Ann-Helén Laestadius

Bokcirkelstips i januari 2022

Dags för fler boktips för bokcirklar. Gemensamt för månadens fem tips är att de dels har ett intressant innehåll, men också kan leda till samtal om samhällsfrågor och egna erfarenheter kring innehållet. Sådana böcker är extra bra att cirkla om tycker jag.

Em av Kim Thúy var en av förra årets största läsupplevelser för min del. I korta ögonblicksbilder beskriver Kim Thúy kriget i Vietnam och hur olika människor påverkades av det. Det som först verkar fragmentariskt skapar en helhet och jag lärde mig mycket nytt om det fruktansvärda kriget, inte minst för att perspektivet är ett annat än det vi är vana vid. Em släpptes som pocket i november.

Stöld av Ann-Helén Laestadius tilldelades mycket välförtjänt Augustpriset i höstas. Berättelsen om Elsa, som när hon var nio såg en man döda hennes älgkalv och som vuxen fortfarande inte har vågat erkänna att hon vet vem som gjorde det, är både lärorik och spännande. Laestadius låter oss ta del av samernas situation och den konflikt som finns kring renskötsel och vår ursprungsbefolknings rättigheter i en del av Sverige där polisen i princip inte är närvarande. Stöld finns i pocket.

Älskade barn av Ashley Audrain handlar om Blythe som haft en svår uppväxt och är väldigt orolig för att hon själv ska bli en dålig mamma. När dotter Violet föds vill hon ge henne all sin kärlek, men märker snart att det är något som inte stämmer med dottern. Det som gör Älskade barn så speciell är att det inte är en svartvit berättelse. Blythe är en komplex figur och det är svårt att riktigt veta vad som egentligen är orsaken till det komplicerade förhållandet till dottern. Boken finns i pocket.

Trion av Johanna Hedman är en intressant debut om tre unga människor vars liv hakar i varandra. Det är en bok om vänskap och kärlek, där gränsen ibland är flytande. Thora och August är barndomsvänner. August är konstnär och hoppas på ett genombrott. Thora studerar juridik.  När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar lär de känna varandra och deras trio formas. Det som är intressant med Trion är kanske främst skildringen av vänskap, men också alla mellanrum som behöver fyllas ut, något som är mer intressant att göra tillsammans. Trion finns i pocket.

Slutet av Mats Strandberg är en bok som primärt vänder sig till unga läsare och kanske därför ett oväntat bokval för en bokcirkel bestående av vuxna läsare, men jag tycker att ni ska ge den en chans. Även om huvudpersonen är 17 år finns det också andra karaktärer i olika åldrar. Precis som i filmen Don’t look up är en komet på väg mot jorden, men fokus ligger inte i att förhindra det, utan på hur människor reagerar när de vet att slutet är nära. Både gripande och intressant. Slutet finns i pocket.

 

 

 

Tio bra böcker jag läste 2021

Dags att välja favoriterna från året som gått och även om det kändes som att jag inte läst så mycket bra under året, så var det svårt att välja. Här kommer tio favoriter  och tre bubblare i någon slags ordning. Alla kom inte ut 2021, men alla blev lästa av mig då. Klicka på titlarna för att komma till mina texter om böckerna.

Em av Kim Thúy

Hamnet av Maggie O’Farrell

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

Den stora utställningen av Marie Hermanson

Last night av Mhairi McFarlane

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Beautiful world, where are you av Sally Rooney

Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth

Malibu Rising av Taylor Jenkins Reid

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Bubblare:

Jungfrustigen av Philip Teir

Modersmjölken av Nora Ikstena

Sorgen lyckan livet av Meg Mason

 

Tretton ganska olika böcker. Gemensamt är att de alla innehåller karaktärer som är komplexa och intressanta, samt att de skriver med ett språk som bidrar till att göra läsningen till något utöver det vanliga.

 

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Ann-Helén Laestadius har skrivit Årets bok 2021

Igår avslöjades vilka av de tio nominerade böckerna som hamnade högst upp på listan när vinnarna av Årets bok 2021 avslöjades. Priset har delats ut sedan 2016 och innan pandemin skedde det på Bokmässan i Göteborg, något jag hoppas återupptas under 2022. En jury utser de nominerade böckerna, men det är läsarna som röstar fram vinnarna. I år fick Stöld av Ann-Helén Laestadius flest röster och blev därmed välförtjänt vinnare. På andra plats kom Klas Ekman som prisades för sin debut roman De kapabla och Emma Hamberg knep tredjeplatsen med sin Je m’apelle Agneta. En trio bra böcker som är väldigt olika, men helt klart läsvärda. Klicka på länkarna för att läsa mina inlägg om dem.

Stöld är Ann-Helén Laestadius första bok som primärt vänder sig till vuxna. Tidigare har hon skrivit ungdomsböcker, dels serien om Agnes från Solna med släkt i Soppero, som inleds med Sms från Soppero och de två böckerna om Maja i Kiruna, där Tio över ett belönades med Augustpriset. I Stöld beskriver hon konflikter som finns mellan renskötande samer och andra boende i en på vissa sätt laglös del av Sverige, där polisen knappt är närvarande och dödade renar är vardag. Huvudpersonen Elsa bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Första gången vi träffar henne är hon 9 år och hon har just sett en man döda hennes favoritren. Mannen finns i hennes närhet, hon vet vem han är, men vågar inte berätta om vad hon sett. Vi får också följa Elsa som vuxen då hon kan se med vuxna ögon på det som händer i hembyn.

Har du inte läst Stöld rekommenderar jag dig verkligen att göra det. Ämnet är tungt, men det är ingen tung bok. Istället är den bra, välskriven och inte minst relevant. Det gjorde mig glad att just Ann-Helén Laestadius tilldelades priset Årets bok, då hon är en författare jag följt länge som har öppnat mina ögon för samernas situation, något som vi i södra Sverige helt ärligt har alldeles för dålig koll på.

Samiskt liv — traditioner i en ny tid


Två böcker om samer står i centrum i det här seminariet. Moa Backe Åstot debuterade med ungdomsromanen Himlabrand och Ann-Helén Laestadius med Stöld, hennes första bok för vuxna. Två väldigt bra och viktiga böcker som angriper samefrågor på olika sätt.

Traditioner och den trygghet de och inte minst familjen ger. För en utsatt minoritet blir det enormt viktigt att följa traditioner,  vilket i vissa fall kan kännas begränsande. Som Ante i Backe Åstots bok, som funderar över sin sexualitet och huruvida det går att vara homosexuell och renskötare. För Laestadius huvudperson Elsa handlar det snarare om att få vara kvinna och renskötare och faktiskt räknas på samma sätt som hennes far och andra män gör. Hennes två vänner får representera den klassiska kvinnorollen och den som satsar på en utbildning och på så sätt nå en förändring genom att bli jurist.

Den som kanske har svårast att acceptera situationen är Mattias, Elsas bror, som verkligen kämpar i sin roll och de förväntningar som finns på att vara en god, äkta same. Den som inte äger renar har traditionellt inte setts som same, utan svensk och därför är det svårt att bryta mot normer, då det också gör mycket med ens identitet. Elsas mamma räknas inte ”riktig” same då hon kommer från en familj som har samiskt ursprung, men vill dölja det. Identitet och hur den formas är centrala i båda böckerna.

Den äldre generationen som i båda böcker får symboliserar av huvudpersonernas farmödrar. De står för stabilitet och tillhörighet. Viktigt är också att höra till en plats och när renarna blir utsatta, som i Stöld, är det samtidigt också att bli av med sin plats. Naturskildringarna i båda böckerna är väldigt viktiga, vilket är naturligt då de samer som äger renar lever nära naturen.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Veckans kulturfråga v.17 2021

Årets Bok är ett litteraturpris som delas ut till en bok utgiven på svenska som anses vara bra och välskriven och dessutom nått en stor publik. Bakom priset står Bonnier Bokklubbar och efter att en jury utsett tolv nominerade är det dags för läsarna att utse vinnaren. Årets tolv nominerade avslöjades igår och nu undrar jag självklart om ni tycker att rätt böcker nominerades.

Vilka favoriter har du bland de nominerade till Årets Bok 2021?

Vilka böcker saknar du bland de nominerade?

 

Jag är glad att Christoffer Carlsson nomineras för sin fantastiska Brinn mig en sol och även att Stöld av Ann-Helén Laestadius finns med. Det trodde jag nog inte riktigt. Faktiskt är det ovanligt många nominerade jag vill läsa i år.

Tråkigt däremot att Den sista migrationen av Charlotte McConaghy från Lavender Lit inte nominerades. Hade också gärna sett Caroline Säfstrands fina Klubben för lyckliga slutpå listan.

De nominerade till Årets bok 2021

Idag avslöjades de nominerade till Årets bok 2021 och jag följde sändningen. Tolv böcker nominerades och här är de i alfabetisk ordning:

Amerikansk jord av Jeanine Cummins (Bazar) En av årets snackisar och också en av de böcker jag trodde skulle nomineras. Står på läslistan.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag) Men självklart! Så värd sin nominering!

De kapabla av Klas Ekman (Bookmark förlag) Jag gillade ju skarpt, men trodde inte på nominering. En ganska “vanlig” historia som spårar ur fullständigt. Läsvärd!

Flickan som fick en röst av Abi Daré (Piratförlaget) Boken jag skulle läsa direkt när den kom ut och som jag sedan lyckats glömma bort. Nu är det dags!

Hoppets tåg av Viola Ardone (Norstedts) Jag har inte läst, men trodde att den skulle nomineras. Vill läsa!

Je m’apelle Agneta av Emma Hamberg (Piratförlaget) En charmig historia som jag tippade skulle nomineras.

Stöld av Ann-Helén Laestadius (Romanus & Selling) En av de bättre böcker jag läst i år, men jag hade inte vågat hoppas på en nominering. Kul!)

Rotvälta av Tove Alsterdal (Lind & co) Boken som utsågs till Årets svenska kriminalroman 2020 och visst är den lästvärd.

Shuggie Bain av Douglas Stuart (Albert Bonniers förlag) Vinnaren av Bookerpriset nomineras även till Årets bok.

Samtal från en ängel av Guillaume Musso (Bokförlaget Nona) Den här boken står på min läslista i april, så det är väl bara att börja läsa!

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist (Ordfront förlag) En ovanlig nominering, men samtidigt så självklart. Jag har inte läst (sidantalet skrämmer mig) men vill absolut göra det.

Älskade barn av Ashley Audrain (Albert Bonniers förlag) En av de som släpps precis nu, faktiskt imorgon och inte har recensionsdag förrän 4/5, kan vara bra och känns som en typisk nominerad till Årets bok)

En bredare lista än det brukar vara och det tycker jag är kul. Inte så mycket feelgood som det brukar vara, egentligen bara Emma Hambergs bok. Flera romaner som skulle kunna nomineras och har nominerats även till andra priser, som t.ex. Shuggie Bain och Rotvälta. Jag underskattade årets jury och trodde att de skulle fortsätta på feelgood-deckarspåret. Istället fick vi en bra mycket mer varierad lista än t.ex. förra året då det var väldigt slätstruket och ensidig.

Fyra böcker tippade jag rätt. Synd att Den sista migrationen av Charlotte McConaghy från Lavender Lit inte nominerades. Det är både en bok och ett förlag jag hade önskat en nominering. Extra kul tycker jag att det är att Stöld av Ann-Helén Laestadius finns med på listan. Det trodde jag inte innan, för trots att det är en bra bok är det inte den sortens böcker som brukar nomineras.  Av de tolv nominerade har jag läst fem och vill nog faktiskt läsa de andra sju. Trots att jag tippade rätt kasst är jag nöjd med listan).

Stöld — en viktig och lärorik historia

Stöld är Ann-Helén Laestadius första bok för vuxna, men i den första delen är huvudpersonen trots detta ett barn. Elsa är nio år, bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Livet förändras helt för henne när hon blir vittne till hur en man dödar hennes favoritren. Allt hon har kvar är det avskurna örat med märket som hon själv satt dit. Ett moraliskt dilemma föds när Elsa försöker bestämma sig för om hon ska berätta vem mannen hon såg är, eller hålla tyst. När hennes pappa tar med henne till polisen väljer hon att tiga och det gör hon i många år. Mannen finns kvar. Elsa vet vet vem han är. Vi läsare vet vem han är. Elsas pappa och bror anar vem han är, men Elsa vägrar bekräfta det. Istället försöker hon leva som om han inte fanns i en liten värld fylld av familjen, renarna, vännen Anna-Stina och inte minst Anna-Stinas morbror Lasse. Han som lämnar byn ibland för att göra resor eller arbeta i gruvan i Kiruna. Han som på ytan är glad och sorglös, men gömmer ett mörker som ingen ser eller i alla fall förstår.

Nästa gång vi träffar Elsa är hon vuxen och arbetar extra i samma sameskola som hon själv gick i. Skolan ligger granne med en annan grundskola och det är tydligt att det finns en konflikt mellan såväl skolor som grupper i samhället. En konflikt där samernas renar offras. Mannen som dödade hennes ren finns kvar och han fortsätter sin tjuvjakt. Polisen gör ingenting, inte bara av ovilja, utan för att de inte har varken resurser eller kunskaper om hur konflikterna i samhället ser ut. Att boken heter Stöld handlar om att dödade renar rubriceras som just stöld. Detta oavsett om det döda djuret tas med eller inte. Stöld av djur. Stöld av kött. Stöld av egendom. Som om det inte vore nog läggs de flesta anmälningar ner i brist på bevis. Den lokala polisen är underbemannad och arbetar dessutom på ett mycket stort område och hinner sällan vara där de behövs.

Stöld är en välskriven och bra bok. Ibland lite väl undervisande, men som Gunilla Brodej skriver i en recension av boken behöves utbildning. Är verkligen samer utsatta för rasism idag, är inte det en gammal konflikt som är löst? Absolut inte. Visserligen finns inte längre något rasbiologiskt institut och vi tvingar inte samer att tala svenska och bli svenska. De får behålla sin kultur och vi kan känna oss nöjda. Problemet är att konflikter fortfarande är i allra högsta grad levande. Samer ses som priviligierade och rykten går om att de låtsas att renar dödats för att få ersättning för dem. Jag tänker att det mycket handlar om hur människor i glesbygden behandlas i Sverige idag. Det ursäktar inte en enda dödad ren, men det behövs verkligen en politik som värnar hela Sverige. Inte som nu när de som har god ekonomi och bor i störstäder får alla fördelar. Problemen som beskrivs i Stöld handlar inte om konflikter mellan en man och en ung kvinna. De handlar om en strukturell rasism som vi måste motarbeta, precis som vi behöver göra allt för att minska all rasism i samhället. Tyvärr gå utvecklingen åt fel håll.

Jag tror att Ann-Helén Laestadius kan bli historisk i höst när hon vinner Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok, efter att också ha tilldelats Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Den enda kritik jag har är att det är en lite väl lång bok, men jag ursäktar det eftersom jag förstår att Ann-Helén Laestadius har mycket att berätta. Jag hoppas att hon fortsätter med det i många böcker både för unga och gamla. Tidigare har jag använt hennes ungdomsböcker i undervisningen och jag tror att även Stöld kan funka fint i en gymnasieklass.

Just nu i mars 2021

Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.

Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert,  men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöld av Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.

Just nu tittar jag på Vad som än händer på Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.

Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.

Just nu längtar jag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.

Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.

Uppdrag hitta läslusten

I mars blir det inget speciellt månadsfokus. Istället kommer jag att fokusera på att hitta tillbaka till den läslust som jag ibland tappar bort när livet blir för intensivt. Jag planerar att läsa en del nytt och hänger dessutom kvar ett tag i förra månadens tema innan jag avslutar och sammanfattar det.

Även om jag sällan följer läslistor har jag ändå valt ut åtta böcker som jag vill prioritera:

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert för att den utspelar sig i Göteborg och verkar trevlig.

Stöld av Ann-Helén Laestadius, som jag öppnat flera gånger och gärna vill läsa när energi finns. Nästa onsdag är det dessutom en bokklubbsträff om den.

Patrioterna av Pascal Engman, för att jag behöver komma igång mer årets Boktolva.

I morgon har vi andra namn av Patricio Pron, så att jag kan lägga till fler länder till min lista.

Nämn inte de döda av Christina Wahldén, som jag tänkt läsa länge och nu har andra delen i serien kommit.

The Postscript Murders av Elly Griffiths, andra boken om Harbinder Kaur som just kommit på svenska

Om hon inte lever är jag död av Claire Castillon, en ny bok av en favoritförfattare.

De vackraste idioterna i världen av Anette Eggert, som väntar på biblioteket.

 

 

Bild av anncapictures från Pixabay

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: