Klassiker

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som “böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Att organisera läsning i skolan

Jag var inte riktigt färdigtänkt efter gårdagens inlägg om läsfrämjande och tänkte skriva lite om hur jag arbetar med litteratur i mina klassrum. Självklart är det så att jag inte alltid lyckas, det hade varit väldigt märkligt, men fokus i min undervisning ligger mycket på litteratur och jag arbetar ständigt på att göra den till en än större del. Troligen för att böcker och läsning är så viktigt för mig, men också för att jag vet att god läsförmåga och läsvana är nödvändigt för att klara sina studier oavsett ämne.

För länge sedan hade jag en grupp elever där ingen läste. Det var en liten grupp och jag hade tid att verkligen ägna mig åt varje elev och därför hade jag personliga “bokcirklar” med flera elever, som ett sätt att stötta dem i läsningen. Då fick eleverna bestämma böcker och jag läste dem samtidigt som dem. Vi delade alltså en läsupplevelse. Jag fick läsa böcker som Snabba cash, Ego girl, Flickan med de röda skorna och Huset vid vägens slut. Inte böcker jag nödvändigtvis hade läst själv, men i alla böcker fanns viktiga och spännande saker att diskutera.

Så här går det självklart inte att arbeta om man har 32 elever, men om du är en läsande lärare (och det borde alla vara, det ska alla vara) har du förhoppningsvis läst så många böcker att du kan tipsa eleverna om passande litteratur för just dem. När jag för några veckor sedan lyckades hitta de perfekta böckerna till ett par elever som i princip aldrig läst tidigare kändes det riktigt bra. Mycket handlar om just att skapa lyckade möten mellan böcker och läsare.

Jag varierar läsningen i klassrummet på så sätt att jag ibland väljer en gemensam bok för hela klassen, ibland får de välja böcker efter tema eller genre och ganska ofta blir den gemensamma läsningen högläsning av noveller eller dikter. Gemensamma läsupplevelser är viktiga även på gymnasiet.

Att låta eleverna välja mellan kanske 10 olika titlar och skapa läsgrupper av 4-5 personer är också ett bra sätt att skapa en social lässituation. Då har du en chans att stötta eleverna, men grupperna gör också att de kan stötta varandra.

Förutom gymnasiekurser fick jag i januari en grupp sva-elever på IM, som tidigare “bara” haft svenska tillsammans med resten av klassen. Målet är att de ska nå betyg för år nio, vilket flera av dem kommer att göra. Kort tid i Sverige gör dock att vissa av dem behöver lite mer tid. Inför Nationella provet läste vi främst kortare texter och jobbade med läsförståelse. De var alla duktiga på att hitta svaren på raderna, medan svar som krävde analys var svårare. Efter provet har vi tillsammans läst Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero, en bok som jag använt flera gånger med andraspråkselever. Den här gången märktes det tyvärr att boken hunnit bli några år, då vardagsspråket är lite daterat. Trots detta är det en bra bok att jobba med, då frågor om identitet, kultur och språk lätt går att överföra från Agnes situation som same och mina elevers liv i en ny kultur.

När jag gick igenom kraven för E i svenska som andraspråk år 9 stod det klart att ett läsprojekt som innefattar ordkunskap, läsförståelsefrågor, analysfrågor, diskussioner och efterföljande skrivuppgifter täcker en stor del av kursen. Eleverna har dessutom gjort kopplingar mellan sig själva och boken, vilket gett många väldigt intressanta samtal. Vi har också läst faktatexter om samer och om författaren, för att få in olika texttyper.

Även i gymnasiets svenskkurser går mycket av det centrala innehållet att täcka med hjälp av läsning av skönlitteratur. Det här läsåret har mina ettor läst När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, en bok många gillade, men inte alla. Alla hade dock något de fastnade för, vilket syntes i det de skrev om boken. Anledningen till att vi läste just den här boken var att författaren kom på besök och det var lyckat.

Tyvärr hann jag bara med två längre läsprojekt i Svenska 1 i år och det är alldeles för lite. De har läst dikter och noveller också, men nästa år vill jag verkligen få in tre böcker. Dt andra projektet utgick från det väldigt breda temat identitet, där eleverna själva fick välja böcker. Vi läste också några noveller tillsammans och slutuppgiften var att diskutera och jämföra temat identitet i grupper där eleverna läst olika böcker, samt koppla böckerna till novellerna. Det senare gjorde eleverna också skriftligt. Fördelen med att eleverna ibland får välja böcker själv är att de också måste ta ansvaret för valet själva. Det är annars lätt att skylla på den som valt (den elaka svenskläraren) och därmed ge upp. Nackdelen är att de ibland, men inte jätteofta, väljer böcker jag inte läst eller ens vill läsa. Annars läser jag ibland strategiskt valda böcker samtidigt som eleverna för att kunna “ha koll” och ställa bra frågor. Lite som i de personliga bokcirklarna jag skrev om ovan. Några fick också speciellt riktade boktips och några blev riktiga fullträffar. Läs mer om det här.

I år två har eleverna läst tre böcker. Eller snart tre böcker. Projekt ett var att läsa klassiker och det är ett arbetsområde jag kommer att förändra nästa år. Eleverna fick, efter tips och mig och skolbibliotekarien, välja valfri klassiker och det funkade i många fall, men inte alla. Istället planerar jag att välja ut ett mindre antal klassiker och låta eleverna läsa i grupp för att kunna stötta varandra. Här finns en lista med klassiker som brukar funka bra att läsa.

Ett annat alternativ är att byta plats på detta läsprojekt och det som pågår just nu. Det är ett projekt med fokus på Selma Lagerlöf och nittiotalet. Det många elever hade svårt med i höstas var att koppla verk, författare, samhälle och litteraturepok. Genom att tala mycket om nittiotalets litteratur och om Selma Lagerlöf, samt göra en mycket strukturerad mall för hur en text som kopplar samman just detta kan se ut, hoppas jag på bättre resultat.

Eftersom tiden är knapp i slutet av terminen har eleverna valt mellan några kortare verk: En herrgårdssägen, Körkarlen, Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien. En elev ville verkligen läsa Gösta Berlings saga och det kunde svenskfröken inte förbjuda hen att göra. När det gäller äldre verk märks dock läsovana mycket och frustrationen kan bli stor hos vissa elever. Hur detta kan lösas med annat än mer läsning har jag svårt att se. Jag får helt enkelt stå ut med suckande elever och se till att ge dem ännu mer stöttning under läsningens gång. Imorgon ska de som läser samma bok sitta i smågrupper och gemensamt göra en analys. Det kan förhoppningsvis hjälpa några.

I såväl Svenska 2 som Svenska 3 har eleverna läst sakprosa. Utifrån den vidaste benämningen (jfr engelskans non-fiction). Allt från självbiografiska böcker som skulle kunna kallas BOATS till faktaböcker om historiska personer och händelsen. Syftet var att källkritiskt granska trovärdigheten och det funkade överlag bra. Kanske bäst i Svenska 3, så det är där jag kommer att använda det framöver. Inte nästa år dock av förklarliga skäl. I höst ska jag för första gången undervisa i kursen Historia 1b, så möjligen skulle ett omarbetat sakprosaprojekt med fokus på just historiska böcker vara något. Jag är inte färdigtänkt. Det här är exempel på böcker som gick hem.

I Svenska 3 läste eleverna också dystopier och det var som vanligt lyckat. Många valde klassiska dystopier, som 1984 och Kallocain, vilket är de böcker jag vill behålla i undervisningen. Att elever läser nutida dystopier som främst vänder sig till unga läsare känns lite onödigt i just kursen Svenska 3. Nästa år blir det inget dystopitema, då eleverna som går i trean då har haft ett liknande projekt i Engelska 6 i år. Min plan är istället att fokusera på “världslitteratur” och resa världen runt med hjälp av böcker, noveller och dikter. Dystopierna funderar jag på att inkludera i klassikerläsningen i Svenska 2 istället.

Min sommarläsning kommer att innehålla böcker från många olika länder och en och annan klassiker. Det handlar om att fullfölja mina läsmål för 2017. Sedan har jag svårt för att släppa läsvalen till eleverna. Det handlar inte (bara) om mitt kontrollbehov, utan också om att det är mitt ansvar som lärare att föra samman rätt bok med rätt läsare.

O läser Huxley del 3

Vi måste tala om vilden. Den som får rollen som sanningssägaren och är den som protesterar. Vilden John har en riktigt mamma som heter Linda. Han är inte gjord i ett laboratorium, utan på det sätt som är det naturliga för oss, men som för människorna i Du sköna nya värld är obehagligt och hemskt. Vilden kommer ihåg tiden före Ford. Tiden före den nya tideräkningen. Då det fanns en gud som inte var Ford och då människorna läste litteratur av till exempel Shakespeare. Vilden tror att han ska komma till det gamla London när han lämnar reservatet, men han märker att det London han känner till inte finns mer. Just diskussionen kring bildning och vad en god människa är gör den sista tredjedelen av Huxleys dystopi väldigt intressant.

Att bildning ses som farlig är ganska typiskt för ett samhälle utan demokrati. När det som invånarna får läsa eller se styrs av de som bestämmer försvinner mycket av bildningen, men också av protesterna. När staten skapar en sanning och förnekar allt annat, blir det självklart så att invånarna slutar ifrågasätta. I just Huxleys samhälle har alla dessutom gjorts beroende av drogen soma, vilket gör att de är ständigt smålulliga. Ett passivt kollektiv som slutat tänka. Det enda de behöver är soma och sex.

Johns mamma Linda ligger döende på Park Lanes sjukhus och han tar sig dit. Där försöker han få de andra människorna att sluta ta den soma som delas ut. Skildringen av sjukhuset och de passiva skapelserna som inte riktigt förstår eller vill förstå det Vilden berättar för dem är på många sätt tragisk. Befolkningen i den nya sköna världen har helt slutat ifrågasätta de styrande. Aldous Huxleys bok skrevs redan i början av 30-talet. Före Hitler och de kommunistiska diktaturerna. Han ifrågasätter ett totalitärt samhälle, som tyvärr är aktuellt än idag. Ett samhälle där ingen längre vill, kan eller vågar protestera är inget fritt samhälle.

I slutet av boken först Vilden och Bernhard till Kontrollörens arbetsrum. Där följer ett intressant samtal om den gamla världen och de ideal som gällde då. De talar om gud och om litteratur. Det blir en slags bekräftelse på att Vilden och de andra som stått emot Ford och hans i provrör skapade befolkning, är de som faktiskt är mest civiliserade.

Därmed är årets första klassiker utläst. Min utmaning till mig själv är att läsa tio klassiker i år. Nio kvar alltså. Jag är glad att jag läste Du sköna nya värld, men det är tyvärr en dyrtopi som jag kan tänka mig är lite för svår för de flesta av mina elever. Kanske utmanar jag ändå några av dem att läsa den när jag kör dystopitema nästa gång.

De två tidigare inläggen om Huxleys klassiker hittar du här och här.

Tio klassiker 2017

 

Egentligen hade jag inte tänkt köra någon utmaning i år, men jag bestämde mig för en lite lagom utmanande sådan. Som svensklärare har jag läst en del klassiker och utdrag ur ännu fler. Självklart finns det ändå en mängd klassiker kvar att läsa. Det är därför jag utmanar mig själv att läsa tio klassiker under nästa år. Valfria sådana. De enda kraven är att de är skrivna före 1950 och att jag inte läst dem tidigare.

Jag har valt ut tio böcker som skulle kunna bli de jag väljer, mest för att ha en lista som inspiration. Flera av böckerna är sådana som jag planerat läsa länge, länge.

 

Victoria Benedictsson, Pengar

Karin Boye, Kris

William Faulkner, Stormen och vreden

Nikolaj Gogol, Döda själar

Ernest Hemingway, En fest för livet

Herman Hesse, Siddhartha

George Orwell, 1984

Jean-Paul Sartre, Äcklet

Sigrid Undset, Jenny

Virginia Woolf, Mot fyren

 

Hur är det med dig, planerar du att läsa klassiker under nästa år?

Ständigt denna kanon

Det har ännu en gång börjat diskuteras kanon i Sverige. Detta efter att Ebba Busch Thor talat om en kanon som ska “lära ut svenska värderingar”. Just det där med svenska värderingar känns lite som ett skumt argument kan jag tycka. Många av mina elever har läst och gillar Främlingen av Camus och värderingarna där kanske inte är svenska eller ens speciellt vettiga, vilket inte gör det till en dålig bok. Bra böcker ska röra och väcka känslor. Skillnaden på läsning i skolan och hemma (om nu eleven läser hemma) ska vara att i skolan pratar och skriver man om det lästa. Bearbetar läsupplevelser, analyserar, göra inferenser, koppla till sig själv, till nutiden, utvecklas och lära. En idealiserad bild av läsningen, det är jag medveten om, men i den bästa av världar ger böcker mycket mer än “svenska värderingar” vad det nu må vara.

Det är därför jag blir lite oroad över kanondiskussionen. Det handlar inte om att jag är emot att läsa klassiker, absolut inte, men om att alla klassiker inte ger detta. Det finns också en risk att klassiker, dvs äldre litteratur, är det enda som hinns med och då försvinner mycket av vitsen med läsningen.

I den svart-vita debatten handlar det om att läsa klassiker eller att läsa böcker helt utan substans, vilka de nu är. Självklart finns det en medelväg. Det finns mycket mer modern litteratur som vidgar läsningen på ett helt annat sätt än många klassiker förmår göra. De tar oss utanför vår närhet, utanför mannens värld och utanför heteronormen. Den litteraturen måste också få rum i våra klassrum. Min farhåga är att en litteraturkanon skulle minska mångfalden.

Jag är också rädd att undervisningen blir som den var när jag gick på gymnasiet. Ett ständigt läsande av utdrag ur en litteraturhistoriebok, som visserligen kan mig kunskaper om författare som jag är glad att jag har. Faktum var dock att vi knappt läste några böcker alls. Hela böcker. Max en per år och då läste vi själva och skrev sedan en recension. Inte givande över huvud taget.

Jag vill att mina elever ska möta mig och varandra när de läser böcker. De ska läsa hela böcker för att få upp sin läshastighet, som på många håll är helt skrämmande låg. Om det fokuserats på läsning i alla årskurser hade det kanske inte sett ut så, men jag anar en trend där mycket kommit att handla om korta texter där läsfixare och läsförståelse står i centrum. Inget fel med det, läsförståelse är otroligt viktigt, men eleverna måste också möta större mängder av text. Det kanske de gör, jag hoppas jag har fel, men klart är att läshastigheten sjunker för varje år. En elev som läser långsamt orkar inte läsa hela böcker.

Så vad vill jag egentligen? Helst av allt hade jag velat att litteratur och läsning fick större utrymme i kursplanerna igen. Sedan gy-11 har fokus lagts mer på språk och mindre på litteratur. Allmänbildande det med, men jag tycker att det är fel väg att gå. Jag skrev för en tid sedan att jag önskade att Sv1 ersattes av kursen Litteratur 100 poäng, så att alla elever får en god kunskap om litteratur. I den kan vetenskapligt skrivande och språk med fördel tränas.

Våra elever måste få läsa mer och de ska läsa böcker av olika slag. Klassiker, absolut, de som har relevans, men även nyare böcker som tar upp andra saker. Bredden är viktig. Men ja, jag håller med Jenny Maria Nilsson om att det är viktigt ur en klassaspekt att unga får möta den litteratur som räknas som allmänbildning att känna till. För några månader sedan skrev jag ett inlägg på Kulturkollo om klassiker och relevans, listen kan självklart uppdateras, men där finns några titlar som “brukar funka”. Ingen kanon med böcker som måste läsas en viss årskurs, det tror jag hämmar alldeles för mycket och då menar jag lärarens undervisning och möte med den enskilda klassen. Alla böcker fungerar inte alltid i alla sammanhang. Några sådana allmängiltiga böcker har jag svårt att se. Däremot är jag öppen för en längre inspirationslista, där det finns klassiker att välja från. Den faller dock platt om tiden för läsning inte finns. Kurserna på gymnasiet behöver därför ses över.

Men hur som helst, vilka böcker skulle finnas med i en kanon? Vilka är egentligen bäst? Det finns självklart inget objektivt svar, vilket är ett argument mot en kanon. Det här ska vara världens 100 bästa böcker (där begreppet världen är något förvanskat, men större än den brukar vara i litteratursammanhang).

Jag tycker absolut att eleverna ska känna till författare som Homeros, Sapfo, Cervantes, Dafoe, Shakespeare, Dostojevskij, Zola, Ibsen, Strindberg, Lagerlöf, Ferlin, Söderberg och Boye med flera. Men jag skulle också vilja lägga till mer moderna författare som Chimamanda Ngozi Adichie, Jeanette Winterson och författare från den här listan. Frågan är vilka som ska prioriteras och hur en kanon skulle se ut. Jag kan tänka mig att det finns lika många svar som det finns svensklärare, litteraturvetare och läsintresserade. Vad tycker du?

Sommarens klassiker

animal

Jag läser sällan klassiker, men på sommaren då jag har mycket lästid, brukar någon slinka ner. I somras läste jag till exempel Animal Farm av George Orwell, som varit med i min Boktolva flera år. Denna satiriska roman om djuren som tar över sin gård är tunn och ganska lättläst, med en verklighetskoppling som många gånger är övertydlig. Det är kanske främst just övertydligheten som gör att jag är lite skeptisk till den här boken, trots att jag beundrar Orwell och hans då aktuella samhällskritik. Trots att romanen har undertiteln “A Fairystory” och på ytan är en saga, finns det mer djup än så.

Orwell var socialdemokrat eller demokratisk socialist (beroende på källa), vilket i USA säkerligen ansågs som extremvänster, men han var djupt kritisk till Stalins version av kommunism. I sin roman visar han med all önskad tydlighet att Stalin missuppfattat grejen med socialism och att hans väg aldrig kan leda till den utopi som skulle kunna vara möjlig. Att Stalins alterego är en maktfullkomlig gris är inte direkt subtilt, samtidigt säger Orwell inte rakt ut att grisen Napoleon är Stalin och den bortjagade Snowball Troskij, men det är liksom så en allegori funkar. Ännu mer symboliskt blir det när Napoleon blir mer och mer som en människa och då tappar vettet helt.

Två saker kände jag efter att ha läst ut Animal farm, att jag var glad att jag läst den och att den var mer övertydlig och mindre fyndig än jag trodde. Trots allt förstår jag att det blivit en klassiker.

 

 

20 viktiga böcker

Bailey’s Women Prize of Fiction bad, under hashtaggen #ThisBook, om böcker av kvinnor som deras följare anser ha påverkat dem och samhället mest. Så här ser den slutgiltiga listan ut:

 

  1. To Kill a Mockingbird – Harper Lee
  2. The Handmaid’s Tale Margaret Atwood (vill läsa)
    3. Jane Eyre – Charlotte Bronte
    4. Harry Potter – J.K Rowling
    5. Wuthering Heights – Emily Bronte
    6. Pride and Prejudice – Jane Austen
    7. Rebecca – Daphne Du Maurier (inte så sugen på att läsa)
    8. Little Women – Louisa May Alcott
    9. The Secret History – Donna Tartt
    10. I Capture The Castle – Dodie Smith (har faktiskt inte hört talas om)
    11. The Bell Jar – Sylvia Plath (vill läsa)
    12. Beloved – Toni Morrison
    13. Gone With The Wind – Margaret Mitchell (har påbörjat, men gett upp)
    14. We Need To Talk About Kevin – Lionel Shriver
    15. The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
    16. Middlemarch – George Eliot (vill möjligen läsa , men inte jättesugen)
    17. I Know Why The Caged Bird Sings – Maya Angelou
    18. The Golden Notebook – Doris Lessing (vill läsa)
    19. The Colour Purple – Alice Walker (vill läsa)
    20. The Women’s Room – Marilyn French (vill läsa)

Jag har läst 11 av böckerna och ytterligare två författare. Fem böcker till vill jag definitivt läsa. Vilka har du läst?

Klassiker enligt Litteraturmagazinet

Parallellt med Mello har Litteraturmagazinet kört Litto och under några veckor har vi läsare fått rösta fram våra favoriter bland en massa klassiska titlar. Bokdivisionen har sammanställt topplistan och fetmarkerat de titlar hon läst. Jag tänkte göra detsamma.

 

  1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg
  2. Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren
  3. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (gav upp …)
  4. Stolthet och fördom av Jane Austen
  5. Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
  6. Flyga drake av Khaled Hosseini
  7. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
  8. Härskarringen av J.R.R. Tolkien (har försökt flera gånger …)
  9. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
  10. 1984 av George Orwell (vill läsa)
  11. Anne Franks dagbok av Anne Frank
  12. Jane Eyre av Charlotte Brontë
  13. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
  14. Boktjuven av Markus Zusak
  15. Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
  16. Processen av Franz Kafka (kan ha läst den, men jag minns ärligt talat inte)
  17. Möss och människor av John Steinbeck
  18. Häxan och lejonet av C.S. Lewis
  19. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (inte så sugen)
  20. Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian
  21. Utrensning av Sofi Oksanen (ska definitivt läsa)
  22. Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling
  23. Flugornas herre av William Golding
  24. Torka aldrig tårar utan handskar. 1, Kärleken av Jonas Gardell
  25. Simon och ekarna av Marianne Fredriksson
  26. Aprilhäxan av Majgull Axelsson
  27. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
  28. Vredens druvor av John Steinbeck
  29. Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe
  30. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

 

Jag har alltså läst 21 av de 30 böckerna på listan och det får väl ändå anses vara godkänt. Några fler kan jag tänka mig att läsa, men andra är jag tveksam till.

Hur många har du läst?

Lyrans hundra klassiker

Det är helt klart lockande att göra en egen klassikerlista måste jag säga, men det sparar jag till en annan regnig dag.

Här kommer istället Lyrans lista:

  • Fetstilad titel + författare betyder att jag läst boken
  • Om jag inte läst just den boken men annat av författaren – fetstilas författaren
  • Kursiverade titlar vill jag läsa
  • Strykta blir de jag inte vill läsa
  • * efter boken betyder att jag aldrig hört talas om boken/författaren
  • + efter boken betyder att jag äger den
  • x efter boken betyder att jag påbörjat men inte läst ut den
  • ♥ betyder att det är en favorit
  • ♠ betyder att jag inte gillade

1. Chinua Achebe: Allt går sönder ♥
2. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke 
3. Isabel Allende: Andarnas hus +
4. Martin Andersen Nexö: Ditte människobarn
5. Stina Aronson: Hitom himlen +
6. Jane Austen: Stolthet och fördom
7. Honoré de Balzac: Pappa Goriot 
8. Charles Baudelaire: Ondskans blommor (i alla fall delar av)
9. Samuel Beckett: I väntan på Godot 
10. Harriet Beecher Stowe: Onkel Toms stuga
11. Victoria Benedictsson: Fru Marianne 
12. Frans G. Bengtsson: Röde Orm
13. Hjalmar Bergman: Markurells i Wadköping
14. Giovanni Boccaccio: Decamerone
15. Karin Boye: Kallocain + 
16. Bertholt Brecht: Mor Courage och hennes barn ♠
17. Fredrika Bremer: Hertha
18. Anne Brontë: Agnes Grey
19. Charlotte Brontë: Jane Eyre
20. Emily Brontë: Svindlande höjder
21. Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita
22. Italo Calvino: Om en vinternatt en resande*
23. Albert Camus: Främlingen ♠
24. Cao Xueqin: Drömmar om röda gemak
25. Cervantes: Don Quijote
26. Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
27. Dante Alighieri: Den gudomliga komedin
28. Daniel Defoe: Robinson Crusoe 
29. Charles Dickens: Oliver Twist 
30. Fjodor Dostojevskij: Brott och straff
31. Alexandre Dumas d ä: De tre musketörerna
32. Marguerite Duras: Älskaren +
33. T S Eliot: Det öde landet 
34. Euripides: Medea
35. William Faulkner: Absalom, Absalom
36. F Scott Fitzgerald: Den store Gatsby
37. Gustave Flaubert: Madame Bovary
38. Emilie Flygare-Carlén: Rosen på Tistelön 
39. Per Anders Fogelström: Stockholms-serien ♥
40. Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet ♠
41. André Gide: Den omoraliske
42. Johann Wolfgang von Goethe: Den unge Werthers lidanden 
43. Maksim Gorkij: Min barndom
44. Graham Greene: Brighton Rock
45. Knut Hamsun: Markens gröda
46. Jaroslav Hasek: Den tappre soldaten Svejk (delar av)
47. Joseph Heller: Moment 22
48. Ernest Hemingway: Den gamle och havet
49. Hermann Hesse: Stäppvargen
50. Homeros: Odysséen 
51. Henrik Ibsen: Et dukkehjem
52. Eyvind Johnson: Strändernas svall
53. James Joyce: Ulysses
54. Franz Kafka: Processen 
55. Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna!
56. Stella Kleve (Malling, Mathilda): Bertha Funke
57. Pär Lagerkvist: Barabbas +
58. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien +
59. Sara Lidman: Lifsens rot
60. Väinö Linna: Okänd soldat
61. Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
62. Thomas Mann: Huset Buddenbrook
63. Harry Martinson: Nässlorna blomma
64. Moa Martinson: Kvinnor och äppelträd
65. Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien ♥
66. Molière: Tartuffe
67. Elsa Morante: Historien
68. Toni Morrison: Älskade 
69. Vladimir Nabokov: Lolita
70. George Orwell: 1984 +
71. Boris Pasternak: Doktor Zjivago
72. Francesco Petrarca: Kärleksdikter
73. Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt (Swann’s värld)
74. Erich Maria Remarque: På Västfronten intet nytt
75. J. D. Salinger: Räddaren i nöden
76. Cora Sandel: Alberte-serien  x
77. Sapfo: Dikter och fragment
78. William Shakespeare: Macbeth
79. Mary Shelley: Frankenstein 
80. Sofokles: Konung Oidipus
81. Solzjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv
82. John Steinbeck: Vredens druvor
83. Stendhal: Rött och svart
84. Bram Stoker: Dracula
85. Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och Mr Hyde
86. August Strindberg: Röda rummet
87. Snorre Sturlasson (?): Egil Skallagrimssons saga
88. Jonathan Swift: Gullivers resor
89. Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken ♥
90. Anton Tjechov: Damen med hunden
91. Lev Tolstoj: Anna Karenina +
92. Mark Twain: Huckleberry Finn
93. Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter
94. Jules Verne: Jorden runt på 80 dagar 
95. Voltaire: Candide 
96. Oscar Wilde: Dorian Grays porträtt
97. Virginia Woolf: Mot fyren
98. Elin, Wägner: Pennskaftet
99. William Butler Yeats: Tornet
100. Émile Zola: Thérèse Raquin

Författare: 72 (73 om jag räknar den halva bok jag läst av Cora Sandel)

Böcker: 53 Påfallande ofta har jag alltså läst “fel” böcker enligt den här listan. När det gäller lyrik har jag svårt att veta om jag läst en bok eller inte och det finns fler böcker jag läst utdrag ur under studierna som jag inte räknat här.

Lyran har startat en klassikerutmaning och det är möjligt att några titlar på listan kommer att bli lästa under våren.

Vi måste prata om Gedin

Okej, jag är sen på bollen, men det beror på att jag funderat. Ganska ovanligt för att vara mig måste jag säga. Annars brukar jag både tala och skriva först och tänka sedan.

Så vad har hänt? Jessika Gedin, programledare för Babel har i På spåret, på bästa sändningstid, erkänt att hon inte läst något av Lagerlöf.

Katastrof, eller ointressant information?

Bernur lutar åt det första och Annika Kondelius mot det andra. I Bokhoras fredagsfråga anar jag att Jessika Gedin har många försvarare. Jag håller nog mest med Johanna Ö som skriver så här:

Måste och måste – själv hade jag nog känt att det liksom… ingick i mitt jobb? Snarare så.

 

Kanske för att jag själv har ett jobb där det liksom ingår. En lärare i svenska som inte läst klassiker kan jag tycka är mindre okej än en programledare för ett litteraturprogram som inte har det. Däremot blir jag lite överraskad.

Samtidigt råkar det vara så att jag läst Lagerlöf, men däremot inte Eyvind Johnson, som också han är svensk nobelpristagare. Kanske borde jag diskvalificeras från mitt jobb då?

Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig? Den frågan ställer Annika i sitt inlägg om “gedingate” och det är i kommentarerna det händer.

Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf är ett minimum menar Bernur, och helt subjektivt, då dessa två tillhör mina favoriter, är jag benägen att hålla med. Sedan skulle jag gärna slänga in Strindberg, Boye och Ferlin på min helt subjektiva favoritlista. Kanon skulle jag inte kalla det, men det är viktigt och allmänbildande att läsa klassiker. Och ibland sanslöst tråkigt, icke att förglömma.

Men mitt svar på Annikas fråga är att en kritiker måste ha läst så många klassiker att hen har koll på vad litteratur är. Vem som helst får visserligen skriva om böcker i bloggar, men mitt konservativa jag ställer andra krav på professionella kritiker.

Ibland är jag mossig. Jag erkänner det. Någonstans när jag en dröm om att de som talar om litteratur, detta livsviktiga, faktiskt vet vad de talar om. Kanske borde det då ingå en viss form av litterär utbildning eller i alla fall bildning. Nu finns det å andra sidan ingenting som säger att Jessika Gedin inte skulle vara bildad för att hon inte läst Lagerlöf. Tvärtom framstår hon som väldigt påläst och det är ju faktiskt sällan det handlar om Lagerlöf och andra döda författare i ett aktuellt litteraturprogram som Babel.  Om det hade gjort det är jag tämligen säker på, för att inte säga övertygad om, att Gedin skulle vara redo.

Bättre att vara ärlig, som Gedin, än att ljuga och låtsas ha läst fler böcker än man gör och därmed riskera att använda dessa, säkert bekväma, lögner i sina texter eller program om böcker. Det oroar mig mer.

%d bloggare gillar detta: