Karl Ove Knausgård

Varför är kön så viktigt för män?

Vi vet att män läser mindre än kvinnor och att de traditionellt läser böcker av män om män. Kvinnor däremot läser böcker av både män och kvinnor med huvudpersoner av båda kön. Att män läser mindre beror på att skönlitterära böcker numera ofta skriva av kvinnor, i alla fall om man får tro Åsa Beckman i artikeln “Hela den svenska bokmarknaden har feminiserats” som publicerades i DN igår. Hon inleder med att berätta om hur hon mött en granne som råkar vara man, som beklagat sig över att vinnaren av årets Augustpris är en bok om Sylvia Plath. Utifrån hans kommentar drar Beckman, en kanske rimlig slutsats, att det är det faktum att boken är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna som är skälet till mannens skepsis. Så kan det vara såklart, men även jag känner mig skeptisk till just Eufori även om den är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna. Det låter helt enkelt inte som min typ av bok, men jag kan självklart ha fel.

Ni kanske provocerades av rubriken? Det var meningen. Det är självklart inte bra med en allt för ojämlik bokutgivning och inte heller att män och pojkar läser allt mindre. Däremot måste vi bort från synen att män är norm och kvinnor undantag. Låt oss ändå, liksom Åsa Beckman, utgå ifrån att grannens skepsis handlar om författarens och huvudpersonens kön. Det är inte otroligt, eftersom vi som sagt vet att män sällan läser böcker av och om kvinnor. Vad handlar då detta egentligen om?

Jag är den förste att uppmärksamma prisvinnares kön, det ska jag erkänna. Att män i alla tider nästan slentrianmässigt prisats för sina litterära verk och att kvinnor förbisetts är ett faktum. Nu var det visserligen 14 år sedan Doris Lessing tilldelades Nobelpriset med motiveringen “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning” och blev förbannad, både över motiveringen och att priset dröjt så länge, men det är trots allt symptomatiskt för synen på kvinnor som författare.

Om det var ett problem att män fick alla priser förr är det då inte ett lika stort problem att de senaste fyra böcker som tilldelats Augustpriset i den skönlitterära klassen är kvinnor? Inte så länge två av tre pristagare är män, vilket var fallet i år. Däremot är det ett problem att barn- och ungdomsklassen i ofta helt domineras av kvinnor. Vi behöver en variation av röster. Samtidigt blir jag lika störd när vi pratar om att pojkar behöver läsa om pojkar som jag blir av teorin att män inte vill läsa om annat än män. Det må vara sant, men är det verkligen en inställning som vi ska acceptera? Som en bekant skrev på Twitter är det tydligt att Raskolnikovs öde ses som universellt, medan Sylvia Plath och Mrs Dalloway endast rör kvinnor. Den synen måste vi bort ifrån. Är det något skönlitteratur lär oss så är det att sätta oss in i och förstå andra människor. Att känna empati även med dem som inte är som vi och att vidga vår värld. Då kan vi inte lura våra söner att det inte funkar att läsa böcker av och om tjejer.

Jag har en bekännelse till. En kanske inte så överraskande. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor. Egentligen tror jag inte att jag väljer böcker efter kön, men statistiken visar att 2/3 av de böcker jag läser har skapats av en kvinna. Lite kan det bero på att jag undviker allt för tjocka böcker. Jag väljer till exempel bort de stora amerikanerna som Jonathan Franzen, har noll intresse av Karl Ove Knausgårds självbiografiska tegelstenar och Lars Noréns dagböcker lockar inte det minsta. Jag läser däremot mycket ungdomslitteratur och feelgood, som är genrer totalt dominerade av kvinnor. Utöver det väljer jag böcker efter vad som lockar, inte efter vem som skrivit den. Inbillar jag mig.

Oavsett hur vi väljer böcker kvarstår det faktum att Augustprisets skönlitterära kategori må ha vunnits av kvinnor de senaste åren, men männen dominerar fortfarande många litterära priser. Nomineringslistorna är jämnare ska sägas, men de senaste två åren har The Bookerprize for Fiction gått till män, även om de tre priserna åren dessförinnan gått till kvinnor. De senaste tio åren är fördelningen 6-4 till männens fördel. The International Booker har delats ut elva gånger med fördelningen 6-5. Nobelpriset i litteratur är forfarande en rätt ojämställd historia med totalt 16 prisade kvinnor mot 102 män och endast 4 kvinnor sedan 2010. Vill man läsa prisade böcker är det alltså fortfarande ofta män som gäller och även om det är mycket jämnare fördelat numera är det sällan mer än hälften av priserna som går till kvinnor. Om vi återgår till Augustpriset har däremot de senaste tio skönlitterära prisen en fördelning på 3-7 till männens nackdel och jag kan förstå att det leder till reaktioner. Däremot förstår jag inte varför en man inte kan läsa och uppskatta en bok skriven av en kvinna, med en kvinna i huvudrollen. Är det så himla svårt är det dags att börja öva. Tänk på alla kvinnor som i alla tider tränat på att förstå litteratur av och om män. Vilken empatisk kompetens det gett oss.

Veckans kulturfråga v.15 2021

Det är vår i alla fall enligt almanackan om än inte helt enligt termometern. Istället är det i litteraturen jag fått leta efter våren och jag läste nyss Knäckta ägg och krossade hjärtan av Maria Ernestam, som marknadsförs som “Årets vårroman”. Dagens kulturfråga fokuserar på texter om våren. Det kan vara en bok, en dikt eller något annat.

Vilken text om våren är din favorit?

 

Det här att skriva årstidsböcker verkar vara en trend både gällande romaner och mer självbiografiska böcker. Jag tänker till exempel på Ali Smiths och Karl Ove Knausgårds årstidskvartetter, men de har jag inte läst. En bok jag har läst och som är både trevlig och underhållande är Julia och Jack av Anna Lönnqvist. Helt ärligt kommer jag inte ihåg hur mycket vår det är i boken, men omslaget är ett vackert våromslag med blommande körsbärsträd på. Jag tänker också på Den lilla staden på prärien av Laura Ingalls Wilder som utspelar sig tiden efter den långa, svåra vintern.

Det går inte heller att skriva om våren utan att nämna Karin Boye och jag vill lyfta fram dikten “Morgon” som handlar om vårsolen och kärleken och avslutas:

ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Böcker jag ser fram emot i februari

Februari är en kort månad, men jag hoppas ändå på en del läsning inte minst under sportlovsveckan. Det släpps ett gäng nya böcker som jag ser fram emot att läsa.

Djur, Lise Trembley, Rámus förlag, 1 februari

Morgonstjärnan, Karl Ove Knausgård, Norstedts, 1 februari

Snöängeln, Anki Edvinson, Norstedts, 1 februari

Hundparken, Sofi Oksanen, Albert Bonniers Förlag, 2 februari

Orkansäsong, Fernanda Melchor, Bokförlaget Tranan, 2 februari

Om tiden och vattnet, Andri Snær Magnason, Norstedts, 3 februari

Stöld, Ann-Helén Laestadius, Romanus & Selling, 3 februari

Ellens val: Det nya livet, Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, 8 februari

Ellens val: Kärleken, Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, 8 februari

Evighetstecken, Björn Sand, Norstedts, 8 februari

Små katastrofer, Sarah Vaughan, Albert Bonniers Förlag, 12 februari

Belarus omkullkastat, Dmitrij Strotsev, Rámus förlag, 22 februari

Sista natten i Paris, Ruth Druart, Norstedts, 22 februari

Ärlighetsprojektet, Clare Pooley, Printz Publishing, 22 februari

Bjälken i mitt öga, Carsten Jensen, Albert Bonniers Förlag, 23 februari

Universums minsta ljus, Sara Seagar, Norstedts, 24 februari

 

Vilka februariböcker ser du mest fram emot?

Genrer jag inte tycker om …

Inspirerad av Sincerely Johanna och hennes senaste video tänkte även jag skriva lite om genrer jag inte tycker om.

Johanna tar upp deckare och spänning som genrer hon inte läser, men det gör jag. Däremot börjar jag tröttna väldigt på allt för stereotypa poliser och många av de stora svenska deckarförfattarna går bort för att jag helt enkelt inte är intresserade av deras huvudpersoner. Det är också viktigt att det välskrivna böcker med en tydlig röd tråd och ett bra språk. Sedan är miljön viktig också och jag väljer bort i princip alla böcker som utspelar sig på ensliga små öar. Vad är det som är så himla bra med det?

Eftersom deckargenren verkligen exploderat och fortsätter att explodera om och om igen är det helt klart så att kvaliteten varierar och det gäller att leta fram guldkornen som definitivt finns.

Även när det gäller fantasy och sci-fi undviker jag det mesta. Speciellt high-fantasy med hundra miljoner karaktärer indelade i olika släkter (eller till och med olika sorters magiska varelser) och som har en massa kartor i inledningen. Här inser jag att jag kommer att få bistra kommentarer från flera bloggvänner som jag vet älskar just kartor. Men nej, det är ingenting för mig. Ska det vara släktträd och kartor så är det Per Anders Fogelströms Stadserie som gäller.

Jag gillar däremot dystopier mycket, speciellt politiska sådana som utspelar sig i en framtida värld där allt gått åt helvete. I speciellt ungdomsboksgenren finns det dock alldeles för många och för lika böcker som gjort att jag tappat intresset lite. Många försöker göra en ny Hungerspelen, men jag önskar mig helt nya och kreativa idéer.

Romance och feelgood som är för stereotyp och handlar om kvinnor som bara tänker på utseende, vikt och kläder går också bort. Väldigt många böcker i dessa genrer har en tendens att förminska kvinnor och göra dem till offer. Sådana böcker går fetbort. Däremot finns det en hel del böcker i genren också och helt klart feministiska sådana. Kalla mig gärna pryd, men jag klarar mig också utan allt för många sexscener. De ger mig helt ärligt absolut ingenting.

En genre som jag avskyr är en jag kallar “medelålders män skriver tegelstenar om sig själva och stirrar så djupt in i naveln att de knappt hittar ut”. Knausgård, Lundell och en hel rad andra författare klarar jag mig bra utan. Ännu värre med självbiografier av män som inte ens kan skriva själva, men trots spökskrivare hävdar att de ger ut en självbiografi tar jag inte heller i med tång.

Över huvud taget har jag svårt för pladdriga tegelstenar eller sådana böcker som (med ett finare uttryck) kallas “episka romaner” eller “The Great American Novel” (för tegelstenar skrivs inte sällan av amerikaner, plus size meny och allt det där).  Även här finns främst män representerade, men en och annan kvinna slinker igenom också. Jag orkar verkligen inte läsa megatjocka böcker om män som tror sig förändra världen.

Något som också är svårt är humor. Böcker som marknadsförs som roliga är sällan sådana som får mig att skratta. Jag får istället ångest av böcker som liknar Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men kan uppskatta Fredrik Backman, dock mer när han är allvarlig än när det blir för galet som i senaste boken Folk med ångest. Skrönor är också något jag avskyr och om en bok beskrivs som “mustig” drar jag öronen åt mig. Däremot skrattar jag gott åt böcker av Jonas Karlsson och Erlend Loe. Absurt är min grej.

Vilka sorters böcker har du svårt för?

 

 

Photo by Skitterphoto from Pexels

 

 

Författare som står i vägen

På Bokmässan lyssnade jag och Annaett seminarium med Milena Busquets och Guadalupe Nettel modererat av Sonja Schwarzenberger. Ett mycket bra och intressant samtal om att skriva självbiografiskt i romanform, men när de tre kvinnorna började diskutera kvinnliga och manliga författare och varför de senare får så mycket mer uppmärksamhet sa Milena Busquets att det säkert berodde på att de var bättre. Helt allvarligt. Nettel försökte få henne att medge att det var ett skämt, men Busques fortsatte att hävda sin åsikt. En åsikt hon självklart får ha. Sonja Schwarzenberger blev så provocerad att hon brast ut i ett rungande “fuck you” och uttalandet påverkade helt klart mitt sätt att se på författaren.

När jag tipsade om Milena Busquets bok Allt detta går överKulturkollo påpekade Anna att huvudpersonen var så irriterande att hon knappt kunde läsa boken. Jag tyckte också att Blanca var rätt irriterande, men jag charmades ändå av henne. Sedan lyssnade jag på Milena Busquets och blev ganska så irriterad på henne, men det spillde inte av sig på Blanca, som jag redan tagit till mitt hjärta. Om jag skulle ha läst boken efter författarsamtalet skulle jag säkert tänkt att Blanca var Milena och kanske inte tyckt att hon var det minsta charmig.

På Stockholm Literature var det istället Ebba Witt-Brattström som visade sig vara en riktigt snobbig besserwisser i sin intervju med Dong Thu Huong. Hennes före detta make, som jag alltid irriterat ihjäl mig på av samma anledning, fick mig dock att ändra uppfattning lite under Bokmässan 2014.

Ibland står författaren i vägen för sina böcker. Andra fall jag kan komma på är Carl-Johan Vallgren, som är en bra författare i många fall, men hans syn på världen klarar jag inte alltid av. Inte blev det bättre av att jag läste Myggor och tigrar, som berättar en syn på en större historia självklart, men som berörde mig illa.

Jag hade börjat mjukna något när det gäller Karl Ove Knausgård, men så kom hans jäkla cykloptext och jag återgick till att våga vägra Min kamp. Viveca Sten blev jag inte direkt mer sugen på efter På spåret, även om jag faktiskt inte irriterade mig på David Lagercrantz, som hela mitt twitterflöde verkade göra.

Ibland undviker jag att läsa böcker som riskerar att förstöra min syn på mina favoritförfattare. Lite fegt kan tyckas. Det är därför jag inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, för att slippa läsa hemska saker om Per Wästberg.

Oftast är det dock tvärtom. Författare som gör ett sympatiskt intryck, som till exempel Kjell Westö, gör att böckerna med större sannolikhet blir lästa. Lisa Bjärbo är så himla trevlig att jag absolut måste läsa hennes böcker (som också är riktigt bra) och detsamma gäller många andra författare.

Vilka författare står i vägen för din läsning och vilka gör att du vill läsa mer?

En samvetsfråga

Veckans fredagsfråga hos Bokhora handlar om huruvida vi undviker hela författarskap för att vi finner författaren osympatisk. Mitt svar är ja. Kanske lite pinsamt egentligen, då en författares person inte har speciellt mycket med böckerna att göra. Eller?

Jag svarar som Johanna K att jag har väldigt svårt för Knausgård och därför ännu inte läst någon av hans kampböcker. Tveksamt om jag kommer att göra det heller, hur ologiskt det än må verka.

Efter att ha läst Myggor och tigrar ska det mycket till innan jag tar upp en bok av Carl-Johan Vallgren igen och Bengt Ohlsson är inte heller någon favorit längre. Gubbslem som Mario Vargas Llosa ligger inte heller direkt bra till.

Är det då bara män som jag har svårt för. Självklart inte (men visst är det män som får mest mediautrymme och därmed riskerar att irritera mig mest) det finns allt kvinnor som lyckas reta upp mig också.  Liza Marklund är ett exempel. Nu läste jag visserligen om Gömda i studiesyfte i våras, men den gav knappast mersmak. Jag har svårt för det endimensionella hon förmedlar.

Så ja, jag är lite barnslig när det kommer till min läsning. Konstigt nog kan jag ha överseende med knäppheter i vissa fall, som till exempel när det gäller Marcus Birro, vars Att leva och dö som Joe Strummer faktiskt var riktigt bra.

Hur är det med dig? Vilka författare undviker du?

Bokmässepepp del 34: Bokmania

Det blir bokmässepepp även idag, då jag inte fått med alla inlägg trots allt. Hur jag kunde missa Bokmania är ett mysterium. Ivana som skriver där är nämligen svårt att missa. Alltid full av energi som smittar. Ett tips är att hålla sig nära henne under Bokmässan. Här får du lite tips på var du kan hitta henne och vad du ska tänka på:

Idag smäller det. Vad har du för planer för årets mässa?

Årets planer skiljer sig inte mycket från fjolårets då jag för första gången var med alla fyra dagarna. Jag vill träffa bokbloggare och förläggare som jag haft nätkontakt med under det gångna året (och lära känna nya) och jag ska klämma och lukta på en massa böcker. En och annan räkmacka kommer att slinka ner liksom ett och anat glas vin vid torsdagens mingelmaraton. Sedan vill jag hinna med ca tio seminarier och hoppas på massor av intressanta program i montrarna. Jo, en sak till. Jag hoppas få tips på bra böcker från de små nordiska länderna.

 

Vilken författare vill du absolut lyssna till?

Karl Ove Knausgård, Merethe Lindström och Jonas Gardell är givna men också översättaren Erik Andersson som står för nyöversättningen av Ulysses (som jag hade som mitt stora sommarläsningsprojekt). Jag får hålla mig till de nordiska författarna eftersom jag inte behärskar engelska tillräckligt bra för att lyssna på de utländska författarna. Vilket retar mig jättemycket, men inget att göra åt.

 

Vilken monter missar du inte?

Oj, det är ett flertal, listan skulle bli lång. Kort kan jag säga att det framför allt är de mindre förlagens montrar som jag kommer att besöka. Eftersom jag gillar ljudböcker blir det också några besök i montrar med den varan, liksom montrar som har med e-böcker och läsplattor att göra.

 

Är det någon författare du köper en signerad bok av?

Jag är väldigt svag för signerade böcker så det är mycket trolig att jag slår till om tillfället ges. Men då måste det vara någon som är lite speciell. Förra året köpte jag en bok signerad av Herta Müller och året innan av Erica Jong. Vi får se.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Sofi Oksanen är absolut en favorit. Sedan gillar jag Karl Ove Knausgård och Jón Kalman Stéfansson. Och jag är mycket nyfiken på Merethe Lindström.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Ta av ytterkläderna och ha bra skor (helst gympadojor) på fötterna. En ryggsäck är ett måste för det går inte att bära bokkassar i handen hela dagen. En vattenflaska är också ett måste, liksom en smörgås eller annat att tugga på för att fylla på energin. Kaffet kan man få gratis i vissa montrar (bra att notera sådana när man passerar dem), vilket är bra för man vill ogärna stå i de långa köerna vid fikaställena. Ta kom-ihåg-bilder med mobilen för att t.ex. hitta tillbaka till vissa montrar när du tänker att “den boken köper jag senare”. Det är också bra att ha koll på vilka montrar som har wifi och en plats att slå sig ner på en stund.

Det där med ytterkläder är ett bra tips. Det är lätt att bli dumsnål och tänka att garderobsavgiften är onödig (done that) och i sammanhanget är den lilla summan definitivt försumbar. Jag har ännu inte fastnat för herr Knausgård, men i övrigt håller jag med om vilka författare som är värda att se. Det kommer att bli fyra roliga och intensiva dagar. Och jag tar gärna emot tips på montrar med wifi!

 

Knausgård väcker känslor

Jag har inte läst Min Kamp, egentligen av två anledning:

1. jag blev trött på boken redan innan den kom ut på svenska och

2. det faktum att memoarer inte brukar vara min grej.

Möjligen har jag fel och jag har gått från att vara helt ointresserad till att bli lite nyfiken. Främst eftersom författaren gjorde ett trevligt intryck i Babel, men också för att fatta grejen. Någonting speciellt måste denne man ha, då han orsakat så enormt mycket debatt.

På DN:s kultursidor har Jens Liljestrand och Ann Heberlein hamnat i någon form av konflikt. Liljestrand hyllade Min Kamp 3 i sin recension

Ann Heberlein skrev en, inte så lite syrlig, artikel om hur män drömmer om att bli som Zlatan och Knausgård och skriver bland annat:

Vad är det då med de här männen, Zlatan från Rosengård och Knausgård från fjordarnas land som utövar en sådan oemotståndlig lockelse på sportjournalister och kulturskribenter i alla åldrar men framför allt av ena könet? De personifierar drömmen om Mannen, såsom mannen drömmer om mannen. Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker. Män som är män och inte fjantar runt i Stockholms innerstad, kindpussas och twittrar.

Denna artikel gjorde Liljestrand minst sagt irriterad och med kvällstidningsord kan man definitivt säga att han rasar.

Debatten gör att jag blir lite mindre sugen på att läsa Knausgårds böcker igen och Min kamp rasar längre ner i läshögen.  Vad säger ni som läst, är Min kamp böcker för män? Kommer jag att bli lika provocerad som Heberlein?

Knausgård själv verkar inte riktigt bekväm med den uppmärksamhet han fått och säger sig vilja sluta skriva för att kunna leva ett mer anonymt liv. Frågan är om det hjälper. Om han väntat med sin nya frisyr hade den varit en riktigt bra förklädnad.

 

Så här tänker jag nu om Sommar

Alla bloggare har gjort det, skrivit om årets sommarpratare alltså. Det blir ett inlägg här ändå. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg vilka sommarpratare jag faktiskt planer att lyssna på. Dessutom är det lite kul att se vilja jag oväntade favoriter som sommaren visar sig bjuda på och vilka säkra kort som faktiskt håller.

Förra året tillhörde Per Johansson, Johannes Anyuru, Ulf Malmros och Josefin Bornebusch favoriterna. Det går fortfarande att lyssna på deras program om du klickar dig in i arkivet. Jag kan också rekommendera Håkan Nessers vinterprogram från i julas.

Vad bjuder då P1 på i sommar? 58 sommarpratare med start 25 juni, då det är dags för Mark Levengood att ta på sig midsommarkransen och prata loss. Jag gillar Levengood, men hans röst är så mjuk och behaglig att jag ibland dåsar till. Det hände i alla fall då jag lyssnade på hans senaste som ljudbok.

 

Vill gärna lyssna på

Timbuktu (29 juni)

Maria Wetterstrand (30 juni)

Henrik Larsson (2 juli)

Beate Grimsrud (3 juli)

Freddie Wadling (10 juli)

Gustaf Hammarsten (12 juli)

Dilsa Demirbag-Sten (13 juli)’

Ann Petrén (16 juli)

Carl Bildt (17 juli)

Sara Stridsberg (21 juli)

Fredrik Gertten (22 juli)

Babben Larsson (23 juli)

Pia Sundhage (26 juli)

Barbro Lindgren (31 juli)

Birgitta Ohlsson (1 augusti)

Patrik Sjöberg (5 augusti)

Yukiko Duke (6 augusti)

Daniel Adams-Ray (9 augusti)

Cecilia Forss (10 augusti)

Cecilia Uddén (13 augusti)

Karl Ove Knausgård (14 augusti)

Gina Dirawi (18 augusti)

Ghita Nørby (20 augusti)

 

Kanske, om jag ändå sitter vid radion

Mark Levengood (25 juni)

Torgny Lindgren (26 juni)

Thomas Johansson ( 1 juli)

Karin Broos (8 juli)

Martin Fröst (19 juli)

Lars Ohly (25 juli)

Olof Wretling (29 juli)

Helena Bergström (30 juli)

Håkan Juholt (7 augusti)

Johan Wester (12 augusti)

Ann Olivecrona (16 augusti)

Bengt Palmers (17 augusti)

Petra Marklund (19 augusti)

Leif GW  Persson (21 augusti)

 

Nja, jag är tveksam

Göran Gudmundsson (28 juni)

Nanne Grönwall (4 juli)

Sven Nylander (7 juli)

Jonas Jonasson (9 juli)

Carl-Gustaf Wachtmeister (11 juli)

Lars-Eric Aaro (14 juli)

Ulf Brunnberg (15 juli)

Jan Carlzon (24 juli)

Kjerstin Dellert (27 juli)

Leif Mannerström (2 augusti)

Alice Bah Kuhnke (3 augusti)

Vicky von det Lancken (8 augusti)

 

Kan bli årets överraskning

Clara Lidström (Underbara Clara) (27 juni)

Ville Virtanen (5 juli)

Sylwia Schwaag Serger (6 juli)

Anna Kåver (18 juli)

Monica Nyström (20 juli)

Claes Hulting (28 juli)

Owe Wikström (4 augusti)

Barbro Osher (11 augusti)

Ubah Musse (15 augusti)

 

 

Vilka sommarpratare ser du fram emot att lyssna på och vilka klarar du dig utan?

 

Vad vet du förresten om gamla sommarpratare? Testa dina kunskaper här. Jag fixade bara 5 rätt av 10. Måste vara för att jag är så himla ung, för det kan väl inte bero på att jag har taskigt minne?!

Att läsa i juni

image

Det blev en del läst i maj till slut, men inte riktigt det jag tänkte. Som det brukar alltså. Ändå fortsätter jag oförtrytligt med mina läsplaneringar.

Norrlands svårmod av Therése Söderlind blev inte läst då jag inte kunde komma till bokcirkeln. Denna månaden är tanken att den ska bli läst. Det ska också nästa månads bokcirkelbok Niceville, som stått i min hylla löjligt länge.

Min kamp 1 av Karl Ove Knausgårdoch February av Lisa Moore måste läsas för att sedan lämnas tillbaka till biblioteket.

Två månader har jag planerat att läsa Extremely loud & incredibly close av Jonathan Safran Foer, men jag har varit rädd att förstöra läsupplevelsen med min trötta hjärna.

Grejen är att det inte är större chans att just dessa böcker blir lästa om de så skulle stå ensamma på listan. Jag funkar liksom inte så. Någon gång blir de lästa, eller inte. Det lutar i alla fall åt att just dessa böcker blir lästa.

Lika bra att köra på med andra ord.

Fler ungdomsböcker står på väntelistan. Lika bra att läsa innan sommarlovet då jag sällan läser några ungdomsböcker alls.  Kanske möjligen i år då det finns så himla många bra böcker som väntar. Jag tänker närmast på Nybörjarguide till livet eller kaosteori av Lia Hills, Den jag var av Meg Rosoff, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld och En gång av Margaret Wild.

I högen finns också Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson, Dockan Bella av Nina Bouraiou samt the Summer book av Tove Jansson.  Alla lär de inte bli lästa, men några blir det säkert.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: