Warsan Shire

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

Det här med att höra hemma är viktigt. I veckan har jag tittat på Allt för Sverige med mina elever som alla lämnat sina hem för att förhoppningsvis hitta nya hem här. Deltagarna i tv-serien har sina hem kvar, men letar efter sina rötter i sina förfäders hemland, för att förhoppningsvis hitta ännu en plats som känns hemma.

Mitt barndomshem har just sålts och egentligen är det anledningen till veckans val av ordpar. Egentligen är ett hus, eller ett radhus i detta fall, egentligen ingenting mer än just en byggnad, men det är ändå en speciell känsla att det nu tillhör någon annan.

Motsatsen till hemma får bli borta, vilket kan tolkas på flera sätt. Det kan t.ex. handla om att vara borta tillfälligt från sitt hem, eller att för alltid ha lämnat det.

Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in.

“Home is where the heart is”, sjunger Erasure i låten Blue Savannah och visst stämmer det till stor del, men hemma är också en plats och kanske till och med en byggnad. Att vara borta hemifrån kan vara ett äventyr, som när systrarna Barbro och Mona reser till Mallorca i Lena Ackebos Världens vackraste man. Faktiskt är det så att ena systern Mona hittar hem när hon reser bort. Ett hem som hon delar med världens vackraste man.

Navid Modiris bok Hej syster handlar om att inte höra hemma i ett land, trots att man bott där i nästan hela sitt liv. Det som föräldrarna kallade hemma är dock borta för barnen och därmed uppstår det Moridi kallar “mellanförskap”.

Hemmet behöver dock inte vara någon plats att trivas på. Philippe i En oväntad vänskap är i det närmaste fånge i sitt eget hem och att komma bort blir då ett sätt att hitta friheten.

Ingen väljer ändå att lämna sitt hem om det inte är alldeles nödvändigt. Någon som skriver vackert om det är Warsan Shire i dikten som heter just Home. Du kan läsa hela dikten här, men jag bjuder på några favoritstrofer.

 

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well

[…]

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

 

 

 

 

Kanonkalendern del 4

4

Lyrik måste självklart finnas med bland kanonböckerna och jag väljer en ganska ny diktsamling, som jag tycker mycket om. Inte tillräckligt gammal för att räknas till någon kanon kanske, men en bok som alla borde läsa. Jag tänker på Teaching my mother how to give birth av Warsan Shire från 2013. På svenska heter den Lära min mor att föda och det var både lättare och svårare att läsa hennes dikter på svenska. Orden är så brutala och kommer så nära.

Shire skriver mycket om flykt och längtan efter ett hem. Hon sätter ord på den rädsla som många känner och gör det så precist. Den flykt hon beskriver är mångas verklighet. Barn som dör på havet och föräldrar som inte hade något annat alternativ än att ta med dem på en överfull båt. Även om havet är livsfarligt är det värre att vara kvar.

No one leaves home, unless home is the mouth of a shark

Det är en rad som fastnat. Smaka på orden. Desperationen står där så tydligt i dessa få stavelser. Warsan Shires dikter är smärtsamma att läsa och så otroligt viktiga.

Warsan Shire beskriver en osäker värld

WARSAN_omslag266px

Jag har läst Warsan Shires diktsamling Teaching my mother how to give birth och nu har jag också läst den svenska översättningen Lära min mor att föda. En dag som denna, när någon återigen dödat en massa oskyldiga människor fick ett citat från Shire, om den gråtande världen, sätta ord på det som inte går att förstå.

Det är en annorlunda upplevelse att läsa Shire på svenska. Det blir tydligare och lättare, men samtidigt svårare. När varje ord går att förstå är det svårare att värja sig. Svenskan har inte samma mjukhet som engelskan och sanningen blir mer brutal. Det handlar om misshandlade kvinnor, flickor som förminskas, flykt och den hemska vägen till någon slags säkerhet, där någon ändå kommer att be dig att åka hem. Ibland blir dock översättningen lite märklig och stämmer inte riktigt grammatiskt. Kanske handlar det om att Shire skrivit precis så, men det stör mig lite. Det är dock en petitess. Shires dikter är utan tvekan värda att läsas även på svenska

 

De frågar mig hur kom du hit? Ser du inte det på min kropp? Den libyanska öken röd med flyktingkroppar, den uppsvullna Adenviken, staden Rom utan jacka. Jag hoppas att resan betydde mer än bara avstånd för alla mina barn ligger i vattnet. Jag trodde havet var tryggare än land.

En del ur en längre dikt om flykten. Den avslutas med förändringen som flykten medfört, hur allt förändrades under lastbilen och att det nu är som att vara någon annan, trots att kroppen på de flesta sätt är densamma. Jag tänker på mina elever när jag läser, de som tagit sig en lång och farlig väg hit och säkert är ambivalenta till det. Men som det står i dikten efter “Men Alhamdulilah allt detta är bättre än doften av en brinnande kvinna, eller en lastbil full av män som ser ut som min far, som drar ut mina tänder och naglar […]”

Att sätta ord på de dubbla känslor flykten ger är viktigt. Kombinationen av saknad och glädje, sorg och trygghet. Hur svårt det är att känna igen sig själv i en ny värld. Warsan Shire är en poet som jag hoppas och tror att vi får höra mycket av i framtiden.

Böcker med kvinnofokus

8mars

Idag på Internationella Kvinnodagen har jag gått igenom bloggens recensioner och hittat följande inlägg om böcker med kvinnor, inte sällan starka sådana, i centrum:

Serier för alla åldrar

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall (om hur en dotter kan bli behandlad)

Det som händer i skogen, Hilda-Maria Sandgren (om att vara 13 och bli sedd som sexuell varelse)

Hur man botar en feminist, Nanna Johansson (om hur ojämlikheten finns kvar)

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson (om Iggy som vill ha ett spännande liv)

Jag är den som är den, Elin Lucassi (roligt och relevant seriealbum)

Kunskapens fruktLiv Strömquist (viktigt om kvinnans könsorgan och makten över det)

Kvinnor ritar bara serier om mens, (antologi om mens av Sveriges tecknarelit)

Vi håller på med en viktig grej, Sara Hansson (om vänskap och problem)

 

Skönlitteratur för gammal och ung

All the bright places, Jennifer Niven (om att hitta sig själv mitt i sorgen)

Antiloper, Ester Roxberg (om komplicerad vänskap)

Asfaltsänglar, Johanna Holmström (om några kvinnors liv i Helsingfors)

Burial rites, Hannah Kent (historisk roman om kvinna som åtalas för mord)

Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt (fint om Jade och hennes farmor)

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn (fin bok om Boye i Berlin)

Den vita staden, Karolina Ramqvist (om en kvinna som förlorar allt då pojkvännen dör)

Det är något som inte stämmer, Martina Haag (starkt om att bli lämnad)

Flyt som en fjäril, stick som ett bi, Elin Nilsson (om hur krav kan förstöra)

Gånglåt, Elin Olofsson (om den åldrande kvinnan som ser tillbaka)

Hyresgästerna, Sarah Waters (om att våga vara sig själv och älska vem som helst)

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (om att leva med en lögn)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (om att hitta sig själv och forma sin identitet)

Springa med åror, Cilla Naumann (fint om vänskap mellan flickor som blir kvinnor)

Stål, Silvia Avallone (om två nära vänner på väg att bli vuxna)

Vi kom över havet, Julie Otsuka (om japanska kvinnor på väg till USA)

 

Lyrik

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten (fantastiska dikter om sorg)

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire (vackert och gripande om t.ex. flykt)

 

Sakprosa med kvinnofokus

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan (självbiografiskt om kamp mot anorexi)

De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg (om hur flickor blir pojkar)

Det riktiga landslaget, Moa Svan (om riktigt mäktiga fotbollsspelare)

Hatet, Maria Sveland (om det vidriga kvinnohatet)

How to be a woman, Caitlin Moran (feminism på roligt sätt)

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele (om en ursäktad, till och med accepterad, ojämlikhet)

På spaning med Hedvig, Hedvid Ljungar (feminism helt enkelt)

Resa i Sharialand, Tina Thunander (om att vara kvinna i Saudiarabien)

Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson (om hur farligt det kvinnliga kan vara)

Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee (spännande om kvinnokamp i Liberia)

Vår rättmätiga plats, Barbro Hedvall (om kampen för kvinnors rösträtt)

We should all be feminists, Chimamanda Ngozi Adichie (en grundläggande och viktig genomgång)

 

Mina svar på W

w

Vi kör alla 29 bokstäverna, så därför är det dags för W idag. Allt för att dra ut på de sista alfabetsveckorna lite extra.

Det här är mina svar. Vissa satt hårt inne.

Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på W?

Jag måste säga Wisława Szymborska, Nobelpristagaren som är en favoritpoet. Hon är riktigt vass på metaforer och hennes dikter kan läsas på så många olika nivåer. Det gör att alla kan hitta något. Jag brukar till exempel använda dikten Vimmelkantig med mina elever och de har ofta mycket att säga. 

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på W vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Elisabeth Ohlson Wallin är en favoritfotograf. Mest känd är hon kanske fortfarande för Ecce Homo, men hon har tagit en massa andra coola bilder. Ohlsson Wallin är såväl modig som viktig.

Vilken verk på W av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra?

We are all completely beside ourselves av Karen Joy Fowler är en otroligt bra och annorlunda berättelse om en familj som inte är som andra. Välskriven, intressant, gripande och rolig. Läs den bums om du inte gjort det.

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på har du ännu inte utforskat?

I höstas upptäckte jag Warsan Shire, men att säga att jag har utforskat henne är en överdrift. Jag skulle vilja läsa mer.

En kort utmaning

Den här veckan är temat på Kulturkollo “kort och gott”, men fokus på kortare texter. Tisdagsutmaningen handlar om aforismer och citat. Då går det självklart inte att gå förbi Oscar Wilde, aforismernas mästare. Här kommer en intressant och aktuell sådan.

 

Förlåt alltid dina fiender.

 

Det finns ingenting som gör dem så irriterade.

 

Det ska jag tänka lite mer på tror jag. Oftast är det faktiskt mest effektivt att lovebomba de som gör som man inte önskar. Då brukar de vackla.

Ännu mer aktuellt är tyvärr detta uttalande av Albert Einstein:

Världen är en farlig plats att leva på, inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som inte gör någonting åt dem.

Det är också viktigt att komma ihåg Warsan Shires ord från dikten Home:

No-One-Leaves-Home-Unless-Home-Is-The-Mouth-Of-A-Shark.-»-Warsan-Shire-Teaching-My-Mother-How-To-Give-Birth

 

Eller kanske ännu mer följande rader:

 

I am sorry you were

 

not truly loved and

 

that it made you cruel.

 

Dagens dam i december del 13

Skärmklipp 2015-12-09 13.32.57

12227613_10153198085131451_7535578577255711085_n

Det är Lucia idag och hon är som vanligt ett välbehövligt ljus i mörkret. I år mer än någonsin. Idag skriver jag om en poet som jag upptäckt under hösten och vars texter har gett mig visst hopp. Med få ord får hon sagt otroligt mycket. Jag talar om Warsan Shire.

Citatet ovan har spridits under hösten, liksom några raser ur fantastiska dikten Home, som är en av de vackraste jag läst, med ett budskap som borde vara hur självklart som helst.

 

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

 

Men det är bara några få rader ur en otroligt stark text. Hela dikten hittar du här.

Warsan Shire föddes i Kenya 1988 av somaliska föräldrar och har bott större delen av sitt liv i Storbritannien. Hon blev 2013 utsedd till Storbritanniens första Young Poet Laureate for London, vilket självklart ger en viss status. Sedan många år finns en Poet Laureate, en hovpoet och den nuvarande heter Carol Ann Duffy och är den första kvinnan på posten. En helt fantastisk poet.

Shire skriver mycket om rotlöshet och längtan efter att höra till. Hon bor numera i London, men menar att det är en svår stad att känna sig hemma i. Kanske är det därför hon rest runt världen och skrivit. Bland annat har hon varit ”Australia’s poet in residence” och arbetat tillsammans med ett aboriginskt konstcenter.

Jag har läst två diktsamlingar av Shire. Teaching my mother how to give birth och Her blue body. I den senare finns ett antal dikter, men också tre kortare texter utan titel, som inleder varje avsnitt. Boken börjar så här:

 

I’m writing to you
from the future
to tell you that
everything will
be okay.

 

Och ja, det ska vi väl verkligen hoppas.

Just nu skriver Shire på sin första större diktsamling, som förväntas komma ut under 2016. Det ser jag fram emot.

Här kan du lyssna till Warsan Shire:

 

 

Where does it hurt? Everywhere

12227613_10153198085131451_7535578577255711085_n

Ett av de finaste citat som delats med anledning av terrordåden i Paris är det av Warsan Shire. Självklart var jag tvungen att ta reda på mer om personen som citerades, för att inte riskera att dela något från någon som har åsikter jag inte kan stå för. Jag fann Warsan Shire, poet född i Kenya av somaliska föräldrar. Familjen flydde till Storbritannien då Shire var ett år och nu bor hon i London. Jag läste på en del och upptäckte en modig, ung kvinna som vunnit priset på flera håll i världen. Bland annat har hon varit “Australia’s poet in residence” och arbetat tillsammans med ett aboriginskt konstcenter och 2013 utsågs hon till den första ” Young Poet Laureate for London”. Här finns en fin intervju med Warsan Shire som berörde mig mycket.

Så här säger Shire om sin första dikt:

I don’t ever remember not writing. My father is a writer; he is a journalist, publisher, activist, poet. I remember showing him my first poem in his small apartment and I don’t think I’ve seen him smile at anything like that, since or before. The poem itself was about Africa. I think I was eleven years old. It was dramatic. I think it even rhymed.

 

2013 kom Warsan Shires första bok Teaching my mother how to give birth och jag vore ingen riktig boknörd om jag inte lät den landa i min Kindle. Nu har jag läst den. Ingenstans i boken fanns citatet ovan, men det fanns så mycket annat. Vackra formuleringar, starka, hemska, viktiga. Metaforer som vid första anblick imponerade och sedan, när bilden blev tydlig, skrämde.

Teaching my mother how to write handlar mycket om kroppar och på ytan om kärlek. Det blir dock smärtsamt tydligt att det sällan handlar om kärlek, utan om att utnyttja andras kroppar. Kvinnors kroppar oftast.

Finast om kärlek är kanske “Grandfather’s Hands” som berättar om den äldre kvinnan som döper varje del av den äldre mannens händer, som kysser varje del av dem och fortfarande längtar. Kärlek som den ska vara. Kontrasten är total i den korta dikten “In Love and in War” som lyder:

 

To my daughter I will say,
’when the men come, set yourself on fire’.

 

Hemmets betydelse är också ett tema i Teaching my mother how to give birth. Dikten “Conversations about home (at the Deportation Center)” börjar så här:

 

Well, I think home spat me out, the blackouts and curfews like tounge against loose tooth. God, do you know how difficult it is, to talk about the day your old city dragged you by the hair, past the old prison, past the school gates, past the burning torsos erected on poles like flags?

 

Längre fram i dikten konstateras “No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Kanske är det den bästa sammanfattning av orsaken till och känslorna kring flykt jag läst. “No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Smaka på de orden och inse hur mycket de som flyr har offrat.

Dikten “Old Spice” handlar om en äldre man, en farfar eller morfar, som önskar att få se sitt hemland en sista gång innan han dör. De här raderna innehåller så många känslor i de till synes enkla orden:

 

Your Grandfather is dying.
He begs you Take me home yaqya,
I just want to see it one last time,
you don’t know how to tell him that it won’t be
anything like the way he left it.

 

Teaching my mother how to give birth är en av de starkaste böcker jag läst på mycket länge. Jag imponeras av Warsan Shires språk och de bilder hon målar upp med hjälp av det. Mycket vackert och berörande. Boken är också utgiven på svenska av Rastlös förlag och heter då Lära min mor att föda.

%d bloggare gillar detta: