Golnaz Hashemzadeh Bonde

Dagens kulturella VM-spaning Iran

31 dagar, 31 lag och 31 inlägg blir det i inläggsserien med kulturella VM-spaningar som inleddes igår. Klart är att de kommer att bli mer eller mindre enkla att få till. Målet är att laget ska vara kvar i turneringen när inlägget publiceras och helst av allt spela match just den dagen, men det kommer att bli omöjligt att genomföra då vissa dagar är vilodagar och några sådana har jag inte tid med om alla länder ska få sina inlägg innan turneringen är över.

Idag spelar Iran match mot Marocko. Två lag som troligen kommer att lämna turneringen ganska snabbt, men jag tror lite mer på Marocko och därför får Iran stå i centrum för dagens spaning.

Marjane Satrapi föddes 1969 i Teheran och är också uppväxt där. I den självbiografiska boken Persepolis berättar hon om sitt liv och hur hon skickades till Wien som fjortonåring. En bra bok, men jag tycker ännu mer om Broderier och Kyckling med plommon.

I Det var vi berättar Golnaz Hashemzadeh Bonde om Nahid och Mahmood som träffades när de studerade på universitetet i Teheran, deltog i revolutionen och sedan tvingades att fly från sitt hemland.

Även Zinat Pirzadeh flydde från Iran till Sverige och berättar om det i den självbiografiska boken Fjäril i koppel. Jag minns helt ärligt inte mycket av boken, mer än att jag tyckte mycket om den.

Marjane Bakhtiaris bok Kan du säga schibbolet? handlar om Mehrdad och Noushin Abbasi som flydde från Iran till Sverige efter revolutionen och lever med sina två döttrar, Parisa som är 16 och Baran som är 13 i ett fint område utanför Malmö. Döttrarna besöker Teheran och kulturkrocken är ett faktum.

Förr gick jag och maken ofta på persisk film under Filmfestivalen i Göteborg. En film jag fortfarande tänker på ibland är The Circle av Jafar Panahi, som handlar om kvinnors situation i Iran. Panahi är en prisbelönt regissör, men också en kontroversiell sådan. Under filmfestivalen i Cannes 2018 uppmärksammades hans film Se rokh (Three faces), men Panahi själv kunde inte vara där. I perioder har han suttit i husarrest och han är förbjuden att göra film. Det verkar inte vara något som hindrar honom.

Vilken kultur från Iran vill du lyfta fram?

 

 

10 böcker om kampen för rättigheter

Första maj är arbetarnas dag, men jag breddar det lite med en lista om kamp för rättvisa och ett bättre liv i olika tider och i olika länder. Upp till kamp för allas rätt till frihet och ett bra liv.

Kata Dahlström: Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om kampen för kvinnors demokratiska rättigheter.

Pennskaftet av Elin Wägner. Roman som behandlar samma tid.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Handlar bland annat om revolutionen i Iran och kampen för demokrati.

Tunisian girl av Lina Ben Mhenni berättar om inledningen på den arabiska våren och kampen för demokrati.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante. Tredje boken om väninnorna fokuserar en hel del på arbetares rättigheter.

Yarden av Kristian Lundberg beskriver livet för arbetare som inte altid orkar kämpa oss slåss själva.

The Hate U give av Angie Thomas. Rätten att faktiskt dömas rättvist och inte utifrån hudfärg är ett tema i denna fantastiska ungdomsbok.

En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina. En påminnelse om att homosexuellas rättigheter ännu inte existerar över hela världen.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Kampen för att få vara sig själv, även om det enligt andra betyder att en blir en annan.

Malala -Flickan som stod upp för rätten att gå i skolan och förändrade världen av Malala Yousafzai och Patricia McCormick. Kampen för jämlikhet börjar med utbildning.

 

 

 

 

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som “alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar “vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet “Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Nominerade till Augustpriset?

Den 23 oktober avslöjas de nominerade till Augustpriset och jag har funderat över vilka som skulle kunna tänkas vara bland dem. De jag valt ut är dels böcker jag läst och tyckt om, men också böcker som skulle kunna vara aktuella på grund av att författaren är en typisk “pristagarförfattare” eller att boken i fråga låter intressant.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru måste nomineras allt annat skulle vara mycket överraskande och faktiskt ganska skandalöst. En välskriven bok med ett aktuellt tema. Det som kan tala emot Anyuru är att han inte är ensam om att skriva om ett framtida land med problem som liknar de vi har idag.

Torbjörn Flygt har skrivit om ett fiktivt östland i Europa som helt stängt sina gränser i Flyktväg, en bok som låter intressant. Jag lockas också av Peter Fröberg Idlings kontrafaktiska Julia & Paul som utspelar sig i Sverige 2017 då landet just firar hundraårsjubiléet av Seskaröupproret som gick lite annorlunda än det gjorde i verkligheten. Av dessa två tror jag mer på Fröberg Idling, men Flygt har nominerats förr.

En av de riktigt bra böcker jag läst i år är Det var vi av Golnaz Hashamzadeh Bonde, som handlar om flykt och om hur livet kan bli efteråt. En fin historia om livet som inte blev som man hoppats och sorgen i inte riktigt höra till någonstans. Temat flykt är också stort bland årets böcker.

På Bokmässan deltog Golnaz Hashamzadeh Bonde i ett seminarium tillsammans med Elin Boardy, vars bok Tiden är inte än också handlar om flykt, men i en helt annan tid. Jag har ännu inte läst den, men tyckt om Boardys tidigare böcker. Det vore riktigt roligt om hon nominerades.

En bok jag nyss läst är Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson, som handlar om en viktig och obehaglig del av Sveriges historia. Huvudpersonens bror satt inspärrad på Vipeholms sjukhus, en anstalt för så kallade sinnessvaga som utsattes för experiment av olika slag. Inte lika fantastisk som Jag heter inte Miriam, men mycket bra. Dags för Axelsson att få den nominering hon förtjänade redan för sin förra bok.

Sedan tycker jag att det är dags för serierna att ta plats i finrummet och håller en tumme för Mats Jonsson och hans Nya Norrland.

Lyrik brukar däremot finnas med varje år, trots att det sällan blir lyrikböcker som vinner. Årets lyrik skulle kunna bli Gunnar D Hanssons Tapeshavet. En fantastisk poet.

Böcker jag (ännu) inte läst med ändå tror på är Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Sidonie & Nathalie Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen. Snackisar, som är skrivna av ansedda författare

Fackböcker så, en kategori som jag sällan läser så många böcker ur, men i år finns det en hel del intressanta titlar som jag är sugen på.

En annan historia Lina Thomsgård (red) har jag läst och det är en riktigt viktig och bra bok som jag hoppas nomineras. Fler böcker om starka kvinnor är Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal om Karin Boye, Kata Dahlström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk och den fina boken om Karin Larsson I min trädgård vill jag vara Karin av Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Lite mer nörderi står Lars Lönndahl för i Det germanska spåret och den obligatoriska fågelboken skulle kunna bli Nära fåglar av Roine Magnusson, Åsa Ottosson och Mats Ottosson.

Två böcker som är aktuella och dessutom känns väldigt viktiga är Andrum av Victor Banke och Larmrapporten av Emma Frans. Böcker i tiden helt klart.

Och så barn- och ungdomsboksklassen. Den spretiga. Jag skulle bli väldigt glad om Down Under av Johan Ehn nominerades, då den är både välskriven och angelägen. Vackrast i år och kanske mest annorlunda är Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Den bok som kanske berört mig mest är dock Vakuum av Mia Öström. Det är en annorlunda bok om sorg med ett helt fantastiskt språk. Årets kanske viktigaste bok för unga är Ta det som en man av Hampus Nessvold, som jag verkligen skulle vilja se bland de nominerade.

Jag har inte hunnit så långt i Under odjurspälsen av Klara Krantz, men den verkar lovande och många har hyllat den. Hennes förra bok Ge mig arsenik var riktigt fin.

Barnböcker är svårt då jag inte läser så mycket sådana längre. Här har jag fått läsa mig till vilka som skulle kunna tänkas nomineras. Och då har jag följande förslag:

Jag blev absolut förälskad i Maja Säfström på Bokmässan och hennes Fantastiska fakta om djur från förr verkar just fantastiskt. Det skulle vara roligt om den nominerades.

En bok som ser väldigt fin ut är alldeles nyutkomna Lejoparden av Björn Bergenholtz. Snygga illustrationer, känd författare och bra budskap.

Titta, Hamlet av Barbro Lindgren skulle också kunna vara en tänkbar nominering. Illustrationerna av Anna Höglund är fantastiska. Du, dikter för nyfödingar av Stina Wirsén ser också riktigt fin ut. En annan favoritillustratör och författare är Matilda Ruta som i år kommit ut med Ninna och stormskolan, som är tredje boken om Ninna.

Sedan brukar ju Eva Lindström nomineras typ varje år och i år har hon kommit ut med flera böcker, bland annat Den stora vännen med Ylva Karlsson.

Jag är svag för monstret Frank och även om jag inte läst senaste boken om honom som heter Monstret och människorna, är jag säker på att den är lika fin som de andra. Författare är Mats Strandberg och de fina illustrationerna är gjorda av Sofia Falkenhem.

Nu blir det ju bara sex nominerade i varje klass, men några rätt hoppas jag ha. Vilka tror du på?

 

 

Det var vi

Efter revolutionen i Iran kom en stor mängd flyktingar till Sverige. Två av dem var Nahid och Mahmood, som träffades på läkarlinjen i Teheran och sedan deltog i revolutionen. De tillhörde vänstern som tillsammans med islamisterna protesterade mot shahen, men med helt olika syften. Efter en fruktansvärd händelse som drabbar dem båda, men mest Nahid och därefter är flykt det enda alternativet.

När vi träffar Nahid har hon bott länge i Sverige och hennes dotter är vuxen. Livet blev inte vad hon drömt om och hon känner sig bitter och olycklig. Lägg därtill en svår sjukdom och hoppet har nästan helt försvunnit.

På Bokmässan lyssnade jag på författaren Golnaz Hashemzadeh Bonde som talade både om denna hennes andra bok Det var vi, men också om sin debut Hon är inte jag som båda behandlar ämnet flykt. Hur livet i ett nytt land kan förändra en tidigare stark och självständig människa blir en osäker och marginaliserad skugga av sitt forna jag. Nahid är utan tvekan en skugga och hon vet inte hur hon ska komma ut i solen.

Hashemzadeh Bonde berättar om Nahids liv i två tider. Hennes ungdom i Iran och ålderdomen i Sverige. Vad som hänt däremellan vet vi ganska lite om. Att någonting har hänt som förstört relationen till dottern är klart, men vad det är vet vi inte riktigt. Nu väntar dottern själv barn och kanske kan det barnet föra samman mor och dotter.

Det var vi är en välskriven och fin bok om en rad kvinnor. Nahids mamma försörjde själv sina döttrar och det är de starka kvinnorna som står i centrum. Jag skulle gärna ha velat veta ännu mer om dem och ännu mer om tiden i Iran. Jag kan helt klart för lite om revolutionen och skulle gärna vilja veta mer.

Fly till varje pris?


Golnaz Hashemzadeh Bonde och Elin Boardy har skrivit på ytan väldigt olika böcker, men som har flyktperspektivet gemensamt. Huvudpersonen i Hashemzadeh Bondes Det var vi flyr från Iran efter revolutionen, medan Boardys Tiden är inte än lever för flera hundra år sedan. 

Att fly från och att fly till är olika saker, menar Boardy och från början är det oklart vad det är för flykt hennes huvudperson genomför. Under flykten har hon många möjligheter att slå sig till ro, men rörelsen i sig verkar viktig. Boardy menar att huvudpersonen har lämnat allt, förlorat allt och måste fortsätta vandra för om hon landar så kommer det hon mist att komma tillbaka till henne. I korta glimtar förstår läsaren vad det egentligen är hon vandrar ifrån. 

För Hashemzadeh Bonde är det svårt att separera de två, för visst är det så att  Nahid flyr från det Iran revolutionen skapat, men också från ett fruktansvärt minne och ett lika fruktansvärt svek. Samtidigt flyr hon till det hon kämpat för i Iran, ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter är mer självklara. Nahid har aldrig fått det hon behövde och kan inte heller ge sin dotter det hon behöver. Någon slags maktlöshet genomsyrar hennes liv. Hashemzadeh Bonde önskar att vi pratade mer om det sociala arvet. 

Flyktingar lever med en förlust av det som inte längre finns. Nahid har ett fryst ögonblick där allt tog slut och efter det blev livet aldrig detsamma. Hon har gett upp sin familj, sitt språk och hamnat på en annan plats där hon inte fått det bättre. Barnet har fått det bättre. Mycket bättre. Nahid sätter ord på de nästan förbjudna känslorna att hon är arg och faktiskt inte unnar sin dotter det fantastiska liv som hon fått samtidigt som Nahid förlorat allt. Att känna avundsjuka mot sin dotter är verkligen något som inte är okej. Dessutom finns en distans mellan generationer då de vuxit upp i helt olika världar. För att barnen ska lyckas behöver de uppfostras till att bli något helt annat än sina föräldrar. 

Jag har läst allt Elin Boardy skrivit tidigare, men dragit mig lite för Tiden är inte än då historiska romaner inte brukar vara min grej. Nu verkar det vara en väldigt allmänmänsklig bok som bara verkar utspelar sig för länge sedan. Jag får nog läsa trots allt. Jag smittas av Boardys entusiasm över research om 1300-talet och vill också uppleva den tiden.

Hashemzadeh Bondes första bok Hon är inte jag lockar också. Hon har mer grävt där hon står och skriver om familjer som liknar hennes. Det är ett sätt att bearbeta sina egna erfarenheter, men också att skriva fram sin föräldrageneration och få svar på frågor. Hon talar om sin pappa som efter 30 år här fortfarande möts med misstänksamhet. De offrade så mycket, men fick inte riktigt det hemland som de drömt om. 

Nya böcker är på gång. Boardy skriver om Berlin på 20-talet och Hashemzadeh Bonde är sugen på att skriva något om den svenska mansrollen. Det låter som två riktigt fina idéer.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: