Århundradets kalender

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 24

Bo Kaspers Orkester är ett band som vi lyssnat på tillsammans jag och maken. En mitten där våra musiksmaker möts, dessutom med texter som inte sällan beskriver vårt liv. Som Ett och noll, Ett fullkomligt kaos och nu kanske främst Håll ut. Det är en låt som får representera det som finns där, trots att det ibland är lätt att glömma bort.

Idag är det julafton och jag hoppas att alla mår som de ska och därför befinner sig på samma ställe. De senaste åren har det inte varit en självklarhet. När jag tänker på allt vi kämpat med tillsammans är det inte märkligt att det ibland känns tung och hopplöst. Speciellt inte med tanke på att det inte verkar finnas något slut.

Trots allt har vi varandra. Vi är en familj och vi försöker hitta ett sätt att skapa en trygg tillvaro där alla fyra får plats. Även om vi går vilse ibland så hittar vi tillbaka. Vi klarar det. Hela vägen.

 

 

Århundradets kalender del 23

Mycket under de senaste 20 åren har kretsat kring terrorism och islamofobi. Den som är muslim har nästan per automatik setts som en säkerhetsrisk och individen har helt slukats av gruppen. Vi har alla fördomar och det är extra intressant när de kommer på skam. I Amy Waldmans bok Paradisträdgården ställs saker på sin spets när en tävling om att skapa ett minnesmärke som ska hedra de som dog i attentatet 9/11 genomförs. Alla bidra skickas in anonymt och när vinnaren är utsedd visar det sig att just denna konstnär är muslim.

Han heter Mohammed Khan och trots att han är född och uppvuxen i USA ger hans muslimska namn definitivt fel vibbar. Hur ska juryn kunna stå för ett minnesmärke skapat av en muslim, när det var muslimska terrorister som dödade människorna som ska hedras? De bestämmer sig för att hålla hans namn hemligt, men självklart läcker någon till pressen och sedan är cirkusen igång.

Paradisträdgården är en riktigt intressant bok om det vi tänker, men inte alltid säger och vad som händer när sanningen är mer komplicerad än man önskar.

Århundradets kalender del 22

Lyrik måste självklart representeras i Århundradets kalender och en poet som verkligen varit en stor del av det svenska 2010-talet är Athena Farrokhzad. Hennes debutdiktsamling Vitsvit uppmärksammades och prisades, vilket jag verkligen förstår. Det är nämligen en samling dikter som berör och som tyvärr är allt för relevanta i det Sverige som vi lever i. Ett samhälle där toleransen mot andra ständigt verkar minska.

Farrokhzad skriver om att tillhöra en oformlig massa som får skulden för allt som är fel i samhället. Som buntas samman och blir några vi “riktiga” svenskar ska vara rädda för. Det spelar ingen roll att undersökning efter undersökning visar att vårt samhälle är tryggare än tidigare, eftersom det är känslan som räknas och känslan säger att Sverige har blivit ett farligt land. Ett land som Trump skrämmer sina väljare med, trots att vi lever i en otroligt mycket säkrare samhälle än det land han bestämmer över kan erbjuda sina invånare.

I Vitsvit möter vi en familj som talar till oss och vi får förutom diktjaget höra en mamma, en pappa och en bror. De berättar om rädslan för främlingar, om vikten av att smälta in och att inte ha för mycket skägg. Bara genom att finnas gör de fel.

Raden, vars budskap också förekommer i en av Jila Mossaeds dikter:

Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.

 

Århundradets kalender del 21

Jag måste verkligen ta med ännu en fransk film i Århundradets kalender. En med kanske det mest briljanta anslag jag vet, nämligen Le fabuleux destin d’Amélie Poulain eller Amélie från Montmartre som den svenska titeln blev. Amélie är en nervös ung dam som växt upp med rätt märkliga föräldrar och nu lever ett ganska isolerat liv. Jean-Pierre Jeunet berättar om henne med ett vackert och färgstarkt Paris som fond som verkligen väcker en längtan att besöka staden.

Audrey Tautou fick sitt genombrott och hennes skådespeleri var utan tvekan en stor anledning till succén. Tillsammans med ett fantastiskt manus självklart. Snart dags för filmtema med eleverna i ettan och då visar jag den första kvarten då karaktärerna presenterar sig själva genom att berätta vad de tycker om och inte tycker om. Eller så låter jag dem se hela filmen den här gången.

 

Århundradets kalender del 20

Det finns så många bra böcker att välja mellan att det med självklarhet inte går att få med alla i den här lilla julkalendern. Det som hänt med min läsning sedan jag började blogga är att den breddats väldigt gällande genrer men också geografiskt. Från att ha läst i princip uteslutande svenskt, brittiskt och amerikanskt, med något enstaka franskt inslag, har jag läst mig genom en rad olika länder med resultatet att mina kunskaper om världen ökat rejält. Mycket kan en historiebok eller en dagstidning berätta, men långt ifrån allt.

En av de böcker som verkligen berättar en angelägen historia är Memorys bok av Petina Gappah. Vi tas med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Memorys bok är en viktig bok både om enskilda personers öden, men också om samhällsstrukturer. Så här skrev jag om den när jag just läst ut det 2017:

Jag är oroligt imponerad av Petina Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid.

Igår råkade Gappahs nya bok Out of Darkness, Shining light landa i min Kindle och den vill jag gärna hinna läsa under julledigheten.

 

Århundradets kalender del 19

Jag är svag för sjukhusserier och en jag följt i snart 16 säsonger är Grey’s Anatomy. En serie som hade premiär 2005 då de fem AT-läkarna Meredith, Alex, Izzie, Christina och George kommer till sjukhuset Seattle Grace. De får den barska doktor Miranda Bailey som handledare och behöver verkligen vara på tårna för att göra henne nöjd. Nästan femton år senare är endast Meredith och Alex kvar i serien. Sjukhuset har bytt namn till Grey Sloan Memorial Hospital efter Merediths syster Lexie och hennes pojkvän och kollega Mark Sloan, som båda avled i en flygplansolycka. Två av många brutala sätt att göra sig av med rollkaraktärer under seriens gång. Rätt onödigt med tanke på att sjukhuspersonal av naturliga skäl byter jobb. Lexie och Mark hör till de karaktärer jag saknar mest, tillsammans med läkarna Callie och Arizona som tillhör de försvunna läkarna som faktiskt bara bytt jobb.

När en serie blir en sådan maratonvariant som Grey’s Anatomy blivit går kvaliteten självklart upp och ner, men jag är inte redo att ge upp denna tv-seriesnuttefilt, även om jag ibland undrar varför jag fortfarande tittar på den. Ibland är det bara så himla skönt att slippa tänka och bara umgås en stund med karaktärer som nästan blivit som gama bekanta. Min favorit just nu är Amelia och Maggie, Merediths svägerska och syster.

Det är redan klart att det blir en sjuttonde säsong av Grey’s Anatomy, men det ryktas att det blir seriens sista. Vi får väl se hur det blir. Serien har dödsförklarats förut, men trots det överlevt.

Århundradets kalender del 18

Dags för en film till och trots att jag ibland får för mig att jag faktiskt inte sett några filmer de senaste femton åren som inte krävt 3D-glasögon eller innehållit animerade element, så finns det en och annan minnesvärd film att lyfta fram. En av dem är den franska filmen The Intouchables (En oväntad vänskap) från 2011 som Olivier Nakache och Éric Toledano har regisserat och skrivit manus till. Ett manus som baserats på Philippe Pozzo di Borgos självbiografi. François Cluzet och Omar Sy spelar huvudrollerna och gör det med den äran, för trots att filmen leker med fördomar och kanske till och med förstärker dem i vissa fall, lär den oss också att fördomar kan komma på skam.

Allvar och humor blandas i en film som jag absolut älskar själv, men också fått en rad elever att uppskatta. Märkligaste upplevelsen var kanske under en filmvisning på Introduktionsprogrammen då filmen var ganska ny. Eleverna hade fått välja olika filmer och vi lärare ansvarade för visningen i respektive klassrum. Till “min” film, som var just En oväntad vänskap kom de coolaste killarna och jag blev för ett ögonblick lite nervös. Hur skulle de reagera på en fransk film? Svaret var att de älskade den och jag fick stå ut med svordomar på franska ett tag efteråt. Driss, som är den som får jobbet som assistent åt den äldre Philippe är ett exempel på att det går att förändra sitt liv om något tror på en och det är ett budskap som är speciellt viktigt för vissa att få se.

Århundradets kalender del 17

En av mina absoluta favoritförfattare är Maggie O’Farrell som jag nästan fick träffa under Bokmässan 2018. Vi hade bestämt en bokcirkel i förlaget Sekwas monter och hon skulle vara där. Tyvärr blev dottern sjuk och O’Farrell var tvungen att ställa in sin medverkan på Bokmässan, men med tanke på boken vi skulle samtala om förstod vi alla hennes val. Sista meningarna i boken fanns färskt i vårt minne. Istället fanns hon med på länk och det blev ett fint samtal trots allt.

Det var den självbiografiska boken Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden som vi samtalade om och det är verkligen en annorlunda självbiografi. Dels handlar det om formen. Maggie O’Farrell berättar om sitt liv genom 17 nära möten med döden (vilken gör den självskriven i dagens lucka) och det gör att vi slipper den tråkiga form självbiografier ofta har, när de börjar med barndomen och jobbar sig framåt på ett inte sällan träigt och tråkigt sätt. O’Farrell har istället valt ett annorlunda sätt att berätta om livet och påminna oss om att döden faktiskt ständigt är närvarande. Dessutom gör hon detta utan att skriva en svart och hopplös bok. Tala om skickligt. Det är också hennes fantastiska språk som bidrar till en så glimrande och fantastisk läsupplevelse.

Så här skrev jag om boken då jag läste den:

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

 

Århundradets kalender del 16

Ibland blir jag trött på världen och all skit som vi människor ställer till med. Jag drömmer om ett nytt, glatt 20-tal, men det känns snarare som att vi är på väg rakt mot en krasch liknande börskraschen 1929, med skillnaden att det den här gången inte bara handlar om pengar. I stunder när jag bara vill be alla idioter till världsledare att dra åt helvete. När män med makt får mig att vilja spy. När jag undrar hur människor är funtade när de väljer att krossa andra människor för att rädda sig själva eller i alla fall sina pengar. När världsledare tycker att det är finfint att göra sig lustiga på ungdomars bekostnad. När fördomar och rasism verkar vara det PK och den som andas något om solidaritet hånas. När alla påstår att vi inte får prata om invandring är det enda som diskuteras är just det. När jag känner för att skrika rakt ut åt alla trångsynta idioter som får ta alldeles för mycket plats.

Det är då jag lyssnar på den här låten av Lily Allen och skriker Fuck you, fuck you very, very much inombords.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: