Internationella Kvinnodagen

Så avslutar vi dagen …

Jag har firat 8 mars med att uppmärksamma kvinnor som jag tycker är väl värda att lyfta. Dagen inleddes med ett inlägg om boken Mina hjältinnor av Samantha Ellis och en fundering kring mina egna litterära diton. Sedan följde nio inlägg om kvinnor som betyder något för mig, alla utom en högst levande och verksam. Tanken var åtta inlägg, eftersom det är den 8:e mars, men det blev nio.

Följande kvinnor fick ett inlägg dagen till ära:

Hanna Hellquist

Matilda Gustavsson

Elin Wägner

Lupita Nyong’o

Olga Tokarczuk

Caroline Seger

Elisabeth Åsbrink

Hédi Fried

Nour El Refai

Några andra bloggare har också lyft inspirerande kvinnor under taggen #minahjältinnor2020

Helena på Fiktiviter har skrivit om sin stora hjältinna Margaret Atwood med rubriken Bortom Gilead.

Hanna på Feministbiblioteket har skrivit om sina litterära hjältinnor, recenserat Birgitta Ohlssons bok Lev som du vill, som är fylld av hjältinnor och dessutom lyft fram såväl feminister som idrottskvinnor.

 

 

Mina hjältinnor: Nour El Refai

Det finns många sidor av Nour El Refai och det senaste året har jag sett henne i såväl Bonusfamiljen som Landet lyckopiller. Just nu är hon aktuell med enmansföreställningen Störst av allt som hyllats av kritiker och författaren Malin Persson Giolito som skrivit boken som föreställningen bygger på.

När jag ser serien Landet lyckopiller drabbas jag av dubbla känslor. Dels är det skönt att veta att jag inte är ensam, men det är också sorgligt att så många mår så dåligt. Måendet har konsekvenser för hur livet ser ut och visst är det så att antidepressiv medicin hjälper en del, men allt går inte att medicinera bort. Det är skillnad på att vara ledsen och att vara deprimerad, vilket också lyfts i serien.

Hos Skavlan berättar Nour El Refai om sin depression och hur hon blivit bättre på att förhindra de värsta perioderna. Jag känner igen mycket av det hon talar om och har precis som El Refai bättre och sämre perioder. Ibland lyssnar jag på de signaler min kropp sänder ut, men inte alltid och det är då det kan gå över gränsen. Då känns ingenting ljust eller bra, utan ganska så meningslöst. Jag gör det jag måste, men inte mer. Ibland knappt det jag måste och definitivt inte allt jag borde.

Jag beundrar Nour El Refais ärlighet och hur hon lyckas sätta ord på något som väldigt få talar om. Självklart är hon mer än sin depression. Hon en fantastisk komiker och skådespelare. En förebild inte minst för att hon vågar leva sitt liv på sitt sätt.

 

Foto: Ida Halling – mynewsdesk.com CC BY 3.0

 

Mina hjältinnor: Hédi Fried

Hédi Fried har hunnit bli 95 år gammal och hon tillhör de sista som kan vittna om hur det var att befinna sig i nazisternas koncentrationsläger. Jag tillhör dem som är väldigt oroliga för vad som ska hända när det inte längre finns några ögonvittnen kvar och de som mer än gärna vill bagatellisera nazismens grymheter får större möjlighet att stå oemotsagda. Något som hänt i debatten den senaste tiden är att Fried av partier som SD och M setts som en person helt utan egna åsikter som utnyttjas av vänsterpolitiker, som om motstånd mot nazism i alla dess former vore en vänsterfråga. Det är en utveckling som verkligen skrämmer mig. Samtidigt drog sig Ulf Kristersson inte för att utnyttja Hédi Fried själv när han trodde sig tjäna på det. Cynismen når nya höjder.

Den självklara bilden av Hédi Fried borde istället vara att hon är en viktig, stark och självständig kvinna med en erfarenhet som många borde ta på allvar. Jag rekommenderar er alla att läsa Frågor jag fått om förintelsen och vill själv upptäcka hennes författarskap mer. Just nu är Hédi Fried aktuell med barnboken Historien om Bodri med illustrationer av Stina Wirsén och idag utsågs hon dessutom välförtjänt till Årets kvinna av Expressen.

Foto: Robert Blombäck

Mina hjältinnor: Elisabeth Åsbrink

Det finns få människor som är så skarpa som Elisabeth Åsbrink. Jag har lyssnat till henne ett flertal gånger och hon är alltid lugn, saklig och otroligt påläst. Skriva bra böcker kan hon också och hennes krönikor är alltid vassa och tänkvärda. Det finns ingen tvekan om att hon brinner för demokrati och de rättigheter som ska finnas i ett demokratiskt land. För vissa uppfattas hon kanske som provocerande eller (hemska tanke) PK, men för mig är hon en sann hjältinna och en mycket viktig röst.

Jag har läst och tyckt mycket om såväl Och i Wienerwald står träden kvar och 1947. På bokrean köpte jag Orden som formade Sverige och den vill jag gärna läsa. Jag samtalade också med en elev som just nu läser Handbok för demokrater och blev sugen på att läsa den också.

 

Foto: Tove Falk Olsson

Mina hjältinnor: Caroline Seger

Även om jag tappat mitt fotbollsintresse lite de senaste åren är det alltid spännande med stora turneringar och förra sommarens VM-turnering var inget undantag. Att Sverige gick vidare från gruppen var bra, men att de skulle slå ut Tyskland i kvartsfinalen och få möta Nederländerna i semifinalen var helt otroligt. Ett VM-brons är stort!

Nu var det självklart en laginsats, men jag vill ändå lyfta en av de spelare jag beundrar mest i bronslaget. Caroline Seger är lagkaptenen som alltid ger minst 100%. En förebild och en stor fotbollsspelare som i och med bronsmatchen mot England gjorde sin 200:e landskamp. Kanske blir det inget mer VM, men Therese Sjögrans rekord med 214 spelade landskamper finns inom räckhåll. Herrekordet har hon sedan länge gått förbi och det visar med all önskvärd tydlighet att det är hög tid att vi skiljer på herrfotboll och damfotboll. Det är fotboll, punkt och Caroline Seger tillhör våra absolut största fotbollsspelare genom tiderna.

 

Andreas Nilsson/bilderna.it / CC BY-SA 3.0 

Mina hjältinnor: Olga Tokarczuk

Nobelpriset har tilldelats få kvinnor, men 2018 gjorde Svenska Akademien ett klockrent val när de beslutade att ge priset till den polska författaren Olga Tokarczuk. Jag har just börjat upptäcka henne och läst Styr din plog över de dödas ben, samt påbörjat Löparna som tilldelades Man Booker International Prize 2018.

Det finns några saker som gör Olga Tokarczuk extra viktig. Dels är jag imponerad över hur hon lyckas skriva både väldigt allvarligt och vansinnigt roligt på samma gång, men jag är också glad över att hon befinner sig på en helt annan plats än den polska regeringen som börjar tumma på de demokratiska rättigheterna inte minst för hbtq-personer.

En viktig person och författare. En riktig hjältinna.

 

 

Foto: Lukasz Giza

Mina hjältinnor: Lupita Nyong’o

Lupita Nyong’o är skådespelare, regissör och producent, just nu mitt inne i skapandet av en tv-serie baserad på Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Nyong’o producerar serien och spelar dessutom rollen som Ifemelu i den tio avsnitt långa första säsongen. Seriens regissör heter Chinonye Chukwu, som med all säkerhet snart kommer att räknas in bland hjältinnorna och kanske redan borde ha tagit plats bland dem. Jag skyller på dåliga kunskaper om filmvärlden.

Det är som skådespelare jag upptäckt Lupita Nyong’o och då i rollen som Nakia i Black Panther. Hon har också spelat Maz Kanata i de senaste Star Wars-filmerna, men dem har jag inte sett. Det som gör att Nyong’o finns med bland de kvinnor som presenteras idag handlar om att hon är en viktig förebild. Allt för få kvinnor har reell makt inom filmindustrin och ännu färre av dem är svarta. Mångfald är alltid att föredra framför enfald och den dag vi inte ens behöver tänka på representation är den dag vi också kan sluta prata om vikten av densamma.

 

Foto: Jason Merritt

Mina hjältinnor: Elin Wägner

Elin Wägner är verkligen en riktig hjältinna som äntligen skrivit sig in i historieböckerna på riktigt. Hon tillhör de författare som “inte fanns” när jag läste Litteraturvetenskap i Göteborg i mitten av 90-talet, men som nu tillhör i alla fall min självklara litteraturkanon. Jag har läst Norrtullsligan och Pennskaftet och dessutom gjort ett arbetsmaterial till den bearbetade version av Pennskaftet som Vilja förlag gett ut.

Det som gör Elin Wägner så speciell är att hon var så mycket mer än en författare. Hon var aktiv i kvinnorörelsen och kämpade för kvinnlig rösträtt. Från 1944 var hon ledamot i Svenska Akademien och tillhörde Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. En imponerande kvinna som nu porträtteras av Ulrica Knutson i boken Den besvärliga Elin Wägner som ges ut av Historiska Media i slutet av mars. Den ser jag fram emot att läsa.

Mina hjältinnor: Matilda Gustavsson

I november 2017 publiceras ett reportage i DN där 18 kvinnor berättar om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av en man kallad Kulturprofilen. Några väljer att visa sina ansikten på bilderna som finns i reportaget, medan andra döljer sin identitet. Alla berättar de om en minst sagt obehaglig man som utnyttjat sin makt i kulturvärlden på ett fruktansvärt sätt. När historien fortsätter förstår vi att hans agerande inte alls varit okänt, utan tvärtom ursäktad av många inklusive ledamöter i Svenska Akademien.

Journalisten som står bakom reportaget heter Matilda Gustavsson och nästan exakt två år senare släpps boken Klubben om hur Kulturprofilen, som vi nu vet heter Jean-Claude Arnault kan bete sig lite hur han vill i den svenska kulturvärlden skyddad av bland andra sin fru Katarina Frostenson och bästisen Horace Engdahl. Jag utnämnde Klubben till förra årets viktigaste och bästa bok. Otroligt välskriven och spännande som en thriller, med ett helt gäng rejält obehagliga skurkar.

Matilda Gustavsson är en fantastisk journalist och en riktigt bra författare. Det är inte alltid dessa två roller går att kombinera, men Gustavsson gör det med stor skicklighet. Jag utgår ifrån att hon kommer att skriva mer och ser fram emot det.

 

Foto: Thron Ullberg

Mina hjältinnor: Hanna Hellquist

Det var i december som jag tog beslutet att byta radiokanal och också då som jag återupptäckte Hanna Hellquist. Jag hade glömt hur mycket jag älskat hennes krönikor och hur mycket jag uppskattar hennes ärlighet och mod. Inte sällan handlar de om kroppen och den fixering över den som representerar vår samtid.

I höstas berättade Hanna Hellquist om sitt alkoholmissbruk i Skavlan och vann Stora journalistpriset i kategorin årets röst. Ännu en gång pratade hon om något vi inte pratar om. Det som är så förbjudet att det måste döljas. Det är en av många anledningar till att jag beundrar henne.

Nu läser jag vidare i En tryckare på Blue Moon bar, lyssnar på P3 och gläds åt att det finns så modiga och brutalt ärliga kvinnor som Hanna Hellquist. Det är inte sällan svart och trasigt, men också vasst och relevant.

 

Foto: Mattias Alm

%d bloggare gillar detta: