Roddy Doyle

En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.


När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.


Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.

Top Ten Tuesday med böcker som får mig att le

That Artsy Reader Girl har tagit över Top Ten Tuesday från The Broke and the Bookish som startade utmaningen 2010. Jag behöver inspiration och bestämde mig därför för att hänga på den här tisdagen då temat är Books That Make Me Smile. Jag tänker mig just leenden, men ett och annat asgarv slinker med också.

  1. Roddy Doyle är en favorit som är bra på att kombinera svärta och humor. Jag absolut älskar hans The Barrytown Trilogy och funderar faktiskt på att läsa om de tre böckerna om den irländska familjen Rabbitte.
  2. En annan favorit är Erlend Loe och roligast av hans böcker är nog ändå Doppler om mannen med samma namn som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.
  3. Lena Ackebos trilogi om systrarna Mona och Barbro som inleds med Världens vackraste man får mig verkligen att le om än inte gapskratta.
  4. Caitlin Moran är rolig och charmig. Hennes How to be a woman får mig att skratta åt eländet.
  5. Sara Lövestams grammatikböcker är fantastiskt roliga och första gången jag läste Grejen med verb öppnade sig en helt ny värld.
  6. Charmigt roliga är alla böcker av Mhairi McFarlane och min favorit är nog Det kommer aldrig vara över för mig.
  7. Fredrik Backman kan vara för mycket, men debuten En man som heter Ove får mig ändå att le.
  8. Toalettpapperskungen av Maria Ernestam är en rolig skröna om hur en stor mängd toalettpappersrullar sätter en liten ort på kartan.
  9. Jag absolut älskar Jonas Karlssons absurda humor och hans God Jul är något av det roligaste som skrivits.
  10. Liv Strömquist är en annan favorit och hennes Prins Charles känsla är vass och rolig.

 

Vilka böcker får dig att le?

Verken som ger mig tröst och verklighetsflykt

I DN berättar 15 kulturskapare om kulturella verk som ger dem tröst i dessa tider och jag tänkte göra detsamma.

Tua Forsström lyfter fram Alfabet av Inger Christensen och det vill jag också göra. En av de finaste diktsamlingar som skrivits med ett suggestivt, mantraliknande språk. En annan diktsamling som jag tycker väldigt mycket om är Förtöjningar av Per Wästberg som jag läst så många gånger att jag nästan kan den utantill.

En bok som jag inte läst på länge, men läst väldigt många gånger är egentligen tre böcker, nämligen Barrytown-trilogin av Roddy Doyle. Den innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Uppföljaren The Guts som utspelar sig många år efter när Jimmy Rabbitte Jr hunnit bli 47 år gammal är också riktigt bra.

Trevliga filmer är bra i eländiga tider och en film jag sett en miljard gånger är Fyra bröllop och en begravning. En film med riktigt hög nostalgifaktor som jag är sugen på att se är Sound of Music.

Och tv-serier, de håller länge! Jag ser just nu den 16:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy och är småsugen på att se om Suits i väntan på en ny säsong. Downton Abbey är en annan serie som är värd att se igen, liksom den brittiska klassikern The House of Eliott som jag har på dvd. Nya säsongen av La Casa de Papel lockar också.

Musik är bra också för att skingra tankarna. Jag lyssnar just nu på Håkan Hellströms nya låt som också fick mig att lyssna vidare på R.E.M. En ny favorit är Sufjan Stevens som också fått mig att återupptäcka José Gonzalez. Kents bästa platta Verkligen är också perfekt för att mota bort ångest.

Vilka kulturella verk vänder du dig till för att få tröst?

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Porträtt av en man — en utmaning

I veckans utmaning på Kulturkollo utmanar jag läsarna att skriva om porträtt av män i kulturen, positiva sådana, eller kanske män som ingen borde ens drömma om att efterlikna. Jag gick till och med så långt att jag önskade mig att de verk de presenterade skulle uppfylla Kulturkollotestet:

 

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

 

Jag har funderat och funderat och funderat och filmer som klarar Bechdeltestet må vara få, men jag tror nästan att de som klarar Kulturkollotestet är färre.

Good Will Hunting hamnar ganska nära. Förhållandet mellan Will och hans terapeut Sean, spelad av fantastiska Robbie Williams, utvecklas till något som kan liknas vid ett förhållande som inte bara handlar om ryggdunkningar. Sedan är väl Will inte alltid superdupersnäll mot sin flickvän Skylar, men han försöker.

Roddy Doyle beskriver manlig vänskap, som kanske inte är så himla bra först, men som utvecklas. I The Van inser Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo att de trots allt är vänner som vill göra mer än att ta en öl och snacka fotboll. Det går inte jättebra, men någon slags vänskap utvecklar de trots allt. Även Jimmy Rabbitte Jr har lite svårt med det där att prata om känslor med någon annan än sin fru. Visserligen tar han en öl med sin pappa en gång i veckan, men de pratar inte direkt om livet.Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart. När Jimmy Jr drabbats av cancer och hans gamle vän Outspan dyker upp utvecklas en djupare vänskap än någon av dem verkar ha haft förut.

Är det verkligen så illa att det inte finns några böcker, filmer eller tv-serier som faktiskt är vänner på riktigt och vågar tala om känslor nyktra, utan att skämta bort det? Det känns ganska så tragiskt.

Jag utmanar er att fylla på min nästan obefintliga lista och författare och filmskapare att se till att böcker, filmer och tv-serier om sann manlig vänskap sköljer över oss.

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av “fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Veckans ord på Ö – Mina svar

Fem ord på Ö som får mig att tänka på följande:

En ö jag aldrig har besökt är den gröna ön Irland. Det skulle jag gärna göra. Två favoritförfattaren från just denna ö är Roddy Doyle och Tana French. Jag tycker också om nobelpristagaren Samuel Beckett, speciellt hans helt absurda pjäs I väntan på Godot.

Dinosaurier är ju en slags ödla och för några år sedan, när grabbarna O var helt fixerade vid dinosaurier, kunde jag hur många dinosauriearter som helst. Vi gillade alla Sarah Sheppards fina böcker med färgglada skräcködlor.’

En av mina hyllvärmare är Öken av J.M.G Le Clézio, som jag fick i julklapp 2008, samma år som han tilldelades Nobelpriset.

Egentligen borde väl ordet varit önskan, eller önskningar, men det blev önskning. 

Att få önska sig något och få det uppfyllt kan vara riktigt bra. Jag kom dock att tänka på sagan De tre önskningarna där ett par får möjligheten att få tre önskningar uppfyllda. Gubben önskar sig en korv och frun blir förbannad och önskar att den fastnar på makens näsa. Det betyder att den tredje önskningen får bli att den skulle försvinna från hans näsa.

Många tycker att det är att överdriva att ständigt påpeka vikten av representation. Dessa personer brukar hävda att de bästa ska få t.ex. litterära priser och att det inte ska handla om kön. Som att det inte handlar om kön när man efter man tilldelas Nobelpriset, Man Booker Prize eller något annat stort pris.

Nobelpriset har delats ut sedan 1901 och det är bara 14 kvinnor som fått det. Vissa år har priset inte delats ut alls, medan det andra år har delats av två. Oavsett är fördelningen helt galen. Man Booker Prize har delats ut 50 gånger sedan 1969 och 17 av vinnarna är kvinnor.

Det är lättare att förstå den ojämna fördelningen under tidigt 1900-tal, men de senaste 50 åren finns det liksom ingen ursäkt mer än att kön faktiskt har betydelse.

Kanonkalendern del 7

7

Vi förflyttar oss idag till Irland och den fiktiva stadsdelen Barrytown, i The Northside, den delen av Dublin som ligger norr om floden Liffey. Vi träffar familjen Rabbitte i tre böcker, som utspelar sig i slutet av 80-talet i ett ruffigt Dublin, långt från EU-bidrag oh högkonjuktur. The Barrytown trilogy kom ut i en samlingsvolym 1992, men var för sig några år tidigare.

barrytownDe tre böckerna hänger löst samman och den första boken är kanske också den mest kända. Eller i alla fall filmatiseringen av boken, vars musik blev enormt populär. Boken The Commitments är skriven av Roddy Doyle och kom ut 1987. Filmen, med Andrew Strong i huvudrollen, hade premiär 1991. Det är Jimmy Rabbitte Jr som är den familjemedlem som står i fokus i trilogins första bok. Han är manager för bandet the Commitments och den som håller i audutions. Filmen är bra. Faktiskt jättebra. Boken är självklart ännu bättre och faktiskt en helt annan grej. Det roliga är att Doyle skriver på dialekt och det går nästan att höra personernas röster i huvudet under läsningen. Dessutom är innehållet en härlig kombination av det svarta och det otroligt roliga.

Andra boken i trilogin heter The Snapper och handlar om hur Jimmys syster Sharon blir gravid och vägrar avslöja vem fadern är. Här spelar pappan Jimmy Rabbitte Sr en stor roll och i filmatiseringen spelas han på ett helt fantastiskt sätt av Colm Meaney. Sista delen heter The Van och här har just pappa Rabbitte huvudrollen. Det är kanske min favorit av de tre och ett av de finaste porträtt av vänskap jag läst.

Språket är vad som gör böckerna om Barrytown så fantastiska. Roddy Doyle har en fantastisk förmåga att skriva trovärdig dialog och hans sätt att blanda alla tänkbara känslor är något få behärskar. Förra året läste jag fortsättningen om familjen Rabbitte, The Guts, där Jimmy Rabbitte Jr hunnit fylla 47 år. En riktigt bra fortsättning.

The Barrytown Trilogy får representera min förkärlek för humoristisk ladlit från de brittiska öarna. Jag har läst den minst 20 gånger och blir sugen på en omläsning. Att läsa om riktiga favoriter är som att återse gamla vänner. Jag vill gärna återse familjen Rabbitte. Här finns dessutom 10 saker böckerna lärt oss.

 

A till Ö 2015

Denna något alfabetsfixerade bloggare gör det igen. Här är ett kulturellt alfabet om 2015. Viktiga händelser, böcker, filmer, konstupplevelser, tv-serier, platser och personer från A till Ö.

Arkan Asaad och hans bok Stjärnlösa nätter, som jag läste om och om igen, samt jobbade med många timmar. Jag fick också lyssna på honom på jobbet och dessutom se teateruppsättningen av Stjärnlösa nätter.  Sommarprogrammet var också fint.

Bokmässan och bokbloggarrummet där vi hängde och fixade mingel. Fina dagar.

Christoffer Holsts debut Mitt hjärta går på klämde jag snabbt under en stilla decemberdag. En riktigt fin bok.

Downton Abbeys sista säsong och julspecialen (som jag ännu inte sett) var en bra del av tv-året.

Édouard Louis självbiografiska bok Göra sig kvitt Eddy Belleguelle var som ett knytnävsslag i magen.

Fröken Frimans krig, som jag lyckades missa förra gången. Lysande historiska porträtt.

Gilmore girls. Visst är det knäppt att jag inte börjat se den här serien förrän i år. Jag älskar den.

Hon blev han i Kabul för att få frihet. Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul fick mig att gråta floder.

Insidan ut var en mycket märklig, men också mycket gullig film.

Jimmy Rabbitte Jr, som var manager till The Commitments fick ännu en bok. I the Guts är han äldre och drabbad av cancer. Gripande och charmig bok.

Kulturkollo. Självklart. Bloggkollektivet som är en stor del i mitt liv och blivit mina goda vänner.

Litteraturresan med Breakfast Bookclub till Helsingfors var helt fantastisk. Mitt första besök i vårt östra grannland.

Moderna Museet och Stockholm Literature bjöd på fin kultur och en del finkultur under några dagar. Härligt.

Norlin, Annika aka Säkert! och Hello Saferide, som efter en intervju på Kulturkollo blev årets soundtrack.

Onanisterna av Patrik Lundberg var en av årets bästa böcker, trots titeln som gjorde den här tanten lite generad och mina elever ännu mer generade konstigt nog.

Pilane på Tjörn besöktes under Kulturkollos planeringshelg och var som vanligt fint. Åk och se skulpturerna om ni får chansen.

Queer av William S. Borroughs påbörjades i somras, men jag inser i min jakt på Q att jag glömt bort den.

Resan till Florida var en av de finaste filmerna jag såg i år.

Still Alice hade premiär i USA 2014, men jag såg den här 2015. Lysande filmatisering av ännu bättre bok.

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av E Lockhart levererade en av årets coolaste huvudpersoner.

Ungdomsår av J M Coetzee är en av årets oväntade favoriter. En fantastisk bok.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler var verkligen en av årets största läsupplevelser.

Warsan Shire är en av årets nya bekantskaper, som jag verkligen är glad att ha mött.

Xialou Guo släppte Jag är Kina och jag och Helena fick intervjua henne på Bokmässan. En spännande och skrämmande upplevelse.

Ytan må vara något som likar mordet på John Hron, men När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är så mycket mer. En fantastisk bok, som förtjänar alla priser den fått och kommer att få.

Zoe Hart i serien Hart of Dixie har roat mig många timmar under 2015. Ingen direkt kvalitetsserie, men totalt kravlös.

Årets sista bok verkar bli Tom Malmqvists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Så hemsk, så tragisk och så vansinnigt bra.

Äran i att vinna #massolitbookblogaward med Kulturkollo var och är enorm.

Öronen har fått jobba mer i år, då jag börjat lyssna på böcker. Det trodde jag aldrig.

En utmaning om tvåsamhet

Veckans tema på Kulturkollo har fått namnet “Vi två” och handlar självklart om olika sorters par, alla inom den kulturella världen. Här är de par jag vill lyfta fram inom:

litteratur

Mio och Jum-Jum måste vara ett av de finaste par vänner som litteraturen bjuder på. Tänk att Bo Vilhelm Olsson bara är nio år då han försvinner. I Astrid Lindgrens värld finns många fina par och Emils speciella vänskap med drängen Alfred tillhör också de riktigt minnesvärda.

Många män och pojkar blir det, men jag måste också skriva om Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo, vännerna som startade en snabbmatsbil i boken The Van av Roddy Doyle. Fantastisk bok och en lika fantastisk vänskapsskildring. Jag kan inte heller hoppa över Willie och Mister Tom i favoritboken Godnatt Mister Tom.

 

musik

Mauro Scocco och Johan Ekelund var Ratata och som jag älskade deras musik. Ett annat radarpar inom musikens värld är Björn och Benny, Ulveus och Andersson alltså. Men frågan är om Agneta och Frida inte var (är) ännu viktigare, om än inte lika breda i sitt musikutövande. Systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit är också ett grymt par.

 

film

Thelma och Louise är ett fantastiskt filmpar som måste vara med. En film som jag faktiskt känner för att se om. Jag undrar om den fortfarande håller?

Att Dödligt vapen inte håller är jag tämligen säker på, men radarparet Murtaugh och Riggs var väldans charmiga då det begav sig.

 

teater/opera

Jag tycker att Vladimir och Estragon i Samuel Becketts I väntan på Godot tillhör teatervärldens coolaste par.

sport

Gunde Svan och Thomas Wassberg var bittra fiender i skidspåren, men ändå ett radarpar på många sätt. Systrarna Jenny och Sanna Kallur, samt Venus och Serena Williams är också viktiga par inom idrotten.

Jag borde haft med tv och lägger därför till det. Allt för att få ta upp Carina Berg och Christine Meltzer, som jag bara älskar. Dessutom vill jag gärna lyfta Christina och Meredith i Grey’s Anatomy, som verkligen har en speciell vänskap.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: