Irland

Foster av Claire Keegan

Om jag var lite skeptisk till Small things like these, så var jag helt överväldigad av Foster från 2010. Denna kortroman eller långnovell handlar om en liten flicka som skickas iväg hemifrån för att bo i en fosterfamilj. Hennes far kör henne dit och hemma finns mamman som snart ska få ännu ett barn. Paret Kinsella är släktingar till hennes mamma och bor i Wexford. De har inga egna barn och ska ta hand om flickan under en period. Det är sommar och den är lika lång som somrarna var i barndomen. För flickan känns det som att hon är borta länge. Det är dock inte saknaden efter föräldrar och syskon som drabbar henne, utan längtan efter att äntligen få höra till. Speciellt Mr Kinsella tar henne till sitt hjärta och den tysta och blyga lilla flickan börjar komma ur sitt skal.

När jag läser Foster går tankarna till Anne på Grönkulla och den föräldralösa flickan som äntligen hittar sin plats i livet. Foster är dock ingen bok som utspelar sig på 1800-talet eller ens den första delen av 1900-talet. Istället har Keegan placerat sin berättelse precis i inledningen av 1980-talet, vilket gör beskrivningen av såväl karaktärer som miljö väldigt intressant. Det är långt ifrån ett modernt samhälle som beskrivs.

Claire Keegan är en hyllad författare och efter att ha läst Foster förstår jag hennes storhet mer. Hon ger ut böcker sällan och ofta handlar det om novellsamlingar. Wahlström & Widstrand gav 2021 ut romanerna Foster (Det tredje ljuset) och Small things like these (Små ting som dessa) en samlingsvolym.


Om boken

Foster av Claire Keegan, Faber, (2010), 88 sidor

Small things like these

Claire Keegan är en irländsk författare som beskrivs som en ”författares författare”. Två av hennes böcker översattes till svenska förra året och när den senare av dem Small things like these nominerades till Bookerpriset, fick jag äntligen tummen ur att läsa. Det är en kort berättelse, faktiskt den kortaste roman som nominerats till Bookerpriset, så läsningen gick snabbt. Däremot krävde den en hel del tankeverksamhet och omläsning av flera delar. Jag ville nämligen förstå vad det är som gjort att romanen hyllats så mycket, men tyvärr var jag inte överväldigad.

Bill Furlong är huvudpersonen i denna vinterberättelse som utspelar sig under några timmar en dag strax före jul 1985. Han ska leverera kol till klostret och upptäcker där en unga kvinna, eller kanske snarare en flicka, som letar efter sitt barn. Hemma väntar hans fru och fyra döttrar. Det mesta som händer sker inom Furlong och jag fastnar inte riktigt för historien. Det sparsmakade är snyggt, men allt är lite för distanserat och svalt.

I en recension i The Guardian skriver Lamorna Arsh mer om andra av Keegans böcker än den hon recenserar och verkar mer förtjust i dem. Det gör att jag absolut vill läsa vidare, trots att mina känslor gentemot Small things like these är ganska svala.


Om boken

Small things like these av Claire Keegan, Grove Press, (2021),

Again, Rachel

Kring sekelskiftet (visst låter det härligt nostalgiskt) läste jag allt av Marian Keyes, men sedan tappade jag bort henne. Mest för att de böcker hon gav ut i höll måttet, men de senaste åren har hon kommit tillbaka med full kraft. Bäst var kanske På egen hand, trots att jag läste den på svenska. Keyes böcker ska läsas på originalspråk för att få ut allt av de irländska dialogerna. I dagarna kommer Keyes senaste bok ut på svenska med titeln Ett oväntat val och jag läste den på semestern. Den engelska titeln är Again, Rachel och stämmer egentligen mer med innehållet. Vad det är för oväntat val det skulle handla om förstår jag nämligen inte, trots att jag läst boken. Visserligen gör Rachel en hel del val, både väntade och oväntade, men mest av allt handlar det kanske ändå om att vi möter henne igen. Rachel är nämligen den Walsh-syster som är huvudpersonen i Rachel’s Holiday, som på svenska heter En oväntad semester. ”Semestern” gick till ett behandlingshem och nu, många år senare, arbetar hon själv på ett sådant.

Rachel har skapat sig ett nytt liv utan droger och alkohol. Hon har ett jobb hon älskar, en pojkvän hon har det bra med och familjen finns runt henne. Det är inte längre hennes eget missbruk som står i centrum, utan de problem som hennes klienter har. De beskrivs på ett fint och mänskligt sätt och vi får ta del av en rad intressanta människoöden. Så kommer det förflutna ikapp Rachel och hennes liv kärlek Luke återvänder till Irland för att begrava sin mor. De har inte träffats på länge, men när Rachel får ett meddelande från en av hans bekanta bestämmer hon sig för att gå på begravningen. Med sig tar hon sin systerdotter och en ny del av historien tar sin början.

Någonting hände mellan Luke och Rachel och det är den berättelse som Marian Keyes delar med oss. En berättelse som Rachel gjort allt för att glömma. Minnen som är för hemska för att hantera. Hennes tidigare missbruk binds nu samman med det missbruk hennes klienter försöker bemästra och klart är att det aldrig går att slappna av för mycket. Jag tycker om Again, Rachel även om jag kanske inte är riktigt bekväm med vissa av de val huvudpersonen gör. Lite ångrar jag att jag inte läste om Rachel’s Holliday innan jag läste Again, Rachel, men det funkar fint ändå. Det hade dock varit fint att ha den i färskt minne.


Om boken

Again, Rachel, Marian Keyes, Penguin Books, (2022), 608 sidor

Svensk utgåva: Ett oväntat val, (2022) Översättare: Katarina Jansson

Boknostalgi: Down all the days

Det är juli och såväl bloggen som dess ägare kommer att gå ner i tempo. Målet är trots detta ett inlägg om dagen, men det betyder att det ibland blir korta sådana. Jag kommer till exempel att plocka upp inläggsserien ”Boknostagi” som idag handlar om den självbiografiska boken Down all the days av irländske Christy Brown. Den publicerades första gången 1970, men aktualiserades när filmen My left foot, baserad på boken, hade premiär 1989. Daniel Day-Lewis fick stor uppmärksamhet för sin roll som Christy Brown och han tilldelades en Oscar för bästa manliga huvudroll 1990. Filmen, som regisserades av Jim Sheridan, blev utsedd till bästa film. Det var i samband med detta som jag köpte och läste boken. Så här långt senare minns jag inte mer än att jag tyckte om den.

Fem böcker från Irland

I torsdag firades St Patrick’s Day och veckans topp 5 handlar därför om irländska böcker. Jag har försökt hitta verk som är skrivna av författare från Irland och dessutom utspelar sig där. Inga klassiker direkt, utan mer moderna romaner som jag tyckt mycket om.

The Van av Roddy Doyle är en av de absolut bästa böckerna jag läst och den tredje boken i den fantastiska Barrytowntrologin. Den utforskar vänskapen mellan två medelålders män, Jimmy Rabbitte Sr och Brendan ”Bimbo” Reeves som köper en snabbmatsvagn tillsammans. The Van återfanns på Bookerprisets korta lista 1991.

Nu var det länge sedan jag läste något av Maeve Binchy, men jag absolut älskade hennes böcker förr. Oklart om de tål en omläsning dock. Jag vill ändå lyfta När ödets stjärnor faller som kom 1991 och blev film med titeln Circle of friends. I filmatiseringen spelar min absoluta favorit Minnie Drive huvudpersonen Benny som börjar på universitetet i Dublin tillsammans med sin bästa vän Eve.

En annan klassisk feelgoodförfattare från Irland är Marian Keyes, född i Limerick 1963. Jag slukade hennes böcker i början av seklet, tyckte sedan att kvaliteten gick ner rejält och tappade bort henne, men återupptäckte henne för något år sedan. Om jag ska välja en av hennes böcker blir det nog Last chance saloon om vännerna Tara, Katherine och Fintan.

Det går inte att lista irländska böcker utan att ha med Sally Rooney och bäst av de böcker hon skrivit är utan tvekan Normala människor, som blivit en fantastisk tv-serie. Vi får möta Marianne och Connell som växer upp i samma by och följs åt till Dublin där de studerar. De har ett förhållande som ibland betyder att de är tillsammans, men allt för ofta att de inte är det.

En klassisk herre får ta plats på listan också och jag väljer Oscar Wilde och hans bok Dorian Grays porträtt som publicerades första gången 1890 i en tidskrift, men i ett längre format med ett förklarande förord året därpå. Wilde är en intressant författare som på många sätt var före sin tid. Det var länge sedan jag läste något av honom, men nu blev jag sugen på det.

Beautiful world, where are you

Först gick det trögt, väldigt trögt med läsningen av Sally Rooneys senaste roman Beautiful world, where are you. Den lågmälda och ganska distanserade berättelsen om den unga författaren som flyttar till ett jättehus på landsbygden för att fly någonting, kanske livet självt, griper inte tag i mig. Men jag fortsätter läsa och de fyra huvudpersonerna kryper långsamt under huden på mig, tills jag kommer på mig själv att markera citat på varje sida för att det var så briljant formulerat. Ibland lite pretentiöst och överdrivet ska sägas, men mest av allt såväl tänkvärt som vackert. Vi möter fyra personer runt 30 som alla har något de döljer och som alla letar efter den där vackra världen som de önskar att de levde i.

Alice är författaren och först trodde jag att Sally Rooney skapat ännu en Marianne, en ung kvinnan som låter sig förnedras av män för att hon inte tror att hon förtjänar bättre, men så är det trots allt inte. Alice är sig själv och även om hon bär en svärta inom sig är hon fullt kapabel att ta hand om sig själv. I första kapitlet träffar hon Felix via Tinder och även han känns inledningsvis som en ganska platt karaktär. Misslyckad ung, arg man med taskig kvinnosyn. Även han får lov att utvecklas till att bli något mycket mer. Rooney kräver tålamod av läsaren, med sina långa detaljerade utvikningar som beskriver den värld som karaktärerna befinner sig i,  men den som har det får en läsupplevelse som berör.

Alice har skrivit två böcker och är en väldigt framgångsrik författare. Vi förstår ganska tidigt att hon mått dåligt och att flytten är en slags flykt. Hon verkar ändå må bättre, då hon åter börjat göra resor för att marknadsföra sina böcker. Där stiger författaren Rooney in och beskriver de tråkiga intervjuerna som alltid innehåller frågor om klassisk, irländsk litteratur i allmänhet och Yeats i synnerhet. Det får mig att tänka på ett seminarium på Bokmässan 2017, då Rooney var rätt sur och sågade Yeats totalt. Alice är vänligare, men kan bita ifrån om det behövs.

Precis när Alice och Felix träffats ska hon resa en vecka till Rom. Hon bjuder med honom som gäst och trots att de inte känner varandra alls väljer han att följa med. Det blir en något märklig resa som inleder deras inledningsvis ganska märkliga förhållande. Rooney leker med yta och fördomar, hur vi själva formas av vad andra tycker om oss, eller vad vi tror att de tycker. Karaktärerna pendlar mellan att vara precis det andra förväntar sig och att göra precis det de själva känner för.

Det var länge sedan Alice träffade Eileen, men hon ser henne som sin bästa vän. De skriver långa e-mail till varandra som på samma gång är distanserade och väldigt personliga. Även detta är något som jag inledningsvis har lite svårt för, men formen sätter sig. Distansen har sin förklaring och det finns en poäng med att de nästan tävlar i vem som kan formulera sig bäst. Två unga kvinnor som verkligen behöver varandra, men som är mer rädda för att behöva någon än att vara ensamma.

Den Eileen behöver mest är vännen Simon. De som bott grannar som barn och vars vänskap är det viktigaste i hennes liv. De bor båda i Dublin och Eileen har just lämnat ett längre förhållande. Även Simon har haft flickvänner och Eileen retar honom för att de ständigt har samma ålder, även om han hela tiden blir äldre. Ibland träffas de och har sex, men att bli ihop är ingenting någon av dem vill. Eller egentligen kanske de vill det, men de vågar inte vara ärliga med vad de känner. Precis som i Norlie & KKV:s låt Ingen annan rör mig som du är det de håller på med ganska så sjukt, men fullt naturligt när man lär känna Eileen bättre och förstår hennes största rädslor.

Det är något speciellt med Sally Rooney och med Beautiful world, where are you tar hon ännu ett steg i sitt författarskap. Det här hade inte kunnat vara en debutbok, för ingen hade låtit henne experimentera så med språket och med de långa, realistiska och detaljerade miljöbeskrivningarna. Ibland blir det för mycket och hon tangerar de sidolånga beskrivningarna som Tolstoj och Joyce använde sig av som gör att handlingen stannar upp.  Funderingarna kring livet, religionen, rädslan för att bli ensam och rädslan för att släppa in någon i sitt liv sylvassa. Klassperspektivet smygs in och bildningsidealet både lyfts, hyllas och ifrågasätts. Jag förlåter henne, då helheten blir bra. En bok eller två till så kommer Rooney att tillhöra de riktigt stora. Boken finns också utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Vackra värld, var är du.

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

Samtal med vänner

I Sally Rooneys Samtal med vänner får vi lära känna Frances och Bobbi, två unga kvinnor som vill vara en del av den litterära världen. Frances skriver dikter som de båda framför och tillsammans bilder de en enhet, som tidigare handlar om kärlek, men nu mer om en vänskap. Under en poesikväll där flickorna läser sina dikter upptäcks de av fotografen Melissa, som bjuder in dem i sitt liv. Hennes make Nick är skådespelare och tillsammans med dem känner sig Frances och Bobbi vuxna och viktiga.

Att det är Frances som skriver, medan Bobbi är stjärnan på scenen är ganska självklart. Det är så de är. En tillbakadragen och en mer framåt. Tankarna går till Elena Ferrantes Elena och Lila, vars vänskap inte sällan handlar om deras förutbestämda roller. Där Ferrante leker med dem och låter sina huvudpersoner anta olika skepnader är dock Rooneys huvudpersoner ganska statiska. Visst blir Frances mer utåtriktad i sällskap med Melissa och Nick, men så mycket annorlunda händer inte med henne. Melissa fascineras av de båda unga kvinnorna och hennes skådespelande man Nick förför Frances. Ett ganska så vanligt scenario tyvärr.

Jag hade förväntat mig med av Samtal med vänner. Jag hade hoppats få läsa något nyskapande. Tyvärr fick jag en bok jag läst alldeles för många gånger förut om en yngre kvinna som blir förälskad i en äldre, gift man och offrar allt för mycket för hans skull. Rooney har ett snyggt språk och karaktärerna är intressant skildrade, men på många sätt är det här en ganska så klassisk berättelse, utan det ifrågasättande av normer jag hade hoppats på. Nu är Samtal med vänner absolut ingen dålig bok, det glimtar till ibland och tar tag, men den är förutsägbar. Däremot tror jag att Sally Rooney är en författare som kan mycket mer än så här om hon bara vågar ta ut svängarna lite mer. Språket finns där och konsten att skapa levande karaktärer. Nästa gång får de gärna göra något mer oväntat.

Porträtt av en man — en utmaning

I veckans utmaning på Kulturkollo utmanar jag läsarna att skriva om porträtt av män i kulturen, positiva sådana, eller kanske män som ingen borde ens drömma om att efterlikna. Jag gick till och med så långt att jag önskade mig att de verk de presenterade skulle uppfylla Kulturkollotestet:

 

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

 

Jag har funderat och funderat och funderat och filmer som klarar Bechdeltestet må vara få, men jag tror nästan att de som klarar Kulturkollotestet är färre.

Good Will Hunting hamnar ganska nära. Förhållandet mellan Will och hans terapeut Sean, spelad av fantastiska Robbie Williams, utvecklas till något som kan liknas vid ett förhållande som inte bara handlar om ryggdunkningar. Sedan är väl Will inte alltid superdupersnäll mot sin flickvän Skylar, men han försöker.

Roddy Doyle beskriver manlig vänskap, som kanske inte är så himla bra först, men som utvecklas. I The Van inser Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo att de trots allt är vänner som vill göra mer än att ta en öl och snacka fotboll. Det går inte jättebra, men någon slags vänskap utvecklar de trots allt. Även Jimmy Rabbitte Jr har lite svårt med det där att prata om känslor med någon annan än sin fru. Visserligen tar han en öl med sin pappa en gång i veckan, men de pratar inte direkt om livet.Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart. När Jimmy Jr drabbats av cancer och hans gamle vän Outspan dyker upp utvecklas en djupare vänskap än någon av dem verkar ha haft förut.

Är det verkligen så illa att det inte finns några böcker, filmer eller tv-serier som faktiskt är vänner på riktigt och vågar tala om känslor nyktra, utan att skämta bort det? Det känns ganska så tragiskt.

Jag utmanar er att fylla på min nästan obefintliga lista och författare och filmskapare att se till att böcker, filmer och tv-serier om sann manlig vänskap sköljer över oss.

Scroll to Top