Mike Gayle

Vad krävs för att nomineras och sedan vinna?

Jag hittade ett gammalt inlägg på Kulturkollo om vad som krävs för att bli en pristagare av kulturella priser. Något att spinna vidare på helt klart. Som någon som alltid brukar räkna på könsfördelning och annan representation måste jag också lyfta de nominerade till Årets bok innan jag går vidare.

Kriterierna för priset är:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)

I år ska böckerna dessutom ha getts ut på svenska mellan 1 maj 2019 och 30 april 2020.

De nominerade väljs ut av redaktörer på Bonniers Bokklubb och ambitionen är enligt hemsidan att “tillsammans med svenska folket hylla boken”. När de 12 nominerade titlarna är presenterade är det nämligen läsarna som röstar och vinnaren brukar därför bli en (svensk) författare med en stor medial plattform och en stor läsarskara som också är aktiva på sociala medier och är vana vid att rösta digitalt.

Årets bok har delats ut fyra gånger till två män och två kvinnor, alla svenska. Visst låter det ändå hyfsat jämlikt? När årets nominerade avslöjades i år var väl mångfalden minst sagt sådär. Av de tolv nominerade böckerna var 11 av 12 skrivna av vita kvinnor. Jag inser att en stor del av den litteratur som skulle kunna vara aktuell för priset är skriven av just kvinnor, men det är ändå lite enögt. Som om böcker värda att hylla alltid är skrivna av vita kvinnor. Ett steg framåt från de vita männen kanske. Eller så är det precis lika illa. Det hade ju varit lätt att slänga in En halv värld bort av Mike Gayle för att slå två frågor i en smäll, men den är ju utgiven av Norstedts och det är inte Bonniers Bokklubbs favoritförlag.

När det gäller de stora bokpriserna finns det annars några tydliga “regler”. Du ska vara man, från Europa, på rätt sida 50 (och med rätt menar jag att du ska ha passerat 50 med råge) och självklart ska du också vara vit. Invandrade författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är finkulturell författare som lever i exil i land i Europa, som Gao Xingjian eller så är du i princip född i Europa och skriver böcker som utspelar sig där som Kazuo Ishiguro.

Något annat som är påtagligt är att det är högstatus att skriva böcker som på något sätt anknyter till andra världskriget. Varje gång jag läser en nomineringslista letar jag efter boken som är skriven av en vit man, gärna över femtio, som handlar om andra världskriget. Där brukar jag ha hittat vinnaren. Faktum är dock att jag anar nya trender.

En trend som är tydlig är nominerade böcker som är historiska och gärna omskrivningar av klassiska verk. Vi har t.ex. Kamila Shamsie som tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018 för sin Home Fire och The Silence of the girls av Pat Baker som nådde den korta listan för samma pris 2019 och så i år när såväl A Thousand Ships av Natalie Haynes som The Mirror and the Light av Hilary Mantel och Hamnet av Maggie O’ Farrell. Den nya tidens snobblitteratur kanske är böcker skrivna av kvinnor som handlar om en svunnen tid och kräver en rejäl dos kunskaper om såväl litteratur som historia.

Kanske är det så att Årets bok faktiskt bryter normer istället för upprätthåller dem. Möjligen har de varit ovanligt kassa på just snoppkvotering, men det kanske inte spelar så himla stor roll? Eller är det tvärtom så att alla som sitter i juryn för ett pris verkligen behöver tänka några varv till innan de redovisar sin lista med nominerade? Det var tröttsamt att höra att det är kvalitet, inte kön eller ursprung, som har betydelse när alla stora priser gick till vita män från väst och det är ärligt talat lika tröttsamt även om det nu handlar om kvinnor. Vi behöver bredden och jag kan tycka att det är mer renhårigt att som Women’s Prize for Fiction eller Comedy Women in Print Prize eller för den delen Svenska Deckarakademins pris för bästa deckare tydligt göra klart vad målgruppen är än att låtsas att vem som helst kan bli nominerad.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att det skaver lite när priser inte alls ser till mångfalden bland sina nominerade. Jag återkommer ofta till Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk med titeln The Danger of a single story, där hon talar om vikten av att vi får ta del av olika sorters berättelser från olika platser och situationer. Det behöver inte handla om att alla priser måste ha nominerade från jordens alla hörn, men någon form av bredd gällande de författare och de böcker som nomineras behöver det ändå vara. Det håller inte att hävda att det helt enkelt handlar om att de bästa blivit nominerade, för vi vet alla att ett urval inte sker i ett vakuum och att det går att tänka några varv till innan en lista utan någon som helst mångfald presenteras.

 

 

Photo by Kaboompics .com from Pexels

 

De nominerade till Årets bok 2020

Målet var att hinna titta på avslöjandet av de nominerade böckerna direkt på morgonen idag, men dagen har gått i ett på jobbet och jag landade i soffan först för en liten stund sedan. När jag klickade mig ut för att söka efter de nominerade insåg jag att jag lyckats med konststycket att förutse exakt noll (NOLL!) av de nominerade och jag har bara läst en av dem. Några fler är jag nyfiken på, medan jag faktiskt är lite konfunderad över vissa val och definitivt vissa bortval. Klart är att jag och juryn inte alls fastnat för samma titlar det senaste året. Så brukar det inte se ut.

De nominerade till Årets bok 2020 är:

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz (Harper Collins)

En oväntad nominering som jag (kanske orättvist) avfärdat. Kan säkert funka att läsa en varm sommardag, så det får jag väl göra. Boken handlar om två personer som brevväxlar anonymt via en bokbuss och det låter faktiskt riktigt charmigt.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens (Bokförlaget Forum)

Det här är en bok som jag tror skulle passa mig, men som jag ännu inte läst. Egentligen den typ av roman som på pappret är självskriven som nominerad. Boken handlar om Kya Clark, som kallas “Träskflickan” av människorna i det lilla samhället där hon bor.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes (Printz)

En nominering som jag borde ha förutsett, men jag valde bort den till förmån för Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell utgiven av samma förlag. En nominerad från ett mindre förlag brukar vara allt, men i år har Polaris lyckats knipa två nomineringar och Harper Collins, som kanske inte kan räknas som litet, men har en ganska liten svensk utgivning, har hela tre nominerade. Jag brukar ju gilla Jojo Moyes, men har inte alls lockats av den här boken märkligt nog.

Jamåhonleva av Anders Roslund (Albert Bonniers förlag)

Jag har inte riktigt fastnat för Roslunds böcker ännu, men den här om kriminalkommissarie Ewert Grenoch infiltratören Piet Hoffmann får jag väl ge en chans.

Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates (Harper Collins)

Oväntad, men rolig nominering. Det var länge sedan jag läste något av Oates och jag har kikat på den här boken. Berättelsen om Violet Rue Kerrigan, vars två äldre bröder begår ett rasistiskt mord verkar både spännande och relevant.

I oxögat av Ida Andersen (Polaris)

En historisk roman som är en spännande nominering, men som inte lockar mig speciellt mycket. Säkert välskriven, men den här historieläraren har svårt att läsa historiska skildringar i form av skönlitteratur.

Ödesmark av Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)

Jag trodde inte att förra årets vinnare skulle nomineras i år igen, men tycker faktiskt att det är kul att jag hade fel. Det här är en av de nominerade som jag verkligen vill läsa.

Jägarinnan av Kate Quinn (Harper Collins)

Tredje nomineringen för Harper Collins och jag inser att jag läst väldigt få böcker ur deras utgivning det senaste året. Jägarinnan har jag sneglat på och berättelsen om tre karaktärer före, under och efter andra världskriget skulle kunna vara riktigt spännande.

Terapeuten av Helene Flood (Polaris)

Terapeuten är Helene Floods första bok för vuxna och säkerligen har hennes erfarenheter från psykologyrket påverkat innehållet. Boken handlar om Sara, en ung psykolog som driver en mottagning för unga ovanför garaget i anslutning till den ärvda villa som hon och hennes man håller på att renovera.

Nästa! av Nina Lykke (Wahlström & Widstrand)

Nina Lykke är en tidigare juryfavorit som blivit nominerad även för sin nya bok. Nästa! har undertiteln “en läkarroman” och jag ser fram emot att läsa den.

Tistelhonung av Sara Paborn (Albert Bonniers förlag)

Sara Paborn finns med i min Boktolva i år och jag har planerat att läsa Tistelhonung som landade i brevlådan förra veckan.

Skuggjägaren av Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)

Det här är en nominerad som jag verkligen borde ha haft med även på min lista. Skuggjägaren är verkligen en riktigt bra spänningsroman som är väl värd sin nominering.

 

Vad tycker du om de nominerade titlarna? Har du några favoriter? Är det några nomineringar som överraskar dig? Saknar du några titlar på listan?

Tre böcker som jag var helt säker skulle nomineras och faktiskt saknar på listan är Resten av allt är vårt av Emma Hamberg (Piratförlaget), En förlorad man av Jane Harper (Bokförlaget Forum) och Herravälde av Elin Olofsson (Wahlström & Widstrand). Eftersom könsfördelningen är ännu mer ojämn än min var tycker jag gott att En halv värld bort av Mike Gayle (Norstedts) kunde fått vara med på listan. Visserligen är det Bonniers Bokklubbar som väljer ut de nominerade, men någon titel från konkurrenten Norstedts kunde de väl tagit med. Även annan mångfald än gällande kön saknas, vilket gör att jag saknar t.ex. Queenie av Candice Carty-Williams (Albert Bonniers Förlag) och Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata (Lind & co).

Vilka nomineras till Årets bok 2020?

På tisdag med start kl 9.00 avslöjas vilka böcker som nominerats till priset Årets bok 2020, som delats ut av Bonniers Bokklubbar på Bokmässan de senaste åren (jag är inte helt redo att tänka så långt ännu, men har börjat inse att det kanske inte bir varken utdelning eller Bokmässa i år).

De tidigare vinnarna är:

2016 Det är något som inte stämmer av Martina Haag

2017 Glöm mig av Alex Schulman

2018 1793 av Niklas Natt och dag

2019 Silvervägen av Stina Jackson

Visst syns det ett mönster? Vinnaren 2020 är mycket troligt en svensk författare som når en bred publik.

 

Det här tolv titlarna tror (och hoppas) jag blir nominerade:

Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones, Bokförlaget Forum

Herravälde av Elin Olofsson, Wahlström & Widstrand

Resten av allt är vårt av Emma Hamberg, Piratförlaget

En förlorad man av Jane Harper, Bokförlaget Forum

En halv värld bort av Mike Gayle, Norstedts

Normala människor av Sally Rooney, Albert Bonniers Förlag

Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell, Printz Publishing

Snöstorm av Augustin Erba, Albert Bonniers Förlag

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata, Lind & co

Våroffer av Anders de la Motte, Bokförlaget Forum

Queenie av Candice Carty-Williams, Albert Bonniers Förlag

Albatross av Ann Cleeves, Albert Bonniers förlag

 

Vilka böcker tror och hoppas du på?

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle handlar om två syskons som skiljs åt som barn och växer upp i två olika världar om än i samma stad. När deras mamma inte längre kan ta hand om dem och det blir uppenbart att storasyster Kerry inte längre kan sköta sin lillebror Jason, trots att hon verkligen gör allt, splittras familjen. Kerry hamnar på ett barndom, medan Jason som är mycket yngre, blir adopterad. Kerry sörjer självklart sin förlorade bror och skriver brev till honom varje år. Brev som han inte tycks få.

När de nu båda är vuxna står det klart att uppväxten verkligen påverkar ens möjligheter. Jason har blivit Noah, har utbildat sig och arbetar som advokat. Visserligen också ett äktenskap i kris, men ändå på ytan ett rätt lyckat liv. Kerry är ensamstående mamma, arbetar som städerska och bor i ett ganska ruffigt område. Lite stereotypt skildrat kan tyckas, men Gayle kommer undan med det mesta. Deras vägar korsas så äntligen när Kerry skriver ännu ett brev som når Noah. Hon vill att de ska träffas. Inledningsvis är han väldigt tveksam, då han verkligen gjort allt för att sudda bort Jason och sitt ursprung, men till slut går han med på att ses. Vi får sedan följa de två nu vuxna syskonen när de blir en del av varandras liv igen.

En halv värld bort är på många sätt en fin skildring av en trevande syskonkärlek, men jag kan sakna den humor som Mike Gayle brukar fylla sina böcker med. Det är inte det att jag inte vill ha svärta, för det vill jag, men jag vill gärna i alla fall småfnissa. Dialogen är dock fortfarande rapp och språket flyter. En halv värld bort är utan tvekan en läsvärd roman att sträckläsa, även om jag kanske saknar det lilla extra.

 

Mina kulturella helgplaner

Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.

Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?

Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnet av Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.

Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalen av Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade,  har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synder av Jo Spain ganska mycket.

Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett liv av Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.

Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypical och efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.

Hur ser dina kulturella planer för helgen ut?

Böcker jag ser fram emot i november

Mörker och i bästa fall mycket lästid inomhus, eller i sämsta fall tupplurar istället för läsning. November bjuder hur som helst på några nyheter som lockar innan det är daga för julhets och mellandagsläsning.

Krisläge, Lucie Whitehouse, ETTA, november

Nattugglor, Gabrielle Levy, Sekwa, november

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet, Tua Forsström, Schildts & Söderström, 1 november

Skuggjägaren, Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand, 4 november

Den besvärliga Elin Wägner, Ulrika Knutson, Historiska Media, 6 november

En halv värld borta, Mike Gayle, Norstedts, 11 november

Ert blod på mina broddar, Elin Lucassi, Ordfront förlag, 11 november

Kärlek utan manus, Owen Nicholls, Louise Bäckelin förlag, 11 november

Döden och andra lyckliga slut, Melanie Cantor, Printz Publishing, 13 november

Ikarien, Uwe Timm, Thorén & Lindskog, 15 november

Sex författare jag tappat bort

Ibland blir jag påmind om en författare som jag verkligen gillade förr, men som jag inte läst något av på länge. Flera av dem kommer med nya böcker på svenska i höst, vilket gör det lättare att återupptäcka dem.

I slutet av augusti ger Brombergs förlag ut Maskiner som jag av Ian McEwan. Märkligt nog har jag inte läst något av honom på flera år, men försökte med Nötskal och gav upp. Antingen ger jag mig på den nya boken, eller Domaren.

Jag påmindes om Dorothy Koomson när jag var i Brighton förra året. Hennes senaste böcker utspelar sig nämligen där. Tyvärr verkar hon, som flera andra, gått från feelgood till deckare, men hennes When I was invisible verkar bra.

Det var länge sedan något av Marc Levy gavs ut på svenska, men nu kommer äntligen P.S. Från Paris som ges ut av Sekwa i september.

Det var också flera år sedan jag läste något av Juli Zeh. Jag har lånat hem Corpus Delicti, men kanske läser jag istället Tomma hjärtan, som ges ut i september av Weyler förlag.

Mike Gayle är en gammal favorit, men jag har inte läst något av honom sedan jag läste Turning Forty. Norstedts ger ut hans nya bok En halv värld borta i september, men det finns flera andra av hans böcker som jag inte läst. The Man I think I know verkar t.ex. riktigt bra.

Jag absolut älskade Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, men har ändå inte läst något mer av henne. I september kommer Berättelsen om Nahr som låter lite lik Memorys bok.

 

 

Böcker som borde ingå i en chicklit-kanon

Veckans tema på Kulturkollo är “chicklit & sånt”, självklart med Lotta som general. I veckans utmaning vill hon att vi ska berätta om chicklit-titlar man bör ha läst och ge förslag på en eller ett par titlar som borde finnas med i en chicklit-kanon. Jag ber om ursäkt för att jag blandar friskt mellan engelska och svenska titlar, men vissa översättningar är verkligen gräsliga och bör undvikas. Här kommer min lista med författare, flest kvinnor och en man, som borde finnas representerade i en chicklit-kanon och förslag på lämpliga titlar. Några svenska bubblare blir det också.

En kanon förpliktigar och bör ha med en del klassiska titlar. Även om jag egentligen är rätt irriterad på Bridget Jones viktnoja måste jag ändå lägga Bridget Jones dagbok av Helen Fielding till listan.

Marian Keyes var riktigt bra kring sekelskiftet (visst låter det klassiskt och gammalt) och min favorit av hennes böcker är nog Lucy Sullivan is getting married, eller kanske Last chance saloon, även om debuten Vattenmelonen också är riktigt bra.

Lisa Jewell är en stor favorit i genren och jag tycker om de flesta av hennes böcker. Ralph’s party och fortsättningen After the party får ingå i min chicklit-kanon.

Sophie Kinsella är också bra, men det ska vara hennes stand-alones, inte shopoholic-serien. Bäst är Mina hemligheter och senaste Mitt (inte så) perfekta liv.

Alexandra Potter är en lite annorlunda chicklit-författare som inte sällan lägger in lite magiska element i sina böcker. I min favorit Who’s that girl? får Charlotte chansen att resa tillbaka i livet och träffa sitt yngre jag. En riktigt charmig historia.

Mhairi McFarlane måste självklart finnas med på listan och jag väljer hennes debut You had me at hello, som får en fortsättning i långnovellen After hello. McFarlane har också en väldigt hög lägstanivå.

Kan män skriva chicklit då? Kanske inte, men ladlit får smyga sig in på listan också i form av Mike Gayle, som skriver snygg underhållningslitteratur ur ett manligt perspektiv. Mest gillar jag Turning Thirty och Turning Forty om den något hopplöse Matt Beckford.

Platsar någon svensk författare på listan? Underhållande litteratur på svenska finns det helt klart, men chick-lit? Denise Rudberg var bra på sin tid, Jenny Leeb skrev ett par bra böcker och jag har gott hopp om Kristin Emilsson. Någon kanonplats får de däremot inte. Närmast kommer faktiskt Mats Strandberg vars Jaktsäsong var riktigt bra när den kom.

En fyrtioårskris av episka mått

41Od+L2z7gL

I Turning Forty av Mike Gayle träffar vi återigen Matt Beckford, som också är huvudpersonen i Turning Thirty. Helt ärligt har jag få minnen av den tidigare boken, mer än att jag gillade den då jag läste den och att huvudpersonen var densamma förstod jag inte förrän en bra bit in i Turning Forty. Inget krav att ha läst om den 30-årige Matt alltså, för att kunna uppskatta den fyrtioåriga.

Historien känns igen på flera sätt. I Turning Thirty gör Matts flickvän slut, i Turning Forty är det frun han får lära sig att leva utan. Men det är inte det enda. Då han sagt upp sig från sitt jobb får han också klara sig utan sin flashiga porsche och sin lägenhet. Inte mycket annat att göra än att flytta in hos sina föräldrar. Där dyker personer från hans förflutna självklart upp, som Gerswin, hans bästa vän och Ginny, tjejen som han aldrig riktigt fått till det med, trots att han alltid haft mer eller mindre starka känslor för henne.

Ju längre jag läser, desto tydligare blir det hur ensam Matt är och hur svårt han har att hitta ett liv som passar honom. Han är extremt säker på vad han inte vill ha, men lyckats inte komma på vad han egentligen vill ha.

Det här är inte Mike Gayles bästa bok, men det är en charmig, mycket engelsk historia om en man i kris. Bra lad-lit, trevlig underhållning, men den saknar det där lila extra som Gayle brukar bjuda på. En karaktär är dock extra charmig, nämligen Gerry, som tidigare spelat i en band som Matt gillar, men nu driver en välgörenhetsbutik. Han är en vandrande ålderskris och ibland en aning patetisk. Han är dock också den som blir Matts stöd, som alltid finns där. Det är det fina med Gayles böcker, att vänskap får ta lika stor plats som kärlek.

 

En liten söndagssmakbit

41Od+L2z7gL

Astrid Therese vikarierar för Flukten fra virkeligheten och sköter veckans En smakebit på søndag.

Jag bjuder här på några rader från Turning Forty av Mike Gayle, som är en av många böcker jag läser just nu. Boken handlar om Matt, som strax före sin 40-årsdag blir lämnad av sin fru, säger upp sig från sitt jobb och flyr till sina föräldrar. Hans mammas oro är tydlig. Hon bjuder till exempel hem en väninna och hennes minst sagt annorlunda son, för att Matt ska få sällskap …

 

‘What were you thinking?’

‘What do you mean?’ replies Mum, clearly acting the innocent.

I look at Mrs Baxter. Not even her presence can restrain my annoyance.

‘I’ll tell you what I mean! You’ve set me up on a playdate like I’m a toddler with no social skills.’

‘I thought it would help!” protests Mum.

‘All you’ve done for the past few days is mope in that bedroom of yours. You don’t see Gershwin, you don’t see Ginny either. It’s not good for a man your age to spend so much time on his own!’

‘So you thought you’d set me up with Mark Baxter?’

‘Well he hasn’t got any friends either and he likes computers.’

‘Just for the record,’ pipes up Dad, ‘I did tell her it was a terrible idea from the start.’

‘Oh be quiet will you!’ snaps Mum, ‘I’m sure you’d be quite happy for our eldest son to spend all day, every day festering in bed. Well I for one have had enough: Matthew Timothy Backford, consider this your formal warning: either you sort your life out this very second or I will!’

 

Det här är än så länge en riktigt charmig bok och jag hoppas av hela mitt hjärta att Matt får ordning på sitt liv.

Vad läser du just nu?

%d bloggare gillar detta: