Det är hundtema på Kulturkollo och veckans utmaning handlar om att lyfta fram en fiktiv favorithund. Jag hade som alltid svårt att begränsa mig och valde tre hundar, som också får symbolisera tre olika kategorier av litterära (och kulturella) hundar.
Sammy i Godnatt Mister Tomav Michelle Magorian, som blir pojken Willies vän. Att komma som krigsbarn till en helt främmande plats blir lite enklare när han har sällskap. Sammy får symbolisera hunden som räddar människan. Ett vanligt motiv i litteraturen.
Jacki Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder travar tappert under vagnen när familjen Ingalls ger sig västerut från det lilla huset i stora skogen, till sitt nya hem mitt på prärien. Han simmar till och med över en flod och håller på att stryka med, men klarar sig. En hund med minst nio liv som får symbolisera hunden som alltid är trogen sin husse.
Svipp i Alla vi barn i Bullerbynav Astrid Lindgren, som är den arga hunden som ägs av den elaka skomakaren och skrämmer barnen när de går förbi. Olle är dock säker på att han egentligen är en fin hund, som bara behöver kärlek. Svipp får symbolisera den misskötta hunden som får ett bättre liv hos rätt ägare.
Vi har nostalgivecka på Kulturkollo och Carolina har gjort en lista med frågor som jag ska försöka besvara, i alla fall några av dem. Nostalgisvar it is.
Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)
Den jag köpte själv var Carolas Främling 1983. Sedan var det Alphaville (1984) och A-ha (1985) som gällde, innan jag grävde ner mig i Depeche Mode. Blandbanden och min Freestyle var mina kanske viktigaste ägodelar. Jag lyssnade sönder årslistorna från Tracks 1983-1987 innan cd-skivorna började ta över. Eftersom min farbror hade radio- och tv-affär fick vi ny teknik ganska tidigt. Min första stereo med cd-spelare köpte jag sommaren efter nian för min första sommarjobbslön.
Andra nostalgiskivor var Now! That’s What I call Music, som pappa alltid köpte. Ett bra sätt att få tillgång till alla nya låtar på en gång.
Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.
Stentvättade jeans instoppade i tubsockorna var ju superdupersnyggt. Däremot fick jag aldrig någon tröja från Fruit of the Loom och inte heller äkta Converse, men ett gäng tröjor med rejäla axelvaddar och fejkade rosa basketskor. Tillsammans med permanentat hår, blå mascara och plastörhängen var looken komplett. I Göteborg fanns affären Mats sport och det var där kläder skulle inhandlas.
Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)
Riktig, som i hyfsat tjock och inte för de minsta barnen får bli min definition och då blir det Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder. Mamma läste högt och jag läste samma sidor själv efteråt.
Favoritdoft schampo/deo
Jane Hellens schampo och balsam var en höjdare. Däremot var jag inte så inne på Date, parfymen som så många älskade. Senare, på gymnasiet, gjorde jag dock av med mina sista sparpengar (och sparade in på maten under några dagar) under en skolresa för att ha råd att köpa en parfym från Salvador Dali. Det ser ut som att det kan vara den som heter Laguna, i alla fall hade den en grön flaska. Min favoritfärg.
Godnattsagan som lästes tusen gånger
Inte godnattsaga just, men jag läste Måns och Mari från vår till vinter varje dag under flera år. När barnen kom hittade jag ett nytt exemplar som jag läste för dem, men inte varje kväll. De var mer förtjusta i Bajsboken och Gruffalon.
Bokserien du läst om och om igen
Ovan nämnda serie av Laura Ingalls Wilder läste jag om och om igen, liksom de om Anne på Grönkulla, Emily och Kulla Gulla.
Det här godiset minns jag!
Snusklubbor! Älskade snusklubbor. Sedan tuggade jag gärna Shake och klämde en och annan påse nötcréme.
TV-serien du fortfarande vill se om
Dallas var familjens serie på fredagar. Eftersom det var far i huset som styrde tv:n och alltid såg varje nyhetssändning, var det få serier vi följde själva. Lilla huset på prärien älskade jag tills den spårade ur rejält och när jag fick en egen, svartvit tv på rummet smygtittade jag på Maktkamp på Falcon Crestutan ljud och med lampan släckt. Ett av de största ögonblicken i min ungdoms tv-historia var dock när vi fick MTV våren i åttan och jag inte längre behövde spela in musikvideos på VHS. Istället kunde jag se The Cures Pictures of you varje dag. Lyckan!
Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna
Bra fråga. Nogger är nog den klassiker jag tycker bäst om. Ett tag fanns också andra smaker på Igloo än cola. Blåbär tror jag, men jag kan minnas fel. Både Nogger och Igloo är en bonusglass. I Nogger finns godis i mitten och med Igloo får du två glassar i en om du slickar ordentligt så att du kan dela den.
Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den
Alla såg och älskade Dirty Dancing och Döda poeters sällskap (som vi såg tillsammans hela klassen någon gång på högstadiet och grät ikapp). Och ja, jag älskade dem också. Någonstans drömmer jag fortfarande om att vara läraren som lockar upp eleverna på katedern.
Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?
Brunt. Vårt radhus byggdes på 70-talet. Mitt rum hade bruna, blommiga tapeter, som sedan byttes mot rosa. Vet egentligen inte vad som är värst.
Och så lite bonusnostalgi …
Avslutningsvis vill jag bjuda på lite mer musiknostalgi. Definitivt inte världens bästa låt nu, men för fjortis-Linda som åkte in till Turisten på Kungsportsplatsen i Göteborg varannan vecka för att köpa Smash Hitsvar den fantastisk.
Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?
De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.
Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel(Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.
Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.
Filmer då?
1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca(1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.
Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.
Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.
Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.
Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!
Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.
I dag är det mors dag och dagen till äran bjuder jag på en lista med åtta litterära mammor från böcker jag tyckt om.
Caroline Ingalls, gift med Charles, mamma till Laura, Mary, Carrie och Grace är en mamma som funnits på riktigt och som i böckerna är en cool sådan. Den alldeles för blida tv-serieversionen gör henne inte rättvisa. Tänk bara att ge sig ut i ingenstans på prärien och börja ett nytt liv. Läs om henne i serien som inleds med Det lilla huset i stora skogen.
Lotten Nilsson, gift med Henning Nilsson och mamma till August, Emelie, Gertrud och Olof. Arbetar hårt som tvätterska och gör verkligen allt för att försörja sin familj och ge sina barn ett bra liv. Läs om henne i serien som inleds med Mina drömmars stad.
Åkes mamma, ja vad hon heter vet jag faktiskt inte, men hon glömmer bort och blir en drake. Det är konstigt. Klart är att hon är just Åkes mamma och att hon troligen inte är gift, men har ett väldigt viktigt och krävande jobb. På ett lustigt sätt beskriver Pija Lindenbaum en stor kris och gör det så att det känns. Läs om henne i boken När Åkes mamma glömde bort.
Lovis, gift med Mattis och mamma till Ronja. Hon är mamman som uppfostrar sin dotter till en stark individ och som får kämpa mot en och annan mansgris. Egentligen är det ett klockrent budskap Astrid Lindgren sänder oss om vilket som egentligen är det andra könet. Läs om henne i Ronja Rövardotter.
Maj, gift med Tomas, mamma till Anita och Lasse. En hemmafru som verkligen inte hittat sin plats i livet. En mamma och fru som bara vill vara Maj. I alla fall inte i den första boken i serien som är den enda jag ännu läst. Jag fick ångest av den, men vill läsa vidare. Läs om henne i serien som inleds med Att föda ett barn.
Ruth Galloway, mamma till Kate, lyckas nästan kombinera moderskap med karriär. I alla fall är det inte ett problem som längre ältas och det är skönt. Ruth är arkeolog och hjälper den lokala polisen med vissa fall. Läs om henne i serien som inleds med Flickan under jorden.
Jane, mamma till Ziggy och nyinflyttad i ett ganska så flashigt område. Hennes kvaliteter som mamma ifrågasätts av många och Ziggy får skulden för saker han inte gjort. Läs om henne i boken Stora små lögner.
Mrs Bennet, gift med Mr Bennet, mamma till Jane, Elizabeth, Mary, Catherine och Lydia. Hon är mamma som gör allt för att gifta bort sina döttrar, för vad ska de annars göra med sina liv. Lika anonym som superviktig. Läs om henne i Stolthet och fördom.
I veckans bokbloggsjerka berättar Annika om sin kurs om tyska krimis som hon ska läsa i höst och hon vill att vi skriver om böcker i skolmiljö som vi kan rekommendera, eller exempel på en karaktär som innehar ett drömyrke eller ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt.
Jag kom direkt att tänka på Gyllene år av Laura Ingalls Wilder som inleds med att Laura får sitt första lärarjobb. Inte direkt något drömjobb, men långsamt vänds det till något i alla fall hyfsat bra.
Någon som inte lyckas vända det hemska är Mirjam i Malin Helins bok Inte gå under om en nyexad lärares kamp för överlevnad. Tyvärr känner jag igen en del, men riktigt så hemskt har jag aldrig haft det på jobbet.
Sedan vill jag också tipsa om en charmig brittisk tv-serie, som tyvärr aldrig sändes i Sverige vad jag vet. Teachers heter den och en av huvudrollerna spelas av Andrew Lincoln. Det var efter This life, men innan The Walking dead. Lincoln spelar Simon Casey, en sådan lärare som är hopplös att ha som kollega. Han är populär bland eleverna, men tar verkligen inte sitt jobb på allvar. Flera lärarstereotyper finns självklart representerade. De två första säsongerna är riktigt bra, sedan byttes nästan alla skådisar ut. Här kan du se första delen.
Farmarpojken är den bok av Laura Ingalls Wilder, som inte handlar om henne själv, utan om maken Almanzo. En bok jag kom att tänka på när veckoutmaningen på Kulturkollo handlar om mat. Det är mycket mat i Farmarpojken.
Hör bara här när maten på juldagen beskrivs:
Almanzo böjde på huvudet och blundade medan pappa läste bordsbönen. Det var en lång bön, eftersom det var juldagen. Men till slut kunde Almanzo öppna ögonen igen. Han satt tyst och tittade på bordet.
Han såg på den knapriga lilla grisen som låg på det blå fatet med ett äpple i munnen, och på den feta stekta gåsen med benen som stack ut och inkråmet vällande fram. Ljudet av pappas kniv som vässades på brynstenen gjorde honom ännu hungrigare.
Han såg den stora skålen med tranbärsgelé, och det porösa berget av potatismos med droppande smält smör.
Han svalde hårt och försökte låta bli att titta mer. Ändå måste han se på de stekta äpplen med lök och de kanderade morötterna. Han var tvungen att stirra på de trekantiga pajerna som stod och väntade bredvid hans tallrik: den kryddstarka pump-pajen, den smältande gräddpajen, den mäktiga mörka köttfärsen som trängde fram mellan köttpajens flagiga degränder.
Visst blir man hungrig? Stackars Almanzo är yngst och får därför vänta till sist, men till slut blir det även hans tur att få sin tallrik fylld. Han äter tills magen är överfull och stoppar sedan en bit fruktkaka i fickan och drar ut för att leka med sina kusiner.
Tillbaka till barndomen igen om Laura Ingalls Wilder. Jag läste lite om henne under året, men mest har jag läst av henne. Jag vet inte hur många gånger jag läst hennes självbiografiska serie som inleds med Det lilla huset i stora skogen, men det är minst hundra. Vissa scener och vissa sidor går att få fram ur tanken utan problem och när jag läser texten känner jag igen varje ord, nästan som om jag skulle kunna dem utantill.
Mycket är sant i de böcker Laura Ingalls Wilder skrivit, men en del händelser har flyttats runt och vissa tagit bort. Brodern som dog som bebis finns inte med och inte heller den period då familjen drev ett litet hotell. Den hemska Nellie Olsen är en blandning av tre otrevliga figurer och fanns alltså inte på riktigt. Egentligen är det dock oviktigt för mig huruvida allt är sant eller inte, det går lika bra att läsa böckerna som skönlitterära och mina grabbar uppskattade det historiska i dem.
Laura Ingalls Wilder föddes 7 februari 1867 i Pepin, Wisconsin, i det lilla huset i den stora skogen och dog 10 februari 1957 i Mansfield, Missouri. Den sista plats hon bodde på ar Rocky Ridge Farm, som hon och maken Almanzo nådde i slutet av boken På väg hem.
De senaste gångerna jag läst om böckerna har lärarrollen och hennes syn på elever varit något jag fokuserat på. Jag gillar hennes mänskliga sätt att bemöta dem. Sträng, men rättvis, kunnig och förstående.
Tv-serien Lilla huset på prärienmed Michael Landon som pappa Charles och Melissa Gilbert som Laura sändes i nio säsonger och gled längre och längre ifrån böckerna. Jag vet inte ens om jag såg de sista säsongerna, men älskade de första.
Laura Ingalls Wilders böcker var en så stor del av min barndom att jag omöjligen kan lämna henne utanför den här kalendern. Vill du veta med om henne? Här är ett inlägg jag skrev om Rose och Laura Wilder på Kulturkollo. Kika gärna in.
Vi skriver om landsbygd på Kulturkollo den här veckan och tisdagsutmaningen handlar om att berätta om en bra skildring av just landsbygden eller småstaden. Jag skrev själv om Carl Larsson och hans dalaakvareller i veckan, som för mig symboliserar landsbygden. Helena har skrivit om Fröding, en annan landsbygdsfavorit och Johanna om fantastiska Djupa ro och Onanisterna, som så väl illustrerar konflikten mellan storstad och småstad inom individer som lämnat. En annan favorit är filmen Fucking Åmål, som är en så precis skildring av det frustrerande i att bo långt ifrån händelsernas centrum.
Jag skulle dock vilja förflytta mig utanför Sveriges gränser och presentera två favoriter, en gammal och en ny. Chinua Achebe berättar i sin kanske mest kända bok Allt går sönder om hur det lilla samhället slås ut då kolonialisterna kommer. En mycket bra bok. Jag måste också lyfta fram Den lilla staden på prärien av Laura Ingalls Wilder, där familjen bosätter sig i en större stad än de bott i tidigare, men där landsbygd ändå är rätt etikett. För mer nutida småstadskänsla rekommenderar jag i princip vilken bok som helst av Sarah Dessen.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
Välkommen hit till denna spretiga bokblogg med lärartouch.
