Tag Archives: Petina Gappah

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.

Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.

En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.

Läs också:

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

En lista med sommarens bästa

Johannas deckarhörna har börjat med Veckans topplista och den här veckan ber hon oss att lista de fem bästa läsupplevelserna i sommar.

  1. Bäst i sommar var Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Lite trög att komma in i, men sedan var jag totalt fast och grät mig igenom de sista hundrafemtio sidorna.
  2. Annabelle av Lina Bengtsdotter är en av de bästa spänningsromaner jag läst i sommar. Välskriven och intressant.
  3. Lika bra var Hetta av Jane Harper, som har en del gemensamt med Bengtsdotters bok. Även Harper är debutant.
  4. Memorys bok av Petina Gappah försökte jag läsa under vårterminens slutspurt, men gav upp. Jag gav den en ny chans och älskade.
  5. Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk var också riktigt bra. Det har blivit många deckare i sommar, länge sedan min läslista såg ut så.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

Dags för Kulturkollo-kollo

Jaha, vad ska du göra i Stockholm då?, undrar receptionisten på hotellet. Jag ska träffa några vänner, svarar jag, några av dem har nog redan kommit. Jaha, är du med i den där klubben som ska ha möte? Eh, klubb?

Men jo, tydligen var jag med i en klubb, en som heter Kulturkollo. Vi har redaktionshelg i Stockholm. Visst låter det flådigt. Egentligen handlar det om att få hänga med några av de trevligaste människorna jag vet. Bloggen är kul, oftast, men människorna bakom den är bättre. Kulturtantskollo kanske är ett mer passande namn.

Just nu vilar jag mig i form tillsammans med Memorys bok av Petina Gappah. Den verkar lovande! Påminner lite om Elin Boardys Mary Jones historia i stilen.

Läs också:

En lång lista kvinnor

Igår på Internationella Kvinnodagen presenterade Baileys Women’s Prize for Fiction årets långa lista. Tjugo böcker, sju nationaliteter och en mängd genrer.

Den bestod av följande böcker:

Kate Atkinson, A God in Ruins, kommer snart på svenska och lockar definitivt.

Shirley Barrett, Rush Oh!, humoristisk debut om valar, låter skumt men lockar lite.

Cynthia Bond, RubyOprah gillar, men det låter lite väl gulligt.

Geraldine Brooks, The Secret Chord, handlar om Bibelns kung David och låter inte som min grej.

Becky Chambers, The Long Way to a Small, Angry Planet, färd till andra galaxer, nja säger jag.

Jackie Copleton, A Dictionary of Mutual Understanding, försvunnen sonson som tros ha dött i Nagasaki dyker upp igen. Kan vara något om smörigheten hålls på rätt nivå.

Rachel Elliott, Whispers Through a Megaphone, debut om två vilsna själar som möts efter att ha lämnat sina hem. Låter lite som en Linda-bok.

Anne Enright, The Green Road, kommer på svenska under 2016 och beskrivs som ett familjedrama. Har återfunnits på flera andra prislistor.

Petina Gappah, The Book of Memoryroman av författare jag absolut vill läsa något av.

Vesna Goldsworthy, Gorskyfinns på svenska med undertiteln ”en kärlekshistoria” och låter ganska smörig om än inte som en klassisk pristagarbok.

Clio Gray, The Anatomist’s Dreamlåter som en skröna som inte passar mig.

Melissa Harrison, At Hawthorn Time, vag beskrivning, men det kan vara något.

Attica Locke, Pleasantvilleovanligt att en spänningsroman hamnar på listorna. Verkar bra.

Lisa McInerney, The Glorious Heresiesmord och gangsters i Cork. Kan kanske vara något.

Elizabeth McKenzie, The Portable Veblenblir alltid skeptisk när en bok beskrivs som rolig och varm, men det låter faktiskt som en charmig historia.

Sara Nović, Girl at Warhandlar om forna Jugoslavien och låter riktigt bra.

Julia Rochester, The House at the Edge of the Worldpsykologiskt drama som låter riktigt spännande.

Hannah Rothschild, The Improbability of Loveom kärlek och konst. Låter lite väl melodramatiskt, men kanske kan vara något.

Elizabeth Strout, My Name is Lucy Bartonlåter verkligen som en bok för mig, långsamt om relationer.

Hanya Yanagihara, A Little Lifeen bok jag fingrat på, men den är ju så sjukt tjock.

 

Nu ska 20 böcker bli 6 och jag tror på Kate Atkinson, Geraldine Brooks, Anne Enright, Petina Gappah, Sara Nović, Elizabeth Strout och Hanya Yanagihara (ja, jag vet att de är sju), bara baserat på vad jag läst om författarna och deras böcker. Korta listan presenteras 11 april.

Läs också:

Ibland är jag allt knäpp

Jag hävdar ofta att jag inte gillar noveller. Novellsamlingar lockar i affären, men sedan kommer jag på att jag inte gillar att läsa noveller.  Det betyder att jag sällan läser de novellsamlingar jag trots allt köper. För jag gillar ju inte att läsa dem.

Eller?

Jag har älskat de senaste (få) novellsamlingar jag läst. Alice Munro är en mästarinna, Chimamanda Ngozi Adichies noveller är minst lika bra som hennes romaner och Jonas Karlssons novell om Rummet i samlingen Den perfekte vännen finns i mina tankar flera gånger i veckan fortfarande.

Trots detta hävdar jag med en dåres envishet att noveller inte är något för mig och böcker, som jag egentligen tror att jag skulle gilla, blir stående i hyllan. Där finns till exempel Sorgesång från Easterly av Petina Gappah, signerad av författaren dessutom.

Nu läser jag om Mavis Gallant hos Snowflake och jag är tämligen säker på att hennes noveller skulle passa mig, men jag är å andra sidan ännu mer säker på att Från det femtonde distriktet skulle samla damm i hyllan om jag köpte den.

Egentligen tror jag att det handlar om att novellsamlingar kräver mycket av sin läsare. Varje ord är viktigt på ett helt annat sätt än i en roman. Det går inte att slappna av en sekund och det krävs en koncentration som jag inte alltid har. Enstaka noveller känns dock ofta meningslöst att läsa, då det är samlingens ton som ger mig mest. Du kommer författaren nära om du läser en hel bok, medan en enstaka novell inte ger mer än en aning om vad författaren egentligen vill säga.

Hur är det med dig, läser du noveller?

Läs också:

Det här med noveller

Jag ska läsa tegelstenar i höst är meningen, men trots att jag inte har tagit tag i det ännu hade det varit en ännu större utmaning att läsa noveller. Jag lider nämligen fortfarande av novellskräck. Tror att det är en gammal kvarleva från skolan då min hemska svensklärare på gymnasiet tvingade i oss tråkiga noveller. Vet inte om de var så tråkiga, men hon var riktigt hemsk.

Egentligen är noveller en väldigt smart form av litteratur. Du läser få sidor, men får ändå en inblick i ett författarskap. Ändå har jag svårt att njuta av noveller. Är det kanske så att det ställs högre krav på en text när den är kort? Inte sällan lämnar noveller mer att önska. Jag vill veta mer om personerna, få fler detaljer, fler perspektiv.

Jag har läst några riktigt fantastiska noveller. Stig Dagerman är en favorit, Guy de Maupassant en annan. Jag tyckte också mycket om novellsamlingen Kyssar på Manhattan av David Schickler. Några höjdare som jag läst för inte så länge sedan är The thing around your neck av favoriten Chimamanda Ngozi Adichie och Den perfekte vännen av Jonas Karlsson.

Ändå drar jag mig för att läsa fler novellsamlingar.

Nu har det dock slumpat sig så att högen med novellsamlingar växer här hemma. På Bokmässan köpte jag Petina Gappahs omtalade Sorgesång för Easterly och sedan länge pockar Alice Munro på min uppmärksamhet. I söndags trotsade jag också mitt köpstopp och införskaffade Åtta procent av ingenting av Etkar Keret. Den ropade så högt, så högt till mig att jag inte kunde låta bli. Ser verkligen fram emot att läsa den!

Jag har också  Det andra målet av Jonas Karlsson liggande, liksom Nobeller en samling noveller av Nobelpristagare. Kanske ska jag också läsa Noveller för världens barn som jag också köpte på Bokmässan eller någon av alla Färdlektyr som finns på jobbet.

Med tanke på hur dåligt det går med tegelstenarna kanske jag ska ge mig på något som går snabbare att läsa?

Läs också:

Tematrio – Bokmässa/Afrika

Lyrans tematrio den här veckan handlar om Bokmässan och det afrikatema som var i år.

Berätta om tre upplevelser i samband med Bokmässan alternativt om tre böcker med afrikanskt ursprung! Eller mixa!
1. Jag köpte ett signerat exemplar av Petina Gappahs Sorgesång för Easterly som jag ser fram emot att läsa. Har än så länge bara läst första novellen, men den gav helt klart mersmak. Gappah talade på mässans andra våning om sitt skrivande och sin relation till Zimbabwe. Mcket intressant. Upptäckte också hennes blogg som du hittar här.

2. Köp tre betala för två är självklart livsfarligt, men är det köpstoppsdispens så är det. Tre engelska pocketböcker blev det The Slap av Christos Tsiolkas, Lark & Termite av Jayne Anne Phillips och One day av David Nicholls. Tänk att jag bara behövde betala för två, då sparade jag ju en massa pengar. 😉

3. Bäst med mässdagarna var helt klart att få träffa alla supertrevliga bloggare och boknörda av hjärtans lust. Har varit på ett underbart humör de senaste dagarna mycket tack vare all input jag fick under helgen. Tack alla för trevligt sällskap!

Läs också: