Under många år har jag utmanat mig själv att läsa nya författare i utmaningen Boktolvan, men när jag förra året bara lyckades pricka in fyra stycken på listan, trots att jag läste böcker av 59 för mig nya författare, bestämde jag mig för att strunta i Boktolvan i år. Istället tänkte jag försöka återvända till författare jag bara läst en bok av. Jag kallar utmaningen för Favorittolvan, med fokus på att läsa mer av just författare jag gillat skarpt, men ändå bara läst en bok, men också på favoritförfattare jag inte läst något av på länge.
Målet är att läsa en bok av tolv av författarna på listan:
Karin Alfredsson
Isabel Allende
Roddy Doyle
Augustin Erba
Sebastian Faulks
John Green
Helle Helle
Vigdis Hjorth
Nick Hornby
Han Kang
Jamaica Kincaid
Doris Lessing
David Levithan
Val McDermid
Denise Mina
Haruki Murakami
Jennifer Niven
Olivier Norek
Sara Paborn
Kamila Shamsie
Anna Schulze
Donna Tartt
Philip Teir
Amor Towles
Kjell Westö
Hanya Yanagihara
Linda Åkerström
Imorgon avslöjas årets vinnare av Nobelpriset i litteratur och det ska vi självklart uppmärksamma. Själv känner jag mig lite blasé och sörjer att flera av mina favoriter missat priset av den anledningen att de inte längre finns med oss, men det är ändå ett högtidligt ögonblick att se tillkännagivandet. Veckans frågor är två och handlar om den eventuella pristagaren.
Vem vill du se som vinnare av Nobelpriset i litteratur i år?
Vem tror du vinner?
Jag blir väldigt besviken om Svenska Akademien inte lyfter blicken från Europa och USA i år. Möjligen kan jag förlåta dem om Margaret Atwood, Anne Carson eller Jeanette Winterson prisas. Jamaica Kincaid (Antigua och Barbuda) hade varit ett bra val, även om hon förvisso gjort klart att hon inte kommer att ta emot något pris av Svenska Akademien. Kanske är det istället äntligen dags för Ngũgĩ wa Thiong’o (Kenya), som ligger bra till om man får tro spelbolagen. Lägst odds har Haruki Murakami, som förvisso är en bra författare, men ett rätt tråkigt val likafullt. Jag tror inte riktigt på honom faktiskt, då han är lite för mycket av en bästsäljare. Mest av allt hoppas jag trots allt på Jamaica Kincaid, så hon får bli mitt vinnarval.
Så vem tror jag vinner?
En lagom svår, europeisk man. Kanske Javier Marías (Spanien), Mircea Cărtărescu (Rumänien) eller Ismail Kadare (Albanien). Möjligen vänder de sig mot Argentina och väljer César Aira. Honom kan jag i alla fall tänka mig att läsa något av. Anne Carson, poet och författare från Kanada, är den vars odds sjunkit mest de senaste dagarna och den jag höll som stor favorit förra året. Då tilldelades en poet från USA priset, vilket gör att jag har svårt att se att Carson får det i år. Å andra sidan hävdar representanter från Svenska Akademien alltid att varken kön eller ursprung spelar någon roll, så då är det kanske inte omöjligt trots allt. Just detta uttalade brukar snarare vara en ursäkt till att välja ännu en europeisk man, så att kvinnor, dessutom poeter, står som vinnare två år i rad känns inte sannolikt. Blir det en poet tror jag mer på Adonis (Syrien) som tydligen är en av akademiledamoten Jila Mossaeds favoriter. Men nej, det tror jag inte riktigt på. Måste jag välja en, och det måste jag kanske, tippar jag på att Bokförlaget Tranan får jubla då César Aira tilldelas Nobelpriset 2021. De får å andra sidan jubla likafullt om vinnaren heter Jamaica Kincaid.
Idag är det dags för final i Eurovision och jag hade tänkt mig ett inlägg med klassiska låtar som tävlat, men bestämde mig istället för att bjuda på fem böcker som alla har en sång eller i alla fall en del av en sång i titeln.
All the lonely people av Mike Gayle kommer på svenska i sommar och har då fått titeln En sång för alla dom. Jag gillar när svenska låttitlar används, istället för att titeln direktöversätts.
Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn fortsätter Beatles-temat. Boken har dock ingenting med det brittiska popbandet att göra, utan utspelar sig på Jamaica.
På andra sidan bron av Hanna Jedvik har ingen låttitel, utan titeln är en rad från Håkan Hellströms fantastiska När lyktorna tänds.
Norwegian Woodav Haruki Murakami har fått sin titel efter en låt av The Beatles som huvudpersonen hör och därefter förflyttas i minnet till sin ungdom.
Mitt tidigare inlägg 10 bra noveller för undervisningen (som lite ologiskt innehåller fler novelltips än så) är ett av mina absolut mest lästa inlägg någonsin. Idag på Världsbokdagen tar jag tillfället i akt att tipsa om ytterligare noveller som lämpar sig bra i litteraturundervisningen.
Att läsa noveller för nöjes skull är lite svårt, då jag så ofta använder noveller i just undervisningssammanhang och läsning av noveller gränsar därför till jobb. Läser noveller gör jag alltså, men sällan novellsamlingar från pärm till pärm. Istället läser jag de kortaste först och hoppas att de är riktigt bra och dessutom passar mina elever. I det här inlägget tänkte jag tipsa om några riktigt bra noveller som passar på gymnasiet.
“Apollo” av Chimamanda Ngozi Adichie, Novellix, (2019)
Berättelsen om en pojke som nu blivit man och påminns om Rafael, en av all kökspojkar som familjen haft. Just Rafael var speciell och minnet av honom väcker känslor. En gripande historia om klass, vänskap och svek.
En novell som utspelar sig i Istanbul i slutet av 50-talet. Vi får följa två syskon, Ali och Cevat, som ägnar mycket av sin tid åt att samla på och spela om idolbilder som de köper i Alaaddins diversebutik. Mitt i beskrivningen av vardagen packar deras pappa en väska och försvinner till Paris. En novell jag ännu inte använt, men definitivt kommer att använda i Svenska 3.
Magisk realism eller i alla fall både magisk och realistisk är novellen där en kvinna hittar ett hemskt monster i trädgården. Ett monster som dessutom försöker förföra henne och som hon istället vill förgöra. Mina elever brukar ha massor att prata om när de läser den här texten.
Novell om en familj med öppet slut och mycket mellan raderna. Vad är det egentligen som hänt deras mamma och vad händer med de övriga? Jag har använt novellen i Svenska 3, men den kan säkert fungera även i år 1 och 2. Det som kan göra den lite svår är att så mycket är implicit.
En novell i skolmiljö som handlar om Tomas vars liv förändras till det bättre när han blir av med ena handen i en olycka. Från att ha varit i det närmaste osynlig i klassen blir han istället dess centrum. När hans kraft börjar försvinna gör han något drastiskt för att få den tillbaka.
Berättelsen om Karl-Gunnar som efter ett besök på ett snickeri där Åström arbetar när en dröm om att få bli snickare. Något hans pappa definitivt inte accepterad. Om klass, förutfattade meningar och synen på yrken.
“Omstart” av Boel Bermann ur Maskinblod 3, Affront, (2014)
En kort och ganska vacker novell som utspelar sig efter katastrofen när aska faller som snöflingor över människorna. Här finns ett hopp om en bättre värld uttalat av en ängel. Jag har använt novellen i Svenska 2 och 3, men den skulle troligen fungera även med yngre elever. Då krävs nog en närläsning då mycket står skrivet mellan raderna.
Det här är något av det mest obehagliga jag har läst, men samtidigt är det “bara” en berättelse om en elev på gymnasiet, men Marcela är en person som utan tvekan är en aning ur balans. Jag hade nog tvekat att använda den på högstadiet, men på gymnasiet passar den.
En novell om två vänner som semestrar ihop med den enas familj och deras förhållande förändras när en av dem får veta mycket mer om den andra. Roxberg bjuder på en fin och viktig novell om saker som vi brukar dölja. Klass är också ett viktigt tema. Den vänder sig till högstadiet, men som även fungerar i Svenska 1.
“Väskhållaren” av Ninni Holmqvist, publicerad i novellsamlingen Färdlektyr (2004)
En enkel och riktigt bra novell som utspelar sig under en utekväll då huvudpersonen som vanligt blir lämnad att vakta sina kompisars väskor. När hon träffar en annan tjej i samma situation förändras allt. Den här novellen har jag använt i Svenska 1, men skulle funka även i år 8-9.
Ett tidigare inlägg med tio favoritnoveller som jag brukar använda i undervisningen och tips om andra bra noveller från poddarna Malin och Cissi kan du läsa här.
När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.
För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishigurofick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.
Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal(Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen. Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.
Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget “världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.
Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara “värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.
Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.
Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.
Bei Daoär också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.
Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.
Jamaica Kincaidfrån Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.
Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.
Etgar Keretfrån Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.
Maryse Condéfrån Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle “härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.
För övrigt anser jag att Ko Unfrån Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.
Det alternativa Nobelpriset är det Nobelpris i litteratur som delas ut i år. Efter Sara Danius sommarprogram och den kvarvarande decimerade akademiens agerande undrar jag helt ärligt om det blir något mer Nobelpris i litteratur någonsin.
Den nya akademien står dock redo, i alla fall tills årets alternativa pris har delats ut. På den långa, långa listan fanns många bra namn, men också en del mer tveksamma. Efter att folket har sagt sitt har nu två män och två kvinnor placerat sig på den korta, korta listan och en av dessa författare kommer att prisas.
Maryse Condé från Guadelope, en prisbelönt författare född 1937 i Pointe-à-Pitre. Hon är också en författare jag så gärna skulle vilja älska, men ännu inte lyckats ta till mig. Jag har dock lovat att läsa något av henne om hon vinner och det står jag för. Eftersom hon finns med i min Boktolva hade det varit bra att lyckas med det i år. Utmaningen går (som vanligt) riktigt dåligt.
Neil Gaiman född 1960 i Portchester, Storbritannien tillhör de författare jag trodde skulle finnas bland finalisterna. Kanske ett väl populärkulturellt förslag med en författare som också skriver tv-serier (bland annat familjen O:s favoritserie Lucifer) men jag skulle säga att i alla fall de få böcker jag läst av honom håller hög kvalitet.
Kim Thúy var den största överraskningen av de fyra finalisterna, men det är så roligt att hon finns bland dem. Thúy föddes 1968 i Saigon i dåvarande Sydvietnam. Hon flydde som tioåring till Malaysia och vidare till Kanada. De tre skönlitterära böcker som getts ut på svenska handlar om hennes två hemland och mycket om mat. I höst ger Sekwa ut Smaker från Vietnam, där maten står i centrum totalt.
Haruki Murakami född 1949 i Japan brukar ofta nämnas i spekulationerna inför Nobelpriset och nu är han en av finalisterna till det alternativa Nobelpriset. Frågan är om han vill ha det här priset, eller om han föredrar att vänta på originalpriset. Murakami är en annorlunda och bra författare, som är så populär att hans nominering inte är överraskande.
Så vem vinner då?
Nu tar juryn över och jag tror på Maryse Condé. Hon är den smalaste och den äldsta, vilket i det här sammanhanget kan ses som meriter. Alla de fyra möjliga vinnarna känns dock okej, trots att min favorit Nina Bouraoui inte finns bland dem.
Tråkigast är nog ändå om Haruki Murakami vinner. Inte för att han är en dålig författare, men han känns som det mest förutsägbara valet av de fyra kandidaterna.
Grattis till de fyra utvalda och deras svenska förläggare. Den tolfte oktober tillkännages pristagaren på stadsbiblioteket i Stockholm, priset delas ut december och därefter upplöses den nya akademien.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
Jag har så smått börjat acceptera att det bara är några veckor kvar innan det är höst och därför börjat bläddra i höstkataloger. Det blir ett gäng inlägg om böcker jag ser fram emot att läsa i höst och det här är det första med höstnyheter från förlagen Wahlström & Widstrand, Modernista och Norstedts förlag. Lite extra mycket yay blir det åt nya böcker av Arkan Asaad, Lina Ekdahl och inte minst Hjorth & Rosenfeldt, samt översättningen av Naomi Aldermans prisbelönta bok.
Jag tyckte så väldigt synd om Japan, som ledde med 2-0 över Belgien i åttondelen och sedan förlorade med 2-3. Tungt. Belgien vidare till kvartsfinal mot Brasilien, som spelas idag.
Japan är ett land som fascinerar många, men själv har jag aldrig haft någon riktig längta dit. Inte heller har jag så stor koll på japansk kultur inser jag, även om jag gärna äter japansk mat. Några spaningar har jag dock fått till.
Julie Otsuka bor i USA, men har japanska rötter. I vackra Vi kom över havetskriver hon om de kvinnor som kom från Japan till USA under 1920-talet. I vi-form berättar de sin historia, om hur livet inte alltid blev som de tänkt sig i det nya landet, om hur acceptans ändrades till hat efter Pearl Harbour. Hennes andra bok När kejsaren var gudomlig (som egentligen är debuten, men den andra som översattes till svenska) handlar om hur japanerna behandlades under andra världskriget, ett tema som också är centralt i Hotellet i hörnet av bitter och ljuvav Jamie Ford.
Hiromi Ito är ganska den mest fascinerande författare jag lyssnat på. Hennes poesi är frispråkig och att se henne framföra den var en upplevelse. Hon samtalade med Martina Montelius och ibland verkade de befinna sig i en egen parallell (mycket absurd) värld. Jag köpte hennes bok Gratulerar till din förgörelsesignerad och nu ska jag bara få tummen ur att läsa den.
Kenzaburo Oe fick Nobelpriset 1994, men jag har ännu inte läst något av honom. Det känns så otroligt svart och tungt, men maken hävdar bestämt att Mardrömmenär mycket läsvärd. Även Tid för fotbollstår i bokhyllan.
Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i höstas. Det sista, i alla fall på ett tag. Han föddes i Nagasaki, men flyttade till Storbritannien som femåring. Jag tyckte mycket om Never let me go. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Däremot tyckte jag att Återstoden av dagen var lite seg när jag läste den i höstas. Vi som var föräldralösa låter bra. Kanske får jag försöka med den.
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
En geishas memoarer av Arthur Golden handlar om Sayuri som är geisha i Kyoto. Det var länge sedan jag läste den, men jag tyckte mycket om den då. Filmen har jag däremot inte sett.
Tystnadenav Shusaku Endo handlar om hur japanerna på 1600-talet förbjöd kristendom och hur några jesuitpräster från Portugal ger sig dit för att söka efter en lärare. Boken har filmatiserats av Martin Scorsese.
Jag kallar honom slipsen av japansk-österrikiska Milena Michiko Flasar utspelar sig i Tokyo och handlar om en ung man som tillbringat två år i ett rum i sina föräldrars lägenhet och nu vågar sig ut i samhället igen.
Studio Ghibli grundades 1985 av Hayao Miyazaki och Isao Takahata och 1996 inleddes ett samarbete med Disney, som fick distributionsrätt av studions filmer utanför Japan. Något Disney självklar tjänat på, men också tittarna runt om i världen som bjudits in till en ny värld. När barnen var små såg jag Studio Ghiblis filmer med glädje, då de var en finstämd kontrast till mycket annat. En av favoritfilmerna är Min granne Totoro skapad av Hayao Miyazaki, en helt fantastisk film om två flickor och ett gäng ovanliga figurer. Musiken av Joe Hisaishi är magisk.
Min största favorit ärLånaren Arrietty, kanske för att jag älskade Mary Nortons böcker om lånarna när jag var liten. Nu skiljer sig berättelsen om den sjuka pojken och den modiga lånaren en hel del från originalet, men det stör inte alls, utan ger snarare en ny dimension till de berättelsen jag läste om och om igen. Då ville jag så väldigt gärna ha en egen liten lånare, medan jag nu är mer fascinerad av det geniala i ett framställa vår vanliga värd som en helt främmande sådan.
Akira Kurosawa var en japansk filmskapare, som blivit legendarisk. Jag har bara sett Yojimbo -Livvakten av honom, men gillade den skarpt, trots att det inte alls är min typ av film. Filmer som inspirerats av den är bland annat För en handfull dollar, Last man standing och Korpen flyger. Annars är väl kanske De sju samurajerna hans mest kända film, som han både regisserade och skrev manus till.
I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de “vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en “västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.
Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med “rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.
Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap. Några noveller gjorde jag uppgifter till och du hittar dem här.
De noveller jag valde ut var:
“Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013
“Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011
“Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)
”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)
Frågorna till novellerna varierade, men några återkom varje gång:
Hur påverkar miljön karaktärerna i novellen?
Hur påverkas novellens innehåll av det land den utspelar sig i?
Vad skulle ni istället säga är universellt?
Vad är novellens berättarperspektiv?
Vilka teman och motiv finns i novellen?
Vad är novellens budskap?
Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.*
Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.
Följande frågor fick de som stöd:
Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.
Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?
Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.
Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske “vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.
Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara “nyttigt”.
Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.
* Inlägget är uppdaterat med de nya noveller jag lade till ht-18, samt med fler böcker som eleverna valt och gillat. Den här gången fokuserade vi mer på novellerna och eleverna fick ett slags venn-diagram där de skulle jämföra sin bok med 2-3 noveller. De som blev klara med sin bok tidigt sökte själva efter texter som andra skrivit om boken och vissa läste även andra källor som beskrev det som hände i boken. Parallellt med att vi läst i svenska har eleverna läst Factfullness i samhällskunskapen. I inledningen av projektet turades jag och min kollega om att presentera Gapminder och eleverna har bland annat fått titta på Dollar street.
