En bön för de stulna

9789100139315

Var inte vacker. Vackra flickor går det illa för. Många blir bortrövade. I Mexico är det bäst att vara en ful flicka. En bön för de stulna av Jennifer Clement är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez, som bor i en liten by utanför Acapulco. I byn finns bara kvinnorna kvar. Männen har för länge sedan sökt lyckan på annan plats. Pojkarna är på väg. Det finns ingen glamour så långt ögat kan nå, men faktiskt en hel del pengar. Då handlar det om knark och uppgörelser av olika slag. Något lyxliv är det aldrig tal om. Det är också knarkkartellens män som står för kidnappningarna. Flickor förs bort och om de någon gång kommer tillbaka är de skadade för livet.

Ladydi och hennes man är ensamma kvar. Pappan har lämnat dem för USA och ryktet säger att han har en ny familj där. Hans förra fru och dotter är helt utlämnade till varandra, för några pengar skickar han inte.

Det är en mörk verklighet Jennifer Clement målar upp och det är tyvärr ingenting hon diktat ihop. En bön för de stulna bygger på intervjuer hon gjort med de övergivna och kvinnorna i Mexico. Det handlar om sanna berättelser, men är en roman. En fruktansvärd och nattsvart roman om de som försöker leva ett liv i skuggan av knarkkartellerna. De som inte kan se någon ljusning, utan är fast i ett fattigt och liv där rädslan är ständigt närvarande.

Jag tyckte om En bön för de stulna, men hade önskat att den var längre. Clement väljer att berätta få detaljer och har ett distanserat sätt att berätta. Egentligen är det kanske bra. Det lätt konstaterande och neutrala tonläget gör det möjligt att läsa om det hemska utan att gå sönder. Jag skulle bara ha önskat någon form av hopp för Ladydi, men kanske är det krassa verkligheten sådan att det inte finns något hopp att skriva om. Det hjälper ingen om vi försöker hitta på ett sådant. Det hade dock varit intressant om Clement också skriver en mer dokumentär text som komplement.

 

Läs också:

Att läsa i maj

Nu börjar det bli dags att strukturera läsningen. Idag med en lista på böcker jag vill/ska/borde läsa i maj. Vi får se vad jag verkligen läser. Utvärderar i slutet av månaden.

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum, som Bokbubblarna ska diskutera.

Flickorna i parken av Lisa Jewell, för att den är ny och författaren bra.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand, för att den är fransk och titeln fantastisk.

Kartor av Nuruddin Farah, för att han kommer till Göteborg 13/5.

Liv efter liv av Kate Atkinson, för att det är hög tid.

Simma med de drunknade av Lars Mytting, nyköpt pocketbok.

Zombiefeber av Kristina Ohlsson, ska kontrolläsa innan ungarna ska läsa.

Broderier av Marjane Satrapi, som snart ska tillbaka till biblioteket.

Läs också:

Veckans ord på B: Mina svar

Dags för andra bokstaven och nya veckans ord. Fem ord att associera med böcker. Här kommer mina svar.

Veckans ord är:

begåvad

beundra

bov

bröllop

bur

 

Det finns många författare som är begåvade och som jag beundrar. Senast jag blev riktigt imponerad då jag läste en bok var då jag läste Tidsklyftan av Jeanette Winterson, som jag skrev om igår. Så himla begåvad hon är Winterson. Verkligen en författare att beundra.

Bovar finns det gott om i deckare, men jag glömmer i princip alltid bort dem. Boven i The Darkest Secret av Alex Marwood, som snart kommer på svenska, kommer dock stanna kvar länge.

Ett litterärt bröllop som jag vill lyfta fram är det mellan Gulla och Tomas i Kulla-Gullas myrtenkrona av Martha Sandwall-Bergström från 1951.

Det första jag kom att tänka på gällande ordet bur är boken Fågelburen av Lisa Jewell. Egentligen finns ingen faktisk bur, utan ett hus som blir till en bur eller till och med ett fängelse.

 

Läs också:

Veckans ord på B

B

Dags för andra bokstaven och nya veckans ord. Fem ord som du ska associera med böcker. Du kan använda fem ord till ett verk eller presentera upp till fem stycken dvs ett för varje ord. Eller varför inte presentera ett gäng författare som du förknippar med orden. Att blanda går självklart alldeles utmärkt. Inga krav på att namn eller verk börjar på någon speciell bokstav och inte heller något krav på att det är kvinnor som skrivit böckerna eller är huvudpersoner i dem. Så fri som en styrd utmaning kan bli alltså, förutom att jag tänker mig ett fokus på böcker och inte på kultur i allmänhet.

Veckans ord är:

begåvad

beundra

bov

bröllop

bur

 

Vilka böcker, författare eller annat litterärt förknippar du dessa ord med? Svara i en kommentar eller i din blogg. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

Läs också:

Böcker jag vill läsa

27158835

Har botaniserat lite på Goodreads och hittat några böcker jag ser fram emot.

Det var länge sedan jag läste något av Dorothy Koomson och om några dagar släpps When I was invisible. Låter som finfin sommarläsning.

I slutet av maj släpps David Levithans nya bok som han skrivit tillsammans med Nina LaCour. Den heter You know me well och handlar om Mark och Katie på Pride i San Francisco.

The Twelve days of Dash and Lily av David Levithan och Rachel Cohn är uppföljaren till Dash and Lily’s book of dares. Även om jag inte älskade den vill jag läsa vidare. Kommer i oktober.

Samma månad släpps Jay Ashers nya bok What light, som jag nog ska spara till jul då den handlar om en familj som har en julgransfarm.

 

 

Läs också:

Winterson gör Shakespeare-cover

9789146229827

För några månader sedan såg jag William Shakespeares En vintersaga med Kenneth Brannaghs Theatre Company på Bio Roy i Göteborg. Där spelade Brannagh själv kung Leontes av Sicilien, som snart ska bli tvåbarnsfar, men börjar tvivla på att barnet verkligen är hans. Hans hustru Hermione försöker göra allt för att övertyga honom, men misstanken att Polixenes, kung av Böhmen, istället är fadern har gnagt sig in i hans hjärna.

Jeanette Wintersons nya bok Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Den läste jag under helgen som var, eller snarare slukade. Jag föll pladask för Wintersons version och imponerades av såväl innehåll som språk. Extra roligt blir det när hon låter En vintersaga träda in, ibland med ett citat och någon gång genom att karaktärerna diskuterar Shakespeares pjäs som om de inte själva befann sig i en cover av densamma.

I Tidsklyftan är miljön London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

I Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

Tidsklyftan är en av de bästa böcker jag läst i år. Jag tycker mycket om det helt absurda som skapas när karaktärer som skapats i en tid, beter sig likadant i en annan tid. Leos sammanbrott får en annan dignitet, pengarna en annan betydelse och jag gillar hur galet vissa kombinationer blir. Det blir dock ännu mer obehagligt och tungt att läsa om alla starka känslor när de placeras i en modern miljö. Tidsklyftan är på många sätt jobbig att läsa, men det är verkligen värt smärtan.

Winterson är en riktigt skicklig författare och använder verkligen inte ett enda onödigt år. Däremot skulle jag rekommendera alla att läsa En vintersaga innan läsningen av Tidsklyftan. Visst finns det en resumé i inledningen, men läsningen blir så mycket mer mångfacetterad med båda perspektiven levande.

Missa inte vår konferens på Kulturkollo idag om just Tidsklyftan.

Läs också:

Min bästa Shakespeareupplevelse

I veckan ägnar vi oss åt William Shakespeare på Kulturkollo och självklart handlar veckans utmaning om just honom och hans verk. Jag vill ta er med på en resa ganska många år tillbaka i tiden till 1989 då Backa Teaters fantastiska lokal Bulten invigdes med en version av William Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Visst hade jag sett teaterpjäser förr, men inte någon som grep mig så totalt. Vi gick hela klassen och många var berörda. Extra bra var det att några av skådespelarna kom till vår skola i samband med föreställningen. Det blev teater på riktigt. Att det var Shakespeare var kanske inte det jag tänkte mest på, men jag blev nyfiken på att se mer teater. Gärna på Backa Teater.

Fortfarande är En midsommarnattsdröm en av mina favoritpjäser av Shakespeare. Den har allt en komedi ska ha som kärlek, förvecklingar och ett gäng roliga bikaraktärer. Och så finns Puck och det var Anders Ekborgs tolkning av honom som grep tag i mig mest. Musiken gjorde sitt till. Musiken som jag minns som fantastisk.

Jag saknar Bulten som nu blivit Lek- och busland. Lokalen var mäktig och djupet i scenen saknar motstycke. Nya Backa Teater är fortfarande en riktigt bra teater med fina lokaler, men de tar inte andan ur mig som Bulten gjorde. När älvdrottningen Titania skred in långt inifrån scenrummet blev effekten riktigt cool.

I några dagar till kan du se föreställningen på Öppet arkiv. Jag vågar inte riktigt, men har kikat på några scener. Bra, men filmad teater är svår och det märks att föreställningen har några år på nacken, trots att den då var före sin tid.

En midsommarnattsdröm ja, här kommer en annan version:

 

 

Läs också:

Mitt första möte med Cees Nooteboom

nooteboom_en_sang_om_sken_och_vara_omslag_inb

En sång om sken och vara är en kortroman som ursprungligen gavs ut 1981 och2015 kom  i översättning av Per Holmer. Den fick följa med till Amsterdam, då Nooteboom kändes som ett lämpligt sällskap. Varje år hörs hans namn när kandidater till Nobelpriset diskuteras och kanske är han en framtida pristagare. Klart är att hans stil påminner mycket om till exempel Patrick Modiano, men frågan är om det är en fördel eller en nackdel. Spontant känns En sång om sken och vara som en typisk pristagarbok, intellektuell, svårtolkad och stillsam.

Vi får träffa författaren och den andre författaren. De träffas på en kollegas begravning och berättaren konstaterar att det är en av de få saker holländska författare kan göra för varandra är att dyka upp när livet tar slut. Författaren, som ändå får ses som vår huvudperson, gillar egentligen inte den andre författaren, eller så är han bara avundsjuk. Den andre producerar nämligen böcker på löpande band och trots att det kanske är finare att skriva lite, är det ekonomiskt lyckosamt att skriva mycket.

Parallellt med mötet med de två författarna få vi stiga in i den förste författarens blivande roman och vara med när han kämpar med sina karaktärer. Inledningsvis är de anonyma och kallas doktorn och översten, men senare blir det mer och mer likt riktiga människor och det märks att författaren får en fördjupad relation med dem. Översten är väl mest lik honom själv, lite bitter på livet, medan doktorn är mer lyckosam och snart kan presentera sin tilltänkta hustru för översten.

En sång om sken och vara passade mig inte alls inledningsvis. Jag hade svårt för Nootebooms distanserade sätt att förhålla sig till sina karaktärer. Jag gillade dock idén att låta författaren och hans karaktärer tillsammans bilda en historia. Ju längre berättelsen pågår, desto mer fascinerande blir den. Inte tillräckligt för att jag ska känna att jag vill kasta mig över fler böcker av Cees Nooteboom, men tillräckligt för att jag ska vara glad att ha läst något av honom. Det är lite för mycket yta och för lite substans för min smak. Snyggt, ibland till och med imponerande, men ganska ointressant. Nu har jag visserligen hört att Nooteboom är en ganska ojämn författare och kanske har jag läst helt fel bok. Det må så vara. Fler böcker kommer inte att prioriteras, det finns andra författare som tilltalar mig mer.  Däremot är det alltid trevligt att ha läst Nobelpristagare och med tanke på hur ofta pristagarna är män från Europa kan Nooteboom mycket väl bli en framtida sådan.

 

Läs också:

En smakbit från en stark ungdomsroman

29698077_O_1

 

Igår var det världsbokdagen och jag tillbringade en del av den i en fantastisk bokhandel i Amsterdam. Under en intensiv helg har det inte blivit jättemycket läst, men under dagens resor har jag ägnat mig åt Jag lever, tror jag av Christine Lundgren, som är en mycket stark bok om Kim, vars bästa vän Moa dör några månader innan studenten. En del paralleller till Lisa Bjärbos Djupa romen det finns helt klart plats för båda böckerna. Just osäkerheten om huruvida döden var avsiktlig eller inte förenar de två böckerna, liksom sorgen och de desperata försöken att leva vidare trots allt.

Jag bjuder på en smakbit, efter uppmaning från bloggen Flukten fra virkeligheten.

Så här beskrivs sorgen på s.32:

”Hur kan dagarna bara fortsätta att gå? Varför stannar inte världen? Märker den inte att Moa inte längre finns? Världen borde börja se sig om efter henne och upptäcka att hon är borta.

”Var är Moa?” skulle Världen förskräckt utropa, innan den börjar springa runt och leta i alla hörn.

Sedan skulle Världen inse att Moa inte gick att hitta någonstans och då skulle den sätta sig ner och gråta tillsammans med oss andra.”

 

Än så länge är Jag lever, tror jag en väldigt fin skildring av den svartaste sorg. Jag återkommer med mer tankar när jag läst färdigt.

Läs också:

« Older Entries