Elin Lucassi

Karantändagboken — tecknad samtidshistoria

För ungefär ett år sedan befann vi oss i början av det som skulle bli en lång pandemi. Jag undervisade på distans och började redan då oroa mig för elevernas mående. Rädslan för smitta var kanske inte överhängande, men oron fanns där gällande äldre släktingar. En oro som ökade ännu mer då min pappa dog av det virus som tog och tar så många liv. I slutet av maj köpte jag en femårsdagbok och varje dag har jag skrivit några rader. Mest handlar det om den slentrianmässiga vardagen och stressen över att inte räcka till.

Karantändagboken av Elin Lucassi börjar i februari 2020 när någonting händer i skidorterna i Alperna. Ett virus sprider sig över världen och i mitten av mars rekommenderar Folkhälsomyndigheterna att alla som kan ska jobba hemifrån. På en presskonferens 17/3 meddelar regeringen att alla gymnasieskolor ska gå över till distansundervisning dagen därpå. Jag minns fortfarande paniken och hur jag satt på kvällen och försökte klura ut hur de digitala mötesverktyg vi hade fungerade och att jag dagen därpå skulle utbilda mina kollegor i någonting som var helt nytt även för mig.

För Elin Lucassi var det hemmajobb som gällde och dessutom en oro över sitt jobb. Ett litet förlag drabbas självklart hårt av pandemin. Från karantänvecka 1 16/3-22/3 får vi vecka för vecka följa hur pandemin drabbar Sverige, världen, men också individen. Det är befriande att läsa om någon annans funderingar kring det som på samma gång liknar mina och är helt annorlunda. De små sakerna som blir gigantiska och de stora som är så otroligt svåra att ta in. Människor som dör illustreras med döskallar på inledningssidan av varje kapitel, tillika karantänvecka. Under karantänvecka 10 dör min pappa. Jag tänker ofta på att det bakom varje siffra i statistiken finns ett helt liv, ett sammanhang och sörjande anhöriga.

Det är en balansgång när man som författare ska porträttera en samtid som är nattsvart och ändå försöka få in humor. Elin Lucassi klarar det utmärkt. Jag frustar av skratt åt småsaker som det faktum att statsepidemiolog är ett klurigt ord att uttala och att smittspårning ger upphov till märkliga situationer. Man måste liksom skratta åt eländet. På samma gång skildrar Lucassi tristessen. Hur dagarna flyter in i varandra. Hur det knappt känns lönt att kamma håret och än mindre klä på sig annat än mysbyxor. Det bästa är kanske blandningen mellan de små, små detaljerna och de stora världshändelserna. “Ja, just det …” är kanske min vanligaste tanke när jag läser, men jag småskrockar också igenkännande många gånger. “Håll i, håll ut, håll avstånd” är mantrat för året som gick och Lucassi beskriver det på ett fint sätt. Jag hoppas att hennes karantändagbok kommer att läsas av många. Den är ett stycke nutidshistoria där ord och bild tillsammans bildar en större helhet.

“Det blev ett år att minnas för evig tid. Ett år att försöka glömma.” avslutar Elin Lucassi sin berättelse och ja, så är det verkligen. Tyvärr räckte det inte med 2020, utan våren har varit minst lika tung. I skolans värld har vi försökt att skapa en så normal tillvaro som möjligt, men ingenting har varit som vanligt. Så sliten som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare och då brukar jag vara helt slut i vanliga fall den här tiden på året. Något som blivit tydligt både för mig och mina elever är ändå hur otroligt viktig skolan är. Hur mycket trevligare det är att sitta i ett klassrum, att hänga tillsammans på rasterna och att vara en del av en gemenskap, än att ses på Meet och försöka jobba själva. Snart är det sommarlov och i höst måste det väl ändå vara nästan som vanligt igen?

Grafiskt för nybörjare

När jag publicerade min sammanställning över vilka genrer jag läst böcker från 2019 fick jag en fråga på Twitter om vad som menades med “grafiskt”. Om det var “tidningar och sånt”. Jag mindes hur skeptisk jag själv varit till serier och därmed också till serieromaner och hur glad jag är att jag börjat läsa mer och mer sådana de senaste åren. Det är nämligen en genre fylld av politiska, frispråkiga och intressanta författare som befinner sig långt ifrån Kalle Anka. Däremot fick det här tweetet mig att inse att det mycket troligt finns ganska många som inte läser grafiska böcker helt enkelt för att de inte vet att de existerar eller i alla fall inte vad de innehåller. Både jag och skolbibliotekarien brukar tipsa om i alla fall någon titel när vi har Boktipsarkvällar med kollegorna, men helt ärligt lånas de sällan.

Här kommer därför en lista med grafiska böcker för nybörjare. Några riktiga guldkorn som jag tycker att om inte alla, så i alla fall många, borde läsa.

Först några författare som bjuder på kortare betraktelser som tillsammans bildar en bok, ofta utifrån ett tema:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist var ett av mina första möten med genren och det är fortfarande en favorit. I olika kapitel undersöker Strömquist märkliga förhållandet som möjligen skulle kunna vara kärlek.

Sara Hanssons Torskarnas Pride-parad är också riktigt rolig, liksom Nanna Johanssons Konsten att bota en feminist.

Elin Lucassi tillhör också kategorin rolig och vass och har skrivit flera böcker. Min favorit är nog Synd om just synd, men jag tyckte också mycket om hennes senaste bok Ert blod på mina broddar, som är en ovanlig och oväntad grafisk hämndnovell.

Egentligen tycker jag mest om grafiska romaner, där hela boken har en handling och verkligen är en bildsatt roman. Med en skicklig tecknare blir berättelsen något mer än när bara orden får ta plats.

Några favoritförfattare är:

Åsa Grennvall, som bland annat har skrivit fantastiska och otroligt sorgliga Deras ryggar luktade så gott om en flicka som känner sig och faktiskt verkar vara oälskad.

Mats Jonsson har skrivit en rad självbiografiska böcker och de jag gillar bäst är Hey Princess om hans tid som ung indiepopfrälst student i Storbritannien och Mats Kamp som handlar om livet som småbarnsförälder.

Marjane Satrapi var en av de första författarna i genren som jag upptäckte. Hon har bland annat skrivit den självbiografiska Persepolis och min favorit Kyckling med plommon.

Bitte Andersson har skrivit fina I slutet av regnbågen om ett äldreboende med hbtq-profil.

 

 

 

 

Ert blod på mina broddar

Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.

Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. “Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.

För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.

 

Böcker jag ser fram emot i november

Mörker och i bästa fall mycket lästid inomhus, eller i sämsta fall tupplurar istället för läsning. November bjuder hur som helst på några nyheter som lockar innan det är daga för julhets och mellandagsläsning.

Krisläge, Lucie Whitehouse, ETTA, november

Nattugglor, Gabrielle Levy, Sekwa, november

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet, Tua Forsström, Schildts & Söderström, 1 november

Skuggjägaren, Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand, 4 november

Den besvärliga Elin Wägner, Ulrika Knutson, Historiska Media, 6 november

En halv värld borta, Mike Gayle, Norstedts, 11 november

Ert blod på mina broddar, Elin Lucassi, Ordfront förlag, 11 november

Kärlek utan manus, Owen Nicholls, Louise Bäckelin förlag, 11 november

Döden och andra lyckliga slut, Melanie Cantor, Printz Publishing, 13 november

Ikarien, Uwe Timm, Thorén & Lindskog, 15 november

52 bra saker: Nobelpriset

Igår blev det klart att det blir ett Nobelpris i litteratur 2019 och att det faktiskt kommer att delas ut två pris, då 2018 års pris delas ut i efterhand. Mycket troligt blir det en man och en kvinna som får prisen och så luras alla att tro att Nobelpriset är en jämlik historia.

Men nu skulle det inte handla om allt negativt med Nobelpriset eller ens något gnäll på eländiga gubbar i Svenska Akademien. Istället ska jag fokusera på Nobelpriset som en bra grej, för det tycker jag trots allt att det är.

Ofta uppmärksammas en relativt okänd författare, eller i alla fall en författare som är ny för mig. Ju mer jag läser desto vanligare har det visserligen blivit att jag både hört talas om och läst pristagaren, men egentligen tycker jag att det är bra mycket mer spännande med en okänd författare än en välkänd och de två senaste årens kändispristagare är en trend som jag hoppas bryts. Men tillbaka till det som är bra.

Under flera dagar, kanske till och med veckor innan vinnaren avslöjas i oktober diskuteras litteratur och möjliga pristagare. En levande litteraturdebatt är alltid en bra sak, oavsett vem som till slut vinner. Just nu ser jag extra mycket fram emot att få diskutera just litteratur istället för idiotiska akademiledamöter och könskamp bland stolarna.

Fram för mer samtal och texter om betydande författare och definitivt för mer stjärnglans som Nobelpriset trots allt omges av. Nu ser jag fram emot nya pristagare senare i år, för även om jag ibland (väldigt ofta) låter som Elin Lucassis PK-karaktär nedan gillar jag Nobelpriset i litteratur väldigt mycket. Bäst brukar alla spekulationer och inspirerande lister med tänkbara kandidater vara, men förhoppningsvis får jag ropa ett (dubbelt) äntligen en torsdag i oktober 2019.

 

För ni har tagit studenten. Snart.

Idag firar vi av en klass studenter. En av årets roligaste och sorgligaste dagar. Ni som lämnar Häggen, esteternas byggnad, just idag är faktiskt den första klass jag följt från de första dagarna i ettan, till avslutningen i trean. Som lärare är det fantastiskt att följa elever och se den utveckling, från barn till vuxen, som sker under dessa år. Om jag varit trött på er ibland? Definitivt. Men mest har jag haft riktigt roligt. Ni är smarta, egensinniga, toleranta ungar som nu ska erövra världen.

Jag är definitivt ingen talare, det är jag för blödig för, men jag vore ingen sann svensklärarboknörd om jag inte skickade ut er i livet med några väl valda boktips.

 

Vill ni resa?

Vi har pratat en del om att bredda sin läsning geografiskt, för att få nya perspektiv. Därför vill jag ge följande tips.

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Vi såg ju en del av hennes TED-talk och jag vet att några av er har bokversionen av det som heter We should all be feminists. Jag vill också rekommendera tegelstenen En halv gul sol, som handlar om Biafrakriget. Hennes senaste skönlitterära bok heter Americanah och utspelar sig i USA och Nigeria.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.

Vi är kanske Kim Thùys bästa bok. De utspelar sig i Vietnam och i Kanada.

Crazy rich Asians av Kevin Kwan är perfekt om ni vill ha något lättsamt. Mycket underhållande om rika kineser i Singapore. Tredje boken i serien har just kommit ut.

 

Vill ni läsa normbrytande böcker?

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk.

Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare, är mycket läsvärd. Hans debutbok Ett arabiskt vemod är riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis är en självbiografisk bok om hur svårt det är att komma ut som homosexuell i en fransk arbetarfamilj.

Om jag var din tjej av Meredith Russo har en transsexuell huvudperson. Bra, stark och intressant om ett viktigt ämne. Huvudpersonen Amanda får äntligen vara sig själv och även om det inte är helt okomplicerat finns det inget annat alternativ.

 

Ska ni jobba eller studera?

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

En liknande bok som utspelar sig vid Lunds Universitet på 90-talet är En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Om ni ska jobba med gamla eller bara vill läsa riktigt bra skräck rekommenderar jag helt färska Hemmet av Mats Strandberg.

 

Vill ni lära er mer om historien?

Yaa Gyasis bok Vänta hem handlar om kolonialismens och slavhandelns följder. Den utspelar sig från 1700-talet fram till vår tid och är riktigt intressant. Rekommenderas varmt.

En för mig helt okänd del av historien handlar När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Vi får följa en japansk familj som bor i USA och tillsammans med andra japanska invandrare sätts i läger efter attacken mot Pearl Harbour.

1947 av Elisabeth Åsbrink är en välskriven och ganska lättläst bok om ett väldigt spännande år.

Nutidshistoria kan kanske Paradisträdgården av Amy Waldman räknas som. Den handlar om en tävling för konstnärer om att skapa ett minnesmonument över offren för 9/11. Det visar sig att vinnaren är muslim och det skapar en del konflikter.

 

Vill ni läsa klassiker?

Det finns vissa klassiker man ”ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye och 1984 av George Orwell ska göra det.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är bra, liksom Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Båda böckerna har blivit film dessutom.

Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.

På väg av Jack Kerouac och Räddaren i nöden av J D Salinger är klassiker som brukar passa unga.

 

Vill ni skratta?

Erlend Loe är en författare ni borde upptäcka i så fall. Han är härligt galen. Jag gillar Doppler bäst. Den handlar om en man som heter just Doppler som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman är också rolig och totalt absurd.

Liv Strömquist är rolig, men det är lätt att sätta skrattet i halsen. Jag tycker verkligen att ni ska läsa hennes seriebok Prins Charles känsla om ni inte redan gjort det.

En annan seriefavorit är Elin Lucassi som har skrivit Jag är den som är den och Synd.

Han är tillbaka av Timur Vermes är en helt absurd historia om Adolf Hitler som vaknar till liv i ett nutida Berlin. Rolig, men också samhällskritisk och intressant.

 

Vill ni gråta?

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jag är bra böcker på samma tema. Alla är de skrivna för unga vuxna.

 

 

 

Elin Lucassi utreder synden

Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför “att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.

Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.

Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller “(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.

Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.

Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.

Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en “samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.

Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.

 

Boktips i studenttider

Idag tar “mina” två estettreor studenter. Elever som jag haft nöjet att undervisa under två år. Som en sommarpresent till dem och andra som nu ger sig ut i livet bjuder jag på en lista med böcker som jag tycker är läsvärda. En blandning av gammalt och nytt. En del känner mina elever igen från min kära bokvagn som jag drar runt på.

Det finns vissa klassiker man “ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye ska göra det. Själv tänker jag läsa 1984 av George Orwell i sommar.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är bra, liksom Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Båda böckerna har blivit film dessutom.

Just F. Scott Fitzgerald finns med i romanen Åren i Paris av Paula McLain, som handlar om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En slags fejkbiografi, men riktigt läsvärd. I den skriver Hemingway bland annat En fest för livet.

Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.

Kanske är Per Anders Fogelström för långsam, men jag tycker ändå att ni ska försöka er på hans serie om Stockholm under nästan 100 år, som inleds med Mina drömmars stad.

Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

Sprid er läsning geografiskt, så kan ni resa jorden runt med hjälp av litteraturen. Här är några tips:

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

No och jag av Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala. Författaren kommer till Bokmässan i höst, liksom en annan favorit Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare. Hans debutbok Ett arabiskt vemod är riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.

Vi har ju fokuserat en del på just temat identitet och jag vill passa på att tipsa om några böcker till på just på det temat (vilket typ skulle kunna vara vilken bok som helst, men ändå).

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk. Snart kommer fortsättningen på Jag, En på svenska. Den heter En annan och jag har inte vågat läsa den, trots att jag köpte den på engelska i september.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Jag vet att jag tipsat om Om jag var din tjej av Meredith Russo, men den måste med här också. Läsvärd och på samma gång väldigt vanlig och väldigt ovanlig.

Och så avslutningsvis några färska, bra böcker. Några lättsamma, några svartare. Det blir ofta rätt så dystert när jag väljer böcker.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam. Mycket annorlunda och lite magisk.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jag är bra böcker på samma tema.

Brutal och underhållande är två ord som bra beskriver Mats Strandbergs Färjan. Mycket läsvärd även för en skräckskeptiker.

Lite serier kanske?

Jag är den som är den av Elin Lucassi är en fantastisk seriebok med precis min humor. Jag utgår ifrån att ni inte missat Liv Strömquist, men om ni inte läst Prins Charles känsla måste ni göra det.

Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.

Högt och lågt alltså, precis som bra läsning ska vara och kanske livet också. Idag sjunger ni om den ljusnande framtiden som är er och jag tänker på hur några av er sjöng på skolans cabaret och hur jag fällde en tår när jag tänkte på att ni faktiskt ska ta över världen och förhoppningsvis göra den till en bättre plats.

Jag tror på er!

 

PS Ni är både smarta OCH roliga att undervisa. Dessutom trevliga. Det är en utmärkt kombination. Låt ingen lura i er att det inte går att kombinera. DS

Ett sätt att bota lässvacka

Vet ni, jag tror att jag har kommit på det perfekta sättet att bota en lässvacka.

 

  1. Para ihop dig med en kunnig skolbibliotekarie som har lite annan boksmak än du, men ändå läser intressanta böcker.
  2. Spåna ihop ett gäng läsvärda böcker var för sig.
  3. Låt skolbibliotekarien samla ihop dem på en trevlig bokvagn och skapa en fin affisch.
  4. Bjud in ett gäng läsintresserade lärare och rektorer.
  5. Få en av dem att beställa god mat.
  6. Ät god mat samtidigt som du får lov att (i princip ostörd) prata om en massa bra böcker och dessutom får tips på läsvärda böcker av andra boknördar.
  7. Låna någon av böckerna, skriv upp andra på den milslånga sommarläslistan.
  8. Njut.

 

Någon gång per termin brukar jag och vår skolbibliotekarie göra just så här. Förstår ni hur trevligt det är med boktipsarträffar på jobbet?! I alla fall tycker jag det, som får presentera en massa färska böcker, men jag hoppas att mina kollegor uppskattar det också.

Såhär dagen efter är jag fortfarande full av energi och läslängtan.

 

Några av de böcker jag tipsade om var:

Generation Loss av Elizabeth Hand

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

Jag är den som är den av Elin Lucassi

Tidsklyftan av Jeanette Winterson

Gryningsfeber av Péter Gárdos

 

Några böcker som vår bibliotekarie tipsade om och som jag blev sugen på att läsa:

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Under krigets himmel av Niroz Malek

För vad sorg och smärta av Thom Lundberg

De försvunna av Caroline Eriksson

Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

 

Böcker med kvinnofokus

8mars

Idag på Internationella Kvinnodagen har jag gått igenom bloggens recensioner och hittat följande inlägg om böcker med kvinnor, inte sällan starka sådana, i centrum:

Serier för alla åldrar

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall (om hur en dotter kan bli behandlad)

Det som händer i skogen, Hilda-Maria Sandgren (om att vara 13 och bli sedd som sexuell varelse)

Hur man botar en feminist, Nanna Johansson (om hur ojämlikheten finns kvar)

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson (om Iggy som vill ha ett spännande liv)

Jag är den som är den, Elin Lucassi (roligt och relevant seriealbum)

Kunskapens fruktLiv Strömquist (viktigt om kvinnans könsorgan och makten över det)

Kvinnor ritar bara serier om mens, (antologi om mens av Sveriges tecknarelit)

Vi håller på med en viktig grej, Sara Hansson (om vänskap och problem)

 

Skönlitteratur för gammal och ung

All the bright places, Jennifer Niven (om att hitta sig själv mitt i sorgen)

Antiloper, Ester Roxberg (om komplicerad vänskap)

Asfaltsänglar, Johanna Holmström (om några kvinnors liv i Helsingfors)

Burial rites, Hannah Kent (historisk roman om kvinna som åtalas för mord)

Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt (fint om Jade och hennes farmor)

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn (fin bok om Boye i Berlin)

Den vita staden, Karolina Ramqvist (om en kvinna som förlorar allt då pojkvännen dör)

Det är något som inte stämmer, Martina Haag (starkt om att bli lämnad)

Flyt som en fjäril, stick som ett bi, Elin Nilsson (om hur krav kan förstöra)

Gånglåt, Elin Olofsson (om den åldrande kvinnan som ser tillbaka)

Hyresgästerna, Sarah Waters (om att våga vara sig själv och älska vem som helst)

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (om att leva med en lögn)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (om att hitta sig själv och forma sin identitet)

Springa med åror, Cilla Naumann (fint om vänskap mellan flickor som blir kvinnor)

Stål, Silvia Avallone (om två nära vänner på väg att bli vuxna)

Vi kom över havet, Julie Otsuka (om japanska kvinnor på väg till USA)

 

Lyrik

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten (fantastiska dikter om sorg)

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire (vackert och gripande om t.ex. flykt)

 

Sakprosa med kvinnofokus

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan (självbiografiskt om kamp mot anorexi)

De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg (om hur flickor blir pojkar)

Det riktiga landslaget, Moa Svan (om riktigt mäktiga fotbollsspelare)

Hatet, Maria Sveland (om det vidriga kvinnohatet)

How to be a woman, Caitlin Moran (feminism på roligt sätt)

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele (om en ursäktad, till och med accepterad, ojämlikhet)

På spaning med Hedvig, Hedvid Ljungar (feminism helt enkelt)

Resa i Sharialand, Tina Thunander (om att vara kvinna i Saudiarabien)

Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson (om hur farligt det kvinnliga kan vara)

Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee (spännande om kvinnokamp i Liberia)

Vår rättmätiga plats, Barbro Hedvall (om kampen för kvinnors rösträtt)

We should all be feminists, Chimamanda Ngozi Adichie (en grundläggande och viktig genomgång)

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: