsen är en stuga i ett snötäckt landskap och förutsättningarna är att du ska stanna där i tre månader med en bokhylla fylld av favoritböcker som sällskap, men ingen telefon och inget internet. För 250 ooo kronor hade jag definitivt gjort det, men jag föredrar värmen.
Veckans tema på Kulturkollo har fått den lite januaritrötta titeln “Låt oss gå i ide” och veckoutmaningen handlar om de tre kulturella saker som vi skulle ta med oss om vi fick fly världen en månad.
Jag skulle ta med mig min Kindle fylld av böcker. Kanske är det lite fusk, men jag fuskar så gärna. En laddningssladd också självklart, eller en solladdare om sådan finns. Om jag fick en månad på mig skulle jag passa på att läsa böcker jag inte riktigt orkar med när vardagen snurrar på. Kanske skulle jag ge mig på ett galet projekt som Shakespeares samlade verk, eller så skulle jag nöja mig med Tolstojs Krig och fred eller kanske Jerusalem av Selma Lagerlöf.
För att varva läsning med annan underhållning hade jag sett till att få med mig en riktigt lång och bra tv-serie. Jag hade valt en jag redan sett, som jag vet är bra, nämligen ER som sändes i 15 säsonger mellan 1994 och 2009.
Om nu de tekniska prylarna skulle svika mig hade jag packat med mig Stad-serien av Per Anders Fogelström, som jag läst en massa gånger, men aldrig tröttnar på.
Med den här packningen hade jag lätt klarat en månad för mig själv. Kanske till och med om väderförutsättningarna var som Göteborg i januari.
Igår avslöjades de fem nominerade till Borås tidnings debutantpris som delas ut 21 februari på Kongresshuset i Borås. Vinnaren får (förutom äran) 100 000 kronor.
De nominerade är:
Emeli Bergman vars bok Salt är utgiven av Rastlös förlag och består av nio texter som beskrivs som “prosatexter som drivs framåt med poesins logik”. En bok som först skrevs på svenska, men kom ut på danska först.
Nino Micksom debuterade på Norstedts förlag i januari med novellsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Dikterna handlar om könsidentitet och en könsutredning står i centrum.
Wera von Essen som har skrivit En debutants dagbok, som liksom titeln säger är en bok skriven i dagboksform. Den gavs ut av Modernista i februari.
Elin Willows vars debutbok heter Inlandetoch gavs ut av Natur & Kultur i januari. Det är en bok jag tänkt läsa och nu blir jag ännu mer sugen på att upptäcka den.
Hanna Rajs Lundström som debuterade på 10tal med diktsamlingen Armarna som beskrivs som en judisk familjeberättelse, men också en historien om en personlig kamp mot missbruk och rädslor.
Fem böcker av fem debutanter och jag är nyfiken på i alla fall tre av dem.
Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.
Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesångav Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.
Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?
De senaste dagarna har varit en orgie i statistik kring min läsning 2018. Frågan som kvarstår är dock vilka av de 142 böcker jag läst i olika genrer, skriva av kvinnor och män från olika länder, som var bäst. Nu kommer svaret på frågornas fråga. Listan är dock utan inbördes ordning, i alla fall typ. De som står först är nog ändå lite bättre än de som står sist, men begreppet bäst är lite lurigt. Vad som är bäst handlar om så många saker, inte minst när boken blir läst. Hur som helst har jag satt ihop någon slags topplista för 2018 som innehåller tolv riktigt bra böcker.
Sashas mamma har begått självmord och för att hantera det försöker Sasha att bli allt hon inte var. En otroligt stark, sorglig, men framför allt (konstigt nog) rolig bok om att leva i skuggan av någon som valt att inte fortsätta leva alls.
Berättelsen om Liat, judinna från Israel och Hilmi från Palestina, som möts och inleder ett förhållande i New York är helt klart en av de starkaste jag läst i år. Det blir så tydligt att konflikten inte är något som finns långt borta i deras hemland, utan följer med dem var de än befinner sig.
Jo har just förlorat sin fru Lou och livet blir aldrig mer detsamma. I sitt testamente uppmanar Lou sin make att förbättra relationen till deras gemensamma barn och även om han egentligen inte tycker att det är något fel på sin relation till barnen försöker han följa hennes vilja.
En son blir överkörd av en bil och hans mor gör allt för att finna den skyldige. Blind av sorg tar hon inte alltid de bästa besluten, men det är lätt att förstå hennes agerande. Mocka är en drabbande bok om den aldrig sinande kärleken till ens barn.
I denna mycket annorlunda självbiografi beskriver Maggie O´Farrell 17 möten med döden. Det är snyggt, smart och både sorgligt och underhållande. En riktigt bra och annorlunda bok.
Kung B och Queen O är ett osannolikt, men inte desto mindre perfekt, kärlekspar. De lever utanför samhället, men försöker göra det mesta av livet. Det här är en bok som kändes som ett knytnävsslag i magen. Så vacker och så sorglig.
Två barn mördas, det får vi veta redan från början. Vi anar också att det är deras barnsköterska som gjort det, men ingenting är självklart. Berättelsen om Louise, den perfekta barnsköterskan och den familj hon arbetar hos är något av det mest obehagliga jag läst i år.
Tredje delen i Ferrantes Neapel-kvartett är den jag tyckt mest om hittills. Äntligen tar Lila kommando över sitt liv, medan Elena snarare krymper. Nu har jag fjärde och avslutande delen kvar och den sparar jag till ett bra tillfälle.
Sook Nyul Choi föddes i Pyongyang 1937 och hennes självbiografiska bok handlar om barndomen i landet som fortfarande hette Korea och som först ockuperades av japanerna och sedan av ryssarna innan det delades. Mycket intressant och bra bok.
Året är 1993 och den tioårige Gabriel bor i Burundis huvudstad Bujumbura med sin mor från Rwanda, sin far från Frankrike och sin lillasyster Ana. Det första fria valet närmar sig och med det fruktansvärda strider. Jag lärde mig massor av den här boken, men det är också en fin uppväxtskildring.
En komet är på väg mot jorden och eftersom det riktiga livet inte är som en Hollywood-film finns det inga borrar i världen som kan hejda katastrofen. Vi får följa tre ungdomar under de sista veckorna innan slutet av världen som vi känner den. Det är fruktansvärt, men konstigt nog inte nattsvart.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
Välkommen hit till denna spretiga bokblogg med lärartouch.
