Håkan Hellström

Veckans kulturfråga v. 9 2022

I fredags såg jag Kärlek skonar ingen som bygger på Håkan Hellströms musik. Däremot kan det vara så att jag är den enda som ännu inte sett Mamma Mia! varken musikalen eller filmen, men ABBAs musik gillar jag. Jag gillar också idén med att göra musikaler utifrån en artists musik och undrar nu vad ni skulle vilja se.

Vilka filmer eller musikaler med en viss artists musik har du redan sett och gillat?

Vilken artists eller bands musik skulle du vilja uppleva i musikalform?

Jag har två exempel på filmer som jag tycker om. Dels Rocketman som är en musikal om Elton Johns liv och innehåller en hel del bra arrangemang, Jag gillar att det inte “bara” är en konsertfilm, utan att musiken får ta mer plats. Sedan gillade jag Yesterday, som är en charmig och skruvad film om hur alla låtar av The Beatles glömts bort och en okänd musiker blir storstjärna med hjälp av deras låtar. Mitt tredje exempel handlar om soundtracket till Good Will Hunting som innehåller flera låtar av Elliott Smith och gjorde att jag upptäckte hans musik.

Är det någon musikal eller film jag saknar? Jag önskar mig en musikal eller film där Elvis Costellos mycket berättande album North från 2003 berättas. Låtarna går från ett uppbrott, genom sorg till en ny förälskelse.

Kärlek skonar ingen

Trött efter en intensiv vecka på jobbet var det nästan så att vi ångrade att vi bokat biljetter till Kärlek skonar ingen på Göteborgsoperan, men vi rullade in till stan och tur var väl det. Föreställningen baserad på Håkan Hellströms musik beskrivs som en hyllning till Göteborg och hade urpremiär förra året. Manuset är skrivet av Mirja Unge och hon har använt mycket ur Hellströms texter. Jag har hyfsad koll på hans musik och kände igen många av textraderna, men missade ändå en del. Bakom mig satt dock ett riktigt fan som nynnade på låtar hela tiden efter att olika repliker uttalats. Snyggt gjort är det oavsett.

Handlingen i musikalen är däremot lite långsökt. Visserligen finns en hel del klassiska teman med som svek, hämnd och olycklig kärlek, men det är inte för handlingen som du ska se Kärlek skonar ingen. Vi förflyttas till Gullbergs kaj där den äldre mannen Allan sitter på en bänk. Hans älskade Maria finns där också, liksom tre män som självklart heter Glenn. Skuggfigurer från hans liv som är på väg att ta slut. Fernando som just kommit ut från fängelset kommer förbi. Hen är på väg hem till sin far och är också riktigt sugen på att söka upp sin före detta kompis Tommy som aldrig dök upp när de två skulle genomföra kuppen som skulle göra dem rika. Istället hamnade Fernando i fängelse.

Karaktärerna som Lena, Eva och Maria finns på scenen och går att finna i Hellströms texter. Den ganska misslyckade (av flera skäl) Karl-Johan, som jobbar på stadsbyggnadskontoret, startade självklart sin yrkesbana på Pååls bageri och drömmer fortfarande om Lena. Lika självklart är att ett derby mellan Blåvit och Gais spelar en viktig roll. Dit ska Allan gå, för han är ännu inte redo att gå Nordhemsgatan upp till himlen och även Fernandos pappa har biljetter. Tommy, som självklart håller på Gais (för övrigt det enda jag har emot Håkan Hellström), följer med sin hemliga flickvän dit, trots att det betyder att han måste stå i den blåvita klacken. Den flickvän han bor med och bedyrat sin kärlek till heter Eva och hon följer honom på avstånd, liksom Fernando ute efter hämnd. En roll som inte riktigt hör till är Amira, flyktingflicka som just anlänt till Göteborg, men i hamnen finns det plats för alla. Så också för henne.

Överallt i hamnen finns stadens arbetare i gula västar, som hela tiden bygger något som ingen vet vad det ska bli. Roligt, men på gränsen till pekoral och nyårsrevy vissa stunder. I paus är jag fortfarande inte helt såld, men i den andra akten knyts faktiskt de flesta trådarna ihop och avslutningens formidabla Chalmers cortege må vara lika nära pekoral på ytan, men är istället myllrande och härlig. Mängden människor på scenen och den fantastiska scenografin skapar en magisk stämning och som de sjunger och dansar. Helt otroligt. Musiken är något utöver det vanliga. Simon Ljungman, som spelat i Håkan Hellströms band och i Augustifamiljen, har arrangerat musiken för band och kör. Mycket skickligt gjort. Det funkar utmärkt på scen och de stora musiknummer där hela ensemblen är inblandad är något utöver det vanliga. Även bandets låtar skapar stämning och Nils Sundberg är den perfekta sångaren för uppgiften.

Om du gillar Håkan Hellströms musik ska du se Kärlek skonar ingen. Du ska strunta i att storyn kanske är lite obegriplig och tänka att det mesta får sin förklaring till slut. Sedan ska du bara luta dig tillbaka och njuta av ett manus fyllt med textrader och fantastisk musik. Det här är inte bara en hyllning till Göteborg utan också en hyllning till Håkan Hellström. Min absoluta favorit på scenen är Michalis Koutsogiannakis som spelar den gamla hamnarbetaren Allan. Han som sitter på en bänk med sin rullator och gitarr bredvid sig och varje morgon får en påse bröd till fåglarna av en kille som just gått av sitt skift på Pååls. Det är också Allan som får sjunga fina Bara dårar rusar in med textraderna “jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte”. Men det kan han och så även herr Hellström och det finns få som använder språket på det sätt han gör.

Kvällen avslutades med musik i foajén och sen blev det Håkan Hellström på Spotify hela kvällen. I sommar ser hela familjen O honom på Ullevi. Det ser jag fram emot.

Fem musikalminnen

Igår såg jag och maken Kärlek skonar ingen på GöteborgsOperan (inlägg kommer imorgon) och därför handlar veckans topplista om musikaler.

Sommaren 1988 såg jag Chess i London på Prince Edward Theatre. Den hade gått länge och ingen av de ursprungliga huvudrollsinnehavarna fanns kvar. Oavsett var det en stor upplevelse som jag fortfarande bär med mig.

Under första året på gymnasiet åkte klassen till Stockholm och såg då uppsättningen av Les Misérables med bland Tommy Körberg, Gunilla Backman och Richard Carlsohn i huvudrollerna. Därefter har jag sett musikalen ett flertal gånger, bland annat på GöteborgsOperan, men frågan är om något kan slå den första uppsättningen jag såg.

På hösten 1993 såg jag Hair på The Old Vic i London. Musikalen firade 25 år och det var en riktigt bra uppsättning. Jag lyssnar fortfarande på musiken ibland. I hudrollerna fanns bland annat John Barrowman som Claude och Paul Hipp som Berger.

När jag såg Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan 1996 var en av huvudrollsinnehavarna frånvarande så jag fick inte höra Helen Sjöholm sjunga, men som jag minns det var hennes ersättare fantastiskt bra också. Musiken till musikalen är helt fantastisk och det här är en musikal jag gärna skulle se igen.

Våren 2003 gästade Teater Göta Lejon GöteborgsOperan med sin uppsättning av RENT med bland andra Fredrik Swahn och Sarah Dawn Finer i rollerna. Egentligen minns jag inte så mycket mer av den än att den var riktigt bra. RENT tillhör inte de musikaler som jag lyssnat mycket på, till skillnad från de andra på listan.

Veckans kulturfråga v.6 2022

Idag hävs restriktionerna och allt vad kulturen har att erbjuda står åter till förfogande. Veckans kulturfråga är därför given.

Vilka kulturella upplevelser ser du mest fram emot när restriktionerna hävs?

En av de saker jag saknat mest under pandemin är märkligt nog att gå på bio. Märkligt för att jag så sällan gör det och därför borde klarat mig utmärkt utan det. Att se på film helt koncentrerat, utan något som stör är dock något speciellt och det ser jag fram emot att göra igen. Kanske blir det filmatiseringen av Utvandrarna.

Om två veckor ska jag och maken se Kärleken skonar ingen på Göteborgsoperan. En föreställning som bygger på låtar av Håkan Hellström. Det ser jag verkligen fram emot. Risken är dock att det inte alls blir så mycket mer kultur, för bara för att det går att boka saker betyder det inte att tid och ork finns för att göra det. Något riktigt bra författarsamtal skulle jag däremot vilja se. Det ska jag leta efter.

Fem låtar om Göteborg

Musik den här veckan och det blir fem låtar om min hemstad Göteborg. Egentligen hade jag kunnat fylla den med fem låtar av stadens kung Håkan Hellström, men så här blev det istället.

Snart skiner Poseidon med Joel Alme får mig alltid att längta efter ett fullsatt Ullevi. Tonarten lämnar en del att önska och egentligen är den för svår för en fotbollspublik, men den funkar utmärkt ändå. Det var länge sedan jag skrålade till den på plats, men en gång blåvit, alltid blåvit. Självklart glömmer jag aldrig änglarna.

Valborg med Håkan Hellström måste självklart vara med. En fantastisk låt vars enda fel är de grönsvarta gårdarna och fantasin om att ett gäng makrillar skulle ge Änglarna pisk. Det kommer självklart inte att hända, men att någon blir kär i Azaleadalen är däremot mycket sannolikt liksom att vädergudarna bjuder på ett pissigt vårregn.

NERÅT/UPPÅT med Miriam Bryant  handlar om det fula i Göteborg, men det är okej för den som bor här att lyfta bristerna på ett kärleksfullt sätt. Det är verkligen en blandning av fult och fint, men sällan utan charm. Och så grävandet. Detta jäkla grävande.

Aldrig långt bort med Timo Räisenen är en stämningsfull sång om kärleken och staden eller snarare kärleken till staden som aldrig gör sig till. Som numera boende i en kranskommun kan jag skriva under på att det alltid är min stad även om jag lämnat den för andra gator och torg.

Gothenburg med Maia Hirasawa handlar om att lämna och komma åter. Om hur en stad man tröttnat på faktiskt kan bli något helt annat. Ibland saknar jag min ungdoms stad och livet i Majorna, men jag blir faktiskt mer och mer tveksam till om jag någonsin kommer att flytta tilllbaka. Det är fortfarande min stad, men jag älskar också tystnaden här ute i skogen.

 

Och som bonus blir det Göteborg med Thomas Stenström som befinner sig tillräckligt långt från Göteborg för att bli nostalgisk.

 

Photo by Michael Erhardsson from Pexels

Fem låtar att sjunga högt till

Jag har en lista på Spotify som heter just “låtar att sjunga högt till” och den spelas när jag kör bil eller är ensam hemma. Idag listar jag fem av dem.

Din tid kommer med Håkan Hellström har ett budskap som ibland kan behövas när det känns tungt. Att högt skråla “din tid kommer” för sig själv i bilen kan förändra dagen.

This is the year med Marit Bergman har samma tema om att det kommer att bli bättre och i det här fallet i ett helt år. Nästa år. När det nu må komma. Kanske nästa år?

It takes a fool to remain sane med The Ark sjunger jag högt till när allt känns lite väl snurrigt och galet, eller i de stunder då jag tappat hoppet om vår samtid. Det händer rätt ofta nu för tiden och även om Ola Salo inte kan lösa allt, ger hans sång mig perspektiv.

Issues med Julia Michaels, I’ve got issues, jo tack, så är det verkligen, men allt känns lite bättre efter att sjungit om det. Inte lika ösig som mina andra favoriter, men den funkar fint ändå.

It’s my life med The Animals är min theme song. Minns ni Ally Mc Beal, där karaktärerna hade en låt som spelades när de behövde lite extra pepp och styrka? När jag åkte till mitt första lärarjobb var det The Animals som sjöng i öronen varje morgon.

 

 

Fem böcker med musik i titeln

Idag är det dags för final i Eurovision och jag hade tänkt mig ett inlägg med klassiska låtar som tävlat, men bestämde mig istället för att bjuda på fem böcker som alla har en sång eller i alla fall en del av en sång i titeln.

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane heter Det kommer aldrig vara över för mig på svenska. Två låttitlar i en så att säga och dessutom två favoritlåtar.

All the lonely people av Mike Gayle kommer på svenska i sommar och har då fått titeln En sång för alla dom. Jag gillar när svenska låttitlar används, istället för att titeln direktöversätts.

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn fortsätter Beatles-temat. Boken har dock ingenting med det brittiska popbandet att göra, utan utspelar sig på Jamaica.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik har ingen låttitel, utan titeln är en rad från Håkan Hellströms fantastiska När lyktorna tänds.

Norwegian Wood av Haruki Murakami har fått sin titel efter en låt av The Beatles som huvudpersonen hör och därefter förflyttas i minnet till sin ungdom.

 

Verken som ger mig tröst och verklighetsflykt

I DN berättar 15 kulturskapare om kulturella verk som ger dem tröst i dessa tider och jag tänkte göra detsamma.

Tua Forsström lyfter fram Alfabet av Inger Christensen och det vill jag också göra. En av de finaste diktsamlingar som skrivits med ett suggestivt, mantraliknande språk. En annan diktsamling som jag tycker väldigt mycket om är Förtöjningar av Per Wästberg som jag läst så många gånger att jag nästan kan den utantill.

En bok som jag inte läst på länge, men läst väldigt många gånger är egentligen tre böcker, nämligen Barrytown-trilogin av Roddy Doyle. Den innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Uppföljaren The Guts som utspelar sig många år efter när Jimmy Rabbitte Jr hunnit bli 47 år gammal är också riktigt bra.

Trevliga filmer är bra i eländiga tider och en film jag sett en miljard gånger är Fyra bröllop och en begravning. En film med riktigt hög nostalgifaktor som jag är sugen på att se är Sound of Music.

Och tv-serier, de håller länge! Jag ser just nu den 16:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy och är småsugen på att se om Suits i väntan på en ny säsong. Downton Abbey är en annan serie som är värd att se igen, liksom den brittiska klassikern The House of Eliott som jag har på dvd. Nya säsongen av La Casa de Papel lockar också.

Musik är bra också för att skingra tankarna. Jag lyssnar just nu på Håkan Hellströms nya låt som också fick mig att lyssna vidare på R.E.M. En ny favorit är Sufjan Stevens som också fått mig att återupptäcka José Gonzalez. Kents bästa platta Verkligen är också perfekt för att mota bort ångest.

Vilka kulturella verk vänder du dig till för att få tröst?

 

Mina svar om boktips och boktipsare

Tidigare idag ställde jag några frågor till er läsare. Det här är mina svar!

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

Jag hade önskat mig en sådan panel på Bolibompa (det kanske finns, jag har växt förbi programmet, eller rättare sagt så har mina barn gjort det) även i Lilla Aktuellt och i vanliga nyhetssändningar kunde boktipsen få ta plats. Sedan vore det grymt om politiker kunde visa ett intresse för litteratur i alla fall någon gång ibland och då inte bara Astrid Lindgren eller Camilla Läckberg. Inget ont om dessa författare, men bredden saknas i princip alltid.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

För mig personligen hade det varit roligt att se Yukiko Duke, alltid påläst och dessutom delar vi ofta boksmak, Johanna Lindbäck, författare som jag också ofta delar boksmak med och som kan få in ett ungdomsboksperspektiv,  fler ungdomsboksförfattare, men andra genrer och andra läsargrupper representerar Mats Strandberg som jag också gärna vill ha med i min panel, Jason Diakité, som jag tror skulle kunna ha en del intressant att tillföra, Jonas Karlsson, som är en favoritförfattare och dessutom skådespelare och slutligen Clara Henry, som är en skarp dam. Sex stycken fina boktipsare som kan turas om att synas i rutan.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Jag älskar ju Hjalmar Söderberg och hade tipsat om Den allvarsamma leken, som kan läsas på väldigt många olika sätt. Senaste gången jag läste om den lade jag märke till helt andra saker än när jag läste den som yngre. En klassiker som känns ovanligt aktuell är En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle tipsa om nya poesiantologin för unga Berör och förstör med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, fina Herravälde av Elin Olofsson, Vargen, senaste boken i Shirin-serien av Katarina Wennstam och Så jävla trött av Gemma Hartley, som satte ord på en stor del av min vardagsfrustration.

Vilken oväntade boktipsare vill du se i tv?

Min mer oväntade boktipsarpanel skulle bestå av  Nikki Amini, Håkan Hellström, Kosovare Asllani och Felix Sandman. Jag slänger också in Peter Stormare för att bredda åldersspannet och Molly Sandén för att hon är en bra förebild och förhoppningsvis kan ge vettiga boktips.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

Ett kulturminne: Håkan Hellström Ullevi 2014

Trots att jag ganska sällan går på konsert finns det påfallande många konserter bland mina Kulturminnen. Konserten på Ullevi 2014 var inte första gången jag såg Håkan Hellström live. Jag har sett honom uppträda både med Broder Daniel och Honey is cool och med sitt kompband flera gånger, bland annat på Stora Teaterns tak.

Konserten på Ullevi var dock unik. Det var första gången han fyllde denna gigantiska arena och hans nästan barnsliga glädje var smittande. När konserten var över gick han längst fram på scenen och satte sig för att liksom supa in stämningen och pränta in den här kvällen i minnet för alltid.

Bra musik, härlig stämning och en fantastisk sommarkväll. Det är få saker som slår en konsert på Ullevi då. Faktiskt är den konsert vi såg också den konsert på arenan med flest besökare någonsin och det kändes. Redan som andra låt kom en av mina absoluta favoriter En vän med en bil, men bäst var nog faktiskt slutet av konserten när han spelade Valborg, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det kommer aldrig va över för mig i följd. Magiskt.

 

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=62823579

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: