Roddy Doyle

Läget i mina läsutmaningar för 2022

pile of books

Utmaningen i mars som också fick följa med i april, var att läsa böcker av några författare som finns med i min utmaning Favorittolvan 2022. Jag kan direkt konstatera att jag påbörjat många böcker, lagt ännu fler på hög och läst ut några få.

Hittills i år har jag läst böcker av:

Jag har också påbörjat böcker av:

  • Jennifer Niven
  • Linda Åkerström
  • Val McDermid
  • Denise Mina
  • Roddy Doyle

”Bara” att läsa vidare alltså …

I de övriga läsutmaningarna ser det också lite sådär ut. Jag ligger just nu sex böcker efter för att hinna med de 135 böcker som jag har som mål att läsa i år. Egentligen är jag inte speciellt bekymrad då jag vet att lästempot går upp under sommaren.

Gällande läsningens bredd går det också lite sådär. Än så länge har jag läst böcker av författare från sex länder och den svenska dominansen är total. Av de nio böcker på engelska jag har som mål att läsa har jag hittills läst tre.

Några korta texter av olika nobelpristagare har blivit lästa och jag tänkte försöka sammanställa dem i ett inlägg vad det lider.

Hur går det med er läsning och era läsutmaningar för 2022?

Fem böcker från Irland

I torsdag firades St Patrick’s Day och veckans topp 5 handlar därför om irländska böcker. Jag har försökt hitta verk som är skrivna av författare från Irland och dessutom utspelar sig där. Inga klassiker direkt, utan mer moderna romaner som jag tyckt mycket om.

The Van av Roddy Doyle är en av de absolut bästa böckerna jag läst och den tredje boken i den fantastiska Barrytowntrologin. Den utforskar vänskapen mellan två medelålders män, Jimmy Rabbitte Sr och Brendan ”Bimbo” Reeves som köper en snabbmatsvagn tillsammans. The Van återfanns på Bookerprisets korta lista 1991.

Nu var det länge sedan jag läste något av Maeve Binchy, men jag absolut älskade hennes böcker förr. Oklart om de tål en omläsning dock. Jag vill ändå lyfta När ödets stjärnor faller som kom 1991 och blev film med titeln Circle of friends. I filmatiseringen spelar min absoluta favorit Minnie Drive huvudpersonen Benny som börjar på universitetet i Dublin tillsammans med sin bästa vän Eve.

En annan klassisk feelgoodförfattare från Irland är Marian Keyes, född i Limerick 1963. Jag slukade hennes böcker i början av seklet, tyckte sedan att kvaliteten gick ner rejält och tappade bort henne, men återupptäckte henne för något år sedan. Om jag ska välja en av hennes böcker blir det nog Last chance saloon om vännerna Tara, Katherine och Fintan.

Det går inte att lista irländska böcker utan att ha med Sally Rooney och bäst av de böcker hon skrivit är utan tvekan Normala människor, som blivit en fantastisk tv-serie. Vi får möta Marianne och Connell som växer upp i samma by och följs åt till Dublin där de studerar. De har ett förhållande som ibland betyder att de är tillsammans, men allt för ofta att de inte är det.

En klassisk herre får ta plats på listan också och jag väljer Oscar Wilde och hans bok Dorian Grays porträtt som publicerades första gången 1890 i en tidskrift, men i ett längre format med ett förklarande förord året därpå. Wilde är en intressant författare som på många sätt var före sin tid. Det var länge sedan jag läste något av honom, men nu blev jag sugen på det.

Jag återser favoriter i mars

Läsningen går trögt. Jag skyller på vintern, vardagen och världen. Nu är våren på väg, men jag behöver ändå fundera över min läsning. I mars tänker jag därför fokusera lite extra på en av årets läsutmaningar som jag döpt till Favorittolvan 2022. Det finns en lista som jag inspireras av, men även andra författare som jag älskat och glömt får vara med.

De böcker jag har nära tillhands och som kan bli lästa är:

1979 av Val McDermid som är första delen i en serie. Jag tappade bort McDermid när jag tröttnade på Tony Hill, men hon har ju skrivit en massa annat också.

Andetag av Jennifer Niven har jag tänkt läsa sedan den var ny, men den kan kräva ett djupt andetag då hennes böcker brukar vara känslomässigt intensiva.

Blodsbunden av Augustin Erba har jag tänkt läsa länge och nu kanske det blir av. Jag tyckte mycket om den enda bok jag läst av Erba och hoppas på god läsning.

Dödsdansen av Linda Åkerström är första delen i en ny serie och helt annorlunda mot den bok jag läst av henne. Ska bli spännande.

En rysk gentleman av Karin Alfredsson för att det var alldeles för länge sedan jag läste något av henne. Jag ser fram emot att återse Ellen Elg.

Just like you av Nick Hornby låter lockande och jag hoppas på en Hornby i gammal god form.

Love av Roddy Doyle för att jag saknar det irländska och samtalen på puben. Låter som en fin liten bok.

Rizzio av Denise Mina låter som en riktigt spännande bok om en verklig händelse som ses som en av de grymmaste i skotsk historia.

Så här upphör världen av Philip Teir då jag verkligen vill läsa något mer av honom och dessutom behöver bredda mig lite geografiskt.

Är mor död av Vigdis Hjorth vill jag läsa för att jag absolut älskade Lärarinnans sång. Förväntningarna är dock farlig höga.

Favorittolvan 2022

Under många år har jag utmanat mig själv att läsa nya författare i utmaningen Boktolvan, men när jag förra året bara lyckades pricka in fyra stycken på listan, trots att jag läste böcker av 59 för mig nya författare, bestämde jag mig för att strunta i Boktolvan i år. Istället tänkte jag försöka återvända till författare jag bara läst en bok av. Jag kallar utmaningen för Favorittolvan, med fokus på att läsa mer av just författare jag gillat skarpt, men ändå bara läst en bok, men också på favoritförfattare jag inte läst något av på länge.

Målet är att läsa en bok av tolv av författarna på listan:

Karin Alfredsson
Isabel Allende
Roddy Doyle
Augustin Erba
Sebastian Faulks
John Green
Helle Helle
Vigdis Hjorth
Nick Hornby
Han Kang
Jamaica Kincaid
Doris Lessing
David Levithan
Val McDermid
Denise Mina
Haruki Murakami
Jennifer Niven
Olivier Norek
Sara Paborn
Kamila Shamsie
Anna Schulze
Donna Tartt
Philip Teir
Amor Towles
Kjell Westö
Hanya Yanagihara
Linda Åkerström

 

Alla mina läsmål för 2022 hittar du här.

Photo by Nick Fewings on Unsplash

En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.


När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.


Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.

Top Ten Tuesday med böcker som får mig att le

That Artsy Reader Girl har tagit över Top Ten Tuesday från The Broke and the Bookish som startade utmaningen 2010. Jag behöver inspiration och bestämde mig därför för att hänga på den här tisdagen då temat är Books That Make Me Smile. Jag tänker mig just leenden, men ett och annat asgarv slinker med också.

  1. Roddy Doyle är en favorit som är bra på att kombinera svärta och humor. Jag absolut älskar hans The Barrytown Trilogy och funderar faktiskt på att läsa om de tre böckerna om den irländska familjen Rabbitte.
  2. En annan favorit är Erlend Loe och roligast av hans böcker är nog ändå Doppler om mannen med samma namn som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.
  3. Lena Ackebos trilogi om systrarna Mona och Barbro som inleds med Världens vackraste man får mig verkligen att le om än inte gapskratta.
  4. Caitlin Moran är rolig och charmig. Hennes How to be a woman får mig att skratta åt eländet.
  5. Sara Lövestams grammatikböcker är fantastiskt roliga och första gången jag läste Grejen med verb öppnade sig en helt ny värld.
  6. Charmigt roliga är alla böcker av Mhairi McFarlane och min favorit är nog Det kommer aldrig vara över för mig.
  7. Fredrik Backman kan vara för mycket, men debuten En man som heter Ove får mig ändå att le.
  8. Toalettpapperskungen av Maria Ernestam är en rolig skröna om hur en stor mängd toalettpappersrullar sätter en liten ort på kartan.
  9. Jag absolut älskar Jonas Karlssons absurda humor och hans God Jul är något av det roligaste som skrivits.
  10. Liv Strömquist är en annan favorit och hennes Prins Charles känsla är vass och rolig.

 

Vilka böcker får dig att le?

Verken som ger mig tröst och verklighetsflykt

I DN berättar 15 kulturskapare om kulturella verk som ger dem tröst i dessa tider och jag tänkte göra detsamma.

Tua Forsström lyfter fram Alfabet av Inger Christensen och det vill jag också göra. En av de finaste diktsamlingar som skrivits med ett suggestivt, mantraliknande språk. En annan diktsamling som jag tycker väldigt mycket om är Förtöjningar av Per Wästberg som jag läst så många gånger att jag nästan kan den utantill.

En bok som jag inte läst på länge, men läst väldigt många gånger är egentligen tre böcker, nämligen Barrytown-trilogin av Roddy Doyle. Den innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Uppföljaren The Guts som utspelar sig många år efter när Jimmy Rabbitte Jr hunnit bli 47 år gammal är också riktigt bra.

Trevliga filmer är bra i eländiga tider och en film jag sett en miljard gånger är Fyra bröllop och en begravning. En film med riktigt hög nostalgifaktor som jag är sugen på att se är Sound of Music.

Och tv-serier, de håller länge! Jag ser just nu den 16:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy och är småsugen på att se om Suits i väntan på en ny säsong. Downton Abbey är en annan serie som är värd att se igen, liksom den brittiska klassikern The House of Eliott som jag har på dvd. Nya säsongen av La Casa de Papel lockar också.

Musik är bra också för att skingra tankarna. Jag lyssnar just nu på Håkan Hellströms nya låt som också fick mig att lyssna vidare på R.E.M. En ny favorit är Sufjan Stevens som också fått mig att återupptäcka José Gonzalez. Kents bästa platta Verkligen är också perfekt för att mota bort ångest.

Vilka kulturella verk vänder du dig till för att få tröst?

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermanson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Porträtt av en man — en utmaning

I veckans utmaning på Kulturkollo utmanar jag läsarna att skriva om porträtt av män i kulturen, positiva sådana, eller kanske män som ingen borde ens drömma om att efterlikna. Jag gick till och med så långt att jag önskade mig att de verk de presenterade skulle uppfylla Kulturkollotestet:

 

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

 

Jag har funderat och funderat och funderat och filmer som klarar Bechdeltestet må vara få, men jag tror nästan att de som klarar Kulturkollotestet är färre.

Good Will Hunting hamnar ganska nära. Förhållandet mellan Will och hans terapeut Sean, spelad av fantastiska Robbie Williams, utvecklas till något som kan liknas vid ett förhållande som inte bara handlar om ryggdunkningar. Sedan är väl Will inte alltid superdupersnäll mot sin flickvän Skylar, men han försöker.

Roddy Doyle beskriver manlig vänskap, som kanske inte är så himla bra först, men som utvecklas. I The Van inser Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo att de trots allt är vänner som vill göra mer än att ta en öl och snacka fotboll. Det går inte jättebra, men någon slags vänskap utvecklar de trots allt. Även Jimmy Rabbitte Jr har lite svårt med det där att prata om känslor med någon annan än sin fru. Visserligen tar han en öl med sin pappa en gång i veckan, men de pratar inte direkt om livet.Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart. När Jimmy Jr drabbats av cancer och hans gamle vän Outspan dyker upp utvecklas en djupare vänskap än någon av dem verkar ha haft förut.

Är det verkligen så illa att det inte finns några böcker, filmer eller tv-serier som faktiskt är vänner på riktigt och vågar tala om känslor nyktra, utan att skämta bort det? Det känns ganska så tragiskt.

Jag utmanar er att fylla på min nästan obefintliga lista och författare och filmskapare att se till att böcker, filmer och tv-serier om sann manlig vänskap sköljer över oss.

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av ”fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Scroll to Top