Tag Archives: Petina Gappah

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Läs också:

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon ”fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.

Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.

En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.

Läs också:

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

En lista med sommarens bästa

Johannas deckarhörna har börjat med Veckans topplista och den här veckan ber hon oss att lista de fem bästa läsupplevelserna i sommar.

  1. Bäst i sommar var Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Lite trög att komma in i, men sedan var jag totalt fast och grät mig igenom de sista hundrafemtio sidorna.
  2. Annabelle av Lina Bengtsdotter är en av de bästa spänningsromaner jag läst i sommar. Välskriven och intressant.
  3. Lika bra var Hetta av Jane Harper, som har en del gemensamt med Bengtsdotters bok. Även Harper är debutant.
  4. Memorys bok av Petina Gappah försökte jag läsa under vårterminens slutspurt, men gav upp. Jag gav den en ny chans och älskade.
  5. Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk var också riktigt bra. Det har blivit många deckare i sommar, länge sedan min läslista såg ut så.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

Dags för Kulturkollo-kollo

Jaha, vad ska du göra i Stockholm då?, undrar receptionisten på hotellet. Jag ska träffa några vänner, svarar jag, några av dem har nog redan kommit. Jaha, är du med i den där klubben som ska ha möte? Eh, klubb?

Men jo, tydligen var jag med i en klubb, en som heter Kulturkollo. Vi har redaktionshelg i Stockholm. Visst låter det flådigt. Egentligen handlar det om att få hänga med några av de trevligaste människorna jag vet. Bloggen är kul, oftast, men människorna bakom den är bättre. Kulturtantskollo kanske är ett mer passande namn.

Just nu vilar jag mig i form tillsammans med Memorys bok av Petina Gappah. Den verkar lovande! Påminner lite om Elin Boardys Mary Jones historia i stilen.

Läs också:

En lång lista kvinnor

Igår på Internationella Kvinnodagen presenterade Baileys Women’s Prize for Fiction årets långa lista. Tjugo böcker, sju nationaliteter och en mängd genrer.

Den bestod av följande böcker:

Kate Atkinson, A God in Ruins, kommer snart på svenska och lockar definitivt.

Shirley Barrett, Rush Oh!, humoristisk debut om valar, låter skumt men lockar lite.

Cynthia Bond, RubyOprah gillar, men det låter lite väl gulligt.

Geraldine Brooks, The Secret Chord, handlar om Bibelns kung David och låter inte som min grej.

Becky Chambers, The Long Way to a Small, Angry Planet, färd till andra galaxer, nja säger jag.

Jackie Copleton, A Dictionary of Mutual Understanding, försvunnen sonson som tros ha dött i Nagasaki dyker upp igen. Kan vara något om smörigheten hålls på rätt nivå.

Rachel Elliott, Whispers Through a Megaphone, debut om två vilsna själar som möts efter att ha lämnat sina hem. Låter lite som en Linda-bok.

Anne Enright, The Green Road, kommer på svenska under 2016 och beskrivs som ett familjedrama. Har återfunnits på flera andra prislistor.

Petina Gappah, The Book of Memoryroman av författare jag absolut vill läsa något av.

Vesna Goldsworthy, Gorskyfinns på svenska med undertiteln ”en kärlekshistoria” och låter ganska smörig om än inte som en klassisk pristagarbok.

Clio Gray, The Anatomist’s Dreamlåter som en skröna som inte passar mig.

Melissa Harrison, At Hawthorn Time, vag beskrivning, men det kan vara något.

Attica Locke, Pleasantvilleovanligt att en spänningsroman hamnar på listorna. Verkar bra.

Lisa McInerney, The Glorious Heresiesmord och gangsters i Cork. Kan kanske vara något.

Elizabeth McKenzie, The Portable Veblenblir alltid skeptisk när en bok beskrivs som rolig och varm, men det låter faktiskt som en charmig historia.

Sara Nović, Girl at Warhandlar om forna Jugoslavien och låter riktigt bra.

Julia Rochester, The House at the Edge of the Worldpsykologiskt drama som låter riktigt spännande.

Hannah Rothschild, The Improbability of Loveom kärlek och konst. Låter lite väl melodramatiskt, men kanske kan vara något.

Elizabeth Strout, My Name is Lucy Bartonlåter verkligen som en bok för mig, långsamt om relationer.

Hanya Yanagihara, A Little Lifeen bok jag fingrat på, men den är ju så sjukt tjock.

 

Nu ska 20 böcker bli 6 och jag tror på Kate Atkinson, Geraldine Brooks, Anne Enright, Petina Gappah, Sara Nović, Elizabeth Strout och Hanya Yanagihara (ja, jag vet att de är sju), bara baserat på vad jag läst om författarna och deras böcker. Korta listan presenteras 11 april.

Läs också:

Ibland är jag allt knäpp

Jag hävdar ofta att jag inte gillar noveller. Novellsamlingar lockar i affären, men sedan kommer jag på att jag inte gillar att läsa noveller.  Det betyder att jag sällan läser de novellsamlingar jag trots allt köper. För jag gillar ju inte att läsa dem.

Eller?

Jag har älskat de senaste (få) novellsamlingar jag läst. Alice Munro är en mästarinna, Chimamanda Ngozi Adichies noveller är minst lika bra som hennes romaner och Jonas Karlssons novell om Rummet i samlingen Den perfekte vännen finns i mina tankar flera gånger i veckan fortfarande.

Trots detta hävdar jag med en dåres envishet att noveller inte är något för mig och böcker, som jag egentligen tror att jag skulle gilla, blir stående i hyllan. Där finns till exempel Sorgesång från Easterly av Petina Gappah, signerad av författaren dessutom.

Nu läser jag om Mavis Gallant hos Snowflake och jag är tämligen säker på att hennes noveller skulle passa mig, men jag är å andra sidan ännu mer säker på att Från det femtonde distriktet skulle samla damm i hyllan om jag köpte den.

Egentligen tror jag att det handlar om att novellsamlingar kräver mycket av sin läsare. Varje ord är viktigt på ett helt annat sätt än i en roman. Det går inte att slappna av en sekund och det krävs en koncentration som jag inte alltid har. Enstaka noveller känns dock ofta meningslöst att läsa, då det är samlingens ton som ger mig mest. Du kommer författaren nära om du läser en hel bok, medan en enstaka novell inte ger mer än en aning om vad författaren egentligen vill säga.

Hur är det med dig, läser du noveller?

Läs också:

« Older Entries