Bok blir film

Moxie — en film som ger hopp

Jag tyckte mycket om boken Moxie av Jennifer Mathieu när jag läste de sommaren 2019 och nu när den filmatiserats av Amy Poehler ville jag självklart se den. Berättelsen om Vivien (Hadley Robinson) som får nog och börjar protestera mot det faktum att sexuella trakasserier viftas bort och killar skyddas även när de beter sig som svin, är definitivt viktig. Faktiskt blir det också ännu tydligare i filmatiseringen hur killar som Mitchell, kaptenen för skolans fotbollslag, får göra lite som de vill utan att det får konsekvenser. Mitchell spelas förresten av Patrick Schwarzenegger som gör ett lysande porträtt av ett riktigt svin, som själv tror att han är cool och charmig.

Ett inledande samtal mellan Vivien och den nya tjejen Lucy (Alycia Pascual-Peña) visar hur den förstnämnda lärt sig att killar som beter sig illa bara är “störiga” och det bästa är att ignorera dem så att de slutar eller i alla fall börjar trakassera någon annan. Lucy ställer inte upp på det resonemanget, utan påpekar att det är killarna som ska ändra sitt beteende, inte killarna och att hon ämnar fortsätta hålla huvudet högt.

Det är när Vivien ska besvara frågor till sin collegeansökan som hon börjar fundera över vad som egentligen engagerar henne. I bakgrunden står nyheterna på och där talas om #metoo och kvinnor som protesterar. Samtidigt berättar hennes mamma om att det hon själv kämpade för som sextonåring var att krossa patriarkatet. Där någonstans föds Viviens idé om att själv protestera mot den ojämlikhet som hon tvingas stå ut med varje dag. Precis som sin mamma ska hon bli en Rebel girl och hon skapar i hemlighet ut tidningen Moxie där allt hon tänker får ta plats. När första numret landar på skolans tjejtoaletter börjar det hända saker.

Visst är Moxie förenklad och ibland lite överdrivet peppig, men jag gillar samtidigt att tjejerna i huvudrollerna faktiskt engagerar sig för att förändra sin vardag. Det är på skolan de börjar och kanske är det där vi borde börja. Genom att ställa olika krav på tjejer och killar gällande till exempel uppträdande och utseende är vi vuxna en del av problemet. Riktigt så blinda och/eller konflikträdda som filmens rektor Shelly är nog ganska få, men vi gör fel när vi inte inser hur ojämlik vardagen är för många. Faktum är dock att alla framsteg för tjejerna på skolan också betyder mindre makt, status och utrymme för killarna. Där finns en stor anledning till att världen fortfarande är långt ifrån jämställd. När någon vill ha den mat som du anser är din skapas konflikt. Jämställdhet är därför ingen kvinnofråga utan en fråga som måste engagera mer än halva befolkningen. Halva befolkningen hade å andra sidan varit en bra början.

Frågan är när vi kommer så långt i en värld där män som spelar fotboll ses som gudar och kvinnor som håller på med samma sport knappt får lön för sitt arbete. Så ser det ut på Viviens skola och så ser det ut på alla platser. En liten sak kan tyckas, men ett tydligt bevis på att män värderas högre. Det som händer på skolan när alla tjejer (som det verkar) och ett flertal killar sätter ner foten och säger “det räcker nu” är något som jag önskar kunde hända oftare och på fler platser. Det gjordes under #metoo, men nu då?

I Moxie skapas en feministisk kamp som är inkluderande och som välkomnar alla. Vi ser tjejer, transpersoner och killar kämpa för ett bättre samhälle. Tänk om verkligheten kunde bli lite mer inkluderande. Moxie är en film som ger hopp och ja, boken är bättre, men filmen ger energi och jag hoppas att många ser den.

Till alla killar: Nu och för alltid

Nu finns tredje filmen om Lara Jean på Netflix och den baseras självklart på den tredje boken om henne av Jenny Han. När jag läste Nu och för alltid, Lara Jean för nästan exakt två år sedan, konstaterade jag att det egentligen var för sockersött för min smak, men att jag ändå gillade. Detsamma gäller filmen Till alla killar: Nu och för allt.

När filmen börjar befinner sig Lara Jean och hennes familj i Seoul, men snart är det dags att åka hem och påbörja den sista delen av det sista året på high school. Peter och Lara Jean är fortfarande tillsammans och har planer på att studera tillsammans på Stanford. Under en resa till New York förälskar sig Lara Jean i New York och snart börjar hon fundera på var hon egentligen vill studera och vem hon gör sina val för. Just fokuset på att Lara Jean ska välja sitt eget liv är ett självklart, men i sammanhanget ganska ovanligt. Det är viktigt att hitta sin plats i livet och trots att det innebär vissa problem vill Lara Jean gå sin egen väg.

Det är också dags för bröllop i familjen och äntligen får Lara Jeans pappa synas i alla fall lite. Den största skillnaden mellan böckerna och filmerna är annars det stora fokuset på förhållandet mellan Lara Jean och Peter, medan familjen får stå tillbaka nästan helt. Synd, eftersom jag älskar Lara Jeans familj i böckerna, men kanske tur då en av skådespelarna inte håller samma klass som de andra. Lara Jeans pappa, spelad av John Corbett, hade dock mer än gärna kunnat ha fått en större roll.

När jag för ett tag sedan skrev om en ungdomsfilm fick jag frågan om jag inte störde mig på att skådespelarna var så mycket äldre än karaktärerna och det gjorde jag inte då, men en karaktär stör mig rejält i Till alla killar: Nu och för alltid och det är äldsta systern Margot som spelas av 32-åriga (!) Janel Parrish. Jag kan köpa att tonåringar gestaltas av skådespelare som är en bit över 20, men om de passerat 30 borde de kanske få andra roller istället. Tur att Margot har en väldigt mycket mindre roll i filmerna än i böckerna, men i den här tredje filmen är hon trots allt med en del.

Till alla killar: Nu och för alltid är en charmig och relativt okomplicerad film om kärlek och vänskap, vilket var precis vad jag behövde just nu. Även om det är slut på böcker att filmatisera, hade jag gärna följt Lara Jean ett tag till. Aka-porr funkar fint i tv-serieform.

 

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Emma är riktigt charmig

Jane Austen är ständigt populär och i söndags såg jag den nya filmatiseringen av romanen Emma på fina Bio Roy. Förväntningarna var egentligen inte så stora. Visserligen minns jag att jag tyckte att filmatiseringen från 1996 med Gwyneth Paltrow var ganska bra, men det är långt ifrån min favorit av Austen. I den aktuella versionen kommer humorn fram ordentligt och jag hade riktigt roligt under de två timmar filmen pågick. Dessutom är såväl scenografin som kostymerna fantastiska, vilket bidrar till det positiva helhetsintrycket.

Emma spelas av Anya Taylor-Joy och hon gör ett utmärkt jobb. Lite ytlig och ganska bortskämd, men också med hjärtat på rätt ställe. Hon gör Emma till en mer komplex än jag sett henne tidigare och jag gillar det. Mest fantastisk är ändå Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse, som verkligen lockar till många skratt, utan att för den delen förlöjliga sin rollfigur. Tvärtom gör han det lätt att förstå att Emma omöjligen kan lämna honom ensam. Faktiskt är alla rollprestationer riktigt, riktigt bra och tillsammans lyfter de filmen. Som den ganska så löjlige prästen Mr Elton ser vi Josh O’Connor från till exempel Enkel resa till Korfu och The Crown och den lilla, men viktiga rollen som Miss Bates spelas av fantastiska Miranda Hart.

Ni kan säkert historien. Emma bor med sin far och saknar egentligen ingenting i sitt liv än möjligen sin mor. Hennes äldre syster har gift sig och lämnat hemmet, men det har Emma inga planer på att göra. Hon parar gärna ihop andra, men är ointressant av att själv binda sig. När vi träffar henne första gången ska hennes före detta guvernant Miss Taylor gifta sig och bli Mrs Weston, något Emma tar äran för. För att ersätta det sällskap Miss Taylor gett henne börjar Emma umgås med Harriet Smith, en av eleverna på internatskolan i byn. Harriet är föräldralös och genom att ta hand om henne känner sig Emma behövd. Den påverkan hon har över den yngre flickans kärleksliv blir däremot inte jättebra, men trots några rejäla katastrofer löser sig det mesta. Emmas kärleksliv då? Hon är lite nyfiken på Mr Westons son Frank Churchill som alltid tycks hitta en ursäkt för att att slippa hälsa på sin far och hans nya fru. Närmare än så finns familjens vän George Knightley, äldre bror till Emmas svåger, som är den ende som är riktigt ärlig mot Emma, vilket inte alltid blir så bra.

Jag tycker verkligen att Autumn de Wilde gjort en fin filmversion av Emma och tycker att den gör något nytt av en gammal och välkänd historia. Det är både roligt och vackert, vilket var precis det jag ville ha. Det här är en film som passar perfekt för att drömma sig bort under några timmar. Jag rekommenderar den verkligen.

Crazy Rich Asians

Sommaren 2016 hittade jag av en slump Kevin Kwans bok Crazy Rich Asians, som utspelar sig i Singapore bland den verkliga eliten. Jag tyckte så mycket om den att jag direkt läste fortsättningen China Rich Girlfriend och 2017 kom så Rich People Problems den tredje (och avslutande?) delen om Nick, Rachel och de andra karaktärerna jag älskat och ibland älskat att hata. Nu har Crazy Rich Asians blivit film regisserad av Jon M. Chu och självklart har jag sett den.

Filmen börjar med att ekonomiprofessorn Rachel åker med sin pojkvän Nick för att gå på hans bästa väns bröllop i Singapore. Det är också där hela Nicks släkt bor och Rachel ser fram emot resan, men är samtidigt nervös. När de anländer till flygplatsen inser Rachel att det är mycket hon inte vet om sin pojkvän. Han är inte en vanlig kille som flyger ekonomiklass, utan de förs till en egen avdelning på flygplanen som är lyxigare än vanlig, enkel första klass. Det visar sig att Nick tillhör en av de rikaste familjerna i Singapore och bröllopet de ska på är århundradets bröllop. Att Nick ska gifta sig med en rik arvtagerska är underförstått och mötet mellan hans familj och Rachel blir minst sagt frostigt.

Jag hade höga förväntningar på filmatiseringen av Crazy Rich Asians, men tyvärr infriades de inte riktigt. Jag förstår att en tjock roman med ett myller av karaktärer inte kan återges i en film på två timmar, men det är så otroligt lite kvar. En av mina favoriter i böckerna är Nicks kusin Astrid, som är en av huvudpersonerna, får t.ex. nöja sig med en liten, liten biroll. Det är synd. Med det sagt vill jag ändå lyfta fram en lyckad casting. Skådespelarna är riktigt bra, med undantaget för Awkwafinas tolkning av Peik Lin, som visserligen är skruvad i boken, men i filmen blir i det närmaste en karikatyr. Tänk om Crazy Rich Asians fått bli en tv-serie istället för en film, då hade alla trådar kunnat vara med på ett helt annat sätt. Nu blir det en film om ett par som åker till Singapore för att gå på bröllop, men inte så mycket mer.

Crazy Rich Asians nominerades till en Golden Globe i kategorin Bästa musikal/komedi och Constance Wu för bästa skådespelerska i samma genrer. Det är hon verkligen värd och filmen är absolut ingen dålig film, det är bara det att den ger en så liten bild av den stora romanvärld som Kevin Kwan skapat.

I april ger Loverads/Forum ut Kevin Kwans första bok, som fått titeln Crazy Rich i Asien och jag tycker verkligen att ni ska läsa den hellre än att se filmen eller i alla fall läsa boken först för att ha en chans att hålla koll på alla personer som flimrar förbi i filmatiseringen.

N som i Niceville

Det här med att se filmatiseringar av bra böcker är alltid lurigt, men dagens filmupplevelse funkade väldigt, väldigt bra. I någon minut var jag skeptisk till Emma Stone som Skeeter, men sedan går det över. Hon funkar nämligen perfekt, trots att hon inte stämde direkt med den bild av henne som jag gjort i mitt huvud.

Aibileen var däremot perfekt och Minny hade till och med mer humor och energi än jag vågat hoppas. Sissy Spacek borde få en Oscar för bästa biroll för sin roll som Missus Walters, som blev en större hjältinna i filmen än i boken. Det var dessutom väldigt enkelt att förstå hennes avsky för sin egen dotter Hilly, som verkligen är fruktansvärd.

Överlag var skådespelarinsatserna väldigt bra, möjligen med undantag av den ganska bleke Chris Lowell som spelar Stuart, Skeeters stora kärlek. Han funkade i Private Practice, men inte här. Söt och rar visserligen, men väldigt intetsägande.

Oväntat förresten att Skeeters förhållande med Stuart hamnade i bakgrunden, det hade varit lockande att blåsa upp kärlekshistorien. Den kärlekshistoria som berörde mest var istället den mellan Aibileen och Mae Mobley. Den undanskuffade flickan berörde ännu mer nu när hon syntes på filmduken. Detsamma gällde Skeeters trygghet Constantine, fantastiskt gestaltad av Cicely Tyson.

En snygg film, en gripande film och en härligt långsam och lågmäld historia. Se den, men läs boken först. Jag blev gripen och grät en skvätt i slutet. I mina öron ringer fortfarande Aibileens ord till lilla Mae Mobley “You is kind, you is smart, you is important”. Imorgon ska jag krama mina barn lite extra och berätta för dem hur snälla, smarta och viktiga de är.

Nu har jag inte skrivit alls vad filmen handlar om, men vill du veta det kan du läsa mina tankar om boken här. Där finns dessutom en del frågor att diskutera om ni ska bokcirkla om boken. Om inte annat kan du hänga på Facebookcirkeln som enbokcirkelföralla.se ordnar den 3 november kl 18.00. Jag ska försöka komma ihåg det!

Sen såg jag en film

Först läste jag boken Allt för min syster av Jodi Picoult och nu har jag också sett filmen regisserad av Nick Cassavetes. Därmed har jag faktiskt kommit en bra bit på väg i Bok- och filmutmaningen.

I förtexterna berättar Anna hur hon kom till och orsaken till det. Att rädda sin syster. Är hon verkligen älskad? Kom hon till världen för att föräldrarna verkligen ville ha henne? Ville de egentligen bara rädda det barn de hade? Det är inte konstigt att Anna funderar över livet. Vad skulle hänt om Katie varit frisk? Hade Anna funnits då?

När Kates leukemi kommer tillbaka behöver hon  både benmärg och en ny njure. Anna stämmer sina föräldrar med hjälp av advokaten Campbell Alexander. Hon vill inte leva för sin syster längre. Vi får lite fler ledtrådar till varför Anna agerar som hon gör i filmen och det är mycket, mycket blodigare och hemskare när man ser det på film. Mammans press blir också tydligare och ibland riktigt obehaglig. Men hjälp vilken situation hon är i, tänk att behöva välja mellan sina döttrar. Föräldrarna ställs tydligare emot varandra i filmens inledning och konflikten inom pappan tas bort. Allt förenklas och det är lite synd.

Jag gillar att familjemedlemmarna berättar om sin syn på livet, även Campell får säga sitt någon gång. Det för handlingen framåt på ett smidigt sätt. Pappa Brian funderar i en monolog över hur mycket de faktiskt pressat Anna att hjälpa sin syster och bortse från sina egna behov. Ögonblicket då de valde att skapa ett nytt barn startade de allt.

Cameron Diaz som Sara är en väldigt ung mamma. En väldigt bitter mamma som inte riktigt vet hur hon ska agera. Hon har verkligen total koll på Kate och det framkommer nästan mer i film en än i boken. Det konstiga är att hon ser äldre ut när Kate är liten. Lockigare hår som helt klart ger tantvibbar. Coolast är hon när hon rakar av sig håret och drar till piren med barnen och sin syster. Absolut argast är hon i rätten och då filmen gör Anna yngre än hon är i boken blir det lättare att förstå hennes frustration.

Campbell Alexander är däremot äldre än jag föreställt mig och han spelas av Alec Baldwin .  Anna är ung, men väldigt mogen. En klockren rollprestation av Abigail Breslin och det är synd att hon inte får göra film av boken på riktigt. Det var helt klart Annas bok, men utrymmesmässigt är det inte Annas film.

Kate som spelas av Sofia Vassilieva får istället mer utrymme i filmen och det är intressant att få hennes syn på saken. Mest gillar jag kärlekshistorien mellan henne och Taylor. Då ryser jag till några gånger. Jag är svag för tidsförkortningar till musik. Det är helt klart ett fint skildrat förhållande. Kanske filmens största behållning, men när kärleken lyfts fram försvinner alla familjekonflikter och det är synd. Rättegången hamnar i bakgrunden och känns nästan störande när den väl hålls. Dessutom är den övertydlig.

Fler personer kommer till tals och det gör att filmen på ett sätt fungerar som ett komplement till boken. Samtidigt är historien förenklad, vilket inte är konstigt då en film är så mycket kortare än en bok. Brorsan är ordentlig, visst har han lite problem att läsa, han skriker åt en buss och han är lite tjurig, men annars är det inga som helst problem. Pappan finns i bakgrunden och ler lite ibland, men efter de inledande konflikterna med sin fru håller han sig passiv. Någon god man ser vi inte alls röken av och stackars Campbell har definitivt reducerats till en biroll.

Joan Cuzack är förresten grym som domare även om hon bara skymtar förbi. Skådespelarna är över lag bra, men ändå luktar det lite tv-film om Allt för min syster. Det är lite för enkelt och lite för sentimentalt. Synd att en så mångfacetterad bok inte kunde bli en bättre film. Efter 50 minuter kändes det som om det mesta hade berättats. Strandscenen är fin och tårkanalerna triggas en hel del.

Allt för min syster är en söt och sorglig film om att förlora ett barn och om en familj som försöker leva ett så normalt liv de kan. Det är dock ingen värdig filmatisering av boken. Tråkigt om den som ser filmen inte också läser boken och missar en så bra läsupplevelse. Filmen är inte dålig, men att bara fokusera på familjens sorg  istället för på den stora konflikt som hela boken kretsar kring är väldigt märkligt.

Har tulpanerna blommat ännu?

Jag älskade I taket lyser stjärnorna när jag läste den, men när jag ser filmen märker jag att jag faktiskt glömt rätt mycket av handlingen. En bra film, men troligen för långsam för mina elever. Tyvärr.

Det blir minst lika plågsamt att följa Jenna på bild som i ord. Hur fixar hon att leva samtidigt som hennes mamma håller på att dö? Eller gör hon det?

Så här skriver hon om kärlek.

Om du dör mamma, så tar jag livet av mig.

Det känns som om filmen gör Ullis och Jenna mer jämlika och jag gillar det. Deras vänskap blir tydligare i filmen. Mer trovärdig. Någonstans byter de plats. Ullis blir den mogna, Jenna den urflippade.

Det är svårt med mammor antingen de är sjuka eller “bara” fulla. Man måste älska dem. Ullis och Jenna måste älska dem. Trots allt.

De skäms för dem ibland, skriker åt dem, men älskar dem gör de. Alltid.

Även mormor är en mamma. En mamma som försöker så förtvivlat, men som inte kan dölja sin oro. Som kommer in i Jennas rum med ett försiktigt “Stör jag?” som övergår i ett desperat behov av att slippa vara ensam. Som får rapar till svar när hon undrar var Jenna har varit. Som blir kallad jävla kärring.

Och osynlighet. Jenna som är osynlig för Ullis och Sakke i skolan, när hon inte är tillräckligt cool för att passa in. Och sedan för Susanna när hon bytt sida.

Om drömmar. Om resan som kanske aldrig blir av. Om mamma som blir sjukare och sjukare. Som inte vill annat än att hennes dotter ska må bra.

Jag tycker också att det här är piss. Jag har inte valt det här. Men det försvinner fan inte för att vi inte pratar om det.

Om svek. Om tystnaden. Om sorg och rädsla.

Om livet. Och om döden.

Om det oundvikliga.

Om försoning.

Har tulpanerna blommat ännu?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: