Veckoutmaning

Vad jag ser fram emot

Kulturkollo fokuserar vi på nystart den här veckan och veckoutmaningen handlar om saker vi ser fram emot i höst.

Eftersom jag är en ganska lat person skulle jag gärna har sommarledigt några veckor till och hinna läsa fler av böckerna i min aldrig sinande TBR-hög. Jag gillar också värme mer än höstmörker. Samtidigt händer det en hel del trevliga saker under hösten, som jag inte vill vara utan.

Redan på lördag drar jag och Anna till Louisiana och besöker litteraturfestivalen där. Det är premiärbesök för mig och jag ser mycket fram emot det. Självklart bloggar jag under dagen.

Nästa stora händelse i höst är självklart Bokmässan i Göteborg. Det är bekvämt att den är på hemmaplan, men samtidigt är det svårt att hinna med vardag och fest samtidigt. I år har vi en studiedag inplanerad på torsdag, men fredagen har jag inte riktigt löst ännu. I vanliga fall hade jag kunnat ta ledigt, men just i år är det lite extra svårt.

Kultur jag ser fram emot är filmen Downton Abbey som har premiär i september. Jag är också spänd på att få veta vilka som får Nobelpriset i litteratur för 2018 och 2019. Det brukar avslöjas en torsdag i oktober.

 

Photo by Johannes Plenio on Unsplash

En gudomlig dejt

Carolina på Kulturkollo leker matchmaker (finns det ens ett svenskt ord för det) i veckan och låter en nordisk gud träffa en utländsk på en mer eller mindre trevlig plats. Uppgiften är alltså att konstruera och därefter skriva om en gudomlig dejt.

Själv föddes jag i april, den 26e närmare bestämt och det var på en fredag. Det betyder att träffen jag ska spekulera kring är en mellan Freja och Poseidon i en herrdusch på O-ringen. Joråsåatte …

Att Poseidon duschar känns helt naturligt, men att han skulle få för sig att springa i skogen lite mer otroligt. Kanske anordnas O-ringen just denna gång vi havet? Det skulle förklara mycket. Freja, som vid behov kan förvandla sig till en falk ger också en ledtråd till att vi måste befinns oss vid havet. Jag bestämmer helt enkelt det. Freja skulle väl kunna springa över fälten också kanske och Poseidon gillar ju hästar, så kanske vid fälten nära havet? Typ Österlen?

Att Freja skulle slinka in i herrduschen känns i alla fall ganska troligt, kärlekens och fruktbarhetens gudinna som hon är. Det gäller ju att inspektera innan man parar ihop ett de lyckliga tu. Damduschen blir alltså nästa stopp.

Vad talar då den mäktige grekiska havsguden och den kanske inte lika mäktiga nordiska gudinnan om?

Mycket troligt diskuterar de djur. Freja åkte runt i en vagn som dras av katter och ibland bytte hon dem mot stridsgalten Hildisvin. Poseidon symboliseras istället av delfinen och dessutom skapade han enligt legenden den första hästen med hjälp av sin säd.

På tal om säd, så var Freja en fruktbarhetsgudinna och Odens älskarinna. Även Poseidon verkar ha tagit lite lagom allvarligt på äktenskapets trohet och kanske är det något de diskuterar.

Eller så pratar de helt enkelt om var de hittade kontrollerna. Vad vet jag.

När jag surfade runt för att hitta information om dessa gudar, hittade jag ett test som avgör vem du, just du, är i nordisk mytologi.

Jag blev Skade, en jättinna som gifter sig med havsguden Njord. Hon valde honom efter att ha sett hans fötter, som tydligen var superdupersnygga. Egentligen hade hon velat ha Balder. Lite ironiskt är det att jag skulle vara vildmarkens gudinna, som dessutom jagar på skidor. Jag gillar varken vildmark, jakt eller skidor.

Saker jag hyser en hatkärlek till

I veckans tema undersöker vi på Kulturkollo den tunna linjen mellan kärlek och hat. Utmaningen är att presentera kultur som vi älskar och hatar, eller kanske älskar att hata, eller hatar att vi älskar. Mitt inlägg kan med lite god vilja tolkas som något kulturellt, i alla fall helt klart något som är en del av vår kultur.

Det första jag kom att tänka på är nämligen  Twitter. Det finns så mycket jag gillar med Twitter och så otroligt mycket jag avskyr. Eftersom jag är lite dum i huvudet befinner jag mig just nu i en diskussion med några anonyma högertroll och sådana borde jag definitivt undvika. Det är som Matt Haig konstaterar i sin bok Anteckningar från en orolig planet att sådana diskussioner kan ta en del kraft, men jag är ganska bra på att aktivera mitt teflonskydd och det mesta rinner av mig. Det enda som fastnar är faktiskt när andra lärare uttrycker en skev syn på barn med svårigheter i skolan och skuldbelägger dem och deras föräldrar. Då blir jag arg och ledsen på riktigt.

Som koncept är ändå Twitter väldigt trevligt. Just den levande diskussionen och det faktum att det går att få snabba svar av till exempel politiker och journalister är unikt. Snabbheten är Twitters styrka, men också dess svaghet. Många är dock de kontakter jag fått på Twitter med främst andra lärare och det är både lärorikt, trevligt om än ibland frustrerande när debatten blir hård.

Twitter alltså, jag nöjer mig med det, även om jag hade kunnat skriva om amerikanska Bachelor (som jag nog ändå gett upp till slut) alla musiktävlingar eller ännu värre Talang, där folk gör allt möjligt och omöjligt. Dåliga böcker som jag vet att jag borde gilla, men där är det kanske mer hatkärlek utan kärlek.

För att inte tala om månaden maj. Älskade, hatade maj, som är så vacker och fin på många sätt, men som också är vansinnigt stressig. Mycket handlar om jobbet, mem också alla sociala aktiviteter som ska hinnas med. Helst vill jag bara vara ledig och sitta ute och läsa. Sådana dagar är maj en fantastisk månad. Idag är en sådan dag. Hela dagen ska jag förtränga att jag egentligen har massor att göra.

Jag är alltid trött och stressad i maj, mest på grund av jobbet där det finns tusen saker som ska göras. Som att rätta och bedöma elevers inlämningar. Det är något jag på ett sätt älskar (hm, kanske starkt ord) då det är kul att få ta sig in i deras tankar, men samtidigt inte gillar alls, då jag mycket hellre planerar och genomför än avslutar. Att avsluta är inte min grej, men det är skönt när det är klart. Hatkärlek där också alltså. När det gäller betygen som till slut aka sättas finns det absolut inga positiva känslor alls.

Det bästa med våren

Den här veckan befinner vi oss mellan hägg och syrén på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om att dela de tre bästa sakerna med våren. Jag älskar våren, nästan lika mycket som sommaren och skulle kunna lista långt fler, men idag har jag faktiskt ansträngt mig för att följa reglerna. I alla fall nästan.

Ljuset Att kvällarna blir ljusare får mig att känna mig ljusare i sinnet. Det är som att min hjärna långsamt vaknar från sin vinterdvala och jag gör mig redo för att faktiskt fixa att läsa de där utmanande böckerna igen. Jag ska bara sätta alla betyg först, men sen, då ska jag läsa.

Värmen Jo, nu har det förvisso haglat i veckan, men det har ändå varit några varma dagar när jag har kunnat sitta ute och läsa. Vi har till och med grillat och ätit ute. Det är fina grejer. Jag älskar när vi kan börja använda vår altan som ett extra vardagsrum.

Färgerna Jag är riktigt allergisk mot i princip alla knoppande träd, utom (förvånansvärt nog) björk. Från al och hassel till gräs snorar och nyser jag konstant, men det är det lätt värt. Jag älskar nämligen vårens färger som tar över efter den trista gråskalan som vintern bjuder på. Den gula tussilagon, blå och vit sippa, gröna blad, tulpaner i regnbågens färger, de rosa och vita blommorna i fruktträden. Jag älskar alla blommande vårtecken.

Fåglarna Jag älskar blommor, men fågelkvitter ger mig nästan ännu mer vårkänslor. Den fågel som gör mig absolut gladast att se är sädesärlan, som verkligen är en symbol för vårens ankomst. Än har jag inte sett någon, utan får nöja mig med citronfjärilar som levande vårtecken.

Se där, typ tre bra saker med våren. Lite måste jag få tänja på gränserna.

 

Photo by bady qb on Unsplash

En grym utmaning

April är den grymmaste månaden hävdar vi på Kulturkollo den här veckan och så här lyder veckans utmaning:

Veckans utmaning blir en “välj snabbt”-variant med påsktema. Välj ett av svaren nedan och motivera gärna!

  • Påskhelgen – grymt avkopplande eller grymt stressigt? Nu blir årets påsk lugnare än den brukar, men helger som innebär sociala måsten stressar mig alltid. Jag försöker lära mig att slappna av men det går sådär. Påsken är ändå bättre än julen och det verkar dessutom som att det blir fint väder.
  • Påskmust grymt gott eller grymt överskattat? Gott, gott! Konstigt nog dricker jag sällan speciellt mycket påskmust jämfört med hur mycket julmust jag lyckas hälla i mig.
  • Påskekrim – grymt peppad eller grymt trist? Jag är inte alls peppad på deckare just nu tyvärr. Synd, då påskekrim är en fin tradition.
  • Påskäggsjakt – grymt kul eller grymt jobbigt att fixa? Grymt jobbigt även om jag inte behöver fixa. Lekar och tävlingar är inte min grej och det gäller även påskäggsjakt.
  • Påskkärringargrymt sött eller grymt fånigt? Jo med det är fint ändå, men visst är de ganska få nu för tiden? Fördrar i alla fall påskkärringar framför alla halloween-kostymer.

Foto: Kaboompics 

Det som surrar, brusar och bökar

Igår kom jag till jobbet och var helt säker på att det var två jobbveckor kvar till påskledigheten, men snart blev jag varse att det endast är en. Ja, knappt en nu då. Reaktionen blev glädje blandad med akut stress. Det som inte hinns med till påsklovet hinns inte med alls, lyder det gamla lärartalesättet och jo, det brukar tyvärr stämma.

Av de fem kurser jag har just nu känner jag mig hyfsat lugn i två. De andra tre ger mig rejäla stresshysterier. Runt i skallen snurrar saker jag borde hinna gå igenom (mitt ansvar), uppgifter jag verkligen behöver ha in (elevernas ansvar) och virtuella högar med uppgifter jag behöver bedöma (mitt ansvar) samt ett gäng kompletteringar som behöver konstrueras (mitt ansvar) och genomföras (elevernas ansvar)

Veckans utmaningsfråga på Kulturkollo den här veckan lyder: vad surrar, brusar och bökar i ditt huvud just nu? och jag planerar att bjuda på ett inlägg som är ungefär lika osammanhängande som min hjärna är just nu.

Hur ska jag hinna med allt jag vill och måste göra under påsken och ändå få tid att varva ner? Det är kanske det jag funderar mest på just nu. Svaret är att det troligen inte blir mycket tid över när de nära och kära fått sitt, men i år hoppas vi kunna minimera de sociala aktiviteterna och försöka ta det lugnt med familjen så mycket det bara går.

Har det kommit några bra deckare att läsa under påsken? En genre som kan vara så himla bra och så väldigt tråkig. Jag är lite sugen på The Stone Circle den nya boken om Ruth Galloway av Elly Griffiths, men den kommer inte alls i april som jag trodde, utan i början av maj. Den får alltså vänta, men å andra sidan har jag en massa andra böcker att läsa.

I helgen gjorde jag förresten ett drastiskt val. Jag bytte BookBeat mot Nextory. Egentligen är det vansinne att ens ha två e-bokstjänster, men så får det vara i alla fall ett tag. Jag börjar med två gratisveckor på Nextory och sedan får jag utvärdera. Storytel har jag kvar, men jag gillade de förbättringar Nextory gjort sedan jag testade dem sist. BookBeat har däremot fått ett sämre utbud, eller så handlar det kanske framför allt om att de har en riktigt dålig översikt på sin sida, vilket gör att jag har svårt att hitta rätt. Dessutom saknar jag att kunna sätta bokmärken och skriva anteckningar digitalt när jag läser.

Fint väder betyder uteläsning och pollen i massor, medan dåligt väder betyder inneläsning, mindre pollen och även en del tv-tid. Vilket är egentligen bäst under påsken? Lite av varje hoppas jag på, men gärna så lite pollen som möjligt. Våren är en underbar årstid, men just kliande ögon och rinnande näsa hade jag klarat mig utan.

Något som verkligen surrar rejält är alla smådjur som vanar. Jag har fått sjukt många, riktigt stora myggbett som kliar galet mycket. Jag fattar inte hur myggen har lyckats hitta till både rygg, rumpa, lår, vad, mage och bröst. Rätt skickligt. Av de flygande varelserna har jag två favoriter, citronfjärilen och sädesärlan. Båda fina vårtecken, men än så länge är det bara citronfjärilen jag sett. Skönt att det var en gul fjäril jag såg först, för då ska ju sommaren bli fin.

Ungefär det här surrar i mitt huvud just nu. Och en massa annat som jag inte ens kan få tag på.

Vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland

Kulturkollo har tema Tyskland den här veckan och det var ett av vårens teman som gjorde mig mest nervös. Tysk litteratur är sällan min grej, men egentligen är det nog mer en fix idé än ett faktum. Det finns en rad tyska böcker jag läst och inte tyckt om, men jag har faktiskt läst några bra också. Som svar på veckans utmaning om vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland får några av favoriterna ta plats.

Jag tänker på en trio böcker som jag faktiskt tyckt riktigt mycket om:

Igår skrev jag ett inlägg på Kulturkollo om boken Look at me av Mareike Krügel. Det är en riktigt bra bok om Kat, en mamma som försöker jonglera ett oräkneligt antal saker under en helg. Dottern lyckas få sin mamma att hämta henne i skolan, genom att framkalla näsblod och bloda ner såväl klassrum, som korridor och rektorns rum. Sonen vill presentera en flickvän. Ena grannen lyckas bli av med tummen i en trädgårdsrelaterad olycka och ockuperar Kats vardagsrum tillsammans med sin partner. En gammal universitetskompis (som varit förälskad i Kat) väntas på besök och maken Costas, han stannar kvar på jobbet i Berlin under helgen, trots att han brukar veckopendla. Kaos alltså, men ett humoristiskt beskrivet sådant.

Stopptid av Juli Zeh är riktigt bra och riktigt obehagligt. Extra mycket så, då dykning är något som skrämmer mig. Huvudpersonerna Sven och Antje driver en dykskola på Lanzarote. De är ett par, men känns mer som vänner än älskande. Mest är de ett bra team. Till dykskolan kommer två gäster, en ung skådespelerska, Jola, som förbereder sig för en roll och hennes älskare Theodor, en känd men inte direkt produktiv författare. Märkliga saker börjat att hända och vi får veta en del om deras kanske inte så hälsosamma förhållande.

Och så slutligen Timur Vermes satiriska roman Han är tillbaka, som är en av mina tyska favoritböcker. Berättelsen om hur Hitler vaknar upp i sin bunker och vandrar ut i vårt moderna samhälle är riktigt underhållande, samtidigt som hans fortsatta popularitet är skrämmande. Boken säger (tyvärr) en hel del om vårt samhälle idag, där personkulten helt klart lever och frodas och där långt ifrån  alla förebilder är bra sådana.

Annars tänker jag egentligen på helt andra saker än litteratur när jag tänker på Tyskland. Jag tänker på ordning och reda, på Angela Merkel och hur hon framstått som en av de få, vettiga, europeiska ledarna. Märkligt nog tänker jag också på tennisspelaren Boris Becker och då främst som motståndare till Stefan Edberg. De spelade en legendarisk final i Franska öppna sommaren 1990, när vi befann oss på semester i Europa. Jag såg den på en campingplats, där de flesta hejade på Boris Becker. Efter att ha förlorat 2-0 i set till 2-2 vann Edberg till slut med 6-4 i avgörande sätt. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan.

Under samma semester tog Tyskland VM-guld i fotboll och när jag tänker på tysk fotboll väcks också känslor i mig, men då känslor av ilska och frustration. Tyska landslaget är bra, det är de, men jag vill faktiskt aldrig att de ska vinna. Det är en ologisk känsla, men så är det.

Mina tankar går sedan till Alphaville och deras klassiska album Forever young som i år fyller 35 år (jisses!).  Jag absolut älskade titellåten när den kom, men tyckte kanske ännu mer om Big in Japan. Bandet är just nu ute på en jubileumsturné och dessutom ges skivan ut i en speciell jubileumsutgåva med bonusmaterial. Kanske något att införskaffa?

Slutligen tänker jag på Berlinmuren, hur den delade ett land och en stad och hur den slutligen öppnades 1989, för snart 30 år sedan. Det känns länge sedan, men var egentligen ganska nyss. Då levde vi i ett helt annat Europa, vilket vi borde tänka på ibland nu när det förändras igen. När de högerextrema partierna blir fler och när EU börjar knaka i fogarna.

© Yann Forget / Wikimedia Commons 1 november 1989

CC BY-SA 3.0

 

Kulturkollos veckoutmaning: Mitt i livet

Kulturkollo skriver vi den här veckan under titeln “Mitt i livet” och ja, där befinner jag mig förhoppningsvis. I april fyller jag 45 och med både bra och dåliga gener i släkten kan det gå lite som det vill. Något jag blivit brutalt medveten om den senaste tiden.

Uppgiften den här veckan är att skriva om kultur som kan kopplar till den här mitten av livet, medelåldern eller vad vi nu ska kalla den. Krisernas tid när barnen blir äldre och livet går på tomgång, eller möjligheternas tid då barnen blir äldre och det faktiskt går att göra saker för sig själv.

Nu vet jag egentligen inte hur gamla Miles och Jack i Sideways är, men filmen känns som en typisk medelålderskrisfilm, där livet inte riktigt blir som man tänkt. Jack ska gifta sig och innan det sker tar hans vän Miles med honom på en vinresa som urartar.

Egentligen var de inte ännu medelålders, men kanske hade de nått 32, vilket jag hört är den statistiska gränsen för yngre medelåldern. Serien jag tänker på är Thirty something, eller Livet runt trettio som den hette på svenska där vi får följa ett gäng vänner som försöker leva livet så gott det går. Vardagsdrama när det är som bäst. En av huvudrollerna spelades av Ken Olin, som är en av mina absoluta favoritskådespelare. Han har förutom att spela i en rad tv-serier också producerat serier som Brothers & Sisters och den helt fantastiska This is Us. Två andra serier som passar in på temat “mitt i livet”.

Det blir inga böcker här idag, för det planerar jag att skriva om på Kulturkollo senare i veckan.

 

O spanar på vårnyheter

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att spana framåt och berätta om kultur vi absolut inte vill missa framöver. Jag har valt ut tre böcker, tre tv-serier och tre filmer som jag ser fram emot i vår.

Böcker

Jag ser väldigt mycket fram emot All den luft som omger oss av Tom Malmquist, som ges ut av Albert Bonniers förlag 22 mars.

En ny bok av Jonas Karlsson är en stor sak. I början av april ges Regnmannen ut av Wahlström & Widstrand.

En annan favorit är Mia Öström, vars nya bok Mitt hjärta borde slå någon annanstans ges ut av Gilla förlag i april.

Tv-serier

Familjedramat Northern Rescue med bland andra William Baldwin har premiär på Netflix i mars. Baldwins karaktär förlorar sin fru och flyttar därefter hem till det lilla samhälle där han växte upp. Med sig har han sina tre barn.

I serien After Life är det istället Ricky Gervais karaktär som mister sin fru och därefter förvandlas han totalt. Gervais är ojämn, men när han är bra är han sjukt bra.

I Turn up Charlie spelar Idris Elba en misslyckad DJ som blir nanny till en väns dotter. Låter galet, men jag gillar Elba och skulle vilja se hur han funkar i en komediserie.

Filmer

Cold case Hammarsköld är en dokumentär om mordet på den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarsköld. De går upp på bio i mars, men kommer också att sändas på Svt.

Franska favoriterna Juliette Binoche och Guillaume Canet spelar huvudrollerna i franska filmen Non-fiction, som handlar om bokbranschen, utspelar sig i Paris och verkar ungefär hur bra som helst.

I maj har filmen om Elton John premiär. De har fått titeln Rocketman och artisten själv porträtteras av Taron Egerton, som tidigare spelat Eddie the Eagle, men som är ett nytt namn är mig.

Bryt ihop och kom igen

I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.

Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.

Bitterfittan av Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.

Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.

Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.

 

 

Photo by Aarón Blanco Tejedor on Unsplash

 

%d bloggare gillar detta: