Rob Doyle

En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.


När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.


Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

Bäst 2017 enligt O

Hur rankar man läsupplevelser? Elin Nilsson sa i podden Bladen brinner att en bra bok gör att man efter läsningen tittar upp och ser på världen och människorna lite annorlunda, (eller ungefär så i alla fall, jag lyssnade i bilen och antecknade inte). Jag håller med henne om att det är en bra definition av vad en bra bok är. Men det finns böcker som är bra på olika sätt. Vissa är helt fantastiska redan från första sidan och håller dig i ett järngrepp. Världen utanför försvinner och du vill bara läsa och läsa. Andra smyger sig på och kräver en hel del ansträngning innan de tar tag i dig. Och så finns de som växer långt efter läsningen. Som du tänker på med jämna mellanrum dagar, veckor och ibland till och med år efter läsningen. Det finns böcker som du minns detaljerat och andra där bara en känsla dröjer sig kvar. Sedan finns de som du veta att du verkligen gillade, men inte kan komma ihåg någonting av.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? Att det är sjukt svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta ihop en lista med årets bästa läsupplevelser (alltså inte årets böcker för många har kommit ut mycket tidigare än så). Ändå har jag gjort en sådan, för det ska man liksom i slutet av året om man är en riktig bokbloggare och det vill jag ju vara.

Jag började med att lägga till alla böcker från min läslista. Det blev 32 stycken och kunde blivit ännu fler om jag inte hejdat mig i alla fall lite. Sedan rensade jag och de här 20 finns kvar. Mer kan jag inte rensa, så det får bli en 20-i-topp från mig i år. Böcker som fängslade mig för stunden, blandade med böcker som jag fortfarande tänker på väldigt ofta. De är listade efter den ordning jag läste dem i, med början i januari och avslutning i december.

 

Vi är en, Sarah Crossan

Vända hem, Yaa Gyasi

(M)ornitologenJohanna Thydell

Ordbrodösen, Anna Arvidsson

Here are the young men, Rob Doyle

The Woman next door, Yewande Omotoso

Memorys bok, Petina Gappah

Det hänger en ängel ensam i skogen, Samuel Bjørk

Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Annabelle, Lina Bengtsdotter

Hetta, Jane Harper

The Hate U give, Angie Thomas

Vakuum, Mia Öström

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru

Ta det som en man, Hampus Nessvold

Ditt liv är mitt, Majgull Axelsson

Hej syster, Navid Modiri

Exit West, Mohsin Hamid

Norra Latin, Sara Bergmark Elfgren

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò

 

14 kvinnor

6 män

9 romaner

7 ungdomsböcker

2 sakprosaböcker (en som även finns med bland ungdomsböckerna)

3 deckare

9 svenska författare

3 från andra länder i Europa (Norge och Irland)

3 författare från Nordamerika (Barbados och USA)

3 författare från Afrika (Ghana, Nigeria och Zimbabwe)

1 författare från Asien (Pakistan)

1 författare från Australien

 

En ung irländsk författargeneration


I våras läste jag Rob Doyles bok Here are the young men. En väldigt bra och minst lika obehaglig bok. Sally Rooneys Conversations with friends är en bok jag tänkt läsa inför mässan, men det får bli senare. Den lockar i vilket fall. Sara Baume är däremot ett nytt namn för mig. Hennes senaste bok heter A line made by walking och utifrån det hon läste från den känns den väldigt poetisk och vacker. Ett stort tema är depression, så det kan vara en tung historia, eller en som bara är stillsam. Titeln kommer från ett konstverk av Richard Long och det är bara ett av väldigt många konstverk som finna med i boken. I slutet av boken finns en lista över dem, en lista som är flera sidor lång.

Sally Rooney döpte sin bok till Conversations with friends. Inte så konstnärlig, men hon ville ha en tydlig titel som berättade vad boken handlade om och egentligen ingenting annat. Att vännerna kommunicerar mycket via mobiler, vilket kändes naturligt då det är så kommunikation ofta ser ut nu.

Rob Doyle läser ur den bok han skriver just nu. En memoarroman eller en romanmemoar. Ett avsnitt som handlar om att dricka istället för att äta. Hur märkligt det var att fransmän kan dricka vin och ändå skriva böcker. Huvudpersonen dricker gärna, men just vin förstör vilken skrivdag som helst. Roligt och galet, med en svart underton, precis som Doyle den äldre också är. Det låter lovande. Nu läser jag gärna på engelska, men hade ändå gärna sett hans böcker översatta till svenska. Vad nya boken ska heta? Han har en titel, men en dålig sådan säger han, The sentimentality of mammals, men det kan lika bli något helt annat.

Titeln på Here are the young men, från en sång av Joy division. Han var sjukt nöjd med titeln, men när han sedan googlade det insåg han att en holländsk kvinna valt exakt samma titel till sin bok med porträtt av soldater som krigat i Afghanistan. Boken This is the ritual är en samling noveller. Tyvärr skulle jag säga, då jag heller läst en roman till av honom.

Hur placerar sig dessa tre unga författare i den irländska litteraturen och Doyle erkänner att han började läsa irländsk litteratur ganska sent. Nu kan han sin litteraturhistoria och det gör att det också är enklare att ta till sig samtida irländsk litteratur.

Inte heller Sara Baume läste irländsk litteratur, då hon ville använda litteraturen som flykt och inte läsa om elände i Limerick på 30-talet. Även hon känner sig nu mer som en del av den irländska litteraturen och har också börjat läsa en hel del europeisk litteratur. Baume påpekar dock att inte bara litteratur inspirerar författare idag, utan även tv-serier, film och teater.

Sally Rooney har studerat en hel del litteratur, men hennes master var i amerikansk litteratur, då det kändes coolare och inte lika svart och eländig som irländsk litteratur förväntades vara. Hon har insett att irländsk litteratur är mer än det nu, men faktiskt även i historien, trots att de författarna kanske inte varit de som lyfts fram mest. Den nationella litterära traditioner som sålts in är just det svarta, men det finns en tendens att inte problematisera vissa författare som t.ex. Yeats, en författare som hade fascistiska sympatier, något som Doyle kan se förbi. I övrigt läser de ganska lite poesi, något de mer associerar med skolförhör än nöjesläsning.

Britta Olinder är moderator och ja, hon är kunnig, men tempot är inte direkt högt. Jag föredrar när det blir ett samtal och inte bara en intervju. Det är en skillnad helt klart. Nu blir det mer av ett ganska stelt förhör tyvärr som aldrig riktigt kommer igång. Synd, då de här tre författarna är riktigt intressanta. Det kommer igång lite mer när de börjar tala med varandra. Det är också tydligt att de olika generationerna krockar lite, som t.ex. i diskussionerna kring kön. Att kalla Rooneys bok för typiskt kvinnlig och Doyles för typisk manlig är kanske lite märkligt. Doyle håller visserligen med om att han fokuserat på manliga karaktärer, men hoppas att han inte bara skriver böcker om och för män. I Here are the young men finns några väl tecknade kvinnoporträtt även om hans liv mest bestått av relationer till män.

I väntan på mässpepp

Jag har inte riktigt fattat att det är Bokmässa i nästa vecka. Jag har verkligen inte fattat att det är vecka 38 nu (jo, som lärare är det veckor som gäller under terminen) och att det snart är oktober har jag i det närmaste förträngt.

Eftersom jag egentligen älskar planering (hej kontrollbehov) och förberedelser av olika slag känns det lite märkligt att faktiskt inte ha så mycket koll. Jag har läst igenom seminarieprogrammet ordentligt, gjort ett schema i excel (som jag säkert inte kommer att följa) som innehåller både seminarier, intervjutider, mingel och middagar. Kanske blir det här året jag faktiskt glider runt och tar dagarna som de kommer.

De författare jag absolut inte vill missa är:

Carsten Jensen

Jennifer Niven 

Karin Alfredsson

Kjell Westö

Philip Teir

Rob Doyle

Sally Rooney

Sophie Kinsella

Theodor Kallifatides

Val McDermid

 

Klicka på författarnamnen för att se de framträdanden de har under mässan.

 

Jag ser också fram emot temat Bildning som står i fokus under Bokmässan.

 

Olikhetsutmaningen: vinnare och förlorare

I helgen är det dags för final i årets Eurovision och där kommer det att koras en vinnare och en rad förlorare. Vinnare och förlorare blir därför motsatsparet i veckans olikhetsutmaning.

Många är de som hoppas på att hockeylaget i Björnstad av Fredrik Backman ska bli ett lag bestående av vinnare. Riktigt så blir det inte, men en och annan finns det allt i denna riktigt läsvärda bok.

I näst intill kolsvarta Here are the young men av Rob Doyle finns istället en rad förlorare. Vi får följa några vänner under några veckor inför och efter de tar examen. Händelserika veckor där deras vänskap verkligen ställs på prov. Faktiskt kan jag inte hitta någon vinnare i den här historien, mer än läsaren då, som vinner en god läsupplevelse.

Nu är det er tur. Vilka kulturella vinnare och förlorare hittar ni?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: