Martha Sandwall-Bergström

Veckans kulturfråga v.37 2021

För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige och ytterligare ett steg på ett jämlikt samhälle togs. I helgen såg jag ett intressant program om de fem första riksdagskvinnorna och just nu läser jag Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Känkimäki. De här veckan eftersöker jag kultur av, med och om starka kvinnor.

Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?

Jag läser sällan biografier, men tyckte mycket om Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om journalisten och författaren  Ester Blenda Nordström. En bok som tilldelades Augustpriset 2017.

En lättsam och bra serie om unga kvinnor vid förra seklets början är Ellens val, som hittills kommit ut i fyra delar. De två första skrevs av Helena Dahlgren och de två senaste av Moa Eriksson Sandberg. Böckerna påminner lite om de flickböcker om Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Emily som jag växte upp med och jag tror att de kan få en ung generation kvinnor att bli mer medvetna om vikten av att fortsätta kämpa för ett samhälle där alla får plats.

Annat än böcker då? Filmen Suffragette från 2015 porträtterar den ibland våldsamma kampen för rättigheter i Storbritannien. En ganska mörk och dyster film, men bra och sevärd. Filmen regisserades av Sarah Gavron och kända skådespelare som Helena Bonham Carter, Meryl Streep och Carey Mulligan syns i rollerna.

 

You are invited to the Inlinkz link party!

Click here to enter

Vad har böcker fått dig att göra?

Pippi Långstrump fyller 75 år i år och på Facebook hamnade jag i en diskussion om henne och Astrid Lindgrens andra figurer med fokus på hur de påverkat oss. Pippi har aldrig varit min favorit, men jag tänker på alla barn som har Pippi-perioder då de gärna tar på sig en orange peruk och kanske ännu mer alla ungar som har en egen mysse och bysse. Mina ungar gillade en period att tvätta golvet med trasor på fötterna, vilket jag skyller på Pippi.

Själv har jag nog påverkats mest av Lotta på Bråkmakargatan, som också är den av Astrid Lindgrens karaktärer som jag identifierar mig med mest. Liten, arg och envis som en gammal get. Att som Lotta bestämma sig för att inte göra något och sedan inte göra det är något jag kan relatera till. Liksom att klippa sönder kläder som inte lockar, i mitt fall ett nattlinne som jag sedan gömde undan. Även Lisabet i Madicken fick mig att ställa till det då jag rullade ihop en datumlapp från Scouternas almanacka och pillade upp den i näsan. Mamma slutar aldrig att berätta hur jag gick runt i väntrummet på akuten och berättade för alla vilket datum jag hade i näsan. Någon gång i februari var det tror jag, men datumet har jag faktiskt glömt.

Det är väl tur att jag är väldigt feg, för jag har aldrig balanserat på tak eller hoppat över något helvetesgap. Däremot har jag letat rumpnissar i skogen och drömt om en egen apa eller en pyssling under sängen. Något som jag också tyckte om var att leka fattigt barn och när jag kom hem från skolan kunde jag vissa dagar bestämma mig för att mellanmålet endast skulle bestå av ett knäckebröd och lite vatten. Det hade absolut ingenting med vikt att göra, utan om att jag ville vara som Kulla Gulla eller någon av de andra fattiga barnen som jag älskade att läsa om. Liksom Rasmus på Luffen önskade jag att någon skulle välja mig när de kom till barnhemmet, eller att någon rik släkting skulle komma och rädda mig som i just Kulla Gulla och En liten prinsessa.

En annan karaktär som inspirerat mig mycket är L M Montgomerys Emily. Precis som henne skrev jag ett brev till mig själv som vuxen där jag påminde om de saker jag drömde om. Jag ville klappa en koala (det gjorde vi inte trots resa till Australien, för det var dyrt och kändes awkward) studera i Oxford (det gjorde jag inte men väl i Brighton) och bli journalist eller författare (bloggare och läromedelsförfattare får väl funka).

Som vuxen har jag snarare följt i författares fotspår och bland annat besökt Virginia Woolfs sommarhus i Rodmell. Sådana resor gör jag gärna fler av, men som det ser ut nu får det räcka med att planera och drömma.

Har du gjort något bara på grund av att du läst om det i en bok? Har du gjort några litteraturrelaterade resor?

Kulla-Gulla för en ny generation

I år är det 75 år sedan Martha Sandwall-Bergström vann första pris i en barnbokspristävling arrangerad av Bonniers och det uppmärksammar Bonnier Carlsen genom att ge ut de tre första böckerna i serien i nyutgåva. Det handlar alltså om titlarna Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte, Kulla-Gulla vinner en seger med omslagen från 60-talet gjorda av Elisabeth Kugelberg Christoffersson. Flickan som satt modell var illustratörens dotter Åsa. Boken Kulla-Gulla innehåller också ett efterord skrivet av Maria Nilson, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Böckerna släpps 15 april.

Kulla-Gulla var en stor del av min barndom och den upplaga av serien jag har i min ägo tillhörde min mamma och första boken fick hon på julafton 1958, då hon var åtta år gammal. Omslagen är andra, men jag hittar ingen information om vem som gjort dem. Dessutom är det så att serien består av färre böcker än den nyare som kom på 60-talet, sju böcker totalt istället för elva. Senare kom också en prequel (så himla modernt) som hette Kulla-Gulla på Blomgården och berättade om Gullas tid innan hon kom till Kullatorpet.

En nostalgisk veckoutmaning

Vi har nostalgivecka på Kulturkollo och Carolina har gjort en lista med frågor som jag ska försöka besvara, i alla fall några av dem. Nostalgisvar it is.

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Den jag köpte själv var Carolas Främling 1983. Sedan var det Alphaville (1984) och A-ha (1985) som gällde, innan jag grävde ner mig i Depeche Mode. Blandbanden och min Freestyle var mina kanske viktigaste ägodelar. Jag lyssnade sönder årslistorna från Tracks 1983-1987 innan cd-skivorna började ta över. Eftersom min farbror hade radio- och tv-affär fick vi ny teknik ganska tidigt. Min första stereo med cd-spelare köpte jag sommaren efter nian för min första sommarjobbslön.

Andra nostalgiskivor var Now! That’s What I call Music, som pappa alltid köpte. Ett bra sätt att få tillgång till alla nya låtar på en gång.

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.

Stentvättade jeans instoppade i tubsockorna var ju superdupersnyggt. Däremot fick jag aldrig någon tröja från Fruit of the Loom och inte heller äkta Converse, men ett gäng tröjor med rejäla axelvaddar och fejkade rosa basketskor. Tillsammans med permanentat hår, blå mascara och plastörhängen var looken komplett. I Göteborg fanns affären Mats sport och det var där kläder skulle inhandlas.

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Riktig, som i hyfsat tjock och inte för de minsta barnen får bli min definition och då blir det Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder. Mamma läste högt och jag läste samma sidor själv efteråt.

Favoritdoft schampo/deo

Jane Hellens schampo och balsam var en höjdare. Däremot var jag inte så inne på Date, parfymen som så många älskade. Senare, på gymnasiet, gjorde jag dock av med mina sista sparpengar (och sparade in på maten under några dagar) under en skolresa för att ha råd att köpa en parfym från Salvador Dali. Det ser ut som att det kan vara den som heter Laguna, i alla fall hade den en grön flaska. Min favoritfärg.

Godnattsagan som lästes tusen gånger

Inte godnattsaga just, men jag läste Måns och Mari från vår till vinter varje dag under flera år. När barnen kom hittade jag ett nytt exemplar som jag läste för dem, men inte varje kväll. De var mer förtjusta i Bajsboken och Gruffalon.

Bokserien du läst om och om igen

Ovan nämnda serie av Laura Ingalls Wilder läste jag om och om igen, liksom de om Anne på Grönkulla, Emily och Kulla Gulla.

Det här godiset minns jag!

Snusklubbor! Älskade snusklubbor. Sedan tuggade jag gärna Shake och klämde en och annan påse nötcréme.

TV-serien du fortfarande vill se om

Dallas var familjens serie på fredagar. Eftersom det var far i huset som styrde tv:n och alltid såg varje nyhetssändning, var det få serier vi följde själva. Lilla huset på prärien älskade jag tills den spårade ur rejält och när jag fick en egen, svartvit tv på rummet smygtittade jag på Maktkamp på Falcon Crest utan ljud och med lampan släckt. Ett av de största ögonblicken i min ungdoms tv-historia var dock när vi fick MTV våren i åttan och jag inte längre behövde spela in musikvideos på VHS. Istället kunde jag se The Cures Pictures of you varje dag. Lyckan!

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna

Bra fråga. Nogger är nog den klassiker jag tycker bäst om. Ett tag fanns också andra smaker på Igloo än cola. Blåbär tror jag, men jag kan minnas fel. Både Nogger och Igloo är en bonusglass. I Nogger finns godis i mitten och med Igloo får du två glassar i en om du slickar ordentligt så att du kan dela den.

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den

Alla såg och älskade Dirty Dancing och Döda poeters sällskap (som vi såg tillsammans hela klassen någon gång på högstadiet och grät ikapp). Och ja, jag älskade dem också. Någonstans drömmer jag fortfarande om att vara läraren som lockar upp eleverna på katedern.

Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?

Brunt. Vårt radhus byggdes på 70-talet. Mitt rum hade bruna, blommiga tapeter, som sedan byttes mot rosa. Vet egentligen inte vad som är värst.

Och så lite bonusnostalgi …

Avslutningsvis vill jag bjuda på lite mer musiknostalgi. Definitivt inte världens bästa låt nu, men för fjortis-Linda som åkte in till Turisten på Kungsportsplatsen i Göteborg varannan vecka för att köpa Smash Hits var den fantastisk.

Photo by Jamakassi on Unsplash

En klassisk veckoutmaning

Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?

De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.

Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel (Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.

Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.

Filmer då?

1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca (1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.

Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.

Photo by Kristina Tamašauskaitė on Unsplash

 

När jag tänker på hår …

En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.

Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.

Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.

Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!

Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.

 

Böcker som förändrade även mitt liv

Under våren kommer DN låta en rad författare och kritiker skriva om böcker som förändrat deras liv och i lördags skrev Nina Björk om en boksvit som var viktig även för mig, nämligen den om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Liksom Björk var dessa böcker en del av min uppfostran till tolerant och solidarisk människa. Kulla-Gulla ser den lilla och utsatta människan, dess människovärde och rätt till möjligheter.

Inför valet 2014 skrev jag om böcker som format mig politiskt och där fanns böckerna om Kulla-Gulla självklart med. Ibland önskar jag att pojkar fick läsa fler flickböcker, då dessa ofta har ett budskap som uppmuntrar till att hjälpa och stötta andra. Jag läste den första boken om Kulla-Gulla för mina söner, för det går faktiskt utmärkt att läsa flickböcker även för dem. Även Katitzi fungerar för pojkar. Det är synd om de inte ska få en chans att utvecklas genom litteratur.

Jag ser fram emot fler boktips från Boklördag.

Olikhetsutmaningen: rik och fattig

Dags för andra veckan med olikhetsutmaningen och idag gäller det att presentera två böcker, filmer, tv-serier eller annan kultur, en som passar ihop med ordet rik och en med fattig. Eller varför inte två som passar med båda orden. Ni löser det som ni vill, förra veckan flödade kreativiteten och jag blir mer än gärna överraskad.

Själv väljer jag två böcker, eller rättare sagt bokserier, där huvudpersonen går från att vara fattig, till att bli rik. De är båda serier jag älskade då jag var yngre. Egentligen blir det ju ingen olikhet mellan böckerna, så mycket som inom dem, men så får det bli.

I serien om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström följer vi barnhemsflickan Gulla, som blir piga först på Blomgården och sedan i eländet på Kullatorpet. Det visar sig dock att Gulla är den okända dotterdottern till traktens rika patron och snart blir hon fröken Gunilla och får bosätta sig på herrgården. Hon tar med sig Kullabarnen och de får alla en chans till ett nytt liv.

Som tonåring älskade jag serien om Emma Harte av Barbara Taylor Bradford, som också blev en fantastisk tv-serie med bland andra Liam Neeson. Emma Harte var hushållerska i en fin familj, blev gravid med sonen och fick lämna. Hon lyckas dock, mot alla odds, skapa ett affärsimperium. En riktig karriärssaga.

Fattig och rik, vilka kulturella verk väljer du?

Veckans ord på B: Mina svar

Dags för andra bokstaven och nya veckans ord. Fem ord att associera med böcker. Här kommer mina svar.

Veckans ord är:

begåvad

beundra

bov

bröllop

bur

 

Det finns många författare som är begåvade och som jag beundrar. Senast jag blev riktigt imponerad då jag läste en bok var då jag läste Tidsklyftan av Jeanette Winterson, som jag skrev om igår. Så himla begåvad hon är Winterson. Verkligen en författare att beundra.

Bovar finns det gott om i deckare, men jag glömmer i princip alltid bort dem. Boven i The Darkest Secret av Alex Marwood, som snart kommer på svenska, kommer dock stanna kvar länge.

Ett litterärt bröllop som jag vill lyfta fram är det mellan Gulla och Tomas i Kulla-Gullas myrtenkrona av Martha Sandwall-Bergström från 1951.

Det första jag kom att tänka på gällande ordet bur är boken Fågelburen av Lisa Jewell. Egentligen finns ingen faktisk bur, utan ett hus som blir till en bur eller till och med ett fängelse.

 

Dagens dam i december del 12

Skärmklipp 2015-12-09 13.35.27

Idag pågår en bloggstafett kallad Bloggare för medmänsklighet, som en del av veckan tema kring värme, trygghet och medmänsklighet på Kulturkollo. Mitt bidrag till stafetten kommer senare idag, men jag låter även dagens decemberdam få tillhöra temat. Idag vill jag lyfta fram författaren Martha Sandwall-Bergström, som skrev böckerna om Kulla-Gulla. För mig symboliserar Kulla-Gulla värme, trygghet och medmänsklighet och även om jag aldrig varit ens hälften så god som henne, har böckerna om henne påverkat min syn på människor och på livet. De lärde mig att man alltid tjänar på att vara vänlig mot andra och visst kan jag tycka att idén om hur den fattiga flickan egentligen är rik kan vara lite problematisk, så älskade jag den som barn. Att vara snäll kan liksom aldrig bli fel och Kulla-Gulla må vara hur lillgammal som helst, men ett gott hjärta har hon utan tvekan. För mig är hon inte för perfekt och helgonlik, som kritiker brukar påstå, utan snäll men absolut inte mesig. Dessa så kallade proletärromaner för barn, fick mig att upptäcka andra arbetarförfattare och en sida av Sverige som alltid fascinerat mig.

Jag läste gammelmorfars syster Berthas böcker och de står fortfarande i hyllan och jag räknar dem till de mest värdefulla jag har. Bertha hade inte Kulla-Gulla på Blomgården, för den kom ut först 1972. Därefter kom ytterligare två böcker, som jag faktiskt inte läst, Kulla-Gulla på barnhemmet och Kulla-Gulla lill-piga från 1986 respektive 1987.

Första boken om Kulla-Gulla var färdig 1945 och Martha Sandwall-Bergström skickade in den till en barnbokspristävling utlyst av Bonniers. Hon vann och en serie på sju böcker kom ut mellan åren 1945 och 1951. I år är det alltså 70 år sedan den första boken gavs ut och det borde jag fira med en omläsning. Jag läste Kulla-Gulla på Blomgården för ett par år sedan och det funkade riktigt bra, trots att den var ganska så långsam och mångordig jämfört med dagens barnböcker.

Det är serien som gavs ut 1965-1968 som jag har hemma. Där har böckerna omarbetats och titlarna Kulla-Gulla vinner en seger, Kulla-Gullas första bal och min favorit Kulla-Gulla och Tomas Torpare tillkommit. I den senare sluts cirkeln, då den nu rika Gunilla träffar mannen av folket.

För länge sedan läste jag också böckerna om Majken och familjen Oskarsson, tre böcker som gavs ut i början av 50-talet, men det är främst för Kulla-Gulla jag minns Martha Sandwall-Bergström.

Här finns en fin artikel om Martha och Gulla.

bigOriginal

Foto: Torbjörn Andersson

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: