Bokcirkel

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Att läsa tillsammans

img_4143

Att läsa och prata med andra om det lästa ger inte sällan en vidgad förståelse av den man just läst. Jag tänker till exempel på den fantastiska stunden med Kim Thúy på Bokmässan, där jag är säker på att jag inte var ensam om att vilja läsa om boken Vi efter det. Detsamma gäller ofta efter ett riktigt bra boksamtal i en bokcirkel, för även om jag sällan läser om boken i fråga har jag alltid fått nya insikter.

Mina elever brukar få läsa i olika konstellationer. Ibland enskilt, men oftare i mindre grupper och ibland i helklass. Nu ska ettorna “klassläsa” När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, den enda nya bok som fanns med på den lista av populära böcker att läsa i skolan, som Svt tagit fram. Anledningarna till valet är flera. Det är en bra bok, med ett relevant innehåll och dessutom kommer författaren till skolan senare i höst. När alla läser samma bok är det också lättare för mig som lärare att ge stöttning och struktur, något som elever i Svenska 1 ofta är i stort behov av.

Just nu håller jag på att göra frågor till texten, som ska besvaras skriftligt, men också diskuteras muntligt. Efter omläsningen måste jag säga att När hundarna kommer verkligen är en bok att samtala kring. Det ska bli spännande att få ta del av mina elevers tankar. Något som vi kommer beröra är teman som ondska, skuld och kärlek. Hur kan till exempel en förälder eller ett syskon leva med att en familjemedlem gör något fruktansvärt? Kärlek och beroende är också viktiga på olika sätt i handlingen och kärleken mellan Isak och Ester gränsar ibland till och med till besatthet.

 

Ett möte med Linda Olsson

IMG_3778

Bokfrukost på Stora Brännbo inledder vår andra dag på Sigtuna Litteraturfestival. Dorotea Bromberg talar inledningsvis om Linda Olssons sätt att skriva, med det bedrägligt enkla språket och alla frågor som finns kvar efter läsningen. Hon talar också om hur Olsson lyckas leva i två länder så långt bort ifrån varandra, Sverige och Nya Zeeland.

Fokus i Linda Olssons böcker ligger på relationer, ofta oväntade och okomplicerade. Nya boken står i fokus idag och Bromberg påpekar att hon tycker om titeln En syster i mitt hus. Olsson berättar att titeln kom henne tidigt och den kommer från en dikt av Emily Dickinson. I den finns två systrar och en förlorad. Den som aldrig är där dominerar boken, liksom den döda mamman som svävar över de två levande systrarna. Olsson talar om alla dåliga mammor hon skrivit om, men flera bra pappor. I just det här fallet är mamman död.

Det var systern Maria som kom till Olsson på precis den plats där hon befinner sig i boken, en plats som är väldigt viktig för Olsson själv. Hon berättar att hon varit där många gånger och de senaste åren har hon hyrt samma hus. Ett hus som hon ibland låtsas är hennes, precis som Maria gör. Ibland tänker Olsson att hon ska flytta dit. Spanien verkar vara hennes tredje hemland, samtidigt som hon alltid känner en viss rotlöshet. Att bo i både Sverige och Nya Zeeland är att inte vara hemma någonstans, eller på alla ställen. Vad är egentligen hemma?, undrar Bromberg. Olsson säger sig inte ha någon geografisk hemvist, men människorna gör platserna viktiga. På Nya Zeeland bor två av hennes barn och hennes barnbarn och i Sverige bor hennes äldste son. Hon menar att hon inte har något riktigt hem i betydelsen ett hus och det har hon aldrig haft. Platsen och karaktären var alltså början och Olsson beskriver det som att hon tog Maria i handen och gick med henne en väg som var okänd på förhand. Böckerna planeras inte, utan Olsson börjar bara skriva och så får hon se vad det blir.

En syster i mitt hus inleds med att två systrarna träffas på mammans begravning och har då inte setts på länge. Det är där Maria föreslår att systern Emma ska komma och hälsa på i Spanien. Just då har Maria ett bra liv och som Bromberg säger vill hon kanske skryta. När systern väl kommer har livet förändrats. Maria har släppt taget om tillvaron och har inget att visa upp längre. Nu ser hon absolut inte fram emot Emmas besök.

En syster i mitt hus skrevs först på svenska, hela manuset, och nu har hon översatt den till engelska. Översättningen är dock inte identisk med originalet. De är syskon, kanske till och med tvillingar, säger hon, men hon har tagit sig friheter som översättare inte brukar eller ens får göra. Förra boken I skymningen sjunger koltrasten skrevs samtidigt på svenska och engelska, på två olika skärmar. De två första böckerna skrevs på engelska först och hon började även den tredje boken Det goda inom oss på engelska. Sedan hände saker i livet och hon fick skrivkramp. En vän rådde henne att översätta det hon skrivit till svenska. Så gjorde hon och fick  tillbaka lusten att skriva. Olsson talar om hur hon fått en distans till svenska språket då hon istället levt i en engelskspråkig värld. Det gör att hon kan använda det på ett annorlunda sätt än hon gjorde förr. Vissa ord är mer precisa på svenska. Det finns kanske inte så många synonymen, men en exakthet.

Som alltid är det intressant att få höra författare berätta om sina böcker och sin skrivprocess. Någon bokcirkel blev det dock inte alls, men ett trevligt samtal att börja dagen med.

Väntan enligt O

Jag och Maken väntar på bussen in till den stora dagen. Där väntar middag med bokklubben Bokbruttorna och idag har vi mycket att prata ikapp om. Trots att vi inte alltid läser så mycket är träffarna otroligt värdefulla, då de gör att vi ses regelbundet.

IMG_2392.JPG

En bokcirkelenkät

Kulturkollo bjuder vi idag på en bokcirkelenkät och här finns mina svar:

1. Är du med i en bokcirkel? Varför?

Jag är med i två bokcirklar. Bokbubblarna, där vi läser ordentligt och dissekerar det lästa. Och Bokbruttorna, som är vad Carolina definierar som en väncirkel. Vi ses på restaurang och avhandlar en del om böcker, men också mycket annat. Varför? För att jag gillar att prata om läsning och träffa vänner. Kombon är riktigt bra.

2. Har du diskuterat böcker med andra utan att vara med i en regelrätt bokcirkel?

Ja, det är väl det vi gör inom bokbloggarsfären tänker jag. Vi träffas också ibland och pratar böcker på jobbet. Främst är det skolbibliotekarien som tipsar, någon gång med hjälp av mig. Nu när han slutat har jag lovat att ta över och då gärna tillsammans med nya skolbibliotekarien, som jag hoppas dyker upp snart.

3. Vilken är den bästa boken du cirklat om?

Svårt, men en bok vi pratade mycket kring i Bokbubblarna var Hatties liv av Ayana Mathis, som jag när jag läste den tyckte var okej men inte mer, men som växte något enormt under samtalet.

4. Vilken bok var inte alls bra att cirkla om?

Att cirkla om Christian Gidlunds I kroppen min, som vi gjorde i GP:s bokcirkel, var tämligen meningslöst. En fantastisk bok, men vad säger man mer än att den var fin och att det är hemskt att en ung människa dör?

5. Bästa tilltugget till boksamtal?

Det funkar lika bra med kaffe och macka i Bokbubblarna, som restaurangmat och vin med Bokbruttorna. Det gäller dock att välja en lugn miljö om man ska cirkla på lokal, annars är det tämligen meningslöst.

6. Och bästa drycken?

Det är rätt kul att dricka bubbel och prata böcker, men fokus i diskussionen blir inte alltid kring böcker då, vilket snarare har att göra med att vi i Bokbruttorna varit vänner länge och ses för sällan, än att vi dricker bubbel å andra sidan.

7. Vilken bok skulle du vilja bokcirkla om på Kulturkollo?

Jag skulle vilja cirkla om fler klassiker, likt Maken. Kanske Den allvarsamma leken, som är en favorit.

Bokcirkeln är inne

Den 3 september startar serien Bokcirkeln i Hökarängen, där Kristina Lugn ska prata om livet och böcker med fyra cirkeldettagare. Bokcirklar ligger i tiden helt klart. Första boken ut är Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, som jag läste för 20 år sedan under mina litteraturstudier och tyckte mycket om.

Kristina Lugn, Dostojevskij och en bokcirkel. Det kan inte gå fel. För visst har Lugn rätt i att vi behöver varandra och att en bokcirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Om det är lika givande att titta på andra som bokcirklar återstår att se, men poddcirklar funkar ju utmärkt, så rimligen borde det funka i tv-format också.

En lysande idé

Tänk er en sommarkväll i Göteborg, en stor skara bokälskare, en begåvad författare med anknytning till staden och en bok där en av de mest kända personerna faktiskt bott här. Tänk sedan att alla dessa bokälskare läser just den här boken, pratar om den först med varandra och sedan tillsammans med författaren. Världen största bokcirkel. Hur coolt är inte det?

Allt arrangeras av Fyrahundrafemtio och Göteborgs Kulturkalas 13/8. Författaren är Johannes Anyuru, boken hans Augustprisnominerade En storm kom från paradiset. En riktigt bra bok som jag skrev så här om. Nu ska jag läsa om den med pennan i handen för att riktigt vara redo.

bild(36)

Fundersam

file3931347376227

När någon avslöjar att en bok jag inte ens kommit igenom är en personlig favorit som hen läst fyra gånger, blir jag alltid lite fundersam. Vad är det jag missar?

Jag hoppas att någon av bokblubblarna kan förklara det under dagens träff.

 

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

 

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

 

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna,  gillar jag skarpt.  När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

 

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

 

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

 

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

 

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

 

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margo. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margo betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

 

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

 

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

 

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

 

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

 

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

 

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

 

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Fiktiviteter.

Om Bokcirkeln i GP

bild(8)

I gårdagens GP fanns en artikel om den bokcirkel jag varit med i under sommaren. Nästa vecka är det istället Bokbubblarna som gäller och det ser jag fram emot.

bild(9)

Min favorit av de fem böckerna vi läste kan du läsa mer om idag. Klicka här.

%d bloggare gillar detta: