Per Wästberg

Till mina fina studenter

I år mer än någonsin har jag insett vilken ynnest det är att få lära känna unga människor och följa dem under några av de viktigaste åren i deras liv. Från de lite småtrumpna sextonåringarna till de nu ganska vuxna och definitivt kloka personligheter som de blivit. Någon som var arg på allt har mjuknat, en annan som var rädd för allt klarar mer än både hen och jag trott, någon som kämpade redan i ettan klarade alla tre kurserna i svenska med hårt arbete, någon annan klarar sig lätt men har kanske börjat ana att det finns ännu mer kapacitet, en kapacitet som jag sett och hoppas får ta plats, någon annan har förvandlats till någon som är blygast av de blyga till någon som tar plats och ännu en har rest sig från en jobbig period och nått målet. Varje någon är flera och alla är betydelsefulla.

Elever är den del av mitt yrke som jag aldrig kommer att tröttna på. Eleverna är grejen. Eleverna gör jobbet. Ja, jag svär över dem ibland och ja, det har också hänt att jag svurit åt dem. Årets studenter har gett mig ett gäng gråa hår, tro mig, men mest av allt har jag ändå tyckt om dem och framför allt tyckt om att följa dem utvecklas. Det blev så tydligt när jag lyssnade på deras senaste (sista) boksamtal och jag nästan grät en skvätt av de fantastiska litterära resonemang som de förde kring böckerna de läst och kring världen de beskrev. Vilka fina, empatiska och smarta ungar.

Idag tar en ganska stor och brokig klass esteter studenten. Eftersom mitt minne fungerar så att gamla elevers namn byts ut mot nya så fort det blir hösttermin (jag har en teori om att jag varje höst når det maxantal namn som min hjärna klarar och att några därför kastas ut) ska jag inte lova att jag kommer att minnas alla namn, men jag kommer att minnas alla elever. Vissa mer än andra, av både bra och kanske mindre bra skäl, men helt ärligt kan jag säga att ingen av de drygt trettio elever som idag säger hejdå till är något mindre än en väldigt intressant och bra person. Mycket kan sägas om elever som jag träffar, men tråkiga är de aldrig och det säger jag med kärlek.

Som traditionen bjuder så ger jag boktips på studenten, vilket inte torde överraska någon av mina studenter eller för den delen någon annan som känner mig. Några böcker och några författare som kan guida er i livet eller i alla fall lära er något om det.

För alla som är musiker eller gillar musik rekommenderar jag Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid. En fantastisk intervjubok om ett hyllat band under 70-talet där vi får veta hur de gick till när de spelade in sin mest kända skiva. Och nej, de har aldrig funnits, men det är likafullt en fantastisk bok.

Samlade verk av Lydia Sandgren är sjukt tjock, så det krävs en van läsare, men den som läser får följa två blivande författare och en blivande konstnär i Göteborg på 80-talet. Lägg därtill en period i Paris och ett mysterium med en försvunnen fru och mamma.

Vad får man egentligen skriva om kända personer? Nästan vad som helst tycker jag. Curtis Sittenfeld har bland annat skrivit American Wife, en roman om Laura och George W Bush och är nu aktuell med Rodham som handlar om hur det kunde ha blivit om Hillary Clinton aldrig gifte sig med Bill. En riktigt bra författare som rekommenderas.

Mot bakgrund av vad som händer i USA just nu och hur samhället där alltid behandlar delar av sin befolkning vill jag rekommendera Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones där vi får följa Roy och Celestial vars liv förändras när Roy mot sitt nekande döms för ett brott och sätts i fängelse.

Normala människor av Sally Rooney är en fantastisk bok om Conell och Marianne som växer upp i samma irländska småstad och sedan studerar vidare i Dublin. Den har blivit en fantastisk tv-serie, men boken är självklart bättre. Läs den.

Två författare som skriver om sexualitet och identitet på ett väldigt vacker sätt är Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, nu bosatt i Frankrike och Nina Bouraoui med rötterna i Algeriet. Ni kan nästan välja vilken bok som helst av dessa genier, men ha tålamod, det går inte alltid så snabbt, men är väldigt vackert och tänkvärt.

Elin Boardy (bibliotekarie på Lerums bibliotek och en fantastisk författare) skriver i sin senaste bok Nätterna på Winterfeldtplatz om att bryta heteronormen och de minst sagt trånga könsrollerna under 20-talet. En berättelse om Hedvig som reser till Berlin för att bo hos sin faster och kliver in i en värld som har så mycket mer av allt än hon kunnat föreställa sig.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig är en bok som är ganska svart, men också väldigt hoppfull. Författaren beskriver sin depression och ångest och vägen till ett bättre liv på ett sätt som är lätt att ta till sig både för den som själv mår dåligt, men också för de som har närstående som gör det.

Jag vet att jag försökte locka med några noveller av Haruki Murakami på frivillig basis så här i slutet på terminen och inser att få läste, men vill verkligen rekommendera er att upptäcka denna mycket annorlunda författare. Sunkiga könsroller säger en del, fascinerande berättelser om sårbara människor säger jag. Mer eller mindre surrealistiska dessutom. Novellerna jag delade med er är hämtade från samlingen Elefanten som gick upp i rök och jag rekommenderar också Kafka på stranden och Norwegian wood.

Apropå världslitteratur så måste ni verkligen upptäcka Chimamanda Ngozi Adichies böcker om ni inte redan gjort det. Jag lärde mig t.ex. massor om Biafra när jag läste En halv gul sol.

Bli bäst på att skriva genom att använda Svenska skrivregler eller inspireras av Bodil Malmstens Så gör jag. Allt Bodil Malmsten skriver är för övrigt inspirerande. Missa inte hennes dikter och inte heller Kristina Lugns, Tomas Tranströmers eller Per Wästbergs. Döda eller gamla nu, men så har det inte alltid varit.

Verken som ger mig tröst och verklighetsflykt

I DN berättar 15 kulturskapare om kulturella verk som ger dem tröst i dessa tider och jag tänkte göra detsamma.

Tua Forsström lyfter fram Alfabet av Inger Christensen och det vill jag också göra. En av de finaste diktsamlingar som skrivits med ett suggestivt, mantraliknande språk. En annan diktsamling som jag tycker väldigt mycket om är Förtöjningar av Per Wästberg som jag läst så många gånger att jag nästan kan den utantill.

En bok som jag inte läst på länge, men läst väldigt många gånger är egentligen tre böcker, nämligen Barrytown-trilogin av Roddy Doyle. Den innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Uppföljaren The Guts som utspelar sig många år efter när Jimmy Rabbitte Jr hunnit bli 47 år gammal är också riktigt bra.

Trevliga filmer är bra i eländiga tider och en film jag sett en miljard gånger är Fyra bröllop och en begravning. En film med riktigt hög nostalgifaktor som jag är sugen på att se är Sound of Music.

Och tv-serier, de håller länge! Jag ser just nu den 16:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy och är småsugen på att se om Suits i väntan på en ny säsong. Downton Abbey är en annan serie som är värd att se igen, liksom den brittiska klassikern The House of Eliott som jag har på dvd. Nya säsongen av La Casa de Papel lockar också.

Musik är bra också för att skingra tankarna. Jag lyssnar just nu på Håkan Hellströms nya låt som också fick mig att lyssna vidare på R.E.M. En ny favorit är Sufjan Stevens som också fått mig att återupptäcka José Gonzalez. Kents bästa platta Verkligen är också perfekt för att mota bort ångest.

Vilka kulturella verk vänder du dig till för att få tröst?

 

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det sägs vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

 

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Svenska Akademien går vidare, men vissa står och stampar

Katarina Frostenson tiger som muren och har vad vi vet fortfarande sin stol i Svenska Akademien kvar. Beslut ska ha tagits redan 4/10 om att Frostenson måste lämna sin stol, eller inte. Horace Engdahl och Jayne Svenungsson ska vara de enda som vill att Frostenson ska sitta kvar, eller så är det fler, eller färre. Uppgifterna från och kring Svenska Akademien har varit motstridiga. Att det är just Engdahl som reserverar sig överraskar inte. Än mer tydligt att han gör allt för att inte stöta sig med sin vän Arnault blev det efter reportaget i brittiska Times Literary Supplement. Det finns enligt Engdahl inga bevis för att Arnault har gjort det han anklagats för, utan han är ett offer för den farliga tid vi lever i, där män inte tillåts göra någonting utan att anklagas för trakasserier. Det är ett år sedan rörelsen #metoo inleddes och snart ett år sedan DN:s artikel om de 18 kvinnor som vittnar om att Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. Många har under året förstått hur illa det egentligen sett ut med jämställdheten och jämlikheten i en värld där män tar för sig på bekostnad av kvinnor. Horace Engdahl har däremot inte förstått någonting, utan står fortfarande och stampar på en plats där sexuella trakasserier och övergrepp skrivs om till vivörliv. Anders Olsson kommenterar fåordigt, men visst måste Engdahl snart ses som en belastning snarare än en tillgång för Svenska Akademien?!

På fredagen 12/10 uttalade sig Wästberg om att en resolution ska ha godkänts, som uppmanar Frostenson att lämna Svenska Akademien. Han bekräftade också att att två ledamöter reserverat sig. På lördagen publicerade DN ett uttalande från Anders Olsson, där han berättade att Frostenson kan avgå självmant, eller bli en del av en ny undersökning om huruvida hon “missbrukat informationen om kandidaterna för sin egen vinning”.

Hur går det då med invalet av nya ledamöter? Nya ledamöter har valts in, sa Per Wästberg efter Svenska Akademiens möte 11/10, medan Anders Olsson dementerade. Då Eric M Runesson och Jila Mossaeds valdes in fick vi redan dagen efter veta att kungen godkänt de två ledamöterna. Efter mötet 11/10 var det tyst, men rykten om nya ledamöter har florerat. Ett namn som återkommer är författaren Niklas Rådström och det låter som ett sannolikt val. Enligt Wästberg har två kandidater tillfrågats, en var på semester och kunde inte nås, den andra ville ha betänketid. Peter Englund bekräftar att han deltagit i inval med insända röster. Anders Olsson har hela tiden dementerat att några inval gjorts och vi har inte heller fått bekräftat att så har skett. Senare har också Per Wästberg dementerat inval, men menar att kandidater tillfrågats.

Igår hade så Svenska Akademien ytterligare ett möte och idag fick vi veta lite mer. Ny på stol 11 och ersättare för Klas Östergren är litteraturvetaren Mats Malm. Han är föreståndare för Litteraturbanken och professor i litteratur på Göteborgs Universitet.

Och ja, Niklas Rådström har fått frågan och säger sig vara redo att ingå i Svenska Akademien om rätt förutsättningar finns, vilket han menar inte är fallet just nu. Han säger inte rätt ut att han tackat nej, men inte heller att han tackar ja. Jag hade ju önskat att ersättaren för Sara Stridsberg blir en kvinna. Det finns få av dem kvar i Svenska Akademien som den ser ut just nu.

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna “stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som “bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då “Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan “team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

 

Det gula pensionatet

Jag hade inte planerat att lyssna på det här seminariet, men jag orkade inte vandra genom hela mässan, gick förbi H1 och såg att mina stora idol Per Wästberg hade ett kort seminarium om senaste boken Det gula pensionatet. Den har jag inte läst, men Wästberg är alltid Wästberg. Mina favoriter är hans dikter, men även romanerna om Johan Fredrik Victorin är fina. 

Huvudpersonen i senaste boken, som är dem första romanen på åtta år, är just pensionatet, menar Wästberg. Det gamla huset med saker som gäster lämnat kvar. Lite bedagat och den svunna storhetstiden anas, men existerar inte längre. De fina familjerna åker inte längre dit på skollovet. Nu åker man på spa eller andra finare ställen där man kan spela golf. 

Det gula pensionatet kallas för “ett bitskt kammarspel” där det gamla Sverige anas. Wästberg menar att han hade roligt under skrivandet och tycker själv att det roliga finns även i boken. Det är också en samhällssatir, kanske en allegori om ett Sverige i nedgång och förfall. Underrubriken är “en händelselös roman”, trots att det självklart inte går att skriva en tjock bok utan att det händer någonting alls. 

Jag-berättaren är en av gästerna, men vi vet inte så mycket om honom och det är inte heller meningen. Det är inte Wästberg, även om de har några gemensamma drag.

Kaj Agaton är antagonisten, den andre gästen och en egen person, inte en del av jag-personen som vissa spekulerat i. Mellan dessa herrar pågår en kamp. Jag-personen vill förgifta Agaton med svamp och det är tydligt att han inte tycker om honom. 

Det är en otäck bok, säger Wästberg och flera recensenter har påpekat just det. Någon jämförde den till och med med Anteckningar från ett källarhål (numera En underjordisk dagbok), vilket gjorde Wästberg mycket glad. Andra som inspirerat honom är Samuel Beckett och Franz Kafka.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: