Negar Naseh

10 böcker om kampen för rättigheter

Första maj är arbetarnas dag, men jag breddar det lite med en lista om kamp för rättvisa och ett bättre liv i olika tider och i olika länder. Upp till kamp för allas rätt till frihet och ett bra liv.

Kata Dahlström: Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om kampen för kvinnors demokratiska rättigheter.

Pennskaftet av Elin Wägner. Roman som behandlar samma tid.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Handlar bland annat om revolutionen i Iran och kampen för demokrati.

Tunisian girl av Lina Ben Mhenni berättar om inledningen på den arabiska våren och kampen för demokrati.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante. Tredje boken om väninnorna fokuserar en hel del på arbetares rättigheter.

Yarden av Kristian Lundberg beskriver livet för arbetare som inte altid orkar kämpa oss slåss själva.

The Hate U give av Angie Thomas. Rätten att faktiskt dömas rättvist och inte utifrån hudfärg är ett tema i denna fantastiska ungdomsbok.

En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina. En påminnelse om att homosexuellas rättigheter ännu inte existerar över hela världen.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Kampen för att få vara sig själv, även om det enligt andra betyder att en blir en annan.

Malala -Flickan som stod upp för rätten att gå i skolan och förändrade världen av Malala Yousafzai och Patricia McCormick. Kampen för jämlikhet börjar med utbildning.

 

 

 

 

Vi befinner oss i en systemkollaps

Hundra svenska barnboksförfattare skriver idag på Svt Debatt om att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är det enda mänskliga och vettiga beslutet. I dagens Sverige verkar dock empatin för människor som behöver skydd helt ha försvunnit.

När vår justitie- och integrationsminister Morgon Johansson menar att de stängda gränserna och de många utvisningar som nu genomförs visar att vi har kontroll vill jag bara skrika att nej, det har vi inte. Sanningen är den att vi tappat greppet fullständigt. När en minister som företräder Socialdemokraterna använder högerpopulistisk retorik och raljerar över att vi inte kan “ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar” och det gör mig så vansinnigt besviken. Faktiskt börjar jag tappa hoppet om mänskligheten. Tilläggas skall att Afghanistan inte ens ligger i Mellanöstern och definitionen av “alla”  definitivt är galen.

Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet springer så fort de kan högerut, förflyttar sig SD ännu mer ut i ytterst grumliga vatten. Där ägnar sig ledande politiker, som sitter i riksdagen, åt att mobba en 15-åring utifrån hans utseende. Rasismen minskar inte för att alla partier försöker överträffa varandra i omänskliga uttalanden och beslut, snarare gör det den rumsren. Diskussionerna i sociala medier om människor som råkar vara födda i ett annat land än Sverige, som haft oturen att drabbas av krig och förföljelse är så hatisk att jag blir mörkrädd. Det är så många som verkar ha glömt bort att det är människor vi talar om. Inte konstigt, då våra politiker gjort detsamma.

I år arbetar jag inte så mycket på Språkintroduktion som jag gjorde förra året, men jag undervisar i engelska och känner de flesta eleverna. Under de senaste 1,5 åren har ett hundratal av dessa tonåringar, som Morgan Johansson vill utvisa, passerat just vår gymnasieskolan. Av dem ska jag erkänna att jag funderat över åldern på en handfull. De övriga är som vilka gymnasieelever som helst, förutom att de kommit från ett helvete och äntligen fått chans till ett liv i fred och frihet. Nu sitter personalen på Migrationsverket och skriver upp åldern på den ena efter den andra utan någon som helst vetenskaplig kontroll. Sedan tidigare dömer många läkare ut de metoder för åldersbestämning som finns och nu verkar “lösningen” bli att helt strunta i medicinsk åldersbestämning och bara kasta ett öga på en människa, för att sedan förstöra dennes liv. Det är så oetiskt att jag inte vet var jag ska börja.

Vi befinner oss i en systemkollaps. De värderingar som jag ser som svenska, de som handlar om solidaritet och medmänsklighet, är på väg att försvinna. Istället är det egoism och hat som tillåts ta över. I sin bok De fördrivna, skriver Negar Naseh om den så kallade vita melankolin, där vi på något konstigt sätt på allvar hävdar att det är oss det är mest synd om, inte de som faktiskt flyr för sina liv. Det blir knöligt för oss med gränskontroller, kommunerna behöver äntligen få tummen ur att bygga bostäder, men de har inte varit förberedda och många väljer att skylla allt som är fel i samhället på människor som kommer hit. När mer än 60 miljoner människor befinner sig på flykt, väljer vi att stänga gränserna för att rädda oss själva. Vi som har det så bra som många människor bara kan drömma om. Vi råkade födas just här, just nu. Det är en gåva vi fått och ingenting vi förtjänat.

Lena Melin skriver om eftervärldens syn på det som sker just nu i Sverige och i världen. Vi kan inte hjälpa alla här och vi gör det inte. Det är lika sannolikt att “alla Mellanösterns tonårspojkar” kommer hit, som att 10 000 tyska bögar skulle göra det när vi gick med i EU. Jag kan inte acceptera, eller ursäkta, men förstå att politiker från SD driver frågan om stängda gränser, godtyckliga åldersbestämningar och utvisningar av ungdomar till en oviss framtid, men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet, två partier som säger sig stå på den svages sida gör samma sak har det definitivt gått för långt. Olof Palme hade skämts om han sett sitt parti idag. Jag gör det utan tvekan.

Några spekulationer kring Augustpriset

Ikväll hålls en presskonferens där de nominerade titlarna som kan få årets Augustpris i tre kategorier presenteras. Böckerna ska vara skrivna på svenska och ha publicerats mellan den 19 oktober 2015 och 23 september 2016. Det finns två saker som gör att jag är tämligen säker på att jag inte kommer att kunna pricka in alla de nominerade. Dels har jag inte läst alla utgivna böcker, vilket jag utgår ifrån att juryn har. Dels läser jag främst böcker skrivna av kvinnor och det är männen som brukar premieras i de flesta klasser.

Skönlitteratur

Här hoppas jag att De fördrivna av Negar Naseh nomineras. Det är en båda bra och välskriven bok.

Halva liv av Qaisar Mahmood är en fin liten bok om en far och en son och att försöka leva.

Aftonland av Therese Bohman måste nomineras. Punkt.

Sedan tycker jag att Karolina Ramqvists essä Det är natten är riktigt läsvärd.

Av de jag inte läst ännu tror jag på Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Fackböcker

Här har jag läst väldigt lite, men Elisabeth Åsbrinks 1947 är väldigt bra och välskriven.

Jag läser Flickan och skammen av Katarina Wennstam just nu och det är en otroligt viktig bok som förtjänar en nominering.

Jag kan också tänka mig att Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och Genier av Moa Gammel kan knipa nomineringar. Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn kommer i dagarna och får kanske vänta till nästa år. Annars verkar den intressant och juryn torde ha fått läsex.

Barn – och ungdomslitteratur

En kategori som innehåller allt från bilderböcker till böcker för unga vuxna, sakprosa så väl som skönlitteratur, vilket gör att urvalet näst intill omöjligt. Själv läser jag få böcker för de minsta och koncentrerar mig därför mest på böcker från ca 9 år och uppåt.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är en vacker och gripande skildring av sorg. Väl värd en nominering.

Du, bara av Anna Ahlund är en av de mest läsvärda kärlekshistorier jag läst i år, tillsammans med Jack av Christina Lindström.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius berättar om en väldigt viktig händelse i svenska nutidshistoria, som får på tok för lite uppmärksamhet.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld är en välskriven historia om en annorlunda och samtidigt väldigt vanlig kille.

När det gäller bilderböcker lämnar jag gissandet till de som besitter någon som helst kunskap. Det gör nämligen inte jag.

 

 

Boktips för läsare som tappat styrfart

En av programmets lärarstudenter hittade till min blogg och har nu önskat tips på böcker som får igång en före detta läsare, som helt tappat bort läsningen. Jag har klurat och kommit fram till följande åtta böcker, alla välskrivna och värda att lägga tid på.

Börja med en udda kärlekshistoria, nämligen Projekt Rosie av Graeme Simsion om Dan som gör allt för att hitta den perfekta frun.

Fortsätt sedan med en riktigt bra roman, med en annorlunda twist. Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler handlar om en väldigt udda familj. Riktigt bra och inte likt något annat jag läst.

Därefter tycker jag att du ska våga dig på något lite allvarligare. De fördrivna av Negar Naseh handlar om ett par som just har fått barn och hyr ett hus på Sicilien. Ett spännande porträtt av vår samtid. Möjligen är det lite jobbigt som småbarnsförälder att läsa om den där ganska tunga tiden när barnen är väldigt små, men ge den ett försök.

Ännu ett porträtt av vår samtid är Malin Persson Giolitos rättegångsthriller Störst av allt, där vi får följa Amanda som anklagas för delaktighet i en skolskjutning på en skola i Djursholm. Mycket spännande och välskrivet.

Läs sedan charmiga Vara Frank av Peo Bengtsson om Frank som är lyckligt gift och inte riktigt räknar med att bli förälskad i sin kollega Mårten. Det gör livet lite komplicerat.

Efter den hyfsat lättlästa är det dags för något, inte tungt, men lite mer krävande. Riktigt välskriven är Tidsklyftan av Jeanette Winterson, en modern version av Shakespeares En vintersaga. Helt briljant.

Ingen tipslista är komplett utan en lagom babblig fransk roman. Den sommaren av Véronique Olmi handlar om ett gäng medelålders vänner, som liksom varje år firar 14 juli i ett sommarhus vid havet.

Slutligen vill jag tipsa om den kanske vackraste bok jag läst i år. Det gäller både utsidan och insidan. Kim Thúy flydde från Vietnam med båt och kom sedan till Kanada och sin tredje bok Vi beskrivs en sådan resa och även en resa tillbaka till Vietnam.

 

Hoppas att någon av de här böckerna får igång din läslust!

 

De fördrivna

9789127145825

I Sigtuna lyssnade jag på ett samtal där Negar Naseh fanns med. Tyvärr fick hon och hennes bok alldeles för lite uppmärksamhet, men jag blev ändå sugen på att läsa hennes senaste bok De fördrivna. Nu har jag gjort det.

I De fördrivna möter vi Miriam och Filip, ett framgångsrikt par hon läkare och han konstnär, som bosatt sig med sin dotter i ett hus på Sicilien. I förlagets presentation av boken kallas de “transglobal medelklass” och det är ett bra begrepp. De flyttar, men lever ändå inte där de är. Världen utanför når dem inte och en av de få saker som gör deras liv exotiskt är egentligen värmen.

Miriam är föräldraledig och att hon befinner sig i en bubbla är egentligen inget konstigt, det är många i den fasen av livet. Hon oroar sig hela tiden för dottern och det går ut över hennes sömn. Många gånger är Miriam en skugga av sitt forna jag och att engagera sig av världen utanför blir helt enkelt för mycket.

Filip koncentrerar sig på sin konst och vill minst av allt störas av sin fru och dotter. Med ursäkten att han snart ska ta över föräldraledigheten lever han ett liv nästan helt parallellt med resten av familjen. Egoistisk och ganska problematiskt. Självklart bär han inte skulden själv, men klart är att Miriams och Filips förhållande står på paus.

När Filips vän Ashkan och hans flickvän Erika kommer och hälsar på tar de med världen till huset på Sicilien. Ashkan ska bege sig till Lampedusa för att göra ett reportage om flyktingar som dör i Medelhavet och när han inser att Miriam knappt vet om vad som händer i havet som också finns vid hennes hus, blir han minst sagt irriterad. Hon lider av vit melankoli, säger han, och borde istället lära sig något om sin samtid.

Begreppet vit melankoli diskuterades i Sigtuna och det görs även i boken. Visst är det lätt att vi fokuserar på hur hemskt det är att läsa om alla nyheter och se alla bilder, snarare än att hjälpa de människor som faktiskt har det svårt på riktigt. Nästa steg är att helt tänka bort det människor på flykt är med om och bara ge efter för egoismen. Jag tjuvlyssnade till exempel på ett samtal på ICA i helgen, där tre personer i övre medelåldern ondgjorde sig över vad flyktingar kostar och hur hemskt det är att kommunen behöver bygga bostäder åt dem. “Vi kanske ska sälja huset och kräva att få bo gratis i villavagnar också”, sa en av dem och de andra höll med. Bortskämda flyktingar som får allt de pekar på, visst hör vi om dem ofta? Däremot hör vi sällan om deras sönderbombade hus, deras drunknade familjemedlemmar och allt de inte längre äger.

De fördrivna är inte primärt en bok om flyktingkatastrofen, utan en bok om ett förhållande som inte riktigt fungerar och en nystart som inte riktigt blev som den skulle. Det är också en bok om vardagen och små saker som tar mycket tid och kraft. En bok om att försöka fly, men inte från ett krig, utan från en allt för inrutad vardag. Det är inte den vita medelklassen det är synd om, men det glömmer vi ofta bort.

Negar Naseh är en intressant ny författarbekantskap och jag tycker mycket om hennes sparsmakade sätt att skriva. Det här är en av de mest intressanta, unga, svenska författare jag läst på ett bra tag. Nu är jag nyfiken på debutboken Under all denna vinter, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris.

 

Nyttiga människor och vit melankoli

 

IMG_3780

Nyttiga människor och vit melankoli – ett samtal om migration, orättvisor och ilska blev sista programpunkten för oss på Sigtuna Litteraturfestival. Där möttes Negar Naseh, som i våras kom ut med boken De fördrivna, om en priviligerad kvinna på Sicilien mitt under flyktingkatastrofen som pågår, David Qviström, som i boken Nyttiga människor skriver om migrationspolitiken och dess konsekvenser. Kristina Kappelin, journalist och författare, bosatt i Italien, ledde samtalet.

Samtalet tar sitt avstamp i nyheten som kom i dagarna, där Migrationsverket skyller den långa asylprocessen på att de anställt 80-talister, uppfostrade av  curlingföräldrar, som utreder långsamt. Är det egentligen dåligt att de anställda bara orkar med en utredning i veckan?, frågar Kappelin. Qviström menar att den här internrapporten är symptomatisk för debatten. Orden som t.ex. “volymer” används och gör att samtalet tycks handla om transporter, inte om människor. Man väljer förhoppningsvis att arbeta på Migrationsverket för att man är engagerade i frågan om migration, säger han och empatiska krockar lätt med det ordval och den distans som lätt skapas. Kanske är det tvärtom bra om 80-talisterna för in empati ordentligt i debatten.

Vårt behov av att hålla avstånd och distans är farlig, menar Kappelin. Hur ska vi få människor att mötas?, frågar hon. Naseh talar om bristen på naturliga mötesplatser och hur det nästan krävs att vara aktivist för att möta de människor som flytt hit. Jag gör det på jobbet, men helt ärligt inte i övrigt. Som Naseh säger är det svårt att vara aktivist och det kostar på rent känslomässigt. Få gör det och få kan då se bortom det avpersonifierade språk som dominerar vårt samhälle idag.

Qviström berättar om en resa till Mauretanien och ett flyktingläger med de som flytt från Mali. De har flytt både från hungersnöd och krig och han vet inte hur han ska påbörja sitt reportage. Han använder en standardfråga som brukar funka bra, nämligen “hur ser du på framtiden?”. I det här lägret var frågan meningslös,  ingen kunde tänka längre än till den mycket nära framtiden, kanske imorgon och om riset kommer till lägret då. Qviström insåg bland de döende barnen, som vårdades av läkare utan gränser, att han inte kunde förstå den situation människorna där befann sig i. Hans “svennebananliv” i ett radhus har inga gemensamma referenser med det liv dessa människor lever i. Kappelin menar att det är frustrerande att dimpa ner kort i någon annans hemska verklighet och sedan lämna människorna där. Det leder till det som Kappelin kallar “vit melankoli” som uppstår  vi konfronteras med en mycket hemsk verklighet.

I Nasehs bok finns en huvudperson, Miriam, men också en osynlig huvudperson som är en flykting som landar på Sicilien på väg från något. Miriam får någon slags uppvaknande, men kan ändå inte riktigt se sin priviligierade situation. Om man sedan påminns om den är det lätt att få dåligt samvete och drabbas av en vit melankoli. Ändå är det självklart inte oss det är synd om.

Visst är detta något många drabbats av. Många är de som väljer att inte se tiggare och som vill att politiker “tar tag i situationen” snarare än hjälper människorna. Qviström har i sin bok undersökt vad som hände med honom själv då han går förbi dessa tiggare eller ger. Vi lider av en oförmåga att förhålla oss till nöden och var gränsen går för oss. Han menar att vi alla har ett ansvar att ta hand om de som faktiskt har det sämre.

Kappelin menar att besparingen på skolan och bristen på kunskap kan vara en anledning till den ökade högerpopulismen. För henne är det en bildningsfrågan. Presentister är ett begrepp som Naseh stötte på under skrivandet av sin bok. Vi är okunniga om det förflutna, tänker inte på framtiden, utan koncentrerar oss helt på nuet och att bygga ett bra nu med allt vad det innebär i ett kapitalistiskt samhälle. Qviström säger sig sörja ett bildningsideal som han menar försvunnit. Allt går väldigt snabbt idag och twittersanningar utan kontext har en tendens att ta över debatten. Vi debatterar här och nu, men kopplar inte nuet samman med det förflutna.

Kappelin talar om Ola Larsmos nya bok om hur svenskarna uppfattades i USA, som smutsiga och hemska. Inte de hederliga och arbetssamma flyktingar som vi har velat beskriva dem som. Kanske borde vi även här fundera över historien och de kopplingar till nutiden som faktiskt finns.

Frågan om invandring och flyktingar riskerar att splittra Europa, säger Kappelin och talar dels om Brexit, men också om Ungerns murar och troliga nej till att ta emot flyktingar. Hur kan det vara så att de flyktingar som kommer hit väcker sådan ilska?, undrar hon. Och ja, det undrar jag med. Publiken tystnar av den, liksom Qviström och Naseh, kanske för att det faktiskt är en så brutal och sjuk sanning. I debatten talas det om att vi måste ta hand om våra egna först, påpekar Qviström och frågan som är inrymd i den frasen är “vilka är egentligen våra egna?”.

Flyktingar måste komma illegalt för att söka asyl i Europa, det finns ingen annan väg in. Vi har skapat ett “gated community” för att skydda vår ganska konstanta befolkningssiffra, då resten av världen växer. Vi är så egoistiska att vi inte kommer att ge upp vår välfärd. Om nu inte de empatiska 80-talisterna kan förändra det, påpekar Naseh.

Kappelin berättar om hur påven uppmanat alla församlingar i Italien att hjälpa en flyktingfamilj. De behövande sprids då ut, integrationen ökar och rädslan minskar. Kanske något att ta hit och då inte vara församlingar, utan också andra lokala organisationer.

Qviström talar om hur det visserligen behövs en överstatlig organisation av mottagandet. Just nu blir det ofta tal om kvoter där flyktingar ska delas upp mellan mottagarländer. Då står mottagarländernas behov i fokus, inte flyktingarnas och risken finns att asylrätten försvinner. Han önskar ett ändrat fokus, så att det faktiskt är människor på flykt som ska ha rätten till ett bättre liv, det är inte nödvändigtvis vår rätt till välfärd som ska styra.

Naseh talar om hur vårt samhälle består av skikt. Hur personerna i hennes bok inte är onda, men priviligierade och därmed utnyttjar de indirekt andra människor. Hon förundras över hur man, som personerna i hennes bok, kan leva precis vid katastrofen, men ändå inte se den. Jag hade gärna hört mer om boken och även mer av Naseh i samtalet. Nu tyckte jag att Kappelin drog iväg långt ifrån de personer hon intervjuade och lyckades inte vända tillbaka samtalet till den rubrik som var satt för det. Tråkigt och faktiskt lite oprofessionellt.

Trots detta var även detta samtal mycket intressant och jag kommer definitivt att läsa Negar Nasehs bok. Kanske också David Qviströms, även om den verkar lite tyngre.

%d bloggare gillar detta: