Elaf Ali

Bra böcker på bokrean 2022

Som vanligt ska jag inte köpa någonting alls på bokrean och som vanligt kommer det med säkerhet inte bli så. Planen är att inte besöka en enda bokaffär eller internetbokhandel. Vi får se hur det blir med den saken. Klart är att jag inte ska köpa någon av de böcker jag listar idag, för dem har jag redan läst. Här finns några riktiga fynd som inte bör missas. Klicka på titlarna för att komma till mina inlägg om böckerna.

  • Vuxna människor av Marie Aubert är en vass kortroman om syskon och avundsjuka.
  • Queenie av Candice Carter Williams bjuder på en blanding av pepp, feelgood och rejäl svärta.
  • Svärmodern av Moa Herngren handlar om en mamma som går lite för långt, eller inte. Vem ska vi tro på?
  • Solsken och parmesan av Christoffer Holst är en bok om god mat och en resa som inte blir av.
  • Stöld av Ann-Helén Laestadius belönades med både Årets bok och Augustpriset och en bok alla borde läsa.
  • Den sista migrationen av Charlotte McConnaghy utspelar sig i en framtida värld där djuren nästan försvunnit.
  • Samlade verk av Lydia Sandgren är en välskriven tegelsten om vänskap och kärlek i Göteborg.
  • Daisy Jones and The Six av Taylor Jenkins Reid är en grym musikbiografi av ett band som aldrig funnits.
  • Säg inget om Lydia av Celeste Ng handlar om en familj och hur den förändras när en dotter försvinner.
  • Rotvälta av Tove Alsterdal tillhör de senaste årens bästa spänningsromaner.
  • Goda grannar av Mattias Edvardsson är en rätt obehaglig historia om inte så goda grannar.
  • Ödesmark av Stina Jackson är en roman om ett brott, men också en berättelse om en by.
  • Polcirkeln av Liza Marlund är en riktigt bra och läsvärd kriminalroman om vänner och ovänner.
  • Söndagsvägen av Peter Englund är en välskriven berättelse om ett verkligt mord.
  • Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba är en viktig bok om tvångsförflyttningarna av samerna.
  • Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali är en enormt viktig bok om hedersförtryck och vägen ut.
  • En stark nolla av Sara Lövestam är en helt fantastisk bok för unga läsare om att våga vara sig själv.
  • Fula tjejer och Jobbiga tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson är riktigt bra böcker för unga.
  • Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok som vågar ta upp även jobbiga saker.

Nominerade till Storytel Awards — Stora ljudbokspriset 2022

Igår presenterades de nominerade till Storytel Awards — Stora ljudbokspriset 2022  och möjligheten att rösta på sina favoriter från förra året och även en del äldre titlar som nu blivit ljudbok. Det går att rösta i kategorierna roman, spänning, fakta, barn, ungdom och den nya kategorin feelgood. Omröstningen pågår till och med den 9 februari 2022 och vinnarna presenteras på en gala som sänds den 31 mars.

Bokmarknaden har förändrats sedan Storytel och andra ljudboksaktörer tagit en ganska rejäl plats i läsarnas liv. Själv lyssnar jag sällan på ljudböcker, men läser gärna e-böcker via främst Storytel och Bookbeat. Egentligen är jag mest förtjust i den senare, men båda hänger kvar då utbudet skiljer sig något åt. Gemensamt för dem är ändå det stora fokuset på ny och lättsam litteratur. Det påverkar självklart både vilka böcker som blir lästa, men också vilka som uppmärksammas i sociala medier. Kultursidorna lever sitt eget liv, men när det gäller bloggar och instagram tror jag att de böcker som frontas av prenumerationstjänsterna får väldigt stor uppmärksamhet. Jag märker själv på min läsning att jag läser allt mer svenskt och tyvärr också mer lättsmält litteratur. Mer om det imorgon.

Så vad tycker jag då om Storytel Awards? Jag är kluven. Det är roligt att ljudböcker uppmärksammas och att populära författare får stå i fokus, men det är för många nominerade och känns därför lite kanske inte oseriöst, men ointressant. Att nomineras är självklart en ära, men med mer än 30 nominerade i vissa kategorier blir det mer en lista på en massa böcker än ett mått på kvalitet. Jag uppskattar dock att både barn- och ungdomsböcker finns med och dessutom i separata kategorier. Alla nominerade hittar du här och jag har valt ut fem i varje kategori som jag tror lite extra på. Några jag läst och andra jag ännu inte hunnit med och vissa av dem vill jag läsa, medan andra bara är sådana jag tror har god chans att vinna. Det ska bli intressant att se om vinnarna finns bland dem.

Roman 

Bland de 34 nominerade har jag valt ut följande favoriter:

Du är inte längre min dotter av Frida Boisen, författaruppläsning

Shuggie Bain av Douglas Stuart, inläst av Viktor Åkerblom

Vinnarna av Fredrik Backman, inläst av Marie Richardson

Stöld av Ann-Helén Laestadius, inläst av Katharina Cohen

Löpa varg av Kerstin Ekman, inläst av Lennart Jähkel

 

Spänning

Hela 36 böcker är nominerade i den här kategorin och dessa fem har jag valt ut:

Som man sår av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth, inläst av Niklas Falk

Polcirkeln av Liza Marklund, inläst av Lo Kauppi

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, författaruppläsning

Kokain av Pascal Engman, inläst av Stefan Sauk

Nattfalkarna av Elly Griffiths, inläst av Angela Kovács

 

Ungdom

Av de totalt 21 nominerade har jag valt ut följande fem titlar:

Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund, inläst av Ellinor Hermann

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, inläst av Emma Molin

En av oss ljuger av Karen M. McManus, inläst av Ella Schartner

Lowkey av Melody Farshin, författaruppläsning

Losing big or losing everything av Niclas Christoffer, inläst av Hanna Ardéhn

 

Barn

Av 28 nominerade har jag valt ut följande fem:

Fy, vad äckligt av Anna Hansson, inläst av Måns Nilsson

Athena — Det är aldrig för sent av Elin Ek, författaruppläsning

Familjen Knyckertz och gipskattens förbannelse av Anders Sparring och Per Gustavsson, inläst av Katharina Cohen

Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Elias & Agnes Wåhlund, inläst av Frida Hallgren

Gosedjursfesten av Hanna Granlund och Elin Johansson, inläst av Moa Lundqvist

 

Feelgood

I den har kategorin har 31 böcker nominerats och det här är de fem jag valt ut:

I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck, inläst av Anja Lundqvist

En bättre människa av Eli Åhman Owetz, inläst av Gunilla Leining

Vingården för vilda drömmar av Carolina Säfstrand, inläst av Gunilla Leining

En kväll i juni av Anna Lönnqvist, inläst av Sofia Berntson

je m’apelle Agneta av Emma Hamberg, författaruppläsning

 

Fakta

Totalt 36 nominerade och jag har valt ut dessa fem:

Att bära sig själv av Peter Jöback, Henrik Johnsson, Leif Eriksson och Martin Svensson, inläst av Peter Jöback

Brev till mannen av Bianca Krönlöf, författaruppläsning

Maria: En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer, författaruppläsning

Tills alla dör av Diamant Salihu, inläsare Gerhard Hoberstorfer

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, författaruppläsning

 

Vilka favoriter har du bland de nominerade? Finns det några böcker du saknar bland dem?

 

 

 

 

 

 

 

 

Tio bra böcker för barn och unga 2021

Dags att lista böcker för barn och unga. Många bra böcker har jag läst under året och här är tio favoriter och tre bubblare som lästes 2021, men inte nödvändigtvis släpptes då. Klicka på titlarna för att komma till mina texter om dessa fantasiska böcker.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen

Himlabrand av Moa Backe Åstot

Min storslagna död av Jenny Jägerfeld

Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar

Furan av Lisen Adbåge

Donny av Thomas Halling

Så nära att det bränns av Christina Lindström

Naturen av Emma AdBåge

Kerstin, livet och döden av Helena Hedlund och Katarina Strömgård

 

Bubblare

Asynja: kungens grav av Elisabeth Östnäs, Lina Neidestam

Brevet från mig: dikter för unga av Lena Sjöberg

Hemligheten i Helmersbruk av Eva Frantz

 

 

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Fem ungdomsböcker för alla åldrar

Det händer ibland att jag läser kommentarer som mer eller mindre explicit hävdar att ungdomsböcker är en sämre version av böcker för vuxna. Då vet jag att dessa personer inte läst speciellt många böcker för unga. Själv läser jag massor, både böcker som klassas som ungdomsböcker och sådana som klassas som vuxenböcker. En bra bok är en bra bok är en bra bok. Vem som tillhör den primära målgruppen är ointressant.

Idag listar jag fem böcker skrivna för vuxna, som egentligen är allåldersböcker.

Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar utspelar sig i Tokyo där vi får följa två män i olika åldrar. Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i två år. Nu sitter han på en bänk i en park varje dag och på bänken bredvid sitter en medelålders man som han kallar Slipsen. Mellan dem växer en oväntad och väldigt fin vänskap fram

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali är en bok som innehåller självbiografiska delar, men också fakta om hedersförtryck. När Elaf fick mens förändrades hennes liv och hennes pappa började mer och mer begränsa hennes liv. Nu har de talat ut och pappan har helt ändrat inställning till kvinnors rättigheter. En viktig och välskriven bok för alla.

Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades till Augustpriset 2020 för sin debut och det var välförtjänt. Fin grafisk roman om hur det känns när föräldrar skiljer sig. Vi får följa Alma när hennes föräldrar berättar att de ska skiljas, men också Almas mamma som var med om samma sak när hon var ungefär lika gammal som Alma är. Intressant med två olika perspektiv.

De afghanska sönerna av Elin Persson tilldelades just Nordiska Rådets pris för bästa barn- och ungdomsbok, men jag ser den verkligen som en bok för alla åldrar. Vårt land förändrades på många sätt 2015. Först med en fantastisk kraft av medmänsklighet, som sedan byttes i rå rasism. En grupp som fått mycket av både stöd och hat är de ensamkommande från Afghanistan. Om några av dem handlar den här boken.

Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström är en riktigt bra bok om vänskap över generationsgränserna. Huvudpersonen Nora har just tagit studenten från vård- och omsorgsprogrammet, men drömde om att gå Estetiska programmet. En fördel med det program hon gått är dock att det gett henne ett jobb inom hemtjänsten och en av de personer hon möter är en äldre konstnär som inspirerar henne att våga följa sina drömmar.

 

 

Veckans kulturfråga v.42 2021

Igår presenterades de nominerade till Augustpriset i tre kategorier. Totalt 18 titlar som getts ut det senaste året. Tre av dem vinner och nu vill jag höra vad du har för tankar kring de nominerade böckerna.

Vilka av de nominerade böckerna till Augustpriset är dina favoriter?

Vilka titlar saknar du bland de nominerade?

Det är bara att konstatera att jag dels är kass på att tippa nominerade, men också lockas av väldigt få bland de titlar som valts ut. Faktiskt var jag riktigt sur i gårdagens inlägg om de nominerade titlarna.

Men först de nomineringar som gjorde mig glad, nämligen När vi var samer av Mats Jonsson, utgiven av Galago, som är den första grafiska roman som nomineras i kategorin Årets bästa skönlitterära bok. Om samer handlar också den enda av de nominerade böckerna jag läst, nämligen Himlabrand av Moa Backe Åstot utgiven av Rabén & Sjögren. En helt fantastisk ungdomsbok, som dessutom är en debut.

Jag saknar kanske främst fler ungdomsböcker bland de nominerade och tycker att det är en smärre skandal att juryn gått förbi Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, också den utgiven av Rabén & Sjögren. Nu finns det ju en gräns för hur många böcker från ett förlag som kan nomineras (inte regelmässigt, men ändå) men den här borde prioriterats. Bland böckerna för barn och unga fanns ändå en del böcker som lockar till läsning. Så ser det verkligen inte ut i de två andra kategorierna. Bland fackböckerna vill jag läsa en. Möjligen.

Vilka titlar nomineras till Augustpriset 2021

Snart avslöjas de nominerade till årets Augustpris i tre kategorier. Kravet för att nomineras är att böckerna ska vara skrivna på svenska, samt tidigast vara utgiven 19 oktober 2020 och senast den 17 oktober 2021.

Även om jag aldrig tippar rätt har jag roat mig med att gissa vilka titlar som jag tror kommer att finnas bland de nominerade. Vissa har jag läst, andra har jag bara läst om och/eller är skrivna av författare vars böcker prenumererar på platser på litterära prisers listor.

Extra svårt var det att få ner antalet skönlitterära böcker till endast sex och jag hade lätt kunnat vräka på med ett gäng ungdomsböcker till även om jag vet att det aldrig är mer än en, max två titlar som nomineras. Dessutom inser jag att jag har alldeles för många böcker med på listan som är utgivna i höst, men i princip inga från i våras och ingen från förra hösten. Några böcker som jag tänkte ta med kom dessutom ut precis före 19 oktober 2020 och dem har jag inte tagit med. Så här blev det till slut.

Årets svenska skönlitterära bok

Barndomsbrunnen av Göran Greider, utgiven i augusti 2021 av Ordfront förlag

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg, utgiven i september 2021 av Albert Bonniers förlag

Lejonburen av Ulrika Kärnborg, utgiven i april 2021 av Natur & Kultur

Löpa varg av Kerstin Ekman, utgiven i augusti 2021 av Albert Bonniers förlag

Nya människor i fel ordning av Jonas Karlsson, utgiven i september 2021 av Wahlström & Widstrand

När vi var samer av Mats Jonsson, utgiven i augusti 2021 av Galago

Årets svenska fackbok

Cykelbudet av Anders Teglund, utgiven i september 2021 av Teg Publishing

En vacker dag av Tomas Bannerhed, utgiven i april 2021 av Weyler förlag

Förintelsens barn av Margit Siberstein, utgiven i december 2020 av Albert Bonniers förlag

Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén, utgiven i februari 2021 av Norstedts förlag

Tills alla dör av Diamant Salihu, utgiven i april 2021 av Mondial

Världen väntar mig av Paul Tenngart, utgiven i september 2021 av Natur & Kultur

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Asynja: Kungens grav av Elisabeth Östnäs (text) och Lina Neidestam (text och bild), utgiven i september 2021 av Bonnier Carlsen

Himlabrand av Moa Backe Åstot, utgiven i januari 2021 av Rabén & Sjögren

Nalle Havsöga av Malte Persson (text) och Billy Bragg (bild), utgiven i september 2021 av Mirando Bok

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen, utgiven i januari 2021 av Rabén & Sjögren

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, utgiven i mars 2021 av Rabén & Sjögren

Vitvivan och Gullsippan av Pija Lindenbaum, utgiven i september 2021 av Lilla Piratförlaget

 

Tankar efter Bokmässan 2021

På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och “känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.

Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.

På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.

Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.

Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.

Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.

 

Döttrar och deras fäder


Sista dagen på årets Bokmässa inleds för min del med ett samtal mellan Elaf Ali och Frida Boisen, modererat av Patrik Lundberg. Ett samtal med fäder i centrum och minnen, massor av minnen som inte sällan är smärtsamma att tala om.

Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek? är en av årets bästa bok skriven för unga läsare, men Frida Boisens självbiografiska böcker har jag faktiskt inte läst. Ännu. Seminariet inleds med att Boisen läser prologen till senaste boken Du är inte längre min dotter om hur en far bokstavligen förskjuter sin dotter. En stängd dörr, ett hem som inte längre finns. Även Elaf Ali läser prologen i sin bok och den handlar om matteläxan, men också om ett telefonsamtal som förändrar allt. Att en okänd ringer är inte okej för Elafs pappa.

Som Patrik Lundberg påpekar är det verkligen inte så att många som är med om något liknande skriver böcker om det och självklart är det viktigt att berättelser som dessa når läsare. Boisen hade nästan förträngt sin pappas roll i hennes uppväxt och det var dottern som provocerades av att hon förlåtit sin pappa. Boken är en uppgörelse med en förälder. För Elaf Ali handlar det om att hon tröttnat på att så många försökt göra partipolitik av hedersförtryck och att hon, som nu har sin pappa vid sin sida, behöver berätta sin historia. Nu är det inte bara hon som berättar, utan även hennes föräldrar. Det är inte så lätt att en pappa som utsätter sin dotter för hedersförtryck är en genomond person. Boisen håller med om att det faktiskt får att älska en pappa, trots de hemska sidorna.

Nyanser är viktiga och försvinner så ofta i vårt samhälle. Hur kan det bli så att man som förälder förtycker eller slår sitt barn? Ingen förälder kan väl vilja det? Som barn är du extra utsatt då du inte kryar någonstans att ta vägen. Hur ska ett barn våga berätta? Vad händer om hen berättar? Att bli sviken av sin förälder är fruktansvärt, för det är någon du älskar.

Elaf Alis liv var som värst på gymnasiet. Det var första gången hon på allvar funderade på att rymma. Att gömma sig för sin pappa och allt förtryck. Innan Fadime mördades trodde hon att hedersförtryck slutar när någon blir vuxen, men då insåg hon att det kunde fortsätta hela livet.

Mycket grundades i att Elaf Alis pappa inte hade någon plats i det svenska samhället. Han fick inget jobb och mycket av det han trodde skulle hända i det svenska samhället var fördomar. En väg mot förändring var att Ali hjälpte sin pappa att integreras och förklarade att det som kunde hända i Irak om en tjej hade shorts på sig inte skulle hända i Sverige. Hennes tio år yngre syster har fått en helt annan frihet och ett helt annat liv. Hon har förlåtit sin pappa, men accepterar absolut inte det han gjort. Nu har de en bra relation och Elaf Alis pappa har förlorat både vänner och släktingar för att han nu ser på ett annat sätt på sina döttrars rättigheter.

Att skriva roman och att skriva tidningstexter är olika saker och båda författarna lyfter sina redaktörer som otroligt viktiga personer för böckernas framkomst. Intressant ändå hur många journalister som senare också skriver böcker. Vill du se samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Vem har sagt något om kärlek?

Den självbiografiska boken Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali har undertiteln “Att bryta sig fri från hedersförtryck” och en ovanlig ungdomsbok och en ovanligt stark självbiografisk bok. En bok som både bär drag av skönlitteratur och sakprosa och blandningen fungerar oväntat väl. Jag är glad över att Ali väljer att ha med de mer faktabetonade delarna för att visa de som läser att det här inte bara handlar om svåra minnen, utan om en felaktig begränsning av en individs frihet.

Elaf Ali märker ganska tidigt att de regler som styr henne är annorlunda än de som finns i andra familjer. Allt förändrar när hon får mens. Då var hon inte längre ett barn utan en kvinna och kvinnors liv såg annorlunda ut. När en kompis från Lunarstorm ringer hem bryter helvetet lös. Han är kille och Elaf ska inte umgås med killar. Definitivt inte svenska sådana. Det handlar om heder och hennes pappa är stenhård. Hur hans dotter beter sig och lever blir en del av hur andra ser på honom. Med andra menar han inte svenskar, utan vänner och släktingar. Visst släpper han till slut iväg sin dotter så att hon ska kunna studera och på många sätt tycker ändå Elaf att han får bestämma ganska mycket själv, men det blir ändå tydligt hur styrd hon trots allt är.

När Elaf många år senare intervjuar sin pappa har han förändrats. Intervjuerna är med i boken och det visar att det inte är bara är Elaf själv som brutit sig fri från hedersförtrycket, utan även hennes pappa. När jag läste De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg säger en av kvinnorna hon intervjuar att papporna är viktigast att nå för att få till en förändring. De måste behandla sina döttrar som de behandlar sina söner och ge dem samma möjligheter. Jag har tänkt mycket på det efteråt och Elaf Alis bok visar att det mycket troligt är rätt slutsats. Något som också framgår i intervjuerna med Elafs pappa är att han inte upplevde att det svenska samhället på något sätt ifrågasatte hur han uppfostrade sin dotter. Det var okej att hon inte fick delta i simundervisningen. Jag minns min manlige idrottslärarkollega som kämpade för att alla skulle delta i just simundervisningen. Han använde faktaargument och han lyckades. Det visar att det är möjligt.

Vem har sagt något om kärlek? är en riktigt bra bok. Den går snabbt att läsa och innehållet kommer att tilltala många. Både de som vill ha en stark berättelse och de som behöver spegla sig och få argument för att få styra sitt eget liv. För att en förändring ska ske måste rösterna bli fler. Hedersförtryck finns och måste bekämpas. Alla har rätt att bestämma över sitt eget liv. Elaf Ali gör det numera, hennes pappa har insett att det är rätt väg att gå och jag hoppas att fler följder honom.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: