Barbro Hedvall

Böcker med kvinnofokus

8mars

Idag på Internationella Kvinnodagen har jag gått igenom bloggens recensioner och hittat följande inlägg om böcker med kvinnor, inte sällan starka sådana, i centrum:

Serier för alla åldrar

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall (om hur en dotter kan bli behandlad)

Det som händer i skogen, Hilda-Maria Sandgren (om att vara 13 och bli sedd som sexuell varelse)

Hur man botar en feminist, Nanna Johansson (om hur ojämlikheten finns kvar)

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson (om Iggy som vill ha ett spännande liv)

Jag är den som är den, Elin Lucassi (roligt och relevant seriealbum)

Kunskapens fruktLiv Strömquist (viktigt om kvinnans könsorgan och makten över det)

Kvinnor ritar bara serier om mens, (antologi om mens av Sveriges tecknarelit)

Vi håller på med en viktig grej, Sara Hansson (om vänskap och problem)

 

Skönlitteratur för gammal och ung

All the bright places, Jennifer Niven (om att hitta sig själv mitt i sorgen)

Antiloper, Ester Roxberg (om komplicerad vänskap)

Asfaltsänglar, Johanna Holmström (om några kvinnors liv i Helsingfors)

Burial rites, Hannah Kent (historisk roman om kvinna som åtalas för mord)

Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt (fint om Jade och hennes farmor)

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn (fin bok om Boye i Berlin)

Den vita staden, Karolina Ramqvist (om en kvinna som förlorar allt då pojkvännen dör)

Det är något som inte stämmer, Martina Haag (starkt om att bli lämnad)

Flyt som en fjäril, stick som ett bi, Elin Nilsson (om hur krav kan förstöra)

Gånglåt, Elin Olofsson (om den åldrande kvinnan som ser tillbaka)

Hyresgästerna, Sarah Waters (om att våga vara sig själv och älska vem som helst)

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (om att leva med en lögn)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (om att hitta sig själv och forma sin identitet)

Springa med åror, Cilla Naumann (fint om vänskap mellan flickor som blir kvinnor)

Stål, Silvia Avallone (om två nära vänner på väg att bli vuxna)

Vi kom över havet, Julie Otsuka (om japanska kvinnor på väg till USA)

 

Lyrik

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten (fantastiska dikter om sorg)

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire (vackert och gripande om t.ex. flykt)

 

Sakprosa med kvinnofokus

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan (självbiografiskt om kamp mot anorexi)

De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg (om hur flickor blir pojkar)

Det riktiga landslaget, Moa Svan (om riktigt mäktiga fotbollsspelare)

Hatet, Maria Sveland (om det vidriga kvinnohatet)

How to be a woman, Caitlin Moran (feminism på roligt sätt)

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele (om en ursäktad, till och med accepterad, ojämlikhet)

På spaning med Hedvig, Hedvid Ljungar (feminism helt enkelt)

Resa i Sharialand, Tina Thunander (om att vara kvinna i Saudiarabien)

Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson (om hur farligt det kvinnliga kan vara)

Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee (spännande om kvinnokamp i Liberia)

Vår rättmätiga plats, Barbro Hedvall (om kampen för kvinnors rösträtt)

We should all be feminists, Chimamanda Ngozi Adichie (en grundläggande och viktig genomgång)

 

För nytta och nöje

Det var länge sedan jag var med i Bokbloggsjerkan, men nu jäklar (har förresten insett hur mycket jag svär, måste sluta med det). Så här lyder frågan:

Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?

Jag har nästan alltid någon fackbok på gång, ibland (ganska ofta) handlar det om någon universitetskurs och då handlar det kanske mer om nytta än om nöje. Visserligen älskar jag att plugga, men tidspressen tar ibland bort nöjet. Just nu är det bedömning som gäller och jag läser bland annat Bedömning för lärande av Christer Lundahl. En bok jag verkligen tycker om.

Även om jag får välja helt själv blir det inte sällan böcker som handlar om utbildning. Det är trots allt det jag sysslar med hela dagarna och jag vill ständigt lära mig mer och bli bättre. Jag botaniserar mycket på biblioteket och bland Skolverkets publikationer. Det finns mycket att lära.

Annars är det frågor om genus, jämställdhet och kvinnohistoria som är min grej. Böcker som Rosa den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, På spaning med Hedvig av Hedvig Ljungar och Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall. Tre mycket bra böcker som jag definitivt rekommenderar.

En suverän trio

Det går fortfarande att lyssna på årets sommarpratare i full version med all musik kvar, men också som podversioner om man föredrar att inte höra musiken. I vissa program kan det vara en fördel, om värden är intressant att lyssna till, men har en musiksmak som inte funkar alls.

De senaste dagarna har jag lyssnat på fyra sommarprogram. Tre som jag verkligen rekommenderar och ett fjärde som var lite småtrevligt, men inte riktigt min grej. Christina Lampe-Önnerud är batteriuppfinnare och visst var det fascinerande att lyssna på någon som har ett sådant brinnande intresse för något som är viktigt, revolutionerande till och med, men som jag inte vet någonting om. Det räckte dock inte hela vägen fram för mig. Dessutom spelades en del experimentell jazz som gjorde mig helt vansinnig.

Därefter lyssnade jag på Daniel Sjölins program och fick en smärre chock. Vad arg han lät, vad hade hänt med den trevlige Babel-Daniel? Vi får möta en arg, litteraturhatande gubbstrutt som är Sjölins andra jag, eller i alla fall var det. Ett program om ansikten och hur de påverkar oss. Varför vår irritation gentemot Carola säger mer om oss själva än om henne (här kände jag mig lite träffad), varför Ian och Bert lyckades värva så många och varför Sverigedemokraterna faktiskt är ett parti som vill bevara det traditionellt svenska. Här måste jag passa på att ge ett boktips. Om du inte läst Lasermannen av Gellert Tamas så ska du göra det bums. Det är en historia om ett politiskt läge i Sverige som vi helst vill förtränga.

Anja Persson bjöd på ett personligt och gripande program om kärlek och det svåra i att våga visa den för andra. Först förstod jag inte varför det varit så svårt, men under programmet blir det mer och mer tydligt. Jag lyssnade med ett leende på läpparna och ibland en tår i ögonvrån. Dessutom blev det tydligt att Anja Persson lyssnar på musik på samma sätt som jag, då texterna väldigt ofta var mycket talande. Ett fint program.

Det program som berört mig allra mest är nog ändå Klara Zimmergrens. Själv tillhör jag de bortskämda som aldrig behövt gråta åt att mensen kommit, snarare har jag några gånger känt rädslan då den inte kommit. Två barn på lika många försök och den andra gången var det snarare ett misstag än ett försök. Då hade jag en bebis på sju månader och grät över det positiva gravtestet. För Zimmergren och många andra har det inte varit så. Långt ifrån. Hennes längtan efter barn och sorgen över att det aldrig blev något är smärtsam att höra om. Samtidigt lyckas hon bjuda på ett sommarprogram som inte alls är nattsvart utan ärligt, dräpande och många gånger faktiskt också brutalt roligt. Det jag tar med mig konkret är att aldrig fråga någon kvinna i 40-årsåldern om hon har barn. Har hon det kommer du att få veta det inom några minuter ändå och kanske se ett foto eller två. Om hon inte har det är hon säkert glad att slippa frågan.

Idag skiner solen. Dags för en promenad med ännu ett program i lurarna. Jag ska också rösta på vem av de tidigare värdarna jag vill höra igen som en av årets vintervärdar. Jag skulle gärna lyssna på Özz Nujen, Josephine Bornebusch eller kanske Barbro Hedvall. Jag får botanisera lite i arkivet. Vem vill du höra?

 

 

Vår rättmätiga plats

På Bokmässan 2011 lyssnade jag på Barbro Hedvall och Birgitta Ohlsson och sedan dess har jag funderat en hel del på de kvinnor som kämpade för att svenska kvinnor skulle få rösträtt. En kamp som var lång och ibland måste ha känts tröstlös.

För några dagar sedan läste jag Hedvalls bok Vår rättmätiga plats med undertiteln om kvinnors kamp för rösträtt. En bok som följer rösträttskampen i främst Sverige, men även uppmärksammar en del internationella evenemang.

När jag studerade historia läste jag en kurs som handlade om kvinnors kamp för rösträtt runt om i världen, där Nya Zeeland var först och Sverige förhållandevis sent med att göra kvinnors till medborgare med makt över politiken.

Redan 1884 motionerade Fredrik Borg i svenska riksdagen om kvinnlig rösträtt. Vägen dit visade sig dock vara lång. Männen först, hette det och när Karl Staaf bildade regering 1905 var det för männens rösträtt han kämpade. Senare skulle han också stötta kvinnorna, medan hans högerkollegor inte hade samma syn på saken.

Många av de kvinnor som var aktiva i LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) kände jag redan till, medan andra var nya för mig. Sammantaget bjuder Hedvall på en spännande berättelse om både kvinnor och män som ser det som självklart att alla medborgare ska ha samma rättigheter.

Jag tycker mycket om att boken är fylld av foton och autentiska dokument. Kvinnorna och männen som var aktiva i kampen blir genom dem mycket levande och jag läser med ett leende på läpparna och känner en otrolig tacksamhet för dem som kämpade så hårt för rättigheter som vi nu tar för självklara.

 

Just nu och en utvärdering

Jag tänker att jag har en massa böcker på gång, men faktum är att jag inte har riktig koll. Det gillar jag inte alls. Jag strävar efter kontroll, därav alla listor och därför gör jag en nu. Men först ska jag kolla vilka böcker som jag höll på att läsa förra gången jag gjorde en lista och hur många som faktiskt är utlästa.

Sex av de böcker jag läste då är utlästa och en av de böcker jag sade mig vilja börja på. En sket jag i helt, en är knappt påbörjad och en stackars manushög ligger fortfarande vid sängen.

Nu är läget följande:

Vid sängen: Livets källa av Nawal el Saadawi, som inte riktigt tar tag i mig.

På toaletten: Tre enkla regler finns inte av Elisabeth Norin, en bra bok om skrivande.

I väskan: Finns Mrs Dalloway av Virginia Woolf, upphittad men inte utläst.

På iPaden: Jag är Zlatan av just Zlatan, som jag tycker är riktigt bra. Måste dock vara vansinnigt jobbig att läsa om man inte har koll på fotbollsspelare. Maken till name-dropping har jag sällan skådat.

För att fortbilda mig: Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson.

På jobbet: Jag finns av Maja-Maria Henriksson

Utmaningsbok: Glasbruket av Arnaldur Indriðason som passar i flera utmaningar.

Läser emellanåt: Vår rättmätiga kamp av Barbro Hedvall som är mycket bra, men tung och inte så mycket på grund av innehållet, som av formatet.

På is: De kanske lämpade av Peter Høeg, som inte riktigt verkar vara min kopp te, i alla fall inte just nu.

Längtar efter att läsa: Tistelblomman av Amanda Hellberg

 

Vad (och var)  läser du just nu?

Om kvinnor

Birgitta Ohlsson och Barbro Hedvall samtalade idag med John Chrispinsson om kvinnors rösträtt och dagens politik. Trots att kvinnor har fått en mer framträdande roll i politiken de senaste 100 åren finns det fortfarande få kvinnliga politiker i till exempel EU. Dessutom är det fortfarande allt för vanligt med förlöjligande av kvinnor.

Boken Barbro Hedvall handlar mest om de liberala kvinnornas kamp. De socialdemokratiska kvinnorna kämpade också, men inte uteslutande och Hedvall har valt att främst skildra en renodlade kvinnorrättsrörelsen. Inom socialdemokratin var klasskampen viktigast, inte kampen för kvinnors rättigheter.

Nu skrattar vi åt förslaget att män skulle få två röster om de var gifta för att kvinnan ändå skulle rösta som sin man, men det var ett riktigt förslag. Rösträttskampen var inte enkel och det var inte ens självklart för alla kvinnor att tycka att kvinnor skulle få rösta. Alla riksdagspartier ville det absolut inte, trots att Hedvall kunde nämna flera stora män som faktiskt uttalade sig positivt i frågan, inte minst Oscar II.

Hur kunde egentligen konservativa kvinnor vara emot att kvinnor skulle få rösta? Inte konstig,t menar Barbro Hedvall då det fortfarande finns kvinnor som tycker att det är bekvämt att män fixar det mesta. Hon hänvisar till program som Hollywoodfruar och konstaterar att tendenserna finns kvar.

Att män har en offentlig roll medan kvinnor hade sin funktion i hemmet, är en tankefigur som Barbro Hedvall har svårt för. Jag kommer osökt att tänka på hemmafrusidealet och kampen för vårdnadsbidrag. Även Birgitta Ohlsson talar om detta, för mig konstiga fenomen att vilja återgå till en ännu mer könsuppdelad värld. Jag förstår verkligen inte tanken med en återgång till en värld där kvinnor är hemma med barnen och män gör karriär. Det sorgliga är att det inte ens hann bli jämlikt innan det vände tillbaka. Lite bungyjump-känsla onekligen.

Birgitta Ohlsson talar också om hur lite uppmärksamhet de liberala kvinnorkämparna får idag. Hur ser vi på kvinnliga och manliga revolutionärer? Globala ikoner är män, inte kvinnor. I Storbritannien och USA är kvinnokämparna fortfarande stora. Här i Sverige var kampen för kvinnors rätt att rösta inte så dramatiskt. Kanske har kvinnorna i Barbro Hedvalls glömts bort därför.

Intressant också att det faktiskt inte var de kämpande kvinnorna som sedan tog plats i riksdagen. Undantaget Kerstin Hesselgren. Rörelsen fortsätter visserligen att vara en påtryckarorganisation även efter 1921, men det går trögt framåt. Det var dessutom väldigt få kvinnor som röstade i de första valen som de fick rösta i. All förändring tar tid.

Intresset för kvinnors rättigheter och flickors situation är fortfarande löjligt litet vilket jag, precis som Birgitta Ohlsson, tycker är riktigt sorgligt. Tydligen höll Fredrik Reinfeldt tal i FN nyss och talade mycket om jämställdhet, varvid en stor del av generalförsamlingen gick ut och drack kaffe. Måste kolla upp det för det låter helt sanslöst galet. Okej att fokus var på Palestinafrågan, men hur nonchalant är det inte att så övertydligt markera sitt ointresse för en fråga som definitivt inte är obetydlig, eller i alla fall inte borde vara det.

Motståndare hävdar ofta att barnen till feminister mår riktigt illa, då de blir övergivna av sina hemska mödrar. Förr fanns bilder av gråtande barn som saknade sina rösträttskämpande mödrar. Även nu ifrågasätts kvinnor som ägnar tid åt politik istället för sina barn.

Även debatten kring kvinnliga politiker och deras klädsel fanns både då och nu. Hur viktigt är det egentligen vad politiker har på sig? De svenska rösträttskämparna behövde tänka mycket på sitt yttre, för att inte bli förlöjligade. Det fick inte heller finnas något omoraliskt hos dem.

Barbro Hedvall menar att de i Sverige borde kämpats för allmän och lika rösträtt för alla, istället för att satsa på en separat kvinnokamp. De borde också ha hängt av högern menar Hedvall.

Crispinsson frågade avslutningsvis vilka favoritpersoner de har bland de kämpande kvinnorna? Birgitta talar om Kerstin Hesselgren och Elisabet Tham. Barbro Hedvall om Signe Bergman, en av dem jag vet alldeles för lite om. Jag har börjat läsa Barbro Hedvalls bok och den är både fin och spännande. Hedvall påpekar att det är viktigt att unga kvinnor idag blir medvetna om den kamp som kvinnor faktiskt fört.

Barbro Hedvall säger sedan lite ironiskt att hon hört att det finns en jämställdhetsminister i regeringen som, underförstått, gör allt för lite för att uppmärksamma jämställdheten. Jag håller med. Det är allt för många som lutar sig tillbaka och är nöjda med den hyfsade jämställdhet som finns idag. Eller till och med ifrågasätter om den verkligen behövs.

På lördag

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte att orka vara lika aktiv på lördagen då mässhallen är smockfull. Planen är därför att vara riktigt aktiv torsdag-fredag och ta det lite lugnare därefter. Kanske hänga i bloggrummet på andra våningen i rum R3. Men visst finns det en massa spännande att göra.

kl 9.40

Torbjörn Flygt talar om Outsider i B05: 22 och trots att jag inte läst boken är jag nyfiken. Underdog var ju en riktig höjdare.

kl 10.00

00-talets lyrik i sal J1 kan nog vara något. Jag hoppas att seminarierna är lugnare än monterprogrammen, men det kan ju vara tvärtom. Jag har faktiskt aldrig varit på seminarier under helgen tidigare, så jag vet inte svaret.

Är det montrar som gäller lyssnar jag på Sarah Sheppard istället i B04:02.

kl 11.00

Jag vet inte om det kommer att vara möjligt att få plats på Christine Falkenlands seminarium i F5, men jag skulle väldigt gärna vilja lyssna till henne.

Ett lika bra val är dock seminariet i V-hallen om kvinnors röst med bland andra Barbro Hedvall och Birgitta Ohlsson.

kl 12.00

Vill jag gärna lyssna på bland andra Peter Englund som talar om Stagnelius i H1.

kl 13.00

Antingen Åsa Linderborg, Henning Mankell och Jan Guillou om 1900-talet i K2 eller om favoriten Tranströmer i grannsalen K3.

kl 14.00

Jag har lovat grabbarna O att försöka få tag på signerade Tam-böcker, så jag får väl stalka Jo Salmson lite. Förra årets böcker som Pija Lindenbaum skrev i är populära.

kl 15.00

Det lutar år att jag lyssnar på Sara Lövestam i F5 om skyddsnätet med hål i.

kl 16.00 är det dags för bokbloggarmingel och då, om inte förr, hoppas jag hinna nörda loss ordentligt med alla trevliga människor som ska dyka upp.

 

En spännande tid

Jag skrev min c-uppsats i historia om Kerstin Hesselgren, första kvinnan i första kammaren, och medias syn på henne. Hon kallades “ett oskrivet rosa blad” och trots sin gedigna bakgrund sågs hon på med skepsis. Det här var 1997 och sedan dess har jag fascinerats av de kvinnor som var pionjärer på olika sätt i ett samhälle i förändring.

Jag håller på att läsa Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall och tänker att jag borde friska upp mina kunskaper om denna tid. Hedvall intervjuas i dagen DN och berättar där om den konservativa första kammaren som röstade nej till kvinnlig rösträtt. Lite spännande att det var där den första kvinnan tog plats, då valet till andra kammaren kom senare.

Om kvinnan blev politiskt aktiv skulle hemmet vanvårdas, menade många män. Tur då kanske att just Kerstin Hesselgren inte hade någon familj. Nu tillhörde hon inte de som stod i spetsen för rösträttskampen, men hon bad absolut inte om ursäkt för sig själv.

Det finns många starka kvinnor, som gjort mycket för jämställdheten i Sverige. Bra att deras kamp får lite uppmärksamhet så att de inte helt glöms bort. Jag har mest koll på den gruppen som Hedvall kallar pennskaften, där Elin Wägner ingår, och det är mycket intressant att få veta mer om de andra som kämpade för kvinnornas rättmätiga plats.

Jag återkommer när boken är utläst, om inte förr.

 

Så många böcker, så lite lästid…

Jag skulle gärna ta ledigt ett par veckor nu och börja plöja höstens böcker. Igår damp tre nya ner i lådan. Tre väldigt olika böcker som alla verkar riktigt bra. Började bläddra i Barbro Hedvalls, men det är Lindbäck som får följa med i handväskan idag.

%d bloggare gillar detta: