Internationella Kvinnodagen

När ska kvinnor räknas?

En provocerande rubrik kanske, men nödvändig en dag som denna och alla andra dagar. På individnivå och även i viss mån på samhällsnivå finns helt klart kvinnor som räknas, men riktig jämställdhet är långt borta även i ett av världens mest jämställda länder.

Att mannen är norm och kvinnan det andra könet konstaterade Simone de Beauvoir redan 1949 och då var det knappast en nyhet. Visst fick kvinnor rösträtt i början av det förra seklet och rättigheterna blev fler under hela 1900-talet, men ett jämställt samhälle har vi inte nått. Yvonne Hirdman beskriver i sin text om genussystemet från 1988 om hur män och kvinnor rör sig i olika domäner och att den dikotomin också innebär att det män gör värderas högre än det kvinnor gör.

Vad är det då som får mig att demonstrera en dag som denna? Det faktum att det varje dag blir tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet och att deras arbetsinsatser inte värderas lika högt. Inte minst nu under coronapandemin då anställda inom äldrevården, oftast kvinnor, hankar sig fram som timanställda och därmed inte har det sociala skyddsnät som borde vara en självklarhet. Jag ser hur yrken som innehas primärt av kvinnor har en låg status än yrken som är manligt kodade med samma utbildningslängd. Jämför en undersköterska med en målare som båda har en gymnasieutbilning i botten så blir det tydligt att en undersköterska värderas lägre än en målare. Förvisso oavsett kön, vilket kan få många att tycka att det visst är jämställt, men värderingen av yrken är det inte. Inget ont om målare, de behövs självklart också, men vi hade troligtvis räddad många liv om just arbetssituationen för undersköterskor hade sett annorlunda ut.

I dagens DN finns en artikel som handlar om att Sverige inte längre är det mest jämställda landet och att ojämlikheten ökar. Det konstateras också att Sverige har “en av de mest könskodade arbetsmarknaderna i Europa”.  Andelen kvinnor på VD-positioner når inte över 10% och när siffrorna är så ojämna har det självklart med kön och inte med kompetens att göra. De som påstår något annat är mycket troligt inkvoterade män, för visst måste de ses som inkvoterade när de får så mycket mer än hälften av platserna. Ingen hade dock använt det ordet, då inkvotering har blivit ett ord som används för att sänka kvinnor som tagit sig till toppen. Så många som åtta av tio bolag är ojämställda och vart femte bolag saknar helt kvinnor i ledningsgruppen.

Vidare konstateras ännu en gång att privatliv och yrkesliv hör ihop. Kvinnor tar ut 70% av föräldradagarna och enligt försäkringskassan är fördelningen inte mycket när det gäller ersättning för vab där kvinnor tar ut 62%. Just vab tänker jag ställer till det ännu mer för kvinnors yrkesliv, då det handlar om minst tolv års omsorg och en lika lång period då en arbetsgivare kan uppfatta att de har en anställd som inte riktigt kan prioritera sitt arbete. Så tjänar också kvinnor mycket mindre under ett yrkesliv än män gör. I mars i år presenterade Saco en undersökning som visade att det skiljer i genomsnitt 3,7 miljoner i livslön mellan kvinnliga och manliga akademiker. Värst är det med ekonomer där det skiljer 4 miljoner. Vad är det om inte diskriminering?

Under dagen kommer jag att publicera flera inlägg om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez som har underrubriken “hur brist på data bygger en värld för män” och där finns så många exempel på att kvinnor inte räknas att jag blir mörkrädd. Det handlar inte bara om saker som sker i länder långt borta, utan just precis här och inte för länge sedan, utan just precis nu.


Det här inlägget är en del av den demonstration på Internationella kvinnodagen som anordnas av Feministbiblioteket under taggen #8marscoronademo

Fler inlägg hittar du hos Feministbiblioteket, Bokdivisionen och Agnes bokblogg

O demonsterar i #8marscoronademo

På måndag är det Internationella kvinnodagen och jag hänger med i det demonstrationståg som Hanna på Feministbiblioteket anordnar. Vilket plakat jag ska bära och vilka slagord som passar bäst har jag inte riktigt klurat ut ännu, men deltagandet är bestämt.

Läs mer hos Feministbiblioteket och häng på du också. Den hashtag som används är #8marscoronademo

 

 

Så avslutar vi dagen …

Jag har firat 8 mars med att uppmärksamma kvinnor som jag tycker är väl värda att lyfta. Dagen inleddes med ett inlägg om boken Mina hjältinnor av Samantha Ellis och en fundering kring mina egna litterära diton. Sedan följde nio inlägg om kvinnor som betyder något för mig, alla utom en högst levande och verksam. Tanken var åtta inlägg, eftersom det är den 8:e mars, men det blev nio.

Följande kvinnor fick ett inlägg dagen till ära:

Hanna Hellquist

Matilda Gustavsson

Elin Wägner

Lupita Nyong’o

Olga Tokarczuk

Caroline Seger

Elisabeth Åsbrink

Hédi Fried

Nour El Refai

Några andra bloggare har också lyft inspirerande kvinnor under taggen #minahjältinnor2020

Helena på Fiktiviter har skrivit om sin stora hjältinna Margaret Atwood med rubriken Bortom Gilead.

Hanna på Feministbiblioteket har skrivit om sina litterära hjältinnor, recenserat Birgitta Ohlssons bok Lev som du vill, som är fylld av hjältinnor och dessutom lyft fram såväl feminister som idrottskvinnor.

 

 

Mina hjältinnor: Nour El Refai

Det finns många sidor av Nour El Refai och det senaste året har jag sett henne i såväl Bonusfamiljen som Landet lyckopiller. Just nu är hon aktuell med enmansföreställningen Störst av allt som hyllats av kritiker och författaren Malin Persson Giolito som skrivit boken som föreställningen bygger på.

När jag ser serien Landet lyckopiller drabbas jag av dubbla känslor. Dels är det skönt att veta att jag inte är ensam, men det är också sorgligt att så många mår så dåligt. Måendet har konsekvenser för hur livet ser ut och visst är det så att antidepressiv medicin hjälper en del, men allt går inte att medicinera bort. Det är skillnad på att vara ledsen och att vara deprimerad, vilket också lyfts i serien.

Hos Skavlan berättar Nour El Refai om sin depression och hur hon blivit bättre på att förhindra de värsta perioderna. Jag känner igen mycket av det hon talar om och har precis som El Refai bättre och sämre perioder. Ibland lyssnar jag på de signaler min kropp sänder ut, men inte alltid och det är då det kan gå över gränsen. Då känns ingenting ljust eller bra, utan ganska så meningslöst. Jag gör det jag måste, men inte mer. Ibland knappt det jag måste och definitivt inte allt jag borde.

Jag beundrar Nour El Refais ärlighet och hur hon lyckas sätta ord på något som väldigt få talar om. Självklart är hon mer än sin depression. Hon en fantastisk komiker och skådespelare. En förebild inte minst för att hon vågar leva sitt liv på sitt sätt.

 

Foto: Ida Halling – mynewsdesk.com CC BY 3.0

 

Mina hjältinnor: Hédi Fried

Hédi Fried har hunnit bli 95 år gammal och hon tillhör de sista som kan vittna om hur det var att befinna sig i nazisternas koncentrationsläger. Jag tillhör dem som är väldigt oroliga för vad som ska hända när det inte längre finns några ögonvittnen kvar och de som mer än gärna vill bagatellisera nazismens grymheter får större möjlighet att stå oemotsagda. Något som hänt i debatten den senaste tiden är att Fried av partier som SD och M setts som en person helt utan egna åsikter som utnyttjas av vänsterpolitiker, som om motstånd mot nazism i alla dess former vore en vänsterfråga. Det är en utveckling som verkligen skrämmer mig. Samtidigt drog sig Ulf Kristersson inte för att utnyttja Hédi Fried själv när han trodde sig tjäna på det. Cynismen når nya höjder.

Den självklara bilden av Hédi Fried borde istället vara att hon är en viktig, stark och självständig kvinna med en erfarenhet som många borde ta på allvar. Jag rekommenderar er alla att läsa Frågor jag fått om förintelsen och vill själv upptäcka hennes författarskap mer. Just nu är Hédi Fried aktuell med barnboken Historien om Bodri med illustrationer av Stina Wirsén och idag utsågs hon dessutom välförtjänt till Årets kvinna av Expressen.

Foto: Robert Blombäck

Mina hjältinnor: Elisabeth Åsbrink

Det finns få människor som är så skarpa som Elisabeth Åsbrink. Jag har lyssnat till henne ett flertal gånger och hon är alltid lugn, saklig och otroligt påläst. Skriva bra böcker kan hon också och hennes krönikor är alltid vassa och tänkvärda. Det finns ingen tvekan om att hon brinner för demokrati och de rättigheter som ska finnas i ett demokratiskt land. För vissa uppfattas hon kanske som provocerande eller (hemska tanke) PK, men för mig är hon en sann hjältinna och en mycket viktig röst.

Jag har läst och tyckt mycket om såväl Och i Wienerwald står träden kvar och 1947. På bokrean köpte jag Orden som formade Sverige och den vill jag gärna läsa. Jag samtalade också med en elev som just nu läser Handbok för demokrater och blev sugen på att läsa den också.

 

Foto: Tove Falk Olsson

Mina hjältinnor: Caroline Seger

Även om jag tappat mitt fotbollsintresse lite de senaste åren är det alltid spännande med stora turneringar och förra sommarens VM-turnering var inget undantag. Att Sverige gick vidare från gruppen var bra, men att de skulle slå ut Tyskland i kvartsfinalen och få möta Nederländerna i semifinalen var helt otroligt. Ett VM-brons är stort!

Nu var det självklart en laginsats, men jag vill ändå lyfta en av de spelare jag beundrar mest i bronslaget. Caroline Seger är lagkaptenen som alltid ger minst 100%. En förebild och en stor fotbollsspelare som i och med bronsmatchen mot England gjorde sin 200:e landskamp. Kanske blir det inget mer VM, men Therese Sjögrans rekord med 214 spelade landskamper finns inom räckhåll. Herrekordet har hon sedan länge gått förbi och det visar med all önskvärd tydlighet att det är hög tid att vi skiljer på herrfotboll och damfotboll. Det är fotboll, punkt och Caroline Seger tillhör våra absolut största fotbollsspelare genom tiderna.

 

Andreas Nilsson/bilderna.it / CC BY-SA 3.0 

Mina hjältinnor: Olga Tokarczuk

Nobelpriset har tilldelats få kvinnor, men 2018 gjorde Svenska Akademien ett klockrent val när de beslutade att ge priset till den polska författaren Olga Tokarczuk. Jag har just börjat upptäcka henne och läst Styr din plog över de dödas ben, samt påbörjat Löparna som tilldelades Man Booker International Prize 2018.

Det finns några saker som gör Olga Tokarczuk extra viktig. Dels är jag imponerad över hur hon lyckas skriva både väldigt allvarligt och vansinnigt roligt på samma gång, men jag är också glad över att hon befinner sig på en helt annan plats än den polska regeringen som börjar tumma på de demokratiska rättigheterna inte minst för hbtq-personer.

En viktig person och författare. En riktig hjältinna.

 

 

Foto: Lukasz Giza

Mina hjältinnor: Lupita Nyong’o

Lupita Nyong’o är skådespelare, regissör och producent, just nu mitt inne i skapandet av en tv-serie baserad på Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Nyong’o producerar serien och spelar dessutom rollen som Ifemelu i den tio avsnitt långa första säsongen. Seriens regissör heter Chinonye Chukwu, som med all säkerhet snart kommer att räknas in bland hjältinnorna och kanske redan borde ha tagit plats bland dem. Jag skyller på dåliga kunskaper om filmvärlden.

Det är som skådespelare jag upptäckt Lupita Nyong’o och då i rollen som Nakia i Black Panther. Hon har också spelat Maz Kanata i de senaste Star Wars-filmerna, men dem har jag inte sett. Det som gör att Nyong’o finns med bland de kvinnor som presenteras idag handlar om att hon är en viktig förebild. Allt för få kvinnor har reell makt inom filmindustrin och ännu färre av dem är svarta. Mångfald är alltid att föredra framför enfald och den dag vi inte ens behöver tänka på representation är den dag vi också kan sluta prata om vikten av densamma.

 

Foto: Jason Merritt

Mina hjältinnor: Elin Wägner

Elin Wägner är verkligen en riktig hjältinna som äntligen skrivit sig in i historieböckerna på riktigt. Hon tillhör de författare som “inte fanns” när jag läste Litteraturvetenskap i Göteborg i mitten av 90-talet, men som nu tillhör i alla fall min självklara litteraturkanon. Jag har läst Norrtullsligan och Pennskaftet och dessutom gjort ett arbetsmaterial till den bearbetade version av Pennskaftet som Vilja förlag gett ut.

Det som gör Elin Wägner så speciell är att hon var så mycket mer än en författare. Hon var aktiv i kvinnorörelsen och kämpade för kvinnlig rösträtt. Från 1944 var hon ledamot i Svenska Akademien och tillhörde Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. En imponerande kvinna som nu porträtteras av Ulrica Knutson i boken Den besvärliga Elin Wägner som ges ut av Historiska Media i slutet av mars. Den ser jag fram emot att läsa.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: