Helena von Zweigbergk

Totalskada är en bok om att mista allt

Totalskada av Helena von Zweigbergk är den första boken jag läser i min Bokbloggarboktipsutmaning 2019 och det var Anna på Stories from the city som tyckte att jag skulle läsa den. Jag tackar för tipset! Det här var helt klart en bok som passade mig. Dessutom passar den perfekt in på Kulturkollos tema den här veckan som fått titeln Mitt i livet.

Helena von Zweigbergk beskriver det klassiska äktenskapet som en gång var passionerat och nu blivit någon slags vardagstristess utan barn hemma och utan mening. Agneta och Xavier har på ytan allt. Två gemensamma barn som nu flyttat hemifrån, ett fint hus och någon slags kärlek till varandra. Fortfarande skaver dock relationen mellan Agneta och Xaviers dotter från ett tidigare äktenskap och hon tycker att han favoriserar barnet han fick med sin förra fru. Dessutom reagerar hon, men all rätt, på hans längtan tillbaka till hemlandet Argentina.

Sönderfallet börjar med sex harar, som Xavier skjutit och som Agneta förväntas tillaga. Inget prydligt kött, utan hela djur med päls och ben som ska knipsas av med tång. Det är köttigt och äckligt, lite som äktenskapet som faller sönder. Sedan når katastrofen nya höjder när hararna blir en del av en totalskada.

Helena von Zweigbergk är en mästare på att skildra känslor, även förbjudna sådana. Här finns svartsjuka, avsky och en längtan bort till ett förflutet som inte längre existerar. Kanske är det där vi hamnar när medelålderskrisen knackar på dörren, men jag hoppas att tomheten som Agneta och Xavier upplever går att undvika.

Bokbloggarboktipsutmaningen 2019

För några år sedan gjorde jag en läsutmaning där jag läste böcker som andra bokbloggare tipsade mig om och läste då flera riktigt bra böcker som jag kanske hade missat annars. Nu kör jag en ny omgång av Bokbloggarboktipsutmaningen (smidigt ord) där ett gäng bloggare har tipsat om favoritböcker som de tror skulle kunna passa mig. Varje bloggare gav tre tips och jag har valt ut de som jag lockas mest av. Dessutom har jag genom mina val försökt att variera genrer, länder och förlag. Som vanligt blev det dock fler böcker skrivna av kvinnor än män. Totalt innehåller listan tio böcker.

AnnaKulturkollo och och dagarna går … tipsar om Annie John av Jamaica Kincaid och det är definitivt hög tid att jag bekantar mig med denna gigant.

Ulrica på Kulturkollo och Västmanländskans bokblogg tipsar om Johanna Holmströms Själarnas ö, som är en utmaning för mig med sitt historiska perspektiv, men som också låter mycket bra.

Carolina på Kulturkollo och Carolina läser tipsade om böcker i genrer som jag sällan läser och av dem valde jag Lögnernas träd av Frances Hardinge.

MettaKulturloggen tipsar om Máni Steinn av Sjón och det är ännu en författare jag verkligen vill läsa något av och tänkt att göra så mycket länge.

Lotta på Kulturkollo och Hyllan väljer deckare och tipsar om Felsteg av Maria Adolfsson, som utspelar sig på den fiktiva ön Doggerland.

AnnaStories from the city rekommenderar mig att läsa Totalskada av Helena von Zweigbergk och det vill jag verkligen göra.

Helena på Kulturkollo och Fiktiviteter tycker att jag ska läsa Med kallt blod av Truman Capote och eftersom jag tänkt göra det hur länge som helst fick den ta plats på listan.

Hanna Feministbiblioteket vill inte att jag ska missa Den som lever stilla av Leonora Christina Skov och det låter onekligen som en bok som kan passa mig.

Annette Bibliotekskatten tipsar om The Perfect Husband av Lisa Gardner. Ännu en författare som stått på min läslista länge, så det här blir en extra spark i baken.

LindaWhat you readin? tycker att Why Mummy drinks av Gill Sims är en bok för mig och det kan det säkert vara.

 

Photo by César Viteri on Unsplash

Höstens böcker del 1

Jag har så smått börjat acceptera att det bara är några veckor kvar innan det är höst och därför börjat bläddra i höstkataloger. Det blir ett gäng inlägg om böcker jag ser fram emot att läsa i höst och det här är det första med höstnyheter från förlagen Wahlström & Widstrand, Modernista och  Norstedts förlag. Lite extra mycket yay blir det åt nya böcker av Arkan Asaad, Lina Ekdahl och inte minst Hjorth & Rosenfeldt, samt översättningen av Naomi Aldermans prisbelönta bok.

Jag stannar till slutet, Fatemeh Khavari, Norstedts förlag, 8 augusti

Syskonen, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 9 augusti

Makten, Naomi Alderman, Modernista, 11 augusti

Bön till havet, Khaled Hosseini, Wahlström & Widstrand, 30 augusti

Allting växer, Lyra Koli, Modernista, 31 augusti

Tjugo över midnatt, Daniel Galera, Norstedts förlag, 3 september

Fyrahundrafyrtio år, Lina Ekdahl, Wahlström & Widstrand, 6 september

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, Naja Marie Aidt, Wahlström & Widstrand, 6 september

Härligt är att leva här, Marie Darrieussecq, Norstedts förlag, 10 september

Tiranas hjärta, Pajtim Statovci, Norstedts förlag, 10 september

De rädda, Dima Wannous, Norstedts förlag, 10 september

Katharinakoden, Jørn Lier Horst, Wahlström & Widstrand, 13 september

Se på oss nu, Geir Gulliksen, Wahlström & Widstrand, 13 september

Ord i djupaste blått, Cath Crowley, Modernista, 14 september

Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell, Norstedts förlag, 17 september

Hatade demokrati, Henrik Arnstad, Norstedts förlag, 19 september

Bortom solens strålar, Arkan Asaad, Norstedts förlag, 24 september

Neverworld, Melissa Pessl, Modernista, 27 september

Jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det, Marie Norin, Norstedts förlag, 1 oktober

Onåbara, Aleksander Motturi, Norstedts förlag, 1 oktober

Kära fanatiker, Amos Oz, Wahlström & Widstrand, 4 oktober

De hemlösa katterna i Homs, Eva Nour, Wahlström & Widstrand, 11 oktober

Hantverkaren, Sharon Bolton, Modernista, 13 oktober

Landet utanför, Henrik Berggren, Norstedts förlag, 17 oktober

Suicide club, Rachel Heng, Modernista, 20 oktober

Hemligheten i Cornwall, Liz Fenwick, 22 oktober

Du måste komma ensam, Souad Mekhennet, 24 oktober

Dvalan, Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand, 1 november

Totalskada, Helena von Zweigbergk, Norstedts förlag, 5 november

Mordet på kommendören Första boken, Haruki Murakami, Norstedts förlag, 5 november

24 goda gärningar, Jenny Fagerlund, Norstedts förlag, 5 november

En högre rättvisa, Hjorth & Rosenfeldt, Norstedts förlag, 26 november

Olikhetsutmaningen: tjock och tunn

Det får bli en start för olikhetsutmaningen idag trots allt. Det var tanken, men jag glömde bort i all terminstartsstress. Någonstans är det ändå höst och då är det bra med rutiner.

Dagens ord är tjock och tunn, vilket skulle kunna handla om sidantal, kroppsform eller något helt annat. Jag väljer att fokusera på sidantal.

I sommar har jag, liksom många andra, läst Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är en riktig tegelsten. För lång menar vissa, men jag håller inte med. Däremot är jag väldigt glad att jag läste den under semestern i några långa sittningar, annars hade jag antagligen tappat fokus och fått en mycket sämre läsupplevelse. Tjocka böcker kräver mycket lästid och därför drar jag mig ofta för att läsa tegelstenar.

Att skriva lagom långt är svårt. För några dagar sedan diskuterade jag och några andra bokbloggare Elizabeth George böcker och hur de blir längre och längre. Där borde någon redaktör våga be henne att stryka. Senaste boken jag läste av henne var Denna dödens kropp och den var verkligen alldeles för lång. Obefogat lång.

Det är å andra sidan en konst att kunna skriva kort utan att för den skull skriva något ofärdigt. Den drunknade, Therese Bohmans debutbok, är ett exempel på en totalt fulländad tunnis. Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzeddine är ett annat. Däremot tyckte jag att De behövande av Helena von Zweigbergk var alldeles för kort.

Nu är det din tur att skriva om de två orden tjock och tunn! Gör det i din blogg, i sociala medier eller kanske i en kommentar. Lämna gärna en kommentar om du skriver någon annanstans och/eller en länk så att jag hittar ditt inlägg.

 

 

De behövande

Helena von Zweigbergks nya bok heter De behövande och är en kort historia med stort innehåll. Jag gillar kortromaner, men skulle faktiskt gärna läst mer om modern och dottern som står i centrum. Louise är dottern som på många sätt verkar besviken på modern Birgitta. Egentligen får hon mycket hjälp av modern och hon är ofta där med sin dotter. Någon att fly till, som lyssnar på allt och därför får tåla en massa. Louise talar om ett möte med Tom, en av moderns pojkvänner, som Louise tyckte mycket om. De talar också om fadern/maken som inte längre är närvarande.

Båda kvinnorna får sin egen röst när de berättar i jag-form om sitt förhållande och sitt liv. Det är välskrivet och många gånger imponeras jag av det subtila sättet att beskriva starka känslor. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken är för kort för att skapa en helhet. Helena von Zweigbergk är fantastisk på att beskriva känslor och jag tycker om de böcker jag läst tidigare. De behövande är kanske den snyggaste berättelse hon bjudit oss på, men jag saknar passionen som brukar finnas där. Det är effektfullt, men karaktärerna blir inte mer än skuggfigurer.

 

En lite svagare von Zweigbergk

13055145_O_4

Jag har dragit på det här inlägget ska erkännas. Mest av allt hade jag önskat att jag kunde hylla helhjärtat, utan förbehåll, men det går inte. Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan är helt enkelt inte lika bra som hennes tidigare. Förutsättningarna finns helt klart. Tre systrar, en gammal kärlek, cancer, ekonomiska bekymmer, syskonrivalitet, äktenskap i kris, hemligheter som avslöjas. Men det blir för mycket. För långsamt. Troligen för att varje syster berättar samma historia från sin synvinkel. Ett intressant grepp förvisso, men det gör att historien stannar upp gång på gång.

Det börjar med en studentfest där äldsta systern Astrid fixar och donar för att allt ska bli perfekt. Det är Viktor, hennes äldste, som är studenten. Hans biologiska pappa ska komma med sin nya fru, pappan han vuxit upp med finns där självklart också och så mamma Astrid, som inte riktigt vet hur hon ska bete sig.

Astrid är den jag känner mest med, men kanske den som skrämmer mig mest. Jag är lite för lik henne, i alla fall den dåliga versionen av mig, den stressade och arga. Jag ska gömma henne i sommar och gärna för all framtid, för Astrid är definitivt inte trevlig, men hon har anledning till att bete sig som hon gör. Hon stänger inne och det blir aldrig bra.

Så finns den misslyckade systern, Sandra, vars dansskola håller på att gå i konkurs då hennes make föredrar att supa framför att dansa. Han går över gränsen gång på gång, även under studentfesten och Sandra skäms samtidigt som hon hatar sin stela, ordentliga, perfekta äldre syster som hon tycker ser ner på henne. Och Astrid ser ner på sin högljudda syster, med den hopplösa maken.

Och så lillasyster Lena, hon som aldrig hittat kärleken, i alla fall har hon aldrig sagt något till sina systrar. Nu är hon sjuk. Riktigt sjuk. Hon har inte lång tid kvar. Hennes mamma finns till hands och hennes systrar försöker med mer eller mindre lyckat resultat. Lena gör mig ledsen. Hon har så mycket inom sig, men har aldrig delat med sig till någon i familjen. Vissa av hennes hemligheter kanske mår bra av att förbli hemliga, men jag lider med henne när det blir tydligt hur mycket händelser i det förflutna påverkat hennes liv.

Det är mycket som är bra med Än klappar hjärtan. Von Zweigbergk kan det här med starka känslor och hon skriver mycket bra. Tyvärr är formen, med omtagen och det långsamma tempot inte för mig. Jag tröttnar och suckar istället för att dras med i historien. Nu ser jag fram emot nästa bok, för von Zweigbergk är helt klart en av de stora, svenska författarna idag.

Höstböcker del 2

9789146222958

Jag fortsätter min färd genom höstkatalogerna och bjuder på nyheter från några fler förlag. Böcker jag vill läsa, inte alla böcker de ger ut märk väl. En sammanfattande lista hittar du här.

Karin Wahlberg lämnar deckargenren och koncentrerar sig på sjukvården i nya serien om människorna kring ett lasarett på 50-talet. Första boken heter Än finns det hopp och utkommer i september på Wahlström & Widstrand.

Samma månad, på samma förlag är det dags för Christina Stiellis nya bok Allt för din skull, som handlar om att växa upp i en mycket sträng församling.

Rörgast avslutar Johan Theorins Ölands-kvartett och den vill jag självklart läsa. Wahlström & Widstrand ger ut den i oktober.

Anna Schulzes nya vill jag absolut läsa! Den heter Vårt gemensamma liv och kommer ut i oktober på Wahlström & Widstrand.

Taiye Selasi låter som en spännande ny bekantskap. Hennes bok Komma och gå utspelar sig i såväl USA, Ghana som Nigeria. Ges ut av Wahlström & Widstrand i oktober.

Lite rumänskt måste det bli inför Bokmässan och Lyan av Norman Manea låter onekligen intressant. Ges ut i augusti av 2244.

Marcus Ivarsson har gjort en serieversion  av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Måste läsas! Ges ut av Kartago förlag i augusti.

Jonas Gardell avslutar sin uppmärksammade trilogi med boken Torka aldrig tårar: 3. Döden. En bok jag kommer att slänga mig över så snabbt det går. Utkommer redan i juli på Norstedts.

Systrar & bröder av Maria Sveland är som titeln säger en berättelse om syskon. Kommer ut på Norstedts i augusti.

Än klappar hjärtan heter Helena von Zweigbergks nya bok som handlar om tre systrar. Ges ut av Norstedts i september.

Det är hög tid för mig att läsa något av Ann Patchett och I undrens tid ska vara en av hennes bästa. Norstedts, oktober.

Lite lättsamt behövs alltid och Tio saker jag lärt mig om kärlek av Sarah Butler låter trevlig. Ges ut i september, också den av Norstedts.

Weyler förlag så, som lagt vantarna på en av höstens stora snackisar, en tegelsten som prisats både här och där. Jag talar självklart om Wolf Hall av Hilary Mantel, som redan nu väntar på att bli läst. Utkommer i augusti.

Om vänner som tappat kontakten handlar Ia Genbergs Sent farväl, som låter som en riktig Linda-bok. Utkommer i oktober på Weyler förlag.

 

 

Snygga omslag

Inspirerad av Jessicas julkalender tänkte jag bjuda på några omslagsfavoriter enligt O.

Snyggt typsnitt och inte minst snygg titel.

anna

Vansinnigt snyggt helt enkelt.

9789174292756

 

Drar blickarna till sig.

475

 

Drömskt och vackert.

9186480251

 

Enkelt och snyggt.

själamakerskan

Stilrent trots sin rörighet.

kaufman

Mina svar på U

Bokstaven U den här veckan och det är ju ganska lockande att säga U som utmattad efter förra veckans T som trött, men riktigt så tråkig tänker jag inte vara. Optimisten i mig vill istället säga U om i underbar för den underbara ledighet som faktiskt hägrar inte allt för långt bort.

Det blir också sista bokstaven på ett tag, då december som sig bör ägnas åt en julkalender där en rad boknördar svarar på frågor om böcker och jul. Någon gång i början av nästa år blir det istället bokstaven V och sedan ska vi väl försöka få klart det här eviga alfabetet.

 

1. Veckan fem ord som ska boktitlar är:

Undantag

Ungdom

Ungefär

Underlig

Ute

 

Eli i Låt den rätte komma in är ungdom, en underlig sådan som bland annat brukar vara ute bara i en t-shirt trots att det är kallt ute.

Alla skilsmässor torde vara svåra, hur civiliserade de än må vara och Annas och Mats skilsmässa är inget undantag.

Ungefär, hur ska jag koppla det till en bok. Hur tänkte jag? I alla fall tog det ungefär 19 minuter för Peter att förstöra en rad liv, inklusive sitt eget.

2. Och så lite klurigare kanske, en person med för- eller efternamn på U.

Den första jag kom att tänka på är Ulrika i Västergöhl, horan som flyr till Amerika tillsammans med Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Hon behövs helt klart som en motpol till det ordentliga och tillknäppta paret.

3. Sist med inte minst vill jag att du berättar om en bok som är riktigt udda, på ett bra eller dåligt sätt.

Riktigt udda är huvudpersonen i Erlend Loes Fakta om Finland. Maken till underlig herre får man leta efter. Hela boken är udda, men bra udda, som  många av Loes böcker.

Pappor både här och där

Jag gillade pappareportagen i dagens DN med Wille och Clarence Crafoord, där Clarence var en slags Pippi-Långstrump-pappa som var frånvarande, men ändå en okej pappa. Jag tyckte alltid att det var så sorgligt med Pippi och hennes pappa. Han kanske älskade henne, men han befann sig så ofta någon helt annan stans. För mig är det obegripligt att så många pappor tar en så liten plats i sina barns liv. Mats på Tysta Tankar skriver om Ingemar Gens, som räknat ut att så mycket som 40% av alla pappor inte har kontakt med sina barn.

En pappa som inte ens visste om att han hade ett barn är Jarle i boken Jag reser ensam av Tore Renberg. Att helt plötsligt  bli pappa till en sjuåring kan inte vara lätt. Han gör sitt bästa den gode Jarle och det funkar väl till slut ändå sådär.

Sedan finns de ensamma papporna. Alfons Åbergs som verkar ta det hela med ro och Åsas pappa Leif, som inte alls får ihop det.

Och de skilda papporna, som kanske bara träffar sina barn ibland, som Glenn Hysén. Då Glenn spelade utomlands var det hos mamma som Tobias bodde och det var farfar som var den som gjorde pappa-sakerna med honom. När Tobias får frågan hur hans pappa var, svarar han att han var snäll och tålmodig. De sågs inte så mycket att de hann bråka.

Mats i Anna och Mats bor inte här längre vill helst glömma sina barn nät han skiljer sig och istället börja ett nytt liv. Samtidigt vill han inte vara utan dem alls. Kan tänka mig att det är ett vanligt dilemma.

Totalt egoistisk är dock Per i Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte och är långa perioder inte ens värd att kallas pappa. Det krävs lite mer engagemang för att räknas.

Ofta hävdar fäder att de satsar på kvalitetstid istället för kvantitetstid. Kanske är det nödvändigt om man inte bor tillsammans med sina barn, men i övrigt skulle jag säga att det är bullshit. Visst ska det vara kvalitet, men det är i vardagen, i den ständiga närvaron som en relation byggs.

Även Bo Strömstedt arbetade mycket. Många föräldrar gör de och en majoritet av dem är fortfarande pappor. Jag tycker synd om alla föräldrar som missar sina barns uppväxt och istället satsar blint på en karriär. Jag kan sucka över mitt jobb och min lön ibland, men faktum är att både jag och min man har valt att vara närvarande föräldrar, ett medvetet val som jag skulle göra om. Det faktum att vi båda gjort det är viktigt. Vi är två föräldrar och lika viktiga. Så måste det vara. En närvarande pappa är idealet menar GP och det är en trend jag hoppas håller i sig, för allas skull.

Så här säger Tomas Bodström om sin pappa:  “Pappa jobbade mycket, det gjorde pappor på den tiden. Han var väldigt snäll, man fick alltid det man ville.”

En vanlig beskrivning av en pappa tänker jag. Jobbar mycket, träffar sina barn lite och undviker därför konflikter när de väl träffas. Jag hoppas att den papparollen är på väg bort, men ganska ofta tvivlar jag.

Det som är gemensamt för alla de pappor som beskrivs i DN är att de alla uppmuntrat sina barn att bli det de vill. Min pappa har alltid gjort det också. På många sätt är han en traditionell pappa, som arbetat mycket och tagit få konflikter. Han har dock uppfostrat två döttrar som lärt sig att höja sina röster, ta plats och aldrig låta andra sätta sig på oss för att vi är tjejer.

Att läsa om Zanyars pappa Taher var spännande. Som kurdisk frihetshjälte var han inledningsvis inte alls närvarande i sin sin sons liv. En helt annan värld och helt andra förutsättningar helt klart.

När det gäller de litterära papporna skulle jag vilja lyfta fram Juhas pappa Bengt, som Jonas Gardell beskriver med både besvikelse och kärlek. Jag älskar avsnittet när Juha och Bengt ska tapetsera för att få till lite manlig bonding.

Litteraturhistoriens mest tragiska fadersgestalt torde Pappa Goriot vara. Balzacs porträtt av den totalt självutplånade fadern som gör allt och lite till för sina bortskämda döttrar är verkligen starkt. Lika stor är Jan i Skrotlyckas kärlek till sin älskade dotter Klara Fina Gulleborg. En kärlek som är så stark att den gör honom galen.

En av mina litterära favoritpappor är Harry i Mannen och pojken som först skiter i allt och sedan gör allt för sin son Pat. Sedan finns ju också Will i About a boy, som inte alls är en pappa, men som ändå blir en bra förebild.

Hittade mitt pappainlägg från förra året, där du kan läsa lite mer om min far. Läs också mer om litterära pappor hos Lyran.

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: