Det är februari och här skiner solen som om våren var på väg. Underbart är kort, då ett regnväder är på väg in. Två saker har inspirerat veckans kulturfråga. Dels att jag tillbringade förra helgen i trevligt bokbloggarsällskap, men också utmaningar med olika fiktiva hus med artister, författare och bokkaraktärer som snurrat runt i sociala medier. Veckans fråga handlar om fiktiva världar och lyder.
Vilken bokvärld skulle du vilja leva i och vem skulle du vara?
Som alltid med frågor kan jag fundera länge innan jag kommer på något och därefter börjar det bubbla i skallen och jag kommer på massor. Min första, spontana tanke var att jag vill besöka Prince Edward Island och Anne på Grönkullas värld. Frågan är i vilken av böckerna och som vem. Jag har landat i att jag skulle vilja jobba med henne som lärare och alltså träffa den vuxna Anne.
Det hade också varit trevligt att jobba på bokförlag och kanske då på Schantz förlag som beskrivs i Johanna Schreibers Mellan raderna. Frågan är bara om jag orkar med allt drama.
För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige och ytterligare ett steg på ett jämlikt samhälle togs. I helgen såg jag ett intressant program om de fem första riksdagskvinnorna och just nu läser jag Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Känkimäki. De här veckan eftersöker jag kultur av, med och om starka kvinnor.
Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?
Jag läser sällan biografier, men tyckte mycket om Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström. En bok som tilldelades Augustpriset 2017.
En lättsam och bra serie om unga kvinnor vid förra seklets början är Ellens val, som hittills kommit ut i fyra delar. De två första skrevs av Helena Dahlgren och de två senaste av Moa Eriksson Sandberg. Böckerna påminner lite om de flickböcker om Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Emily som jag växte upp med och jag tror att de kan få en ung generation kvinnor att bli mer medvetna om vikten av att fortsätta kämpa för ett samhälle där alla får plats.
Annat än böcker då? Filmen Suffragettefrån 2015 porträtterar den ibland våldsamma kampen för rättigheter i Storbritannien. En ganska mörk och dyster film, men bra och sevärd. Filmen regisserades av Sarah Gavron och kända skådespelare som Helena Bonham Carter, Meryl Streep och Carey Mulligan syns i rollerna.
Pippi Långstrump fyller 75 år i år och på Facebook hamnade jag i en diskussion om henne och Astrid Lindgrens andra figurer med fokus på hur de påverkat oss. Pippi har aldrig varit min favorit, men jag tänker på alla barn som har Pippi-perioder då de gärna tar på sig en orange peruk och kanske ännu mer alla ungar som har en egen mysse och bysse. Mina ungar gillade en period att tvätta golvet med trasor på fötterna, vilket jag skyller på Pippi.
Själv har jag nog påverkats mest av Lotta på Bråkmakargatan, som också är den av Astrid Lindgrens karaktärer som jag identifierar mig med mest. Liten, arg och envis som en gammal get. Att som Lotta bestämma sig för att inte göra något och sedan inte göra det är något jag kan relatera till. Liksom att klippa sönder kläder som inte lockar, i mitt fall ett nattlinne som jag sedan gömde undan. Även Lisabet i Madicken fick mig att ställa till det då jag rullade ihop en datumlapp från Scouternas almanacka och pillade upp den i näsan. Mamma slutar aldrig att berätta hur jag gick runt i väntrummet på akuten och berättade för alla vilket datum jag hade i näsan. Någon gång i februari var det tror jag, men datumet har jag faktiskt glömt.
Det är väl tur att jag är väldigt feg, för jag har aldrig balanserat på tak eller hoppat över något helvetesgap. Däremot har jag letat rumpnissar i skogen och drömt om en egen apa eller en pyssling under sängen. Något som jag också tyckte om var att leka fattigt barn och när jag kom hem från skolan kunde jag vissa dagar bestämma mig för att mellanmålet endast skulle bestå av ett knäckebröd och lite vatten. Det hade absolut ingenting med vikt att göra, utan om att jag ville vara som Kulla Gulla eller någon av de andra fattiga barnen som jag älskade att läsa om. Liksom Rasmus på Luffen önskade jag att någon skulle välja mig när de kom till barnhemmet, eller att någon rik släkting skulle komma och rädda mig som i just Kulla Gulla och En liten prinsessa.
En annan karaktär som inspirerat mig mycket är L M Montgomerys Emily. Precis som henne skrev jag ett brev till mig själv som vuxen där jag påminde om de saker jag drömde om. Jag ville klappa en koala (det gjorde vi inte trots resa till Australien, för det var dyrt och kändes awkward) studera i Oxford (det gjorde jag inte men väl i Brighton) och bli journalist eller författare (bloggare och läromedelsförfattare får väl funka).
Som vuxen har jag snarare följt i författares fotspår och bland annat besökt Virginia Woolfs sommarhus i Rodmell. Sådana resor gör jag gärna fler av, men som det ser ut nu får det räcka med att planera och drömma.
Har du gjort något bara på grund av att du läst om det i en bok? Har du gjort några litteraturrelaterade resor?
I boken Mina hjältinnor från 2015 skriver Samantha Ellis om sina litterära hjältinnor och hur hon återupptäcker dem som vuxen. Vissa berörs hon lika mycket av nu, medan andra inte åldrats lika väl, eller så är det helt enkelt så att hon vuxit ifrån dem. Hon skriver om karaktärer som Jane Eyre, Catherine Earnshaw, Anne Shirley, Emily Starr, Lizzie Bennet och många andra. Med en personlig stil går hon igenom litteraturhistorien på ett annorlunda och underhållande sätt. Att läsa Mina hjältinnor är en upplevelse och eftersom jag och Ellis delar många läsupplevelser är det extra roligt att ta del av hennes tankar. Jag blir också sugen på att återupptäcka några av dem och kanske stifta bekantskap med några för mig nya.
Även jag älskade L M Montgomerys böcker om Anne Shirley, men när jag försökte läsa om böckerna för några år sedan blev jag, precis som Ellis, lite irriterad på henne som vuxen. Egentligen är det inte konstigt att den vilda ungen som inte ville något annat än att passa in och bli älskad utvecklas till en ganska tråkig vuxen. Min favorit både då och nu är istället Emily Starr. Även hon föräldralös och drivs av en längtan efter kärlek, men trots att vägen till kärlek av en man finns med som en stark, röd tråd är Emily mer självständig. Hon håller också kvar sin längtan efter att skriva och bli publicerad.
En annan hjältinna som nämns i boken är Laura Ingalls Wilder och hennes självbiografiska böcker var en stor del av min barndom. Faktiskt tror jag att hon är en stor anledning till mitt yrkesval och faktiskt även en tröst när lärarvardagen varit tuff. Laura får ett jobb på en skola långt borta ifrån familjen och bor inneboende i en familj som är minst sagt otrevlig. Flera av eleverna är också riktigt tuffa mot sin nya, unga lärarinna som inte riktigt vet hur hon ska hantera dem. Här träder mamma Caroline in och ger sin dotter användbara råd. Det är den klassiska “smickerstrategin” som jag ofta använder mig av. Alla vill vara duktiga och beröm funkar inte sällan bättre än skäll.
Några av Ellis största hjältinnor har jag ganska liten relation till. Jag läste till exempel inte någon av systrarna Brontës böcker som ung och varken Cathy eller Jane tillhörde därför mina hjältinnor. Ellis har alltid tyckt mest om Cathy, men blir av en vän uppmanad att läsa om Jane Eyre för att möta henne som vuxen. Resultatet blir att Jane går om Cathy på hjältinneskalan.
Det jag tycker mest om med Samantha Ellis Mina hjältinnor är att hon blandar berättelser om sina läsupplevelser med berättelser ur sitt liv. Det visar vilken stor del litteraturen kan ha i en människas liv och hur mycket den kan påverka hur vi ser på oss själva och andra. Att en kvinnans lycka är så intimt förknippat med att hitta en man att dela sitt liv med är ett av de mönster hon visar och problematiserar.
Listor är kul, men som alltid är det svårt att ens på en lång sådan sammanfatta litteraturhistoriens viktigaste verk. Nu har BBC Arts skapat en lista med 100 böcker som format vår värld och med vår värld tycks de mena västvärlden, något som i princip alltid är fallet i vår etnocentriska värld. Det är trots detta en hyfsat varierad lista med många spännande titlar och jag gillar att böckerna delats in i olika kategorier. Jag har försökt översätta dem, men har i något fall valt att behålla den
Jag har däremot inte översatt titlarna, men väl länkat dem till sidor där du kan läsa mer om dem, såväl den här bloggen, som andra sidor (jag svor lite att jag började med det, för hjälp vilken tid det tog). Dessutom har jag självklart markerat vilka böcker jag läst och vilka författare jag läst någon annan bok av, genom att fetmarkera. En asterisk efter betyder att jag vill läsa boken.
Sammanlagt har jag läst 26 av titlarna på listan och dessutom böcker av ytterligare 21 författare. Tre av böckerna har jag börjat läsa, men gett upp halvvägs. Av de olästa titlarna vill jag läsa 23.
Vi har nostalgivecka på Kulturkollo och Carolina har gjort en lista med frågor som jag ska försöka besvara, i alla fall några av dem. Nostalgisvar it is.
Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)
Den jag köpte själv var Carolas Främling 1983. Sedan var det Alphaville (1984) och A-ha (1985) som gällde, innan jag grävde ner mig i Depeche Mode. Blandbanden och min Freestyle var mina kanske viktigaste ägodelar. Jag lyssnade sönder årslistorna från Tracks 1983-1987 innan cd-skivorna började ta över. Eftersom min farbror hade radio- och tv-affär fick vi ny teknik ganska tidigt. Min första stereo med cd-spelare köpte jag sommaren efter nian för min första sommarjobbslön.
Andra nostalgiskivor var Now! That’s What I call Music, som pappa alltid köpte. Ett bra sätt att få tillgång till alla nya låtar på en gång.
Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.
Stentvättade jeans instoppade i tubsockorna var ju superdupersnyggt. Däremot fick jag aldrig någon tröja från Fruit of the Loom och inte heller äkta Converse, men ett gäng tröjor med rejäla axelvaddar och fejkade rosa basketskor. Tillsammans med permanentat hår, blå mascara och plastörhängen var looken komplett. I Göteborg fanns affären Mats sport och det var där kläder skulle inhandlas.
Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)
Riktig, som i hyfsat tjock och inte för de minsta barnen får bli min definition och då blir det Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder. Mamma läste högt och jag läste samma sidor själv efteråt.
Favoritdoft schampo/deo
Jane Hellens schampo och balsam var en höjdare. Däremot var jag inte så inne på Date, parfymen som så många älskade. Senare, på gymnasiet, gjorde jag dock av med mina sista sparpengar (och sparade in på maten under några dagar) under en skolresa för att ha råd att köpa en parfym från Salvador Dali. Det ser ut som att det kan vara den som heter Laguna, i alla fall hade den en grön flaska. Min favoritfärg.
Godnattsagan som lästes tusen gånger
Inte godnattsaga just, men jag läste Måns och Mari från vår till vinter varje dag under flera år. När barnen kom hittade jag ett nytt exemplar som jag läste för dem, men inte varje kväll. De var mer förtjusta i Bajsboken och Gruffalon.
Bokserien du läst om och om igen
Ovan nämnda serie av Laura Ingalls Wilder läste jag om och om igen, liksom de om Anne på Grönkulla, Emily och Kulla Gulla.
Det här godiset minns jag!
Snusklubbor! Älskade snusklubbor. Sedan tuggade jag gärna Shake och klämde en och annan påse nötcréme.
TV-serien du fortfarande vill se om
Dallas var familjens serie på fredagar. Eftersom det var far i huset som styrde tv:n och alltid såg varje nyhetssändning, var det få serier vi följde själva. Lilla huset på prärien älskade jag tills den spårade ur rejält och när jag fick en egen, svartvit tv på rummet smygtittade jag på Maktkamp på Falcon Crestutan ljud och med lampan släckt. Ett av de största ögonblicken i min ungdoms tv-historia var dock när vi fick MTV våren i åttan och jag inte längre behövde spela in musikvideos på VHS. Istället kunde jag se The Cures Pictures of you varje dag. Lyckan!
Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna
Bra fråga. Nogger är nog den klassiker jag tycker bäst om. Ett tag fanns också andra smaker på Igloo än cola. Blåbär tror jag, men jag kan minnas fel. Både Nogger och Igloo är en bonusglass. I Nogger finns godis i mitten och med Igloo får du två glassar i en om du slickar ordentligt så att du kan dela den.
Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den
Alla såg och älskade Dirty Dancing och Döda poeters sällskap (som vi såg tillsammans hela klassen någon gång på högstadiet och grät ikapp). Och ja, jag älskade dem också. Någonstans drömmer jag fortfarande om att vara läraren som lockar upp eleverna på katedern.
Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?
Brunt. Vårt radhus byggdes på 70-talet. Mitt rum hade bruna, blommiga tapeter, som sedan byttes mot rosa. Vet egentligen inte vad som är värst.
Och så lite bonusnostalgi …
Avslutningsvis vill jag bjuda på lite mer musiknostalgi. Definitivt inte världens bästa låt nu, men för fjortis-Linda som åkte in till Turisten på Kungsportsplatsen i Göteborg varannan vecka för att köpa Smash Hitsvar den fantastisk.
Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?
De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.
Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel(Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.
Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.
Filmer då?
1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca(1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.
Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.
Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.
En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.
Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.
Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.
Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!
Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.
Maj skulle kunna vara en underbar tid, men än så länge är jag helt begravd i rättningshögar och bedömning, vilket gör mig galet trött. Det är vad som inspirerar veckans motsatspar trött och pigg. Berätta om några kulturella verk som du kopplar till just dessa ord.
Någon som alltid är pigg och om än inte glad, så i alla fall känslosam, är Anne på Grönkulla. Just nu ser jag den nya Netflixserien baserad på böckerna och jag gillar den faktiskt.
Tröttär däremot Eva i boken Kvinnan som gick till sängs i ett årav Sue Townsend. Lite sugen är jag själv på att sova om inte ett år, så i alla fall i några veckor.
Nu ser jag fram emot att läsa om era associationer. Svara i en kommentar, i er blogg eller kanske i sociala medier. Lämna gärna en rad här också så att jag och andra kan läsa.
