Julläsningsenkät

Christmas Berries

Johanna har satt ihop en enkät om julläsning och taggat mig. Här kommer mina svar.

Julen närmar sig alltså med stormsteg. Vilka/ vilken bok önskar du dig i julklapp i år?

Egentligen ingen faktiskt, då jag har högar med olästa böcker som ligger här hemma. Däremot skulle jag gärna vilja ha ett presentkort som det går att köpa e-böcker för, så att jag kan fylla på min Kindle. Allt enligt devisen böcker som inte syns finns inte.

Har du något bra tips på en riktigt bra bok att ge bort i julklapp? Det går bra med flera tips fördelat på genre också om du har många idéer.

Till deckarälskaren vill jag tipsa om Medan mörkret faller av Anna Lihammer, medan den som gillar romaner borde få första delen av Kristina Sandbergs trilogi Att föda ett barn. Själv planerar jag att läsa andra boken i serien som heter Sörja för de sina. Andra bra och hyfsat nya böcker är Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg och Författaren i familjen av Grégoire Delacourt.

Många ser till att ordna julläsningen på egen hand för att se till att vara på den säkra sidan och få läsa det man vill och inte bara det som den nyckfulle tomten kommer med. Har du planerat din julläsning? Kanske sparat någon godbit eller köpt hem enbart för att förgylla din jul och nyårshelg?

Inga specialköp, men väl högar med böcker jag inte hunnit läsa som jag hoppas hinna med under ledigheten. Förutom att jag ska flyttpacka och skriva minst en halv lärobok. Jag filar på en julläsningslista och återkommer.

Julen är ju en social högtid med släkt och familj i centrum. Hur gör man då för att hitta lästiden? Har du någon bra ursäkt för att slippa ifrån sällskapsspel och grönkål och få läsa en stund i lugn och ro?

Jag läser när andra sover middag eller ser på tv, men den bistra sanningen är att jag brukar hinna läsa väldigt lite. Min plan är dock att hinna varva ner med några böcker under dagarna före jul.

Många läser höstens pristagare, typ Nobel eller Augustpris, under julen. Brukar du göra det?

De tunga böckerna sparar jag till sommarledigheten, så svaret är nej. Om jag inte verkligen vill läsa en prisad bok, då gör jag självklart det.

Brukar du läsa någon särskild bok eller bokgenre för att komma i julstämning?

Egentligen inte, men en trevlig vinterbok, gärna feelgood, funkar bra.

Finns det någonting du absolut INTE vill ha i julklapp?

Jag vill inte springa något j-kla lopp, vilket alla tycks tro bara för att en fyllt 40.

Vad är det godaste tilltugget till en bok under julen?

Choklad och/eller nötter funkar bra och självklart en massa clementiner.

Har du något speciellt minne av en fantastisk läsupplevelse från någon tidigare jul?

Nej, egentligen inte. Mer än att jag alltid plöjde julklappsböcker som barn. Kommer dock inte ihåg vad jag läste, men läste gjorde jag. Oavbrutet.

Finns det något speciellt du har som tradition att läsa varje jul?

Nej, jag är inte mycket för traditioner. Inte ens då det gäller böcker.

Läs också:

Årets bästa ungdomsbok

17(1)

Idag är det min tur att publicera mitt bidrag i Sophies julkalenderstafett om ungdomsböcker. Som alltid har jag svårt att välja en enda bok, men jag har lusläst mina läslistor och bestämt mig för att lyfta fram Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn, som jag tycker har fått på tok för lite uppmärksamhet. Boken om Emmanuel Kent är rolig, utan att vara putslustig, normkritisk, utan att vara överdrivet pedagogisk och dessutom personlig och allmän på samma gång. Emmanuel har fortfarande ett barns rum, men börjar bli vuxen. Han blir kär, men vet inte riktigt hur man gör, är pinsamt jobbig och inte så lite irriterande, men har alltid hjärtat på rätt ställe. Att läsa om unge herr Kent är hela tiden trevligt. En lättläst bok med stort innehåll, som jag varmt rekommenderar.

Imorgon hittar du stafettkalendern hos Sockerslott.

 

Läs också:

Att byta moll mot dur

Snowman

Långt innan jag började jobba där jag jobbar ordnade skolbibliotekarien kvällar då hen tipsade lärarna om bra, nya böcker. Förra bibliotekarien fortsatte traditionen och någon gång hoppade jag in som side-kick. Nu har vi en ny skolbibliotekarie och vi körde en egen boktipsarkväll i torsdags med ett gäng mer eller mindre färska och läsvärda böcker.

Vilket trevligt sätt det är att umgås på. Att få äta lite mat och prata böcker i flera timmar, för kollegor som älskar att läsa. inte sällan ledde tipsen till samtal om de böcker vi presenterat eller andra böcker på samma tema.

Jag insåg dock att mina tips var väldigt svarta och hemska. Fannys eländes-elände-lista är nästan munter i jämförelse. Deprimerande romaner om sjukdom och död kombinerades med facklitteratur om krigsdrabbade länder och råa deckare. Är jag verkligen så mörk i mitt läsande?

Dags att läsa lite feel-good alltså. Men det får inte vara käck sådan och böcker som beskrivs som en riktig skröna, eller en baksidestext som lovar att jag kommer att skratta högt göre sig icke besvär.

Har ni några trevliga tips som kan lyfta mig ur mörkret och eländet?

 

Läs också:

Han är inte Gus

fault-in-our-stars-movie-poster-full-copy

Äntligen fick jag tummen ur att se filmatiseringen av den fantastiska boken The Fault in our stars av John Greenoch den första känsla som väcktes var visserligen nyfikenhet, men ganska snart kom ilskan. En totalt oprovocerad, men väldigt intensiv ilska. Vad har de gjort av min Gus? Den här dryga typen är inte Gus, verkligen inte, han liknar honom inte det minsta. Ansel Elgort må se hyfsat ut som Gus på bild, men det sätt på vilket han (och regissören förvisso) tolkar Gus är helt fel. Var är charmen? Jag ser bara en ganska så otrevlig och överlägsen Gus och honom tycker jag inte alls om.

Hazel, som jag varit tveksam till då jag sett bilderna på Shailene Woodley, funkade dock över förväntan. Hon är visserligen inte helt som min inre bild av Hazel, men bilderna krockar i alla fall inte brutalt och kan därför smältas samman.

Faktum är dock att jag var tvungen att stänga av filmen efter lite drygt 40 minuter. Jag klarade inte av att se eländet. Fortfarande något irriterad diskuterade jag filmatiseringen med några av mina elever som både läst och sett, men de förstod inte alls min irritation. “Men Linda, han är ju bara lite speciell, inte alls otrevlig, han är precis som han ska vara”, sa en av eleverna i ett försök att lugna mig. De var också överens om att jag absolut måste se klart filmen trots allt. Så det gjorde jag och på flygplanet på väg till Holland slutade jag i alla fall att avsky Gus, men jag irriterade mig fortfarande på honom och hans jäkla cigarett. Var den verkligen så central i boken?

Mest drevs jag av nyfikenheten att få se Willem Dafoe som Van Houten, men vägen dit är lång. Inte ens en timme av filmen har gått, då jag är så trött på den att jag för andra gången känner för att ge upp. Sedan dyker Van Houten upp och visst är det okej och visst är det kul med svensk hiphop, men det räcker liksom inte. Visserligen är Gus och Hazels besvikelse lika stor som min, poetisk rättvisa måhända. Men visst växer han lite Gus, visst vänjer jag mig lite, visst gråter jag en skvätt på den fiktiva begravningen och en rejäl då allt var över, det gör jag.  Musiken var också bra, den tillförde något som boken inte gav. Och Nat Wolff var fantastisk som Isaac, det var han faktiskt. Så ja, jag är glad att jag trots allt såg filmen till slutet, men i det här fallet är boken utan tvekan miljoner gånger bättre än filmen. Miljoners miljoner.

Läs också:

Favoritpartners i deckarvärlden

DSC07188-B3

Det är snarare regel än undantag att böcker om poliser främst handlar om två, ganska ofta rätt omaka, personer som måste samarbete. Inte alltid poliser märk väl, men trots att böckerna handlar om ett helt team är det nästan alltid två som sticker ut. Här är mina favoritpar:

1. Ruth Galloway och Harry Nelson, skapade av Elly Griffiths, som egentligen inte är ett par rent yrkesmässigt, inte heller privat trots att de har varit det. De får ändå vara med på listan.

2. Fredrika Bergman och Alex Recht, skapade av Kristina Ohlsson. Ett par som jag verkligen hoppas att vi får återse.

3. Thomas Lynley och Barbara Havers, skapade av Elizabeth George. Ja, jag vet att jag tjatar om dem, men de måste med.

4. Lacey Flint och Mark Joesbury, skapade av Sharon Bolton och egentligen del av ett större team.

5. Carl Mørck och Hafez el-Assad, skapade av Jussi Adler-Olsen. Ett udda par, som jag bara träffat en gång, men gärna återser.

6. Carl Hell och Maria Gustavsson, skapade av Anna Lihammer och ett par jag hoppas få möta i många fler böcker.

Vilka är dina favoritdeckarpar?

Läs också:

Det där med betyg

Veckans bokbloggsjerka från Annika handlar om betygssättning av böcker och vad en vald siffra faktiskt betyder. Är tre ett bra eller dåligt betyg?

För mig är en trea en bra bok, varken mer eller mindre. Läsvärd, men inte wow. En fyra däremot är en riktigt bra bok och där hamnar de flesta av böckerna jag läser, av den enkla anledning att jag sällan läser ut böcker som jag inte tycker är bra. Det är därför jag sätter få tvåor och ettor, då dessa böcker sällan blir utlästa. Livet är i princip alltid för kort för att läsa dåliga böcker, om läsningen inte är måsteläsning av någon anledning. Just i år, då lästiden varit ovanligt begränsad, har även måsteböcker förblivit olästa. Jag har alltså varit en ganska dålig bokcirkelsmedlem, men hoppas på bättring nästa år. Femmor då? Det är riktigt bra böcker, som sticker ut och berör rejält. Böcker jag kommer att fortsätta tjata om under många år. Jag sätter dock betyg lite i smyg på bloggen. Inte direkt i inlägget, utan med hjälp av taggar. Genom att klicka på taggen Betyg 5 får du således mina största favoriter samlade.

Att sätta betyg är något lärare förvisso är van vid, men då finns ju en massa regler för hur bokstäverna ska fördelas. Låt vara att de är lite diffusa ibland, men riktlinjer att utgå ifrån finns ändå. Och tur är väl det, så att det inte blir som när jag och min käre make träffades och han höll på att få en örfil då han kallade maten okej, då okej för mig är rätt kasst. Det visade sig dock att okej för honom betydde riktigt bra. Eller så var det en efterkonstruktion. ;) Troligen inte visserligen, då vi missuppfattat varandra på samma sätt många gånger därefter.

Så en bok som är okej enligt mig är alltså knappt värd att läsa, medan makens bok som är okej är riktigt läsvärd. Så kan det bli.

Läs också:

Den bortglömda Boktolvan

SilkeScheuermann_KrigEllerFred-721x1024-424x600

Som så mycket annat gällande läsning i år har min traditionella Boktolva hamnat lite i skymundan. Idag läste jag dock en novell av Silke Scheuermann från Novellix, Krig och fred,som är hämtad från novellsamlingen Rika flickor.

Det som är bra med singelnoveller är att det går att pröva en ny författare, utan att behöva läsa en hel bok. När jag läste Scheuermanns tyska kollega Juli Zehs Novellix-novell Den skänkta timmen, blev jag genast taget av språk och stil. Riktigt så blev det inte med Scheuermann. Språket känns lite knöligare och lite för omständligt för min smak.

Själva historien för tankarna till Esther i Lena Anderssons böcker, men Scheuermanns huvudperson har en pojkvän, en som älskar henne och vill flytta ihop med henne. Ändå väljer hon rollen som älskarinna till någon annan och hon funderar mycket på om hon, likt Natasja i Krig och fred, valt fel.

En annan författare vars Novellix gav mersmak är Sylvia Plath, som jag pinsamt nog inte läst något av tidigare. Hennes Johnny Panic och drömbibeln läste jag faktiskt redan i somras, men jag har glömt att skriva om den. Vilken totalt underbart absurd och galen historia det är. Vi får följa mannen som skriver ner andras drömmar till Johnny Panic i en fantastisk liten historia med ett lika fantastiskt omslag. Just omslag är definitivt något Novellix är bra på, förutom innehåll då.

Hittills i år har jag läst fem författare av det som skulle ha blivit tolv, så blir det ibland. Nya tag nästa år.

Läs också:

En bok av en Nobelpristagare

09-godotsas08

foto: Aorta

Det är Nobeldagen idag och uppgiften i julkalendern är då självklart att presentera en bok som skrivits av en Nobelpristagare. Som alltid känner jag att jag skriver om samma böcker och har klurat på någon bok som jag faktiskt inte skrivit om ännu. Inte lätt efter att ha bokbloggat i snart sex år. Faktiskt känns det omöjligt. Jag vill däremot lyfta en bok, eller rättare sagt en pjäs, som jag i alla fall inte har tjatat hål i huvudet på er om, nämligen I väntan på Godot av Samuel Beckett. Briljant. Helt galen, men briljant.

Jag har just gått igenom litteraturhistorien i stora (och etnocentriska) drag och nu håller mina elever i tvåan på att göra grupparbeten kring varsin epok. Instruktionerna är kortfattat att de ska lyfta fram det som är speciellt med deras epok, samt koppla epok, författare och verk. De får göra på alla andra sätt än att prata till power point. Mest ser jag fram emot de två grupper, en i varje klass, som ska presentera eller gestalta modernismen. Det finns så mycket kreativt och absurt inom modernismen, som Becketts I väntan på Godot, en pjäs som handlar om allt och inget. Om Estragon och Vladimir och Godot som de väntar på. Vem hen nu är. Absurdism av bästa slag.

Vilket Nobelpristagarverk vill du lyfta fram?

Läs också:

En riktig tjockis

http://www.enligto.se/wp-content/uploads/2014/07/w324745.jpg

Jag hoppar in mitt i en av årets bloggkalendrar och dagens uppgift är att berätta om en riktigt tjock bok jag läst. Den tjockaste boken jag läst är kanske En lämplig ung man av Vikram Seth, som är på över 1200 sidor, men den läste jag för 20 år sedan och det måste ju finnas något nyare exempel tänker jag. Meningen var att uppföljaren A suitable girl skulle ha kommit ut 2013, men den lär dröja till 2016 om man får tro The Guardian.

Nyare och läst tegelsten då? Jag är verkligen inte mycket för tegelstenar, vilket jag konstaterat förut. Böcker över 500 sidor behöver sällan vara över 500 sidor är min erfarenhet. Enda boken över 500 sidor som jag läst i år är Lucy Dillons A hundered pieces of me.

Läs också:

Jag är inte Lena Dunham

13051956_O_1

Jag såg fram emot Lena Dunhams bok Not that kind of girl och började läsa den så snart jag burit in den från brevlådan. Ganska snart kände jag mig gammal och var helt säker på att det här inte var en bok för mig. Detta trots att jag verkligen gillar serien Girls och dess smarta och frispråkiga skapare. Boken blev alltså liggande tills jag av en slump tog med den som badsällskap och helt plötsligt började läsningen flyta. Jag var fortfarande inte Lena Dunham, långt ifrån, men jag började uppskatta det hon skrev och faktiskt slukade jag de sista 200 sidorna. Helt plötsligt förvandlades en bok som inte var för mig till en som faktiskt berörde en hel del. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att situationen förändrades. Yngre hade jag knappast blivit. Inte heller mer frigjord. Kanske handlade det om att jag trots allt kunde relatera till Dunham, eller känna igen andra i henne. När jag först kände mig exkluderar hittade jag till slut en tillhörighet.

Ja, det är frispråkigt och kanske lite väl så ibland. Mest är det dock snarare befriande med en författare som lyckas avslöja allt med en stor dos humor och faktiskt komma undan med hedern i behåll. Lena Dunham är fortfarande ung nog att betecknas som en frisk fläkt och hon är helt klart friskare än de flesta. Det är just därför Not that kind of girl är en viktig bok. Dunham sätter ord på mycket av det mest pisamma som förut bara funnits inuti människors huvuden. I de mörkaste och mest hemliga vrår som finns inom oss. Det är bra att rikta ljuset mot dessa vrår. Däremot är det ibland sorgligt tydligt att även en rebell som Dunham fastnar i kroppsfixering och en rädsla för att inte behaga. Det är då jag tvekar. I andra stunder är hon briljant och då läser jag med glädje.

Not that kind of girl är ingen bok att köpa till mamma eller svärmor, kanske inte heller till svägerskan om hon inte hör till den yngre generationen. Inte heller tror jag att en medelålders make eller en ännu äldre svärfar skulle tycka att det var så himla kul. Inte heller svågern om han liknar mina tre sådana. Möjligen lillebror om han är av den yngre modellen. För yngre läsare är det en rolig och inspirerande bok. Tror jag. Jag tillhör som sagt inte längre den gruppen.

Läs också:

« Older Entries