Film

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Veckans kulturfråga v.50 2020

Jag kör vidare med jultemat och den här gången handlar det om annan julig kultur än just böcker. Två frågor varav en kan göras helt ojulig om så önskas.

Vilken är din favorit bland filmer och tv-serier som utspelar sig under jul? Vilken film eller tv-serie med eller jultema ser du mest fram emot att se i december?

 

Jag älskar Love Actually. Den är på många sätt rätt gräslig om man analyserar den noga, men det struntar jag i. Öppningsscenen på flygplatsen är en stor favorit och det är så många minnesvärda karaktärer jag tycker om att följa.

Bland årets nyheter är det nog Hjem til jul jag ser fram emot mest. Förra året sändes första säsongen av serien och nu får vi äntligen se vem som står bakom dörren när serien kommer tillbaka med sex nya avsnitt. Det ser jag fram emot.

Nu är det er tur! Jag ser fram emot era tips.

En klassisk veckoutmaning

Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?

De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.

Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel (Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.

Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.

Filmer då?

1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca (1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.

Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.

Photo by Kristina Tamašauskaitė on Unsplash

 

Mazerunner funkar fint som film

Grabbarna O har läst alla böcker i serien The Maze runner och nu ville de se första filmen. Själv har jag läst första boken, men insåg snart att jag kom ihåg väldigt lite. Någonstans övergick handlingen till bok två och då hängde jag definitivt inte med. Nu spelade det självklart ingen roll om man läst boken eller inte, filmen gick utmärkt att se ändå, men som vanligt får man veta mer i böckerna än i filmen och det var inte alltid helt enkelt att hänga med. Miljön har filmskaparna lyckats riktigt bra med och det var roligt att se Thomas Brodie-Sangster, som var så liten och söt i Love Actually, i en ny roll. Skådespelarna gjorde ett gott jobb överlag skulle jag säga. Däremot var det kanske lite väl intensivt för en actionskeptiker som jag, men ungarna gillade.

Idén med att skicka ungdomar via en hiss till en värld som omges av en labyrint är intressant och när vi i slutet av den första filmen börjar få reda på orsakerna till det blir det ännu mer intressant. Andra filmen Maze Runner: The Scorch Trials finns redan ute och tredje filmen Maze Runner: The Death Cure går på bio nu.

Filmälskarens guide till Paris

Det var länge sedan jag var i Paris och det jag ser alldeles för lite film. Två saker jag saknar och börjar längta efter då jag läser Filmälskarens guide till Paris av Eva Lindfors och Marie Öhgren. Undertiteln är “upptäck Paris genom 158 filmer” och nästa gång jag åker dit kommer jag definitivt förbereda mig genom att läsa om den här boken och se en massa film.

Vår resa genom Paris börjar vid floden Seine och dess broar och öar. Där får vi veta att Amelie från Montmartre går över gångbron Pont des Artes i stilla mak, medan Ann Hathaways karaktär i Djävulen bär Prada stressar över den för att hinna med någon som chefen från helvetet kräver.

Vidare finns områden som Latinkvarteren, Montmartre, Gare de Lyon och det något tråkiga La Defance (där syrran bodde när vi besökte henne i Paris senast) med i den kombinerade turist- och filmguiden. Varje kapitel innehåller kartor och genomgångar av vilka platser som dyker upp i olika filmer. Vill man istället följa en speciell film eller filmkaraktär genom Paris är det bättre att använda filmregistret i slutet av boken. Där hittar du bland andra mina favoriter Bara en natt, Frihet – Den blå filmen och Léon, alla gjorde på 90-talet.

Jag gillar verkligen Filmälskarens guide i Paris, även om den får mig att inse att jag har en del filmer att ta igen. Det är en matnyttig, personlig och inte sällan rolig bok som jag gärna tar med som sällskap på nästa resa. Det är också en självklar present till den som liksom jag gillar Paris och film.

Ghostbusters — rolig på riktigt

Det är inte alltid jag direkt njuter av att se de filmer barnen väljer, men faktiskt tyckte jag att Ghostbusters, den nyaste med de coolaste spökjägarna, var riktigt underhållande. Anledningen till att filmen följde med hem var (förutom att ungarna har en tendens att bestämma över vad som visas på tv:n) att Melissa McCarthy är med. Hon är helt enkelt så bra att det hade räckt för att överleva filmen. Även den förlängda.

Nu visade det sig att allt i den här versionen av Ghostbusters var bättre än i originalfilmerna från 80-talet (förutom versionen av låten Ghostbusters då). Jag tyckte riktigt mycket om alla fyra spökjägare. Kristen Wiig, som spelar Erik Gilbert är kanske väl babblig, men samtidigt är hon väldigt rolig. Ännu mer tyckte jag om Leslie Jones som spelar Patty och fantastiskt charmiga Kate McKinnon som spelar Jillian. Manuset är bra och det levereras med skicklighet. Sedan är det roligt, och lite hemskt, hur kul det var med den riktigt korkade bimbo-sekreteraren Kevin, spelad av Chris Hemsworth. Vi skrattade gott alla fyra filmen igenom och faktiskt hoppade vi till några gånger också.

Ghostbusters är kanske stereotyp på vissa sätt, men jag gillar ändå hur könsroller utmanas och jag älskar att mina ungar får se att även kvinnor jag vara action-hjältar. Det verkar vara upplagt för en uppföljaren och det hoppas jag att det blir. Om inte annat för att det säkert irriterar en och annan som gick i taket redan när första filmen kom.

Tisdagsutmaning: Ny i klassen

Jag vet inte riktigt hur du tänker Carolina när du menar att jag ska begränsa mig till EN film ELLER bok om att vara ny i klassen. Det går väl inte.

Hur som helst är veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo att berätta om:

En bok och/eller en film som handlar om att vara ny i klassen.

Det blir i alla fall en bok OCH en film OCH så slänger jag in en tv-serie bara för att.

Boken är en modern klassiker i “ny-i-klassen-genren” och det är Tusen gånger starkare av Christina Herrström, där Saga kommer till en ny klass och beter sig på ett sätt som inte är riktigt okej för en tjej. Lite övertydlig ibland, men ändå en riktigt bra bok.

I filmen Döda poeters sällskap är läraren John Keating ny för klassen och den blyge eleven Todd Andersson nya på internatskolan Welton Academy. Jag tror att alla lärare drömmer om att inspirera en klass som Mr Keating gör, eller så är det bara jag som när sådana naiva drömmar.

Helena har redan nämnt tv-serien Felicity, men jag måste göra det också. Den är så vansinnigt bra och jag kan fortfarande se något avsnitt ibland bara för att få känna nostalgin. Egentligen är det ju vansinne att göra som Felicity och välja collage efter var killen man är kär i (men knappt pratat med) har valt, men hon utvecklas och blir mer självständig. Visst är triangeldramat mellan henne, Ben och Noel en del av hela serien, men den är mycket mer än så.

En normbrytande utmaning

Shit, jag har haft så fullt upp med att försöka få ihop vettiga inlägg till veckans tema på Kulturkollo, att jag glömt av att svara på min egen utmaning från i tisdags. Här kommer i alla fall mina svar:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Jag håller absolut inte alltid med Gudrun Schyman, men hon vågar testa alla gränser som finns och det respekterar jag henne för. Jag respekterar henne också för att hon aldrig slutar kämpa för ett med jämlikt samhälle. Att skapa debatt är ett sätt att bryta normer och det gör hon ofta. När diskuterade vi kvinnors löner så mycket som när Gudrun Schyman eldade upp pengar?

En annan person som ibland kan gå över gränsen är Navid Modiri, men jag respekterar honom för viljan att förstå även motståndare, som då han spelade golf med Jimmie Åkesson. Trots att jag är rädd för normalisering av Sverigedemokrater, förstår jag varför han gjorde det. Att markera att vissa åsikter inte är okej, men ändå försöka sig på en respektfull dialog är modigt. I ett samhälle där anfall ofta ses som bästa försvar är det ett normbrytande beteende.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Det var länge sedan jag såg Priscilla – Öknens drottning och kanske hade jag tyckt annorlunda nu, men när jag såg den första gången absolut älskade jag den. Faktiskt vill jag också lyfta fram en annan film från Australien, nämligen Muriels bröllop, där huvudpersonen är för mycket, men underbar.

 

Photo by Steve Johnson on Unsplash

Det är filmtajm

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om kvinnor på film och tv. Frågorna lyder så här:

Vem är din favoritskådespelare just nu? Vilken är din favoritfilm/tv-serie med henne?

Jag är svag för Julianne Moore och ser fram emot att få se henne i Still Alice, som hon just fick en Oscar för. Annars är en favoritfilm med henne Sjöfartsnytt, som jag och maken såg på en utomhusbio på Naxos sommaren 2002. Fantastisk film. Hon är även mycket bra i Timmarna.

Vem är din favorit genom alla tider? Vilken är din favoritfilm/tv-serie med henne?

Genom alla tider? Hur kunde jag ställa den dumma frågan? En klassisk favorit är dock en av damerna på Lottas fina header till inlägget på Kulturkollo, nämligen Katharine Hepburn. Bäst är hon då hon spelar mot/med sin stora kärlek Spencer Tracy i Gissa vem som kommer på middag, där även en ung Sidney Poitier finns med som deras dotters fästman. Hepburn fick en Oscar för rollen 1968 och det blev Spencer Tracys sista film. Enligt IMDb såg Hepburn därför inte den slutgiltiga filmen, då hon inte klarade att se Tracy.

Vilken annan film/tv-serie med en kvinna i huvudrollen skulle du rekommendera?

Den är fruktansvärd, men jag älskade verkligen Love my way med Claudia Kervan i huvudrollen. Hon är en stor favorit, men nu var det länge sedan jag såg något med henne, men det verkar vara tv-serier som gäller fortfarande.

 

Det här är inlägg 3/100 i utmaningen #blogg100

Tio pappor på Fars dag

Det är fars dag. Vi firar min pappa, mina barns pappa, min systers sambos barns pappa, men kanske framför allt morfar Göte, som fyllde 88 år igår. Han är bästa Stor-Göte och vår egenLill-Göte fyllde 8 år för ett par dagar sedan. Han föddes tio minuter i tolv 7/11 2006, vilket var 10 minuter före Stor-Götes 80-årsdag. Maken tyckte att jag skulle knipa lite. Jag svor.

Dagen till ära vill jag lista tio fina kulturella pappor.

1. I Pappa Goriot av Honoré de Balzac finns ett av de mest tragiska fadersporträtt jag läst. Goriot gör att för sina döttrar och får ingenting tillbaka.

2. Tony Parsons har skrivit tre böcker om Harry Silver och hans förhållande till sonen Pat. En pappa som definitivt gör så gott han kan. Först i trilogin är Man and Boy.

3. Jimmy Rabbitte Sr är pappan i Roddy Doyles The Comittments, The Snapper och framför allt i The Van. En pappa att lita på.

4. Det är ingen munter film direkt, men Ett rum i våra hjärtan är en fin historia om en son som dör i en dykolycka och fadern som försöker leva vidare.

5. Alfons Åberg har en pappa. En piprökande sådan. En pappa med tålamod och personlighet.

6. Mattis är en dramatisk pappa utan tvekan. Han älskar Ronja men vet inte alltid hur han ska visa det.

7. Marlin mister sin son Nemo och gör allt för att hitta honom igen i fina filmen Hitta Nemo.

8. Jag var alltid rädd för Emils pappa när jag var lite. Kanske inte så konstigt, då Anton Svensson var ganska så känslosam, om än med ett gott hjärta.

9. Agnes pappa i Fucking Åmål tillhör utan tvekan kategorin “pappor som vill hjälpa” och nej, de lyckas inte allitid. Vilken tonåring vill höra att de kommer att få vänner om tio år liksom.

10. I Barna Hedenhös finns en pappa som grabbarna O gillar. Ben är påhittig och bra hälsar de.

Och så måste jag självklart avsluta med en pappalåt. En av de bästa. Till mina söner.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: