Veckans kulturfråga (eller snarare frågor) handlar om något jag funderat på det senaste, nämligen böcker skrivna på dialekt. Jag har nämligen insett att jag har ganska svårt för det och undrar därför vad ni tycker. Jag ber också om tips på böcker som kanske kan få mig att ändra åsikt.
Vad tycker du om böcker skrivna på dialekt?
Vilka böcker skrivna på dialekt vill du tipsa om?
Som jag skrev i mitt inlägg om Bakvatten står språket ofta i vägen för handlingen när jag läser böcker på dialekt. Jag har påbörjat såväl Jag for ner till bror och Testamente, men inte lyckats läsa ut och språket har varit en bidragande orsak. Däremot minns jag med värme Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, som inte hade kunnat skrivas på något annat sätt än på dialekt. Jag gillade också hur Jenny Jägerfeld i Min storslagna död lät huvudpersonen förklara att vissa personer uttalade ord på ett speciellt sätt på grund av sin dialekt.
Ikväll delades Augustpriset ut i fyra kategorier. För mig är kanske barn- och ungdomskategorin viktigast, då priserna till dessa författare är få och uppmärksamheten alldeles för liten. För de flesta andra är det ett pris som möjligen nämns i en bisats, men oftast inte alls. Ett pris där det i år inte fanns plats för en enda bok för ungdomar, men tre bilderböcker, en bok som vänder sig till barn mellan 6 och 9 år, en för 9-12 och en grafisk allåldersbok. Helt klart en kategori som spänner över alldeles galet mycket, vilket gör att jag varje år höjer rösten för att den ska delas in i flera kategorier, antingen en skönlitterär- och en fackboksdel, eller en för barn och en för unga. Ett pris är helt klart för lite.
I år blev det en bilderbok som vann och en bra sådan, faktiskt min favorit av de tre nominerade bilderböckerna, nämligen Gropen av Emma AdBåge. En riktigt bra bok om en plats som är fantastisk för barn och hemsk för vuxna, som är en metafor för en kreativ plats att vara på. Det var en märkbart rörd och tagen författare som tog emot priset och visst var det dags efter flera nomineringar och minst lika många fantastiska böcker. Lotta Olsson håller med om att det är ett utmärkt val.
I kategorin årets svenska fackbok vann Magnus Västerbro för sin Svälten: Hungeråren som formade Sverigeom åren 1867-69 då naturkatastrofer gav missväxt vilket ledde till svält, sociala oroligheter och massemigration till Amerika. Den låter lite tung, men samtidigt intressant. Kanske kan vara något att läsa i jul när vi frossar som bäst, för att få lite perspektiv. Eller så ägnar jag istället julen år Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg Mannen i skogen, som lockar mig mest och som Jan Eklund menar är den bok som borde vunnit.
Jag tippade rätt vinnare i den skönlitterära klassen där Linnea Axelsson tog hem priset med sitt prosalyriska verk Ædnan. Även om det kanske inte är den bok bland de nominerade som jag längtar mest efter att läsa, men visst är det viktiga berättelser som Axelsson sprider och en del av vårt kulturarv som förtjänar uppmärksamhet.
Lilla Augustpriset gick i år till 20-åriga Linn Spjuth från Nora som skrivit Vem beskyddar gudarna?med motiveringen”Rasande, rytmisk, filmisk och omöjlig att värja sig mot. Det är oerhört skickligt”. Här har vi kanske en framtida författare, så lägg namnet på minnet.
Förresten var det faktiskt fem priser som delades ut ikväll. Illustratören Ilon Wikland tilldelades nämligen det nyinstiftade Svenska Förläggareföreningens Hederspris för sitt livsverk. En mycket värdig pristagare.
Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:
Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.
Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.
Dags att lista kärlekspar alltså.
När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.
Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar
Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.
Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!
Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.
Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken “den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.
Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.
I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.
Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.
I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.
Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.
Veckans tema på Kulturkollo är orättvisa och förtryck, något som är ständigt aktuellt. Veckoutmaningen handlar om att lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck.
Under en period när jag var mellan kanske 8 och 14 läste jag massor om orättvisa och förtryck. Jag slukade socialrealistiska böcker och många av dem utspelade sig i Sverige “förr i tiden”. Att vara fattig och därmed leva ett liv begränsat på möjligheter, var något jag tyckte var fruktansvärt. Idag finns en hel del utjämnande system i Sverige, men klyftorna finns ändå och det skrämmer mig att de växer.
En av de författare som gjorde störst intryck på mig var Per Anders Fogelström. Jag läste hans “Stadserie”, där orättvisan mellan de som har och de som inte har går som en röd tråd. Jag läste också “Barnsviten” bestående av Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som fungerade som en brygga till Mina drömmars stad. I dessa böcker vet eländet inte några gränser, men långsamt, långsamt blir det bättre. Jag röstar inte på Socialdemokraterna, men att första maj ändå är viktig för mig handlar mycket om det Sverige som byggdes upp under börja och mitten av 1900-talet, där orättvisor och förtryck minskade. Den som får uppleva hela förändringen är min favorit Emelie, dotter till Henning och Lotten. Hon växer upp i fattigdom, börjar jobba som barn, men får sedan uppleva både yrkesmässig status och semester.
Om Fogelström beskriver orättvisa och förtryck i staden som växer, får vi en annan bild i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Där beskrivs livet för bönderna och för de som inte hade någon gård att ärva, utan fick bli dräng eller piga. För att fly orättvisa och förtryck lämnar de Sverige och reser till USA, eller Amerikatt. Ett land långt borta, som inte riktigt är det paradis de hoppas på, men ändå ger dem någon slags liv.
En annan orättvisa är att världen delas in i rika och fattiga och att de rika genom historien utnyttjat de som redan var fattiga, eller såg till att göra dem till andra klassens medborgare. Jag såg tv-serien Rötter, som tydligen kommit i nyversion och mådde så otroligt dåligt av hur huvudpersonen Kunta Kinte berövades det liv han hade och den frihet som borde vara allas rättighet. Slaveriet fascinerade och skrämde mig och jag läste, förutom boken av Alex Haley som serien byggde på även Harriet Beecher Stowes klassiker Onkel Toms stuga.
En annan tv-serie som drabbade mig var Mot alla vindar, där vi får följa människor som fängslats för mer eller mindre allvarliga brott på Irland och därefter fraktats till Australien. Visst kan man hävda att de fick skylla sig själva, men det var inte riktigt så enkelt. Det är sällan så enkelt.
Sedan får vi inte glömma låten som fick mig att upptäcka konflikten på Nordirland, då hotet inte var muslimer, utan katoliker som var terrorister. Inte heller den konflikten var fullt så enkel som jag trodde först. Förtrycket är ibland svårt att se och förstå. Det handlar om vem man tror har rätt. Låten heter Sunday bloody Sunday och finns på U2s skiva War från 1983. Den handlar om den blodiga söndagen i Londonderry den 30 januari 1972 där 14 människor, alla män och pojkar, dödades efter att brittiska soldater öppnat eld mot demonstranter. Var det de goda brittiska, protestanterna mot de onda irländska katolikerna? Riktigt så enkelt var det inte. Det är sällan så enkelt.
Idag önskar jag god jul med en riktig megaklassiker, som tyvärr innehåller en av de hemskaste julskildringar som skrivits, när julgröten blir för mycket för en uthungrad flicka och tar hennes liv. Vilhelm Mobergs Utvandrarnaär en av de mest älskade svenska klassikerna och trots att det var några år sedan jag läste den sist, är jag säker på att den håller. Dessutom är den skrämmande aktuell denna jul, då 65 miljoner människor är på flykt och många är just utvandrare, men ännu inte invandrare.
Karl Oscar och Kristina är för mig ett av de finaste kärlekspar som skildrats i svensk litteratur. Mot alla odds överlever deras kärlek. Utvandrarna är också en skildring av ett Sverige som inte tillåter olikheter och ett fritt Amerika som tar emot även de som tror på ett annat sätt och är på ett annat sätt än gemene man. Alla behöver läsa Utvandrarna för att förstå hur en flykt påverkar människor och hur svårt det är både att lämna ett land och att anlända till ett nytt. Just saknaden blir om möjligt ännu tydligare i musikalen Kristina från Duvemåla och även betydelsen av religion som tröst. Också det är något att ta till sig idag.
Mitt i studentyran glömde jag mina egna svar på veckans ord. Här kommer de om än senare än vanligt.
“Hemma på min gata i stan”, tjatar Stina på Saltkråkan och berättar vidare om ungar som säljs för 25 öre styck och andra tokigheter.
Det var oväntat svårt att hitta någon givmildperson, men till slut kom grabbarna O på att den lilla pepparkaksmannen i Herr Grums och kakmiljonären av Andy Stanton verkligen är givmild. Han bygger till exempel en skola till barnen.
I M varken mer eller mindre av Petra Backström kysser huvudpersonen Maj definitivt en och annan groda.
En bok som fick mig att gråtavar All the bright places av Jennifer Niven.
Det finns en grötsom alltid får mitt hjärta att brista och det är den i Utvandrarna av Vilhelm Moberg som dottern äter och dör av.
Många är de som reser över hav för att nå ett nytt land och ett förhoppningsvis bättre liv. Vi ser nästan dagligen bilder från Medelhavet flyktingar på båtar, som desperat flyr krig och drömmer om en framtid i ett annat land långt bort från nära och kära.
Karl Oskar och Kristina lämnade Småland och tog sig till USA. Sällan har en flykt skildrats så hudlöst och då flyr de ändå inte krig, utan “bara” svält och fattigdom. Idag hade de inte ansetts ha flyktingskäl.
Havet som kan vara så otroligt vackert kan också ta liv.
Det är en stor dag idag och jag är nervös. Det handlar inte bara om att välja block, utan om att partier som inte är med i något block kan avgöra så mycket. Jag har varit och röstat och stod länge och funderade mellan två partier i riksdagsvalet. Till slut röstade jag med hjärtat och jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag kryssade också tre, unga kvinnor, som jag hoppas ska påverka politiken åt rätt håll.
Självklart är det min vardag som format mina åsikter mest. Som lärare, ofta för de som misslyckats i den mycket fyrkantiga och bedömningsfixerade skola vi har idag, är det svårt att önska något annat än en skolminister som inte är Jan Björklund och inte heller en del av Alliansen. Som lärare på Språkintro har jag dessutom mött de unga som flytt från sina hemländer, där krig gör att inte längre kan stanna. De kommer hit för att söka fred och frihet. Jag har också träffat många av deras föräldrar, vissa av dem högutbildade, som ibland har svårare att hitta sin plats här. De som har en annan bakgrund än den svenska får inte samma möjligheter på den svenska arbetsmarknaden och om SD växer kommer det att bli långt värre.
Jag önskar av hela mitt hjärta att detta partis politiska inflytande minimeras rejält efter det här valet. Tyvärr är jag rädd för att jag inte får som jag vill. Trots alla stolpskott som befolkar detta fruktansvärda parti, så når de allt för många. I EU-valet fick de röster från många av mina grannar, vilket är riktigt ironiskt, med tanke på vilken “vit” och förhållandevis välmående kommun jag bor i. Vi om några har råd att göra mer för andra.
Dagen till ära vill jag tipsa om några böcker, som format mig och mina åsikter. Det här är ju trots allt en bokblogg, inte en politisk blogg, även om många av böckerna är politiska. Inledningsvis vill jag berätta om tre böcker som anknyter till det parti jag önskar ska få en marginell makt de närmaste fyra åren. Böcker som Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius, De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton och Världens lyckligaste folk av Lena Sundström har gjort mig än mer övertygad om att det största hotet mot Sverige idag är den ökade rasismen. Det som skrämmer mig mest just nu är att rasismen blir mer och mer rumsren.
Jag har helt klart också präglats av de socialrealistiska böcker jag läste som barn, som serien om Kulla Gulla, som var så god mot alla, både då hon var fattig och rik. Jag läste också Skomakarungen av Kerstin Sundh och böcker om Katitzi av Katarina Taikon och insåg att alla inte har haft eller ens har det så bra i Sverige.
När jag blev något äldre läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, Mor gifter sig av Moa Martinsson och Bara en morav Ivar Lo-Johansson. Jag insåg dock att elände och svält inte bara fanns förr, utan också nu. Både genom klasskamraters öden, men också genom många ungdomsböcker om föräldrar som söp eller slog sina barn.
I avdelningen feministiska böcker vill jag också lyfta fram We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie, och den skrämmande Hatetav Maria Sveland, som gjorde det mer än glasklart att rasism och kvinnohat går hand i hand.
För den som vill läsa mer om feminism är Yvonne Hirdmans Vad bör göras? en bra översikt. Det var hennes genusteorier som fick mig att se på samhället med nya, rosa, glasögon.
Halsbandet på bilden kommer från Home Studio och kan köpas här.
Alla böcker om kärlek behöver självklart inte vara lyckliga, men det behöver vara en historia som fastnar. Här är tio av mina favoriter:
1. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg fyller 100 år i år. Berättelsen om Lydia och Arvid är bland det bästa som finns att läsa. Har länge tänkt läsa om den, men inte riktigt vågat. Kanske dags att göra det snart, då jag alltid hävdar att detta är den bästa bok jag läst.
2. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en fantastisk diktroman om en kärlek som är så stor att den nästan är smärtsam. Kärleken är inte alltid enkel helt klart.
4. Porträtt av ett äktenskap av Pearl Buck är en klassisk kärleksroman om mannen av börd och kvinnan av folket som låter kärleken övervinna allt. Den förmögne konstnären William väljer bondflickan Ruth och omgivningen är inte direkt jublande glada och Buck skildrar deras kärlek utan att fastna i plattityder.
5. Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg tillhör också klassikerna och innehåller kanske svensk litteraturs mest gripande kärlekshistorier. Det går inte annat än att gripas av Oskar och Kristina och den kärlek som lyser stark trots alla svårigheter.
6. Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs handlar om Sophie och Kaja och deras stormiga förhållande. Inledningen till boken är något av det finaste som skrivits. Tillhör också böckerna jag inte vågar läsa om.
7. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är inte framför allt en kärlekshistoria, men Olanna och Odenigbo är ett kärlekspar värda all uppmärksamhet. Ett förhållande som bygger på kärlek, respekt och ett gemensamt mål.
8. American Wife av Curtis Sittenfeld handlar om Alice och Charlie. Hon är bibliotekarien som vet hur man för sig, han är den rike, men trots det ganska misslyckade buffeln som trots detta (eller just därför) blir president. Så bra, så bra!
9. One Day av David Nicholls handlar om Emma och Dexter som inte riktigt lyckas få till det. Varje år, den 15 juli, får vi hälsa på i deras liv och när en av dem är redo att ta steget, är den andra det absolut inte. En både annorlunda och gripande kärlekshistoria.
10. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger skildar en minst sagt bisarr kärlekshistoria mellan Henry och Clare som träffas första gången då han är 36 och hon 6 och har sin första dejt då han är 28 och hon 20. En bok som måste upplevas.
