Tips för en kvinnosommar

Om du nu är en av de som antar Lina Kalmtegs utmaning och planerar att endast läsa böcker skrivna av kvinnor under sommaren 2015 finns här en lista för inspiration.

Curtis Sittenfeld — en författare du inte får missa. Senaste boken Systerland är bra, men jag tycker nog att Presidentens hustru är hennes bästa.

Chimamanda Ngozi Adichie — är en stor favorit, inte bara som författare utan som människa. Jag planerar att äntligen läsa hennes Americanah i sommar, men har du inte läst något av henne får du absolut inte missa En halv gul sol, som är en av de bästa böckerna jag läst.

Nina Bouraoui — jag vet att jag tjatat hål i huvudet på er om denna fantastiska författare, men det struntar jag i. Själv har jag läst Bouraouis böcker i total oordning, men kanske är Pojkflickan bäst att börja med. Min favorit är kanske Kärlekens geografi.

Silvia Avallone — debuterade med fantastiska Stål och i sommar tänker jag läsa hennes nya bok Marina Bellezza.

Maggie O’Farrell — är en favorit som jag inte läst något av på länge. I sommar tänker jag dock äntligen få tummen ur och läsa hennes Sommaren utan regn. Annars rekommenderar jag fantastiska Bara Alice (trots det vansinnigt missvisande omslaget).

Donna Tartt — har skrivit få böcker, men hennes Den hemliga historien är ett måste. Själv planerar jag att läsa Steglitsan i sommar. Äntligen.

Tina Thunander — passar den som vill ha välskriven sakprosa. Hennes reportagebok från Saudiarabien Resa i Sharialand är riktigt bra och jag har Doktor Nasser har ingen bil väntandes i hyllan.

 

Självklart finns det många fler. Vilka är dina favoritkvinnor när det kommer till litteratur?

 

Läs också:

Tre O på väg mot BINGO

På vårt kylskåp finns tre bingobrickor och vi kämpar hårt för att fylla dem. Alla kryss föregås av mycket taktik. Vad är egentligen bäst att kryssa efter varje lässtund (grabbarna O) eller varje utläst bok (yours truly)? Min Bingo-bricka hittar du här, grabbarna O:s finns här.

Så här ser det ut just nu.

  

Läs också:

Jag är försiktigt positiv

9780385756204

Uppföljare är på ett sätt underbara, men samtidigt gör de mig nervös. När jag nås av nyheten att David Levithan skrivit boken Another day, där Rhiannon berättar sin version av livet med en person, som egentligen inte är en person utan många. Nu är det ju David Levithan som skriver och det gör att jag blir lite mindre nervös. Ändå känns det som att magin med Jag, En skulle kunna förstöras om den ska vridas och vändas på en gång till.

Boken släpps 25 augusti och ja, jag kommer definitivt att läsa.

Läs också:

Sju dagar kvar att leva

13066967_O_1

Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva marknadsförs som berättelsen om en specifik fånge och hans sista dagar, men det är en bok om så mycket mer. Berättelsen om Vaughn Ross, mannen som gett boken dess titeln, mannen som har just sju dagar kvar att leva, är en gripande historia. Att mötet med den dödsdömde fången berörde Carina Bergfeldt är tydligt och lätt att förstå. Ross dömdes 2002 för två mord och har suttit fängslad i tio år, nio månader och tio dagar när de träffas och hans historia är allt för vanlig. Han menar att han är oskyldig och att morden på flickvännens syster och hennes medelålders kund begicks av någon annan.

Jag är glad över att Bergfeldt inte nöjer sig med att inte bara berätta Vaughn Ross historia, trots att det hade varit en bra bok bara det, utan vidgar perspektivet och gör Sju dagar kvar att leva till en helt lysande bok, som både informerar om och problematiserar dödsstraff. Det blir tydligt att det är en komplicerar fråga och mer än en gång tänker jag att det krävs en tro på himmel och helvete för att ens kunna tänka tanken att dödsstraff är rimligt. Det gäller att tro på den del av Bibeln som säger att vedergällning är okej. Att den som dödat ska straffas med döden och inte tänka så mycket på att ett av de tio budorden förbjuder en människa att döda en annan. Dessutom är det tydligt att en mördares död inte ger de anhöriga offret tillbaka.

När Vaughn Ross ska dö och offrens anhöriga ska bevittna det, kan de inte få sina familjemedlemmar tillbaka. Roger Birdsall, brodern till det ena offret, Douglas Birdsall, tycker ändå att det känns bra att Ross dör, då han mördat två människor vars liv blivit förkortat. Sorgen försvinner inte, men han slipper tänka på mördaren som en levande person, som kan göra saker som hans bror inte längre kan. Egentligen ville Roger Birdsall inte se sin brors mördare avrättas, men han bestämde sig ändå för att göra det. Kanske för att hans mamma, som verkligen ville se avrättningen, inte längre levde. Ännu en förlorare i denna historia alltså.

En annan familj som Bergfeldt skriver om miste en syster och en dotter. Systern drevs sedan dess av ett hat, som hade förstört livet både för henne och hennes familj, medan modern försökte förlåta och gå vidare. Det som står klart efter att ha läst Sju dagar kvar att leva är att hat aldrig leder till något bra. Hat förstör liv. Att sätta sitt liv på paus, för att du väntar på att den som mördat en anhörig ska död, är att låta honom styra inte bara den dödes liv, utan även de levandes.

Det finns många personer som berör mig i Bergfeldts bok. En av dem, en tysk kvinna, är gift med John Quintanilla, som avrättas bara några dagar innan Ross. De började brevväxla och blev förälskade. Självklart hävdar Quintanilla att han är oskyldig, vilket är ganska naturligt, men faktum är att jag vill tro honom. Det finns en del oklarheter, vilket inte är helt ovanligt. Många har suttit på death row och sedan frikänts.

Andra personer som har avrättningar som en del av vardagen är journalisten Mike Graczyk, som bevittnat mer än 350 stycken och fängelseprästen som varit med som stöd för riktigt många. Bergfeldt lyckas vara saklig, men berör ändå otroligt mycket. Hon låter mig som läsare bilda mig en egen uppfattning, men ger mig den information jag behöver för att göra det. Hon visar att det handlar om människor.

Jag lyssnade på Sju dagar kvar att leva och den funkade utmärkt som ljudbok. Karin Bergquists inläsning är mycket bra. Det som irriterar mig då jag läser är att jag inte får lika bra koll på namn, som jag får då jag läser en bok. Ändå gillar jag bättre att lyssna till sakprosa än skönlitteratur.

Sju dagar kvar att leva är en otroligt viktig bok. Jag var redan innan läsningen djupt imponerad av det Carina Bergfeldt åstadkommit som journalist och nu är min beundran för henne ännu större. Hon är viktig som journalist på Aftonbladet och hon är minst lika viktig som författare.

Titta gärna på programmet En bok, en författare där Carina Bergfeldt intervjuas om sin bok.

Läs också:

Topp tio från första halvan av 2015

Fanny gjorde Top Ten Tuseday igår, jag gör en Top Ten Wednesday idag, med de tio bästa böckerna hittills i år. Utan inbördes ordning, men riktigt bra allihop. Några titlar har vi gemensamt minsann.

We were liars, E. Lockhart. Riktigt bra ungdomsbok med ett grymt språk och klurigt innehåll.

Onanisterna, Patrik Lundberg. Mycket bra bok om vänskap och att våga vara sig själv, vem det nu är.

We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler. Frågan är om detta inte är årets bästa hittills. En fantastisk bok om en mycket ovanlig familj.

Jag ger dig solen, Jandy Nelson. Konstigt nog började jag läsa, kom inte in i den och slutade. Började några veckor senare och absolut älskade.

Ungdomsår, J M Coetzee. En otippad höjdare, som jag var väldigt skeptiskt till innan jag började, men älskade redan efter några sidor.

The Guts, Roddy Doyle. Det var helt fantastiskt att återse familjen Rabbitte och Barrytown igen.

Billy Lynn’s Long Halftime Walk, Ben Fountain. Bra om amerikansk soldat på hyllningsturné, innan kriget i Irak väntar igen.

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis. Nattsvart och gripande om det svåra i att vara sig själv om omgivningen inte tillåter det.

Den vita staden, Karolina Ramqvist. Riktigt, riktigt bra och verkligen snygg bok. Språket är löjligt bra.

Sju dagar kvar att leva, Carina Bergfeldt. Utläst igår och obloggad än så länge. Riktigt stark berättelse, som definitivt tar avstånd från dödsstraff, men ändå lyckas problematisera det amerikanska samhället där staten tillåts mörda.

Vilka är de bästa böckerna du läst hittills i år?

Läs också:

Sommarlov med Kulturkollo #juli

Som Carolina skriver är juli månaden då allt ska hinnas med. I år flyr vi iväg större delen av juli, trots att vi borde måla hus, bygga altan och anlägga gräsmatta. Eller just därför. Efter en mer än vanligt intensiv vår prioriterar vi tid ihop och för att den ska vara så rofylld som möjligt blir det också tid borta. De senaste åren har vi haft nöjet att tillbringa tid i Fuengirola, utanför Malaga, där svärföräldrarna har en lägenhet de snällt lånar ut. Det är juli för mig och i år blir det tre av veckorna i juli som endast innehåller sol, strand, böcker och lugn. Barnen gillar det, vi gillar det och det är bra för oss alla. Varje år tänker vi att vi ska göra en mängd utflykter, men det blir aldrig så. Faktiskt mår vi alla fyra bäst när vi gör så lite som möjligt. Så länge det är så, att tid tillsammans är bra tid, tänker jag att de stressiga perioderna får vara som de är. Värre hade varit om tid tillsammans inneburit konflikter, då hade vi verkligen fått se över vårt liv.

Mina största mål för juli i år är alltså att ta det lugnt, umgås med min familj och läsa så många böcker jag bara orkar. Visst finns det måsten även i år, då en ny lärobok ska påbörjas och en annan korrläsas, men det blir förhoppningsvis mycket tid över. Det där med att göra ingenting är något jag behöver träna på, men helt utan saker att göra kan jag inte vara.

Läsningen då?

Jag har redan gått ifrån min sommarlista, trots att ett par böcker på den har påbörjats. Kvalitet och kvantitet är det jag hoppas på.

Just nu plöjer jag Peter James, men snart hoppas jag hitta tillbaka till listan.

Läs också:

Att läsa det välbekanta

Omslagsbild-Peter-James

Jag har aldrig hamnat i en så här massiv lässvacka. Egentligen har den pågått mer än ett år, med undantag av några bra månader. När det inte ens funkade att läsa när ledigheten inletts blev jag lite orolig. Då hittade jag en bortglömd deckare av Peter James i min läsplatta och tänkte att en klassisk pusseldeckare om ett gäng poliser jag gillar, som utspelar sig i en stad jag också gillar, kanske kunde vara något för min på samma gång trötta och speedade hjärna. Jag hade rätt.

Död som du är Peter James sjätte bok om den sympatiske Roy Grace vid polisen i Brighton och Hove. Han är mitt inne i en massiv 40-årskris och hans kollega Glenn Branson påpekar gärna och ofta att 40 är lika med döden.

Det är under en nyårsnatt som en kvinna blir våldtagen på ett hotell i Brighton. Mördaren verkar mycket fascinerad av skor och tillvägagångssättet påminner väldigt mycket om Skomannens. Skomannen härjade i staden 1997, tio år tidigare och hann våldta och mörda flera kvinnor, innan han förde bort en ung kvinna som aldrig hittades. Roy Grace ansvarade för fallet då och han får uppdraget igen.

I nutiden är Roy Grace lycklig med Cleo och de väntar sitt första barn. I dåtiden var han gift med Sally, som inte riktigt kunde acceptera hans jobb och försvann spårlöst på hans 30-årsdag. Peter James knyter snyggt ihop såväl fall, som kärleksproblem i de olika tiderna och jag måste säga att Död som du är en av de bästa böckerna i serien. Balansen mellan yrkesliv och privatliv är bra och jag gillar hur vi får veta mer om Grace, samtidigt som utredningarna av brotten är riktigt spännande. Greppet att låta oss följa flera skumma figurer, som skulle kunna vara skyldiga är förvisso inte nytt, men i denna synnerligen välskrivna historia blir det mycket effektfullt.

Jag var tvungen att googla lite, då jag vet att jag läst om en stundande tv-serie. Det stämde att det redan 2012 avslöjades att böckerna skulle filmas för tv och ganska snart stod det också klart att Hugh Bonneville ska spela Grace, men ännu verkar det inte blivit någon tv-serie. Bonneville är fantastiskt sympatisk, men han är inte Grace, som beskrivs som en vältränad, blond herre med ögon som Paul Newman. Men utseendet är inte det viktiga, utan den genuint trevliga framställningen av snuten som alltid gör det han ska och mer därtill, men aldrig är otrevlig eller onödigt hård.

Jag läser raskt vidare i bok nummer sju och återkommer med fler berättelser från Brighton. Det känns som om flytet kanske kommer tillbaka ändå.

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #himmel

Six Feet Under starring Rachel Griffiths, Peter Krause, Michael C.Hall, Frances Conroy, Lauren Ambrose, Freddy Rodriguez, Mathew St. Patrick, Justina Machado, Jeremy Sisto and James Cromwell

Det första jag tänkte på när jag tänkte på dagens ord var konstigt nog tv-serien Six feet under, trots att det absolut är ganska så långsökt. Själva titeln avslöjar att det inte alls handlar om någon serie om himlen, utan om att läggas en bit under marken i en kista och visserligen kanske senare förflytta sig till den himmel som säkert är ganska trevlig att tro på. Dessutom finns det ju rejält med himmel på bilden jag hittade, som får illustrera inlägget.

Six feet under är en av mina favoritserier alla kategorier. Jag absolut älskade den skruvade humorn och de ännu mer skruvade karaktärerna. Döden är hela tiden närvarande, liken många och konflikterna inom och mellan karaktärerna minst sagt udda många gånger. Samtidigt är det en väldigt vardaglig och mänsklig serie mitt i det absurda och faktiskt en av de få serier jag sett där jag har svårt att hitta en favoritkaraktär, även om Peter Krauses rollfigur Nate Fischer ligger bra till.

Nu var det många år sedan jag såg serien. Kanske dags att se om några avsnitt en regnig dag i sommar. Det verkar ju bli gott om dem.

Läs också:

#sommarmedkulturkollo #deckare

IMG_0303

Just idag läser jag faktiskt en deckare, vilket är passande, då det är dagens hashtag i utmaningen sommarlov med kulturkollo. Efter att ha kämpat med alldeles för många böcker samtidigt, utan att riktigt få flyt i läsningen, testade jag en beprövad medicin mot lässvackor. Jag började läsa sjätte delen i en deckarserie där jag gillat de tidigare delarna skarpt, med undantag av bok fem, som visserligen var bra men alldeles för lång. Boken heter Död som du, är skriven av Peter James och handlar som vanligt om favoritpolisen Roy Grace och 234 sidor in är jag djupt inne i fallet med den fruktade Skomannen, som antingen börjat härja igen efter många år, eller fått en copy-cat. Jag gillar att få läsa om the Lanes och Palace Pier, är glad över att få veta mer om Grace och hans nya kärlek. De gamla ligger och väntar på att dyka upp igen, eller dödförklaras och jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på.

Egentligen är det lite absurt att koppla av med en vidrig deckare, där kvinnor blir våldtagna av en man som är skofetishist, men det här var precis vad jag behövde. Alla personer är bekanta, mallen är klar och jag kan läsa precis så snabbt som jag vill. Med lite bubbel och fredagsmys till blir det perfekt.

 

Läs också:

21 om O

Hittades hos Boktok73 och är precis vad jag mäktar med i bloggväg just nu.

Jag heter Linda
Jag är för tillfället  hemma i soffan
Jag är bra på  att vara effektiv och ta det superlugnt mellan rycken.
Jag tycker inte om  att städa.
Jag är dålig på  absolut alla bollsporter, men tittar gärna på fotboll och handboll.
Jag läser så mycket jag bara hinner.
Jag gillar när  solen skiner under lediga, varma sommardagar.
Jag sjunger mest i duschen och bilen numera.
Jag älskar  mina nära och kära och mitt hus.
Jag är inte speciellt bra på att koppla bort alla måsten.
Jag föredrar att somna sent och vakna sent, framför att lägga mig tidigt och vakna i ottan.
Jag tycker om jordgubbar och grädde.
Jag är beroende av böcker och ensamtid.
Jag har på mig jeans, svart top och svart långkofta.
Jag dricker inte öl, men gärna vin och vatten.
Jag lyssnar på ljudböcker och Sommar i P1.
Jag blir arg på folk som inte håller överenskommelser
Jag blir rädd av trånga utrymmen och böcker där barn far illa.
Jag önskar jag hade råd att resa mer.
Jag är pinsamt dålig på att säga nej.
Jag är uppväxt i Nödinge, i en kranskommun till Göteborg.

 

Vem är du?

Läs också:

« Older Entries