enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Alex Schulman Sida 1 av 2

Bränn alla mina brev

“Det är 1988 och har precis börjat snöa” är en bok av Sigge Eklund och en rad som Alex Schulman infogat i sin bok Bränn alla mina brev en bok om hans mormor och morfar och deras liv.

Sven Stolpe, författare och översättare som tillhörde det kulturella toppskiktet i Sverige, var Alex Schulmans morfar och vid det här tillfället 1988 är Alex hos sina morföräldrar över helgen, något han är ofta. Stolpe var en man med ett humör som fick alla runt om honom att må dåligt och porträttet av honom är mycket känslofyllt. Det är när Alex är hos en psykolog och gör en familjekarta som han inser att ilskan han själv bär på, som skrämmer hans barn, kommer från hans mammas släkt och från Sven Stolpe. Scener från helgen 1988 blandas med andra viktiga tidsperspektiv, som när Alex i nutid läser in sig på morfaderns liv och så den avgörande händelsen 1932 som påverkade livet för både Sven Stolpe och hans fru. Kanske också för deras barn och barnbarn.

Jag tycker om Bränn alla mina brev och imponeras faktiskt av Alex Schulmans sätt att berätta historien om sin mormor och morfar. Det jag saknar är tråden om hans egen ilska, som är den som inleder boken, men som senare bara konstateras, men aldrig får hamna i centrum. I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln Bokbubblarna och var eniga om att den är väldigt bra. Alla utom en satte en fyra i betyg och hon satte en femma.

Vi diskuterade kvinnorollen och hur ofattbart det är att Karin inte lämnar honom eftersom han verkligen beter sig vidrigt. Makten han haft över henne måste varit enorm. Samtidigt äger händelserna i Sigtuna rum innan de skaffat familj och det borde inte ha varit omöjligt att ta sig vidare. Troligen har vi svårt att förstå idag vilket stigma en skilsmässa hade kunnat innebära då. Eller handlade det istället om rädsla?

Att Sven Stolpe var så stor hade ingen av oss koll på. Olof Lagercrantz kände vi alla självklart till, men inte herr Stolpe och det hade troligen irriterat honom något gruvligt. Att vänner som Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld lever kvar i vårt minne torde inte uppröra honom det minsta.

Här är ditt liv med Sven Stolpe finns på Öppet arkiv från 1985 och efter att Stolpe kidnappats i en radiostudio får vi lära känna Alex Schulmans morfar lite mer. En man som faktiskt framstår som en ganska behaglig och lågmäld man, även om det finns en del bett i vissa kommentarer, är han snarare skämtsam än elak. Däremot verkar han extremt egocentrisk, men han kommer undan med det och jag kan inte låta bli att fascineras av ytan som inte alls stämmer överens med det agerande som beskrivs i Bränn alla mina brev.

Det var spännande att höra herr Stolpe diskutera skolan och lärarrollen. Det låter lite som vissa skoldebattörer idag. I alla fall finns det ganska många av dem på Twitter. En av de första gästerna är två gamla elever från Mjölby gymnasium, där hans dotter Lizette (senare Schulman) är en. Boken Alex Schulman skrivit om henne heter Glöm mig och den har jag inte läst ännu. Nu blir jag dock nyfiken på att få veta mer om denna märkliga familj.

 

 

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Så gick det i Årets bok 2018

Det var tredje året som priset Årets bok delades ut på Bokmässan och är en av höjdpunkterna på Bokmässan rent glamourmässigt. Bubbel, mingel och prisutdelning ledd av Titti Schultz. Trevligt värre!

De tidigare vinnarna är Martina Haag 2016 för Det är något som inte stämmer och Alex Schulman 2017 för Glöm mig. Juryn väljer ut de nominerade, men sedan är det läsarna som röstar. Det gör att författare som har en bred publik och stor närvaro i sociala medier har en fördel, men det är också så att priset söker en vinnare som just når en stor läsekrets.

Tolv böcker var nominerade till Årets bok 2o18 och på Kulturkollo tippade vi vinnaren. Jag hade inte rätt, vilket är standard när det gäller att tippa olika litteraturpriser. Visst tänkte jag att det skulle bli en deckare, men trodde (och hoppades) på Husdjuret av Camilla Grebe eller Annabelle av Lina Bengtsdotter. Bengtsdotter kom tvåa, men vinnaren heter Niklas Natt och Dag och han fick priset för sin debut 1793. Det är en bok som många läst och hyllat, men som jag inte riktigt känt någon längtan efter att läsa. Nu borde jag kanske. Å andra sidan har jag fortfarande förra årets vinnarbok oläst och har överlevt ändå. Tredjepristagarboken Nej och åter nej av Nina Lykke har jag i alla fall läst och den gillade jag.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som “Vilsenheten”, där Sigge berättar om “De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till “Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är “Mammaholmarna”, “Avundsjukans flod” och “Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som “De tre mest svårartade miljöerna på teve”, “Jag mötte Lassie x 23” och “Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som “alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar “vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet “Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Privata smärtpunkter

schulmanlottefernvallbred devigand_opalhh_35910_11_h-assouline-680x1024

Seminariet med titeln Privata smärtpunkter är ett av de seminarium på årets Bokmässa jag sett mest fram emot. Främst för att få lyssna till Delphine de Vigan, men att hon möter Alex Schulman känns som en spännande kombination. Mitt förhållande till Schulman är kluvet. Ibland tycker jag bara att han är banal och irriterande, men ibland glimtar han till och är helt briljant. Samtalet leds av Siziana Ravini och tolkas från franska och svenska av Maria Bodner Gröön. Ravini glömmer dock vid flera tillfällen bort behovet av tolk, då hon själv förstår franskan. Stackars Schulman behöver påminna om att han inte förstår och det är jag glad för.

Första frågan handlar om författarnas relation till sitt undermedvetna. Delphine de Vigan säger att hon har ett gott förhållande till sitt och att det ofta bidrar till att boken hon tänkt skriva, blir en helt annan. Hon ger en metafor som en fransk författarkollega brukar ge, där en bok är som maskorna, medan den halsduk som man tänkt sticka kan lika gärna bli en liten socka.

Schulman berättar hur han själv tänkte skriva en fiktiv roman om en mor som dött och syskon som bråkar om arvet, men det gled mer och mer iväg och nu blev den istället en bok om hans egna mamma och hur han egentligen inte försonades med henne, eller i alla fall ingen han var medveten om.

Även de Vigans senaste bok Baserad på en sann historia handlar om hennes mor, eller egentligen om reaktionerna på en annan bok hon skrev om sin mamma. Den leker med gränsen mellan fakta och fiktion. Jag läser den faktiskt just nu, men känner att jag borde läsa Ingenting kan hindra natten, innan jag läser vidare. Samtidigt är boken också en bok om mötet mellan de Vigans fiktiva jag och en beundrare. Ravini jämför den med Ingemar Bergmans Persona och då det är en favoritfilm blir jag ännu mer nyfiken på hur historien ska utveckla sig. Smärtpunkten i boken är manipulationen som uppstår.

Titeln på seminariet handlar om smärta och Schulman menar att han drivs av smärta. Den behövs för att han ska känna att det han skriver har mening. Han vill vara där det gör som allra ondast och hans båda, döda föräldrar är de två stora smärtpunkterna i hans liv och därför i hans skrivande. En del av honom säger att han har för lite distans och borde vänta, medan en annan del säger att det är precis där han ska vara. Samtidigt är han rädd för att det inte ska finnas något som bara är hans. Att allt ska vara publikt. Skrivandets gåva är ändå att beskriva sitt liv så att andra ska känna igen sig. Att hans bröder ska känna sig illa berörda är dock något som ibland gör honom rädd. Han påpekar dock att de inte kan skriva och därför inte skulle kunna berätta sin historia i bokform.

Delphine de Vigan får också en fråga om just Ingenting kan hindra natten och hur det var att skriva om sin mamma. Hon säger att hon känner igen sig i det som Alex berättar. Själv känner hon att mamman gav henne rätten att skriva om henne, då det var hon som hittade sin döda mamma några dagar efter att hon begått självmord. Tidigare hade de Vigan skrivit skönlitterärt och det vill hon göra igen, men boken om mamman var tvungen att bli skriven. Det var smärtsamt och reaktionerna gör att hon inte alltid kan känna sig stolt över den, men hon hade inget val. Hon skrev nästan som i trans, men behövde få distans för att faktiskt kunna arbeta med språket när man gråter framför skärmen. Det behövdes promenader som pauser och efter boken var färdig var hon helt utmattad. Idag, då hon fått mer distans, hade hon troligen skrivit en annan slags bok.

Även Schulman berättar om att gråta framför skärmen. Att inte kunna hitta distansen till de starka känslorna som skrivandet och minnena skapar. Han berättar också om den ångest han kände då han upptäckte att hans mammas Wikipedia-sida uppdaterats efter hans bok. Nu stod det inte bara att hon var talskrivare, utan också att hon vara alkoholiserad. Han har alltså förändrat världens sätt att beskriva henne. Han frågar de Vigan om det här är något hon känt eller upplevt. Hon svarat att hon förstår precis vad han menar, att man tappar kontrollen över sin bok så snart någon annan läser den. Hon var mån om att skriva sanningen och de Vigan tänkte inte på hur läsare skulle bli intresserade av dokumentärer och bilder av modern. Hon menar att det är viktigt att komma ihåg att mamman i boken är hennes bild av henne, eller egentligen ett barns bild av sin mor.

När man skriver om sin familj så blir de närstående lidande och det är egentligen en orättvis situation där ett perspektiv blir synligt, medan de andra fortfarande är dolda. Är sveket ofrånkomligt?, undrar Ravini. Ja, svarar Schulman, eftersom det finns många sanningar. Hans egen sanning är sann, men det är inte hans brors sanning. Brodern som vägrat läsa under processen och sedan får boken i sin hand, läser några rader och utbrister “aj, aj, aj”. En bok om andra är på ett sätt ett övergrepp, menar Schulman, men han har rätten till sin egen berättelse och ingen kan hindra honom att sätta ord på den. Till slut är det dock svårt att veta vad som egentligen är sant när det gäller minnen, då de inte sällan är fragmentariska och ibland ganska vridna. Det är där det undermedvetna kan hjälpa till.

De Vigan lät sin syster läsa utkastet och var med i hela processen. Systern stöttande henne och ville att alla hemligheter skulle ut i ljuset. Däremot tror de Vigan inte att systern var beredd på hur mycket hon skulle blandas in i boken efter att den släpptes. Bilden av modern fanns överallt. Det är de Vigans minnen som beskrivs, men också andras minnen. Det blev då tydligt att samma berättelse blir till en lång rad olika  minnesversioner. Hon blev ibland tvungen att välja en av flera minnen, till exempel av vad som egentligen hände när de Vigans morbror dog som  barn.

Vaccin mot dåliga böcker

Bokbloggare är ofta positiva i sina recensioner. Ett faktum som diskuterats många varv, nu senast hos Magnus, vilket jag skrev om här och här. Eva fortsatte debatten med att fundera på vad bokbloggare egentligen menar när de säger att de bara läser böcker de tror att de ska tycka om. Som om det fanns något vaccin mot dåliga böcker.

Av de 42 böcker jag hittills läst i år är 15 recensionsexemplar, dock är vissa i pocket. Det är mycket, vilket förklaras med marsskörden av nya böcker. I januari och februari var däremot endast 5 av de 31 böcker jag läste recensionsböcker. Vissa har jag fått frågan om jag vill skriva om, andra har jag bett om. Jag brukar säga att jag brukar be om böcker jag tror att jag kommer att gilla. Det kan handla om att jag läst och gillat författaren förut, som med Elin Boardy, Philip Roth och Kristofer Flensmarck, eller att boken troligen blir en jättesnackis som Alex Schulmans. Schulmans bok gillade jag sådär, så just den urvalsmetoden verkar väl inte så pålitlig.

Nyfikenhet kan dock vara ett skäl till att tacka ja till böcker och jag gillar att läsa debutanter kanske just för att få chansen att upptäcka nya favoriter tidigare än många andra. Det kanske är barnsligt, men sådan är jag ibland.

En författare jag läst en dålig bok av får sällan, mycket sällan en ny chans. Som en naturlig följd vill jag inte heller ha några recensionsböcker av dessa. Om de mot förmodan blir lästa väntar jag tills jag ser vad andra bloggare tycker om boken.

När det gäller biblioteksböcker går jag stenhårt på vad personalen ställt fram synligt. Det gör att jag kommer hem med allt möjligt och omöjligt. Risken är också stor att Pocketshop på Centralen i Göteborg orsakar spontanköp om de skyltar med något spännande och de gör de ju ofta.

Böcker väller alltså in i huset med eller utan förlagens hjälp. Utgångspunkten är självklart att de alla ska vara bra, men det går ju som sagt inte att vaccinera sig mot dåliga böcker.

 

 

Män och kvinnor i litteraturens värld

Vad gör en man i böckernas värld när han mår dåligt? Super så klart. Det gör i alla fall Bingo och Alex Schulman, vilket var skälet till att Schulmans  bok fick stanna hemma i Sverige under resan till Thailand. Det kändes knappast nytt och fräscht. Möjligen knullar han runt också. Det är manligt. Nu visade det sig att Alex bara behövde lite kärlek för att må bättre och faktiskt lyckades hans före detta få ordning på Bingo. Vilket var nu det andra könet?

Även huvudpersonen i Johan Jefferson Klingbergs bok Jag tror vi behöver prata faktiskt blir rejält olycklig när han lämnas och vad gör han? Super, gnäller och super lite till.

Läs vilket polisdeckare som helst för att träffa minst en försupen polis. Harry Bosch försöker hitta kärlek, men väljer gång på gång sitt destruktiva leverne framför kvinnorna i sitt liv. Hans namne Harry Hole ska vi inte tala om. I förra (sista?) boken spårade han ur så brutalt att jag nästan kände för att ge upp honom. Vad är det med

Män + kris = alkohol verkar vara en het formel i litteraturens värld.

Kvinnorna då? Jo, Malin Fors super rejält och Ingrid väljer sitt boxvin framför sin dotter,  men annars verkar det vara mer populärt att fly ut på landet eller i skogen i ett litet hus, kanske bli vän med någon gammal dam som i Halva liv eller Nu vill jag sjunga dig milda sånger eller Ernestams senaste På andra sidan solen. I Sånt man bara säger är det inte en gammal tant, utan en ung kille som stör friden.

Värst är det när kvinnor mår riktigt kasst och då glömmer att äta. Några veckor eller kanske månader senare vaknar hon upp, tittar sig i spegeln och inser att hon är supersnygg och sippsippelipp så leker livet igen. Usch. Och självklart kommer jag inte på ett enda bra exempel på detta. Gör du?

Det tar sig mot slutet

När jag började läsa Alex Schulmans bok med mastodonttiteln Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött blev jag faktiskt just trött. Inte av att springa uppför sommarängar märk väl, utan över att behöva läsa om ännu en man som försöker supa bort sina problem. Dessutom irriterade jag mig på Alex barnsliga förälskelse i Amanda Widell och det faktum att han envisades med att kalla henne Amanda Widell. Att hon tyckte att han var störig kommer inte direkt som en överraskning.

När Charlie parkerar sig i Amandas mage vänder berättelsen lite och blir mer lågmäld och finstämd. Borta är den störige och osäkre Alex och istället verkar han definitivt växa med uppgiften som väntar honom.

Alex Schulman har definitivt inga problem med att vara personlig, men ibland tycker jag att han blir väl privat. Det blir mer blogg än bok på så sätt att Schulman verkar skriva för att chockera snarare än beröra. Språket gör också att det luktar blogg. En bra och välskriven blogg förvisso, men det fungerar inte lika bra i bokform. Ändå tycker jag att boken avslutas bättre än den började och är man sugen på en ärlig och utlämnande kärlekshistoria kan den nog funka. Den tillhör inte årets eller ens månadens bästa läsupplevelser, men den funkar.

Roligast är egentligen titeln och förklaringen till den. Tänk att Tranströmer plagierar Schulman.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: