O läser Huxley del 2

Har ju helt glömt bort att jag skulle skriva flera inlägg om klassikern Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Mest handlar det om att jag glömde boken på jobbet över jul och inte hann läsa vidare, men också på att jag läser lite för splittrat över lag och bloggar därefter. Första inlägget om de olika människotyperna som skapas hittar du här. Idag tänkte jag fokusera på bilden av kärlek, eller bristen därpå. Först måste jag bara säga något om namnen på karaktärerna. Där finns Polly Trotsky, Lenina Crowne, Bernhard Marx och den stora ledaren, Vår Ford, som dyrkas likt en gud.

När människor inte själva är ansvariga för reproduktionen av rasen kan det tyckas att sex inte borde behövas heller. Barnen i den sköna nya världen uppfostras dock till att bli totalt promiskuösa. De springer omkring nakna och ägnar sig redan som sexåringar åt sexuella lekar, under överseende av sköterskor, men ibland också av direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”, som beundrar sina skapelser. Han berättar en lusig anekdot för sina studenter om hur dessa lekar i den förra världen, innan ledaren Vår Fords tid, hade setts som abnorma och omoraliska. Något som utlöser rungande skratt hos studenterna. Att många väntade med sexualla lekar tills de fyllt 20 är så otroligt att knappt ingen kan tro på det. Inte heller kan de förstå begrepp som ”leva med sin familj” eller ”hem”.

När Lenina väljer att, istället för att ha en ny man varje dag, stanna i flera månader med Henry Foster ses det som mycket märkligt. Nästan farligt. ”Varje människa tillhör alla andra” är mottot som följas. En återgång till hemska saker som familj, monogami, romantik och all form av exklusivitet vore fruktansvärt. Hon borde istället visa med promiskuitet.

Kärleken till naturen har också avskaffats, då denna ”inte håller några fabriker igång”. Konsumtion är viktigt och det gäller att kassera det gamla och konsumera nytt, inte reparera och återanvända.

Jag har hunnit ungefär en tredjedel nu och läser vidare en bit till innan det är dags för inlägg nummer tre.

Läs också:

De är tillbaka …

Egentligen borde jag gnälla över det faktum att juryn består av tre gubbar, men när gubbarna är så älskansvärda som Gary, George och Matt i Australian Masterchef har jag ingenting att klaga på.

Australian Masterchef är mitt absoluta favoritmatlagningsprogram. Fantastiskt att serien är tillbaka igen på TLC. Missa inte.

PS. Det finns en anledning till att inlägget är helt utan länkar. Jag vill inte riskera att få veta vinnaren innan det är dags att kora hen. DS.

PS2. Det här inlägget fick mig att inse att jag helt glömt bort de 52 bra saker som jag skulle presentera under 2016. Det blev inte mer än 9 inlägg. Inte bra. Nu lovar jag att presentera en varje vecka, tills det är 52. DS2.

Läs också:

En trio brittiska tv-serier

Lyran vill att vi presenterar vår favorit bland brittiska tv-serier, men eftersom Lyran brukar köra tematrios kör jag en trio.

Downtown Abbey är en favorit. Tyvärr blev det inte fler säsonger, trots att jag tycker att det fanns mer att berätta. Däremot ryktas det om en film. Vad är det då jag gillar? Tja, jag är anglofil och dialekten gör sitt till. Sedan älskar jag tiden och miljön. Karaktärerna är dessutom ovanligt lyckade. Min favorit är Mary, men jag gillar dem alla.

Huset Eliott var på många sätt en föregångare till Downton Abbey, men utan gigantiska hus. Systrarna Beatrice och Evangeline startar sitt företag efter faderns död och lyckas bli väldigt inflytelserika i modevärlden. Jag absolut älskade serien när den gick och nu letar jag fram mina dvd:s och ser om den.

This life hade premiär 1996 och fick (ofattbart nog) bara två säsongen. Däremot har några uppföljare gjorts. Jag absolut älskade serien och den påverkade mig mycket när jag såg den första gången. Kanske var det första gången en serie verkligen bröt normen och faktiskt stod för det. Allt var äkta och det gör den väldigt viktig.

Läs också:

Vi ska ta över världen

I våras sjöng mina elever musik av Laleh, medan andra stod på scen i skolans cabaré, med manus skrivet av en av dem. Mina elever. Så mäktigt. Eftersom jag är världens blödigaste fröken grät jag en skvätt när de sjöng Goliat av Laleh. De sjöng att de skulle ta över världen och jag tänkte att de skulle göra något bra.

Nu ser jag en konsert med Laleh på Svt och trots att jag brukar avsky barnkörer finner jag symboliken rörande. Det är de som ska ta över världen, bli stora och mäktiga, göra jorden hel. Jag tror på dem. Det måste vi göra. De är modigast. Det vet jag.

 

Läs också:

Dillons nya är riktigt fin

Lucy Dillons nya bok All I ever wanted har alla ingredienser en Dillon-bok ska ha. Ett olyckligt äktenskap, några hundar, renoveringar och nya möjligheter. Caitlin och Patrick har det lite knackligt och när Patrick får ett jobb lång hemifrån och vill flytta slutar det istället med att de separerar. Självklart vill Patrick träffa barnen Joel och Nancy regelbundet, men han bor långt bort och de är för små för att resa själva. Istället ringer Patrick sin syster Eva som bor i Longhampton och hon går med på att låta honom och barnen bo där varannan helg.

Longhampton är Dillons egenskapade småstad, där hennes böcker brukar utspela sig. Det är till exempel där Anna har sin bokaffär och den får vi återse nu om än i lite mindre utsträckning än jag hoppades. Men det är alltid trevligt att återse Longhampton och Eva är en av de trevligaste karaktärer Dillon skapat.

Eva har varit gift med en känd skådespelare, men är sedan några år änka. Hon bor i ett väldigt fint, men kanske inte så barnvänligt hus, med sina två hundar. När Caitlin kör dit barnen första gången har de bestämt att hela familjen ska stanna över helgen, då barnen ännu inte vet att föräldrarna separerat. De tror att det hela bara handlar om Patricks nya jobb. Speciellt Nancy har reagerat väldigt dåligt på det faktum att Patrick inte bor hemma längre och hon har slutat prata utanför hemmet. Faktiskt pratar hon väldigt lite även där.

Första helgen blir inte direkt lyckad, men ju mer Eva träffar barnen, desto viktigare blir de för henne. Själv har hon alltid önskat sig barn, men hon och maken Mick hade bestämt att inte skaffa några. Det gör att hon nu är väldigt ensam. Ensamheten minskar dock när den familj hon faktiskt har kommer närmare.

All I ever wanted är en av Dillons finaste böcker. Många trevliga karaktärer och en härlig miljö. En del av boken bestär av Micks dagböcker, som ett förlag vill ge ut och de ger ännu ett perspektiv till historien. En perfekt bok att njuta av i mörka, dystra januari.

Läs också:

En bra bok blir film

Nu var det visserligen många år sedan jag läste Tulpanfeber av Deborah Moggach, men då tyckte jag väldigt mycket om den. Nu kommer filmatiseringen snart och trailern gör mig nyfiken.

När jag letade igenom listan av Moggachs böcker (de flesta ej översatta till svenska) insåg jag att hon faktiskt skrivit The Best Exotic Marigold Hotel, som blev en riktigt bra film.

 

Läs också:

En bok jag ser fram emot

Ibland känner jag att jag håller på att tappa hoppet fullständigt om mänskligheten. I USA har de valt en total pajas till president. En man som inte drar sig för någonting och senast igår bar sig otroligt omoget åt på en presskonferensen. Dagen innan var det, förvisso ganska skarp men inte obefogad, kritik från Meryl Streep som fick honom att gå igång. Snart tar han makten i ett av världens mest inflytelserikaste länder.

I Sverige anklagar SD SMHI för att sprida skrämselpropaganda om klimathotet (de tror väl också att hen är en granne med SUV), men de protesterar knappast när författaren Katerina Janouch (som jag redan slutat läsa) sitter i tjeckisk tv och sprider en massa lögner om Sverige. ”Vi får inte diskutera invandring” heter det, trots att det är det enda som diskuteras och det som ges som förklaringsmodell till alla möjliga och omöjliga problem. Kanske är de även ansvariga för att klimatet flippat ur fullständigt, eller förresten det kan de ju faktiskt inte vara då klimatet mår finfint. När världen är som den är gäller det att hitta ljusen i mörkret. Viktor Banke är definitivt ett ljus.

Jag har följt Viktor Banke ett tag i media och på Twitter. Han är målsägarbiträde anställd på Advokatbyrån Tomas Bodströms och arbetar bland annat med Mirationsrätt. I en värld som håller på att gå sönder fullständigt bidrar han med en balanserad syn på situationen för t.ex. asylsökande. Hans erfarenheter gör honom trovärdig och hans vilja att alltid föra fram den enskilda människans rättigheter ger mig hopp.

I vår debuterar Banke som författare på Norstedts med boken Andrum, som har underrubriken Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna. Informationstexten lyfter fram det som konstigt nog ofta glöms bort, nämligen att flyktingkrisen handlar om människor som upplevt krig, extremism och/eller förtryck och nu flytt från det. Just nu är mer än 60 miljoner människor på flykt i världen och det är ytterst få som tar sig ända hit. De som gör det har varit med om en fruktansvärd resa. Bara de små brottsstycken av mina elevers berättelser om sin flykt och det så kallade liv de flydde från, räcker för att få mig att förstå att vi måste hjälpa.

Istället har det blivit en sanning att Sverige behöver andrum. Att vi är nära en symstemkollaps och att det faktiskt är väldigt mycket mer synd om oss än om de som har mage att fly just hit. De som kallas lyxflyktingar och som målas upp som våldsamma och lögnaktiga islamister som helst av allt vill våldta eller döda någon. Att den bilden ens får stå oemotsagd är helt sjukt.

Människor som Viktor Banke behövs i Sverige idag. Jag ser verkligen fram emot att läsa hans bok och hoppas att hans tankar får stor spridning.

 

Läs också:

Författare jag inte läst, men nog skulle gilla del 8

Jag tänkte ta upp min gamla inläggsserie om författare jag av någon anledning inte läst något av, trots att jag borde gilla det de skriver. Linn Ullman är en sådan författare.

Egentligen är jag lite skeptisk till Ullmans senaste bok De oroliga, då jag brukar ha svårt för böcker som i princip är självbiografiska, där kändisbarn ska gråta ut. Nu har just denna bok fått fantastiska recensioner och dessutom har bokälskare jag brukar lita på också höjt den till skyarna. Annars finns det ju fler böcker att välja på.

Vad tror ni, är Linn Ullman en författare som skulle passa mig? Vilken bok är bra att börja med?

 

Foto: Agnete Brun

Läs också:

Veckans ord på V: Mina svar

Dags för årets första omgång av veckans ord, som idag börjar på V.

När Lady och Lufsen får barn döps en valp till Ludde. Han är en busig valp, som jag tyckte om som barn. Nu blir jag mest irriterad på att han som kille är lik pappa till uteendet och dessutom får busa, medan hans systrar är snälla, söta och liknar sin mamma.

Förtvivlade människor av Paula Fox handlar om en ganska vanlig man och en lika vanlig kvinna. Däremot verkar de ha ett liv de är ovanligt missnöjda med.

Något som gör mig vansinnig är hur kvinnor behandlas i vårt samhälle, som vi säger är så himla jämställt. I små portioner läser jag Katarina Wennstams Flickan och skammen och svordomarna duggar tätt.

En bok fylld av vemod är Fredrik Backmans kortroman And every morning the way home gets longer and longer.

Alla behöver en riktig vän, men i Avskedsfesten av Anna Fredriksson förlorar Rebecca sina gamla vänner efter en skilsmässa. De säger det inte rätt ut, men på Facebook allt de gör utan henne. Att inte vara en del av ett par gör att hon inte längre räknas.

Läs också:

Veckans ord på V

V som i vardag och därför är det hög tid att dra igång veckans ord igen efter juluppehållet. Idag dyker ett gäng elever upp på skolan och då är det full fart som gäller.

Som vanligt kommer jag att bjuda på fem ord, som ni ska associera till böcker och/eller författare. Veckans ord är:

valp

vanlig

vansinnig

vemod

vän

 

Mina svar kommer i ett senare

Läs också:

« Older Entries