Malin Persson Giolito

En trio julnoveller

Två korta berättelser om julen har jag också hunnit läsa och när det nu är julafton är det hög tid att skriva om dem. Camilla Sten berättar i Julfesten om en personalfest som slutar med mord. En helt okej berättelse, men mer underhållande än spännande om en julfest på en reklambyrå med dålig ekonomi där anställda har varslats precis före jul.

Betydligt mer finstämd är Malin Persson Giolitos En julsaga där Ebba funderar över hur hon ska klara av att fira jul när hennes mamma gått bort bara tre månader tidigare. Visst har hon man och barn att fira med, men julkänslorna vill inte riktigt infinna sig. En fin berättelse om hur saknaden efter nära och kära kan kännas extra mycket just vid olika högtider.

Finare än båda dessa är faktiskt Fredrik Backmans Ditt livs affär, som jag läste 2017. Den handlar om en man som snart ska dö och får en chans att förhandla med döden. En riktigt gripande julsaga som jag varmt rekommenderar.

Tre korta texter som du hinner läsa om du lyckas slinka till dig lite lästid mitt i firandet.

 

 

Julböcker jag vill läsa

Att hitta julstämningen är ofta svårt för mig, men de senaste åren har jag lyckats få till lite av varan med hjälp av julböcker. Dags att sätta igång nu mitt i mörkaste november. I år ser jag fram emot följande titlar:

Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan finns redo här hemma och det är kanske den julbok jag ser mest fram emot.

Dan före dan av Felicia Welander lockar också.

En oväntad jul av Nathalie Cox verkar fin.

En sång för Hedda av Annika Estassy vill jag läsa för att få återse Måneby

Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan, en författare jag länge tänkt att läsa något av.

En julsaga av Malin Persson Giolito är en självklarhet att läsa.

25 days in December av Poppy Alexander låter riktigt söt.

Några julböcker kräver att jag läser de tidigare böckerna i serien, som Jul på menyn av Debbie Johnson och jag har första delen redo. När det gäller Christmas Shopaholic av Sophie Kinsella är jag osäker på om jag orkar. Däremot kanske jag läser vidare i serien om Seashell Cove av Karen Clarke för att hinna med The Christmas Café at Seashell Cove.

Sedan har jag också kvar Juldagar av Jeanette Winterson kvar oläst och dessutom är jag sugen på Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg, med illustrationer av Sofia Falkenhem.

 

Vilka julböcker ser du fram emot? Har du kanske läst några bra redan som du kan tipsa om?

 

Photo by Joanna Kosinska on Unsplash

Störst av allt — första avsnittet

Störst av allt är den första svenska originalserien på Netflix och baseras på Malin Persson Giolitos bok med samma namn. På engelska heter den Quicksand. Jag läste boken för lagom länge sedan och kommer ihåg den i stora drag, men är osäker på en hel del detaljer. Det gör att jag inte kommer att irritera mig på saker som är olika i boken och tv-serien.

Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet, men vill ändå skriva några raders reflektion. Spontant känns det som att det här kommer att bli en höjdarserie, mycket tack vare Hanna Ardéhn, som spelar Maja. Hon är bra och trovärdig. En skådespelare som verkligen äger tittarens uppmärksamhet.

Det är absolut inget fel på Felix Sandmans tolkning av Sebastian, men jag har faktiskt lite svårt att förstå vad det är som får Maja att falla för just Sebastian. Det var egentligen samma känsla jag fick när jag läste boken, men den blir ännu tydligare i tv-serien.”Han kunde få vem han ville, men han valde mig.” är Majas egen reflektion och kanska handlar det om just det. Sebastian är självsäker, han är megarik och verkar ha fullt fokus på Maja.

Reuben Salmander spelar Sebastians pappa Claes Fagerman, som är riktigt obehaglig. En typisk gräslig mansgris med alldeles för mycket makt. Charmig på ytan, men så beräknande.

Ett avsnitt alltså, men det gav helt klart mersmak. Alla karaktärer har ännu inte dykt upp och det finns mycket kvar av det som händer i boken. Jag ska också spana efter två elever som varit med som statister. Kanske finns de med på en fest och i klassrummet. Det återstår att se.

 

Vikten av att bli en läsare

Varje år när jag tar emot nya ettor brukar jag fråga dem om läsning. Få läser regelbundet, men de som gör det läser massor. De flesta har någon bok de gillat och nästan alla brukar fixa den gemensamma läsningen i skolan. Jag försöker göra läsning till ett samtalsämne i vardagen och ger ofta tips på böcker jag just läst. Vägen från att läsa en och annan bok till att faktiskt bli en läsare är dock lång. Dessutom är det tydligt att de som är läsare “på riktigt” nästan uteslutande är tjejer. Det är utan tvekan en av anledningarna till att betygsglappet mellan killar och tjejer ökar.

Emma Lejsne twittrade om pojkars läsning och länkade till sin text i Sydsvenskan. En text som tyvärr är låst, men ämnet är viktigt. Läsande förebilder är viktiga, att föräldrar (inte bara mammor) läser för sina barn är viktigt.

Kanske är det så att vi underskattar pojkars läsning, som forskaren Stig-Börje Asplund påstår i den här intressanta artikeln, men klart är trots allt att det är viktigt att all läsning av skönlitteratur inte läses i skolan och därmed förknippas med tvång. Nu är det läslov och ett perfekt tillfälle att sticka till ungarna därhemma en bok eller två.

Föräldrar, och då främst pappor, kika gärna på min lista med boktips för ungdomar.

Böcker med killar i huvudrollen är till exempel:

Gul utanpå av Patrik Lundberg

Ta det som en man, Hampus Nessvold

Personer du kanske känner av Jay Asher & Carolyn Mackler

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn

Jack av Christina Lindström

Onanisterna av Patrik Lundberg

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad

Finns det björkar i Sarajevo?, Christina Lindström

Andra böcker som kan funka är:

En sekund i taget av Sofia Nordin (dystopisk serie bestående av 4 böcker)

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Slutet av Mats Strandberg

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

Björnstad av Fredrik Backman

Mina ungar plöjer fantasy och tycker om serierna 

Spejarens lärling av John Flanagan

Percy Jackson av Rick Riordan

Magnus Chase av Rick Riordan

 

 

Photo by Picsea on Unsplash

Processen version 2018

Bonnier Bookery ger ut böcker direkt för den digitala marknaden, bland annat ett gäng kortromaner av etablerade författare. I sommar har jag läst Malin Persson Giolitos Processen, en parafras av Kafkas klaustrofobiska verk där Josef K blivit Youssuf K, en ung man boendes i Stockholm efter ett stort terrordåd, kanske det på Drottninggatan 2017. En ung man i Sverige där Reinfeldts tal om öppna hjärtan är ett minne blott, där generaliseringar kring invandrare i allmänhet och unga män med invandrarbakgrund i synnerhet är vardagsmat och där alla är potentiella hot mot svenskarnas säkerhet.

Youssuf pluggar till jurist och sitter på biblioteket när två poliser söker upp honom. Han förstår inte varför de tar med honom och får inte heller något svar. Nu inleds en process som med all önskvärd tydlighet visar hur mycket en individ kan påverkar av kollektivets rädslor. Persson Giolitos beskrivning och kritik av ett samhälle där undantagstillstånd råder är knivskarp. Hon låter Sophia Weber få i uppdrag att försvara Youssuf och genom henne får vi också veta mer om hur han egentligen blev en del av en polisutredning.

Berättelsen om Youssuf är kort, men det gör den inte mindre genomtänkt och viktig. Snarare tvärtom. Ögonblicksbilden av en ung man med drömmar som blir anklagad för något han inte förstår är smärtsam att ta del av. Läraren i mig går igång på de möjligheter till god undervisning som Persson Giolitos Processen skulle kunna vara en del av. Hundra minuter tar det att lyssna till berättelsen om Youssuf och i kombination med utdrag av Kafkas dito, samt Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder skulle flera röster kunna berätta om utsattheten som de flesta av oss kanske får en glimt av ibland, men som andra tvingas leva med.

Sist på bollen med Big Little Lies

Att böcker blir tv-serier är en ganska ny trend och en trend som jag verkligen gillar. En filmatisering av en bok kräver att mycket tas bort, medan en tv-serie inbjuder till en utveckling av boken och karaktärerna. Förra sommaren började jag titta på Big little lies, en serie i sju delar baserad på Liane Moriartys bok. Sedan tog gratismånaden på HBO slut och jag glömde bort den. I sommar märkte jag dock till min glädje att HBO numera ingår i vårt (alldeles för stora och dyra) tv-paket och jag såg om de avsnitt jag sett och såg igår det sista avsnittet.

Vilken serie! Boken är riktigt bra och sättet den är berättad på, där vi redan från början vet att något hemskt hänt på en fest för föräldrarna på en skola, gör att spänningen redan från början är stor. Det är mammorna och barnen som står i centrum, men även papporna finns med på ett hörn.

Vi träffar dem första dagen i skolan, då Montreys okrönta drottning (i alla fall enligt sig själv) Madeline (spelad av fantastiska Reese Witherspoon) skadar sig på väg till skolan med sin dotter. Hon får skjuts av Jane, en ung ensamstånde mamma som just flyttat till Monterey (boken utspelar sig istället i Pirriwee, en villaförort i Australien) och en vänskap påbörjas. De träffar sedan Madelines bästa vän, Celeste (spelad av Nicole Kidman), vars tvillingpojkar också börjar i samma klass. Där går också Annabelle, dotter till karriärskvinnan Renata. När föräldrarna kommer för att hämta sina barn får de veta att någon försökt strypa Annabelle och när hon får frågan vem det är pekar hon på Ziggy, Janes son.

Konflikten mellan barnen och därmed deras mammor är ett spår i såväl boken som serien. Andra är äktenskapensen svårighter, där Celeste misshandlas av sin man Perry (spelad av Alexander Skarsgård) och Madeline har svårt att acceptera sin före detta mans nya flickvän Bonnie (spelad av Zoë Kravitz).

Till nästa säsong har skådespelare som Meryl Streep värvats. Hon ska spela Perrys mamma som dyker upp i Monterey och självklart undrar över sin sons död. Den började spelas in nu i vår och förväntas sändas 2019. Författaren Liane Moriarty har varit med och skrivit manus och liksom i första säsongen är det David E. Kelley som skriver avsnittsmanus.

Att en bok får en fortsättning i form av en tv-serie med manus skrivet av författaren är ännu en trend. Jay Asher har skrivit manus till andra säsongen av fantastiska 13 reasons why (som kommer att bli mitt nästa tv-projekt) och Margaret Atwood till andra säsongen av A Handmaid’s Tail, vars första säsong avslutades när boken gjorde det.

En annan bok som snart blir tv-serie är Störst av allt av Malin Persson Giolito och min absoluta favorit av Gillian Flynn Sharp Objects går just nu på HBO. Jag väntar ett tag innan jag ser den, då det bara finns två avsnitt just nu och jag avskyr att vänta. Själv hade jag önskat mig en tv-serie av Stephanie Perkins Anna and the French kiss och Isla and the happily ever after, som båda utspelar sig på samma skola i Paris. Annars tror jag att Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck skulle kunna bli en charmig serie eller kanske en film.

Grattis till Malin Persson Giolito

När jag lyssnade till Malin Persson Giolito på helgens Crimetime var hon inte alls sugen på att skriva någon ny bok. Förhoppningsvis har humöret blivit bättre nu då hon tilldelats det nordiska kriminalromanpriset Glasnyckeln för sin bok Störst av allt. En bok från vardera Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island nomineras till priset och i år är det alltså det svenska bidraget som tog hem priset. Senast det hände var 2011 då Leif GW Persson vann med boken Den döende detektiven. Bland de andra nominerade märks Torkil Damhaug också han gäst på helgens Crimetime. Ännu ett skäl att läsa något av honom. Av Malin Persson Giolito har jag redan läst allt och jag hoppat att det snart kommer fler böcker att läsa.

Stort grattis Malin!

 

 

Foto: Viktor Fremling

 

Rafflande miljöer


Under rubriken Rafflande miljöer samtalar Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito, Mats Strandberg och moderator Rebecka Edgren Aldén. De har alla valt ganska vanliga miljöer till sina böcker, en frisörsalong, en gymnasieskola och ett demensboende. Jag har läst två av tre, Störst av allt och Hemmet, två favoriter.

Varför springer de inte iväg? Varför ber de inte pl hjälp? Det är två frågor som man måste tänka på när man skriver skräck, säger Strandberg och då är den isolerade miljön bra att använda. Han använde en färja i sin förra bok och i Hemmet blir de dementa en ersättning för alla han som brukar vara de som ser spöken först. Han utnyttjar att de inte riktigt är trovärdiga och inte tas på allvar.

Att det blev en salong som blev platsen för Sarenbrants senaste bok var naturligt, berättar hon, då många litar mycket på sin frisör och delar många hemligheter med hen. Det gör att just en frisör kan få veta mycket som kan användas till fel saker. Miljöer står ofta i centrum i hennes böcker och hon gillar att skriva om spännande miljöer som dessutom är platser där människor ser likadana ut, som ett sjukhus. En plats som samtidigt är väldigt trygg, där de som sviker ett förtroende gör den läskig. Sarenbrant lyckas hitta skräck överallt och det har blivit hennes grej att skriva om miljöer som spelar roll

Persson Giolitos bok utspelar sig på en gymnasieskola, men också på häktet och i rättssalen. Varför det blev som det blev vet hon inte, men efteråt kan hon konstatera att alla miljöer har det isolerade och det klaustrofobiska gemensamt. Det gäller egentligen också Djursholm. När hon var full, men inte finansministerfull, försökte hon förklara för för kollegan Åsa Larsson hur hon skulle skriva sin roman från en punkt och punkten blev häktet. Det som var bra med att placera sin huvudperson i isoleringscell var att slippa alla mobiler som bara förstör. Det är författarna överens om, att just mobiler och modern teknik har förstört mycket i båda kriminalromaner och skräck. Platser som inte har täckning blir därför bra ställen att placera karaktärer. Däremot finns det miljöer som är uttjatade och kanske ska undvikas, men det är också skillnad på klyschor och klassiker. Som den isolerade ö Edgren Aldén skriver om i sin senaste bok. Den mörka gångtunneln och stugan i skogen är däremot miljöer som panelen vill undvika. Däremot önskar de att se själva skrivit den första boken om djurkyrkogård eller flygplan. Däremot skulle kanske en flygplats vara en bra plats, säger Persson Giolito, då det ska vara så säkert efter alla kontroller. Edgren Aldén lyfter fram segelbåten som en riktigt läskig plats. Ett isolerat hotell är kanske Strandbergs favorit.

En gymnasieskola är också en väldigt tacksam miljö att skriva om, säger Strandberg, där människor sammanförs av en enda anledning, nämligen att de är lika gamla. Det är också en plats för starka känslor och en plats som är svår att undvika. De flesta går gymnasiet och tvingas därför till en plats som kan göras väldigt skrämmande. Att ta de vanliga, bekanta miljöerna och skapa skräck och spänning där är en rolig utmaning, fortsätter han. Miljön blir då nästan som en karaktär. De kan begränsa, men också hjälpa till.

En flicka eller kvinna får inte lika mycket sympati när de begår brott, som pojkar och män kan få. Visst finns motsatsen, som Knutbymordet, men det finns ändå en tendens att göra hjältar av män som är brottslingar. Att välja att skriva om Maja, som är en rik tjej får väldigt lite automatisk sympati. Nu påstår Persson Giolito att hon aldrig kommer att skriva någon mer bok, men om hon ångrat sig så kommer hon troligen att återvända till fängelsemiljön. Det finns något otroligt klaustrofobiskt i den miljön och att undersöka vad som händer med människor som spärras in fascinerar henne. Hon har intervjuat människor som suttit inspärrade länge och en person menade att man självklart klarar det, men det händer något med en.

Vad händer nu? Strandberg ska skriva en ungdomsbok och jobbar dessutom med filmmanus till Färjan och Hemmet. Sarenbrant skriver på en ny bok om Emma Sköld och Persson Giolito kanske skriver något när hon inte är så trött längre. Jag hoppas att hon snart blir pigg och skrivsugen.

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Varje nyårsafton lovade Malin Persson Giolito sig själv att skriva en roman. Hon hade velat bli författare sedan hon var barn, men det blev aldrig någon roman. 2005 fick hon sparken. Höggravid. Den nyårsaftonen lovade hon som vanligt att det här skulle bli året då hon skrev gymnasiet. Nu hade hon tid och råd. Och hon skrev då det som skulle bli hennes första roman Dubbla slag. Det var då jag upptäckte henne och självklar har jag läst alla hennes böcker. För mig är G W Persson Malin Persson Giolitos pappa, hon är inte “bara” hans dotter. Det var därför självklart att lyssna på hennes sommarprogram.

Genombrottet blev den fjärde boken Störst av allten av de bästa böcker jag läste 2016. Ett genombrott man bara kan drömma om. Den engelska titeln är Quicksand och det var Bowies låt med samma namn som gav henne idén till boken.

Nu sändes visserligen Malin Persson Giolitos sommarprogram tidigare än Johannes Anyurus, men jag lyssnade på det efteråt och det blev som en logisk fortsättning på tankarna som Anyuru väckte. Även Persson Giolito talade om vår samtid och eftersom hon satte ord på mycket av det jag själv tänkt tyckte jag självklart om programmet. Det blir lätt så, eller hur, att de som tycker som du blir de du lyssnar till. Det betyder inte att jag inte borde ha lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprogram eller att det inte var tänkvärt. Det här är nämligen ett sommarprogram som alla borde lyssna på.

Vår värld förändras självklart ständigt, men de senaste åren känns det som att förändringarna går allt snabbare och de vrider knappast vårt samhälle åt rätt håll. Jag kan acceptera de som vill begränsa invandringen och jag kan faktiskt också förstå de som är rädda för de som vid första anblick är annorlunda. Att bunta ihop och slå ihjäl är dock en dålig idé, säger Persson Giolito och syftar på den populära lösning som finns inom vissa grupper för att minska brottsligheten. Självklart håller jag med. Många, inklusive politiker för det tredje största partiet just nu (för ja, SD är oftast trea, även om de ibland går om M. Å andra sidan låter vissa M-representanter som om de egentligen tillhörde SD, så det spelar kanske egentligen ingen roll vilka som är två och trea) tänker att det är rimligt och till och med bra att helt stoppa invandringen och dessutom om inte slå ihjäl, så i alla fall slänga ut, alla som de anser vara icke-svenska.

Argumenten för att vår fina värld tas över av hemska krafter är många och ibland lite skrattretande. “Dom” förbjuder oss att sjunga nationalsången, ha avslutningar i kyrkan, kalla de där chokladbollarna för olämpliga saker och de kommer säkert att förbjuda oss att fira vår nationaldag, läsa böcker av Astrid Lindgren och se på Kalle Anka och hans vänner på julafton. Vad som känns skönt är att belgarna är helt med på att Malin Persson Giolito som invandra faktiskt måste se på Kalle Anka på julafton.

Vem har snott nationaldagen egentligen? Förr fanns det ingen begåvad människa utan
apanage som firade nationaldagen, påpekar Persson Giolito. Det finns liksom ingenting att fira som kan knytas till det datumet. Möjligen kunde vi fira den 17e maj då vi blev av med norrmännen, säger hon, men tillägger att de å andra sidan tog med oljan, så vi kanske inte har någonting att fira ändå .

Oavsett så borde de som kommer hit anpassa sig och följa svenska värderingar, vilka de nu må vara. Vi kan inte importera medeltida värderingar brukar det heta och jag förstår aldrig riktigt vad som menas med det. Alla världsreligioner, inklusive kristendomen och islam bygger på värderingar som är bra mycket äldre än medeltiden. Men det var ingenting Persson Giolito talade om, bara något jag funderat över. Intressant ändå, eller hur att även svenska värderingar, som till stor del bygger på kristendomen är äldre än de medeltida värderingar vi menar att muslimer har.

Att invandrare ska assimileras är det yttersta målet om man läser SD:s partiprogram (undrar hur många som röstar på dem som egentligen gjort det) och faktiskt kan den som fötts svensk av svenska föräldrar också bli av med sitt medborgarskap, eller i alla fall sin svenskhet om personen i fråga skulle agera på ett sätt som anses osvenskt. Dt gör inte Malin Persson Giolito som tur är. Trots att hon inte bott i Sverige på väldigt länge säger hon själv har hon haft en ovilja att acklimatisera sig i Belgien, vilket måste göra henne extra svensk. Men det har hon inte fått någon kritik för från någon i Belgien konstigt nog. Att hon har kvar sina svenska traditioner är helt okej. Kanske för att Bryssel är en internationell stad, eller för att det är okej att vissa sätter upp stora paraboler föe att se tv på sitt språk, köper delikatesser från hemland i specialbutiker och firar hemlandets högtider ned entusiasm.

Belgarna har ingen nationell samhörighet, vilket Persson Giolito tycker är ganska sympatiskt. Det behövs inte några nationalister som slår sig för bröstet och tror att de uppfunnit demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns svenska lagar hon skryter om, men det är inget perfekt land. Sverige är å andra sidan inte heller ett land i fritt fall, vi är inte naiva, men inte heller har vi ett land utan utmaningar. Något sådant land finns nämligen inte. Hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer, säger Persson Giolito och närs hatet riskeras demokratin. Där finns en del röda flaggor som vi borde ta på allvar.

Även rädslan behöver tas på allvar. Vi måste få vara rädda när vår värld attackeras och förändras. Ingen terrorist har dock dödat lika många som dumheten, men vem kan kriga mot den, frågar sig Persson Giolito. Terroristerna är inga ljushuvud, men de har förstått att de skadar mest och flest genom att ge sig på vanliga människor. Och de skadar oss. Dagboken från 2015 får tala om rädslan. Den vi får känna, för om människor börjar tro på fel historier, om dumheten vinner, då är vi illa ute.

Världen är bättre på nästan alla sätt, säger Persson Giolito, men miljön som vi borde skrämmas av ignoreras ofta, kanske för upptagna med att  vara rädda för terrorism och att stänga in oss i vårt land, gärna efter att först ha buntar ihop och slängd ut alla “dom andra”.  Det blir så viktigt att vi inte ens bryr oss om att barn kallas vuxna och utvisas på godtyckliga grunder. Att bomber faller i länder långt borta spelar kanske ingen roll. Vi äe många som skäms redan över hur eftervärlden kommer att döma oss. Inte ens Macron kan lösa allt. Oavsett om han är svaret på frågan eller bara ett ickeval. Någonstans verkar han ändå försöka vända världen rätt och kanske kan han till och med ändra Trumps åsikter.

Vi måste välja mellan det enkla och det rätta, sa Dumbledore som en del av berättelsens magiska förmåga. Verkligen är inte så enkel som vissa vill få det till. Den är inte svart eller vit.

Vi behöver tänka på hur vi vill att vår värld ska se ut. Malin Persson Giolito har många tankar och hon förmedlar dem på ett otroligt tydligt och vettigt sätt. Hatten av.

 

 

Hög tid att förbereda Crimetime

Det kan hända att jag var lite sur förra året (och året dessförinnan) då jag omöjligen kunde åka till Crimetime, Gotland mitt i terminsstart. När deckarfestivalen i år ligger ett par veckor tidigare kommer jag självklart finnas på plats. Tackar ödmjukast för den ändrade planeringen, för visst var det för min skull ändringen gjordes?!

Om jag nu ska dra på deckarfestival så krävs självklart seriösa förberedelser. Flygbiljett och boende är självklart bokat sedan länge, men nu måste jag läsa passande böcker. Som vanligt löser jag det hela med en läslista och som vanligt kommer jag mycket troligt att läsa något helt annat. Oavsett så är det bra med listor att gå tillbaka till.

En av de författare jag ser mest fram emot att lyssna till är Elly Griffiths, men hennes böcker har jag läst. Or so I thought … Hon skriver ju faktiskt inte bara om Ruth Galloway, utan också historiska deckare om Edgar Stephens och Max Mephisto, som utspelar sig i 50-talets Brighton. Som av en händelse finns The Zig-Zag girl i hyllan och det är hög tid att läsa den.

En annan favorit är Katarina Wennstam och i augusti kommer nya boken om Shirin Sundin som heter Gänget. Den vill jag verkligen läsa även om jag inte hinner före Crimetime och självklart vill jag lyssna på Wennstam.

Jag lyssnar också gärna på Malin Persson Giolito, men boken med stort B har jag redan läst. Faktiskt har jag läst alla hennes böcker och även om spänningsromanerna är fantastiska gillade jag även debuten Dubbla slag.

Rebecka Edgren Aldéns nya bok Och blomstren dö släpps 24/7 och då hoppas jag att den trillar in i min bokhylla på Storytel. Ser fram emot att läsa om inte direkt så mycket snart.

Finske Mikko Porvali är aktuell med En blå död, första delen av trilogin Karelin noir, som kommer ut i augusti. Kanske svårt att hinna läsa den innan, men det verkar bra, trots att jag alltid blir lite nervös när en bok beskrivs som en skröna.

Jag vill också läsa Jane Harpers debut Hetta, som redan finns på plats i min iPad. Bara att börja läsa alltså.

Om jag inte minns fel ligger Se mig, Medusa av Torkil Damhaug i någon bokhög här hemma. Ja, jag sprider böcker över huset och nej, jag har inte full koll. Läsa den vill jag i vilket fall.

Gregg Hurwitz är en ny bekant för mig och hans första bok på svenska, Vem är Evan Smoak, verkar läsvärd.

 

Dags att läsa alltså och dags att kolla ordentligt på programmet. Jag har som sagt aldrig varit på Crimetime förut och vet inte hur det är organiserat, men det ger sig säkert på plats. Jag och Annette har i alla fall bokat Afternoon Tea med Elly Griffiths (och några till) och det ser jag fram emot.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: