Alexandra Pascalidou

Från suffragetter till #metoo från Bokmässan 2019

Under årets digitala mässa kommer jag att flytta bokmässeinlägg från Kulturkollo hit. Det här är ett seminarium från förra året som inte blev riktigt så bra som jag hoppats, men ändå gav en del.


Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28/9-2019

Vem får Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok?

Nu har jag läst alla de böcker som är nominerade till Augustpriset i kategorin Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok. Här är mina tankar om böckerna.

Comedy queen av Jenny Jägerfeld är min absoluta favorit. Det är en helt briljant bok för mellanåldern om Sasha som just mist sin mamma. Trots det svarta innehållet lyckas Jägerfeld locka till skratt. En suverän kombination av värme och allvar.

Rymlingarna av Ulf Stark och Kitty Crowther kan mycket väl vinna priset. Det är en fin bok om en pojke och hans farfar, men ganska lik de böcker Stark brukar skriva. Bra och riktigt fin, men kanske inte så originell eller nyskapande.

Gropen av Emma AdBåge är min favorit bland de bilderböcker som är nominerade. Det är en spännande och rolig bok om barns lekar och de vuxnas regler som förstör. En berättelse med fina och innehållsrika illustrationer som verkligen inbjuder till samtal.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en skildring av några förintelseöverlevares upplevelser under och efter kriget. En otroligt stark bok som ger nya perspektiv på krigets fasansfulla händelser, något som behövs mer än någonsin i vår tid. Formatet gör också att den kan nå läsare som andra böcker kanske missar.

Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg är ännu en allvarlig bok som tar upp teman som klass och barnfattigdom. Huvudpersonen följer med sin mamma som städar hemma hos Harald Henriksson och hans familj, men förstår inte att Harald är något annat än en kompis. En viktig bok förvisso, men jag har svårt att se vem jag skulle kunna läsa den med.

Regn av Anders Holmer är den av de nominerade böckerna som jag tycker minst om. Den är stilren och snygg, men också lite för slätstruken och tråkig. Nu har jag inte läst den tillsammans med barn, men jag har svårt att se hur Regn skulle skapa några intressanta samtal.

 

Det är mycket svärta och mycket allvar i alla de böcker som nominerats i år. Gropen är kanske den bok som är mest lättsam och peppig, utan att bli banal. Såväl Jenny Jägerfeld som Ulf Stark lyckas dock kombinera det svarta med en stor dos humor, vilket faktiskt gör att de får fram sitt budskap tydligare. Även i Vi kommer snart hem igen förmedlas ett hopp. Även om jag helst vill att Jägerfeld vinner blir jag glad om någon av dessa fyra titlar tar hem priset.

När det gäller de två andra kategorierna har jag läst alldeles för lite för att kunna önska vinnare. Faktiskt var det ovanligt få av de nominerade som jag ens vill läsa. Jag blir gladast om Sami Said vinner priset för Bästa svenska skönlitterära bok, men tror att Linnea Axelsson tar hem det. När det gäller fackboksklassen håller jag en extra tumme för Alexandra Pascalidou och Jens Liljestrand.

Augustgalan, den 30:e i ordningen, börjar klockan 17.00 ikväll och kan ses här.

Oväntade nomineringar till Augustpriset

Idag avslöjades de 18 nominerade till årets Augustpris, som firar 30-årsjubileum. Igår tippade jag de nominerade och det gick åt skogen. Totalt prickade jag in 4 av de 18 nominerade och mycket handlar det om att de titlar som nominerats varken tillhör de största snackisarna, eller de böcker som lockar mig. Det märks på det väldigt lilla antal av de nominerade som jag faktiskt vill läsa.

De nominerade är:

Bästa svenska skönlitterära bok

Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, Polaris. Debutbok. Vill absolut läsa.

Socialdemokratiska noveller, Björn Runeborg, Modernista. Tveksam, men har å andra sidan aldrig läst något av honom, så kanske ändå.

Ædnan, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlag. Lockar inte mig, men många kritiker.

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Albert Bonniers förlag. Årets lyrikrepresentant är en oväntad sådan.

En shtetl i Stockholm, Kenneth Hermele, Weyler förlag. En glad överraskning och en bok som lockar.

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & Kultur. Roligt att Said blir nominerad.

Bästa svenska fackbok

Gubbas hage, Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag. Den här borde jag tänkt på.

Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris, Martin Gelin och Karin Pettersson, Natur & Kultur. Inte riktigt min kopp te, men kanske kan vara spännande.

Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg, Jens Liljestrand, Albert Bonniers förlag. En författare jag vill veta mer om.

Svälten. Hungeråren som formade Sverige, Magnus Västerbro, Albert Bonniers förlag. Låter intressant, men tung.

Mammorna, Alexandra Pascalidou, Bokförlaget Atlas. Fackboksklassens roligaste överraskning.

Lars Tunbjörk, Retrospektiv, Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan, Bokförlaget Max Ström. Säkert intressant och en typisk pristagarnomineringsbok.

Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok

Gropen, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren. En fantastisk författare och en bok jag gärna läser.

Vi kommer snart hem igen, Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Natur & Kultur. En bok jag läste igår och skriver om imorgon.

Hemma hos Harald Henriksson, Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Lilla Piratförlaget. En bilderbok om klass och orättvisor.

Rymlingarna, Kitty Crowther och Ulf Stark, Lilla Piratförlaget. En bok som tillhör kategorin “den borde jag tänkt på”.

Regn, Anders Holmer, Natur & Kultur. En bok för de yngsta.

Comedy queen, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren. En av mina favoriter i år.

 

Jag tippade som vanligt dåligt, men var långt ifrån ensam om det. De på förhand stora favoriterna fanns, med några undantag, nämligen inte med bland de nominerade.

De jag lyckades pricka in var Ædnan av Linnea Axelsson i den skönlitterära klassen, där favoriterna Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri lyser med sin frånvaro, medan jag blev väldigt glad över Sami Saids nominering. Jag har inte läst någon av de nominerade och vill läsa två, Saids bok och Karin Smirnoffs debut. Möjligen också Kenneth Hermeles självbiografiska bok.

Ett rätt fick jag även i fackboksklassen, där Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg nominerades precis som jag trodde. Kategorins glädjande överraskning var Alexandra Pascalidous nominering. Jag har inte läst någon av de nominerade böckerna och vill läsa de två nämnda.

Och så den synnerligen spretiga barn- och ungdomsbokskategorin, där ingen bok för tonåringar eller unga vuxna finns bland de nominerade. Jag gissade rätt på två titlar och det är också de jag läst. Gladast är jag för Jenny Jägerfelds nominering och att Jessica Bab Bonde och Peter Bergtings seriebok om förintelsen finns med bland de nominerade titlarna. I övrigt läser jag gärna Emma Adbåges bok, liksom Ulf Starks sista bok som han gjort tillsammans med Kitty Crowther.

De här 18 böckerna är säkert alla värda sina nomineringar, men helt ärligt känns urvalet ovanligt ointressant. Rent subjektivt då. Jag har läst två av de nominerade och vill läsa sju till. Hälften av titlarna alltså. Det handlar inte om att jag tippat fel, utan om att jag inte lockas av de nominerade böckerna.

Vad tycker du om årets nominerade?

 

Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar “pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.

Höstböcker del 1

9789100136550

Jag har börjat bläddra i Svensk Bokhandels höstkatalogen aka #boblmafbibeln och tänkte bjuda på några inlägg om bäcker jag ser fram emot. Egentligen vill jag inte alls tänka på hösten, men när det gäller böcker gör jag ett undantag. Då kör vi, från första sidan till sista. Och nej, det blir ingen genomgång av alla höstens böcker, utan bara de jag vill läsa. En sammanfattande lista hittar du här.

Jag gillar verkligen böckerna om Siri Bergman och i höst kommer fjärde boken om henne som heter Mannen utan hjärtaCamilla Grebe och Åsa Träff tillhör numera Damm förlag.

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson ges ut av samma förlag och låter som en relationsbok som kan passa mig.

Kanske kan också Definitionen av liv av Anthony Marra vara någonting, även om det låter mer som en Anna-bok. Lite spännande ändå med en bok som utspelar sig under en dag i Tjetjenien. Ges ut i augusti av Damm förlag.

Anne Tyler är en författare som jag håller högt, men som det var allt för länge sedan jag läste något av. I augusti kommer Farväl för nybörjare och den vill jag absolut läsa. Också den från Damm förlag.

Jag är egentligen inget stort fan av Petter Alexis, men hans bok 16 rader verkar ändå väldigt intressant. En samling av hans bästa texter, med kommentarer till. Ges ut av Brombergs Bokförlag i september.

Något att hålla fast vid av Alexander Maksik handlar om Jaqueline som flytt från Liberia till ett turistparadis i Grekland. Ges ut av Brombergs Bokförlag i augusti.

Nu handlar Chris Cleaves nya bok Guld visserligen om velodromcykling, men med tanke på hur bra hans förra bok var måste jag allt ge den här en chans. Ges ut av Brombergs Bokförlag i augusti.

Alexandra Pascalidou skriver om Greklands uppgång och fall i boken Kaos som ges ut av Bokförlaget Atlas i oktober.

Fredrik Lindström klurar vidare i boken Extremt svensk som handlar om att svenskar definitivt inte är lagom. Kan vara intressant. Ges ut av Albert Bonniers Förlag i september.

Katarina Wennstam är en stor favorit och i höst kommer hennes andra bok om kriminalkommissarie Charlotta Lugn och målsägarbiträde Shirin Sundin. Den heter Stenhjärtat och ges ut av Albert Bonniers Förlag i oktober.

Första november kommer så äntligen Chimamanda Ngozi Adichies nya bok Americanah på svenska utgiven av Albert Bonniers Förlag. Då läser jag den, om jag inte hinner klämma den på engelska innan.

Steglitsan av Donna Tartt torde vara en av de mest efterlängtade böckerna i bokbloggarvärlden. Också jag vill läsa och det kan jag göra 19 november då den enligt Albert Bonniers Förlag ska finnas i butik.

Augustiresan av Anna Fredriksson handlar om några väninnor i precis min ålder som åker på cykelsemester tillsammans. Låter som en trevlig bok. Ges ut av Forum Bokförlag i augusti.

I augusti fortsätter också Maja Grå sina äventyr, då Snögloben Amanda Hellbergs fjärde bok om henne, kommer ut på Forum Bokförlag. Den här gången låter det mer som deckare än skräck.

Jag undrar hur Fredrik Backman ska kunna följa upp sin fantastiska debut, men oavsett så kommer jag att läsa Mormor hälsar och säger förlåt som kommer ut på Forum Bokförlag i september.

Jag tyckte om Agnes Hellströms skönlitterära debut och i höst kommer hennes Att vara utan att synas,  en reportagebok om internatskolor som låter mycket intressant. Forum Bokförlag, september.

 

 

 

 

 

12 december Alexander, Alexis

Alexis Carrington Colby var en av de första riktigt elaka kvinnorna i en tv-serie. Och jäklar vad elak hon var. Underhållande elak. Jag var aldrig ett riktigt stort Dynasty-fan, men jag gillade alltid Joan Collins karaktär.

Alexander McCall Smith är en skotsk författare som skrivit om bland andra den mycket sympatiska privatdetektiven Mme Ramotswe. Jag har läst de tre första böckerna i serien, men det finns tio till. De lockar ärligt talat sådär. Inte heller har jag läst någon av de andra av McCall Smiths serier. Har du?

Fanny och Alexander (1982) är en av Ingemar Bergmans mest kända filmer. Jag har inte sett den sedan jag var barn, men blev tipsad av Jessica om en mastodontversion på 5 timmar som hon lovar ska vara grymt sevärd.

Campbell Alexander är juristen som hjälper Anna i Allt för min syster att få upprättelse, då hennes föräldrar tycker sig ha rätten till hennes kropp. En bra bok, men en ganska medioker film.

Jag inser att Alexander Skarsgård är stor, men jag har inte riktigt förstått hans storhet. Kanske för att jag inte heller förstått storheten med True Blood där han är med. Han gör få roller i filmer eller serier som passar mig.

Alexander i Tillsammans av Denise Rudberg har på ytan ett finfint liv. Under ytan är det långt ifrån så bra som man kan tro. Jag undrar om det inte är samma Alexander som dyker upp på fjällresan i Baristas – Andra boken. Någon som vet?

Eftersom det var så svårt att hitta “Alexisar” slänger jag in ett par “Alexandror” istället för att jämn ut könsfördelningen lite.

Alexandra Pascalidous bok Bortom mammas gata, fick mig att förstå författaren mer. Hon blev människan Alexandra, inte bara en glassig TV-personlighet.

Alexandra Potter är kanske lite åt det glassiga hållet, men jag gillar henne skarpt. Bäst är Who’s that girl? där huvudpersonen Charlotte möter sitt yngre jag Lottie. Jag tror minsann att det är dags att införskaffa en Potter till.

Vill du lyfta fram någon Alexander eller Alexis idag?

 

 

Dagens EM-böcker Grekland

Grekland har väl inte lyckats sådär jättebra i de stora mästerskapen sedan segern i EM 2004.  De fick dock poäng i första omgången mot Polen. Idag möter de Tjeckien och visst håller jag en tumme för att de ska ta poäng även i denna match.

Grekland får mig främst att tänka på alla antika hjältar och hjältinnor. Författare som PlatonAristofanes och Homeros(om han nu var grek eller ens fanns) tillhör favoriterna.  Sapfo som skrivit fantastiska dikter förtjänar också uppmärksamhet.

Två grekiska poeter har belönats med nobelpriset. Giorgos Seferis var litteraturpristagare 1963 med motiveringen ”för hans framstående lyriska diktning, inspirerad av djup känsla för den hellenska kulturvärlden”.

Odysseus Elytis fick priset 1979 ”för hans poesi som mot bakgrund av grekisk tradition med sinnlig styrka och intellektuell klarsyn levandegör en modern människas kamp för frihet och skapande”. Jag har inte läst något av honom, har ni?

En författare som är född i Grekland, men sedan länge bosatt i Sverige är Theodor Kallifatides. Jag lyssnade på honom en gång på Mariaplans Bokhandel i Majorna och han var verkligen lika sympatiskt som han verkar. Han talade då om boken Ett nytt land utanför mitt fönster som handlar om att leva som invandrare i Sverige. En riktigt bra bok.

Den siste greken av Aris Fioretos måste också få vara med. Det är en författare och en bok som jag länge velat läsa.

Även Alexandra Pascalidou har rötter i Grekland och hennes Bortom mammas gata är verkligen läsvärd. Hennes uppväxt är definitivt spännande att läsa om.

Christos Tsiolkas skriver i The Slap om greker i Melbourne. Det bor ett rejält gäng greker i Melbourne. Tror att det är den stad i världen som har den näst största grekiska populationen.

Varje bokblogg med självaktning…

…redovisar vid månadens slut vad som lästs de senaste typ 30 dagarna. Det där med listor är nämligen riktigt, riktigt viktigt för boknördar och de flesta bokbloggar är boknördar, trots att inte alla boknördar är bokbloggare.

Det blev en lite konstig läsmånad för min del. Efter ett helt galet läsflyt i juli led jag lite av en baksmälla i början av augusti. Därefter läste jag på i ett rasande tempo en kort period, innan det var dags för jobb och en massiv trötthet. Ingen läsning alls nästan de senaste två veckorna alltså.

För månaden som helhet såg det dock ut så här:

  1. Dead Tomorrow, Peter James
  2. The Imperfectionists, Tom Rachman
  3. Mindfulness för föräldrar, Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg
  4. Bortom mammas gatan, Alexandra Pascalidou
  5. Tigerkvinnan, Katerina Janouch
  6. Pojkarna, Jessica Schiefauer
  7. Det goda inom dig, Linda Olsson
  8. Dödsängeln, Mats Ahlstedt
  9. We’ll always have summer, Jenny Han
  10. Sånt jag berättar för Allah, Saphia Azzeddine
  11. Den enögda kaninen, Christoffer Carlsson
  12. Pojken i hiss 54, Karin Alfredsson

 

Totalt: 12 böcker

Deckare: 3 (eller 4 om man ska kalla Den enögda kaninen för deckare)

Ungdomsböcker: 2

På engelska: 3

Icke skönlitterära: 2

Nya bekantskaper: 6 (7 om du räknar de två författare som skrivit en bok ihop)

Månadens överraskning:  Bortom mammas gatan, Alexandra Pascalidou

Bäst: Det goda inom dig, Linda Olsson

Besvikelse: Dead Tomorrow, Peter James

 

Tolv böcker är ganska normalt skulle jag säga. Månaden inleddes med en riktigt seg tegelsten och slutade med en rad recensionsböcker. Just nu är jag också fast i en seg bok som jag hoppas läsa ut ikväll. Därefter behöver jag en lättläst sak för att få igång läsandet igen.

 

En verklig summering

Det här skulle ju bli en verklig sommar och det lyckades jag med hyfsat bra. Det har blivit i alla fall några böcker som inte är skönlitteratur.

I maj tänkte jag läsa Patrik Sjöbergs bok och det gör jag fortfarande, men kön på biblioteket är lång och trots att mamma erbjudit mig att låna hennes signerade exemplar har jag lyckats glömma den varje gång. Jag tycker också att de flesta böckerna på listan jag då skrev fortfarande är lockande.

Trots detta har bara en av dem blivit lästa, nämligen Resa i Sharialand och den var sannerligen läsvärd.

Jag har också läst Mindfulness för föräldrar och Bortom mammas gata. Dessutom måste Einsteins fru klassas som ganska verklig, om än med mer än en tvist. Halvläst är Kvartslivskrisen som verkligen är en bok för mig. Tyvärr.

Några veckor till är det väl ändå sommar, så det blir kanske något mer verkligt läst innan det är dags att göra den slutgiltiga summeringen. Jag har lite svårt att njuta av dessa icke-skönlitterära böcker då läsningen blir allt annat än avslappnad, så att kombinera den med ett heltidsjobb är kanske lite väl optimistiskt.

Förlåt, men jag förstod inte bättre

 

Visst finns det ett officiellt hyckleri. Alexandra Pascalidou har mött det och i sin bok Bortom mammas gata, som nu kommit i en nyutgåva med ett nytt efterord av författaren, beskriver hon sitt liv. Ett liv som utställningsobjekt i Rinkeby, där det ofta dök upp journalister och politiker för att visa hur himla politiskt korrekta de var. De fotograferades på de rätta platserna, med några söta barn och lämnade sedan förorten för sin vanliga vardag.

I den grekiska klassen fick eleverna veta att de kunde göra allt och bli allt. Snart kom någon käck vikarie och tog ur dem dessa dumma och naiva tankar. Skulle de bli läkare? Hur tänkte de då?

Hur tänkte den vuxne som ansåg sig ha rätt att krossa barnens drömmar? Hur tänker de vuxna som gör det dagligen? Klart barnen ska ha drömmar och klart att de ska få all hjälp de kan för att kunna nå dem. Jag är noga med det som lärare, att först hjälpa mina elever att våga ha drömmar och sedan få dem att kämpa för dem. Kanske blir de inte just det de tror idag. Inte heller jag drömde som tonåring om att bli lärare, men det blev så ändå och det funkar för mig. Poängen är att ingen försökt tala om för mig att jag inte kan nå mina mål, snarare tvärtom. Samma känsla vill jag att mina elever ska ha, trots att många av dem redan stämplats som förlorare av samhället.

Tyvärr måste jag erkänna att jag ibland irriterat mig på Alexandra Pascalidou och tyckt att hon tar lite väl mycket plats. Jag skäms för det så här i efterhand, men skulle troligen inte tänka tanken nu. Jag vågar säga att jag vet det. Tänk vilken cool människa som har styrkan att kämpa så för det hon tror på att inte ens idioter som hotar henne får vinna. Vilken soppa med nynazisterna och de av Aftonbladet fabricerade hoten. Vilken puckojournalist och vilken galen chefsredaktör som hade mage att stötta honom.

Förlåt Alexandra, men jag hade dålig koll på den här historien. Just då hade jag fullt upp med att festa runt i Göteborg och leva livet. Jag förstod inte riktigt, utan köpte medias bild av dig som för kaxig och för jobbig.

Det är så mycket som upprör mig i den här boken. Den ständiga rasism som Alexandra möter gör mig vansinnig. Är det fortfarande så här? Har det blivit bättre eller tvärt om värre att vara invandrare i Sverige? Möter mina elever denna galna diskriminering? Hur kan jag stött dem?

Att använda en ung invandrartjej som lockbete och sedan ge de tunga positionerna till svenskar, att säga sig vilja stötta och sedan motarbeta, att aldrig acceptera fullt ut. Det är vidrigt. Visst är det författarens syn på det hela vi får oss till livs, men hur andra ska kunna förklara bort det som skett har jag svårt att förstå.

Något som dock gör mig lite arg är kängan till dem som hälsar på hennes städande pappa endast för att behålla sin politiskt korrekta fasad. Måste det vara så? För mig är det självklart att hälsa på alla som finns på min arbetsplats. Skitsamma varifrån de kommer eller om de är lärare, rektor, städerska eller vaktmästare. Vad är alternativet? Att ignorera?

Bortom mammas gata var ett impulsköp som jag är glad över. Jag skulle önska att den kaxiga journalisten lämnade kokboksträsket och kom tillbaka igen. Du får ta hur mycket plats du vill. Och texterna kommer mina elever att få läsa i höst. Inte alla, men ett urval. Det finns mycket jag skulle vilja diskutera med dem, både de som kommit till Sverige nyss och de som är födda här.

 

 

 

 

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: