Jag hävdar ofta att jag inte gillar noveller. Novellsamlingar lockar i affären, men sedan kommer jag på att jag inte gillar att läsa noveller. Det betyder att jag sällan läser de novellsamlingar jag trots allt köper. För jag gillar ju inte att läsa dem.
Eller?
Jag har älskat de senaste (få) novellsamlingar jag läst. Alice Munro är en mästarinna, Chimamanda Ngozi Adichies noveller är minst lika bra som hennes romaner och Jonas Karlssons novell om Rummet i samlingen Den perfekte vännen finns i mina tankar flera gånger i veckan fortfarande.
Trots detta hävdar jag med en dåres envishet att noveller inte är något för mig och böcker, som jag egentligen tror att jag skulle gilla, blir stående i hyllan. Där finns till exempel Sorgesång från Easterly av Petina Gappah, signerad av författaren dessutom.
Nu läser jag om Mavis Gallant hos Snowflake och jag är tämligen säker på att hennes noveller skulle passa mig, men jag är å andra sidan ännu mer säker på att Från det femtonde distriktet skulle samla damm i hyllan om jag köpte den.
Egentligen tror jag att det handlar om att novellsamlingar kräver mycket av sin läsare. Varje ord är viktigt på ett helt annat sätt än i en roman. Det går inte att slappna av en sekund och det krävs en koncentration som jag inte alltid har. Enstaka noveller känns dock ofta meningslöst att läsa, då det är samlingens ton som ger mig mest. Du kommer författaren nära om du läser en hel bok, medan en enstaka novell inte ger mer än en aning om vad författaren egentligen vill säga.
Hur är det med dig, läser du noveller?
