Idag är det dags för final i Eurovision och jag hade tänkt mig ett inlägg med klassiska låtar som tävlat, men bestämde mig istället för att bjuda på fem böcker som alla har en sång eller i alla fall en del av en sång i titeln.
All the lonely people av Mike Gayle kommer på svenska i sommar och har då fått titeln En sång för alla dom. Jag gillar när svenska låttitlar används, istället för att titeln direktöversätts.
Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn fortsätter Beatles-temat. Boken har dock ingenting med det brittiska popbandet att göra, utan utspelar sig på Jamaica.
På andra sidan bron av Hanna Jedvik har ingen låttitel, utan titeln är en rad från Håkan Hellströms fantastiska När lyktorna tänds.
Norwegian Woodav Haruki Murakami har fått sin titel efter en låt av The Beatles som huvudpersonen hör och därefter förflyttas i minnet till sin ungdom.
Mitt tidigare inlägg 10 bra noveller för undervisningen (som lite ologiskt innehåller fler novelltips än så) är ett av mina absolut mest lästa inlägg någonsin. Idag på Världsbokdagen tar jag tillfället i akt att tipsa om ytterligare noveller som lämpar sig bra i litteraturundervisningen.
Att läsa noveller för nöjes skull är lite svårt, då jag så ofta använder noveller i just undervisningssammanhang och läsning av noveller gränsar därför till jobb. Läser noveller gör jag alltså, men sällan novellsamlingar från pärm till pärm. Istället läser jag de kortaste först och hoppas att de är riktigt bra och dessutom passar mina elever. I det här inlägget tänkte jag tipsa om några riktigt bra noveller som passar på gymnasiet.
“Apollo” av Chimamanda Ngozi Adichie, Novellix, (2019)
Berättelsen om en pojke som nu blivit man och påminns om Rafael, en av all kökspojkar som familjen haft. Just Rafael var speciell och minnet av honom väcker känslor. En gripande historia om klass, vänskap och svek.
En novell som utspelar sig i Istanbul i slutet av 50-talet. Vi får följa två syskon, Ali och Cevat, som ägnar mycket av sin tid åt att samla på och spela om idolbilder som de köper i Alaaddins diversebutik. Mitt i beskrivningen av vardagen packar deras pappa en väska och försvinner till Paris. En novell jag ännu inte använt, men definitivt kommer att använda i Svenska 3.
Magisk realism eller i alla fall både magisk och realistisk är novellen där en kvinna hittar ett hemskt monster i trädgården. Ett monster som dessutom försöker förföra henne och som hon istället vill förgöra. Mina elever brukar ha massor att prata om när de läser den här texten.
Novell om en familj med öppet slut och mycket mellan raderna. Vad är det egentligen som hänt deras mamma och vad händer med de övriga? Jag har använt novellen i Svenska 3, men den kan säkert fungera även i år 1 och 2. Det som kan göra den lite svår är att så mycket är implicit.
En novell i skolmiljö som handlar om Tomas vars liv förändras till det bättre när han blir av med ena handen i en olycka. Från att ha varit i det närmaste osynlig i klassen blir han istället dess centrum. När hans kraft börjar försvinna gör han något drastiskt för att få den tillbaka.
Berättelsen om Karl-Gunnar som efter ett besök på ett snickeri där Åström arbetar när en dröm om att få bli snickare. Något hans pappa definitivt inte accepterad. Om klass, förutfattade meningar och synen på yrken.
“Omstart” av Boel Bermann ur Maskinblod 3, Affront, (2014)
En kort och ganska vacker novell som utspelar sig efter katastrofen när aska faller som snöflingor över människorna. Här finns ett hopp om en bättre värld uttalat av en ängel. Jag har använt novellen i Svenska 2 och 3, men den skulle troligen fungera även med yngre elever. Då krävs nog en närläsning då mycket står skrivet mellan raderna.
Det här är något av det mest obehagliga jag har läst, men samtidigt är det “bara” en berättelse om en elev på gymnasiet, men Marcela är en person som utan tvekan är en aning ur balans. Jag hade nog tvekat att använda den på högstadiet, men på gymnasiet passar den.
En novell om två vänner som semestrar ihop med den enas familj och deras förhållande förändras när en av dem får veta mycket mer om den andra. Roxberg bjuder på en fin och viktig novell om saker som vi brukar dölja. Klass är också ett viktigt tema. Den vänder sig till högstadiet, men som även fungerar i Svenska 1.
“Väskhållaren” av Ninni Holmqvist, publicerad i novellsamlingen Färdlektyr (2004)
En enkel och riktigt bra novell som utspelar sig under en utekväll då huvudpersonen som vanligt blir lämnad att vakta sina kompisars väskor. När hon träffar en annan tjej i samma situation förändras allt. Den här novellen har jag använt i Svenska 1, men skulle funka även i år 8-9.
Ett tidigare inlägg med tio favoritnoveller som jag brukar använda i undervisningen och tips om andra bra noveller från poddarna Malin och Cissi kan du läsa här.
När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.
För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishigurofick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.
Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal(Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen. Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.
Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget “världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.
Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara “värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.
Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.
Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.
Bei Daoär också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.
Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.
Jamaica Kincaidfrån Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.
Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.
Etgar Keretfrån Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.
Maryse Condéfrån Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle “härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.
För övrigt anser jag att Ko Unfrån Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.
Det alternativa Nobelpriset är det Nobelpris i litteratur som delas ut i år. Efter Sara Danius sommarprogram och den kvarvarande decimerade akademiens agerande undrar jag helt ärligt om det blir något mer Nobelpris i litteratur någonsin.
Den nya akademien står dock redo, i alla fall tills årets alternativa pris har delats ut. På den långa, långa listan fanns många bra namn, men också en del mer tveksamma. Efter att folket har sagt sitt har nu två män och två kvinnor placerat sig på den korta, korta listan och en av dessa författare kommer att prisas.
Maryse Condé från Guadelope, en prisbelönt författare född 1937 i Pointe-à-Pitre. Hon är också en författare jag så gärna skulle vilja älska, men ännu inte lyckats ta till mig. Jag har dock lovat att läsa något av henne om hon vinner och det står jag för. Eftersom hon finns med i min Boktolva hade det varit bra att lyckas med det i år. Utmaningen går (som vanligt) riktigt dåligt.
Neil Gaiman född 1960 i Portchester, Storbritannien tillhör de författare jag trodde skulle finnas bland finalisterna. Kanske ett väl populärkulturellt förslag med en författare som också skriver tv-serier (bland annat familjen O:s favoritserie Lucifer) men jag skulle säga att i alla fall de få böcker jag läst av honom håller hög kvalitet.
Kim Thúy var den största överraskningen av de fyra finalisterna, men det är så roligt att hon finns bland dem. Thúy föddes 1968 i Saigon i dåvarande Sydvietnam. Hon flydde som tioåring till Malaysia och vidare till Kanada. De tre skönlitterära böcker som getts ut på svenska handlar om hennes två hemland och mycket om mat. I höst ger Sekwa ut Smaker från Vietnam, där maten står i centrum totalt.
Haruki Murakami född 1949 i Japan brukar ofta nämnas i spekulationerna inför Nobelpriset och nu är han en av finalisterna till det alternativa Nobelpriset. Frågan är om han vill ha det här priset, eller om han föredrar att vänta på originalpriset. Murakami är en annorlunda och bra författare, som är så populär att hans nominering inte är överraskande.
Så vem vinner då?
Nu tar juryn över och jag tror på Maryse Condé. Hon är den smalaste och den äldsta, vilket i det här sammanhanget kan ses som meriter. Alla de fyra möjliga vinnarna känns dock okej, trots att min favorit Nina Bouraoui inte finns bland dem.
Tråkigast är nog ändå om Haruki Murakami vinner. Inte för att han är en dålig författare, men han känns som det mest förutsägbara valet av de fyra kandidaterna.
Grattis till de fyra utvalda och deras svenska förläggare. Den tolfte oktober tillkännages pristagaren på stadsbiblioteket i Stockholm, priset delas ut december och därefter upplöses den nya akademien.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
Jag har så smått börjat acceptera att det bara är några veckor kvar innan det är höst och därför börjat bläddra i höstkataloger. Det blir ett gäng inlägg om böcker jag ser fram emot att läsa i höst och det här är det första med höstnyheter från förlagen Wahlström & Widstrand, Modernista och Norstedts förlag. Lite extra mycket yay blir det åt nya böcker av Arkan Asaad, Lina Ekdahl och inte minst Hjorth & Rosenfeldt, samt översättningen av Naomi Aldermans prisbelönta bok.
Jag tyckte så väldigt synd om Japan, som ledde med 2-0 över Belgien i åttondelen och sedan förlorade med 2-3. Tungt. Belgien vidare till kvartsfinal mot Brasilien, som spelas idag.
Japan är ett land som fascinerar många, men själv har jag aldrig haft någon riktig längta dit. Inte heller har jag så stor koll på japansk kultur inser jag, även om jag gärna äter japansk mat. Några spaningar har jag dock fått till.
Julie Otsuka bor i USA, men har japanska rötter. I vackra Vi kom över havetskriver hon om de kvinnor som kom från Japan till USA under 1920-talet. I vi-form berättar de sin historia, om hur livet inte alltid blev som de tänkt sig i det nya landet, om hur acceptans ändrades till hat efter Pearl Harbour. Hennes andra bok När kejsaren var gudomlig (som egentligen är debuten, men den andra som översattes till svenska) handlar om hur japanerna behandlades under andra världskriget, ett tema som också är centralt i Hotellet i hörnet av bitter och ljuvav Jamie Ford.
Hiromi Ito är ganska den mest fascinerande författare jag lyssnat på. Hennes poesi är frispråkig och att se henne framföra den var en upplevelse. Hon samtalade med Martina Montelius och ibland verkade de befinna sig i en egen parallell (mycket absurd) värld. Jag köpte hennes bok Gratulerar till din förgörelsesignerad och nu ska jag bara få tummen ur att läsa den.
Kenzaburo Oe fick Nobelpriset 1994, men jag har ännu inte läst något av honom. Det känns så otroligt svart och tungt, men maken hävdar bestämt att Mardrömmenär mycket läsvärd. Även Tid för fotbollstår i bokhyllan.
Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i höstas. Det sista, i alla fall på ett tag. Han föddes i Nagasaki, men flyttade till Storbritannien som femåring. Jag tyckte mycket om Never let me go. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Däremot tyckte jag att Återstoden av dagen var lite seg när jag läste den i höstas. Vi som var föräldralösa låter bra. Kanske får jag försöka med den.
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
En geishas memoarer av Arthur Golden handlar om Sayuri som är geisha i Kyoto. Det var länge sedan jag läste den, men jag tyckte mycket om den då. Filmen har jag däremot inte sett.
Tystnadenav Shusaku Endo handlar om hur japanerna på 1600-talet förbjöd kristendom och hur några jesuitpräster från Portugal ger sig dit för att söka efter en lärare. Boken har filmatiserats av Martin Scorsese.
Jag kallar honom slipsen av japansk-österrikiska Milena Michiko Flasar utspelar sig i Tokyo och handlar om en ung man som tillbringat två år i ett rum i sina föräldrars lägenhet och nu vågar sig ut i samhället igen.
Studio Ghibli grundades 1985 av Hayao Miyazaki och Isao Takahata och 1996 inleddes ett samarbete med Disney, som fick distributionsrätt av studions filmer utanför Japan. Något Disney självklar tjänat på, men också tittarna runt om i världen som bjudits in till en ny värld. När barnen var små såg jag Studio Ghiblis filmer med glädje, då de var en finstämd kontrast till mycket annat. En av favoritfilmerna är Min granne Totoro skapad av Hayao Miyazaki, en helt fantastisk film om två flickor och ett gäng ovanliga figurer. Musiken av Joe Hisaishi är magisk.
Min största favorit ärLånaren Arrietty, kanske för att jag älskade Mary Nortons böcker om lånarna när jag var liten. Nu skiljer sig berättelsen om den sjuka pojken och den modiga lånaren en hel del från originalet, men det stör inte alls, utan ger snarare en ny dimension till de berättelsen jag läste om och om igen. Då ville jag så väldigt gärna ha en egen liten lånare, medan jag nu är mer fascinerad av det geniala i ett framställa vår vanliga värd som en helt främmande sådan.
Akira Kurosawa var en japansk filmskapare, som blivit legendarisk. Jag har bara sett Yojimbo -Livvakten av honom, men gillade den skarpt, trots att det inte alls är min typ av film. Filmer som inspirerats av den är bland annat För en handfull dollar, Last man standing och Korpen flyger. Annars är väl kanske De sju samurajerna hans mest kända film, som han både regisserade och skrev manus till.
I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de “vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en “västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.
Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med “rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.
Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap. Några noveller gjorde jag uppgifter till och du hittar dem här.
De noveller jag valde ut var:
“Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013
“Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011
“Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)
”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)
Frågorna till novellerna varierade, men några återkom varje gång:
Hur påverkar miljön karaktärerna i novellen?
Hur påverkas novellens innehåll av det land den utspelar sig i?
Vad skulle ni istället säga är universellt?
Vad är novellens berättarperspektiv?
Vilka teman och motiv finns i novellen?
Vad är novellens budskap?
Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.*
Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.
Följande frågor fick de som stöd:
Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.
Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?
Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.
Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske “vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.
Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara “nyttigt”.
Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.
* Inlägget är uppdaterat med de nya noveller jag lade till ht-18, samt med fler böcker som eleverna valt och gillat. Den här gången fokuserade vi mer på novellerna och eleverna fick ett slags venn-diagram där de skulle jämföra sin bok med 2-3 noveller. De som blev klara med sin bok tidigt sökte själva efter texter som andra skrivit om boken och vissa läste även andra källor som beskrev det som hände i boken. Parallellt med att vi läst i svenska har eleverna läst Factfullness i samhällskunskapen. I inledningen av projektet turades jag och min kollega om att presentera Gapminder och eleverna har bland annat fått titta på Dollar street.
Just nu läser jag Dennis Lehanes senaste bok En äkta man och inser att jag faktiskt saknat honom. Lehane alltså, inte min äkta man. Det fick mig att tänka på andra författare som jag liksom tappat bort, men som jag faktiskt tycker tillräckligt mycket om för att vilja återupptäcka.
Här finns några sådana:
Lisa Genovaär en sådan författare. Jag har läst hennes två första böcker och gillade speciellt Fortfarande Alicemycket, ändå har jag inte läst hennes två senaste. Inside the O’Briens låter bra, men tung.
Alexandra Potterär riktigt charmig, men det var väldigt länge sedan jag läste något av henne. Don’t you forget about me, med titel från en favoritlåt, lockar. Flera av hennes böcker säljs riktigt billigt som e-böcker på Amazon.
Philip Roth är en riktig favorit och jag har verkligen uppskattat de böcker jag läst av honom. Det finns dock en rad olästa, som t.ex. Amerikansk pastoral.
Idag firar vi av en klass studenter. En av årets roligaste och sorgligaste dagar. Ni som lämnar Häggen, esteternas byggnad, just idag är faktiskt den första klass jag följt från de första dagarna i ettan, till avslutningen i trean. Som lärare är det fantastiskt att följa elever och se den utveckling, från barn till vuxen, som sker under dessa år. Om jag varit trött på er ibland? Definitivt. Men mest har jag haft riktigt roligt. Ni är smarta, egensinniga, toleranta ungar som nu ska erövra världen.
Jag är definitivt ingen talare, det är jag för blödig för, men jag vore ingen sann svensklärarboknörd om jag inte skickade ut er i livet med några väl valda boktips.
Vill ni resa?
Vi har pratat en del om att bredda sin läsning geografiskt, för att få nya perspektiv. Därför vill jag ge följande tips.
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Vi såg ju en del av hennes TED-talk och jag vet att några av er har bokversionen av det som heter We should all be feminists. Jag vill också rekommendera tegelstenen En halv gul sol, som handlar om Biafrakriget. Hennes senaste skönlitterära bok heter Americanahoch utspelar sig i USA och Nigeria.
Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.
Komma och gåav Taiye Selasiär en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.
Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.
Vi är kanske Kim Thùys bästa bok. De utspelar sig i Vietnam och i Kanada.
Crazy rich Asians av Kevin Kwan är perfekt om ni vill ha något lättsamt. Mycket underhållande om rika kineser i Singapore. Tredje boken i serien har just kommit ut.
Vill ni läsa normbrytande böcker?
En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste man. Liten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk.
Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare, är mycket läsvärd. Hans debutbok Ett arabiskt vemodär riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.
Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickankan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueuleav Édouard Louis är en självbiografisk bok om hur svårt det är att komma ut som homosexuell i en fransk arbetarfamilj.
Om jag var din tjej av Meredith Russo har en transsexuell huvudperson. Bra, stark och intressant om ett viktigt ämne. Huvudpersonen Amanda får äntligen vara sig själv och även om det inte är helt okomplicerat finns det inget annat alternativ.
Ska ni jobba eller studera?
Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.
En liknande bok som utspelar sig vid Lunds Universitet på 90-talet är En nästan sann historia av Mattias Edvardsson
Om ni ska jobba med gamla eller bara vill läsa riktigt bra skräck rekommenderar jag helt färska Hemmet av Mats Strandberg.
Vill ni lära er mer om historien?
Yaa Gyasis bok Vänta hem handlar om kolonialismens och slavhandelns följder. Den utspelar sig från 1700-talet fram till vår tid och är riktigt intressant. Rekommenderas varmt.
En för mig helt okänd del av historien handlar När kejsaren var gudomligav Julie Otsuka. Vi får följa en japansk familj som bor i USA och tillsammans med andra japanska invandrare sätts i läger efter attacken mot Pearl Harbour.
1947av Elisabeth Åsbrink är en välskriven och ganska lättläst bok om ett väldigt spännande år.
Nutidshistoria kan kanske Paradisträdgården av Amy Waldman räknas som. Den handlar om en tävling för konstnärer om att skapa ett minnesmonument över offren för 9/11. Det visar sig att vinnaren är muslim och det skapar en del konflikter.
Vill ni läsa klassiker?
Det finns vissa klassiker man ”ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye och 1984 av George Orwell ska göra det.
Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.
På vägav Jack Kerouac och Räddaren i nöden av J D Salinger är klassiker som brukar passa unga.
Vill ni skratta?
Erlend Loe är en författare ni borde upptäcka i så fall. Han är härligt galen. Jag gillar Doppler bäst. Den handlar om en man som heter just Doppler som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.
Liv Strömquist är rolig, men det är lätt att sätta skrattet i halsen. Jag tycker verkligen att ni ska läsa hennes seriebok Prins Charles känslaom ni inte redan gjort det.
Han är tillbaka av Timur Vermes är en helt absurd historia om Adolf Hitler som vaknar till liv i ett nutida Berlin. Rolig, men också samhällskritisk och intressant.
Vill ni gråta?
Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jagär bra böcker på samma tema. Alla är de skrivna för unga vuxna.
