Bok blir film

Along for the ride

Sarah Dessens roman Along for the ride (Mycket mer än så) har filmatiseras och finns på Netflix sedan några veckor tillbaka. En somrig bok som blivit en lika somrig film. Vi tas med till det av Dessen skapade fiktiva samhället Colby där Auden (Emma Pasarow) tillbringa sommaren hos sin pappa och hans nya fru. De har precis blivit föräldrar och har en önskan om att Auden ska lära känna sin syster Thisbe. Audens mamma (spelad av en vass Andie MacDowell) är inte imponerad och vill helst hålla henne kvar hemma. De dubbla lojaliteterna ställer till det, men Auden reser ändå till Colby. Där väntar ett sommarjobb i styvmamman Heidis klädaffär och dessutom en ganska trasig liten familj. Det blir smärtsamt tydligt för Auden att hennes pappa Robert (Dermot Mulroney) mest av allt är intresserad av sig själv och såväl frun som de två barnen kommer ganska långt ner på prioriteringslistan. En av sakerna Auden lär sig den här sommaren är att hennes föräldrar inte är mer än människor och det kan vara ett smärtsamt uppvaknande för vilken tonåring som helt.

Det är sommaren före college, en viktig sommar som väldigt ofta skildras i amerikansk ungdomskultur. Sommaren som symboliserar början på vuxenlivet. Auden har fokuserat helt på studier och i Colby väntar ett annat liv. I affären arbetar hon tillsammans med Leah (Genevieve Hannelius), Maggie (Laura Kariuki) och Esther (Samia Finnerty), en relation som är minst sagt avvaktande inledningsvis, men utvecklas till en vänskap som gör Auden både modigare och gladare. När hon träffar Eli (Belmont Cameli) som arbetar i den lokala cykelverkstaden, får hon dessutom sällskap de nätter hon inte kan sova och de är många.

Inledningsvis störde jag mig på att speciellt Belmont Cameli verkligen inte kändes som en tonåring. Det visade sig när jag googlade att han är 24 år, vilket kanske inte är jätteilla när man spelar en 20-åring. Att Emma Passarow är hela 26 år och spelar en 17-åring är egentligen värre, men hon framstår som ganska naiv. När jag väl kom in i filmen slutade jag dessutom bry mig om skådespelarnas ålder och drogs istället med i handlingen. Along for the ride är en bra ungdomsfilm med budskapet att du ska våga vara den du vill vara. Svärtan finns där, men fokus ligger på möjligheter och det är faktiskt ganska trevligt.


Om filmen

Along for the ride, (2022)

Regisserad av Sofia Alvarez

Baserad på en bok av Sarah Dessen, manus av Sofia Alvarez

Bokcirkelstips i februari 2022

Dags för månadens boktips och jag blandar gammalt med nytt, tunt och tjockt, lättläst och mer krävande.

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld har några år på nacken, men är aktuell igen eftersom den just filmatiserats. Både boken och filmen är fantastiska och som vanligt hävdar jag att det går alldeles utmärkt även för äldre vuxna att läsa böcker för unga vuxna. Huvudpersonen Joanna har adhd och inte pengar nog att hämta ut sin medicin, något som försätter henne i minst sagt märkliga situationer. Det finns en del skillnader mellan boken och filmen, men båda är bra. Boken finns i nyutgiven pocket.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg är en annan bok som just blivit film och jag blir sugen både på att se den och att läsa om boken. Enda nackdelen jag kan se med Utvandrarna som cirkelbok är att den är rejält tjock. Som jag minns det är dock berättelsen om Karl Oskar och Kristina lättläst och välskriven. Boken finns i nyutgiven pocket med filmomslag, men den här utgåvan från 2013 är så mycket vackrare.

I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck är en trevlig bok om invånarna i koloniområdet Ådala. Huvudpersonen Anna har just blivit singel och behöver något att fylla livet med. Svaret blir en kolonistuga i området vid Stångsån i Linköping. Där bor också Ragnar, en äldre man som älskar sin kolonistuga och sin frihet, men avskyr kolonipolisen Rigmor och gör allt för att reta upp henne. Anna tycker han dock om och tar henne under sina vingar. De vid första anblick stereotypa karaktärerna utvecklas under bokens gång och vi bjuds på trevlig, somrig läsning. Boken finns i pocket och snart kommer andra delen i serien som fått titeln Längtan över Ådala.

Sorgen, lyckan, livet av Meg Mason är en stark berättelse om psykisk ohälsa. Huvudpersonen Martha har alltid känt sig annorlunda, men hennes man Patrick tycker nog att varken är mer eller mindre komplicerad än någon annan. När Martha fyller 40 hamnar hon i någon slags kris. Hon vill inte ha barn, ifrågasätter sitt liv och hamnar i en rejäl svacka. Det här är en bok som hade kunnat vara nattsvart, men som istället blir en ömsint och fin skildring av det svåraste i livet, att lyckas leva det utan att ge upp. Boken är alldeles ny i pocket och när jag läste den i en av mina bokcirklar hade vi massor att prata om.

En sång för alla dom av Mike Gayle handlar om Hubert Bird, en äldre man som är väldigt ensam. Varje vecka talar han med sin dotter i Australien och för att inte oroa henne har han hittat på ett gäng vänner och berättar om allt han gör med dem. I verkligheten får han aldrig besök tills en granne knackar på och ber om hjälp. Hon ska på en jobbintervju och undrar om Hubert kan passa hennes dotter. Parallellt med berättelsen i nutid får vi följa Hubert som ung och båda berättelserna är mycket fina. Boken finns i pocket.

Photo by Anete Lūsiņa on Unsplash

Så jävla easy going

Inledningsfilmen på Göteborg Film Festivals 45e upplaga var Så jävla easy going, regisserad av Christoffer Sandler och baserad på en bok av Jenny Jägerfeld från 2014 med titeln Jag är ju så jävla easy going. Filmen utspelar sig till skillnad från boken i Göteborg och vi får följa med huvudpersonen Joanna från lägenheten i Majornas kvarter Vita björn till skolan på Lindholmen och dessutom på en rad cykelturer till Linné via hamnstråket och självklart till Valhallabadet. På ytan är hon en ganska vanlig gymnasieelev, men det finns saker som gör att hon skiljer sig från andra. En är att hon har adhd och att besvären förvärras för att hon inte har råd att hämta ut sin medicin. Hemma sitter pappa i soffan och glor på frågesport (där programledaren är Jenny Jägerfeld) vilket betyder att hans inkomster är i princip obefintliga. Det finns helt enkelt inga pengar till medicin och faktiskt knappt till mat.

Inledningsvis slås jag av hur ensam Joanna verkar vara. Den enda typ kompis hon har är Matheus som är någon form av knullkompis. En minst sagt misslyckad relation, men det finns ändå något fint i den. Matheus vill mer än Joanna och försöker få henne att umgås mer. Den som vinner Joannas hjärta är istället Audrey, som är ny i skolan. Hon och Joanna har tyska tillsammans och börjar hänga lite. Mest handlar det om att Joanna cyklar ner till Bio Capitol där Audrey jobbar, eller råkar befinna sig på Valhalla när Audrey har sagt att hon ska dit. Att berätta om sina känslor eller för den delen om sitt liv är en omöjlighet för Joanna och hon är fullständigt övertygad om att Audrey aldrig skulle orka med henne om hon visste sanningen. Taktiken att undvika sanningen och därmed konflikter skapar dock en rad problem och det blir inte så bra.

Joanna spelas av Nikki Hanseblad och vilket fynd hon är. Hon spelar inte Joanna, utan blir henne. Är henne. Jag blir så övertygad av hennes skådespelarprestationer att jag till och med förlåter stockholmskan. Det här är en skådespelare att hålla ögonen på och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av henne. Joannas pappa spelas av Shanti Roney och han är som alltid briljant. Scenen med far och dotter på kyrkogården går rakt in i hjärtat. Samtidigt vill jag skrika åt honom att skärpa sig och inse att hans dotter behöver honom. Att hon satt sig i en jäkla situation för att hon försöker lösa problem som bör lösas av den vuxne, inte av barnet.

Boken Jag är ju så jävla easy going innehåller flera helt klockrena beskrivningar av hur det känns att ha adhd. I filmen illustreras det istället med ljud och blinkade ljus istället för beskrivningar av cirkusartister i hjärnan, men det funkar fint och skapar en känsla som mycket väl kan stämma överens med hur det känns att vara Joanna. Utan medicin är hon i händerna på sin diagnos och kan inte fungera eller fokusera. Någon sådan skildring har jag aldrig sett på film innan och den är välkommen. Finast är att Joanna verkligen inte målas upp som något offer, trots att hon på många sätt är det. Istället kör hon på och försöker lösa alla problem hon hamnar i. Med varierande resultat ska tilläggas.

Så jävla easy going är en riktigt bra film som jag hoppas ska nå en bred publik. Det är svårt att inte dra paralleller till Fucking Åmål både gällande innehåll och form, men det här är en mer modern och mer relevant film för dagens unga. Den går säkerligen upp på bio efter festivalen och då rekommenderar jag er verkligen att se den. Bara gör det.


Om filmen

Så jävla easy going, (2021), regisserad av Christoffer Sandler, 1h 31min, Sverige

Veckans kulturfråga v.3 2022

Ofta blir jag besviken när böcker blir film eller tv-serie, för även om resultatet inte blir dåligt är det sällan som det blir riktigt bra. Att boken är bättre än filmen eller tv-serien som gjorts baserad på den är i 9 fall av 10 sant. Sedan finns det där sista fallet där film- eller tv-serieskaparna faktiskt gjort något som är bättre än originalet. Den här veckan vill jag att du ger exempel på en sådan film eller tv-serie.

Vilken film eller tv-serie var bättre än boken?

Folk med ångest var tv-serien som föranledde den här frågan. En tv-serie som jag faktiskt tyckte var bättre än boken. En tv-serie som inte var bättre än boken, men som tillförde något helt annat och därmed skapade en större helhet, var Normala människor. Boken av Sally Rooney gav de inre monologerna, medan serien gjorde karaktärerna mer levande. Riktigt bra gjort! Ofta är det tv-serierna som blir bäst. Filmatiseringar av böcker innebär att allt för mycket behöver skalas bort och då blir det sällan lika bra. Faktiskt kan jag inte på rak arm komma på en film som är bättre än boken, men David Copperfields äventyr och iakttagelser kommer ganska nära med färg, fart och humor.

Veckans kulturfråga v.36 2021

Förra veckan handlade det om böcker och idag ägnar vi oss åt annan (höst)kultur. Extra passande då restriktionerna snart upphävs och ett kulturliv är möjligt. Veckans kulturfråga lyder så här:

Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

Bokmässan är det jag ser fram emot mest. Egentligen inte så mycket själva mässan som att få träffa vänner jag inte sett på länge. Jag har till och med lyxat till det och bokat hotell, trots att jag bara bor några mil från Göteborg.

När det gäller annan kultur ser jag fram emot nya säsonger av Bonusfamiljen, Lucifer och La Casa de Papel. Film har jag nästan tappat kollen på helt, men nyinspelningen av Vinterviken och nya Utvandrarfilmen som kommer vid jul vill jag definitivt se. Känns det inte som att det är väldigt många nyinspelningar nu för tiden förresten?

Något jag också ser väldigt mycket fram emot är att se en av våra före detta elever på Backa Teaters scen i föreställningen Sex roller söker en författare.

Jag vet inte om det gjorde så stor skillnad med länksamling i stället för vanliga kommentarer, men testar ett par veckor till.

[fresh_inlinkz_code id=”cd201f0dc0b0469981f0cc1e7dba535b”]

 

Moxie — en film som ger hopp

Jag tyckte mycket om boken Moxie av Jennifer Mathieu när jag läste de sommaren 2019 och nu när den filmatiserats av Amy Poehler ville jag självklart se den. Berättelsen om Vivien (Hadley Robinson) som får nog och börjar protestera mot det faktum att sexuella trakasserier viftas bort och killar skyddas även när de beter sig som svin, är definitivt viktig. Faktiskt blir det också ännu tydligare i filmatiseringen hur killar som Mitchell, kaptenen för skolans fotbollslag, får göra lite som de vill utan att det får konsekvenser. Mitchell spelas förresten av Patrick Schwarzenegger som gör ett lysande porträtt av ett riktigt svin, som själv tror att han är cool och charmig.

Ett inledande samtal mellan Vivien och den nya tjejen Lucy (Alycia Pascual-Peña) visar hur den förstnämnda lärt sig att killar som beter sig illa bara är “störiga” och det bästa är att ignorera dem så att de slutar eller i alla fall börjar trakassera någon annan. Lucy ställer inte upp på det resonemanget, utan påpekar att det är killarna som ska ändra sitt beteende, inte killarna och att hon ämnar fortsätta hålla huvudet högt.

Det är när Vivien ska besvara frågor till sin collegeansökan som hon börjar fundera över vad som egentligen engagerar henne. I bakgrunden står nyheterna på och där talas om #metoo och kvinnor som protesterar. Samtidigt berättar hennes mamma om att det hon själv kämpade för som sextonåring var att krossa patriarkatet. Där någonstans föds Viviens idé om att själv protestera mot den ojämlikhet som hon tvingas stå ut med varje dag. Precis som sin mamma ska hon bli en Rebel girl och hon skapar i hemlighet ut tidningen Moxie där allt hon tänker får ta plats. När första numret landar på skolans tjejtoaletter börjar det hända saker.

Visst är Moxie förenklad och ibland lite överdrivet peppig, men jag gillar samtidigt att tjejerna i huvudrollerna faktiskt engagerar sig för att förändra sin vardag. Det är på skolan de börjar och kanske är det där vi borde börja. Genom att ställa olika krav på tjejer och killar gällande till exempel uppträdande och utseende är vi vuxna en del av problemet. Riktigt så blinda och/eller konflikträdda som filmens rektor Shelly är nog ganska få, men vi gör fel när vi inte inser hur ojämlik vardagen är för många. Faktum är dock att alla framsteg för tjejerna på skolan också betyder mindre makt, status och utrymme för killarna. Där finns en stor anledning till att världen fortfarande är långt ifrån jämställd. När någon vill ha den mat som du anser är din skapas konflikt. Jämställdhet är därför ingen kvinnofråga utan en fråga som måste engagera mer än halva befolkningen. Halva befolkningen hade å andra sidan varit en bra början.

Frågan är när vi kommer så långt i en värld där män som spelar fotboll ses som gudar och kvinnor som håller på med samma sport knappt får lön för sitt arbete. Så ser det ut på Viviens skola och så ser det ut på alla platser. En liten sak kan tyckas, men ett tydligt bevis på att män värderas högre. Det som händer på skolan när alla tjejer (som det verkar) och ett flertal killar sätter ner foten och säger “det räcker nu” är något som jag önskar kunde hända oftare och på fler platser. Det gjordes under #metoo, men nu då?

I Moxie skapas en feministisk kamp som är inkluderande och som välkomnar alla. Vi ser tjejer, transpersoner och killar kämpa för ett bättre samhälle. Tänk om verkligheten kunde bli lite mer inkluderande. Moxie är en film som ger hopp och ja, boken är bättre, men filmen ger energi och jag hoppas att många ser den.

Till alla killar: Nu och för alltid

Nu finns tredje filmen om Lara Jean på Netflix och den baseras självklart på den tredje boken om henne av Jenny Han. När jag läste Nu och för alltid, Lara Jean för nästan exakt två år sedan, konstaterade jag att det egentligen var för sockersött för min smak, men att jag ändå gillade. Detsamma gäller filmen Till alla killar: Nu och för allt.

När filmen börjar befinner sig Lara Jean och hennes familj i Seoul, men snart är det dags att åka hem och påbörja den sista delen av det sista året på high school. Peter och Lara Jean är fortfarande tillsammans och har planer på att studera tillsammans på Stanford. Under en resa till New York förälskar sig Lara Jean i New York och snart börjar hon fundera på var hon egentligen vill studera och vem hon gör sina val för. Just fokuset på att Lara Jean ska välja sitt eget liv är ett självklart, men i sammanhanget ganska ovanligt. Det är viktigt att hitta sin plats i livet och trots att det innebär vissa problem vill Lara Jean gå sin egen väg.

Det är också dags för bröllop i familjen och äntligen får Lara Jeans pappa synas i alla fall lite. Den största skillnaden mellan böckerna och filmerna är annars det stora fokuset på förhållandet mellan Lara Jean och Peter, medan familjen får stå tillbaka nästan helt. Synd, eftersom jag älskar Lara Jeans familj i böckerna, men kanske tur då en av skådespelarna inte håller samma klass som de andra. Lara Jeans pappa, spelad av John Corbett, hade dock mer än gärna kunnat ha fått en större roll.

När jag för ett tag sedan skrev om en ungdomsfilm fick jag frågan om jag inte störde mig på att skådespelarna var så mycket äldre än karaktärerna och det gjorde jag inte då, men en karaktär stör mig rejält i Till alla killar: Nu och för alltid och det är äldsta systern Margot som spelas av 32-åriga (!) Janel Parrish. Jag kan köpa att tonåringar gestaltas av skådespelare som är en bit över 20, men om de passerat 30 borde de kanske få andra roller istället. Tur att Margot har en väldigt mycket mindre roll i filmerna än i böckerna, men i den här tredje filmen är hon trots allt med en del.

Till alla killar: Nu och för alltid är en charmig och relativt okomplicerad film om kärlek och vänskap, vilket var precis vad jag behövde just nu. Även om det är slut på böcker att filmatisera, hade jag gärna följt Lara Jean ett tag till. Aka-porr funkar fint i tv-serieform.

 

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Emma är riktigt charmig

Jane Austen är ständigt populär och i söndags såg jag den nya filmatiseringen av romanen Emma på fina Bio Roy. Förväntningarna var egentligen inte så stora. Visserligen minns jag att jag tyckte att filmatiseringen från 1996 med Gwyneth Paltrow var ganska bra, men det är långt ifrån min favorit av Austen. I den aktuella versionen kommer humorn fram ordentligt och jag hade riktigt roligt under de två timmar filmen pågick. Dessutom är såväl scenografin som kostymerna fantastiska, vilket bidrar till det positiva helhetsintrycket.

Emma spelas av Anya Taylor-Joy och hon gör ett utmärkt jobb. Lite ytlig och ganska bortskämd, men också med hjärtat på rätt ställe. Hon gör Emma till en mer komplex än jag sett henne tidigare och jag gillar det. Mest fantastisk är ändå Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse, som verkligen lockar till många skratt, utan att för den delen förlöjliga sin rollfigur. Tvärtom gör han det lätt att förstå att Emma omöjligen kan lämna honom ensam. Faktiskt är alla rollprestationer riktigt, riktigt bra och tillsammans lyfter de filmen. Som den ganska så löjlige prästen Mr Elton ser vi Josh O’Connor från till exempel Enkel resa till Korfu och The Crown och den lilla, men viktiga rollen som Miss Bates spelas av fantastiska Miranda Hart.

Ni kan säkert historien. Emma bor med sin far och saknar egentligen ingenting i sitt liv än möjligen sin mor. Hennes äldre syster har gift sig och lämnat hemmet, men det har Emma inga planer på att göra. Hon parar gärna ihop andra, men är ointressant av att själv binda sig. När vi träffar henne första gången ska hennes före detta guvernant Miss Taylor gifta sig och bli Mrs Weston, något Emma tar äran för. För att ersätta det sällskap Miss Taylor gett henne börjar Emma umgås med Harriet Smith, en av eleverna på internatskolan i byn. Harriet är föräldralös och genom att ta hand om henne känner sig Emma behövd. Den påverkan hon har över den yngre flickans kärleksliv blir däremot inte jättebra, men trots några rejäla katastrofer löser sig det mesta. Emmas kärleksliv då? Hon är lite nyfiken på Mr Westons son Frank Churchill som alltid tycks hitta en ursäkt för att att slippa hälsa på sin far och hans nya fru. Närmare än så finns familjens vän George Knightley, äldre bror till Emmas svåger, som är den ende som är riktigt ärlig mot Emma, vilket inte alltid blir så bra.

Jag tycker verkligen att Autumn de Wilde gjort en fin filmversion av Emma och tycker att den gör något nytt av en gammal och välkänd historia. Det är både roligt och vackert, vilket var precis det jag ville ha. Det här är en film som passar perfekt för att drömma sig bort under några timmar. Jag rekommenderar den verkligen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: