enligt O

Tankar från en bokberoende

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

En söndagssmakbit ur Väckelse

På tisdag träffas bokklubben Bokbubblarna och pratar Stephen King. Vi ska ha läst valfri bok och jag har förvisso läst Årstider, men det var ett tag sedan och det faktum att vi tittar på Under the Dome just nu känns inte riktigt som en ursäkt för att inte läsa.

Ursprungsplanen var att läsa The Running Man, men efter att ha undersökt vad e-lib har att erbjuda föll valet på Väckelse, en bok om en pastor som förändrar livet för huvudpersonen flera gånger. Jag har hundra sidor kvar och är mycket nöjd med mitt val.

Väckelse kom ut på svenska 2014 och efter att ha skummat några recensioner har jag tolkat det som att detta sågs som en av de bästa böcker han skrivit på länge. Så jättemycket skräck är det inte i den, mer en krypande och obehaglig känsla av att allt inte står rätt till.

Huvudpersonen Jamie är sex år när han för första gången träffar pastor Charles Jacobs och han tycker om honom direkt. Jacobs pratar med Jamie som en jämlike och när han med hjälp av sitt stora intresse elektricitet lyckas bota hans äldre bror ser Jamie upp till honom som en gud.

Det här citatet är från när Jamie och hans syster Claire tar med sin bror Connie till pastor Jacobs för att han ska få tillbaka sin förlorade röst:

Jacobs gav Claire en kram och en flyktig kindpuss och skakade sedan hand med Con som därefter höll upp sitt anteckningsblock. FLER BÖNER ANTAR JAG stod det textat på den nya sidan.

Det tyckte jag var lite ohyfsat och på Claires min såg jag att hon tyckte likadant, men Jacobs bara log. ”Tids nog kommer vi nog dit men jag vill att du ska prova en sak först.” Han vände sig till mig. ”Vem hjälper Herren, Jamie?”
”De som hjälper sig själv.”
”Ogrammatiskt men sant.”

Han gick fram till arbetsbänken och kom tillbaka med något som antingen såg ut som ett tjockt tygbälte eller världens tunnaste elektriska filt. Från den dinglade en elsladd som gick till en liten vit plastdosa med en skjutomkopplare på ovansidan. Jacobs stod med bältet i handen och såg allvarligt på Con. ”Det här är ett projekt jag knåpat med av och till det senaste året. Jag kallar det för Elektrisk nervstimulator.

 

Är det böner eller vetenskap som botar sjuka? Ingen vet egentligen. Efter en tragisk olycka försvinner Jacobs från det lilla samhället, men hans och Jamies vägar ska korsas många gånger. Det är religionen som står för det övernaturliga i Väckelse, kombinerat med en mans fascination för vetenskap.

Norska bloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss att ge en smakbit och där finns många fler!

 

Ignorance is bliss?

Okunnighet är salighet och var och en blir salig på sin tro. Gamla uttalanden, som väl representerar medieklimatet och den politiska debatten just nu. Författaren Helena Dahlgren delade citaten av Kanye West och Martin Luther King Jr ovan. Två uttalanden som symboliserar olika delar av samhället, där sanning och kunskap blivit något subjektivt.

Jag var tvungen att googla Kanye Wests citat, för att se om han verkligen kunde ha sagt något sådant och ja, det gjorde han 2015. Det ironiska i det hela, vilket också påpekas, är att han själv skrivit en bok som han självklart vill att andra ska läsa. En bok med ”Kanye-isms”, hans personliga filosofi. Annat som kom upp när jag googlade West är hans uttalade stöd för president Trump. Say no more.

Samtidigt är den kommentar jag just skrev ganska dum. Även om det finns ett samband mellan låg utbildningsnivå och en benägenhet att rösta på populistiska partier och kandidater, tjänar samhället ingenting på att det påpekas. När vi har vetskapen måste vi däremot göra något med den. Det handlar både om att minska utanförskapet och att förstå världen bättre.

I veckan läste jag ett inlägg av en lärare som inte visste hur hen skulle hantera elever som hävdar att svt ägnar sig åt kommunistpropaganda, att media ljuger och att alla partier utom SD är västerextrema. Jag tror att hen är långt ifrån ensam utan tror att problemet finns i om inte alla, så väldigt många skolor. Det finns ingen gemensam sanning längre, ingenting som vi alla kan ställa upp på. Det är precis den farliga ignorans och dumhet som Martin Luther King Jr varnar för. Mer medveten hos de som sprider den, än de som tar mot den. De enkla lösningar går snabbt att få till sig i sociala medier. Någonstans har de som stöttar andra partier än SD blivit en elit som är lätt att håna. Jag tänker t.ex. på det upprop mot SD som Kjell Bergqvist startade i september och som samlade hundratals kändisar.

Vi kommer aldrig att bli ett land där det finns två tv-kanaler och det svåraste beslutet var om man skulle köpa Aftonbladet eller Expressen, men vi måste hitta någon slags konsensus om att det faktiskt finns saker som är sant och falskt och att vissa åsikter gör mer skada än nytta.

Och vad har läsning med det att göra? Mycket. Jag tror att läsning och utbildning är nyckeln. Det måste jag tro. Förra året skrev jag ett inlägg om vikten av läsande förebilder och det är verkligen något jag tror på. Kändisar som Kanye West får inte bli normen. Att inte läsa böcker ska vara något att skämmas för, inte skryta över. I somras hade DN en intervjuserie där alla partiledare berättade om kultur som betytt mycket för dem. Jag har sammanfattat här och här.

Vi måste göra läsning och bildning folklig igen. Det får inte bli så att böcker blir något för den hatade eliten, utan för alla. Den som hittar läsningen fortsätter förhoppningsvis att läsa och lär sig troligen något på vägen. Ibland är jag rädd för att allt är kört. Att vi kommer att gå under i en högerextrem sörja av klimatförnekare, men jag är inte redo att ge upp riktigt ännu. Ignorans kan kanske vara enkelt för stunden, men det måste vända. Det ska inte vara coolt att vara en ”proud non-reader”.

 

Helgens ögonträning

Det ska bli fint väder i helgen och förutom att gräva ner ett gäng blomlökar att njuta av i vår har jag planer på att läsa massor.

På tisdag träffas Bokbubblarna och vi har King-tema. Visserligen tittar hela familjen O på Under the Dome (premiäravsnittet i säsong 3 står på programmet idag) men visst borde jag läsa något också. Det är bara det att alla böcker av King är så sjukt tjocka. Planen var att läsa The Running man och målet är att göra det i helgen. Kanske läser jag också Slutet av Mats Strandberg, som är en författare som inspirerats mycket av King. Förutom det skulle jag vilja läsa ut Francesca av Lina Bengtsdotter. Jag har inte långt kvar och gillar den än så länge. Nu ska allt ”bara” knytas ihop.

Troligen är jag ute mycket i helgen, men kanske blir det lite tv också. Igår såg jag de tre första avsnitten i den tredje säsongen av This is Us och jag måste säga att jag är imponerad av hur hög kvalitet den här serien fortfarande håller. När det vi trodde är nuet visar sig vara det förflutna och en ny generation blir vuxna kan det bli ännu mer spännande. Jag älskar hur pusselbit efter pusselbit läggs i det gigantiska pussel som är familjen Pearsons liv.

Om jag hinner ska jag se något avsnitt av andra säsongen av 13 reasons why. Jag är efter några avsnitt inte helt säker på vad jag tycker om att serien fortsätter efter boken avslutats och får återkomma med ett utlåtande när jag tänkt klart.

Vad läser och tittar du på i helgen?

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Maryse Condé tilldelas alternativt Nobelpris

Idag avslöjade den Nya Akademien att författaren Maryse Condé från Guadeloupe tilldelas årets alternativa Nobelpris med motiveringen:

”Maryse Condé är en stor berättare. Hennes författarskap tillhör världslitteraturen. I hennes verk beskriver hon kolonialismens härjningar och post-kolonialismens kaos, med ett språk som är precist och överväldigande”

Vinnaren presenterades under en presskonferens av den Nya Akademiens ordförande Alexandra Pascalidou.

Maryse Condé är ingen författare jag fastnat för ännu, men hon känns ändå som det naturliga valet av de tre nominerade.

 

Foto: TT

Häng med tjugofemåring

För nästan exakt 25 år sedan, 6 oktober 1992, släpptes R.E.M. Automatic for the People. En av de bästa albumen någonsin. Jag gick sista året på gymnasiet och hade upptäckt bandet genom deras skiva Out of Time som kom året innan.

Första singeln från Automatic for the People var Drive och jag absolut älskar den. Totalt släpptes sex singlar från albumet och det är verkligen ett bevis för att det är en samling låtar som håller riktigt hög kvalitet. Mest tycker jag nog om Nightswimming ändå, men även Man on the Moon och Everybody Hurts är favoriter.

Jag förflyttades tillbaka till början av 90-talet och en helt annan värld. Det är inte bara låtarna, utan också deras videos som väcker minnen. 1992 var MTV fortfarande stort och för mig ganska nytt. Jag minns hur jag spelade in MTV Unplugged med just R.E.M. och såg konserten om och om igen.

Två gånger har jag haft biljetter för att se R.E.M., men båda gångerna har jag missat dem. Första gången var 1995, då trummisen Bill Barry fick en hjärnblödning och 2005 då jag var sängliggande i begynnande havandeskapsförgiftning. Nu finns bandet inte mer, så jag får nöja mig med att lyssna på Automatic for the People och laga mat, som jag gjorde häromdagen.

En fulländad låt från en fulländad skiva tycker jag, medan maken som kom hem mitt i bad mig att sänka. Smaken är som baken, men jag har självklart rätt.

 

Skämskudde och charm med Hyséns

Självklart var jag tvungen att titta på premiäravsnittet på Hyséns på Play. Det går inte att vara blåvit ängel och göteborgare utan att i alla fall ha lite koll när realitydramat kommer till Göteborg.

Glenn Hysén. Sicken tjomme. Som sonen Anton påpekar har han absolut noll filter och grodorna hoppar ur munnen på honom. Samtidigt går det inte att bli arg på personen (eller kanske karaktären) Glenn, som trots allt verkar tycka bäst om när folk mår bra och faktiskt försöker bidra till att de gör det.

Under VM 1990 var Glenn Hysén syrrans favorit, medan jag desperat försökte hitta en t-shirt med Roland Nilsson eller Klas Ingesson. Jag vet egentligen inte vem som gjorde det bästa valet, men hennes var i alla fall mer populärt. Då och nu också kan tänkas. Tydligen är det kvinnor mellan 30 och 64 den starkaste målgruppen för programmet, i alla fall efter första avsnittet och det visar kanske att det här inte är en serie om fotboll, utan om Glenn.

Anton Hysén är första avsnittets stora behållning och även om även han verkar sakna filter är han aldrig så plump som sin far. De korta konversationerna med Glenn om huruvida Anton ska dejta tjejer eller killar visar på ett enormt tålamod från sonen och när mamma Helena ska shoppa kuddar med samme son står det klart att han har en ängels tålamod. Vilken cirkus.

Det andra barnet som finns med i seriens första avsnitt är Antons syster Annie. Också hon riktigt trevlig att lära känna lite och helt klart väldigt lik far. Att deras föräldrars skilsmässa påverkat syskonen mycket står klart redan i detta första avsnitt och det är nästan lite tragiskt hur exfrun Helena fortfarande verkar bita sig fast vid det förflutna. Vi får bland annat se delar av Glenns och Helenas bröllopsvideo och jag tänker på alla rykten som gick i stan om hur de andra blåvita spelarfruarna tog den första frun Kerstins parti när han träffade Helena medan han fortfarande var gift. Det är Kerstin som är mamma till Tobias Hysén, som nyss avslutade sin karriär i Blåvitt. Ingen av dem syns dock i Hyséns och det känns väl inte jättetroligt att de dyker upp heller. Det hade dock varit roligt om Tobias dök upp. Nu verkar programmet fokusera mer på konflikter än fotboll, så kanske inte ändå.

Nu tror jag knappast att jag kommer att följa Hyséns slaviskt. Faktiskt vet jag inte om jag kommer att se något avsnitt alls, men å andra sidan kommer jag inte nödvändigtvis  att byta kanal om programmet dyker upp. Det är lite småroligt och Glenn Hyséns totala brist på självcensur och orgien av kassa skämt är någonstans lite charmigt även om skämskudden dyker upp ett antal gånger.

Alla heter inte Glenn i Göteborg och alla älskar nog inte Glenn heller. Själv älskade jag helt klart Glenn när han spelade fotboll och jag tycker fortfarande att han har sin charm, trots att han kanske är mer barn än sina egna ungar.

 

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Tre fina hundar

Det är hundtema på Kulturkollo och veckans utmaning handlar om att lyfta fram en fiktiv favorithund. Jag hade som alltid svårt att begränsa mig och valde tre hundar, som också får symbolisera tre olika kategorier av litterära (och kulturella) hundar.

Sammy i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, som blir pojken Willies vän. Att komma som krigsbarn till en helt främmande plats blir lite enklare när han har sällskap. Sammy får symbolisera hunden som räddar människan. Ett vanligt motiv i litteraturen.

Jack i Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder travar tappert under vagnen när familjen Ingalls ger sig västerut från det lilla huset i stora skogen, till sitt nya hem mitt på prärien. Han simmar till och med över en flod och håller på att stryka med, men klarar sig. En hund med minst nio liv som får symbolisera hunden som alltid är trogen sin husse.

Svipp i Alla vi barn i Bullerbyn av Astrid Lindgren, som är den arga hunden som ägs av den elaka skomakaren och skrämmer barnen när de går förbi. Olle är dock säker på att han egentligen är en fin hund, som bara behöver kärlek. Svipp får symbolisera den misskötta hunden som får ett bättre liv hos rätt ägare.

 

Photo by Matthew Henry on Unsplash

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Doktor Bagges anagram

Jag tyckte om En ny tid av Ida Jessen, men efter att ha läst Doktor Bagges anagram blev den så mycket bättre. Faktiskt skulle jag vilja läsa om den igen. De två böckerna bildar en fin helhet.

I sin andra bok om paret Bagge låter Jessen oss lära känna doktor Bagge mer. Genom att låta honom skriva för en medicinsk tidskrift, lurar Jessen sin buttre karaktär att berätta om sitt liv. Vi får veta en del om hans patienter, men också mycket om hans äktenskap. Han önskar sig en fru som är fri, i alla fall på pappret, men är ändå nöjd med att hon sköter hemmet och finns där när han behöver det.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli mer än en bok om paret Bagge, men Jessens mor vill gärna lära känna doktorn lite mer. Han var ju så märklig. Det var dock ett fall med fem döda syskon som fick Jessen att vilja skriva mer. De dog på sjukhus och i boken är anledningen ett vaccin som har blivit dåligt. I boken är doktor Bagge inblandad och det är ett av de fall han minns bäst.

Det står klart att doktor Bagge lever mycket inne i sitt huvud och den person han låter andra se är läkaren, inte privatpersonen. Visst tycker han om sin fru, men han låter henne gärna vara på avstånd. Viktigast är att förändra livet för andra, för patienterna och att lära människor om hälsa och hygien.

Att läsa En ny tid och Doktor Bagges anagram är en upplevelse och jag är glad att jag läste dem så tätt efter varandra. Jag är också otroligt glad över att Christina Haugen påt Historiska Media mailade och frågade om jag var intresserad av att intervjua Ida Jessen, för annars är jag rädd att jag hade missat henne. En ny tid var en av många böcker jag hade tänkt att läsa och nu hamnade den högst upp i TBR-högen tillsammans med Doktor Bagges anagram. Det är jag otroligt glad över.

Förlaget hade de funderingar på att kombinera de två böckerna och därmed de två rösterna, i en bok som lästes från olika håll. Det hade dock kostat mer än det smakat, men det är ändå just så böckerna om makarna Bagge ska läsas. De fungerar som två sidor av berättelsen om ett äktenskap och är så otroligt välskrivna och bra att de tillsammans blir en av årets största läsupplevelser.

Nyfiken på Ida Jessen?

På Bokmässan var jag på ett seminarium men Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck och självklart bloggade jag om det. Läs också gärna min och Annas intervju med Ida Jessen på Kulturkollo.

Sida 1 av 491

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: