Vem vill vara Hugo Rask?

Någonstans kan jag inte låta bli att stilla undra vem som egentligen skulle vilja vara verklighetens Hugo Rask. Det är knappast en trevlig person. Kanske hade det varit smartare av Roy Andersson att faktiskt läsa boken först, innan han tog åt sig en ära, som snarare är något av en förolämpning. Eller innan han ens kommenterade hur många som är säker på att just han är den fiktive Rask. Lite som att försöka recensera en bok man inte läst. Eller som en student som lämnar in en text hen googlat fram.

Är det mobbning att påpeka att Roy Andersson inte borde uttalat sig som han gjorde? Jag har svårt att se det. Helt ärligt finner jag hela debatten mycket märklig.

Självklart är Hugo Rask en fiktiv person. Som Lena Andersson påpekar: “Hugo Rask är en fiktiv figur i en fiktiv bok, och hela poängen med fiktion är att det som sker, det sker mellan pärmarna och inte utanför dem.”

Som författare måste du ha rätt att skriva som du vill. Har Andersson och Andersson haft ett kort förhållande är det troligt att detta förhållanden och alla andra förhållanden Andersson haft, läst om, hört om eller fantiserat fram, har en plats i en roman. Konstigt vore det annars.

Att som Carina Rydberg hävda att författare offentligt måste avslöja vem som stått modell för olika karaktärer känns för mig bisarrt. Lena Andersson har inget sådant ansvar mot sina läsare, inte heller någon annan författare.

Men visst kommer den här diskussionen väldigt lägligt, precis då uppföljaren Utan personligt ansvar ges ut. Ingen risk att den glöms bort alltså. Dags att börja spekulera i vem Olof Sten är och kanske också vem Ebba Silfversköld är, för hon kanske kommer att vilja hämnas. Eller så nöjer vi oss med att läsa, eller inte läsa, utan att göra skvallerpress av det hela.

Läs också:

Tematrio – Höstrysligheter

temathriller

Dags för årets läskigaste tematrio och jag hade lite svårt att hitta ren skräck bland böcker jag läst, men en trio skrämmande böcker bjuder jag på. En triss i kvinnor som skriver om skruvade kvinnor.

1. Generation Loss av Elizabeth Hand är en riktigt obehaglig historia med udda figurer i en mörk och läskig miljö. Det är första delen i en serie om Cass Neary och jag har del två i min Kindle.

2. Now you see me är S J Boltons första bok i serien om Lacey Flint. Flint är nästan lika udda som Cass Neary och är riktigt kul att följa.

3. Sharp objects är min favorit av Gillian Flynns böcker. Mörk, obehaglig och läskig med helt skruvade karaktärer.

Läs också:

Går det att vara beredd på det värsta?

vi-var-alltid-beredda

När jag läste Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda om att förlora ett barn, fick jag perspektiv på vardagens små problem, som lätt tar sig gigantiska proportioner.Jag kramade mina barn lite extra och tänkte att det är fantastiskt att de finns. För Annika Koldenius och hennes man har inte alla sina barn kvar längre. De som var fyra har blivit tre och Koldenius beskriver gång på gång hur hon febrilt räknar och räknar för att hitta den fjärde. Han som inte finns mer. Sam. Sam som var sjuk redan då han föddes. Han som snart skulle dö. Och hans föräldrar var alltid beredda. Eller aldrig. Hur kan en förälder vara beredd på att mista ett barn?

Med ett vackert språk och en brutal ärlighet låter mig Koldenius ana hur det kan vara att leva utan ett av sina barn. Att tvingas inse att det inte är någon idé att vinka till sjukhuset från vägen, då barnet inte finns där längre. Då barnet inte finns alls. Berättelsen om Sams jacka som hänger kvar på skolan och hans orangea skor, som hans mamma inte förmår ta med sig därifrån. För tänk om han behöver dem. Och tomheten, inte bara orsakad av att ett barn fattas, utan också för att de andra tre klarar sig så bra själva. Vad ska Sams föräldrar göra, då de inte längre behöver ta hand om ett sjukt barn?

Jag gråter under läsningen och jag kramar mina barn lite extra, men jag ler också mellan tårarna för Vi var alltid beredda är ingen nattsvart bok. Istället ger den hopp och visar att kärleken är störst trots allt. Läs den trots att det är tungt. Det är en bok som går rakt in i hjärtat.

Läs också gärna Kulturkollos inlägg om Annika Koldenius och hennes bok. Ett känslofyllt samtal om en känslofylld bok.

 

Läs också:

Kultur som ger tröst

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo anknyter till temat Döden, döden, döden och handlar om att söka tröst i kulturen. För mig fungerar till exempel riktigt gråtframkallande tv-serier som en ventil. Det hjälper att få gråta en skvätt och även om jag vet att människor i tv-serier inte finns i verkligheten, påminner de hemska som händer dem om hur bra jag ändå har det. Just den här säsongen är Parenthood inte så hysteriskt sorgligt som det varit tidigare, men det är ändå en bra serie för den som vill gråta en skvätt.

När jag är låg fungerar också filmer jag sett en massa gånger bra, eller kanske en tv-serie som jag redan sett varje avsnitt av flera gånger. Love Actually är en sådan film och Felicity en bra och trösterik tv-serie.

Musik som ger tröst är antingen vacker, melodisk sådan eller riktigt röjig. Automatic for the people med REM och Verkligen med Kent är exempel på musik som får mig att må bättre. Att sjunga högt till musik jag tycker om brukar få mig att fokusera på just det och inte på det som är jobbigt.

Att läsa funkar däremot inte riktigt lika bra som tröst. Möjligen kan lyrik fungera och då gärna dikter jag läst många gånger som fantastiska Förtöjningar av Per Wästberg.

Läs också:

Vad är sanning?

Michail Sjisjkin och Sofi Oksanen möter Stefan Ingvarsson i ett samtal om sanning, berättande och historia på Stockholm Literatures andra dag. De är aktuella med Venushår och När duvorna försvann, böcker jag inte läst, men jag ser ändå fram emot att lyssna till författarna.

Michail Sjisjkin räknas som en av den ryskspråkiga litteraturens stora samtida namn. När han berättar om sin bok, vill han göra det enkelt. När hans mor var döende lämnade hon sina dagböcker till sonen. Dagböcker hon skrivit då hon var ung i slutet av 40-talet och början av 50-talet. När han läste dem läste han om det hon skrivit om saker hon älskade, inte om det hemska samhälle som historien berättar om. Hon drömmer om kärlek och sonen förstår inte hur hon kan vara så blind för sin samtid. Efter ett tag förstod han att det inte handlade om att hon var blind, utan att hon var en person som räddades från mörkret. Därifrån kom Sjisjkins roman, men han har inte skrivit om sin mamma.

Hur ser vi på vår samtid? Det finns både lycka och olycka samtidigt, påpekar Sjisjkin. Hans bok är brutal, men inte bara. De historier som de ryska flyktingarna berättar för tolken som är huvudperson är brutala. I en sådan situation blir fokus självklart på det hemska. Det finns fler flyktingar än de som kan hjälpas. Som kristen måste du hjälpa alla, men som demokratisk stat kan du inte det. Därför måste tolken i berättelsen vara neutral mellan personer som kanske talar sanning eller inte och faktiskt kan tolken också påverka genom hur hen översätter, men måste försöka vara neutral. Ibland kan tolken veta att någon ljuger, men hen vet också att inte ens den som ljuger gör det om behovet av skydd och frihet. De kanske inte talar sanning, men historierna är sanna. I vissa fall kanske de medvetet berättar historier som andra sagt till dem att berätta, för att deras egna historier inte passar in i ansökningarna för uppehållstillstånd.

Sofi Oksanen har skrivit flera böcker om Estland. När duvorna försvann handlar om den tyska ockupationen och Sovjetunionens makt fram till 60-talet. Hon kopplar sina karaktärer till det Sjisjkins berättelse om dagböckerna och hur även de fokuserar på det lilla i sin värld. Ingen skriver troligen om sitt lands historia i en dagbok, tror Oksanen, utan om det som är viktigt i vardagen.

Sjisjkin talar om den kollektiva skulden och att vi alltid är ansvariga för det vårt land gjort. Han menar att han själv bär ansvar för det hans land gjort, till exempel Sovjetunionens agerande i Estland, som påpekade hur han blev behandlad som 17-åring vid ett besök i Estland. Oksanen talar om vikten av att skilja mellan individ och land, men att en individ kan ses som en representant för en ockupationsmakt. Det kollektiva ansvaret påverka oss alla. Hon ser också det kollektiva ansvaret som en styrka ibland, då hon kan skriva som kvinna, för kvinnor, om kvinnor och på så sätt bidra till en grupps möjlighet att få en röst. Det finns för få sådana, menar hon.

Så hamnar samtalet i etiketter, den röda tråd som utkristalliserats. Sjisjkin blir en i raden av ryska författare och påpekar att en viktig sak i rysk litteratur är att den inte skrivs för att underhålla. Böckerna ska ha ert syfte och det finns inte plats för några kompromisser. Det är att ta en risk att inte kompromissa, säger Sjisjkin, böckerna kanske inte publiceras och läsarna kanske bli för få. Han är själv lycklig över att han hittat både en utgivare och läsare, men han hade inte kunnat skriva något annat. Det är också så att en författare inte kan leva på sitt skrivande i Ryssland, vilket gör att författare hamnar i en svår situation. Oksanen talar om den estniska litteraturen och dess korta historia. Hon har därför självklart en helt annan situation.

Så åter till sanningen och hur den används och inte sällan förändras då den görs om till skönlitteratur. En verklighet skapas och författaren har en skyldighet att respektera de karaktärer hen placerar i den, menar Sjisjkin. Speciellt om riktiga människor placeras i en skönlitterär värld, som i hans bok sångerskan Isabella Jurjeva.

Oksanen berättar om hur viktigt det är att ha koll på sanningen och källor om man skriver om historien. Speciellt i ett land som varit ockuperat och därför har flera olika sanningar som berättas beroende på vem som får berätta. Sovjetunionen censurerade och sanningen kan vara svår att finna. Oksanen tänkte inte så mycket på sitt ansvar då hon började skriva, då hade hon lämnat uppgiften åt någon annan, men hon ville verkligen använda korrekt information. Historier om förtryck och ockupation är å andra sidan universell på många sätt. Anledningen till att hon valt att skriva Estlands historia och inte Finlands är att det gjorts så många gånger redan.

Tyvärr fick Oksanen mycket lite plats i samtalet, då Stefan Ingvarsson vände sig mycket mer till Sjisjkin. Hans historia är också intressant, men om det finns två gäster blir det mycket märkligt när en gäst får så mycket mer uppmärksamhet än den andra.

IMG_2577-0.JPG

Läs också:

Carol Ann Duffy läser

Jag är lite bitter över att jag inte hinner lyssna på seminariet med Carol Ann Duffy imorgon. Nu fick jag i alla fall två tillfällen att höra henne läsa, igår på invigningen och idag på läsningsscenen. Jag tycker verkligen om idén med en scen där författare läser sina egna texter, det är sympatiskt och trevligt.

Carol Ann Duffy är en fantastisk poet, det visste jag redan, men att höra henne läsa gör att hon växer än mer. Dikterna är vackra, tänkvärda och inte sällan roliga. Ännu en gång undrar jag över varför jag så sällan läser lyrik! Nu har jag i alla fall köpt ännu en av hennes böcker och jag vågade be om att få den signerad.

IMG_2572.JPG

Läs också:

Nthikeng Mohlele och Elisabeth Hjort

Nu sitter jag bänkad, strategiskt bredvid utgången för att jag ska kunna smita direkt till Carol Ann Duffys läsning, för att lyssna till Nthikeng Mohlele från Sydafrika. Han har skrivit Joburg Blues, ännu en festivalbok som jag inte läst, men vill läsa. En kort bok, som trots detta verkar innehålla något stort. Han samtalar med Elisabeth Hjort, författare och teolog.

Hjort berättar att deras samtal som inleddes för en månad sedan, som handlade om boken självklart, men också mycket annat. Delar av mailkonversationen finns publicerad i Svenska Dagbladet. Måste läsa.

Mohlele berättar att han växte upp med apartheid, men var glad att han var liten och inte då förstod allt. Han förstod först då han läst böcker om andra länder, för att kunna lägga ett pussel om sitt eget hemland. Att ge sig ut på en resa genom litteraturen och sedan komma hem.

Den engelska titeln är Small things och jag undrar lite över varför titeln blivit en helt annan på svenska. Huvudpersonen har varit med om stora händelser, men fokuserar på de små detaljerna. I historien är det ofta små detaljer som har betydelse och vi förstår den kanske inte förrän vi brutit ner den till mindre delar. Hos människor är det detsamma. De små tingen är det som skiljer oss åt.

Mohlele talar om sin vilja att skriva något eget, inte duplicera någon annan författares verk. Det är för jobbigt och krävande att skriva för att nöja sig med det. Vissa saker är universella säger han, vilket gör det svårt att skapa något nytt. Det universella håller oss samman, politik, religion, vetenskap, alla är de försök att försöka bryta ner de stora frågorna och göra dem gripbara. Vi använder olika sätt att skapa mening. Vissa lyssnar på hög musik, andra tar droger, säger Mohlele. Med hjälp av kulturen kan man göra detsamma. Vissa delar av boken är väldigt sydafrikanska, men annat är universellt. Krig är universellt, liksom barnets naivitet och oskyldighet.

Har Du hittat sin litterära röst?, undrar Hjort och Mohlele svarar att han hoppas och tror det. Hans poetiska och personliga språk märks även då han talar och han berättar om hur musik och poesi påverkat honom, liksom hans modersmål. I det samhälle han växte upp i var språket och sättet du använder dig av det, mycket viktigt. Varje ord uttalades med försiktighet och precision. För Mohlele är det viktigt att den kultur han möter och upplever ska vara vacker och tala till honom med skönhet. Vad det är finns inget objektivt svar på. Han strävar dock efter att det fula och hemska ska beskrivas på ett vackert sätt.

Många berättelser från Sydafrika skrivs av vita, Mohlele skriver om både svarta och vita personer och han menar att varje bok är en del av en stor, gemensam berättelse. Han påpekar, liksom Forna talade om tidigare, att författare inte ska begränsas till att skriva om det hen upplevt. En författare måste vara modig nog att skriva ner berättelser som kommer till dem.

Mohlele talar om litterära och musikaliska perioder, med specifikt innehåll. Även i politiken finns perioder, som påverkas av personen som styr just då. Konstnärens ansvar är komplex, då konsten inte har att eget liv, utan påverkas av sin omvärld. Du kan inte ha konst för konstens skull, utan att politik och samhälle påverkar den. Kritiker, konsthandlare och annan publik påverkar också konsten. Allt handlar om människans jakt på mening.

Mohlele och Hjort diskuterar hjälten i Joburg Blues och Mohlele menar att hjältar är de som har principer och följer dem. Han talar om Mandela, som kunde ha dragit sig tillbaka då han blev fri, men istället fortsatte sin kamp för sina principer. Desiree, som är den kvinnliga huvudpersonen i Joburg Blues är galen, menar Hjort och Mohlele blir lite oroad över att kvinnor kallas galna och vill hellre säga att de två karaktärerna är galna. De flesta galna personer i historien, de som gör riktigt galna saker, är dessutom män. Eftersom världen är och har varit patriarkal så länge är det lätt att tro att kvinnor inte kan vara självständiga, men kvinnor är lika mycket människor som män. En kvinnlig huvudperson måste vara lika komplex som en man, utan att avfärdas som galna. Mohlele kallar Desiree för stark, snarare än galen, men är säker på att han kommer att skriva om andra kvinnor som agerar på andra sätt. Däremot påpekar han att han inte är kvinna och därför har svårt att helt förstå hur det är. Trots detta måste han skapa runda karaktärer, även då han skriver om kvinnor.

Det som kan störa är exemplet han ger, med kvinnor som långrandiga shoppar, medan män är snabba. Då är jag man och även Hjort påpekar, väldigt finkänsligt, att hon inte heller håller med. Synd att det blir plattityder, men också ett tydligt exempel på att även den som vill vara öppen och fritänkande, lätt hamnar i mönster och stereotyper.

Mohlele talar slutligen om att omvandla länder, vilket sker i Sydafrika och under arabiska våren. Det är en chans till nystart, men man måste också behålla visst av det gamla. De gråhåriga har mycket att berätta, konstaterar han. En pianist på 74 år, spelar på ett annat sätt än en talangfull 17-åring, men inte sämre. Det handlar inte om att inte utvecklas, men att inte ta bort allt gammalt. Samexistens och balans är nödvändig. Det är å andra sidan också viktigt att ändra synen på kolonialmakter som civiliserade och kulturella, som motsats till afrikaner. Det är en mycket förenklad bild av en komplex verklighet. Vad är egentligen civiliserat? Vilka är civiliserade? Civilisation är ett relativt begrepp avslutar han.

IMG_2562.JPG

Läs också:

Ying Chen och Meric Algün Ringborg

Ying Chen har skrivit tio romaner, i Sverige är det Elisabeth Grate som ger ut hennes böcker och två av dem Den otacksamma och Stilla är utgivna hitills. Ying Chen inleder med att säga att hon egentligen hade önskat att hon fick börja med att läsa, då det är svårt att förklara vad böcker handlar om. Hon inleder med att berätta om de böcker som ännu inte är översatta. Den otacksamma är hennes tredje bok, som handlar om en mamma och en dotter och dilemmat mellan att vilja fly och vara självständig, men samtidigt stanna kvar och tillhöra ett sammanhang. Stilla handlar istället om förhållandet mellan en man och en kvinna, men på ett komplext sätt.

Ying Chen skriver på franska, men kallas ändå för en kinesisk författare, precis det som Aminatta Forna talade om tidigare idag. Vårt behov att sätta etiketter och att sortera är stort. Chen berättar också om en författarväns bok, som placerades på hyllan för utländsk litteratur, trots att hon skriver på franska. Vi kommer aldrig ifrån vårt ursprung. Här anar jag en röd tråd bland seminarierna.

Chen vill dela in sina böcker i flera perioder. De tre första handlar om Kina och sedan dess har hennes böcker handlar mer om att skapa konst, än att beskriva drama. Stilla handlar om att tolka de tolkningar som redan är gjorda av historiker. Samtidigt tycker hon att hennes frihet att skapa en egen värld, ju längre hon skriver. Hon säger att hon inte är intresserad av historier, utan av ord, vilket gör att hennes romaner är fyllda av metaforer och liknar lyrik. Den andra fasen är en konsekvens av den första fasen och bygger på de frågor som tidigare ställts och de begränsningar som fanns då. Att skriva på franska var egentligen en slump, men efter första boken fanns inget alternativ. Hon för en ständig kamp mot det stimulerande hinder som det är att skriva på ett främmande språk. Att få tankarna att bli franska och språket att bli det hon vill. Hon översätter sina böcker till kinesiska själv, men i övrigt skriver hon inte på kinesiska. Att själv översätta åt andra hållet, från kinesiska till franska vore omöjligt.

Meric Algün Ringborg kom till Sverige 2007 och talar om hur frustrerande det var att flytta till ett land inom EU och den frustration all byråkrati skapade. En utställning bland annat visa-ansökningar och alla möjliga och omöjliga frågor som de innehåller, finns på Moderna museet just nu och jag vill verkligen se den. Datum, systematiskt ordnade, av hennes tid i Sverige finns också tillsammans med ett minilexikon med alla ord som är lika på turkiska och svenska. När Meric Algün Ringborg berättar att vi får ta ett exemplar vaknar läraren i mig och tanken på hur det kan användas i undervisningen om språkhistoria och hur språk är släkt, som pågår just nu i Svenska 3.

De två kvinnorna i samtalet har båda flyttat från ett land till ett annat och skriver om att gå vidare, förändras och om identitet. Algün Ringborg beskriver sin vilja att systematisera och på så sätt kunna förstå sin nya värld. I systemet uppkommer konsten. Hon bygger snarare än skapar och det hon skapar blir trots all objektivitet mycket subjektiv. Utställningen som finns på Moderna museet är delar av flera projekt, men det kändes både intressant och relevant att få verken att tala till varandra och skapa nya tankar, säger Algün Ringborg och menar att verken blir mer komplexa och komplicerade tillsammans än var för sig.

Chen talar om “olästa böcker” och hur hon fått bibliotek att ställa ut dem. Även hemma finna böcker som är olästa och vissa är inte ens köpta för att bli det. De är bara där som sällskap för de böcker som ska bli det.

IMG_2558.JPG

Läs också:

Aminatta Forna inleder lördagen

Stefan Ingvarsson inleder med att berätta om hur de upptäckte Aminatta Forna, en stor brittisk författare, som är utgiven i många länder men ännu inte i Sverige. Hon har skrivit om Sierra Lione, där hennes far var oppositionsledare och hängdes. Temat i böckerna är hur krig påverkar människor och i sin senaste bok förflyttar hon sig till Kroatioen, för att undersöka samma tema i Europa. Aminatta Forna är inte inbjuden för att tala om sin bok, utan hålla ett föredrag med titeln Don’t judge a book by it’s author.

På sin underbara engelska börjar hon berätta om fjärilar och hur hon samlade på dem. Något hon snart gav upp, då sorterandet och de latinska namnen. Hon ville hellre bli veterinär, men sedan kom hon på att det var en författare hon ville bli. Då kunde hon vara olika saker varje dag.

Ett av hennes länder är Sierra Leone, där hennes far hade sina rötter. Att inte skriva om ett krig som pågår i ett hemland vore fel. Krig är olika, men ändå lika. Därför var det inte omöjligt att skriva om Jugoslavien. Forna talar om hur det varit på gång i många år, men att det faktum att alla hade tillgång till vapen, vilket skiljer kriget i Jugoslavien från det i Sierra Lione.

Forna talar vidare om den engelska kanon som finns, mer eller mindre uttalad. Studerar du litteratur är det böcker skrivna i England, på engelska. Och visst är det så även här, trots att vi förflyttar oss utanför Sverige handlar det fortfarande om “döda, vita män”. Ngugi wa Thiong’o har sagt att det bara borde finnas en kurs i litteratur, nämligen litteratur. Istället delar vi in det i fler och fler underavdelningar som “kvinnolitteratur”, “koloniallitteratur” osv.

Hon jämför sitt yrke som författare och journalist, hur det senare vill förenkla och då blev Forna “en afrikansk författare”, trots sin komplexa bakgrund. Författare vill inte bli beskrivna som undantag från normen, kvinnlig författare, afrikansk författare, homosexuell författare, utan likt den vite mannen bara få kallas författare. Varför inte bara sortera böcker alfabetiskt. Varför behöver vi sätta etiketter på personer och ting? Är det inte begränsande?

Forna berättar om hur hon hittade sin bok The Hired man bland afrikanska böcker. Hon påpekade att den utspelade sig i Kroatien och då blev personalen lite förvirrad. Var skulle de nu placera hennes bok. Hon försätter att berätta om att hon inte läst en text om sina böcker som inte påpekar att hon är en färgad kvinna. Att hon då skriver om Kroatien blir märkligt. Konstigt nog förväntas de flesta författare skriva om sin egen miljö. Om du inte är vit man, då får du skriva vad du vill. Då är du författare.

Vem har då rätt att skriva om vem?

Forna påpekar att författare inte skriver om platser, utan om personer som råkar leva där. Vi måste se de universella. Kanske ska vi tänka att det handlar om autencitet, inte om att ingen får gå utanför sin personliga sfär. Handlar det om kolonier och deras herrar, eller om makt? Eller är det så att författare från Europa eller USA aldrig kan skildra människor som är mer utsatta, utan att de anklagas för att exploatera de svaga?

Forna påpekar att alla hennes karaktärer har erfarenheter som skiljer sig från henne. Det finns dock likheter mellan olika kulturer, trots att det på ytan finns många olikheter. Dessa likheter gör att det är möjligt att skriva om personer som man inte är. På samma sätt kan det dock finnas stora olikheter mellan länder, som på ytan är väldigt lika. Forna berättar om likheter och skillnader mellan Sierra Lione, Kroatien och Storbritannien, där de två första länderna på många sätt är lika, medan Storbritannien inte har några likheter med dessa länder alls. Det handlar alltså inte bara om geografisk närhet.

Forna återknyter till fjärilarna som hon tröttnade på. Hur de var vackra även med nålar i sig, med etiketter, men inte speciellt intressanta. Hon avslutar med en uppmaning som hon gav sina studenter “Write what you want, but write it well”.

IMG_2548.JPG

Läs också:

Årets översättning

Johanna Hedenberg delar ut priset till årets översättning och en dag som denna är jag lite extra glad över att dessa personer faktiskt finns.

Hedenberg talar om hur svårt det är att tävla i litteratur, men att priset ges till en som gjort ett viktigt jobb. Dessutom delas två hederspris till Janina Orlov och Anna Sävlund Orstadius. Marie Anell får det stora priset för sin översättning för En mörk strimma av ljus.

Författaren Samar Yazbek finns på plats och Yukiko Duke intervjuar henne. Lyran säger att jag skulle gilla boken, så jag får nog ta och läsa den. Anna hälsar att den är hemsk, så kanske ska jag vänta till en solig dag.

En mörk strimma ljus kom ut 2008, innan oroligheterna och när demonstrationerna startade stödde Yazbek dem, men hon påpekar att kärnan i kampen inte är de intellektuella utan de fattiga. Det är de som startade kampen och den var fredlig. Sedan bröt helvetet lös. Något Yazbek menar var oförutsägbart. Hon förklara noga att det inte är så att det handlar om Assad eller IS.

Motståndarna som är sekulära får inget stöd och det vill Yazbek göra tydligt. Ledarna av Fria armén har fängslats och dödats. Assads styrkor genomför massakrer och tystnaden som omvärlden visar får kritik.

Boken Woman in crossfire har ännu inte översatts, men det låter som en viktig och riktigt obehaglig bok om ett helvete på jorden. Tretton miljoner människor är på flykt. Det går inte riktigt att ta in. Hur många av dem har nått Sverige? Hur kan någon kalla det massinvandring när 13 miljoner har lämnat sina hem.

En tredje bok är på gång och kommer handla om vad som gjort att fredliga demonstrationer övergick i brutalt krig. Yazbek bor inte i Syrien längre, men gör hemliga resor in i landet. Med sina PEN-pengar har hon startat skolor och hjälpt kvinnor att starta små projekt som kan göra dem självförsörjande.

IMG_2535.JPG

Läs också:

« Older Entries