Helena Hedlund

Veckans kulturfråga v.15 2022

Onsdag igen och dags för en kulturfråga. Eftersom det är min systers födelsedag idag handlar frågan om just systrar. Verkliga eller fiktiva sådana, det väljer du själv.

Vilka kulturella systrar tycker du extra mycket om?

De första systrarna jag kommer att tänka på är systrarna Stephen, mer kända som Virginia Woolf och Vanessa Bell. En författare och en konstnär, båda mycket talangfulla. Två gånger har jag besökt paret Woolfs hem i Rodmell och en gång gick färden också till Vanessa Bells Charleston. Platser jag ofta tänker på och gärna återser.

Fiktiva systrar är Lisabet och Madicken som båda var rätt kaxiga på olika sätt. Den yngre mer rättfram och frispråkig och den äldre lite mer avvaktande. Trots att jag egentligen kanske är mer lik Madicken var det en ärta (eller en pappersboll) i näsan som gällde och ingen balansgång på skoltaket.

I senaste boken om Kerstin som heter Kerstin, solen och kärleken har hon fått en lillasyster som blivit hennes stora kärlek. Systern heter Miranda, men Kerstin kallar henne solen. Det här är en fantastisk serie för de yngre som verkligen rekommenderas.

Sjungande systrar får också vara med och det syskonpar jag vill lyfta fram är Johanna och Klara Söderberg, som tillsammans bildar duon First Aid Kit. Egentligen är country inte alls min grej, men de här systrarna gör musik jag tycker om.

Kerstin, solen och kärleken

I Kerstin, solen och kärleken har en nu åttaåriga Kerstin blivit storasyster. Lillasyster Miranda är hennes livs största kärlek och det är ömsesidigt. Kerstin kallar henne solen, för att hon lyser upp som en sol direkt när hon vaknar, men också för att hon är ljuset i familjens liv. Någonting verkar dock vara fel med Miranda. Hon hör inte riktigt så bra som hon borde. Kerstin hade inte varit Kerstin om hon inte börjat älta något som mamma sa om att en smackande puss på örat låter för mycket. Att hon måste akta så att Miranda inte blir döv. Nu har det kanske blivit så och Kerstin är säker på att det är hennes fel.

I skolan är Kerstin också tyst och försiktig. När det är stökigt på lektionerna säger hon ingenting, men när killarna börjar springa in i tjejernas omklädningsrum blir hon ledsen och upprörd och försöker säga ifrån. Det är bara det att fröken inte lyssnar. Hon har fullt upp med att skrika åt alla att skärpa sig. Till Kerstin säger hon att det är viktigt att räcka upp handen och ta plats, men det är ingenting Kerstin är bekväm med. Här beskrivs ett utvecklingssamtal så på pricken att jag nästan skäms å alla lärares vägnar. Hur lätt är det inte att “bestämma” att de blyga och känsliga ska “ta mer plats” utan att egentligen tänka på barnet i fråga.

Vänskapen med Gunnar är ändå hyfsat stabil och här vågar Kerstin ta mer plats. Hon känner sig jämlik med Gunnar och bekväm i deras vänskap. Tills Gunnar bestämmer att de ska göra en egen Guiness rekordbok och kalla den Gunnars rekordbok. Då är det som att Kerstin inte räknas. Så ofta känner hon att hon inte räknas, men hon blir extra ledsen när det är Gunnar som osynliggör henne. Bland tjejerna i skolan är hon nästa osynlig. Förutom när de retar henne för att hon fortfarande har en ryggsäck som skolväska. Alla andra har små rosa väskor som definitivt inte rymmer några extrakläder. Mycket opraktiskt tycker Kerstins mamma och tvingar på henne ryggsäcken.

Böckerna om Kerstin är riktiga favoriter. Jag tycker om hur det introverta och känsliga barnet får ta plats i litteraturen. I den här den femte boken börjar Kerstin ta lite plats, men på sina egna villkor. Hon märker också att det är bra att berätta om det som oroar henne, som pussen på Mirandas öra. Budskapet är att lita på sina föräldrar, att stå upp för sig själv, men att också vara sig själv även om det är att vara tyst och blyg. Jag hoppas att Helena Hedlund fortsätter att skriva om Kerstin, för nu närmar sig en viktig tid i hennes liv, när övergången från att vara ett barn till någon slags tweenie gör att identiteten får sig en törn. Det är redan på gång, men behöver helt klart adresseras ur det barnperspektiv som Helena Hedlund är så fantastisk på att skildra.


Om boken

Kerstin, solen och kärleken av Helena Hedlund (text) och Katarina Strömgård (bild), Natur & Kultur, (2021), 6-9 år, 174 sidor.

Det här är femte delen i serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin, Natur & Kultur, (2018)

Fem böcker om äktenskap

I veckan har det varit Alla hjärtans dag, något som inte firas i det här hushållet. Däremot var det en stor dag igår. Då firade vi att det var 25 år sedan jag och maken blev ett par och idag drar vi på hotell och firar lite mer. Veckans topplista handlar den här veckan om äktenskap. Inte om den första förälskelsen, inte heller om det bittra slutet, utan om vardagen och livet. Sådana böcker visade det sig vara rätt svårt att hitta.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är inte primärt en bok om äktenskap, men jag tycker så mycket om hur Carl Johan De Geer beskriver sitt långa liv tillsammans med Marianne. Han beskriver även sin före detta fru Marie-Louise Ekman på ett respektfullt och fint sätt.

Hamnet av Maggie O’Farrell handlar om William Shakespeare och hans fru. En kärlekshistoria som beskrivs som passionerad, men också ett äktenskap där vardagen allt för ofta tillbringades på varsitt håll. Kärleken fanns där ändå, i alla fall som O’Farrell beskriver det.

I serien om Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård som inleds med Det fina med Kerstin beskrivs ett ganska harmoniskt äktenskap. Inte helt utan slitningar, för vilka sådana äktenskap finns, utan snarare ett förhållande mellan två personer som fortfarande är individer.

Ett ganska ovanligt sätt att hitta tillbaka till varandra beskrivs i En annan Alice av Liane Moriarty. Huvudpersonen Alice råkar ut för en olycka och glömmer de senaste tio åren. Hon tror att hon är 29 och förälskad i sin man, men är istället 39 och irriterad på allt.

Foursome av Jane Fallon handlar om två par där ett separerar och Daniel och Rebecca får symbolisera det stabil äktenskapet. Ett äktenskap som trots vissa hinder håller. Fallon är bra på att beskriva relationer och här lyckas hon blanda humor och allvar.

Den typiska författaren enligt O

Utan tvekan är det så att den typiska författaren är en kvinna. Kategorin “Båda” är böcker (eller bok i det här fallet) skrivna av flera författare av olika kön. Böcker författade av flera författare av samma kön räknas inte in här. I år är det nästan löjligt många böcker av kvinnor jag läst, jämfört med böcker av män. Kanske måste jag börja överväga att kvotera in några gubbar. Riktigt så ojämn fördelning brukar det inte vara. 2020 var den 72-27-1 och så brukar det se ut ungefär. Fler män och fler icke-binära författare nästa år alltså, om inte annat för att bredda perspektiven.

De flesta författare jag läser något av är sådana jag läst något av förut, men det är trots allt ganska många författare som är nya för mig i år. Faktiskt hela 59 stycken, eller 42%. Endast 4 av dem fanns dock med i Boktolvan 2021.

De flesta författare har jag läst en bok av, men det här författarna har jag läst fler böcker av:

4 böcker Helena Hedlund

2 böcker Lisa Bjärbo, Helena Dahlgren, Jessika Devert, Moa Eriksson Sandberg, Jenny Fagerlund, Melody Farshin, Marie Hermanson, Christina Lindström, Sara Lövestam, Denise Rudberg, Christina Wahldén, Jacqueline Woodson, Eli Åhman Owetz

Den typiska författaren kommer dessutom från Sverige, men mer om det i geografiinlägget.

Tio bra böcker för barn och unga 2021

Dags att lista böcker för barn och unga. Många bra böcker har jag läst under året och här är tio favoriter och tre bubblare som lästes 2021, men inte nödvändigtvis släpptes då. Klicka på titlarna för att komma till mina texter om dessa fantasiska böcker.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen

Himlabrand av Moa Backe Åstot

Min storslagna död av Jenny Jägerfeld

Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar

Furan av Lisen Adbåge

Donny av Thomas Halling

Så nära att det bränns av Christina Lindström

Naturen av Emma AdBåge

Kerstin, livet och döden av Helena Hedlund och Katarina Strömgård

 

Bubblare

Asynja: kungens grav av Elisabeth Östnäs, Lina Neidestam

Brevet från mig: dikter för unga av Lena Sjöberg

Hemligheten i Helmersbruk av Eva Frantz

 

 

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Veckans kulturfråga v.29 2021

Vi är mitt i fruntimmersveckan och temat en här veckan är därför kvinnonamn. Extra guldstjärna om personen i fråga har namnsdag just den här veckan.

Vilken bok med kvinnonamn i titeln hör till dina favoriter?

Det är svårt att bortse från Jane Austens Emma, som jag både läst och sett. Senaste filmatiseringen med Anya Taylor-Joy i huvudrollen var riktigt bra! Emma har namnsdag på fredag!

Hittills har det kommit fyra böcker av Helena Hedlund om Kerstin, som är en blyg liten tjej som oroar sig för det mesta. Väldigt fina böcker om livets små och stora händelser. Här har jag skrivit om de tre första böckerna i serien och om bok fyra kan du läsa här.

Nu ser jag fram emot att ta del av era svar!

Sammanställning: Barn- och ungdomsböcker i februari (och mars)

En lite sen sammanfattning av de barn- och ungdomsböcker som jag läst den senaste tiden. Många bra titlar som rekommenderas!

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund, illustrerade av Katarina Strömgård, är alla riktigt fina. De vänder sig åldern 6-9 år och jag har läst alla fyra:

Det fina med Kerstin (2018)

Att vara Kerstin (2019)

Kerstin, livet och döden (2020)

Precis som Kerstin (2020)

 

Följande böcker för tonåringar har jag läst:

Hälsningar från havets botten, Christina Lindström (2015)

Mizeria, Melody Farshin (2018)

Brevet från mig: dikter för unga, Lena Sjöberg (2019)

Himlabrand, Moa Backe Åstot (2021)

Lowkey, Melody Farshin (2021)

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen (2021)

 

 

Precis som Kerstin

Vilken fin bokserie den om Kerstin är. I Precis som Kerstin, seriens fjärde bok berättar Helena Hedlund om hur Kerstin försöker passa in, utan att lyckas speciellt bra. Kompisen Gunnar är den bäste, men tydligen är det inte okej för en flicka och en pojke att vara bästa vänner. Då är de istället kära och så vill Kerstin inte ha det. Mest av allt önskar hon att hon inte var så känslig och kunde säga ifrån när andra retas, istället för att börja gråta. Tänk om hon kunde vara lika okänslig som Li och strunta helt i andras känslor.

Det närmar sig jul och Kerstin är verkligen laddad. Hon har satt upp sex adventskalendrar i sitt rum och ser fram emot att öppna luckorna. Det är dock inte bara tomten som väntas på julafton. Kerstin ska nämligen snart bli storasyster och bebisen i magen (som mamma är säker på är en lillebror och pappa lika säker är en lillasyster) är beräknad att födas just den 24e december. Egentligen är det inget traumatiskt med att få ett syskon, men Kerstin önskar verkligen att bebisen inte ska komma på julafton. Och så önskar hon sig snö på julafton och den fina tavlan med vattenfall som finns i affären Nisses som har allt och lite till.

Tomten kommer som vanligt till församlingshemmet och även om Kerstin och Gunnar självklart inte tror att tomten finns på riktigt, märker det att hans magiska kalender får bra saker att hända. De ler mot andra, tackar ordentligt och kämpar hårt för att följa allt som står i kalendern. Det verkar funka och snön faller över det lilla samhället där de bor. Gunnar och Kerstin har verkligen roligt tillsammans, men Kerstin påverkas av att andra ifrågasätter deras vänskap. Det är därför hon trots allt bestämmer sig för att gå på Lis pyjamasparty, trots att hon verkligen inte vill. Alla tjejerna i klassen är bjudna, men Gunnar får självklart inte komma.

Böckerna om Kerstin beskrivs som en modern Bullerby-serie och det är kanske inte en beskrivning som jag känner mig helt bekväm med. Visst är de både fina och vardagliga och utspelar sig på landet, men det finns mer svärta i böckerna om Kerstin och det på ett bra sätt. I Precis som Kerstin handlar det bland annat om att inte riktigt passa in och att inte våga säga ifrån när andra tvingar in en i en roll som inte är bekväm. Kerstin är blyg och känslig, något som hon själv ser som ett problem, men som hennes föräldrar är noga med att lyfta som något bra. De vuxna finns där hela tiden om än i bakgrunden ibland och de gör oftast ganska rätt, samtidigt som de är väldigt mänskliga. Till och med Gunnars mammas nya kille Skinn-Mats (som kallas så för att han alltid har skinnkläder) visar sig ha en del goda sidor.

Tre böcker om Kerstin

Mina barn är lite för stora för barnböcker och därför har jag helt missat Helena Hedlunds serie om Kerstin som är sju år och bor där grusvägen slutar. Exakt var det ligger vet vi inte, men det är en liten by där alla verkar känna alla och Nisses affär är en naturlig mötesplats. Böckerna är fint illustrerade av Katarina Strömgård.

Första boken om Kerstin heter Det fina med Kerstin och publicerades i augusti 2018. Vi får träffa Kerstin som bor med sin mamma, pappa och katten Kattegatt. Kerstin är en blyg och känslig flicka som inte riktigt vågar säga ifrån. Varje dag frågar Fatima Kerstin mamma och pappa om Kerstin får leka med henne och varje dag svarar de ja. Kerstin själv hade hellre varit hemma själv, men det vågar hon inte säga. Det är mycket hon inte vågar. Som att säga ifrån när fröken Lotten ger henne en orange krita för att måla håret med när Kerstin ska göra ett självporträtt. Som om Kerstins hår skulle vara orange. Det är ju guldfärgat.

Kerstins liv förändras när Gunnar och hans mamma flyttar in i grannhuset. Han har lika långt hår som Kerstin och det är också guldfärgat. Dessutom kan han trolla. I alla fall nästan. Bokens tema är guld och att våga tala sanning. Kerstin hittar nämligen en vigselring som visar sig vara hennes frökens, men eftersom hon ljuger om det inledningsvis vågar hon inte säga att hon har den. Lite typiskt Kerstin ska det visa sig att skapa konflikter genom att inte berätta saker.

I andra boken Att vara Kerstin får vi följa Kerstin och Gunnar igen. De har verkligen roligt och deras lekar beskrivs så härligt av Helena Hedlund. Kluriga är det också och lyckas till exempel beställa vargkiss som enligt Nisse i affären är det enda som skrämmer bort vildsvinen som grävt upp hela trädgården utanför Gunnars hus. Det är snart hans mammas födelsedag och presenten blir en vildsvinsfri trädgård. Det hade kunnat vara en teckning som Gunnar gjort av sig själv, sin mamma och sin pappa, som hans mamma glömt efternamnet på, men som heter Andy och kommer ifrån Nya Zeeland. När Kerstin tar hem teckningen för att ge den till Gunnar som är sjuk, tror hennes föräldrar att hon gjort den. De blir så glada att de ramar in den och hänger den i vardagsrummet. Nu är det självklart omöjligt för Gunnar att leka hemma hos dem och att berätta sanningen är inget alternativ.

Det är så mycket som snurrar i Kerstins huvud och hon kan inte sätta ord på det. Mamma har varit på semester med moster Kakan och klippt håret som en tupp och skaffat en tatuering som föreställer ett hjärta och ett K. Mamma har en 40-årskris tror Kerstin och när hennes föräldrar börjar bråka tror hon genast att de ska skiljas. I skolan har de fått en ny lärare som heter Kenneth och Kerstin vågar verkligen inte prata med honom. Istället gråter hon och Kenneth tror att hon tycker att det är svårt med matte.

Tredje boken om Kerstin heter Kerstin, livet och döden och här står morfar och katten Kattegatt i centrum. Allt börjar dock på Kerstins födelsedag när hon ligger och väntar på sina föräldrar. Hon är spänd, förväntansfull och väldigt, väldigt kissnödig. Att gå upp och kissa vågar hon inte, för då kanske mamma och pappa hör att hon är vaken. På typiskt Kerstin-sätt ligger hon kvar och grubblar och till slut går det inte att hålla sig längre. Hon skyller på Kattegatt som är gammal och skruttig, men åttaårsdagen börjar inte riktigt som hon tänkt sig.

När morfar ska ta med Kerstin på cirkus verkar han ha glömt att hon fyllt år och säger att hon är sju för att slippa betala vuxenpris. När clownerna tar med sig morfar är Kerstin säker på att polisen ska ta dem och flyr därför hem igen. Som så ofta löser Kerstin problem genom att försöka undvika dem. Någon annan hon undviker är Gunnar och det handlar om att han har en kompis som bor hos honom. En kompis vars mamma jobbar på cirkusen och vars pappa dricker lite för mycket. När de väl börjar leka igen Gunnar, Kerstin och Pavel är de på jakt efter Kattegatt som försvunnit och efter andra djur som behöver räddas.

Kerstin är en förtjusande huvudperson, som är blyg och känslig, men också klurig och påhittig. Med Gunnar vågar hon vara sig själv och deras vänskap beskrivs på ett väldigt fint sätt. Den andra boken Att vara Kerstin är min favorit, men de andra två är fantastiska också. Så fint att alla känsliga pojkar och flickor får en förebild.

 

Illustration ur Kerstin, livet och döden av Katarina Strömgård.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: