Bengt Ohlsson

Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

Böcker som hör ihop

Ibland är det roligt att stanna i en litterär värld lite längre och kanske läsa flera böcker som hakar i varandra på något sätt. Jag har därför satt ihop en lista med bokkombinationer, några som jag läst och andra som jag skulle vilja läsa.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf och Timmarna av Michael Cunningham

Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway från 1925 utspelar sig under en dag i Clarissa Dalloways liv, en dag som ägnas åt att planera kvällens fest. Timmarna består av tre berättelser i tre tider. I den första får vi möta Virginia Woolf, i den andra en hemmafru som skulle kunna liknas vid Mrs Dalloway och i den tredje står blommor och en fest i centrum.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Gregorius av Bengt Ohlsson

Doktor Glas är en av mina favoritklassiker och där är det bara huvudpersonens perspektiv som vi får ta del av. Bengt Ohlsson låter istället den enligt doktor Glas så fruktansvärde pastor Gregorius stå i centrum och jag tyckte mycket om boken när jag läste den.

Till det här paret kunde fler titlar lagts, som Mordets praktik av Kerstin Ekman och Jag, Helga Gregorius av Birgitta Lindén.

En fest för livet av Ernest Hemingway och Åren i Paris av Paula McLain

Paula McLain har skrivit en skönlitterär bok om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. Hon var åtta år äldre än honom och de träffades när han var 21 och hon 29. Romanen och Hemingways självbiografiska bok handlar om samma år i Paris i början av deras äktenskap, innan han lämnade henne och deras barn för en annan. Paula McLains bok är fantastisk, men trots flera försök har jag ännu inte kommit igenom Hemigways bok. Dags för ett nytt försök i sommar kanske.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och För Lydia av Gun-Britt Sundström

Den allvarsamma leken är en av mina absoluta favoritböcker, men Sundströms berättelse med Lydia i fokus står fortfarande oläst i bokhyllan.

Jane Eyre av Charlotte Brontë och Saragassohavet av Jean Rhys

I Jane Eyre finns den galna kvinnan på vinden, men vi får inte veta så mycket om henne. Jean Rhys väljer istället att lyfta fram Bertha Masons öde och jag är ganska nyfiken på hennes berättelse.

Iliaden av Homeros, Flickornas tystnad av Pat Barker och A Thousand Ships av Natalie Haynes

Jag vet inte om jag kommer att ge mig på projektet att läsa hela Iliaden, men jag är definitivt nyfiken på Flickornas tystnad och A Thousand Ships som ger kvinnornas perspektiv på Trojanska kriget.

Odysséen av Homeros, Penelopiaden av Margaret Atwood och Kirke av Madeline Miller

När Odysseus reser hem mot Ithaka träffar han Kirke, den första häxan i litteraturen, som är huvudperson i Madeline Millers bok. Hemma väntar hans fru och i Penelopiaden får vi veta hur hon har det.

Skattkammarön av Robert Louis Stevenson och Mary Jones historia av Elin Boardy

Det här är två böcker som jag tycker om och det är självklart extra roligt när både originalet och parafrasen är välskrivna och bra. I Boardys bok är det den okända kökspigan Mary Jones som berättar om livet i Silvers hushåll.

En vintersaga av William Shakespeare och Tidsklyftan av Jeanette Winterson

En klassiker och en modern version av den. Wintersons bok är något av det bästa jag läst och självklart är det en fördel att känna till Shakespeares ursprungshistoria. Wintersons tolkning av En vintersaga är en av flera nya versioner av Shakespeares verk som har släppts. Några till är också utlovade, men har ännu inte synts till. Läs mer här.

Stolthet och fördom av Jane Austen och Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Även Jane Austens verk har och ska moderniseras i The Austen Project. Fyra titlar har det blivit hittills och två till ska vara planerade. I Sanning och skvaller är Liz journalist på ett livsstilsmagasin och bor med sin yogande syster Jane i New York.

Ett dockhem av Henrik Ibsen och Nora av Merete Pryds Helle

Ibsens klassiska pjäs tillhör mina favoriter. Jag är därför nyfiken på att läsa Merete Pryds Helles bok där Nora får berätta mer. Det är en av tre nyskrivna böcker utifrån Ibsens verk.

Frankenstein av Mary Shelley och Frankissstein av Jeanette Winterson

Frankenstein är en fascinerande berättelse, men en rätt tråkig bok. Däremot är jag riktigt pepp på att läsa Jeanette Wintersons bok som både anknyter till makarna Shelleys vistelse vid Genèvesjön tillsammans med Lord Byron och en nutida berättelse om AI och robotar.

Främlingen av Albert Camus och Fallet Meursault av Kamel Daoud

I Daouds bok får vi följa Meursault offer, den som kallas “araben” men är en människa av kött och blod som heter Moussa. Det är hans bror Haroun som berättar. För mig som just reagerade på att offret inte fick någon plats alls känns Kamel Daouds bok given.

Kallocain av Karin Boye och Det grönare djupet av Johanna Nilsson

Johanna Nilsson fortsätter Karin Boyes fantastiska berättelse om Leo Kall och vi får följa hans fru Linda Kall som i sin dagbok skriver om livet i Ökenstaden, en extremliberal stad som hon flytt till. Det låter som en riktigt intressant bok.

 

 

Photo by Kate Hliznitsova on Unsplash

 

 

Böcker att se fram emot i maj

Snart ny månad och nya böcker att se fram emot. Jag har lusläst förlagets kataloger och hittat många titlar som lockar.

Krigarinnorna, Laetitia Colombani, [sekwa], maj

Jag lever och du hör mig inte, Daniel Arsand, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Himlen över taket, Nathacha Appanah, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Lycka är för losers, Wibke Brueggermann, Natur & Kultur, 1 maj

Säg inget om Lydia, Celeste Ng, Albert Bonniers Förlag, 5 maj

Juni, juli och halva augusti, Marie-Louise Marc, Printz Publishing, 6 maj

Systrarna från Toscana, Lori Nelson Spielman, LB förlag, 6 maj

Midsommarnattsdrömmar, Bengt Ohlsson, Albert Bonniers förlag, 8 maj

Renoveringsobjekten, Eli Åhman Owetz, Harper Collins, 8 maj

Den osynlige vännen 1 och 2, Stephen Chbosky, Norstedts förlag, 11 maj

Dit mina tankar aldrig når, Yijun Li, Norstedts förlag, 11 maj

I sommar blir det nog bättre, Sisko Savonlahti, Norstedts förlag, 11 maj

Daisy Jones & the Six, Taylor Jenkins Reid, Bookmark förlag, 12 maj

Helt ärligt, Camryn Garrett, Gilla böcker, 12 maj

Min mörka Vanessa, Kate Elizabeth Russel, Albert Bonniers förlag, 12 maj

Lärarinnan, Danny Wattin, Piratförlaget, 14 maj

Inte din baby, Seluah Alsaati, Natur & Kultur, 15 maj

Luta sig mot vinden, Rakhsha Razani, Galago, 15 maj

Systrarna på heden, Bella Ellis, Bokförlaget Polaris, 15 maj

Allt vi höll hemligt, Lara Prescott, Norstedts förlag, 18 maj

Svärmodern, Moa Herngren, Norstedts förlag, 18 maj

Tolv veckor med dig, Johanna Schreiber, Norstedts förlag, 18 maj

Balladen om sångfåglar och ormar, Suzanne Collins, Bonnier Carlsen, 19 maj

En nästan perfekt semester, Lucy Diamond, Printz Publishing, 20 maj

Jagad, Joyce Carol Oates, Albert Bonniers Förlag, 20 maj

Strega, Johanne Lykke Holm, Albert Bonniers Förlag, 22 maj

Rött, vitt och kungligt blått, Casey McQuiston, Lavender Lit, 26 maj

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts, Mhairi McFarlane, Harper Collins, 27 maj

 

Det kränkta manliga geniet

“Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva “det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket “det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på “den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad “finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.

De nominerade till Årets bok 2019

De tolv titlar som är nominerade till Årets bok 2019 presenterades idag. Listan innehöll en rad överraskning varav en riktigt rolig. Tre titlar hade jag med på min tipslista. 

Det är inte bara titlar på listan som överraskar, utan de som inte finns med. Jag var tämligen säker på att Alex Schulman och Fredrik Backman skulle nomineras, men faktiskt är det rätt skönt att det inte blev så. Visserligen finns fortfarande några författare med stor fanbase på listan, men lite spänning kan det nog blev. Tråkigare var det att Mattias Edvardsson nominerades, då hans En helt vanlig familj  är riktigt bra.

De nominerade är:

De dubbelt så bra, Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag)

Ett något oväntat val och ingen bok jag hade planerat att läsa. När en bok beskrivs som “episk” blir jag lätt skeptisk. Kanske får den en chans ändå.

Det som göms i snö, Carin Gerhardsen (Bookmark Förlag)

Första delen i en ny deckarserie av en författare jag gillar, men tappat bort. Det här är definitivt en bok jag kommer att läsa.

En katts resedagbok, Hiro Arikawa (Bokförlaget Nona)

Årets stora överraskning och ett roligt val. Beskrivningen av den får mig att tro att detta kan vara en helt fantastisk bok eller en alldeles för skruvad skröna med en för stor dos smörig livsvisdom. Jag får helt enkelt läsa och se.

Järtecken , Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag)

Ett av mina tips som gick in och det är jag väldigt glad över. Christoffer Carlsson är en skicklig författare och dessutom en mycket sympatisk och ödmjuk sådan. Det här kan mycket väl bli årets vinnare.

Manhattan Beach, Jennifer Egan (Albert Bonniers förlag)

Ännu en bok som beskrivs som en episk roman, men jag har länge tänkt läsa något av författaren, så kanske blir den här boken läst ändå.

Mörkret, Ragnar Jónasson (Modernista)

Det var oväntat många spänningsromaner nominerade i år och den här tittade jag faktiskt på så sent som i helgen då jag läste om hans andra bok Ön som kommer ut i höst. Mord på öar är inte riktigt min grej dock, inte ens när det handlar om Island.

Pachinko, Min Jin Lee (Polaris)

Det här är en nominering jag borde ha förutsett och en bok som väntar i min TBR-hög. Eftersom Sydkorea är temaland på årets Bokmässa finns det dubbla anledningar att läsa den.

Påfågelsommar, Hannah Richell (Forum)

Jag har läst Skuggan av ett år, Richells förra bok som gavs ut på svenska. Det var en bra roman som liksom Påfågelsommar utspelar sig i två tider. Det här är en nominerad jag absolut vill läsa.

Silvervägen, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)

Ännu ett tips som gick in och en av de mest självklara nomineringarna. Frågan är hur länge den här boken lever och om populariteten räcker ända till Bokmässan.

Stormvarning, Maria Adolfsson (Wahlström & Widstrand)

Just nu läser jag Felsteg, som är första delen i serien som utspelar sig på/i den fiktiva ögruppen Doggerland. Det går ganska trögt tyvärr och blir det inte bättre är det frågan om jag läser vidare i serien. Många verkar dock älska, så jag hoppas fastna snart.

Till minnet av en villkorslös kärlek , Jonas Gardell (Norstedts)

Mitt tredje tips och det här är helt klart en författare med en stor skara fans, vilket gör att Till minnet av en villkorslös kärlek kommer att placera sig högt. Det är en bra bok också, det är det, men inte hans bästa. Kanske kan Gardell stå för årets bittra förlorartal?!

Vaggvisa, Leila Slimani (Natur&Kultur)

Så himla kul att Vaggvisa nominerades, då det var en av de absolut bästa böckerna jag läste förra året. Jag vågade inte ta med den bland mina tips, då det kom ut precis i månadsskiftet mars/april 2018 och jag var rädd att det var för tidigt. Fantastisk bok!

 

Nu har juryn gjort sitt och läsarna tar över. Du kan rösta på din favorit här.

Höstens böcker del 3

Det lär bli många inlägg om höstens böcker, då såväl titlarna som förlag är många. Idag har jag kikat extra på de böcker som ges ut av Albert Bonniers förlag, Natur & Kultur, Sekwa och ETTA förlag.

Jag ser mycket fram emot att läsa Jonas Hassen Khemiris nya bok och tror att en samläsning med Sheila Hetis Moderskap kan vara riktigt intressant. Det låter också spännande med Eva Ströms fortsättning på Fröken Julie. Andra titlar jag ser fram emot lite extra är Sami Saids, Elisabeth Åsbrinks, Maggie O’Farrells, Delphine de Vigans och Claire Messuds nya.

Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell, ETTA, augusti

Vi möts på museet, Anne Youngson, ETTA, augusti

De vänsterhäntas förening, Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag, 10 augusti

Folkets skönhet, Merete Pryds Helle, Albert Bonniers förlag, 17 augusti

Den skenande planeten, Maja Lundgren, Albert Bonniers förlag, 21 augusti

Mellan raderna, Jenny Nordlander, Natur & Kultur, 21 augusti

Rosenregimen, Elin Bengtsson, Natur & Kultur, 23 augusti

Broderier, Burcu Sahin, Albert Bonniers förlag, 24 augusti

Mannen i skogen, Jens Liljestrand, Albert Bonniers förlag, 24 augusti

Moderskap, Sheila Heti, Albert Bonniers förlag, 28 augusti

Orden som formade Sverige, Elisabeth Åsbrink, Natur & Kultur, 28 augusti

Geniet från Breslau, Lena Einhorn, Natur & Kultur, 30 augusti

Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers förlag, 31 augusti

Kärlekssaga, Gwendoline Riley, ETTA, september

Regnvakt, Tatiana de Rosnay, Sekwa, september

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & Kultur, 6 september

Rakkniven, Eva Ström, Albert Bonniers förlag, 7 september

De dubbelt så bra, Bengt Ohlsson, Albert Bonniers förlag, 7 september

Din vän Forsete, Christina Erikson, Albert Bonniers förlag, 11 september

Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag, 14 september

Den oändliga familjen, Cilla Naumann, Albert Bonniers förlag, 18 september

Mellantid, Marina Benjamin, Natur & Kultur, 18 september

Idioten, Elif Batuman, Natur & Kultur, 20 september

Mamma är galen och pappa är full, Fredrik Sjöberg, Albert Bonniers förlag, 21 september

Ariane, Myriam Leroy, Sekwa, oktober

Det outsagda, Delphine de Vigan, Sekwa, oktober

Där fåglarna slutat sjunga, Jenny Quintana, ETTA, oktober

Smaker från Vietnam, Kim Thúy, Sekwa, oktober

Som pesten, Hanne-Vibeke Holst, Albert Bonniers förlag, 5 oktober

Den brinnande flickan, Claire Messud, Natur & Kultur, 11 oktober

Transit, Rachel Cusk, Albert Bonniers förlag, 12 oktober

Nattfjärilen, Katja Kettu, Albert Bonniers förlag, 16 oktober

Manhattan Beach, Jennifer Egan, Albert Bonniers förlag, 19 oktober

Sex och lögner, Leïla Slimani, Natur & Kultur, 23 oktober

La Cheffe, Marie NDiaye, Natur & Kultur, 25 oktober

När isarna smälter, Joël Baqué, Sekwa november

Att inspireras av andra

Veckan på Kulturkollo tillägnas inspirerad kultur och idag intervjuar jag Elin Boardy, som skrivit Mary Jones historia, inspirerad av Skattkammarön. Det fick mig att fundera vidare på liknande kultur, främst böcker och tv-serier, där spin-offs är vanliga.

Tydligen finns en annan svensk bok som är kopplad till Skattkammarön, nämligen Long John Silver av Björn Larsson, där Silver själv skriver om sina äventyr.

En fin läsning i samband med Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, är Bengt Ohlssons bok Gregorius, där just Gregorius perspektiv tas och Mordets praktik av Kerstin Ekman, där en man som tror sig vara verklighetens Doktor Glas tar ton. Om dessa tre har jag skrivit här. Tydligen finns också en bok av Birgitta Lindén som heter Jag, Helga Gregorius, där den som egentligen är dramats huvudperson, får berätta sin historia. Den hade varit kul att läsa.

I min bokhylla står För Lydia av Gun-Britt Sundström, som är en replik till en av mina favoritböcker Den allvarsamma leken, av redan nämnda Hjalmar Söderberg. Senaste gången jag läste om Den allvarsamma leken, tyckte jag mindre om Lydia än tidigare och därför har jag tvekat något.

Jag gillar konceptet med att vrida på perspektiven. Tana French gör det i sina böcker, genom att låta en tidigare biroll träda fram i huvudrollen i nästa bok. Det gillar jag skarpt, då det inte sällan samtidigt ger nya perspektiv åt tidigare böcker. I senaste The Secret Place låter hon Stephen Moran få huvudrollen, han var bifigur i Frenchs tredje bok Faithful Place och hans agerande då får betydelse för handlingen i det aktuella mordfallet. Det ställer höga krav på läsaren, men ger ett djup som få andra deckare har.

När det gäller tv-serier kommer jag på några gamla serier, som Melrose Place, som faktiskt var en spin-off på Beverly Hills och den nyare 90210, där platsen är densamma, men karaktärerna andra. Den som sammanbinder de tre serierna initialt är Kelly Taylor.

Även serierna Grey’s Anatomy och Private Practice hör ihop genom dr Derek Shepards före detta fru och senare hans syster, som rör sig mellan de två serierna.

Har du fler exempel?

 

 

Tematrio – Prisvinnare

tematrio

Lyran fokuserar på vinnare av Augustpriset i veckans tematrio, vilket självklart är aktuellt och jag har hittat tre favoriter, trots att jag många år tyckte att fel bok vann.

1. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink vann priset för bästa svenska fack 2011 och är en helt fantastisk historia om en pojke som kommer till Sverige under andra världskriget. Mycket läsvärd.

2. Pojkarna av Jessica Schiefauer vann i kategorin bästa barn- och ungdomsbok samma år. Det är en annorlunda och intressant bok om identitet och att bokstavligen byta kön.

3. Gregorius av Bengt Ohlsson blev bästa svenska skönlitterära bok 2004 och ger oss Gregorius version av det som händer i Doktor Glas. Det är en trevlig och ganska olycklig man vi möter.

Vem var doktor Glas?

9174290932

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en av de böcker jag tycker alla ska läsa. En klassiker som på få sidor lyckas få läsaren att fundera kring såväl kärlek som moral. Vad får man egentligen göra i kärlekens namn?

Ni kan säkert historien? En unga kvinna, Helga Gregorius, kommer till doktor Glas mottagning och önskar hjälp med att hantera sin man pastor Gregorius. Hon vill helst av allt slippa röra vid honom alls. Inledningsvis hjälper doktor Glas henne att fejka sjukdom, men snart funderar han på andra lösningar.

I mitt exemplar av Doktor Glas (Bonnier Pocket 2011) finns ett förord av Kerstin Ekman där hon skriver om bokens storhet, men också hur det en bok som likt få andra romaner väckt en avsky. Den har använts som avskräckande exempel för läkarstudierande och som angripits av läkare redan under Söderbergs livstid. En bok som provocerar, men också en bok som i nyutgåvor gått från att hatas till att älskas. Frågan som debatterats är huruvida man har rätt att döda en människa för att rädda en annan?

I Bengt Ohlssons Gregorius får vi höra pastorns historia och får då en helt annan bild av honom. Han förvandlas från en otrevlig och motbjudande person till en varmhjärtad herre som verkligen älskar sin unga fru. Faktum är att han gjort det sedan hon var en liten flicka och nu har han äntligen fått henne till sin fru. Han är inte medveten om att Helga inte alls älskar honom på samma sätt, inte förrän han får reda på att hon älskar en annan.

Hade Hjalmar Söderberg en verklig förebild då han skapade Doktor Glas? Pontus Revinge, huvudpersonen i Kerstin Ekmans bok Mordets praktik hävdar det. Han berättar om ett möte med författaren Söderberg där han tipsat denne om hur man bäst dödar en människa. Revinge prövar själv att på samma sätt som Glas dödar Gregorius ta livet av sin kompanjon. Han tar sedan över såväl hela praktiken som kollegans fru. Egentligen är det dock hennes dotter som han älskar. På samma sätt som pastor Gregorius blev kär i den allt för unga Helga då han möter henne för första gången.

Att samläsa de här tre böckerna har varit ett häftigt projekt. Doktor Glas och Gregorius har jag läst innan, men genom att lägga till Mordets praktik blev den ursprungliga historien ännu bättre. Jag rekommenderar verkligen att läsa denna trio i följd, men om det inte vore för mina litteraturstudier hade jag troligen inte kommit på tanken. Vår uppgift var att skapa ett arbetsområde för gymnasieelever kring intertextualitet och jag valde de här tre böckerna, med Doktor Glas som huvudbok.

En samvetsfråga

Veckans fredagsfråga hos Bokhora handlar om huruvida vi undviker hela författarskap för att vi finner författaren osympatisk. Mitt svar är ja. Kanske lite pinsamt egentligen, då en författares person inte har speciellt mycket med böckerna att göra. Eller?

Jag svarar som Johanna K att jag har väldigt svårt för Knausgård och därför ännu inte läst någon av hans kampböcker. Tveksamt om jag kommer att göra det heller, hur ologiskt det än må verka.

Efter att ha läst Myggor och tigrar ska det mycket till innan jag tar upp en bok av Carl-Johan Vallgren igen och Bengt Ohlsson är inte heller någon favorit längre. Gubbslem som Mario Vargas Llosa ligger inte heller direkt bra till.

Är det då bara män som jag har svårt för. Självklart inte (men visst är det män som får mest mediautrymme och därmed riskerar att irritera mig mest) det finns allt kvinnor som lyckas reta upp mig också.  Liza Marklund är ett exempel. Nu läste jag visserligen om Gömda i studiesyfte i våras, men den gav knappast mersmak. Jag har svårt för det endimensionella hon förmedlar.

Så ja, jag är lite barnslig när det kommer till min läsning. Konstigt nog kan jag ha överseende med knäppheter i vissa fall, som till exempel när det gäller Marcus Birro, vars Att leva och dö som Joe Strummer faktiskt var riktigt bra.

Hur är det med dig? Vilka författare undviker du?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: