Werner Aspenström

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

Boknostalgi: Dikter av Wine och Bergman

Min mormors gav mig för många år sedan de här två diktsamlingarna, både från Svalans Lyrikklubb. Där skönheten tigger sitt bröd är en samling som innehåller ett urval dikter av Maria Wine (1912-2003). Boken gavs ut 1970 och innehåller ett förord av akademiledamoten Artur Lundkvist, som också var gift med Wine 1936-1991. Förordet har därför ett starkt personligt innehåll, men Lundkvist hävdar med emfas att han som hennes förste läsare också kan se på hennes produktion utan att blanda in hennes person. Lite lustigt är det dock hur mycket han anser sig vara en del av hennes litterära skapande och skriver “[s]amvaron med mig kom att verka som en stimulans inte blott till läsning och diktskrivande utan också till en fortskridande självanalys”. Lundkvist berätta om sitt första möte med Maria år 1936, då hon var en ung kontorist i Köpenhamn och hur den levnadsglada ytan dolde svårmod och självtvivel. Trots ett visst självförhärligande är det ett fint förord, som bland annat tydligt visar på en frustration över att Wine och hennes dikter inte togs på det allvar som de förtjänade och att det mycket berodde på att hon var kvinna.

Det var länge sedan jag läste något av Wine, men jag bläddrade i samlingen och läste lite här och var. Mycket kopplas till naturen och inte sällan blir den en del av hennes (eller diktjagets) mående. Lite spännande är det att Wines ångest ibland beskrivs som en skog, precis som Therese Widenfjord gör i sin debut Övervintra. Kärleken har också en stor plats i Wines texter, som t.ex. i den korta dikt som inleds:

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas där döden lutar sig över den
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Slutsatsen är att jag verkligen borde/vill/ska läsa om den här samlingen.

Bo Bergman (1869-1967) är också han en favoritpoet som blivit bortglömd. Liksom Lundkvist var han akademiledamot och satt på stol numer 12 från 1925. Den stol som Per Wästberg, en annan fantastisk poet, innehar idag. Han valdes in 1997 och efterträdde då en tredje bra poet, nämligen Werner Aspenström.

Hjärtat skall gro av drömmar är liksom Wines en bok som innehållet ett urval dikter från flera samlingar. Åke Runnkvist har skrivit förordet som bland annat handlar om Bergmans syn på livet och drömmar. Tyvärr finns inte favoriten “Marionetterna” från debutsamlingen med samma namn med, men väl andra dikter från denna bok som den riktigt sura vårdikten “Våren” som mest fokuserar på allergi och vårtrötthet.

Grattis på Världspoesidagen, eller nåt …

Idag är det Världspoesidagen och jag hade stora planer inför den ska sägas. Nu blev det möjligen en liten tummetott och den tummetotten är några favoritstrofer ur några fina dikter.

Carolina påminde mig i måndags om en strof av Tomas Tranströmer som jag tycker mycket om. Den lyder så här:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Just det där med kostymer som sys, mer eller mindre synligt, är något jag insett det senaste. Vi vet inte när vår blir klar och kanske är det tur.

Tranströmer är en av mina stora favoriter och den här klassiska strofen är väldigt fin:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

En annan strof som jag tycker mycket om är skriven av Werner Aspenström:

Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.

Och så en fantastisk strof av vår nyblivna akademiledamot Jila Mossaed:

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Karin Boye skriver om kärlekens starka känslor:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Slutligen en annan fin strof om kärlek av Lars Forsell:

I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

 

Har du några favoritstrofer som du vill dela med dig av såhär på Världspoesidagen?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: