Igår gick större delarna av bokklubben Bokbubblarna på Stadsteatern i Göteborg och såg uppsättningen av Gatsby i regi av Janos Szasz med Hannes Fohlin i rollen som Gatsby. Det är en tre timmar lång, intensiv upplevelse med fantastisk scenografi där ett vardagsrum och en båt står i centrum. Stadsteaterns vridscen utnyttjas till fullo. Szasz har valt att förflytta handlingen till någon slags nutid och istället för färgsprakande 20-tal bjuds vi på svart-vitt raveparty med technomusik som känns lite 90-tal. Visst får Frank Sinatras New York New York vara med på ett hörn, men i övrigt är musiken inte alls njutbar. I beskrivningen av föreställningen varnas för höga ljus och ja, det är precis vad vi får. Även det ständiga rökandet på scenen andas 90-tal och får väl ses som en naturlig koppling till 20-talet. Ändå stör det mig och känns onödigt poserande många gånger.

Fohlins gestaltning av Gatsby är sårbar och känslofylld. Däremot tycker jag att han blir för utåtriktad och sprallig, vilket gör att gåtfullheten försvinner något. Här verkar det dock snarare handla om regi än något annat. Daisy spelas av Anna Åström som ger karaktären en välbehövlig energi. Hennes man Tom gestaltas av Robin Stegmar som verkligen förstärker det obehagliga med mannen som tar det och den han vill, utan att bry sig om konsekvenserna. Bäst är ändå samspelet mellan Niklas Falk och Emil Ljungestig som går en äldre och yngre version av romanens berättare Nick. Det funkar väldigt bra med Falk som iakttagande berättare som ibland kommenterar handlingen och tydliggör sammanhanget för publiken.

Stadsteaterns uppsättning av Gatsby är snygg och välgjord, men jag saknar ändå hjärta. Kanske är det konservativt att önska sig en 20-talsfest, men jag tycker inte att de långa dansscenerna tillför något i den form de är nu. Visst är dansarna oerhört skickliga, det handlar inte om dem, utan snarare om känslan som förmedlas från scenen. Jag blir istället sugen på att se om den Francis Ford Coppolas filmatisering av The Great Gatsby från 1974 med bland andra Robert Redford och Mia Farrow, eller så vågar jag mig på den nu inte längre så nya versionen från 2013 med Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan och Tobey Maguire.

Foto: Aorta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.