Litteraturkanon

Min kanon för undervisningen

I torsdags var jag på föreläsning och seminarium i den kurs jag läser just nu på Göteborgs Universitet. Kursen är på 5 hp och heter Litteratursamtal och litteratururval i undervisningen och vänder sig till lärare och de flesta av oss deltagare undervisar på gymnasienivå. Det gör att den passar mig perfekt, men kursens enda högstadielärare muttrade lite sist.

Föreläsningen senast hölls av Martin Sandberg som samarbetat med Carl-Johan Markstedt i Känn på litteraturen 3 och 4. Fokus låg på litteratursamtal, men också urval. Boken vi läst var Fiktionens mångfald av Caroline Graese som till exempel handlar om hur olika läromedel för yrkes- och högskoleförberedande program ser ut, vilket mycket troligt även speglar undervisningen. Uppgifter till elever som går på yrkesprogram och anses läsovana handlar mycket om att använda en subjektiv läsart och koppla frågor och uppgifter till erfarenheter snarare än till texten i sig. Ett sådant sätt att arbeta provocerar mig. Visst ska elevernas erfarenheter spela roll i de samtal vi har kring litteratur, men i första hand måste det vara innehållet vi arbetar med. Det är vettigare att ställa en fråga lik ”Vad har du för tankar och åsikter om hur karaktären x agerar i situation y?” än att fråga ”Vad hade du gjort i situation y?”.

Något vi också talade om är de böcker som vi brukar använda i undervisningen och vikten av att bygga upp ett bibliotek av böcker som vi tycker om, ger vettig undervisning och brukar funka med elever. Att som lärare faktiskt ha en relation till de böcker som eleverna ska läsa är viktigt, det håller jag verkligen med Martin Sandberg om, liksom att boken med största sannolikhet kan funka i just den grupp som ska läsa den. Det är därför det inte räcker med några titlar per årskurs, utan urvalet måste vara större än så.

Även om jag listat ett stort antal böcker som jag tycker passar att läsa med elever är det långt ifrån lika många som jag använt aktivt i min undervisning. Jag tänkte därför presentera de böcker jag brukar använda i undervisningen på gymnasiet. Vissa har jag läst i helklass, andra har eleverna läst i mindre grupper och jag har istället fyllt på med noveller för att skapa en gemensam texterfarenhet utifrån det tema eller den genre som böckerna de läser tillhör. Jag har också lagt till några titlar som jag tror skulle kunna funka, men som jag ännu inte testat i helklass eller i grupp. Vissa av dem planerar jag att läsa med elever under våren eller nästa år.

Böcker jag använt i helklass

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer (2015) (Svenska 1)

Har funkat fint i Svenska 1, men nackdelen är att många läst den redan innan. Det är dock en bra bok med mycket att diskutera kring agerande, relationer och makt.

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad (Svenska 1)

Leder till många intressanta diskussioner kring familj och traditioner, samt hur man ska leva sitt liv.

Jack av Christina Lindström (2016) (Svenska 1)

En riktigt bra bok om Jack, som tror sig ha funnit kärleken när det förflutna hinner ikapp honom. Mycket att diskutera kring identitet och grupptryck.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler (2015) (Svenska 3)

En ganska komplicerat uppbyggd bok men det finns otroligt mycket att diskutera utifrån den. Mina elever i Svenska 3 har just läst.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (2014) (Svenska 3)

Det tog lite tid för eleverna att komma in i den här boken, men många tyckte om den och den berättar helt klart en viktig historia.

Böcker som eleverna läst i mindre grupper

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt (2014) (Svenska 1 och Svenska 3)

En bok som handlar om relationen mellan en tonårsflicka och hennes morbror, men också mellan henne och morbroderns för henne okända partner. Boken utspelar sig under 80-talet och en av huvudpersonerna drabbas av Aids.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn (2014) (Svenska 1)

En rolig bok med allvarlig botten som berör teman som vänskap, identitet och kärlek. Sådana böcker behövs verkligen.

Onanisterna av Patrik Lundberg (2014) (Svenska 1 och Svenska 3)

Vad händer när du går från att vara en cool kille till att bli en ganska misslyckad figur? Hur gör du när du förälskar dig i någon som är helt annorlunda än de du brukar träffa? Det här är en fin bok om att hitta sig själv utan att dissa allt som man förut var.

Pojkarna av Jessica Schiefauer (2011) (Svenska 1 och Svenska 2)

En idéroman som verkligen utmanar elevernas sätt att tänka. Leder till många intressanta samtal kring kön och identitet.

Jag, En av David Levithan (2012) (Svenska 1)

Ännu en idéroman som leder till intressanta samtal kring identitet, genus, kärlek och vänskap. Inte helt ny längre och många har läst.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (1891) (Svenska 2)

En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf (1899) (Svenska 2)

Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf (1904) (Svenska 2)

Körkarlen av Selma Lagerlöf (1912) (Svenska 2)

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914) (Svenska 2)

Se inlägg om läsning av Selma Lagerlöfs böcker här.

1984 av George Orwell (1948) (Svenska 2)

En kusligt aktuell klassiker som många elever gillar, men som jag tror är för svår att använda i helklass.

Kallocain av Karin Boye (1940) (Svenska 2)

Dystopi som andas 40-tal men också nutid. Brukar uppskattas av elever.

Fler klassiker som mina elever uppskattat hittar du här.

Memorys bok av Petina Gappah (2017) (Svenska 3)

Som jag tror blir helklassläsning nästa år i Svenska 3. En riktigt bra bok om Memory som sitter fängslad i Zimbabwe anklagad för att ha mördat en vit man.

Vi av Kim Thúy (2016) (Svenska 3)

En bok om flykt och att återse sitt gamla hemland som vuxen. En riktigt bra bok som har funkat bra i undervisningen.

Vi kom över havet av Julie Otsuka (2015) (Svenska 3)

En kollektivroman om en grupp japanska kvinnor som reser med båt till USA för att gifta sig med japanska män de aldrig sett. Intressant både till form och innehåll.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (2014) (Svenska 3)

En bok som utspelar sig under andra världskriget när japaner i USA sätts i läger. Intressant rent historiskt och jag är sugen på att läsa den i helklass nästa år och koppla den till min undervisning i Historia 1b.

 

Böcker jag vill använda i undervisningen

Bli kvar av Maja Hjertzell (2019)

En kortroman om två ungdomar från en mindre ort som har helt olika syn på hur de ska leva sina liv, men samtidigt inte vill mista varandra. Väldigt fin bok.

Inte som du, Johanna Schreiber, Ida Ömalm Ronvall (2020)

Kanske lite övertydlig, men ändå väldigt underhållande och bra om ett samhälle med helt andra könsroller än vi. Tror den leder till många spännande samtal.

Pojken som följer sin skugga av Kedir Meral (2019)

Ett mer balanserat alternativ till Stjärnlösa nätter och dessutom utspelar den sig i Göteborg vilket troligen ger eleverna en extra dimension.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag är sugen på att utveckla mitt Nobelpristagartema och eftersom jag nästa år kommer att ha en exceptionell trea hade det varit intressant att testa att läsa denna mycket udda bok av Olga Tokarczuk.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (1905)

Enstaka elever har läst Doktor Glas när de själva fått välja en klassiker, men jag har aldrig arbetat med den i helklass. Det vill jag gärna göra någon gång.

Förvandlingen av Franz Kafka (1915)

Ännu en klassiker som jag skulle vilja testa i helklass. Kan tänka mig att den kan fungera fint, då de elever som läst den gillat den skarpt.

 

 

Min slutsats blir att jag vill läsa fler böcker i helklass. Jag tycker visserligen att det funkar ganska bra att välja ett tema eller en författare och låta eleverna välja bland några titlar, men jag vill nog ändå testa en klassiker gemensamt i Svenska 2 nästa år.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

 

Bekväma lärare använder ungdomsböcker

Nej, det är inte jag som är skyldig till rubriken, utan en trådstartare i en lärargrupp i Facebook. Det stod mer i inlägget, som att Bob Dylans tal fick skribenten att tänka på alla klassiker som våra elever borde få läsa. Inget konstigt det. Klassiker (hur dessa nu ska definieras), när de är valda med omsorg, är bra läsning. Därefter kom dock ett konstaterande som gjorde mig arg och faktiskt lite mörkrädd. Jag citerar:

Ungdomsböcker idag är så självcentrerade och inriktade på problem och martyrskap och den litteraturen begränsar och snävar in mer än den utvecklar. Samtidigt kan det ju vara väldigt bekvämt att använda sig av den som vuxen i skolan, det kan jag förstå. Den kräver ju inte så mycket intellektuellt tankearbete vare sig från elev eller lärare.

Finn hundra fel. Några är uppenbara.

Ungdomsböcker är självcentrerade. Kanske. Styrkan med en bra ungdomsbok är att läsaren kan få vägledning i att hantera sitt liv och sin omgivning. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna. Saken är också den att ungdomsböcker inte sällan har ett väldigt aktuellt och dessutom inkluderande syn på samhället. När det kommer till kön, sexualitet och även klass, finns mycket att finna i ungdomslitteraturen, som klassiker inte kan erbjuda. Att en bok är skriven för ungdomar och handlar om ungdomar behöver alltså inte betyda att den är självcentrerad. Inte mer än August Strindbergs eller Ernest Hemingways böcker i alla fall.

Ungdomsböcker är inriktade på problem. Kanske. Det är många böcker, även klassiker. Ett problem behövs för att handlingen ska drivas framåt. Nu tror jag att skribenten menar undomsproblem, som psykiskt ohälsa, kärleksbekymmer, viktnoja, identitetsproblematik, föräldrakonflikter eller skolrelaterade problem med lärare eller till och med mobbing. Problem som många unga funderar kring och att få bekräftat att de inte är ensamma är en fantastisk sak läsning ger. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna.

Ungdomsböcker är inriktade på martyrskap. Hej Främlingen och Brott och straff. Martyrskapet är vanligt i litteraturen. Jag kan hålla med om att det kan kännas lite uttjatat, men jag kan inte hålla med om att ungdomsböcker skulle innehålla en högre dos martyrskap än annan litteratur.

Ungdomslitteratur snävar in och begränsar mer än den utvecklar. Det är nu jag börjar bli irriterad på riktigt och dessutom börjar ifrågasätta om skribenten (som dessutom arbetar på grundskolan) har läst några ungdomsböcker över huvud taget de senaste sisådär 15 åren. Det har hänt massor med genren och att ens bunta ihop alla dessa olika böcker för ungdomar är i sig galen. Det är som att säga att 50 shades of Gray och Aftonland är samma sak. Båda är böcker för vuxna skrivna av kvinnor om bland annat sexualitet och identitet. Same, same, eller hur? Inte? Är det inte okej att säga att alla vuxenböcker är samma? Självklart inte. Tänk då ett varv eller två till när det kommer till ungdomsböcker.

Lärare använder ungdomsböcker i undervisningen för att det är bekvämt. Jisses. Jag kan hålla med om att den som fortfarande låter sina elever läsa Ondskan, Sandor slash Ida eller I taket lyser stjärnorna eller annan mer eller mindre utsliten klassuppsättning, utan att reflektera över varför möjligen gör det av bekvämlighet. Ondskan är förvisso en vuxenbok och kanske också en klassiker, men jag förstår verkligen inte vad den har i skolan att göra 2016. Att den lärare som, efter att själv ha läst en rad nya ungdomsböcker, gör ett medvetet val att eleverna ska läsa någon av dessa, skulle göra det av bekvämlighet visar både på okunnighet om ungdomsböcker och brist på respekt för kollegor. I grundskolan är en av de viktigaste uppgifterna att få eleverna att läsa och att fortsätta att göra det. Det innebär att vissa böcker kanske lämpar sig bättre som boktips att läsa hemma, men också att böcker som är relevanta att diskutera tillsammans har en självklar plats i undervisningen även om de råkar vara skrivna för unga.

Ungdomsboken kräver inte så mycket intellektuell tankeverksamhet vare sig från elev eller lärare. Hoppla. Det är nu jag blir ganska säker på att skribenten inte läst speciellt många ungdomsböcker. Mina ettor har just läst När hundarna kommer och reflekterat kring ondska, om det är möjligt att skilja en persons och hens handlingar, hur någon kan begå hemska övergrepp och ändå vara en ganska vanlig person, om ondska är något objektivt eller subjektivt. Boken Jag, En ger möjlighet till diskussioner om sexualitet och identitet, samt vilken betydelse kroppen egentligen har för att forma sin person. Den kan med fördel samläsas med Om jag var din tjej, där huvudpersonen faktiskt bytt ut sin biologiska kropp och först nu blivit sig själv. Listan kan göras hur lång som helst. Här finns en rad böcker skrivna för unga, som alla kräver intellektuell tankeverksamhet. Mycket dessutom. Att säga något annat visar att man tror att det måste vara en död, vit gubbe som skrivit en bok för att den ska vara fin nog. En så begränsad syn på litteratur är bekväm om någon.

 

Foto: Kaboompics

Jag bad om klassikertips. Ni kan inte ana vilka titlarna är…

Kanon har varit ett hett ämne det senaste på Twitter, i alla fall lärartwitter och jag bad om tips på klassiker och lovade läsa första olästa titel.

Dessa böcker fick jag tips om (få överraskningar ska erkännas) så jo, ni hade nog kunnat ana. Många bra böcker, men mina farhågor verkar stämma. Det är män från väst som dominerar:

Röda rummet av August Strindberg, som jag läst två gånger faktiskt, men inte gillar riktigt.

Fröken Julie av August Strindberg, är däremot en favorit.

Främlingen av Albert Camus, läst och gillade sådär, men många elever uppskattar den mycket.

Pärlan av John Steinbeck, läst och uppskattat.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg, läst flera gånger och tyckt mycket om.

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, läst för länge sedan och tror jag tyckte om den.

Historietter av Hjalmar Söderberg, en favoritförfattare.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, läsvärd, brukar funka bra.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, en favoritbok, aktuell igen iom filmatisering.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, läste på universitetet och älskade.

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf, helt okej, men ingen favorit.

Jerusalem av Selma Lagerlöf, den första olästa bland tipsen. Får läsa den då!

Jakob fatalisten av Denis Dierot, oläst och tämligen okänd för mig ska erkännas.

Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, tillhör avdelningen olästa klassiker jag absolut vill läsa

Dvärgen av Per Lagerkvist, ska erkänna att jag gav upp den, får göra ett nytt försök.

Barabbas av Per Lagerkvist. Den har jag också påbörjat och gett upp. Är inte riktigt kompis med Lagerkvist.
Singoalla av Viktor Rydberg, inte heller läst.

Brighton Rock av Graham Green. Inte läst den, men tyckte om Den tredje mannen.

Förvandlingen av Franz Kafka. En riktigt klassiker, som brukar vara uppskattad.

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bra och tänkvärd bok.

Lyrik av Erik Johan Stagnelius och John Donne.

 

Vilka titlar ska en kanon innehålla? Vad är egentligen sådan litteratur som alla borde känna till? Det här är en lista med böcker som i många fall är bra och dessutom redan finns på någon slags inofficiell kanoniserad lista bland lärare. Jag saknar en del och det är inte konstigt, då dessa titlar samlades ihop främst på twitter under ett fåtal timmar. Det säger dock en del om de böcker som många spontant anser vara läsvärda. När spontaniteten får råda blir det ofta böcker av män från väst, skrivna någonstans i slutet på 1800-talet eller början av 1900-talet. Om en kanon ska utarbetas är det möjligt att många av dessa titlar tar plats, men jag anser att det är av stor vikt att också se över mångfalden. Vi kommer aldrig att komma ifrån att litteraturhistorien är full av män, men de kvinnor som faktiskt också tagit plats borde verkligen finnas med. Om inte vill jag inte ha någon kanon.

Ska vi skapa en kanon?

Veckans tema på Kulturkollo handlar om generationer och kultur som definierar oss. Då jag är kvar lite i gårdagens kanontanke vill jag knyta an till vår informella kanon med detta perspektiv. Vilka generationer ska få vara med och bestämma en eventuell kanon? Hur många generationer måste uppskatta de titlar som föreslås, för att de ska ta plats i en eventuell kanon? Ska den innehålla endast böcker, eller även filmer och pjäser? Och kanske den viktigaste frågan: vad kan det aktuella verket säga ungdomen idag?

Det är lätt att räkna upp klassiker. Jag vet inte hur många listor med titlar som ”100 böcker du ska läsa innan du dör”, som figurerar. Ofta är de brittiska eller amerikanska, ibland svenska, men sällan får någon nyare bok plats, undantaget möjligen Harry Potter på de engelskspråkiga listorna och Män som hatar kvinnor på den svenska. Hur kul är det egentligen med listor som dessa? Vilken funktion fyller de, mer än möjligen en ryggdunk eller två till den som läst mycket om hen befinner sig i kretsar där det spelar någon roll. Här finns en och BBC tror inte att pöbeln läst fler än sex av titlarna. Harry Potter finns med, liksom de ”vanliga” titlarna fram till cirka 1950 och av de nyare tar The Da Vinci Code och Memoirs of a Geisha med. Är en bok bra för att många läser den? Och VEM har förresten helt ärligt läst Shakespeares samlade verk? Den som kryssar i den rutan ljuger.

Jag har läst 39 av de 100 och utdrag av kanske 20 till. Dessutom har jag påbörjat ett flertal, som Lord of the rings och The Curious incident of the dog in the night time. Jag har också läst andra böcker av vissa författare, än de som finns med i listan. Räcker det för ryggdunkar?

Av de totalt 100 böcker som finns med är 25 skrivna av kvinnor och då har Jane Austen med ett gäng. Vem som skrev Bibeln vet vi inte, men det är troligen män och inte engelskspråkiga sådana. Fem författare är födda utanför Europa och Nordamerika, tre av dem bor idag i USA eller Storbritannien. Vikram Seth, Khaled Hosseini, Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro är de asiatiska rösterna, som alla lämnat sina hemländer. Endast Gabriel Garcia Marquez representerar Sydamerika, förvisso med två böcker. Någon bok från Afrika finns inte med, inte ens någon skriven av en vit sydafrikan. SvD får med till exempel Chinua Achebe från Nigeria, Naguib Mahfouz från Egypten, sanskritförfattaren Kalidasa, från Indien, Lu Xun från Kina, Murasaki Shikibu från Japan, Juan Rulfo från Mexico och sufi-poeten Jala al-din Rumi, vilket ger pluspoäng för den geografiska spridningen. Tyvärr är det på bekostnad av kvinnorna, då endast elva finns representerade och dessutom är ytterst få böcker skrivna efter 1950. Är det så att ett så stort gäng klassiska män är ”självskrivna” att det inte går att bredda en lista? Finns det några verk som finns med på dessa listor, som egentligen skulle kunna lämna plats åt någon annan? Finns det böcker som alla verkligen borde läsa?

Men min generation då, de födda på 70-talet. Eller för den delen de som är födda något tidigare och senare. Vad läste vi som kan platsa i en eventuell kanon? Vad har våra generation skrivit? Det måste väl finnas moderna verk som är bättre än The Da Vinci Code?

Jag skulle vilja ha med En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie på listan. Den berättar om en viktig och relativt okänd del av historien av en författare som har ett inifrånperspektiv. Ganska så tjock för att tilltala flertalet elever dock.

Något av Jonas Gardell borde de svenska skoleleverna läsa. Många har mött En komikers uppväxt och den är bra, men jag tycker att Torka aldrig tårar utan handskar är vassare. Sedan är bra böcker för mig inte detsamma som bra böcker för elever i skolan idag. Nu tänker jag främst på gymansiet, där jag befinner mig just nu.

Av de där klassikerna som ”alltid” finns med brukar Jane Austen uppskattas, så även Shakespeare i små doser, det antika dramat ska inte underskattas, Främlingen av Camus delar läsarna, många har uppskattat Norrtullsligan av Elin Wägner, andra förstår inte meningen med den. Att se elevernas reaktioner under högläsningen av Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift, de där sekunderna innan de blir säkra på att det måste vara ett skämt. Sådana ögonblick är de jag söker. Själv blev jag tvingad att läsa Strindberg och Lagerlöf i nian och det tog många år innan jag närmade mig någon av dem igen. Det där med läslust är viktigt. Inte på så sätt att det alltid ska vara roligt att läsa, att alla böcker ska vara lätta att ta sig igenom, men att den ska finnas kvar även efter klassikerläsningen. Jag lyckas långt ifrån alltid. Mina elever har till exempel läst allt för lite i år. Vi har fastnat i vissa verk och inte kommit vidare. Svårt att få till både kvantitet och kvalitet.

Jag önskar mig ingen kanon, men ett levande samtal kring litteratur och vikten av att fler får möta den. Eller så tar vi bara en färdig lista och kör på den. Läser de böcker vi alltid har läst. Eller i alla fall läst utdrag ur. Du hittar fler listor här.

Nej, inspireras gärna av listorna. Det finns fina böcker där. Men hjälp mig också med bra böcker som fler borde läsa, filmer som fler borde se. Låt oss göra en inspirerande lista med böcker, nya och gamla, som säger mycket om livet som det är just nu. Aktuella böcker kan ha hundratals år på nacken. Och ja, jag vill att den ska innehålla en större bredd av författare än sådana listor borde göra.

Så, hit me, fem verk som ”alla” ska läsa eller se och berätta tydligt varför de (fortfarande) är viktiga idag.

Om kanon ett varv till

Det har debatterats bildningsideal en tid och trots att det handlar om skolan, tycker jag att det också hör hemma på ett litteraturblogg. I en svensklärargrupp på Facebook ställdes frågan om en litterär kanon återigen och en fundering över hur en sådan ska se ut efterfrågades.

I inlägget hänvisades till Jenny Maria Nilssons text i SvD, Ett bildningsideal kan aldrig bli mossigt, där hon hänvisar till sin egen arbetarklassbakgrund och menar att skolan litteraturundervisning är en förutsättning för bildning i alla led. Det elever inte får hemma, måste de få i skolan. Självklart håller jag med. Jag hade turen att få upptäcka autodidakterna i min gammelmormors bokhylla, hitta Pearl Buck hos mormor och en ständig ström av böcker, gamla och nya, i mammas hyllor. Alla har inte den turen.

Men låt oss gå tillbaka i debatten, för den började inte med Nilsson, utan med Jasenko Selimovic’ och hans text Utan bildning blir vi ofria (DN 18/3) där han lyfter något viktigt, tiden som läggs på läsning i andra länder. Femton obligatoriska böcker i Storbritannien varje år. Det kräver antingen att undervisningen i modersmålet är många fler timmar, att modersmålsundervisningen endast handlar om litteraturläsning, eller att eleverna läser allt hemma. På gymnasiet har jag ungefär två timmar svenska i veckan med varje klass och kursplanerna innehåller långt mer än litteratur. Faktum är att litteraturens ställning blivit svagare sedan gy11 och den språkliga biten större. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, men det är en helt annan diskussion. Eller så är det inte det. Kanske bottnar allt i att synen på litteratur som något oviktigt faktiskt genomsyrar även kursplanerna?

Några halmgubbar, som Sam Sundberg talar om, tycker jag inte att Selimovic’ lustmördar, men han glömmer helt klart varför klassikerna fanns i min gammelmormors bokhylla. Hon läste dem tillsammans med andra på ABF:s litteraturcirklar. Hon ville läsa. De böcker hon läste var visserligen inte klassiker då, utan ganska nyskrivna. Därmed inte sagt att mina elever inte ska läsa klassiker, eller bara få välja böcker själva. Det tycker jag nämligen inte. De ska däremot, precis som min gammelmormor, få läsa böcker som talar till dem, som kan haka i deras liv och göra det vidare. Klassiker eller inte är ganska oviktigt.

Det som hänt sedan jag och Jenny Maria Nilsson gick i skolan är att ännu färre läser för sina barn och därmed läser också färre barn. För den som inte får litteraturen hemma är vägen längre att gå i skolan. Här är skolans kompensatoriska uppdrag enormt stort. Vi behöver göra alla barn och ungdomar till läsare. Frågan är hur.

För mig är den efterfrågade litterära kanon ingen lösning. Snarare tvärt om. När lärarens och elevens litteraturkunnande befinner sig längre från varandra än någonsin behövs inte en kanon med böcker som ligger långt ifrån elevens verklighet. Det kan vara målet och dit hen ska nå, men inte det primära i undervisningen. Det handlar alltså inte om något förakt för bildningsidealet, utan en ganska pragmatisk syn att ett sådant måste kunna se ut på olika sätt.

Någonstans inser Jenny Maria Nilsson det också, då hon skriver:

Även om jag är positiv till en litteraturkanon, så har jag ingen hund i loppet om dess vara eller icke vara i skolan. Varje god svensklärare har en egen uppsättning angelägna böcker som hen undervisar i och det ska finnas stort utrymme för variation, det eleverna vill läsa och det just den läraren menar är väsentligt.

Det krävs en litteraturkunnig lärare för att skapa läsare. Jag är rädd att en kanon gör att lärare lutar sig tillbaka och följer listan, utan att fundera över hur varje bok på den skulle kunna tala till just de elever hen undervisar, just nu.

Den lärare som inte har en sådan kunskap om ny och gammal litteratur att hen inte kan leda sina elever till läsupplevelser gör dem inte till läsare. Gärna en lista som inspiration, kalla det kanon eller vad du vill, med böcker från olika tider, olika platser och med olika perspektiv. Listor som sammanfattar de viktigaste böcker i litteraturhistorien ser sällan ut så. Eller ja, de är självklart från olika tider, men från ett begränsat antal länder och utifrån ett begränsat perspektiv. Långt ifrån alla har fått göra sin röst hörd.

Jag fick en känga på Facebook för att jag påpekade att en kanon ofta består av böcker skrivna av vita, döda män från väst och att jag vill att mina elever ska få fler litterära perspektiv än så. Att vi behöver vara normkritiska i vår syn på litteratur. Tydligen är normkritik ett lika farligt ord som politiskt korrekt. För mig är det viktigt att mina elever inte får en sida av historien, utan flera perspektiv. Det tänker jag på när jag väljer böcker, eller när jag tipsar om böcker för att de ska kunna välja själva.

För ja, jag väljer ofta. Speciellt nu på gymnasiet. Hade vi haft mer tid till läsning i skolan, vilket vi borde ha, skulle den så kallade fria läsningen fått större plats, men nu vill jag gärna att ett speciellt tema, eller en speciell tid ska representeras i läsningen. För se där håller jag med Jenny Maria Nilsson, en engagerad lärare släpper inte sina elever fritt när det gäller läsning. Inte bara. En engagerad lärare låter dem också förstå att det finns fler perspektiv och fler röster än de som ofta syns i vår informella litteraturkanon.

För bildning är ett levande begrepp, precis som Nilsson påpekar och en kanon ska också vara levande. Vissa klassiker fortsätter att tala till oss och till våra elever, medan andra inte rör elevernas liv alls. Att alla klasser ska läsa samma obligatoriska böcker oavsett vilka de är, vem läraren är och vad som händer i världen är för mig ganska märkligt. Vi behöver göra svenskämnet angeläget och aktuellt. Vi behöver ge eleverna flera historier, inte bara en enda.

 

Mitt kanonbidrag

Egentligen är jag kluven till det där med litteraturkanon. På ett sätt tycker jag att en lista med bra och viktiga böcker fyller en funktion, men att svenskundervisningen i skolan skulle begränsas till titlar på en sådan tycker jag inte om. Varje klass består av unika individer och lärarens uppgift är att väcka deras läsglädje. Att böcker i en litteraturkanon då är allt som finns att tillgå är inte nog.

Jag har i alla fall med nyfikenhet följt Kajsa Kallios inlägg om en litteraturkanon och igår bidrog jag med tre böcker som jag tycker är läsvärda. En ungdomsbok finns med, för det är ungdomarnas fokus jag tycker att en kanon för skolan ska ha.

Läs inlägget här. Och läs sedan mer boktips från mer eller mindre kända personer på bloggen Kallios koll.

Scroll to Top