enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Petina Gappah (Sida 1 av 2)

Att upptäcka världen genom litteratur

I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de ”vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en ”västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.

Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med ”rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.

Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap.

De noveller jag valde ut var:

”Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013

”Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

”Rost” av Marçal Aquino, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

”Törst” av Nawal El Saadawi, ur Törst, Ordfront förlag, 1991 (Egypten)

 

Om jag haft tid skulle jag också använt:

”Smuts” av Etgar Keret, ur Åtta procent av ingenting, Bastion, 2008 (Israel)

”Det gröna odjuret” och/eller ”Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)

”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)

 

Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.

Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.

Följande frågor fick de som stöd:

Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.

Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?

 

Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.

Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske ”vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.

Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara ”nyttigt”.

Här är de böcker som eleverna valde och gillade:

Slumdog millionaire av Vikas Swarup (Indien)

Vi av Kim Thúy (Vietnam, Kanada)

Memorys bok av Petina Gappah (Zimbabwe)

1Q84 del 1 av Haruki Murakami (Japan)

En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (Japan)

Flickorna från Riyadh  av Rajaa Alsanea (Saudiarabien)

Och bergen svarade av Khaled Hosseini (Afghanistan)

Vi kom över havet av Julie Otsuka (Japan och USA)

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (som visserligen utspelar sig i USA, men som ger ett annorlunda perspektiv på andra världskriget)

 

Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.

8 böcker till mor

Min mamma får alltid böcker på mors dag, vilket kanske är fantasilöst, men sommarläsning är alltid välkommet. Oftast blir det ett gäng pocketböcker, men ibland någon nyare, inbunden bok. I vår har jag läst alldeles för få nya böcker, så rekommendationerna blir främst pocketböcker (som självklart går att köpa även i inbunden version). Och mamma, om du läser så sluta nu. Det blir med all säkerhet böcker i år igen och mycket troligt några av dessa.

Nya böcker

Jag tror att min mamma skulle tycka mycket om Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan, som är berättelsen om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi som träffas i New York och blir förälskade. Mellan dem finns årtionden av krig.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy utspelar sig i ett koloniområde och innehåller en hel del trevliga karaktärer med olika problem och hemligheter. Den tror jag att mamma kan uppskatta.

Små stora saker av Jodi Picoult handlar om Ruth som anklagas för en patients död. Intressant och oväntat frispråkigt om vardagsrasism och hur den drabbar fler än vi anar. Jag engageras verkligen av Ruths öde, men gillar också att Picoult inte demoniserar de som anmäler henne.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck. Så himla bra om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en film av Richard Curtis, som gjort flera av mammas favoritfilmer.

Nytt i pocket

Sommaren är en tid för det lättsmälta, i alla fall inledningsvis och jag skulle vilja tipsa om Inte för nära av Colleen Oakley. En bok om Jubilee som har en märklig sjukdom och därför inte kan röra vid andra människor. På gränsen till smör ibland, men ändå en bra och gripande historia.

Det var vi av Golnaz Hashemzade handlar om en mor och en dotter, men den handlar också om moderns liv i Iran och det som hände under revolutionen. Mycket intressant och gripande berättelse om historiska händelser som jag vill veta mer om.

Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson handlar om en man vars fru lämnar honom och som därför behöver en ny fru. Han börjar uppvakta frisören Ellinor och lockar med henne till Zambia, där han har fått ett jobb. Vi får läsa Ellinors berättelse, blandad med en inhemsk kvinnas historia.

Memorys bok av Petina Gappah utspelar sig i Zimbabwe och vi får följa Memory, som sitter i fängelse i väntan på att bli avrättad. Det är straffet för att hon dödat en vit man. När hon berättar sina minnen för oss får vi veta den riktiga orsaken till mordet.

 

 

Spännande

Välskrivet

Dags för en just-nu-enkät

Med ojämna mellanrum gör jag en just-nu-enkät för att få lite ordning på mitt läsande. Senast jag gjorde en var i november och jag har läst ut sju av de tolv böcker jag nämnde då. TBR-högen verkar jag helt ha glömt bort.

Så här ser min läsning ut just nu:

Vid sängen: Jag har inte en eller ett par böcker på nattygsbordet. Jag har fler högar på golvet bredvid sängen av böcker jag har tänkt att läsa någon gång. Den jag läser just nu är den bearbetade versionen av När hundarna kommer utgiven av Nypon förlag, som en av mina elever ska läsa under vårt tredje och sista läsprojekt under Svenska 1. I min ”vanliga” kurs finns tio elever som egentligen tillhör Språkintroduktion och därför läser mot betyg för Svenska som andraspråk för år 9, men de är med på mina lektioner också. En av dem behöver en lättare version av boken, i alla fall till att börja med och Nypon/Vilja brukar ge ut bra sådana.

På soffbordet: Det är lite kaos överallt just nu, men den bok som ligger längst upp i min soffbordshög är Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet, men jag har inte påbörjat den ännu.

På läsplattan: Jag läser två efterlängtade böcker, Force of Nature av Jane Harper och Where the light get’s in av Lucy Dillon.

På jobbet: Där läser jag om Memorys bok av Petina Gappah, då en av eleverna i ettan redan läst När hundarna kommer och behöver en utmaning. Jag vill ha böcker mina elever ska läsa färska i minnet, därav omläsningen.

I öronen: Jag lyssnar på Jack Werners Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Underhållande och viktig.

Bokklubbsbok: Vi ska läsa valfri bok av Cristine Falkenland till nästa veckas träff, men jag har inte fått tummen ur att börja ännu. Kanske blir det senaste Själasörjaren, om jag får tag på den eller Sfinx, som finns som e-bok på biblioteket.

Borde jag läsa ut: Jag har helt tappat bort Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, som jag egentligen tycker mycket om. Märkligt hur det kan bli.

Borde jag påbörja: Vi ska diskutera Finna sig av Agnes Lidbeck i Kulturkollo läser med start 21 maj och tills dess vill jag läsa den.

Längtar jag efter att få läsa: Massor! När jag har mycket lästid ska jag till exempel läsa The Dark Angel av Elly Griffiths. Jag ser också fram emot att läsa En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, som kommer i slutet av månaden.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

Under två timmar av Hanna Lundahl, Vit krypta av Mariette Lindstein och Vi mot er av Fredrik Backman.

 

Nu är det er tur. Hur ser läsningen ut för närvarande?

 

 

Fem fina bekantskaper 2017

Varje gång jag läser en bok av en författare jag inte läst något av tidigare markerar jag det med en asterisk. Att upptäcka en ny författare är nämligen något speciellt, som är värt att minnas. Johanna vill att vi listar fem för oss nya författare som vi upptäckte under förra året och gärna vill läsa mer av.

Det här är mina fem:

Hanya Yanagihara har skrivit en bok till förutom megasuccén Ett litet liv. Jag har redan införskaffat The People in the trees, men är faktiskt lite nervös för att läsa den.

Ayòbámi Adébáyò debuterade med Stanna hos mig vilket betyder att det inte finns något mer att läsa av henne just nu. Jag är dock väldigt nyfiken på vad hon ska hitta på i framtiden.

Lina Bengtsdotter debuterade även hon med Annabelle, en deckare som sticker ut i mängden.

Angie Thomas bok The Hate U give är en av de absolut bästa ungdomsböcker jag läst på länge. Välskriven, modig och relevant.

Petina Gappah debuterade med novellsamlingen An elegy for Easterly som jag köpte signerad när hon var på Bokmässan för många år sedan, men det var Memorys bok som blev det första jag läste av henne. Fantastiskt bra. På engelska har hon också gett ut Rotten row, även det en novellsamling.

 

Bäst 2017 enligt O

Hur rankar man läsupplevelser? Elin Nilsson sa i podden Bladen brinner att en bra bok gör att man efter läsningen tittar upp och ser på världen och människorna lite annorlunda, (eller ungefär så i alla fall, jag lyssnade i bilen och antecknade inte). Jag håller med henne om att det är en bra definition av vad en bra bok är. Men det finns böcker som är bra på olika sätt. Vissa är helt fantastiska redan från första sidan och håller dig i ett järngrepp. Världen utanför försvinner och du vill bara läsa och läsa. Andra smyger sig på och kräver en hel del ansträngning innan de tar tag i dig. Och så finns de som växer långt efter läsningen. Som du tänker på med jämna mellanrum dagar, veckor och ibland till och med år efter läsningen. Det finns böcker som du minns detaljerat och andra där bara en känsla dröjer sig kvar. Sedan finns de som du veta att du verkligen gillade, men inte kan komma ihåg någonting av.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? Att det är sjukt svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta ihop en lista med årets bästa läsupplevelser (alltså inte årets böcker för många har kommit ut mycket tidigare än så). Ändå har jag gjort en sådan, för det ska man liksom i slutet av året om man är en riktig bokbloggare och det vill jag ju vara.

Jag började med att lägga till alla böcker från min läslista. Det blev 32 stycken och kunde blivit ännu fler om jag inte hejdat mig i alla fall lite. Sedan rensade jag och de här 20 finns kvar. Mer kan jag inte rensa, så det får bli en 20-i-topp från mig i år. Böcker som fängslade mig för stunden, blandade med böcker som jag fortfarande tänker på väldigt ofta. De är listade efter den ordning jag läste dem i, med början i januari och avslutning i december.

 

Vi är en, Sarah Crossan

Vända hem, Yaa Gyasi

(M)ornitologenJohanna Thydell

Ordbrodösen, Anna Arvidsson

Here are the young men, Rob Doyle

The Woman next door, Yewande Omotoso

Memorys bok, Petina Gappah

Det hänger en ängel ensam i skogen, Samuel Bjørk

Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Annabelle, Lina Bengtsdotter

Hetta, Jane Harper

The Hate U give, Angie Thomas

Vakuum, Mia Öström

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru

Ta det som en man, Hampus Nessvold

Ditt liv är mitt, Majgull Axelsson

Hej syster, Navid Modiri

Exit West, Mohsin Hamid

Norra Latin, Sara Bergmark Elfgren

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò

 

14 kvinnor

6 män

9 romaner

7 ungdomsböcker

2 sakprosaböcker (en som även finns med bland ungdomsböckerna)

3 deckare

9 svenska författare

3 från andra länder i Europa (Norge och Irland)

3 författare från Nordamerika (Barbados och USA)

3 författare från Afrika (Ghana, Nigeria och Zimbabwe)

1 författare från Asien (Pakistan)

1 författare från Australien

 

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon ”fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.

Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.

En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: