Vilhelm Moberg

Vad säger partiledarna om kultur?

pile of covered books

Inför valet i höst har DN Kultur intervjuat partiledarna om vilken kultur de konsumerar. Först ut var Ebba Busch som fick kanske mest uppmärksamhet för att hon lyfte fram Henrik Schyffert som sin värsta kulturupplevelse, något som han självklart tog som en komplimang och passade på att citera Charlie Chaplin:

Den bästa kritiken jag nånsin fått är att fascisterna hatar mig

Intervjun var rätt förutsägbar, minst sagt. Ebba Busch lyfte fram Pelle Svanslös, som hon läser högt för sina barn och självklart även Astrid Lindgren och för att göra det ännu mer supersvenskt, Carl Larsson. Efter att ha läst intervjun är det lätt att konstatera att Busch inte är någon läsare, men att tv och musik verkar stå högre i kurs.

Andra partiledaren som intervjuades var Märta Stenevi och hon lyfter, liksom Busch, fram Frankrike som föregångsland när det gäller kulturpolitik. Tydligt är dock att hon befinner sig mycket mer i samtiden än vad Busch gör. Hon skrattar åt Herr Talman (inte 90-talsserien Seinfeld) och läser böcker som kommit ut nyss. Bland dem finns Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga och Vänligheten av John Ajvide Lindqvist som står även på min läslista. Något som gör mig extra glad är att hon förordar estetiska ämnen på alla gymnasieprogram, något som inte lär plocka en massa röster i höst, men som jag håller med om är riktigt viktigt.

Nooshi Dadgostar väljer bort Astrid Lindgren för Vilhelm Moberg när hon ska utse Sveriges viktigaste kulturperson genom tiderna, men ökar sin folklighet genom att önska sig Babben Larsson som kulturminister. Hon håller på att läsa Annie Reuterskiölds När du dör ska jag vara nära och planerar att läsa Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan och Vargarna från evighetens skog i sommar. Ett lite oväntat, men intressant val. Att Nooshi Dadgostar tipsar om systern Alice senaste bok utan att berätta att det är hennes syster är kanske lite över gränsen, men med det sagt vill jag verkligen läsa hennes senaste bok Göra mig förtjänt.

Ulf Kristersson svarar ganska kort på frågorna, men det finns lite intressant att lyfta trots detta. I tidigare kulturintervjuer har Kristersson överraskat mig positivt och positivt denna gång är att han lyfter en del nyare kultur och att han just läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Att han också läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker får ändå sägas vara ett mer medvetet sätt att nämna henne på än många andra. Synen på kultur känns också vettig, även om den är minst sagt svepande.

Nästa på tur är Magdalena Andersson som (kanske inte så oväntat) nämner Brigitte Nyborg som den fiktiva karaktär som hon identifierar sig med. I läshögen ligger Annie Reuterskiölds bok När du dör ska jag vara nära och det mest positiva med intervjun är att hon lyfter läsning för barn och unga som ett extra viktigt kulturområde. Här får det gärna komma konkreta satsningar. Lite fint är det också att hon lyfter lärare i den kommunala Kulturskolan som extra viktiga. Liksom jag hoppas Andersson på fler böcker av Lydia Sandgren. Det vore sorgligt om det inte blev mer efter Samlade verk.

Jimmie Åkesson lyfter sitt partis fokus på det svenska kulturarvet och svensk kultur, utan att egentligen kunna ge exempel på vad det är. Han tycker dock att Astrid Lindgren är den person som betytt mest för svensk kultur och vill se Lasse Berghagen som kulturminister. Minst en känga till det han kallar ”finkultur” ges och självklart vill Åkesson hellre vara folklig. Musik är viktigt för honom, det är tydligt och då främst hårdrock.

Johan Pehrson jobbar om möjligt ännu hårdare på folkligheten, men har hånats en del på sociala medier efter att han i Aftonbladet påstått sig ha läst såväl Proust som Houellebecq i skolan, trots att den senare debuterade i mitten av 90-talet och översattes till svenska första gången 2000 då Elementarpartiklarna gavs ut av Albert Bonniers förlag. I övrigt lyfter Pehrson vikten av bibliotek, identifierar sig med Alfons Åbergs pappa och verkar gilla att både läsa och gå på teater.

Annie Lööf lyfter fram Selma Lagerlöfs storhet och det är något jag håller med om. Samtidigt känns det lite krampaktigt, som Alex Schulman skriver i sin text om det lite pinsamma i att alla partiledare, utan Jimmie Åkesson enligt honom, försöker vara både mer kulturella och mer folkliga än de är. Jag kan hålla med, men är ändå glad att Lööf lyfter Lagerlöf. Lite tråkigt är det dock att hon snarare berättar om böcker hon vill läsa än böcker hon läst. Om hon håller sig från Astrid Lindgren, nej det gör hon inte, utan berättar om hur hon ofta setts som en Pippi Långstrump.

Det är intressant att få smygkika på partiledarnas kulturvanor, samtidigt är det mer förutsägbart och bekant än nytt och spännande. Läs gärna Barbro Hedvalls text om att det bekanta är det vi vill ha. Det som också är tydligt är vilka av partiledarna som verkligen är intresserade av kultur och som är läsare på riktigt, istället för att bara posera och välja sådant de tror funkar. Jag kan hålla med Alex Schulman om att det är problematiskt, men tror inte att det är så enkelt att de som säger sig gilla ”rätt” kultur fejkar och att endast Jimmie Åkesson är ärlig. Jag ser till exempel Märta Stenevi och Ulf Kristersson som ”riktiga” läsare, möjligen skulle även Nooshi Dadgostar kunna kvala in.

Liknande kulturintervjuer gjordes inför valet 2018 och dem skriver jag om här och här. Spoiler alert: Astrid Lindgren var poppis då också och avslutningen på det andra inlägget håller fortfarande.

Och nej, jag har inget emot Astrid Lindgren. Jag gillar och gillade hennes böcker som barn. Men det är lite som när lärare inte kommer förbi Ondskan när de ska låta sina elever läsa i skolan. Det finns så mycket mer.

Bokcirkelstips i februari 2022

Dags för månadens boktips och jag blandar gammalt med nytt, tunt och tjockt, lättläst och mer krävande.

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld har några år på nacken, men är aktuell igen eftersom den just filmatiserats. Både boken och filmen är fantastiska och som vanligt hävdar jag att det går alldeles utmärkt även för äldre vuxna att läsa böcker för unga vuxna. Huvudpersonen Joanna har adhd och inte pengar nog att hämta ut sin medicin, något som försätter henne i minst sagt märkliga situationer. Det finns en del skillnader mellan boken och filmen, men båda är bra. Boken finns i nyutgiven pocket.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg är en annan bok som just blivit film och jag blir sugen både på att se den och att läsa om boken. Enda nackdelen jag kan se med Utvandrarna som cirkelbok är att den är rejält tjock. Som jag minns det är dock berättelsen om Karl Oskar och Kristina lättläst och välskriven. Boken finns i nyutgiven pocket med filmomslag, men den här utgåvan från 2013 är så mycket vackrare.

I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck är en trevlig bok om invånarna i koloniområdet Ådala. Huvudpersonen Anna har just blivit singel och behöver något att fylla livet med. Svaret blir en kolonistuga i området vid Stångsån i Linköping. Där bor också Ragnar, en äldre man som älskar sin kolonistuga och sin frihet, men avskyr kolonipolisen Rigmor och gör allt för att reta upp henne. Anna tycker han dock om och tar henne under sina vingar. De vid första anblick stereotypa karaktärerna utvecklas under bokens gång och vi bjuds på trevlig, somrig läsning. Boken finns i pocket och snart kommer andra delen i serien som fått titeln Längtan över Ådala.

Sorgen, lyckan, livet av Meg Mason är en stark berättelse om psykisk ohälsa. Huvudpersonen Martha har alltid känt sig annorlunda, men hennes man Patrick tycker nog att varken är mer eller mindre komplicerad än någon annan. När Martha fyller 40 hamnar hon i någon slags kris. Hon vill inte ha barn, ifrågasätter sitt liv och hamnar i en rejäl svacka. Det här är en bok som hade kunnat vara nattsvart, men som istället blir en ömsint och fin skildring av det svåraste i livet, att lyckas leva det utan att ge upp. Boken är alldeles ny i pocket och när jag läste den i en av mina bokcirklar hade vi massor att prata om.

En sång för alla dom av Mike Gayle handlar om Hubert Bird, en äldre man som är väldigt ensam. Varje vecka talar han med sin dotter i Australien och för att inte oroa henne har han hittat på ett gäng vänner och berättar om allt han gör med dem. I verkligheten får han aldrig besök tills en granne knackar på och ber om hjälp. Hon ska på en jobbintervju och undrar om Hubert kan passa hennes dotter. Parallellt med berättelsen i nutid får vi följa Hubert som ung och båda berättelserna är mycket fina. Boken finns i pocket.

Photo by Anete Lūsiņa on Unsplash

Veckans kulturfråga v.6 2022

Idag hävs restriktionerna och allt vad kulturen har att erbjuda står åter till förfogande. Veckans kulturfråga är därför given.

Vilka kulturella upplevelser ser du mest fram emot när restriktionerna hävs?

En av de saker jag saknat mest under pandemin är märkligt nog att gå på bio. Märkligt för att jag så sällan gör det och därför borde klarat mig utmärkt utan det. Att se på film helt koncentrerat, utan något som stör är dock något speciellt och det ser jag fram emot att göra igen. Kanske blir det filmatiseringen av Utvandrarna.

Om två veckor ska jag och maken se Kärleken skonar ingen på Göteborgsoperan. En föreställning som bygger på låtar av Håkan Hellström. Det ser jag verkligen fram emot. Risken är dock att det inte alls blir så mycket mer kultur, för bara för att det går att boka saker betyder det inte att tid och ork finns för att göra det. Något riktigt bra författarsamtal skulle jag däremot vilja se. Det ska jag leta efter.

Veckans kulturfråga v. 21 2021

Veckans kulturfråga (eller snarare frågor) handlar om något jag funderat på det senaste, nämligen böcker skrivna på dialekt. Jag har nämligen insett att jag har ganska svårt för det och undrar därför vad ni tycker. Jag ber också om tips på böcker som kanske kan få mig att ändra åsikt.

Vad tycker du om böcker skrivna på dialekt?

Vilka böcker skrivna på dialekt vill du tipsa om?

 

Som jag skrev i mitt inlägg om Bakvatten står språket ofta i vägen för handlingen när jag läser böcker på dialekt. Jag har påbörjat såväl Jag for ner till bror och Testamente, men inte lyckats läsa ut och språket har varit en bidragande orsak. Däremot minns jag med värme Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, som inte hade kunnat skrivas på något annat sätt än på dialekt. Jag gillade också hur Jenny Jägerfeld i Min storslagna död lät huvudpersonen förklara att vissa personer uttalade ord på ett speciellt sätt på grund av sin dialekt.

 

Fyra vinnare av Augustpriset

Ikväll delades Augustpriset ut i fyra kategorier. För mig är kanske barn- och ungdomskategorin viktigast, då priserna till dessa författare är få och uppmärksamheten alldeles för liten. För de flesta andra är det ett pris som möjligen nämns i en bisats, men oftast inte alls. Ett pris där det i år inte fanns plats för en enda bok för ungdomar, men tre bilderböcker, en bok som vänder sig till barn mellan 6 och 9 år, en för 9-12 och en grafisk allåldersbok. Helt klart en kategori som spänner över alldeles galet mycket, vilket gör att jag varje år höjer rösten för att den ska delas in i flera kategorier, antingen en skönlitterär- och en fackboksdel, eller en för barn och en för unga. Ett pris är helt klart för lite.

I år blev det en bilderbok som vann och en bra sådan, faktiskt min favorit av de tre nominerade bilderböckerna, nämligen Gropen av Emma AdBåge. En riktigt bra bok om en plats som är fantastisk för barn och hemsk för vuxna, som är en metafor för en kreativ plats att vara på. Det var en märkbart rörd och tagen författare som tog emot priset och visst var det dags efter flera nomineringar och minst lika många fantastiska böcker. Lotta Olsson håller med om att det är ett utmärkt val.

I kategorin årets svenska fackbok vann Magnus Västerbro för sin Svälten: Hungeråren som formade Sverige om åren 1867-69 då naturkatastrofer gav missväxt vilket ledde till svält, sociala oroligheter och massemigration till Amerika. Den låter lite tung, men samtidigt intressant. Kanske kan vara något att läsa i jul när vi frossar som bäst, för att få lite perspektiv. Eller så ägnar jag istället julen år Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg Mannen i skogen, som lockar mig mest och som Jan Eklund menar är den bok som borde vunnit.

Jag tippade rätt vinnare i den skönlitterära klassen där Linnea Axelsson tog hem priset med sitt prosalyriska verk Ædnan. Även om det kanske inte är den bok bland de nominerade som jag längtar mest efter att läsa, men visst är det viktiga berättelser som Axelsson sprider och en del av vårt kulturarv som förtjänar uppmärksamhet.

Lilla Augustpriset gick i år till 20-åriga Linn Spjuth från Nora som skrivit Vem beskyddar gudarna? med motiveringen”Rasande, rytmisk, filmisk och omöjlig att värja sig mot. Det är oerhört skickligt”. Här har vi kanske en framtida författare, så lägg namnet på minnet.

Förresten var det faktiskt fem priser som delades ut ikväll. Illustratören Ilon Wikland tilldelades nämligen det nyinstiftade Svenska Förläggareföreningens Hederspris för sitt livsverk. En mycket värdig pristagare.

 

Foto: TT

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken ”den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.

Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.

I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.

Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.

I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.

Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.

 

Veckoutmaning: orättvisa och förtryck

Veckans tema på Kulturkollo är orättvisa och förtryck, något som är ständigt aktuellt. Veckoutmaningen handlar om att lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck.

Under en period när jag var mellan kanske 8 och 14 läste jag massor om orättvisa och förtryck. Jag slukade socialrealistiska böcker och många av dem utspelade sig i Sverige ”förr i tiden”. Att vara fattig och därmed leva ett liv begränsat på möjligheter, var något jag tyckte var fruktansvärt. Idag finns en hel del utjämnande system i Sverige, men klyftorna finns ändå och det skrämmer mig att de växer.

En av de författare som gjorde störst intryck på mig var Per Anders Fogelström. Jag läste hans ”Stadserie”, där orättvisan mellan de som har och de som inte har går som en röd tråd. Jag läste också ”Barnsviten” bestående av Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som fungerade som en brygga till Mina drömmars stad. I dessa böcker vet eländet inte några gränser, men långsamt, långsamt blir det bättre. Jag röstar inte på Socialdemokraterna, men att första maj ändå är viktig för mig handlar mycket om det Sverige som byggdes upp under börja och mitten av 1900-talet, där orättvisor och förtryck minskade. Den som får uppleva hela förändringen är min favorit Emelie, dotter till Henning och Lotten. Hon växer upp i fattigdom, börjar jobba som barn, men får sedan uppleva både yrkesmässig status och semester.

Om Fogelström beskriver orättvisa och förtryck i staden som växer, får vi en annan bild i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Där beskrivs livet för bönderna och för de som inte hade någon gård att ärva, utan fick bli dräng eller piga. För att fly orättvisa och förtryck lämnar de Sverige och reser till USA, eller Amerikatt. Ett land långt borta, som inte riktigt är det paradis de hoppas på, men ändå ger dem någon slags liv.

En annan orättvisa är att världen delas in i rika och fattiga och att de rika genom historien utnyttjat de som redan var fattiga, eller såg till att göra dem till andra klassens medborgare. Jag såg tv-serien Rötter, som tydligen kommit i nyversion och mådde så otroligt dåligt av hur huvudpersonen Kunta Kinte berövades det liv han hade och den frihet som borde vara allas rättighet. Slaveriet fascinerade och skrämde mig och jag läste, förutom boken av Alex Haley som serien byggde på även Harriet Beecher Stowes klassiker Onkel Toms stuga.

En annan tv-serie som drabbade mig var Mot alla vindar, där vi får följa människor som fängslats för mer eller mindre allvarliga brott på Irland och därefter fraktats till Australien. Visst kan man hävda att de fick skylla sig själva, men det var inte riktigt så enkelt. Det är sällan så enkelt.

Sedan får vi inte glömma låten som fick mig att upptäcka konflikten på Nordirland, då hotet inte var muslimer, utan katoliker som var terrorister. Inte heller den konflikten var fullt så enkel som jag trodde först. Förtrycket är ibland svårt att se och förstå. Det handlar om vem man tror har rätt. Låten heter Sunday bloody Sunday och finns på U2s skiva War från 1983. Den handlar om den blodiga söndagen i Londonderry den 30 januari 1972 där 14 människor, alla män och pojkar, dödades efter att brittiska soldater öppnat eld mot demonstranter. Var det de goda brittiska, protestanterna mot de onda irländska katolikerna? Riktigt så enkelt var det inte. Det är sällan så enkelt.

 

Kanonkalendern del 24

Idag önskar jag god jul med en riktig megaklassiker, som tyvärr innehåller en av de hemskaste julskildringar som skrivits, när julgröten blir för mycket för en uthungrad flicka och tar hennes liv. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en av de mest älskade svenska klassikerna och trots att det var några år sedan jag läste den sist, är jag säker på att den håller. Dessutom är den skrämmande aktuell denna jul, då 65 miljoner människor är på flykt och många är just utvandrare, men ännu inte invandrare.

Karl Oscar och Kristina är för mig ett av de finaste kärlekspar som skildrats i svensk litteratur. Mot alla odds överlever deras kärlek. Utvandrarna är också en skildring av ett Sverige som inte tillåter olikheter och ett fritt Amerika som tar emot även de som tror på ett annat sätt och är på ett annat sätt än gemene man. Alla behöver läsa Utvandrarna för att förstå hur en flykt påverkar människor och hur svårt det är både att lämna ett land och att anlända till ett nytt. Just saknaden blir om möjligt ännu tydligare i musikalen Kristina från Duvemåla och även betydelsen av religion som tröst. Också det är något att ta till sig idag.

 

Veckans ord på G: Mina svar

G

Mitt i studentyran glömde jag mina egna svar på veckans ord. Här kommer de om än senare än vanligt.

”Hemma på min gata i stan”, tjatar Stina på Saltkråkan och berättar vidare om ungar som säljs för 25 öre styck och andra tokigheter.

Det var oväntat svårt att hitta någon givmild person, men till slut kom grabbarna O på att den lilla pepparkaksmannen i Herr Grums och kakmiljonären av Andy Stanton verkligen är givmild. Han bygger till exempel en skola till barnen.

I M varken mer eller mindre av Petra Backström kysser huvudpersonen Maj definitivt en och annan groda.

En bok som fick mig att gråta var All the bright places av Jennifer Niven.

Det finns en gröt som alltid får mitt hjärta att brista och det är den i Utvandrarna av Vilhelm Moberg som dottern äter och dör av.

 

Scroll to Top