In i minsta detalj

In i minsta detalj är Kristin Emilssons tredje bok och också den tredje jag läser av henne. Jag skulle också säga att det är den bästa av de tre. Den börjar som många andra böcker hos ett lyckat och lyckligt par i en fin lägenhet i Stockholm, men sedan tar handlingen en oväntad vändning.

Freja och Anton är paret som bor i lägenheten där väggarna har hundra nyanser av vitt. Inflyttningsfesten är planerad in i minsta detalj, liksom livet i övrigt när Anton får ett oväntat samtal. Hans pappa har dött och begravningen är planerad till samma dag som festen. Eftersom Anton aldrig träffar sin pappa, eller kanske för att Freja är något egoistisk, tycker nog Freja att han kan vänta med att åka hem till Idemåla efter begravningen.

Så blir det inte (tack och lov), utan Anton åker och lovar vara tillbaka i tid till festen. Men han dröjer och ringer sedan för att berätta att han planerar att stanna ett tag i Idemåla. Hans mamma har alzheimers och läkarna tror att hon bara har en kort tid kvar, därför vill han vara hos henne så mycket som möjligt. Det är också sjukdomen som gjorde att Anton och hans pappa bröt med varandra. Anton hade åsikter om hur pappan behandlade hans mor.

I Idemåla bor Anton i sitt barndomshem Patrongården. Ett hus som varit en fantastisk byggnad, men nu mist en del av sin glans. Nu planerar han att ta tjänstledigt och att Freja ska komma dit också. De ska renovera huset och sedan sälja det. Själv tycker han att det är en fantastisk idé, men Freja är minst sagt tveksam. När hon varit i Idemåla ett tag börjar dock huset kännas som ett hem, trots att väggarna inte är målade i varken äggskal eller tofu.

Jag tycker verkligen om skildringen av livet i Idemåla. Freja jobbar med att designa reklambilder för ett företag och jobbar egentligen lika bra på distans. Det lokala biblioteket blir hennes nya kontor och där lär hon känna bibliotekarien Lisen. En rad andra lokala personer blir snart en viktig del i hennes liv.

In i minsta detalj är en välskriven bok med många trådar, men den här gången tycker jag att Emilsson lyckats bra med att få ihop dem alla. Möjligen går det lite snabbt i slutet, men i övrigt är det här en riktigt bra bok som jag definitivt tycker att du ska läsa.

Läs också:

Veckans ord på Ä: Mina svar

Fem ord på Ä kopplade till författare och böcker.

En riktigt äcklig bok är Granne med döden av Alex Marwood. Mycket kroppsvätskor och läbbiga detaljer. Ingen bok att äta till.

En bok att äga är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En bok att återkomma till om och om igen. Undrar vilka andra år som skulle kunna fylla en hel bok?!

Gert Fylking ropade ett ironiskt äntligen under några år då vinnaren av Nobelpriset i litteratur delades ut. Den gång jag verkligen ropade detsamma, totalt utan ironi, var när Tomas Tranströmer tilldelades priset 2011. Mina andra favoriter har en tendens att dö innan de får priset, som t.ex. Assia Djebar.

Modig och ärlig är Therése Lindgren som skriver om sin psykiska ohälsa i boken Ibland mår jag inte så bra.

Ett riktigt äventyr är Lotus blues av Kristina Ohlsson. Egentligen inte min typ av bok, men jag gillade denna actionhistoria väldigt mycket.

Läs också:

Veckans ord på Ä

Nästa sista alfabetsveckan och jag skissar för fullt på en ny torsdagsutmaning. Fem ord som vanligt och den här veckan börjar de på Ä.

äcklig

äga

äntligen

ärlig

äventyr

Koppla dessa ord till fem böcker och/eller författare. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

Läs också:

Inte dåligt att vara tvåa på den här listan

Bloggtopp bokbloggar 2017

 

Apropå självförtroendeboost så är jag väldigt glad och stolt över att återfinnas på andra plats då Cision rankar bok- och litteraturbloggar. Förra året nådde jag en fjärdeplats och redan det var smickrande. Då skrev jag också en hyllning till den otroligt fina gemenskapen som bokbloggarvärlden bjuder på.

Totalt återfinns tio bloggar på listan som du hittar här. Idel fina bloggar. Grattis till oss!

 

Läs också:

Det som får mig att må bra

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder som följer:

Vilket är ditt allra mest hälsosamma tips? Vad gör du för att boosta självförtroendet? När mår du som allra bäst?

Hälsotips? Även om jag inte hatar hälsotidningar riktigt lika mycket som Lotta, så tycker jag väldigt illa om hälsotips som ofta blir hälsohets. Mitt bästa hälsotips är därför ”bry dig inte så himla mycket”. Nej, det är inte bra att väga för mycket och röra sig för lite, men jag tror inte heller att det är så himla bra att följa en massa dieter och lägga en massa energi på att tänka på hur mycket som är dåligt med ens kropp. Jag tränar för lite, det gör jag verkligen. Det hade jag kunnat ha ungefär hur dåligt samvete som helst för, men det tar alldeles för mycket energi. Dåligt samvete är en energitjuv om något. Jag vet dock att jag mår bra av yoga och jag gillar också att promenera. Hade jag fått igång det vore jag nöjd. Det krävs dock lite mer ljus och lite mindre regn för att jag ska orka ge mig ut på promenad. Men snart. Då.

Att boosta självförtroendet då? Att faktiskt våga göra saker som är lite läskiga. Det gör jag egentligen för sällan, men jag gör det. Mina böcker boostar mitt självförtroende, positiv feedback på mitt jobb gör det och faktiskt också mina bloggar. Att veta att jag kan skapa något som andra tar del av är en bra grej.

Allra bäst mår jag i en solstol med en bok. Värme och ljus är min grej. Solstolen får gärna stå på min egen altan eller på en strand i ett varmt land. Är det väldigt varmt lägger jag gärna till ett parasoll. Böcker får mig att må bra. Bokrelaterade aktiviteter även utanför solstolen får mig också att må bra. Ikväll har jag till exempel träffat bokklubben Bokbubblarna och det ger energi om något. Jag träffar helst människor som ger energi. De som tar energi finns i princip inte kvar i mitt liv.

Även om jag har varit ganska så energirik just den här veckan (hej vänd dygnsrytm under sportlovet) ger mitt jobb mig oftast energi. Igår spelade våra teatertreor sina slutproduktioner och det gav verkligen energi. Jag kan bli så löjligt stolt över deras utveckling, trots att jag verkligen inte har någonting med deras teaterprestationer att göra. Till föreställningen kom också några före detta elever och det är så himla härligt att få träffa dem. Det skrivs mycket om hur skolan är i kaos och vilka hemska och obildade elever som finns där, men i min lilla del av den svenska skolverkligheten finns det fantastiska unga vuxna. Det får mig att må bra. Visst blir jag tokig på dem ibland, men de ger helt klart mer energi än de tar. Det blir många skratt och många kramar varje dag. Det är bra för hälsan.

Så mina råd för en bättre hälsa är nog:

  1. Bry dig inte så mycket om alla krav som ställs på dig att vara perfekt.
  2. Njut av platser och aktiviteter som får dig att må bra.
  3. Umgås med människor som ger mer energi än de tar.
  4. Våga utmana dig själv.
  5. Se till att du har ett jobb som du (oftast) trivs med och som gör dig glad.

Läs också:

Böcker du borde köpa på rean och de som lockar mig

Den här skylten mötte mig i min lokala bokhandel idag och påminde mig om att det är dags för bokrean imorgon, men jag skriver med gemener, för någon BOKREA tycker jag nog inte riktigt att det är längre. Kanske för att jag har så många böcker att läsa redan, kanske främst på grund av Storytel och Bookbeat. Jag har inte heller plats för fler böcker just nu. När övervåningens bokhyllor kommer på plats kanske läget (tillfälligt) blir ett annat.

Om du hade köpt böcker hade jag dock investerat i de här guldkornen som jag läst och tyckt om:

 

Om JAG nu ändå får för mig att köpa något blir det de här:

 

Vad jag gjorde i bokhandeln idag? Letade efter en bok till sonen, som tyvärr inte fanns inne. Istället kom jag hem med den här, som definitivt inte fanns på rean:

 

Läs också:

Att våga prata om psykisk ohälsa

Idag skriver jag om Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så braKulturkollo. Vårt tema den här veckan är hälsa och välmående, något som självklart är viktigt för oss alla. Ofta diskuterar vi fysisk hälsa, medan den psykiska fortfarande är tabubelagd. Det är okej att vara hemma om man har influensa, men om det handlar om att man faktiskt inte mår så bra psykiskt är det knappast något att basunera ut. Stress är okej, men att tala om ångest och depression är det ännu inte. Synd, då det säkert hade främjat hälsan att faktiskt tala om det, då fler kanske vågar söka hjälp.

Kika in på Kulturkollo och läs mer.

Läs också:

En söndagssmakbit från Maggie O’Farrell

Bloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjuda på en smakbit av den bok vi läser just nu. Jag började läsa en riktig tegelsten igår och har än så länge bara hunnit läsa 120 sidor.

Maggie O’Farrell är en gammal favorit som jag nästan hade tappat bort när ETTA, Sekwas inprint för engelska böcker, började ge ut hennes böcker på svenska. Just nu läser jag Det måste vara här en riktig tegelsten, som ännu inte lyft riktigt, men som säkert kommer att göra det. Jag gillar visserligen det ganska långsamma tempot och det är bäddat för en del stillsam dramatik, som sig bör i en roman av O’Farrell. Karaktärerna är som vanligt intressanta och språket är fantastiskt. Det intressanta är att språket och stilen varierar beroende på vem som är huvudperson. Av det jag läst hittills tycker jag mest om avsnittet om Claudette i London i början av 90-talet, då hon får jobb hos ett filmsällskap som assistent och senare får sin första filmroll. Allt är skrivet i du-form.

 

Du kunde staden nu. Du var en del av den. Du gick inte längre runt med en karta i fickan. Folk frågade dig om vägen och du kunde visa dem rätt. Du såg ut som en Londonbo, klädde dig som en Londonbo, gick som en Londonbo, snabbt och utan att se folk i ögonen. Du försökte ringa din mamma en gång i veckan men glömde ofta. Ja, sa du, jag mår bra, allt är bra, ja, jag äter, ja, det är bra på jobbet. Hon förstod inte riktigt vad ditt jobb gick ut på. Du misstänkte att hon sa till folk att du var filmregissör.

 

Första gången vi träffar Claudette är hon gift och har två barn. Hon bor i en ödslig del av Irland, tillsammans med sin man som är lingvist och kanske bokens egentliga huvudperson. Hon verkar spritt språngande galen. Eller i alla fall ganska så exentrisk minst sagt. Eftersom O’Farrell förflyttar handlingen över tid och rum vet jag ännu inte hur allt hänger ihop och det är det som är drivkraften till att läsa vidare.

 

Läs också:

Någon slags författare

Visst har jag någon gång tänkt att jag ska skriva en bok, men jag har insett att jag aldrig kommer att bli någon författare. Och samtidigt som jag skriver det inser jag att jag faktiskt är det. Inte någon författare som skriver ”riktiga” böcker, men jag har faktiskt skrivit en hel del böcker. Läroböcker.

I skrivandets stund har jag nu skrivit hela åtta böcker. Sex läroböcker i engelska, varav en tillsammans med Jörgen Gustafsson, en nu pensionerad kollega, samt en svenskbok och en handledning till Stjärnlösa nätter, tillsammans med Arkan Asaad.

Idag hämtade jag en låda med författarexemplar av min senaste bok Start with English from the Beginning, som ingår i en serie böcker för nyanlända elever utgivna av Liber. Att få vara en del av en serie är något stort. Dessutom är jag faktiskt nöjd med både innehåll och layout. Illustrationer av Elin Fahlstedt är supersnygga!

Läs också:

Vända hem – både njutbar och lärorik

En av årets stora läsupplevelser är utan tvekan Vända hem av Yaa Gyasi, en berättelse om en släkt från 1700-talet till idag. Två systrar startar de hela. Två systrar som inte känner till vandra. Effia, tillhör en framgångsrik stam i Ghana och blir bortgift med den engelska guvernören James Collins. Hon flyttar från byn och när hon återvänder två år senare ser hon en stor förändring. Den vite mannens närvaro förändrar allt, även för de som lever ganska isolerat. Effia tillhörde asantefolket, som engelsmännen såg som en civiliserad afrikansk stam och därför samarbetade med. Helt klart på gott och ont. Kanske mest ont.

Esi säljs som slav till USA och från henne växer en amerikansk gren av släkten. Hon är 15 år och skulle egentligen ha gift sig med byns bästa krigare Kwasi Nnuro, som kom till hennes far med sextio jamsrötter, men ödet ville något annat. Hon fängslas och befinner sig då i närheten av systern hon inte känner. Därefter fraktas hon till det nya landet.

I ganska korta avsnitt får vi följa generation efter generation i systrarnas spår och varje persons öde berör mig mycket. Vi får följa slavarna och de som frigavs, men ändå jobbar hårt och dör av det. Två av de personer som berör mig mest är Kojo, som betyder ”pojke född en måndag” som är son till slaven Ness och själv blir pappa till åtta barn. Hans son H blir en fri man och jobbar i en gruva, ett jobb som sliter ut honom fullständigt. En intressant passage som visar på rasism och orättvisa är när H diskuterar brott och straff med en vit kollega som suttit i fängelse nio år för mord. H:s vän fick ett lika långt straff för att han inte gick över gatan då han mötte en vit kvinna. Perspektiv.

Vända hem är Yaa Gyasis debut och en rasande skicklig sådan. Hennes språk har en skärpa och en exakthet som imponerar. Tyvärr känns det dock ofta som att Gyasi lämnar varje karaktär lite för tidigt och jag vill hela tiden veta mer. Det är lite som att läsa en novellsamling och även om varje del är fantastiskt välskriven, lämnar de mig ibland lite tom. Samtidigt är exposén effektfull och det hade inte gått att skriva långa porträtt om varje tid. Vända hem är redan över 500 sidor och längre hade den kanske inte kunnat vara och nå en stor publik. Hundra sidor till hade dock inte skadat. Inget ord är onödigt ska sägas och karaktärernas öden flätas snyggt in i varandra. Jag läste denna ganska tjocka bok snabbt, snabbt för att jag hela tiden ville veta mer. Det är ett gott betyg. Hade Gyasi vågat vila lite mer i några av sina många olika historier hade det blivit ännu bättre.

Läs också:

« Older Entries