Eftersom jag sitter med i den jury som utser de tre svenska titlarna till IBBY Honour List, där vi är i sluttampen av vårt arbete, lägger jag lite extra fokus på just ungdomsböcker i februari. Första steget är att jag och Jenny Edvardsson ska presentera våra fem favoriter i “vår” kategori som är böcker från 12 och uppåt. Kravet är att de ska vara utgivna tidigast hösten 2019 och författaren ska ha ett längre författarskap bakom sig. En stor del av utgivningen har jag redan läst, men det finns några titlar till som jag vill hinna med innan deadline. De tre jurygruppernas favoriter ska sedan läsas av alla och därefter ska vi välja ut de slutliga tre favoriter i form av en illustratör, en författare och en översättare.
Äntligen semester! Jag ser fram emot en lång sommar med mycket lästid. Ganska ofta glömmer jag bort böcker som jag egentligen vill läsa och därför gör jag en lista med böcker jag (kanske) läser i sommar:
Jag behöver VERKLIGEN inte fler böcker på min “vill-läsa-lista”, men det kommer ju nya böcker hela tiden och nya böcker är trots allt något av det bästa jag vet. Följande titlar ser jag fram emot i april:
Granta har med tio års mellanrum 1983, 1993, 2003 och 2013 listat 20 författare under 40 som de tror kommer att bli stora och influera den litterära världen. De fokuserar självklart på brittiska författare. För fem år sedan gjorde jag en egen lista med 20 författare under 40 som skriver på svenska. Även om det egentligen är fem år kvar till nästa lista enligt Grantas regler tycker jag att det är dags för en uppdatering. Men först en utvärdering av vad jag och Granta tyckte 2013.
Av de 20 författare Granta hade med på sin lista 2013 skulle jag säga att Naomi Alderman verkligen levt upp till förväntningarna. Hon vann Women’s Prize for Fiction för sin fjärde roman som snart kommer ut på svenska med titeln Makten. Nadifa Mohammed slog igenom med Förlorade själar och även Kamila Shamsie har nått framgångar med sin senaste bok Home fire. Vad som gör mig lite sorgsen är att Taye Selasi inte publicerat något mer efter den fantastiska debuten Ghana must go. Jag skulle så gärna vilja läsa mer av henne.
Och så min lista då, där vissa blivit äldre och andra fallit i glömska. När jag nu satt samman en ny lista med lovande svenska författare under 40 har jag valt att inte ta med de som är födda 1978 och därmed fyller 40 i år. Av dem är jag glad över att Therese Bohman verkligen slagit igenom. En favorit helt klart, som jag förväntar mig mycket av framöver. Även Jonas Hassen Khemiri är född 1978 och fyller därmed 40 i år. Han var definitivt ett bra val på listan från 2013. Jessica Schiefauer är en annan 78:a som skulle kunnat platsa även nu, men faller för ålderstrecket, medan Helena Österlund kanske snarare fallit i någon slags glömska.
Nu har jag sökt efter nya, unga författare och kommit fram till ett gäng som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Vissa har skrivit många böcker, andra bara en, men de har alla fått mycket uppmärksamhet och därmed påverkat många läsare.
Flera av de som fanns med på listan 2013 finns med även denna gång, medan andra har försvunnit av andra skäl än just ålder. De som inte skrivit något sedan 2013 och kanske bara skrev den där enda debuten har fått lämna plats för nya förmågor.
Hur mycket jag än försökt att välja författare efter vad de objektivt uträttat, går det inte att undvika att en lista av detta slag blir subjektiv. Det blir det å andra sidan oavsett vem som gör en lista av detta slag, då ett urval alltid måste ske. Jag har däremot försökt att bredda författarnas genrer, något som sällan sker när “seriösa” tidningar gör listor, men inser att könsbalansen blivit väldigt sned.
Det här är mina 2o bra författare under 40 version 2018:
Elin Boardy född 1979 nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2008 för sin debut Allt som återstår. Sedan dess har hon skrivit tre böcker och måste ses som etablerad på allvar. Fortfarande saknas det breda genombrottet, men jag är säker på att det kommer.
Ester Roxberg föddes 1987 och har sedan 2013 fått ett större genombrott i och med boken om sin pappa Ann-Christine från 2014. Senaste boken heter Barnvagnsbluesoch den har jag tänkt läsa sen den var ny.
Sara Bergmark Elfgren föddes 1980 och slog igenom med Engelsforstrilogin som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. Därefter har hon klarat sig utmärkt själv och senaste boken Norra Latin var riktigt, riktigt bra.
Johanna Thydell född 1980 borde egentligen varit med på listan redan 2013, men nu har hon definitivt förtjänat sin plats. Hon debuterade 2003 med I taket lyser stjärnorna och senaste boken (M)ornitologenär absolut lysande. Thydell skriver också barnböcker, bland annat Dumma teckningsom nominerades till Augustpriset 2017.
Tove Folkesson född 1981 är kanske mest känd för debuten Kalmars jägarinnor, som nominerades tillbland annat Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios Romanpris. Hon har har följt upp den med böckerna Sundoch Ölandssången, som bildar en trilogi.
Christoffer Carlsson född 1986 är deckarförfattare och kriminolog. Han har hittills publicerat fem böcker för vuxna och en för unga. För sig trilogi om Leo Junker, som inleds med Den fallande detektiven har han fått flera priser och ungdomsboken Oktober är den kallaste månadenbelönades med Spårhunden.
Agnes Lidbeck född 1981 debuterade med Finna sig 2017 och tilldelades Borås tidnings debutantpris. I boken undersöker hon kvinnans tre roller. Nu är Lidbeck aktuell med Förlåten, där hon fortsätter att utforska hur det är att vara kvinna idag.
Stina Stoor född 1982 slog igenom med dunder och brak 2015 med sin debut Bli som folk. Novellsamlingen nominerades till Augustpriset och Stoor tilldelades Borås tidnings debutantpris. Liten reservation för att ingen ny bok kommit sedan dess, men jag hoppas att Stoor ska övervinna sin skrivkamp.
Athena Farroukhzad född 1983 uppmärksammades för sin debut Vitsvit, som är en otroligt stark diktsamling, nominerad till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris. Därefter har Farroukhzad gett ut Tradotillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean, en poet hon också översatt.
Isabelle Ståhl född 1988 har bara skrivit en bok, men debuten Just nu är jag här blev ett rejält genombrott. Att ta med någon på listan som bara skrivit en bok är något av en chansning, men det är svårt att gå förbi en debutant som nomineras till såväl Augustpriset och Borås tidnings debutantpris.
Jonas Brun född 1979 debuterade 2004 med Den andra tiden och slog igenom ordentligt med Skuggland, som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2013. Boken har också blivit pjäs och satts upp på Dramaten. Brun är aktuell med Ingen jämfört med dig, som kom i våras och som jag just läst och uppskattat.
Elise Karlsson född 1981 debuterade med romanen Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Genombrottet kom med Linjen 2015 och sedan dess har hon också gett ut Klass(2017) och är just nu aktuell med Gränsen, som är en fortsättning på Linjen.
Fredrik Backman född 1981 tillhör inte de författare som vinner de litterära priserna, men han tillhör definitivt de som berör många. Backmans En man som heter Oveär en bok “alla” har läst och den har dessutom blivit film. Senaste böckerna Björnstad och Vi mot dom utspelar sig i en fiktiv by där hockeylaget är allt.
Bubblare
Lyra Koli (fd Ekström Lindbäck) fött 1990 tillhör inte mina personliga favoriter, men att hon är en ung författare som har betydelse råder det ingen tvekan om. Hon nominerades till Augustpriset 2014 för andra boken Ett så starkt ljus. I höst kommer fjärde boken Allting växer.
Patrik Lundberg född 1983 är författare och kolumnist på Aftonbladet. Han slog igenom med den självbiografiska Gul utanpå, om sig resa tillbaka till födelselandet Sydkorea och har också skrivit fina ungdomsromanen Onanisterna. Lundberg är aktuell med boken Berättelsen om Sverige.
Lisa Bjärbo född 1980 har skrivit flera riktigt bra böcker för unga, som min favorit Djupa ro och en rad böcker för barn, bland annat med dinosaurietema. Senaste boken Inuti huvudet är jag kul är otroligt bra och väl värd en nominering till Augustpriset.
Anna Ahlund född 1987 har framtiden för sig. Hennes debut Du, bara från 2016 är en fin och välskriven bok om kärlek. Andra boken Saker ingen serär också väldigt bra, men kanske lite försiktigare än debuten.
Elin Olofsson född 1979 hade kunnat platsa på listan om jag inte googlat, läst slarvigt och fått för mig att hon var född 1978. Nu vill jag inte plocka bort någon, men lägger till Olofsson som bubblare. Hon debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid, men väntar på sitt riktigt stora genombrott, men som är på god väg. Den av hennes böcker jag tycker bäst om är Gånglåt.
Det här var mina 20 författare under 40 (med fem bubblare, ja jag vet att det är lite fusk, men jag kunde inte låta bli). Saknar du några? Är det några du vill byta ut?
Fyra vinnare i fyra kategorier av Augustpriset presenterades idag. Först ut var Lilla Augustpriset, som gick till Sigrid Nikka för Då rallarrosen blommar, som beskrivs som en finstämd och lågmäld berättelse. Vinnaren i den här kategorin dyker ibland upp senare som “riktig” författare. Bland de tidigare vinnarna märks till exempel Lyra Ekström Lindbäck, som fick Lilla Augustpriset 2008 och som nominerades till “stora” Augustpriset 2014 för sin debutbok Ett så starkt ljus, samt Ester Roxberg som vann 2004 (samma år som Amanda Svensson nominerades), men ännu inte nominerats för det “stora” priset, trots att jag tycker att hon förtjänade nomineringar för såväl Antiloper, som Min pappa Ann-Christin.
Årets svenska fackbok blev Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, som inte alls lockar mig måste jag erkänna. Varken Gutenberg eller Erasmus är personer jag är så nyfiken på och jag kommer mest troligt inte läsa Burtons bok om inte väldigt många börjar hylla den.
Årets svenska barn- och ungdomsbok gick däremot till en personlig favorit som jag följt länge, nämligen Ann-Helén Laestadius. Hennes Tio över ett utspelar sig i ett Kiruna som håller på att flyttas. Tidigare har hon skrivit flera böcker om Agnes som har en samisk mamma och funderar mycket över sitt samiska arv. Första boken Sms från Soppero har jag läst med många elever och kanske uppskattades den allra mest på språkintroduktion, där tankarna kring språk och identitet kändes igen.
Årets svenska skönlitterära bok blev Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som verkar udda, men som jag (nog) kommer att läsa. Jag är tillräckligt nyfiken på Wolffs författarskap för att läsa den, trots att den på pappret inte riktigt låter som en Linda-bok. Jag skyller på Ulrika Dahls introduktion och det faktum att en bok som vunnit såväl Augustpriset som SvD:s litteraturpris borde vara läsvärd.
Fyrtal i kvinnor alltså, så i år kanske jag kan drista mig att tro på den gamla klyschan att könet inte har någon betydelse.
Imorgon avslöjas de nominerade till Augustpriset från en direktsänd presskonferens som startar 12.15. Arton titlar nomineras i tre klasser och trots att jag är värdelös på att tippa, så måste jag göra ett försök. Det här är titlar jag vill, hoppas och tror ska finnas bland de arton.
Jag är rädd att Mattias Edvardsson ligger på ett för litet förlag, trots att fler och fler sådana titlar når prislistorna. Hans Där framtidens fötter vandrar är en riktigt fin arbetarskildring, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Den andra kvinnan, av Therese Bohman är också riktigt, riktigt bra och jag tror att Arkan Asaad, Sara Stridberg och Amanda Svensson har goda chanser att bli nominerade. Detta gissar jag utan att ännu ha hunnit läsa deras senaste böcker. En annan kvalificerad gissning är att Bruno K. Öijer finns med bland de nominerade genom sin nya bok Och natten viskade Annabel Lee.
När det gäller böcker skrivna för barn- och ungdom känner jag mig ovanligt tom i år. Det hade dock varit vansinnigt roligt om Christine Ljungqvist nominerades för Rävsång, som jag trots att jag inte hunnit läsa den ännu, är helt övertygad om är fantastisk. Sarah Sheppards Djuren i skogen är superfin och Ivar träffar en Stegosaurusav Lisa Bjärbo, men illustrationer av Emma Göthner verkar helt ljuvlig. Annars är årets stora favorit Konsten att ha sjukt låga förväntningarav Åsa Asptjärn. Den håller jag en extra tumme för.
Om några timmar vet vi om jag prickat in några titlar. På återhörande då!
Jag måste göra en lista för att komma ihåg alla de böcker jag stött på under Bokmässan och kommit på att jag vill läsa. Risken är annars att jag glömmer bort dem.
Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne. Var med på samma seminarium som Asaad, men jag fastnade med den senare och hann inte införskaffa Heltnes bok. Vill dock läsa.
Ett seminarium med Elin Boardy och Amanda Svensson, två författare jag tycker om. De har skrivit två på ytan olika romaner, men Yukiko Duke lyfter fram likheter. Det är två koncentrerade dramer, som utspelas på en snäv och begränsad plats. På en folkhögskola och på en piratkrok. Två egna samhällen med egna hierarkier och egna regler. Starka strukturer och regler finns i alla grupperingar, även i de som egentligen säger sig skita i allt. Då gäller det att skita i allt på rätt
sätt.
Mary Jones är en person som inte finns med i Skattkammarön men i Elin Boardys roman är det hon som berättar historien ur sitt perspektiv. Jag har ännu inte läst, trots att jag tyckt så mycket om Boardys tidigare böcker. Jag är dock säker på att jag kommer att tycka om den.
Att jag ville lyssna på Amanda Svensson handlar dels om att jag tyckte om hennes Hey Dolly och igår lyssnade jag på Allt vi säger är sant där hennes nya bok Allt det där jag sa till dig var sant stod i centrum. Den verkar helt klart riktigt bra, men jag hade inte förrän idag förstått att det fanns ett pirattema.
Huvudpersonen i Svenssons bok drömmer om att vara fri som en pirat. Att kunna färdas vart som helst och slippa följa regler. Huvudpersonen i Boardys bok befinner sig mest i ett kök, men också på resa. Det handlar också om skrivande och hur det också är ett sätt att finna frihet.
Kärleken, den första, är också ett gemensamt tema i de två böckerna. Svensson talar om skulden och skammen som uppkommer då ett kärleksförhållande är destruktivt. Även Boardys Mary blir utnyttjad av en man, en pirat som också finns med i originalberättelsen, men hittar sedan kärleken hos en ung kvinna. De diskuterar det problematiska att faktiskt bli kär i någon, som visar sig vara ett riktigt svin. Det kan vara svårt att hantera och ett skäl till att själv känna sig medskyldig.
Att karaktärer “får egna liv” diskuteras och liksom Boardy är jag skeptisk till uttalandet. Jag tror att hon och Svensson har rätt i att det handlar om att ha skrivit sig fram till det som är sant för boken och att skrivandet kan öppna delar av fantasin, som de kanske inte visste vad de hade. Men så är jag inte författare å andra sidan. I alla fall inte av skönlitteratur.
Det är fascinerande att det går att samtala kring gemensamma teman i helt olika böcker. Det visar på ett sätt litteraturens universella funktion. Två bra böcker av två bra författare presenteras på ett annorlunda sätt och det gillar jag. Alla övergångar är inte så smidiga, vilket Svensson påpekar, men samtalet är ändå intressant. Bäst är det när de diskuterar skrivande och möts i det. Avslappnat, intressant och roligt.
Under läsningen får jag smyga ut. Jag har en intervju att göra, som kommer att dyka upp på Kulturkollo.
Så fick jag då äntligen tummen ur att läsa något av Amanda Svensson och valde då debutenHey Dolly. Läsningen gick från “det här är helt briljant, varför har jag aldrig läst något av Amanda Svensson förut” till “nu blev det lite för mycket av det goda” och förändringen kom ungefär halvvägs. Det lysande kommer tillbaka även under bokens andra hälft och jag tänker att språket och de tvära kasten handlar mer om att illustrera Dollys personlighet, med än något annat. Kapitlet om Harry Martinsson, där Marvin från Göteborg försöker lära Dolly att hantera sin ångest genom att tänka som Harry Martinsson är till exempel briljant, medan jag mår rätt dåligt av tourette-kapitlet och att Dolly envisas med att använda ordet cepe som skällsord.
Dolly är en udda varelse som inte sällan befinner sig mellan fantasi och verklighet. Hon träffar till exempel en amerikansk rockstjärna och tar sig sedan från New York till Stockholm på tolv minuter med tunnelbana. Hennes mardröm är att bli en cineastflickvän som dricker rödvin och tittar dyrkande på sin pojkvän. Dolly vill vara självständig, men lyckas helt ärligt sådär. Något i henne får mig att vilja stoppa ner henne i fickan och skydda henne från allt ont. Stackars lilla Dolly, som inte riktigt vet hur hon ska hantera livet.
Kompisen Emma hanterar livets svåra genom att dricka alkohol. Hennes pappa är alkoholist och hon skiter i att motarbeta ödet. I Dollys egocentriska berättelse är det svårt att få en klar bild av Emma, men även hon väcker sympatier. Stackars trasiga flicka. Något säger mig dock att Emma inte hade blivit glad åt det epitetet. Katrin däremot, kompisen som rycker av sina ögonfransar för att minska sin ångest, skulle troligen behöva och tycka om någons sympatier. Allas sympatier. Vi förstår att Dolly och hennes vänner haft en tuff skoltid och får glimtar av det. Flickorna vars mössor hamnade i vattenpölar försöker nu skapa coola och självsäkra versioner av sig själva. Resultatet varierar.
Pojkvännen Mårten är mer bra att ha än en stor kärlek. Dolly föraktar hans svaghet och kvasiångest. Hade han fått en riktigt rejäl depression hade hon kunnat förstå och hjälpa, men nu är han bara patetisk. Ändå behöver hon honom. Eller i alla fall någon. Mest tror jag att hon behöver trygghet och hjälp att navigera i en värld hon inte riktigt vet hur hon ska hantera.
Jag funderade på att läsa Hello Dolly högt för mina elever, för att kunna diskutera språket, de många coola metaforerna och de udda personerna, men frågan är om jag hade fixat det och om de hade fixat att lyssna. Kanske delar av den, då det verkligen finns många helt briljanta avsnitt. Jag är sjukt imponerad av Svenssons sätt att skriva, men det blir som sagt lite för intensivt ibland. Helt klart vill jag läsa mer av Amanda Svensson och jag är väldigt glad att ha fått stifta bekantskap med Dolly, trots att jag inte älskar henne förusättningslöst.
Yukiko Duke och Magnus Utvik tipsar om sommarläsning och jag blir lite sugen på att läsa Ghostman av Roger Hobbs, för trots att jag är lite trött på deckare så finns det bra böcker i genren som jag gärna läser. Det här verkar vara en sådan. Kanske ska jag också pröva att läsa något av David Peace. Duke beskriver hans böcker som “litterära skildringar om vad som föder brott” och det låter onekligen intressant. Jag måste också verkligen få tummen ur att läsa något av Amanda Svensson och varför inte hennes senaste Allt det där jag sa till dig var sant.
Jag vill också, liksom Duke och Utvik, uppmana er att läsa Det handlar om dig av Sandra Beijer, Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Däremot tycker jag att det är tråkigt att Utvik inte uppmanar även äldre läsare att läsa Beijers bok.
