Kristina Lugn

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Till mina fina studenter

I år mer än någonsin har jag insett vilken ynnest det är att få lära känna unga människor och följa dem under några av de viktigaste åren i deras liv. Från de lite småtrumpna sextonåringarna till de nu ganska vuxna och definitivt kloka personligheter som de blivit. Någon som var arg på allt har mjuknat, en annan som var rädd för allt klarar mer än både hen och jag trott, någon som kämpade redan i ettan klarade alla tre kurserna i svenska med hårt arbete, någon annan klarar sig lätt men har kanske börjat ana att det finns ännu mer kapacitet, en kapacitet som jag sett och hoppas får ta plats, någon annan har förvandlats till någon som är blygast av de blyga till någon som tar plats och ännu en har rest sig från en jobbig period och nått målet. Varje någon är flera och alla är betydelsefulla.

Elever är den del av mitt yrke som jag aldrig kommer att tröttna på. Eleverna är grejen. Eleverna gör jobbet. Ja, jag svär över dem ibland och ja, det har också hänt att jag svurit åt dem. Årets studenter har gett mig ett gäng gråa hår, tro mig, men mest av allt har jag ändå tyckt om dem och framför allt tyckt om att följa dem utvecklas. Det blev så tydligt när jag lyssnade på deras senaste (sista) boksamtal och jag nästan grät en skvätt av de fantastiska litterära resonemang som de förde kring böckerna de läst och kring världen de beskrev. Vilka fina, empatiska och smarta ungar.

Idag tar en ganska stor och brokig klass esteter studenten. Eftersom mitt minne fungerar så att gamla elevers namn byts ut mot nya så fort det blir hösttermin (jag har en teori om att jag varje höst når det maxantal namn som min hjärna klarar och att några därför kastas ut) ska jag inte lova att jag kommer att minnas alla namn, men jag kommer att minnas alla elever. Vissa mer än andra, av både bra och kanske mindre bra skäl, men helt ärligt kan jag säga att ingen av de drygt trettio elever som idag säger hejdå till är något mindre än en väldigt intressant och bra person. Mycket kan sägas om elever som jag träffar, men tråkiga är de aldrig och det säger jag med kärlek.

Som traditionen bjuder så ger jag boktips på studenten, vilket inte torde överraska någon av mina studenter eller för den delen någon annan som känner mig. Några böcker och några författare som kan guida er i livet eller i alla fall lära er något om det.

För alla som är musiker eller gillar musik rekommenderar jag Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid. En fantastisk intervjubok om ett hyllat band under 70-talet där vi får veta hur de gick till när de spelade in sin mest kända skiva. Och nej, de har aldrig funnits, men det är likafullt en fantastisk bok.

Samlade verk av Lydia Sandgren är sjukt tjock, så det krävs en van läsare, men den som läser får följa två blivande författare och en blivande konstnär i Göteborg på 80-talet. Lägg därtill en period i Paris och ett mysterium med en försvunnen fru och mamma.

Vad får man egentligen skriva om kända personer? Nästan vad som helst tycker jag. Curtis Sittenfeld har bland annat skrivit American Wife, en roman om Laura och George W Bush och är nu aktuell med Rodham som handlar om hur det kunde ha blivit om Hillary Clinton aldrig gifte sig med Bill. En riktigt bra författare som rekommenderas.

Mot bakgrund av vad som händer i USA just nu och hur samhället där alltid behandlar delar av sin befolkning vill jag rekommendera Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones där vi får följa Roy och Celestial vars liv förändras när Roy mot sitt nekande döms för ett brott och sätts i fängelse.

Normala människor av Sally Rooney är en fantastisk bok om Conell och Marianne som växer upp i samma irländska småstad och sedan studerar vidare i Dublin. Den har blivit en fantastisk tv-serie, men boken är självklart bättre. Läs den.

Två författare som skriver om sexualitet och identitet på ett väldigt vacker sätt är Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, nu bosatt i Frankrike och Nina Bouraoui med rötterna i Algeriet. Ni kan nästan välja vilken bok som helst av dessa genier, men ha tålamod, det går inte alltid så snabbt, men är väldigt vackert och tänkvärt.

Elin Boardy (bibliotekarie på Lerums bibliotek och en fantastisk författare) skriver i sin senaste bok Nätterna på Winterfeldtplatz om att bryta heteronormen och de minst sagt trånga könsrollerna under 20-talet. En berättelse om Hedvig som reser till Berlin för att bo hos sin faster och kliver in i en värld som har så mycket mer av allt än hon kunnat föreställa sig.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig är en bok som är ganska svart, men också väldigt hoppfull. Författaren beskriver sin depression och ångest och vägen till ett bättre liv på ett sätt som är lätt att ta till sig både för den som själv mår dåligt, men också för de som har närstående som gör det.

Jag vet att jag försökte locka med några noveller av Haruki Murakami på frivillig basis så här i slutet på terminen och inser att få läste, men vill verkligen rekommendera er att upptäcka denna mycket annorlunda författare. Sunkiga könsroller säger en del, fascinerande berättelser om sårbara människor säger jag. Mer eller mindre surrealistiska dessutom. Novellerna jag delade med er är hämtade från samlingen Elefanten som gick upp i rök och jag rekommenderar också Kafka på stranden och Norwegian wood.

Apropå världslitteratur så måste ni verkligen upptäcka Chimamanda Ngozi Adichies böcker om ni inte redan gjort det. Jag lärde mig t.ex. massor om Biafra när jag läste En halv gul sol.

Bli bäst på att skriva genom att använda Svenska skrivregler eller inspireras av Bodil Malmstens Så gör jag. Allt Bodil Malmsten skriver är för övrigt inspirerande. Missa inte hennes dikter och inte heller Kristina Lugns, Tomas Tranströmers eller Per Wästbergs. Döda eller gamla nu, men så har det inte alltid varit.

En stor poet har gått ur tiden

Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att poeten och akademiledamoten Kristina Lugn avlidit. För mig är hon utan tvekan en av de stora poeterna och samlingen Hejdå, ha det så bra finns med på listan från 2018 där jag listat de 100 bästa böckerna jag läst.

På Instagram skriver Peter Englund om kollegan som också var gudmor till hans dotter och skriver att “ingen annan ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat.” Jag fastnar för orden “konfunderad, road och förbryllad” och vill lägga till imponerad. De texter Kristina Lugn skrev var ofta otroligt fyndiga, tänkvärda och inte sällan vackra.

Jag skrev om boken Hejdå, ha det så bra och konstaterade att jag borde läst mer av Kristina Lugn då boken  var “något av det bästa jag läst. Så annorlunda, så galet och så bra. Så svårt att skriva om.”

Annorlunda, galen och bra känns som en bild som jag som utomstående hade av Kristina Lugn. Jag minns hur jag såg henne i tv-programmet “Oförutsett” tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson som mötte hemliga gäster, drack sprit, rökte och var oväntat frispråkiga. Jag var tretton år och fascinerades främst av just Kristina Lugn. För den som är nyfiken finns serien på Öppet Arkiv och första avsnittet med Kjell-Olof Feldt är riktigt roligt. Lugn själv tyckte att det var fruktansvärt och det ledde också till att folk började hata henne för att hon pratade så långsamt. Om detta talar hon i en fin intervju från Babel där Daniel Sjölin faktiskt når Kristina Lugn. Året är 2008 och Lugn berättar om hur hon redan som barn lärde sig att använda språket för att få ett övertag. Hon pratar också om döden och hur man som död inte längre går runt och ser dum ut.

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut

De talar också om dikten som inleds “Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag” som hon skrivit till sitt första barnbarn. Att vara mormor är hennes viktigaste roll, berättar hon och vill att det enda som ska stå på hennes gravsten är “mormor”. Hela dikten är fantastisk, men den här strofen är min favorit:

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Jag lyssnade igår på Kristina Lugn som talade om att hantera ångest i radioprogrammet Allvarligt talat och fascinerades av att hon är poet även då hon talar, samtidigt som hon är glasklar bildar orden en dikt fylld av metaforer och fylld av ärlighet. “Ångest är en smärta och den kan hävas, precis som fysisk smärta kan hävas. Rädda kommer vi säkert alltid att vara, men att alltid ha ångest är inte uthärdligt. Det orkar vi inte. Det måste vi inte orka.”

Sedan läste jag Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik tills jag somnade. Galopp galopp.

Några rader från Hejdå, ha det så bra får avsluta:

Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.


Nu har en stor poet mött döden med de snygga benen iklädda svarta stövlar och med långt gyllene hår.

Hejdå, ha det så bra.

Foto: Cato Lein

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det sägs vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

 

Danius lämnar Svenska Akademien

Idag meddelade Svenska Akademien i ett pressmeddelande att Sara Danius lämnar Svenska Akademien. Tillförordnade ständiga sekreteraren Anders Olsson berättar att de “nått en överenskommelse” och “gjort upp i godo”, men vad det betyder vet vi inte mycket om.

Klart är att Horace Engdahl kan ses som segrare i den maktkamp mellan honom och Sara Danius som målats upp. Oavsett vad som hänt förutom det vi redan vet mellan dem, tycker jag att det här är en beklaglig upplösning.

Sara Danius valdes in i Svenska Akademien 2013 och tog plats på stol nummer 7, som tidigare tillhört många män, däribland Knut Ahlund som hon ersatte, men också Selma Lagerlöf. När Danius blev vald till den första kvinnan på posten som ständig sekreterare förde hon på många sätt Lagerlöfs banbytande karriär vidare.

Sara Danius lämnade sin position 12 april 2018 och meddelande då att hon inte längre skulle delta i Svenska Akademiens arbete. Att hon idag formellt lämnar sin stol är därför inte överraskande, men icke desto mindre sorgligt.

Av de fem kvinnor som satt i Svenska Akademien när historien kring Jean-Claude Arnault rullades upp finns bara en kvar och det är Kristina Lugn. En ojämlig samling har alltså blivit ännu gubbigare, då både könsfördelningen och genomsnittsåldern påverkats negativt. Nu har förvisso poeten Jila Mossaed tillträtt på stol nr 15 och Tua Forsström som kommer att ersätta Katarina Frostenson på stol nr 18. Nya inval kommer att göras under året, men Forsström samt kommande kandidater blir formellt en del av Svenska Akademien i december 2019.

Två kvinnor deltar alltså aktivt i Svenska Akademien just nu och med tanke på att såväl Kerstin Ekman och Lotta Lotass var passiva ledamöter ganska länge är det rent praktiskt inte någon större skillnad mot de tre som fanns med i arbetet tidigare, men formellt är det en stor skillnad och utvecklingen måste helt klart vändas.

Gubbväldet tycks ha segrat ännu en gång och det är bara att beklaga. Det är hög tid för Svenska Akademien att förflytta sig in i tvåtusentalet. I det pressmeddelande som Sara Danius framkommer hennes besvikelse över att arbetet med att öka antalet kvinnliga ledamöter avbrutits, vilket märks i t.ex. detta citat:

Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår.

 

 

Uppdatering: Senare under dagen har det i ett pressmeddelande från Sara Danius framkommit att hon erbjudit sig att återta positionen som Ständig sekreterare i sommar, då Anders Olsson uppges planera att avgå. Något som Svenska Akademien tackat nej till, oklart genom vem. Enligt Anders Olsson ska ett sådant erbjudande inte ha inkommit och han menar att det är oseriöst av Danius att göra ett sådant uttalade. Att relationen mellan Danius och Akademien är infekterad märks i varje uttalade.

Så här sa Sara Danius till TT:

Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller.

Däremot har Sara Danius fått en offentligt ursäkt (om än vag) från Akademien kring behandlingen av henne i rollen som ständig sekreterare:

Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta.

Danius har också ingått en avtal med Svenska Akademien som innebär att hon får 21 månadsarvoden räknat från april förra året, då hon slutade sitt aktiva arbete i Svenska Akademien, till april i år och därefter ytterligare nio månader totalt 2,1 miljoner kronor.

 

Frankie Fouganthin CC BY-SA 4.0

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Mina svar på L

Skärmklipp 2015-11-05 17.33.36

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på L.

Hejdå, ha det så bra av Kristina Lugn är en av de bästa diktsamlingar jag läst. Direkt då jag läst den lånade jag Lugns samlade verk och läste här och där ett bra tag, innan mina låneperioder vart slut. En bok jag borde investera i och äga. Matilda Gistavsson kallade Kristina Lugn för “det sista geniet” i en artikel i DN och jag är benägen att hålla med. Lugn är ett geni, om hon är det sista låter jag vara osagt.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på L vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Här blev det för ovanlighetens skull svårt. Jag valde till slut Lily Allen, som egentligen inte är något jättestor idol, men hennes låt Fuck you, tillägnad George W Bush är så vansinnigt bra att hon förtjänar all kärlek.

Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på L som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Det blir faktiskt mer musik. Jag kan inte utelämna Laleh, som jag tycker är så ofantligt begåvad. Musiken är lysande. Hennes avskalade version av Some die young på “Hela Sverige skramlar” gick helt in i hjärtat.

Vilken kvinna med för- eller efternamn på L är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Jag har snöat in lite på fotografer och visst har jag sett någon utställning av och med Anne Leibovitz, men jag skulle verkligen vilja veta mer om henne och hennes konst.

 

Bokcirkeln är inne

Den 3 september startar serien Bokcirkeln i Hökarängen, där Kristina Lugn ska prata om livet och böcker med fyra cirkeldettagare. Bokcirklar ligger i tiden helt klart. Första boken ut är Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, som jag läste för 20 år sedan under mina litteraturstudier och tyckte mycket om.

Kristina Lugn, Dostojevskij och en bokcirkel. Det kan inte gå fel. För visst har Lugn rätt i att vi behöver varandra och att en bokcirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Om det är lika givande att titta på andra som bokcirklar återstår att se, men poddcirklar funkar ju utmärkt, så rimligen borde det funka i tv-format också.

Lugnläsning pågår

Jag håller på att läsa Kristina Lugns Dikter 1972-2003. En tjock sak som jag tycker är värd en ett sammanfattande inlägg.

Första samlingen om jag inte kom 1972 och den tar inte riktigt tag i mig. Den kallas “en stilsäker debut” och visst har Lugn en genomtänkt och personlig stil, väl utvecklad för en debutbok. Det är hårt, brutalt och inte sällan nattsvart. Om mannen som tar henne bakifrån och tar bit efter bit av henne, om gnället som hon inte förstår, om kärlek och om lögn. Dikterna andas stor rädsla och många av dem skrämmer mig i sin brutalitet. Ironin, som jag förknippar med Lugn, finns där med inte så mycket av den svarta humor som jag gillade i Hejdå, ha det så bra.

Egentligen har jag fel när jag säger att om jag inte inte tar tag i mig,då den väcker mycket känslor. Det finns dock få dikter jag känner att jag vill och måste återvända till.

Nu läser jag istället vidare i Till min man, om han kunde läsa.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: