Lise Tremblay

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som “de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

“They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. “Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde


Igår läste jag ut Hägern av Lise Tremblay som vi just nu diskuterar på Kulturkollo läser. Jag som inte riktigt ser mig som en novelläsare vill se boken som en kortroman om en by, men visst går de att läsa som noveller. Med det lilla samhället som fond bildar de dock en helhet. Norrut åker man för att dö av Ida Linde har stått på min läslistan sedan den var ny, men jag kan ändå se kopplingen mellan författarnas verk och bilderna som också visas under samtalet.

Julia Peirone är fotograf och hennes bilder visas nu på Moderna Museet. Ett tema som genomsyrar bilderna är kvinnor och då främst de som går, men också de som faller. Peirone talar om skam och hur den är ständigt närvarande. Där kan humor vara ett sätt att hantera det svåra.

Tremblay talar om vikten av att resa sig och hur självdistans och humor är viktigt. I små byar är skammen alltid närvarande, men det är ingenting man pratar om. Hon talar också om kvinnor som går och hur hon själv inte var medveten om att det faktiskt var så i Hägern tills hon fick en fråga om det i en intervju. I Huset på Saint Pauls väg symboliserar tystnaden skammen. Det som man inte får tala om, som är mammans psykiska hälsa. Det blir en slags flykt in i tystnaden och en verklighet som inte är verklig, utan en anpassad sådan. Det skapar en slags distans och den här distansen försökte Tremblay komma förbi i skrivandet av boken som handlar om hennes fars död och hennes mors sjukdom och galenskap. Hon skrev den efter föräldrarnas död och det blev ett sätt för henne att bli sig själv på riktigt. Hon har skrivit fram sig själv som person, vilket kan låta pretentiöst, men det är sant. Hennes skrivande är ett behov.

Distansen är viktig och Linde knyter an till rubriken för samtalet som är “Hur nära får man gå”. Som fotograf, säger Peirone, ger kameran en naturlig distans, men samtidigt tillåter den en att komma väldigt nära och fånga något personligt. Det gäller att ha respekt för de man porträtterar, men också känna sympati. Inte sällan iscensätter hon misslyckanden, som kvinnor som ramlar likt misslyckade modeller på en catwalk.

Peirone kom till Sverige som liten och hade ett behov av att iaktta för att förstå. Fotograferandet blev ett sätt att iaktta intensivt. Hon hade tankar på att skriva för att förstå, men hade svårt att välja mellan sina två språk. Kameran blev en bra kompromiss. Att fotografera blir också en kompromiss mellan det iscensatta och det oplanerade. Hon använder en studio och har en tanke med vad vill porträttera, men allt går inte att planera.

Även skrivandet är en kompromiss mellan det som hon vill skriva och det som blir, säger Tremblay. Hon hamnar alltid i en osäker period och därefter brukar hon komma igång med ett skrivande som ger en bok. När hon skrev Huset på Saint Pauls väg oroade hon sig över att hennes far blivit nästan fixerad över de som dött, vilket gjorde att hon själv började skriva om “sina” döda.

Linde ställer frågan om gränsen mellan sanning och fiktion och Peirone påpekar att även om kameran tar bilder av verlligheten blir det en bild av en fiktion och en vision. Situationen där skapandet sker är i sig fiktion. De som skapar använder verkligheten, men skapar en fiktion.

Linde säger själv att hon har svårt att skilja på fiktion och verklighet ibland, då fiktionen blir ett sätt att förstå verkligheten. De kompletterar varandra. Tremblay påpekar att romanen är sannare än verkligheten, då den är en genomtänkt bild av det som hänt. Allt berättat är fiktion, men att det då skulle bli fantasi eller icke-sant är en missuppfattning. Fiktionen är sannare än verkligheten upprepar hon med emfas.

Tremblay talar om detaljerna i Peirones bilder, de som krossar det vackra. På samma sätt säger många att hon skriver. Peirone kopplar tillbaka till Tremblays texter där glamouren kan anas, men inte sällan förstörs. Det komplexa i personskildringarna skapas av detaljerna, säger hon.

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

%d bloggare gillar detta: