Att få in läsning i vardagen

Sommaren är min absolut bästa lästid. När det finns få måsten är det lättare att få in de där timmarna läsning under veckan, ofta blir det långa stunder dagligen. Och så drar jobbet igång och det känns som att all tid försvinner.

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern och knappt läst en rad. Inte konstigt då ett par kvällar har ägnats åt att fixa i mormors och morfars nya lägenhet, men tråkigt är det. Igår somnade jag hur tidigt som helst och orkade bara läsa några sidor innan dess. Riktigt så trött som de första veckorna brukar jag inte vara ”vanliga” veckor. Om det nu finns några sådana.

Det där att få in läsning i vardagen handlar ork, men också om planering och prioritering. Jag har nästan inte sett någon av de senaste årens stora tv-serier och filmer ska vi inte tala om. Det är synd, men jag prioriterar ofta läsning. Inte heller tränar jag så mycket som jag borde, men promenader med en ljudbok i öronen kan funka.

Dagens projekt tangerar jobb. I mitten av september kommer Johannes Anyuru på besök och våra treor ska lyssna till honom. Därför vill jag läsa hans nya bok, även om det troligen inte blir så att eleverna kommer att hinna det. Högläsning och utdrag vill jag dock bjuda på och då måste jag ha koll själv.

Lite oroad är jag dock över hösten och hur mycket läsning jag kommer att lyckas få in. Massor av böcker och alldeles för lite tid. Det är ett alldeles för vanligt dilemma. Sedan ska jag helst hinna blogga om de böcker jag faktiskt hinner läsa. Det är en utmaning det också.

 

Trevlig läshelg på er. Jag hoppas att jag hinner och orkar läsa i alla fall någon bok.

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Gott nytt år!

Nu är det nyår för lärare som har turen att få börja året två gånger. Som alla andra på nyårsafton och så vid den här tiden på året då när det är dags att sparka igång ett nytt läsår. Bloggen, som fyllde 7 år i juli, startar också om lite på hösten då det är dags för många boksläpp och roliga litteraturaktiviteter. Jag har ju redan hunnit med Crimetime Gotland, men planerar också att besöka bokmässorna i Göteborg i slutet av september, för ja de är flera i år, samt Stockholm Literature i slutet av oktober.

Jobbmässigt känns det som att det kommer att bli ett lite enklare år. Förra året var tungt och jag låg konstant efter. I år ska jag visserligen handleda läslyftet och vara programansvarig, men det betyder också färre undervisningstimmar och förhoppningsvis tid att fokusera. Privat hoppas jag också på ett lugnare, trevligare och mindre sorgligt år.

Dags att ta nya tag alltså och möta alla nya böcker och människor som kommer att korsa min väg. Mina nyårslöften blir att skratta mycket, läsa massor och jobba lagom.

Gott nytt läsår!

Läs också:

Mitt (inte så) perfekta liv

Det handlar om yta. Att visa upp en lyckad fasad. Kate Brenner är riktigt duktig på det. Hon får sitt liv i London att framstå som fantastiskt i sociala medier, när det egentligen inte alls är vad hon förväntat sig. Verkligen ingenting alls. Jobbet är ganska så tråkigt. Hon får inget ansvar och chefen behandlar henne totalt respektlöst. Hon bor i ett litet och fult rum, har få vänner och ett ganska så innehållslöst liv.

Lite bättre blir det när hon träffar en charmig man på kontoret, men det blir inte mycket med det. Istället får hon sparken och åker hem till sin pappa och hans nya fru för att slicka sina sår. Pappan som är expert på märkliga projekt håller på att utveckla en lyxig tältcamp och Karen gillar faktiskt idén. Hon upprätthåller fasaden om det perfekta londonlivet, men hittar på en tjänstledighet och engagerar sig i det nya familjeprojektet.

När Sophie Kinsella är bra är hon verkligen bra. Underhållande och charmigt, med en hel del förvecklingar,  som i senaste boken Mitt (inte så) perfekta liv. Ibland är det precis vad jag behöver. Inget direkt motstånd, utan bara en trevlig bok som roar för stunden. Vissa skulle kanske rynka på näsan åt Kinsella, men jag skulle säga att hon tillhör de bästa i genren och det är en genre som fyller ett behov hos mig, på samma sätt som böcker av nobelpristagare gör det. Mitt (inte så) perfekta liv är välskriven och rolig, men med en allvarlig underton som jag uppskattar. En av de bästa böckerna Kinsella skrivit.

Läs också:

Måste Carpa

Sista semesterdagen innan helgen och jobbstart på måndag. Nu är det hög tid att Carpa. Att fånga dagen, Carpe Diem, uttjatat uttryck om något och när Lisa Ewald tar sig an uttrycket i fantastiskt roliga Måste Carpa skrattar jag så jag gråter. Ibland är det så ironiskt att jag funderar på om det verkligen är ironi det handlar om eller blodigt allvar. I förlagets beskrivning av boken står följande ”Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.”  vilket skulle kunna stödja teorin om det blodiga allvaret. Vi får nämligen en kurs i chakrameditation som löper som en röd tråd genom boken. Det gör också den söta lilla tjejen som syns på omslaget som en poster på ett elskåp. Totalt oskyldig, men ändå inte.

Ewald skildrar ämnen som ”varför det är så himla svårt för folk att se skillnad på kvinnliga artister och kvinnor över huvud taget” och man kan verkligen fundera över varför kvinnor alltid ska klumpas ihop. En recension med rubriken ”Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Leif GW Persson, Jonas Gardell, Olika böcker” om den manliga författarboomen sätter verkligen huvudet på spiken. Även ungdomsböcker brukar klumpas ihop i en recension, både målgruppen och det faktum att författarna ofta är kvinnor torde vara orsaken till det. En recension likt den Ewald satt ihop kommer vi däremot aldrig att skåda.

En annan fundering handlar om varför så många väljer att inte rösta på det parti de tycler är bäst, utan istället taktikrösta på något annat parti. Serien handlar om FI! och förflyttar oss till 2054 och de samtal vi kan komma att ha med unga då. Vad gjorde vi egentligen då vi hade en chans att påverka. Vi kan också påverka våra familjeliv genom att dela mer rättvist på föräldraledigheten, inte bara i anslutning till semestern. Allt är förvisso politik, men Ewalds bok är inte främst politisk. Däremot gör hon intressanta iakttagelser av vår samtid både i enrutingar och längre serier.

Jag tycker verkligen om Ewalds stil. Hennes färgglada och ibland ganska brutala kvinnoporträtt blandas med det söta och gulliga. Ibland får orden uttalas av barbiedockor och kändisar i fotokollage. Blandningen är snygg och ger liv åt boken. Ewald var bra redan i debuten Allt kommer att bli bra, som jag kallade ful (på ett bra sätt) och rolig, men Måste Carpa är bättre och bredare. Jag känner mig inte riktigt lika gammal när jag läser och för mig är det ett bra betyg.

Läs också:

Augustiböcker

Det närmar sig mitten av augusti, men jag har inte hunnit/orkat kika ordentligt på höstkatalogerna förrän nu. Här är en lista med de böcker jag ser fram emot att läsa ur augustis utgivning, alltså ingen komplett lista över allt som ges ut. Några har jag faktiskt redan hunnit med att läsa, medan andra säkert få vänta ett bra tag om de någonsin blir lästa. Det kommer ständigt nya titlar och det är svårt att hinna med allt.

 

Det fria ordet, Johannes Klenell, Natur & Kultur, augusti.

Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i BerlinYvonne Hirdman, Ordfront förlag, augusti.

Nya Norrland, Mats Jonsson, Galago, augusti.

Orkidépojken, Helena Dahlgren, Unga Lava, augusti.

The Hate U Give, Angie Thomas, Natur & Kultur, augusti.

En häst går in på en bar, David Grossman, Albert Bonniers förlag, 4 augusti.

Andrum, Viktor Banke, Norstedts, 9 augusti.

Våldets historia, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 10 augusti.

Samtal med vänner, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 11 augusti.

Och blomstren dö, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts, 14 augusti.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag, 17 augusti.

Granitmannen, Sirpa Kähkönen, Lind & co, 17 augusti.

Mina smala axlars längtan, Maria Frensborg, Bonnier Carlsen, 21 augusti.

Vi mot er, Fredrik Backman, Forum bokförlag, 21 augusti.

Gänget, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag, 22 augusti.

Under odjurspälsen, Klara Krantz, Alfabeta Bokförlag, 22 augusti.

Hon som vakar, Caroline Eriksson, Forum bokförlag, 23 augusti.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Gail Honeyman, Lind & co, 24 augusti.

Honung och ättika, Anne Tyler, Wahlström & Widstrand, 24 augusti.

Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead, Albert Bonniers förlag, 25 augusti.

Tio svenskar måste dö, Martin Österdahl, Forum bokförlag, 28 augusti.

Tornet och fåglarna, Ellen Mattsson, Albert Bonniers förlag, 29 augusti.

Det var vi, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Wahlström & Widstrand, 31 augusti.

 

Läs också:

Jag vill vara jordens medelpunkt

Jag vill vara jordens medelpunkt handlar om Lova som är sexton år och just ska ge sig iväg på ett utbytesår i Nya Zeeland. Hon lämnar ett januarimörkt Sverige och landar i ett sommarvarmt land långt borta. Nu ska hon ha ett riktigt spännande och roligt år. Ingenting blir dock som Lova tänkt sig. Hennes värdfamilj består av den ensamstående mamman Karen och hennes tre barn. De bor på ett farm mitt ute i ingenstans. En farm som definitivt sett bättre dagar. Vänner har hon några få, men det är svårt att ta sig från farmen och Lova känner sig ensam och besviken. Efter ett tag drabbas hon av riktig panik och får en väldigt märklig idé som hon hoppas ska göra att hon får byta värdfamilj.

Charlotta Lannebo har tidigare skrivit för yngre barn, vilket märks ibland under läsningen. Jag vill vara jordens medelpunkt känns snarare som en bok för åldern 12-15 än som en för Unga Vuxna. Inte för att språket skulle vara för enkelt, för tonen finns där, men för att innehållet är väldigt skissartat. Berättelsen i sig är spännande, men jag saknar mer problematisering av såväl Lovas situation, som agerande. Den spännande miljön hade också kunnat utnyttjas mer. Nu blir det tyvärr lite väl kortfattat och konstaterade och det är synd. Målgruppen både klarar och kräver mer komplexitet. Nu passar den bäst för den som går i år 6 eller 7.

Läs också:

Grattis till Malin Persson Giolito

När jag lyssnade till Malin Persson Giolito på helgens Crimetime var hon inte alls sugen på att skriva någon ny bok. Förhoppningsvis har humöret blivit bättre nu då hon tilldelats det nordiska kriminalromanpriset Glasnyckeln för sin bok Störst av allt. En bok från vardera Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island nomineras till priset och i år är det alltså det svenska bidraget som tog hem priset. Senast det hände var 2011 då Leif GW Persson vann med boken Den döende detektiven. Bland de andra nominerade märks Torkil Damhaug också han gäst på helgens Crimetime. Ännu ett skäl att läsa något av honom. Av Malin Persson Giolito har jag redan läst allt och jag hoppat att det snart kommer fler böcker att läsa.

Stort grattis Malin!

 

 

Foto: Viktor Fremling

 

Läs också:

« Older Entries