31 kanonböcker

Kanonkalendern del 31

Gott nytt år önskar jag er alla med en pjäs som har den passande titeln Lång dags färd mot natt. Författaren Eugene O’Neill tilldelades Nobelpriset i litteratur 1936, men då hade just den pjäsen inte skrivits ännu. Handlingen i Lång dags färd mot natt utspelar sig, precis som titeln antyder, under en dag i augusti 1912. Vi får lära känna familjen Tyrone, en familj i sönderfall. Jag har läst pjäsen flera gånger, sett den på Stadsteatern i Göteborg och dessutom lyssnat på radioteatern. När pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1956 spelade Jarl Kulle den yngre sonen Edmund. 1988 spelade han istället fadern James Tyrone Sr.

Jag vet egentligen inte vad det är som fascinerar mig med just Lång dags färd mot natt, men jag brukar tycka om berättelser som utspelar sig under kort tid. Just den här följer det franskklassisistiska dramats tre enheter, med ett rum, en kort tid och en handling. Lite som händer på ytan, men mycket inom karaktärerna. Det bedrägliga lugnet fascinerar och jag skulle gärna både läsa om och se Eugene O´Neills pjäs igen.

Med detta är listan med kanonböcker i december komplett. Det har varit svåra val och självklart finns det en mängd bra böcker som inte kommit med på listan. Kanske ger jag mina kanonböcker en månad till under 2017.

 

Kanonkalendern del 30

Någon barnbok måste ändå få plats i denna lista med kanonböcker och mitt val föll på en gammal favorit, nämligen Mio min Mio av Astrid Lindgren. Anledningen till att det blev just den boken från denna gigant är att jag tycker att den är mest före sin tid, vilket gör att den håller fint än idag. Visst är Pippi charmig och visst är landsbugdsromatiken i Bullerbyn fin, det är utan tvekan så. Jag älskar också Emils bus och kanske ännu mer hans goda hjärta, som också finns hos många andra av Lindgrens karaktärer.

Boken Mio min Mio handlar om Bo Vilhelm Olsson, som försvinner från en park i Stockholm, väldigt tragiskt egentligen. Vi vet att han kommer till sin riktiga pappa, konungen i ett land långt borta, men hans fosterföräldrar, hur hemska de än må vara, vet ju inte vad han tar vägen.

Just detta bekymrar sig ingen speciellt mycket om, utan istället handlar boken om hur Mio och hans vän Jum-Jum räddar barnen som blivit förvandlade till fåglar av den onde Riddar Kato. Hans hjärta av sten verkar ha smittat av sig på många i världen 2016 och något som gör Lindgren så stor är hennes orubbliga tro på godheten.

För några veckor sedan lyftes Astrid Lindgren fram som en av Jimmie Åkessons favorit. Många blev upprörda över att han då “tog” vår fina sagotant och gjorde henne till Sverigedemokrat. Själv är jag ganska glad över att Åkesson läser Lindgren. Jag hoppas att han tar åt sig lite av hennes budskap när han ändå håller på. Jag är nämligen helt säker på att hon hade dragit honom i örat om hon levat. Det är hennes barnbarn också säker på.

Kanonkalendern del 29

Kim Thúy är en författare som jag önskar att alla upptäckte. Böcker som kombinerar ett vackert språk, med ett både historiskt och aktuellt innehåll om flykt och identitet. Egentligen minns jag inte helt hennes första bok Ru, men jag minns känslan av att läsa den och hur golvad jag blev av läsupplevelsen. Jag kallade den för en magisk bok och det är så jag minns den. Thúy skriver alltid fragmentariskt och de små till synes separata händelserna skapar en helhet. Varje ord är precis rätt och efter att ha lyssnat till Thúy några gånger vet jag att hon verkligen funderar över varje ord mycket och länge.

Ru handlar om Nguyen som föds i Vietnam, mitt under Tet-offensiven i januari 1968. Vi får följa henne i Vietnam, Malaysia, Canada och sedan tillbaka till Vietnam. En ung flicka som först inte vågar tala i sitt nya land, men sedan försöker vara som alla andra i Quebec och som kvinna förstår att hennes arv är viktigare än hon tidigare trott. En viktig bok om att hitta sig själv och att inte förtränga sidor som inte känns lika viktiga. Helheten är viktig och det går att vara en del av flera länder samtidigt om än på olika sätt.

 

Kanonkalendern del 28

Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.

På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.

Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.

Kanonkalendern del 27

Nina Bouraoui måste finnas med i min kalender. Hon är en av de författare jag beundrar mest och jag skulle troligen svimma om jag såg henne i verkligheten. När det kommer till bokval är det svårt, då hennes böcker på många sätt bildar en helhet. Jag ska dock inte fuska idag, utan har valt den bok jag först läste av henne i en solstol i Spanien.

Kärlekens geografi knockade mig totalt och sedan den stunden har jag älskat Nina Bouraoui. Det finns ingen som kan skriva som hon. På ytan handlar boken om en kvinna som blir uppvaktad av en man som läst hennes bok, men det som gör boken och faktiskt alla böcker av Bouraoui, är hur huvudpersonens tankar får plats på sidorna. Det händer lite och mycket på samma gång.

Jag fuskar lite idag också och berättar om den favorit som kanske är mest lättillgänglig, nämligen Pojkflickan. Också den är självbiografisk och handlar om att växa upp mellan två länder och mellan olika identiteter. Fadern står för det algeriska och modern för det franska. I Frankrike hör hon inte hemma, då stör hennes arabiska uttryck. I Algeriet hör hon inte heller hemma. Där är hon fransyska. Som om det inte vore nog är hon inte heller säker på om hon vill vara den franska flickan. Kanske ska hon istället bli de algeriska pojken.

 

 

Kanonkalendern del 26

Åter till en Nobelpristagare och en resa till ett Sydafrika i sönderfall. Onåd av J.M. Coetzee är en av de få böcker jag läst och älskat innan författaren som skrivit den fått Nobelpriset. Jag minns hur jag satte på tv:n i klassrummet och hur glad jag blev när han fick priset.

Onåd är en brutal och stark roman om en universitetsprofessor i Kapstaden, som har ett förhållande med en student varvid skolledningen kräver en offentlig ursäkt. David, som professorn heter, vägrar. För att hämta sig beger han sig till sin dotter Lucy och på hennes farm finner han någon slags frid. När dottern råkar ut för något fruktansvärt blir livet upp- och ner igen.

Egentligen minns jag inte mycket av Onåd. Det var länge sedan jag läste den. Det jag minns är det rejäla knytnävsslag i magen som boken ger. Så bra och så hemskt. Jag har läst annat av Coetzee efteråt och är fortsatt imponerad av hans sätt att skriva.

Kanonkalendern del 25

Jag hoppas att ni hade en bra dag igår och att ni är redo för dagens kanonbok. Idag har jag valt en lyrikroman som jag tycker mycket om, nämligen Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Om hur någon älskar någon annan så otroligt mycket, men ändå väljer alkoholen. Om hur två kan vara ett, vilket gör det svårt att lämna. En bok om hopplöshet och hopp, om kärlek och uppgivenhet. En mycket läsvärd bok. I år kom den i en nyutgåva och det är ett bevis på att den är ständigt aktuell. Min utgåva har teckningar av Henrik Tikkanen. Det är på en gång väldigt fint och lika sorgligt.

Märta Tikkanen bjuder på små smulor av hopp, som den här lilla strofen:

 

Sakta
men steg för steg
går det
framåt
det måste man tro

Kanonkalendern del 24

Idag önskar jag god jul med en riktig megaklassiker, som tyvärr innehåller en av de hemskaste julskildringar som skrivits, när julgröten blir för mycket för en uthungrad flicka och tar hennes liv. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en av de mest älskade svenska klassikerna och trots att det var några år sedan jag läste den sist, är jag säker på att den håller. Dessutom är den skrämmande aktuell denna jul, då 65 miljoner människor är på flykt och många är just utvandrare, men ännu inte invandrare.

Karl Oscar och Kristina är för mig ett av de finaste kärlekspar som skildrats i svensk litteratur. Mot alla odds överlever deras kärlek. Utvandrarna är också en skildring av ett Sverige som inte tillåter olikheter och ett fritt Amerika som tar emot även de som tror på ett annat sätt och är på ett annat sätt än gemene man. Alla behöver läsa Utvandrarna för att förstå hur en flykt påverkar människor och hur svårt det är både att lämna ett land och att anlända till ett nytt. Just saknaden blir om möjligt ännu tydligare i musikalen Kristina från Duvemåla och även betydelsen av religion som tröst. Också det är något att ta till sig idag.

 

Kanonkalendern del 23

Dan före dan och dags för en svensk feministisk klassiker. Elin Wägner får på tok för lite uppmärksamhet tycker jag. Hon är en viktig person både litterärt och politiskt och har haft stor betydelse för kvinnors frigörelse i Sverige. Jag läste hennes Norrtullsligan då den var utvald bok i Stockholm läser 2011. Boken är Wägners debutroman och publicerades 1908. Trots att mer än 100 år har gått känns den skrämmande aktuell.

I Norrtullsligan får vi möta fyra unga kvinnor Elizabeth (Pegg), Eva, Emmy och Baby som arbetar som kontorister och bor tillsammans på Norrtullsgatan under mycket enkla former. De bildar Norrtullsligan och tänker sig att kämpa mot de orättvisor de möter dagligen.

Att de tar plats på arbetsmarknaden är långt ifrån populärt och männen på kontoret där kvinnorna jobbar menar att de utan tvekan hade klarat både sina egna och deras jobb utan problem. Att kvinnor tjänar så mycket mindre än män var inget konstigt, deras pengar skulle ju bara räcka till nöjen för försörjningen stod mannen och om man som kvinna ville få en bättre ekonomi var det bäst att gifta sig rikt.

Att läsa om ett historiskt dilemma, som fortfarande är aktuellt, känns lite skumt. Norrtullsligan är en bok som håller väl och som är både lättläst och lärorik.

Kanonkalendern del 22

 

Alice Munro är en av de Nobelpristagare som jag tycker mest om. Detta trots att hon skriver noveller, som inte är riktigt min kopp te. Det fantastiska med Munros noveller är att de är som små romaner, men i väldigt koncentrerad form. Karaktärerna hinner utvecklas och de blir “riktiga” på ett sätt som är ovanligt i noveller. Munros noveller är så mycket mer än ögonblicksbilder, även om även de kan vara charmiga.

Av de novellsamlingar jag läst av Alice Munro har jag valt att lyfta fram Kärlek, vänskap, hat, där vi får möta vanliga, ovanliga människor. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en hel bok. Det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel och ibland krävs en paus. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan.

Band mina favoritnoveller finns den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra, Flytande bro om en kvinna som genomgått en cancerbehandling och äntligen får lite positiv uppmärksamhet och Tröst där en annan kvinna börjar om efter sin mans död.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: