Kanonkalendern del 8

8

När jag började fundera över vilka böcker jag skulle ta med bland mina decemberfavoriter, var det självklart att någonting av Bodil Malmsten skulle finnas med. Vilken av hennes böcker det skulle bli var svårare, men det gäller att försöka maximera sina val och då är samlingsvolymer bra att satsa på. Bok nummer åtta blir därför Loggböckerna 2005-2013. Egentligen är originalutgåvorna mycket vackrare, men att få dem alla i en volym ger verkligen valuta för pengarna. Många ord per krona så att säga.

Bodil Malmsten skriver om allt och inget. De första loggböckerna utspelar sig i hennes hus i Finistère och kanske är det de jag tycker bäst om. Därefter flyttar hon till en lägenhet i en stad och sedan hem till Stockholm. Jag brukar inte tycka om att läsa dagböcker, men Malmstens små betraktelser är så otroligt charmiga och inte sällan tänkvärda.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 7

7

Vi förflyttar oss idag till Irland och den fiktiva stadsdelen Barrytown, i The Northside, den delen av Dublin som ligger norr om floden Liffey. Vi träffar familjen Rabbitte i tre böcker, som utspelar sig i slutet av 80-talet i ett ruffigt Dublin, långt från EU-bidrag oh högkonjuktur. The Barrytown trilogy kom ut i en samlingsvolym 1992, men var för sig några år tidigare.

barrytownDe tre böckerna hänger löst samman och den första boken är kanske också den mest kända. Eller i alla fall filmatiseringen av boken, vars musik blev enormt populär. Boken The Commitments är skriven av Roddy Doyle och kom ut 1987. Filmen, med Andrew Strong i huvudrollen, hade premiär 1991. Det är Jimmy Rabbitte Jr som är den familjemedlem som står i fokus i trilogins första bok. Han är manager för bandet the Commitments och den som håller i audutions. Filmen är bra. Faktiskt jättebra. Boken är självklart ännu bättre och faktiskt en helt annan grej. Det roliga är att Doyle skriver på dialekt och det går nästan att höra personernas röster i huvudet under läsningen. Dessutom är innehållet en härlig kombination av det svarta och det otroligt roliga.

Andra boken i trilogin heter The Snapper och handlar om hur Jimmys syster Sharon blir gravid och vägrar avslöja vem fadern är. Här spelar pappan Jimmy Rabbitte Sr en stor roll och i filmatiseringen spelas han på ett helt fantastiskt sätt av Colm Meaney. Sista delen heter The Van och här har just pappa Rabbitte huvudrollen. Det är kanske min favorit av de tre och ett av de finaste porträtt av vänskap jag läst.

Språket är vad som gör böckerna om Barrytown så fantastiska. Roddy Doyle har en fantastisk förmåga att skriva trovärdig dialog och hans sätt att blanda alla tänkbara känslor är något få behärskar. Förra året läste jag fortsättningen om familjen Rabbitte, The Guts, där Jimmy Rabbitte Jr hunnit fylla 47 år. En riktigt bra fortsättning.

The Barrytown Trilogy får representera min förkärlek för humoristisk ladlit från de brittiska öarna. Jag har läst den minst 20 gånger och blir sugen på en omläsning. Att läsa om riktiga favoriter är som att återse gamla vänner. Jag vill gärna återse familjen Rabbitte. Här finns dessutom 10 saker böckerna lärt oss.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 6

6

Ibland behöver jag och kanske vi alla, läsa böcker som faktiskt berättar om ett samhälle som är obehagligt och som finns på riktigt. När det kommer till sakprosa har jag favoriter som Niklas Orrenius, Tina Thunander, Lena Sundström, Gellert Tamas och Elisabeth 9789100132965Åsbrink, som alla skriver bra och viktiga böcker. En av de sakprosaböcker jag tycker är kanske viktigast och bäst är dock skriven av Katarina Wennstam och heter Flickan och skulden. Boken kom ut för första gången 2012 och kom ut i en ny, reviderad utgåva 2012. Den ger en smärtsamt klar bilder över hur mycket vi har kvar innan vi har ett jämlikt och jämställt samhälle när det handlar om sexualitet. Vi är många gånger så fixerad vid vad flickan gör för att bli våldtagen och vad hon borde förändra, istället för att fördöma våldtäkten i sig och våldtäkten som handling. Rättssystemet bygger på att studera minsta lilla detalj som handlar om flickan, medan pojken kommer undan med den ena ursäkten dummaren än den andra. Flickan och skulden är en bok som absolut alla borde läsa. Det är en viktig och angelägen bok.

Även fortsättningen En riktig våldtäktsman är viktig, för att motverka bilden av våldtäktsmannen som någon som tillhör ”de andra” och som är genuint ond. En våldtäktsman kan vara en helt ”vanlig” kille och det är då många tar hans parti, snarare än flickans. Det är flickan som får stå där med skammen och skulden. Detta utreder Katarina Wennstam ännu mer i Flickan och skammen, som kom ut tidigare i år.

Läs också:

Kanonkalendern del 5

5
Det är vansinnigt svårt att välja ut endast ett fåtal böcker, när det finns så många som är bra. Jag tycker mycket om Mrs Dalloway av Virginia Woolf, men kanske ännu mer om Timmarna av Michael Cunningham som är det närmaste en fulländad bok kan komma. Självklart blir läsningen ännu bättre om böckerna samläses och därför kanske det blir lite fusk idag med dubbla titlar. Märk väl att det i första hand är Timmarna jag tipsar om, men läsningen får en annan dimension om man läst Mrs Dalloway. Ännu bättre blir det kanske om du ser Life in squares om Bloomsburygruppen.

Cunningham älskar Mrs Dalloway och har läst boken om och om igen. Det märks när du läser Timmarna, där Virginia Woolfs historia binds samman med historien om en olycklig hemmafru och en konstnär 154652_1545768428-jpg_150som är döende i AIDS. Det finns en Mrs Dalloway för varje tid och det blir så tydligt.

Timmarna har också blivit film. En fantastisk film med bland andra Julianne Moore, Meryl Streep och Nicole Kidman, som fick en Oscar för sitt rollporträtt av Virginia Woolf . Det kanske verkar omöjligt, men boken är ännu bättre. Så välskriven och så välkomponerad. Jag har läst annat av Cunningham, som tyvärr inte alls når samma klass, även om det är bra böcker. Det här är nämligen ett litet mästerverk och den får representera korta, sparsmakade och vackra böcker, som är något av en favoritgenre för mig. Det behövs inte många ord, om orden är perfekta.

Läs också:

Kanonkalendern del 4

4

Lyrik måste självklart finnas med bland kanonböckerna och jag väljer en ganska ny diktsamling, som jag tycker mycket om. Inte tillräckligt gammal för att räknas till någon kanon kanske, men en bok som alla borde läsa. Jag tänker på Teaching my mother how to give birth av Warsan Shire från 2013. På svenska heter den Lära min mor att föda och det var både lättare och svårare att läsa hennes dikter på svenska. Orden är så brutala och kommer så nära.

Shire skriver mycket om flykt och längtan efter ett hem. Hon sätter ord på den rädsla som många känner och gör det så precist. Den flykt hon beskriver är mångas verklighet. Barn som dör på havet och föräldrar som inte hade något annat alternativ än att ta med dem på en överfull båt. Även om havet är livsfarligt är det värre att vara kvar.

No one leaves home, unless home is the mouth of a shark

Det är en rad som fastnat. Smaka på orden. Desperationen står där så tydligt i dessa få stavelser. Warsan Shires dikter är smärtsamma att läsa och så otroligt viktiga.

Läs också:

Kanonkalendern del 3

3

Det finns en bok, eller rättare sagt en bokserie som jag återkommer till om och om igen. Det är Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Inledningsstycken om staden är så vackert:

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.[…]Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

Och så:

Pojken drömde. Staden väntade.

Sedan sätter berättelsen om Henning igång. I första boken är det han, hans vän Tummen och hans kärlek Lotten som stor i centrum. Senare hans barn, barnbarn och alla många andra i ett myllrande persongalleri. Ibland längtar jag efter att läsa något som berör, en bok som är som en gammal vän, då läser jag Mina drömmars stad. Varje gång upptäcker jag något nytt och återupplever det jag redan upptäckt. Jag tröttnar aldrig.

Läs också:

Kanonkalendern del 2

2

Dags för månadens andra bok, en bok som jag tycker är helt fantastiskt bra, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Egentligen kunde jag tagit vilken som av hennes böcker, men det här är den första jag läste och en bok som jag lärde mig mycket av. Visst visste jag att Biafra funnits, men jag visste väldigt lite om vad som egentligen hände i landet som var självständigt under en väldigt begränsad period. Och ja, jag vet att det är en skönlitterär bok, men även skönlitteratur kan vara lärorik.

För mig är 9789100118679_200x_en-halv-gul-sol_pocketChimamanda Ngozi Adichie en av de viktigaste unga författarna just nu. Världen behöver smarta, frispråkiga författare och hon är just en sådan. Hon inte bara skriver bra, utan sprider också kunskap och åsikter som många behöver höra. Jag minns då jag lyssnade på henne i Göteborg inför premiären av filmatisering av En halv gul sol på Göteborgs Internationella Filmfestival. Då hade hennes bok We should all be feminists just kommit ut och det fanns en del upprörda herrar i publiken. Hon ägde dem totalt och det var härligt att bevittna.

För att vi etnocentriska européer ska börja bry oss om den värld som finns bortom oss behövs författare som kan nå oss med sina historier. Chimamanda Ngozi Adichie är en sådan författare och jag hoppas att det snart är dags för en ny bok.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 1

1

Dags för första luckan i denna kanonkalender som kommer att innehålla inte 24, utan faktiskt 31 kanonböcker. Uttalet är valfritt, de är kanske i första hand kanOnböcker, eftersom jag inte riktigt gillar det där med en litterär kanon, men visst kan de också vara kAnonböcker.

Först ut är en stor favorit och en riktig klassiker, nämligen Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Lagerlöfs debutbok utkom 1891, men redan året innan vann hon ett pris i tidningen Idun för de första fem kapitlen. Inledningsmeningen ”Äntligen stod prästen i predikstolen” är klassisk och historien om prästen som super bort sin tjänst och istället får leva som en av kavaljererna på Ekeby är en många borde läsa.

Jag läste Gösta Berlings saga på universitetet och blev helt överväldigad. Kombinationen av realism och saga gör att den liknar få andra böcker i litteraturhistorien. Tyvärr avfärdas Lagerlöf ofta som sagotant och det är riktigt nedlåtande och förminskande. Mycket är oväntat modernt och riktigt läskigt, som avsnittet där djävulen dyker upp hos kavaljererna och vi förstår, eller i alla fall anar, avtalet med honom.

 

Läs också:

Ett trevligt samtal

Ibland måste man göra saker som känns lite småläskiga. För ett par veckor sedan föreläste jag inför en massa engelsklärare och var sjukt nervös. I förrgår fick jag både återkoppling från deltagarnas utvärdering och ett mail med frågor från en av dem. Resultatet var över förväntan, även om jag själv redan precis efter föreläsningen kände att vissa saker kunde förbättras.

Idag var det dags igen, inte för någon föreläsning, men för något jag inte gjort förut. Jessica Schiefauer gästade skolan och hon ville ha en samtalspartner. Eftersom jag läst hennes böcker blev jag tillfrågad och den spontana tanken ”inte ska väl jag” blev istället ett lika spontant ”men självklart”. Det är jag glad för. Inför fler elever än jag är van vid samtalade vi om böcker och skrivande i ett samtal som blev både naturligt och trevligt. Väldigt roligt.

Ofta när jag sitter och lyssnar på samtal eller seminarier haar jag tänkt på att faktiskt vara den som samtalar med olika författare, men slagit bort det för det där dumma ”inte ska väl jag”. Idag gjorde jag det och faktiskt kände jag att det är något jag gärna gör igen. I alla fall med författare som är lika trevliga och generösa som Jessica Schiefauer. Det var riktigt roligt att själv få ställa frågorna och putta samtalet i den riktning som kändes givande för mig, istället för att vara en passiv (om än bloggande) åskådare.

Ikväll är det Elin Boardy som samtalar med Jessica Schiefauer på Lerums Bibliotek kl 19.00. Det blir säkert minst lika bra och trevligt.

Läs också:

31 kanonböcker i december

kanon

Årets decembertema blir kanonböcker. Det kan läsas som kanOnböcker eller kAnonböcker. Oavsett är det böcker jag tycker att ”alla” borde läsa. Några är riktiga klassiker, medan andra är personliga favoriter från de senaste åren. Gemensamt för dem är att de verkligen berört mig. Riktigt bra böcker helt enkelt. Gamla, nya, tjocka och tunna. Imorgon är det dags för första boken.

Läs också:

« Older Entries