Vi har nått december och det blir fokus på jul fram tills dess att tomten kommer. Jag hoppas hinna läsa och skriva om många julböcker, äta massa lussekatter och dricka glögg. Känns som ett lagom mål för december. Och så är det självklart dags att utvärdera kulturåret som gått, liksom att skriva alla de där inläggen om lästa böcker som jag inte riktigt hunnit med.
Idag är det första december och igår fick vi (för andra gången) vår första kvinna på statsministerposten. Andra blev ministrar för första gången och bland dem finns Lina Axelsson Kihlbom som uppmärksammandes för att hon är den första transpersonen som blir minister. Det är självklart stort, men än viktigare för mig är att hon är den första rektorn (vad jag vet) som blir skolminister.
Ni anar temat för veckans kulturfråga antar jag. Det handlar om någon som var först eller kanske gick först. Det kan vara en debutant om du vill hålla dig till litteratur, eller så hittar du någon helt annan person du vill lyfta. Självklart går det lika bra att lyfta en händelse, eller varför inte både och. Koppla till kultur om du vill eller till något helt annat. Frågor är till för att tänjas.
Vilken person eller vilken händelse som var först vill du lyfta fram?
En som gick först på många sätt var Selma Lagerlöf, som var första kvinnan i Svenska Akademien och dessutom den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur. Jag skulle också vilja sätta henne som nummer ett när det kommer till svenska, klassiska författare, men då handlar det om en åsikt och inte fakta.
Den första mottagaren av Nobelpriset som jag läste en bok av var däremot en annan kvinna, nämligen Pearl Buck. Pion och Kejserlig kvinna stod i mormors bokhylla och jag älskade dem båda. Att hon fått Nobelpriset var däremot inget jag visste.
Jag tar mig också utanför litteraturens värld och vill lyfta fram Kerstin Hesselgren, även kallad Kerstin I, som var den första kvinnan som tog plats i Riksdagens första kammare. Om henne skrev jag min första C-uppsats och ämnet var självklart historia. Det finns ju böcker om henne såklart, bland annat Kerstin Hesselgren Den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2012. En bok jag inte läst, men som jag tänkt läsa sedan den var ny. Just biografier är inte riktigt min kopp te oberoende av hur intressant personen den skildrar är.
Efter gårdagens inlägg om icke-läsande män och den feminiserade bokbranschen repriserar jag ett inlägg från Bokmässan 2014 där bland andra Horace Engdahl diskuterade mäns läsning, eller brist därpå. En fråga som behöver diskuteras mer, då läsningen visserligen minskar i de flesta samhällsgrupper, men flickor är på väg förbi pojkar inom många områden och det är oroväckande. Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo och är minst lika aktuellt drygt sju år senare.
Titelns intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.
Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?
Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.
Stefan Eklund berättar om ett samtal i handelskammaren och de referenser som finns där. Jobs bok är självklart Steve Jobs bok, det har ingenting med Bibeln att göra. Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.
Men makt och skönlitteratur har hört ihop. Horace Engdahl menar att detta är ett relativt nytt begrepp. Alexander den store hade enligt honom Homeros texter med sig på sina erövringståg och självklart läste han. Napoleon läste också, till exempel Den unge Werthers lidande och förklarade för Goethe att saker i den borde förändras, något som enligt Engdahl ska ha imponerat med Goethe. Två av våra främsta krönta personer, drottning Kristina och Gustav III var inte bara läsare, utan också skrev.
När slutade män med makt att läsa? Kanske var Olof Palme en av de sista politikerna som läste och citerade det lästa. Året de kommer fram till är någonstans kring 70-talet och tv:ns definitiva genombrott.
Ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de, enligt en undersökning som Eklund hänvisar till. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor.
Sven Hagströmer efterfrågar forskning som undersöker den humanistiska bildningens betydelse för framgång. Det går att klara sig i Sverige idag utan skönlitterär kunskap. I Frankrike är det svårare. Visserligen var det uppmärksammat då Reinfeldt läste tre deckare av Camilla Läckberg, men någon direkt diskussion om makt och litteratur blir det knappast.
Det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, påpekar Engdahl, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit. Hagströmer flikar in att de som tar besluten kanske helst vill att världen ska vara just svart-vit, då besluten blir enklare då.
Ett annat problem, påpekar Engdahl, är att författare ofta distanserar sig från makten och därför beskriver en verklighet där män med makt blir skurkar. Varför skulle de då vilja läsa annat än Läckberg? Kanske är klassiker ett säkrare kort? Hagströmer pratar med passion om att läsa Voltaires brev och den passionen behöver fler upptäcka. Engdahl ger sig in i diskussionen och Lundström har svårt att få tillbaka dem till kärnan. Vad ger skönlitteratur som inget annat i livet ger? Känslor och språk som ingen annan formulerat bättre, menar Hagströmer. Ska man inspireras, ska man inspireras av de bästa.
Stefan Eklund talar om friheten som läsning av romaner ger. Genom läsning förändras vi. Eklunds passion är Werner Aspenström, vars dikter förändrat honom och fått honom att söka det främmande.
Man ska ha lite tur om man ska hitta sin Aspenström i sitt liv, påpekar Lundström. Jag funderar över min Aspenström och kanske är det Fogelström, Platon eller Wästberg. Stadserien förändrade mitt sätt att se på Sverige, Platons Symposium och avsnittet om de dubbla människor som delades av gudarna och söker sin andra halva, förändrade eller kanske främst förtydligade min syn på kärlek, medan Per Wästbergs dikter fick min att älska ett förfinat språk.
Lever vi i ett samhälle som drivs som ett företag?, frågar Stefan Eklund, mer eller mindre retoriskt. Är det därför vi läser mindre? Därför de läsande förebilderna blir färre bland män med makt. De söker andra kickar och får dem inte genom litteratur, utan av framgång för företaget.
Men har en företagsledare någon nytta av skönlitteratur verkligen? Hagströmer svarar att det handlar om att förstå att människor inte är maskiner. Självklart kan man tycka, men det är det inte menar han.
Har vi vår egen tid emot oss om vi vill att män med makt ska läsa?, undrar Lundström. Vi vill maximera effektiviteten och något som ger effekt långt senare kanske vi inte tillåter oss att ägna oss åt det. Och läsning ger inte tillräckligt omedelbar eller mätbar förändring.
Lundström vill att deltagarna ger Putin ett boktips, men Engdahl påpekar att inga böcker kan förändra honom. Man blir som sagt inte en god människa av att läsa. Hagströmer önskar dock att han läser om de moderna dödssynderna enligt Stefan Einhorn, med falskhet som en av dem.
Skönlitteratur gör en i alla fall mindre tråkig, konstateras. Maktens män vill kanske vara tråkiga, då det är en del av deras image, en image som kanske krävs för makt. Halvt på skämt och halvt på allvar spinner panelen vidare på detta.
Ett mycket intressant och viktigt seminarium helt klart. Slumpen kan vara bra ibland. Mest överraskad blir jag av att Horace Engdahl var så vansinnigt rolig.
Onsdag igen och dags för veckans kulturfråga. Just nu går tiden otroligt snabbt och samtidigt väldigt långsamt. Förra veckan kändes hur lång som helst, men det är ändå märkligt vad snabbt hösten gått. Snart är vi igenom november och på söndag är det första advent.
I måndags delade Augustpriset ut i tre kategorier, men dagens fråga handlar om gamla vinnare.
Vilken av de böcker som tilldelats Augustpriset vill du lyfta fram?
Idag är det verkligen omöjligt att välja en titel, så jag har valt en i varje kategori.
Bland barn- och ungdomsböckerna har jag många favoriter, men vill lyfta Pojkarna av Jessica Schiefauer som var så otroligt nyskapande när den kom. Nu var det ett tag sedan jag läste den, men jag är faktiskt sugen på omläsning och kanske också att använda den i undervisningen. Det var ett tag sedan.
Jag läser få böcker i kategorin för fackböcker, men en som verkligen berörde är Ett jävla solskenav Fatima Bremmer, som tilldelades priset 2017. Porträtten av Ester Blenda Nordström är komplext och intressant. En kvinna som jag är glad lyftes fram och återupptäcktes.
När det gäller den bästa skönlitterära boken var det ett näst intill omöjligt val, men jag valde till slut Sorgegondolenav Tomas Tranströmer, som utsågs till bästa skönlitterära bok 1996. Främsta anledningen är att det var ungefär då jag upptäckte Tranströmer och han har sedan dess gått vid min sida.
Idag avslöjades vinnarna av Augustpriset under Augustgalan på Södra Teatern i Stockholm. Jag har inte läst någon av de vinnande böckerna, men kan tänka mig att läsa i alla fall två. Gällande Lilla Augustpriset så planerar jag att låta mina ettor läsa ett eller flera av bidragen, när de ska skriva skönlitterärt om några veckor.
Följande författare och verk tilldelas årets Augustpris:
Årets svenska skönlitterära bok blev Euforiav Elin Cullhed, (Wahlström & Widstrand), med undertiteln En roman om Sylvia Plath handlar om Sylvia Plaths sista år i livet och beskrivs som en fantasi. Även om jag brukar tycka om faktion, är jag inte helt säker på att Cullheds bok är något för mig. Att läsa Glaskupan och Eufori som en enhet vore kanske ändå intressant. Jag ser det som ett framtida projekt trots allt, även om det kanske blir mer för att “ha läst” än för att jag längtar efter det.
Årets svenska barn- och ungdomsbok blev Nattkorpenav Johan Rundberg, som är första delen i en historisk spänningstrilogi för mellanåldern. Den utspelar sig i 1800-talets Stockholm, på samhällets botten och huvudpersonerna är Måvind och Hoff. Boken har tidigare tilldelats Crime Time Awards pris för bästa barndeckare och jag vill absolut läsa.
Lilla Augustprisetgick till Mirja Flodin från Nästansjö för texten “Min ursäkt” som handlar om att slitas mellan traditioner, förväntningar och förhoppningar och en kväll då allt ställs på sin spets.
Vad har du för tankar om årets pristagare? Vann rätt böcker? Har du läst dem?
Till årets bästa svenska kriminalroman har juryn utsett Åsa Larssons Fädernas missgärningar, Albert Bonniers förlag, som är den sista boken i serien om Rebecca Martinsson. En bok jag absolut vill läsa, men sparar till ett bra tillfälle.
Årets bästa översatta kriminalroman blev Återträffenav Guillaume Musso, Bokförlaget Nona, översatt till svenska av Christina Norrman. Det här är en författare jag tänkt läsa något av, men det har inte blivit av. I jul kanske.
Debutpriset gick i år till Sly av Sara Strömberg, utgiven av Modernista. Det är den första delen i en planerad serie om antihjälten Vera Bergström. Låter som en bok jag borde ta mig tid att läsa.
Och så slutningen priset Spårhunden som delas ut till årets bästa deckare för unga läsare. Årets vinnare är Jobbiga tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson utgiven av Gilla Böcker. Juryns motivering lyder: ”En stilsäker berättelse om tonårsvänskap och orättvisor. En härlig bok med spänning, humor och högt tempo.” Det här är den enda av de nominerade böckerna som jag har läst och jag tyckte mycket om den. Faktiskt tyckte jag att Jobbiga tjejer var ännu bättre än Fula tjejersom inledde serien om Tilde, Eleni och Jasmine. Läs min text om boken här.
Sport är kultur och idag fokuserar jag på sporthändelser jag minns. Inte de objektivt största i historien alltså, utan mina personliga favoriter.
VM-brons i fotboll 1994är såklart en sporthändelse som inte går att bortse ifrån. Jag var 20 år, såg matchen med kompisar och efter den gick vi ut på stan. Ofta har jag svårt att förstå att mina elever inte ens levde när det här hände.
OS-silver i fotboll 2021 (eller 2020, fast ändå inte 2020) är kanske egentligen en ännu större händelse. Det är bara det att du vinner en bronsmatch och förlorar en final när du får silver.
Blåvitts seger mot Manchester United i Champions League 1994 är en av de fotbollsmatcher jag minns mest. Jag såg även segermatchen mot AC Milan på plats på Nya Ullevi.
OS i Aten 2004 innehöll så många stora händelser att jag inte kan välja. Främst gäller det friidrott där såväl Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson tog guld. Det gjorde även kanotisterna Henrik Nilsson och Markus Oscarsson, medan Ara Abrahamian snarare förlorade ett guld och blev en av tidernas mest bittra silvermedaljörer.
Skidstafetten 4 x 10 km, OS i Sarajevo 1984 blev lite väl spännande när Thomas Wassberg börjar trögt, men kommer in som etta, en plats som försvaras av Benny Kohlberg och Janne Ottosson, men när Gunde Svan ramlar på sista sträckan blir det lite väl spännande innan Sverige tog guld 50 meter före Sovjetunionen. Egentligen var det kanske ännu coolare när Thomas Wassberg tog guldet på femmilen före sin lagkamrat och störste konkurrent Gunde Svan.
Snart är det jul och kanske vill ni läsa och cirkla julböcker i er bokcirkel. Lite julstämning finns det bland månadens bokcirkelstips tillsammans med en biografi, en roman om barnlängtan och en tegelsten som kanske hinns med under ledigheten.
Sju dagar med familjen av Francesca Hornak handlar om en familj som tvingas i karantän under julhelgen. Kanske lite väl bekant i pandemitider, men den här boken skrevs tidigare. Eftersom äldsta dottern Olivia varit i Liberia och arbetat med patienter som drabbats av Haag-influensan tvingas familjen vara i karantän i sju dagar, tills de vet att hon är smittfri. De firar jul i mammans ärvda jättehus, som ingen egentligen gillar och dessutom dyker en ung man upp som avslöjar en stor hemlighet.
Ditt livs affärav Fredrik Backman är en tunn liten julsaga om en man som alltid levt för sin karriär och nu ligger på sjukhus, ensam och döende i cancer. På sjukhuset går en kvinna iklädd en grå kofta omkring med sin pärm. Hon hämtar de som ska dö. Det här är en julsaga i samma anda som Dickens A Christmas Carol och Lagerlöfs Körkarlen, men kanske mer stämningsfull och inte lika svart.
Ett jävla solskenav Fatima Bremmer tilldelades Augustpriset för bästa svenska fackbok 2017 och är således inte helt ny, men biografin om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström är en bok som inte får missas och som med säkerhet kan leda till många, långa samtal. Det handlar om kvinnors rättigheter och möjligheter, men också synen på anställda inom jordbruket och inte minst vår ursprungsbefolkning.
Ljudet av fötter av Sara Lövestam är första boken om Monica, som längtar efter barn och som börjar få ont om tid. Det här är en smärtsam berättelse om ett liv som inte blev som det var tänkt, men också en fin historia om hur vänskap och gemenskap kan finnas där man minst anar det.
Pachinko av Min Jin Lee är en tegelsten, men en lättläst sådan. Berättelsen om Sunja som föds 1911 i den lilla fiskebyn Yeondgo i det av Japan ockuperade Korea är helt fantastisk. Vi får läsa om Koreas historia, men också om koreaners situation i Japan. Sunja växer upp och det är hennes familj och släkt vi följer. Riktigt, riktigt bra och väldigt lärorikt.
Mörker är inte min grej. Inte heller kyla, grå himmel eller regn. Vi är inne i november, därefter följer mörv (den extramånad mellan november och december som paret Berglin brukar ha med i sina kalendrar) och så blir det december. Sammantaget är det egentligen bara en fråga jag vill ha svar på just nu:
Vad är dina bästa tips för att överleva fram till julledigheten?
Jag vet ju i teorin hur jag borde göra. Gå upp tidigt och vara ute när det är ljust. I praktiken blir det inte alls så, då jag alltid är megatrött på morgonen och inte speciellt sugen på att gå ut i regnet. Det som funkar just nu är glögg, pepparkakor, lussekatter och lättsamma tv-serier. Jag har också bokat ett extra yogapass på lördag förmiddag, vilket jag rimligen kommer att ångra när jag måste gå upp tidigt. Är det något jag avskyr så är det att gå upp tidigt och då blir det ju ännu färre timmar med ljus.
Snart ska jag ge mig på julböcker och julfilmer, men tills dess har jag läst deckare för första gången på länge. Om ni inte har läst så rekommenderar jag varmt Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Jag läste just ut Nämn inte de döda och har påbörjat Cyklonvarningdär julen närmar sig. Glädjande nog kommer del tre i serien redan i januari.
Det händer ibland att jag läser kommentarer som mer eller mindre explicit hävdar att ungdomsböcker är en sämre version av böcker för vuxna. Då vet jag att dessa personer inte läst speciellt många böcker för unga. Själv läser jag massor, både böcker som klassas som ungdomsböcker och sådana som klassas som vuxenböcker. En bra bok är en bra bok är en bra bok. Vem som tillhör den primära målgruppen är ointressant.
Idag listar jag fem böcker skrivna för vuxna, som egentligen är allåldersböcker.
Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar utspelar sig i Tokyo där vi får följa två män i olika åldrar. Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i två år. Nu sitter han på en bänk i en park varje dag och på bänken bredvid sitter en medelålders man som han kallar Slipsen. Mellan dem växer en oväntad och väldigt fin vänskap fram
Vem har sagt något om kärlek?av Elaf Ali är en bok som innehåller självbiografiska delar, men också fakta om hedersförtryck. När Elaf fick mens förändrades hennes liv och hennes pappa började mer och mer begränsa hennes liv. Nu har de talat ut och pappan har helt ändrat inställning till kvinnors rättigheter. En viktig och välskriven bok för alla.
Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades till Augustpriset 2020 för sin debut och det var välförtjänt. Fin grafisk roman om hur det känns när föräldrar skiljer sig. Vi får följa Alma när hennes föräldrar berättar att de ska skiljas, men också Almas mamma som var med om samma sak när hon var ungefär lika gammal som Alma är. Intressant med två olika perspektiv.
De afghanska sönernaav Elin Persson tilldelades just Nordiska Rådets pris för bästa barn- och ungdomsbok, men jag ser den verkligen som en bok för alla åldrar. Vårt land förändrades på många sätt 2015. Först med en fantastisk kraft av medmänsklighet, som sedan byttes i rå rasism. En grupp som fått mycket av både stöd och hat är de ensamkommande från Afghanistan. Om några av dem handlar den här boken.
Hej då, vi ses väl?av Linda Åkerström är en riktigt bra bok om vänskap över generationsgränserna. Huvudpersonen Nora har just tagit studenten från vård- och omsorgsprogrammet, men drömde om att gå Estetiska programmet. En fördel med det program hon gått är dock att det gett henne ett jobb inom hemtjänsten och en av de personer hon möter är en äldre konstnär som inspirerar henne att våga följa sina drömmar.
