Det alternativa Nobelpriset är det Nobelpris i litteratur som delas ut i år. Efter Sara Danius sommarprogram och den kvarvarande decimerade akademiens agerande undrar jag helt ärligt om det blir något mer Nobelpris i litteratur någonsin.
Den nya akademien står dock redo, i alla fall tills årets alternativa pris har delats ut. På den långa, långa listan fanns många bra namn, men också en del mer tveksamma. Efter att folket har sagt sitt har nu två män och två kvinnor placerat sig på den korta, korta listan och en av dessa författare kommer att prisas.
Maryse Condé från Guadelope, en prisbelönt författare född 1937 i Pointe-à-Pitre. Hon är också en författare jag så gärna skulle vilja älska, men ännu inte lyckats ta till mig. Jag har dock lovat att läsa något av henne om hon vinner och det står jag för. Eftersom hon finns med i min Boktolva hade det varit bra att lyckas med det i år. Utmaningen går (som vanligt) riktigt dåligt.
Neil Gaiman född 1960 i Portchester, Storbritannien tillhör de författare jag trodde skulle finnas bland finalisterna. Kanske ett väl populärkulturellt förslag med en författare som också skriver tv-serier (bland annat familjen O:s favoritserie Lucifer) men jag skulle säga att i alla fall de få böcker jag läst av honom håller hög kvalitet.
Kim Thúy var den största överraskningen av de fyra finalisterna, men det är så roligt att hon finns bland dem. Thúy föddes 1968 i Saigon i dåvarande Sydvietnam. Hon flydde som tioåring till Malaysia och vidare till Kanada. De tre skönlitterära böcker som getts ut på svenska handlar om hennes två hemland och mycket om mat. I höst ger Sekwa ut Smaker från Vietnam, där maten står i centrum totalt.
Haruki Murakami född 1949 i Japan brukar ofta nämnas i spekulationerna inför Nobelpriset och nu är han en av finalisterna till det alternativa Nobelpriset. Frågan är om han vill ha det här priset, eller om han föredrar att vänta på originalpriset. Murakami är en annorlunda och bra författare, som är så populär att hans nominering inte är överraskande.
Så vem vinner då?
Nu tar juryn över och jag tror på Maryse Condé. Hon är den smalaste och den äldsta, vilket i det här sammanhanget kan ses som meriter. Alla de fyra möjliga vinnarna känns dock okej, trots att min favorit Nina Bouraoui inte finns bland dem.
Tråkigast är nog ändå om Haruki Murakami vinner. Inte för att han är en dålig författare, men han känns som det mest förutsägbara valet av de fyra kandidaterna.
Grattis till de fyra utvalda och deras svenska förläggare. Den tolfte oktober tillkännages pristagaren på stadsbiblioteket i Stockholm, priset delas ut december och därefter upplöses den nya akademien.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
Jag har så smått börjat acceptera att det bara är några veckor kvar innan det är höst och därför börjat bläddra i höstkataloger. Det blir ett gäng inlägg om böcker jag ser fram emot att läsa i höst och det här är det första med höstnyheter från förlagen Wahlström & Widstrand, Modernista och Norstedts förlag. Lite extra mycket yay blir det åt nya böcker av Arkan Asaad, Lina Ekdahl och inte minst Hjorth & Rosenfeldt, samt översättningen av Naomi Aldermans prisbelönta bok.
Jag tyckte så väldigt synd om Japan, som ledde med 2-0 över Belgien i åttondelen och sedan förlorade med 2-3. Tungt. Belgien vidare till kvartsfinal mot Brasilien, som spelas idag.
Japan är ett land som fascinerar många, men själv har jag aldrig haft någon riktig längta dit. Inte heller har jag så stor koll på japansk kultur inser jag, även om jag gärna äter japansk mat. Några spaningar har jag dock fått till.
Julie Otsuka bor i USA, men har japanska rötter. I vackra Vi kom över havetskriver hon om de kvinnor som kom från Japan till USA under 1920-talet. I vi-form berättar de sin historia, om hur livet inte alltid blev som de tänkt sig i det nya landet, om hur acceptans ändrades till hat efter Pearl Harbour. Hennes andra bok När kejsaren var gudomlig (som egentligen är debuten, men den andra som översattes till svenska) handlar om hur japanerna behandlades under andra världskriget, ett tema som också är centralt i Hotellet i hörnet av bitter och ljuvav Jamie Ford.
Hiromi Ito är ganska den mest fascinerande författare jag lyssnat på. Hennes poesi är frispråkig och att se henne framföra den var en upplevelse. Hon samtalade med Martina Montelius och ibland verkade de befinna sig i en egen parallell (mycket absurd) värld. Jag köpte hennes bok Gratulerar till din förgörelsesignerad och nu ska jag bara få tummen ur att läsa den.
Kenzaburo Oe fick Nobelpriset 1994, men jag har ännu inte läst något av honom. Det känns så otroligt svart och tungt, men maken hävdar bestämt att Mardrömmenär mycket läsvärd. Även Tid för fotbollstår i bokhyllan.
Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i höstas. Det sista, i alla fall på ett tag. Han föddes i Nagasaki, men flyttade till Storbritannien som femåring. Jag tyckte mycket om Never let me go. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Däremot tyckte jag att Återstoden av dagen var lite seg när jag läste den i höstas. Vi som var föräldralösa låter bra. Kanske får jag försöka med den.
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
En geishas memoarer av Arthur Golden handlar om Sayuri som är geisha i Kyoto. Det var länge sedan jag läste den, men jag tyckte mycket om den då. Filmen har jag däremot inte sett.
Tystnadenav Shusaku Endo handlar om hur japanerna på 1600-talet förbjöd kristendom och hur några jesuitpräster från Portugal ger sig dit för att söka efter en lärare. Boken har filmatiserats av Martin Scorsese.
Jag kallar honom slipsen av japansk-österrikiska Milena Michiko Flasar utspelar sig i Tokyo och handlar om en ung man som tillbringat två år i ett rum i sina föräldrars lägenhet och nu vågar sig ut i samhället igen.
Studio Ghibli grundades 1985 av Hayao Miyazaki och Isao Takahata och 1996 inleddes ett samarbete med Disney, som fick distributionsrätt av studions filmer utanför Japan. Något Disney självklar tjänat på, men också tittarna runt om i världen som bjudits in till en ny värld. När barnen var små såg jag Studio Ghiblis filmer med glädje, då de var en finstämd kontrast till mycket annat. En av favoritfilmerna är Min granne Totoro skapad av Hayao Miyazaki, en helt fantastisk film om två flickor och ett gäng ovanliga figurer. Musiken av Joe Hisaishi är magisk.
Min största favorit ärLånaren Arrietty, kanske för att jag älskade Mary Nortons böcker om lånarna när jag var liten. Nu skiljer sig berättelsen om den sjuka pojken och den modiga lånaren en hel del från originalet, men det stör inte alls, utan ger snarare en ny dimension till de berättelsen jag läste om och om igen. Då ville jag så väldigt gärna ha en egen liten lånare, medan jag nu är mer fascinerad av det geniala i ett framställa vår vanliga värd som en helt främmande sådan.
Akira Kurosawa var en japansk filmskapare, som blivit legendarisk. Jag har bara sett Yojimbo -Livvakten av honom, men gillade den skarpt, trots att det inte alls är min typ av film. Filmer som inspirerats av den är bland annat För en handfull dollar, Last man standing och Korpen flyger. Annars är väl kanske De sju samurajerna hans mest kända film, som han både regisserade och skrev manus till.
I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de “vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en “västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.
Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med “rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.
Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap. Några noveller gjorde jag uppgifter till och du hittar dem här.
De noveller jag valde ut var:
“Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013
“Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011
“Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)
”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)
Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.*
Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.
Följande frågor fick de som stöd:
Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?
Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.
Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?
Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.
Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske “vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.
Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara “nyttigt”.
Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.
* Inlägget är uppdaterat med de nya noveller jag lade till ht-18, samt med fler böcker som eleverna valt och gillat. Den här gången fokuserade vi mer på novellerna och eleverna fick ett slags venn-diagram där de skulle jämföra sin bok med 2-3 noveller. De som blev klara med sin bok tidigt sökte själva efter texter som andra skrivit om boken och vissa läste även andra källor som beskrev det som hände i boken. Parallellt med att vi läst i svenska har eleverna läst Factfullness i samhällskunskapen. I inledningen av projektet turades jag och min kollega om att presentera Gapminder och eleverna har bland annat fått titta på Dollar street.
Just nu läser jag Dennis Lehanes senaste bok En äkta man och inser att jag faktiskt saknat honom. Lehane alltså, inte min äkta man. Det fick mig att tänka på andra författare som jag liksom tappat bort, men som jag faktiskt tycker tillräckligt mycket om för att vilja återupptäcka.
Här finns några sådana:
Lisa Genovaär en sådan författare. Jag har läst hennes två första böcker och gillade speciellt Fortfarande Alicemycket, ändå har jag inte läst hennes två senaste. Inside the O’Briens låter bra, men tung.
Alexandra Potterär riktigt charmig, men det var väldigt länge sedan jag läste något av henne. Don’t you forget about me, med titel från en favoritlåt, lockar. Flera av hennes böcker säljs riktigt billigt som e-böcker på Amazon.
Philip Roth är en riktig favorit och jag har verkligen uppskattat de böcker jag läst av honom. Det finns dock en rad olästa, som t.ex. Amerikansk pastoral.
Idag firar vi av en klass studenter. En av årets roligaste och sorgligaste dagar. Ni som lämnar Häggen, esteternas byggnad, just idag är faktiskt den första klass jag följt från de första dagarna i ettan, till avslutningen i trean. Som lärare är det fantastiskt att följa elever och se den utveckling, från barn till vuxen, som sker under dessa år. Om jag varit trött på er ibland? Definitivt. Men mest har jag haft riktigt roligt. Ni är smarta, egensinniga, toleranta ungar som nu ska erövra världen.
Jag är definitivt ingen talare, det är jag för blödig för, men jag vore ingen sann svensklärarboknörd om jag inte skickade ut er i livet med några väl valda boktips.
Vill ni resa?
Vi har pratat en del om att bredda sin läsning geografiskt, för att få nya perspektiv. Därför vill jag ge följande tips.
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Vi såg ju en del av hennes TED-talk och jag vet att några av er har bokversionen av det som heter We should all be feminists. Jag vill också rekommendera tegelstenen En halv gul sol, som handlar om Biafrakriget. Hennes senaste skönlitterära bok heter Americanahoch utspelar sig i USA och Nigeria.
Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.
Komma och gåav Taiye Selasiär en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.
Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.
Vi är kanske Kim Thùys bästa bok. De utspelar sig i Vietnam och i Kanada.
Crazy rich Asians av Kevin Kwan är perfekt om ni vill ha något lättsamt. Mycket underhållande om rika kineser i Singapore. Tredje boken i serien har just kommit ut.
Vill ni läsa normbrytande böcker?
En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste man. Liten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk.
Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare, är mycket läsvärd. Hans debutbok Ett arabiskt vemodär riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.
Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickankan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueuleav Édouard Louis är en självbiografisk bok om hur svårt det är att komma ut som homosexuell i en fransk arbetarfamilj.
Om jag var din tjej av Meredith Russo har en transsexuell huvudperson. Bra, stark och intressant om ett viktigt ämne. Huvudpersonen Amanda får äntligen vara sig själv och även om det inte är helt okomplicerat finns det inget annat alternativ.
Ska ni jobba eller studera?
Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.
En liknande bok som utspelar sig vid Lunds Universitet på 90-talet är En nästan sann historia av Mattias Edvardsson
Om ni ska jobba med gamla eller bara vill läsa riktigt bra skräck rekommenderar jag helt färska Hemmet av Mats Strandberg.
Vill ni lära er mer om historien?
Yaa Gyasis bok Vänta hem handlar om kolonialismens och slavhandelns följder. Den utspelar sig från 1700-talet fram till vår tid och är riktigt intressant. Rekommenderas varmt.
En för mig helt okänd del av historien handlar När kejsaren var gudomligav Julie Otsuka. Vi får följa en japansk familj som bor i USA och tillsammans med andra japanska invandrare sätts i läger efter attacken mot Pearl Harbour.
1947av Elisabeth Åsbrink är en välskriven och ganska lättläst bok om ett väldigt spännande år.
Nutidshistoria kan kanske Paradisträdgården av Amy Waldman räknas som. Den handlar om en tävling för konstnärer om att skapa ett minnesmonument över offren för 9/11. Det visar sig att vinnaren är muslim och det skapar en del konflikter.
Vill ni läsa klassiker?
Det finns vissa klassiker man ”ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye och 1984 av George Orwell ska göra det.
Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.
På vägav Jack Kerouac och Räddaren i nöden av J D Salinger är klassiker som brukar passa unga.
Vill ni skratta?
Erlend Loe är en författare ni borde upptäcka i så fall. Han är härligt galen. Jag gillar Doppler bäst. Den handlar om en man som heter just Doppler som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.
Liv Strömquist är rolig, men det är lätt att sätta skrattet i halsen. Jag tycker verkligen att ni ska läsa hennes seriebok Prins Charles känslaom ni inte redan gjort det.
Han är tillbaka av Timur Vermes är en helt absurd historia om Adolf Hitler som vaknar till liv i ett nutida Berlin. Rolig, men också samhällskritisk och intressant.
Vill ni gråta?
Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jagär bra böcker på samma tema. Alla är de skrivna för unga vuxna.
Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.
På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.
Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.
Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.
Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.
Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.
Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.
Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.
Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.
Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.
I år orkar jag egentligen inte spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag har inga riktigt stora favoriter kvar känns det som och sörjer fortfarande över att Assia Djebar aldrig fick priset. Det blir säkert någon gubbig tråkgubbe som jag absolut inte vill läsa något av, tänker jag bittert, men sedan tänker jag att det trots allt är väldigt roligt att spekulera.
Klockan 13.00 på torsdag öppnar Sara Danius dörrarna för att sedan kliva ut och för andra gången avslöja vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Förra året vann Svetlana Aleksijevitj och det var ett bra val. Ännu har jag inte fått tummen ur att läsa mer än utdrag ur hennes böcker, men jag har följt henne som journalist.
Eftersom jag inte tror ett skit på att kön och/eller geografiskt hemvist inte har betydelse för Svenska Akademiens val, känns det otroligt att det blir en kvinna som får priset på torsdag. Annars hade det varit roligt om Nawal El Saadawi eller Margaret Atwood prisades. Atwood har både kön och geografisk hemvist emot sig. Och nej, kön ska inte spela någon roll, men med tanke på att endast 14 av över 100 pristagare hittills är kvinnor, gör det utan tvekan det. Kvinnor borde få priset minns tjugo år i rad.
Förra året påpekade Per Wästberg i en artikel att Svenska Akademien inte heller tar hänsyn till politik när de väljer pristagare. Visserligen har de valt rötägg som V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa och valet av Mo Yan kritiserades på grund av författarens täta band med staten. Ändå tror jag att Adonis har diskvalificerat sig som pristagare genom sin kontroversiella bok Våld och islam. I alla fall skulle jag bli väldigt överraskad om han fick priset i år. Inte heller tror jag att amerikanska författare kommer att uppmärksammas i år av rädsla för att sätta mer fokus på Donald Trump än nödvändigt. Joyce Carol Oates, som ofta nämns i förhandsspekulationerna har därmed tre saker emot sig i år: sitt kön, sitt hemland och som alltid det faktum att hon anses för produktiv för att vara riktigt seriös. Philip Roth ligger bättre till än vanligt om man ska tro oddsen och blir det en amerikan tror jag på honom. Han är mycket troligt inte en vän av Trump och dessutom tillräckligt hemlig för att inte säga något olämpligt.
Så vem får priset? Haruki Murakami om man får tro spelbolagen, men jag tror att han faller på sin popularitet. Svenska Akademien brukar vilja lyfta en författare som ännu inte upptäckts av den stora publiken och då faller Murakami bort. Asien eller Afrika vore dock troliga områden och då jag gärna ser en poet som pristagare håller jag en tumme för Ko Un från Sydkorea. Han har kopplingar till Tranströmer, vilket kan vara en fördel, eller kanske ligga honom i fatet. Det är omöjligt att veta. En nackdel kan det dock vara att hans produktion är tämligen liten, men några titlar finns i alla fall översatta till svenska. Oddsen är dock emot honom, men dem ska man kanske inte lita på ändå.
En författare som har låga odds är Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya. Han är dessutom aktuell med nya utgåvor av ett flertal romaner, vilket skulle göra det roligt för förlag och bokhandlare om han vann. Det var dessutom väldigt länge sedan en författare från Afrika prisades och de senaste pristagarna Coetzee och Gordimer har europeiska rötter. Wa Thiong’o kommer till Stockholm Literature om några veckor och visst vore det riktigt coolt om invigningstalaren blev årets pristagare.
Idag tar “mina” två estettreor studenter. Elever som jag haft nöjet att undervisa under två år. Som en sommarpresent till dem och andra som nu ger sig ut i livet bjuder jag på en lista med böcker som jag tycker är läsvärda. En blandning av gammalt och nytt. En del känner mina elever igen från min kära bokvagn som jag drar runt på.
Det finns vissa klassiker man “ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye ska göra det. Själv tänker jag läsa 1984 av George Orwell i sommar.
Just F. Scott Fitzgerald finns med i romanen Åren i Paris av Paula McLain, som handlar om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En slags fejkbiografi, men riktigt läsvärd. I den skriver Hemingway bland annat En fest för livet.
Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.
Kanske är Per Anders Fogelström för långsam, men jag tycker ändå att ni ska försöka er på hans serie om Stockholm under nästan 100 år, som inleds med Mina drömmars stad.
Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.
Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.
Sprid er läsning geografiskt, så kan ni resa jorden runt med hjälp av litteraturen. Här är några tips:
Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.
Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.
Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.
Komma och gåav Taiye Selasiär en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.
No och jagav Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala. Författaren kommer till Bokmässan i höst, liksom en annan favorit Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare. Hans debutbok Ett arabiskt vemodär riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.
Vi har ju fokuserat en del på just temat identitet och jag vill passa på att tipsa om några böcker till på just på det temat (vilket typ skulle kunna vara vilken bok som helst, men ändå).
En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste man. Liten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk. Snart kommer fortsättningen på Jag, En på svenska. Den heter En annanoch jag har inte vågat läsa den, trots att jag köpte den på engelska i september.
Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickankan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.
Jag vet att jag tipsat om Om jag var din tjej av Meredith Russo, men den måste med här också. Läsvärd och på samma gång väldigt vanlig och väldigt ovanlig.
Och så avslutningsvis några färska, bra böcker. Några lättsamma, några svartare. Det blir ofta rätt så dystert när jag väljer böcker.
Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam. Mycket annorlunda och lite magisk.
Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jagär bra böcker på samma tema.
Brutal och underhållande är två ord som bra beskriver Mats Strandbergs Färjan. Mycket läsvärd även för en skräckskeptiker.
Lite serier kanske?
Jag är den som är denav Elin Lucassi är en fantastisk seriebok med precis min humor. Jag utgår ifrån att ni inte missat Liv Strömquist, men om ni inte läst Prins Charles känslamåste ni göra det.
Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.
Högt och lågt alltså, precis som bra läsning ska vara och kanske livet också. Idag sjunger ni om den ljusnande framtiden som är er och jag tänker på hur några av er sjöng på skolans cabaret och hur jag fällde en tår när jag tänkte på att ni faktiskt ska ta över världen och förhoppningsvis göra den till en bättre plats.
Jag tror på er!
PS Ni är både smarta OCH roliga att undervisa. Dessutom trevliga. Det är en utmärkt kombination. Låt ingen lura i er att det inte går att kombinera. DS
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
Välkommen hit till denna spretiga bokblogg med lärartouch.
