Det skulle kunna vara så …

… att Peter Englund presenterar årets nobelpristagare i litteratur på torsdag, men jag skulle tippa på att det dröjer någon vecka till och det gör även spelbolagen, då det går att satsa pengar på vem som får Nobelpriset i litteratur fram tills på söndag. Som vanligt är jag förväntansfull. Som vanligt har jag inte läst böcker av så många tänkbara kandidater som jag planerat. Som vanligt tänker jag att jag ska läsa pristagaren. Som vanligt kommer jag troligen att glömma det lika snabbt. Jag hoppas på Afrika i år och kanske allra mest på Assia Djebar, trea på Ladbrokes bettinglista just nu. En viktig författare, med en unik röst. Får hon det inte, så önskar jag att det blir Nawal El Saadawi. Inte för att jag läst mycket av henne, för jag har bara läst en halv bok, men för att hennes röst behövs. Ladbrokes säger Haruki Murakami, som de brukar vid den här tiden på året, men snart kommer det att börja röra sig. Ngũgĩ wa Thiong’o är god tvåa och han får gärna vinna. Unibet placeras samma herrar i topp, men har Ismail Kadaré som trea. Förra året blev det tydligt att det var Alice Munros år, då hennes odds rasade några dagar innan avslöjandet.

Tyvärr är det så att Englund må tala hur mycket som helst om att kön inte har betydelse, men jag ser det som osannolikt att en kvinna skulle få priset två år i rad. Därmed inte sagt att jag mer än gärna vill ha fel. Det handlar inte om kön för mig heller, men om att den som vinner nobelpriset ska berätta historier som fler behöver ta del av, som handlar om de människor som själva inte har möjlighet att skriva och berätta sin historia.

Vem önskar du får Nobelpriset i år?

nobel

Läs också:

Böcker jag insett att jag vill läsa

Jag måste göra en lista för att komma ihåg alla de böcker jag stött på under Bokmässan och kommit på att jag vill läsa. Risken är annars att jag glömmer bort dem.

Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Ett styck signerat exemplar inköpt efter det här seminariet.

Blod rödare än rött av Arkan Asaad. Köpte signerat exemplar efter det här seminariet.

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne. Var med på samma seminarium som Asaad, men jag fastnade med den senare och hann inte införskaffa Heltnes bok. Vill dock läsa.

Till flickorna i sjön och/eller Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson, efter ett fantastiskt seminarium. Debuten finns i hyllan.

Glupahungern och/eller I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren, efter samma seminarium, som kan ha varit mässans bästa.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, då hon fascinerar mig. Det verkar dock vara en mycket komplex bok, som får vänta tills jag har mer tid.

Fallen ur tiden av David Grossman. En författare jag inte lyssnade till, men vars böcker klappades mycket på.

Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, inte så mycket för seminariet, som för att hon är briljant.

Nattbarn av Hanna Gustavsson, pga köpte signerat exemplar och vill läsa mer serier. Detsamma gäller Det som händer i skogen av Hilda-Maria Sandgren.

Etthundramil av Jojo Moyes, som känns som en perfekt höstmysbok. Liksom Vi av David Nicholls, som visserligen verkar lite mörkare.

Plan B av Jonathan Tropper känns också som en perfekt höstbok.

Efter den massiva marknadsföringen på Bokmässan kan jag inte heller missa Britt-Marie var här av Fredrik Backman.

Jag är också sugen på Maria Nygrens nya Miriam om natten.

Hösten är räddad, minst sagt. Synd att det inte går att få betalt läslov några veckor.

 

 

Läs också:

En kvinna bakom masken

För många är seminariet med Siri Hustvedt mässans höjdpunkt och ja, hon är en gigant, men jag är kluven till hennes författarskap. I sista sekund slinker jag ändå in i K2 denna söndag.

Nya boken Den lysande världenhandlar om Harriet, en gigantisk kvinna, som kallar sig Harry och som har ett minst sagt komplicerat förhållande till sig själv. Ibland går hon så långt att hon kallar sig själv för ett monster. Människor ser henne också olika sätt, vilket också framgår i boken. Berättarna förflyttar oss från röst till röst och Hustvedt vill att olika röster ska få rum, inte bara utanför Harry, utan också inom henne. Att skriva med olika röster var nytt för Hustvedt, som berättar om hur spännande det var att få använda flera olika berättare. Favoriten var Bruno, Harrys älskare, som egentligen är en rätt otrevlig och till och med sexistisk man.

Harry är konstnär, men hennes konst väcker inte så mycket uppmärksamhet och ger inte så mycket pengar. Hennes man, som nu är död, var konsthandlare och elaka röster säger att han är det enda skälet till att hon fått ut sin konst alls. Att kvinnor förminskas som konstnärer eller tänkare är allt för vanligt i historien och Hustvedt tar upp exemplet med Simone de Beauvoir och hur hon förminskats i förhållande till sin man Jean-Paul Sartre. Enligt Hustvedt har vissa av de Beauvoirs filosofiska texter tagits ifrån henne och blivit en del av hennes makes produktion, trots att det är hon som står bakom dem. Harry själv blir inte uppskattad förrän efter sin död och även de Beauvoir har fått en del upprättelse efter sin död. Tragiskt på många sätt att det ska dröja så länge. Jag tänker också på Hustvedt själv, som från början var “Paul Austers fru” och kanske fortfarande är i vissa kretsar. För mig har Paul Auster mer och mer blivit “Siri Hustvedts man”, då han lämnat mitt liv och hon snarare är på väg in.

Tre män inom konstvärlden, tre offer, tre masker, spelar en stor roll i boken och för Harrys konst. Hon använder tre alteregon, för att se vad det gör med uppfattningen om hennes konst. Den ena mannen är färgad och homosexuell, vilket väcker fördomar, en av männen menar att verken egentligen är hans egna. Ett intressant experiment helt klart och säkerligen ger det en intressant diskussion kring vilka fördomar som styr hur vi ser på världen. Harry hoppas att användandet av masker ska göra henne känd och uppskattad och att hon efter att experimentet avslöjas ska bli mer ansedd. Så blir det inte.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om Den lysande världen. Jag får lite “Carol Shields-vibbar” och jag gillar idén att låta olika röster beskriva samma person. Det låter dock som att den kräver sin läsare och där är jag inte nu. Klart är att jag fascineras av Siri Hustvedt. Hon är smart, vältalig och underhållande. Jag tror dock att jag skulle ha uppskattat seminariet mer om jag läst boken. Jag blir inte helt såld, som jag blev då Elin Olofsson och Andrea Lundberg talade om sina nya böcker. Fascinerad, men inte övertygad.

IMG_2473.JPG

Läs också:

Att skriva sitt landskap

Till flickorna i Sjön är Elin Olofssons andra bok, som utspelar sig i en liten, fiktiv stad, som lånat mycket från Östersund. Den handlar om Helena som förlorar sitt jobb och får ett nytt som städare på sjukhuset. Där dyker en person från hennes hemby i en sjukhussäng och det leder till att hon behöver ge sig tillbaka till sin hemby.

De som bor kvar blir ofta sedda som de som misslyckats, som inte kommit vidare. Det är viktigt för henne att visa att det finns saker att vända tillbaka till, inte bara ett ställe att undvika. Byn som kraftkälla är ett tema i både hennes bok och Andrea Lundgrens nya bok Glupahungern. Den utspelar sig i ett lite samhälle nära Luleälven. I skogen finns ett tjärn och kring det skapar Lundgren en egen skapelsemyt, något hon ville ge sin hembygd.

Liksom Carol Rifka Brunt talade om tavlan i Låt vargarna komma som en egen karaktär, blir tjärnen något som får en egen historia. Även kontrasterna mellan byn och den närmaste staden är viktig i båda böckerna. Faktiskt finns också ett betydelsefullt vattendrag i Olofssons nya bok, en sjö som utövar en slags makt över huvudpersonen Helena. Hon står där och grubblar nätterna igenom ibland och sjön ger också svalka. Tankarna kan i alla fall kylas ner, även om kroppen kanske inte gör det. Sjön har också en tragisk historia, då kvinnor under historien tagit sitt liv i just den här sjön på grund av oönskade graviditeter. Det finns ett hot i sjön, inte bara det soliga och fina som syns en fin sommardag. Dubbelheten i naturen är ett tema även i Glupahunger.

Vari ligger fascinationen i att skildra det lilla samhället, undrar Yukiko Duke. Olofsson talar om det begränsade rummet och hur det ger en chans att skapa karaktärer i förhållande till varandra. Släkten finns nära och alla tror att de vet allt om alla, inte alltid genom vad de själva gjort, utan också vad deras släktingar gjort tidigare. Karaktärerna definieras av varandra. Olofsson känner också att det är viktigt att småbyarnas historier får en del i den svenska litteraturen.

Även för Lundberg var det viktigt att kvinnorna i Norrbotten fick ta plats. I boken finns tre generationer kvinnor, som alla arbetar hårt. Det finns så många historier som man aldrig har hört, för att ingen har frågat om dem, säger Lundgren. Hon berättar vidare att hon gjort mycket research inför skrivandet och hur språket blev en viktig del av skrivandet. Dialekter som saknar ord för abstrakta ord som känslor, då dessa ord inte behövdes. Man talade inte om känslor, säger Lundgren, de skalade potatis istället. Då människorna var så tysta, fick naturen ta plats i boken istället.

Varför får landsbygden ta plats just nu?, frågar Duke och Olofsson tror att det är en naturlig följd av att så mycket skrivits om städer, Stockholm i synnerhet. Alla liv kan inte levas på Kungsholmen, säger hon, utan andra platser måste beskrivas. Var finns det platser att hämta intressanta bilder från, undrar Lundgren och påpekar att hon själv inte hittat några sådana just i Stockholm.

På gott ont finns det en tydlig flock i en liten by och om man, som Helena i Olofssons bok, straffar ut sig, så finns det kanske ingen väg tillbaka. Det finns en dubbelhet i ett litet sammanhang, det är skönt att höra till, men det är också otroligt svårt att skriva om sin roll. Formen finns redan, utifrån den familj och släkt man tillhör.

Att skriva om en liten by medför också att många tror att författarna skriver om verkliga personer. Så länge jag blir kontaktad av folk som känner igen personer och det är olika personer de nämner, känns det bra, säger Olofsson. Lundberg berättar också om hur hennes bok nått de som annars inte läser, men att de ibland har svårt att se att det är fiktion. Någon hade till och med hört av sig till Olofsson, för att få kontakt med en av männen i hennes bok, men det var en helt fiktiv person, som självklart inte gick att dejta.

Att skriva den andra boken var svårt och nästan lite läskigt, säger Olofsson. Att veta att det finns en publik och att de kanske inte tycker lika mycket om den andra boken som den första. Även Lundgren tyckte att det var svårt att skriva tvåan, men hade bestämt sig för att inte stressa fram den. Och visst måste det vara annorlunda att ge ut en debut och en uppföljare. Jag har ännu inte läst någon bok av dessa böcker, men är definitivt sugen på att göra det. Ännu mer efter att ha lyssnat till dem. Två inspirerande unga författare, som berättar historier åt de som inte själva kan göra det.

Lundgren berättade om hur Glupahungern kom till henne så plötsligt, då hon redigerade sin första bok. Hon skrev 140 sidor på två veckor, men sedan fick den vila i ett år. Olofssons skrivprocess började med Helena och det övergrepp hon utsatts kvar, en historia hon kände sig skyldig att berätta. Hon talar också om ett ögonblick på en fest då hon var tonåring och några äldre killar pratade om en annan tjej, som man kunde åka till om man ville knulla, för hon ställde upp på vad som helst. Till flickorna i sjön är en bok till alla dessa flickor, som andra tycker sig kunna utnyttja.

För mig blev detta seminarium, som jag hamnade på av en slump, en av höjdpunkterna på årets Bokmässa.

IMG_2471.JPG

Läs också:

Piratdrömmar

Ett seminarium med Elin Boardy och Amanda Svensson, två författare jag tycker om. De har skrivit två på ytan olika romaner, men Yukiko Duke lyfter fram likheter. Det är två koncentrerade dramer, som utspelas på en snäv och begränsad plats. På en folkhögskola och på en piratkrok. Två egna samhällen med egna hierarkier och egna regler. Starka strukturer och regler finns i alla grupperingar, även i de som egentligen säger sig skita i allt. Då gäller det att skita i allt på rätt
sätt.

Mary Jones är en person som inte finns med i Skattkammarön men i Elin Boardys roman är det hon som berättar historien ur sitt perspektiv. Jag har ännu inte läst, trots att jag tyckt så mycket om Boardys tidigare böcker. Jag är dock säker på att jag kommer att tycka om den.

Att jag ville lyssna på Amanda Svensson handlar dels om att jag tyckte om hennes Hey Dolly och igår lyssnade jag på Allt vi säger är sant där hennes nya bok Allt det där jag sa till dig var sant stod i centrum. Den verkar helt klart riktigt bra, men jag hade inte förrän idag förstått att det fanns ett pirattema.

Huvudpersonen i Svenssons bok drömmer om att vara fri som en pirat. Att kunna färdas vart som helst och slippa följa regler. Huvudpersonen i Boardys bok befinner sig mest i ett kök, men också på resa. Det handlar också om skrivande och hur det också är ett sätt att finna frihet.

Kärleken, den första, är också ett gemensamt tema i de två böckerna. Svensson talar om skulden och skammen som uppkommer då ett kärleksförhållande är destruktivt. Även Boardys Mary blir utnyttjad av en man, en pirat som också finns med i originalberättelsen, men hittar sedan kärleken hos en ung kvinna. De diskuterar det problematiska att faktiskt bli kär i någon, som visar sig vara ett riktigt svin. Det kan vara svårt att hantera och ett skäl till att själv känna sig medskyldig.

Att karaktärer “får egna liv” diskuteras och liksom Boardy är jag skeptisk till uttalandet. Jag tror att hon och Svensson har rätt i att det handlar om att ha skrivit sig fram till det som är sant för boken och att skrivandet kan öppna delar av fantasin, som de kanske inte visste vad de hade. Men så är jag inte författare å andra sidan. I alla fall inte av skönlitteratur.

Det är fascinerande att det går att samtala kring gemensamma teman i helt olika böcker. Det visar på ett sätt litteraturens universella funktion. Två bra böcker av två bra författare presenteras på ett annorlunda sätt och det gillar jag. Alla övergångar är inte så smidiga, vilket Svensson påpekar, men samtalet är ändå intressant. Bäst är det när de diskuterar skrivande och möts i det. Avslappnat, intressant och roligt.

Under läsningen får jag smyga ut. Jag har en intervju att göra, som kommer att dyka upp på Kulturkollo.

IMG_2461.JPG

Läs också:

Varifrån kommer ondskan?

Krocken klockan 13 vanns av Christoffer Carlsson och Caroline Eriksson, kriminologen och socialpsykologen, som också är författare, i ett seminarium modererat av Maria Neij. Dels för att det verkade intressant självklart, men också för att jag behövde göra en snabb förflyttning och inte hann till salarna längre bort.

Båda författarna kommer nu ut med böcker, självklart då de finns på mässan. Caroline Eriksson skriver en serie som heter Svenska mord, spänningsromaner med verklighetsbakgrund. Djävulen hjälpte mig handlar om Yngsjömorden och nya Inga gudar jämte mig har just kommit ut. Den handlar om Sillbodalsmorden och utspelar sig under andra halvan av 1800-talet.

Christoffer Carlsson menar att han nu behöver skämskudde för sina två första böcker Fallet Vincent Franke och Den enögda kaninen och det tycker jag absolut inte behövs. Det är bra böcker, men kanske är nya serien bättre. Jag har ännu inte läst nya boken Den fallande detektiven, men helt klart är Den osynlige mannen från Salem mycket bra och jag ser fram emot att återse Leo Junker.

Varför begår människor onda handlingar? Begreppet ondska är svårt att definiera, säger Eriksson och påpekar att religionen definierat en del av ondskan och synden. Kanske är man besatt av en demon, eller så finns det gener och ärftlighet involverat, alltså att ondskan finns inom vissa människor. Eller så är det så att omständigheterna gör att vissa begår onda handlingar, vilket är den skola som Eriksson tror på mest.

Carlsson påpekar att svaret riskerar att bli banalt och fortsätter med att säga att ondska är något som definieras av de som definierar vad ett brott är. Nu har den religiösa demonen blivit den psykiskt sjuke, där någon gör onda saker utan att kunna styra det. Samtidigt kan inte allt skyllas på strukturer självklart, utan sanningen ligger troligen mer i en kombination av yttre och inre orsaker, dvs arv och miljö som samspelar. Miljön, menar Carlsson är dock alltid det som blir det avgörande för att det inre ska påverka personen på det sätt att hen begår brott. Det handlar om en process både in i en brottslig bana, på samma sätt som det är en process att lämna brottets bana bakom sig. Utmaningen, för läsaren i det här fallet, handlar om hur vi kan förstå människor genom att titta in i deras inre.

Inga gudar jämte mighandlar om en mans sammanbrott och de handlingar som det för med sig, medan Carlssons bok snarare handlar om Junkers resa hem. I Den fallande detektiven finns också några unga män som är på resan in i det extrema, ett perspektiv som tyvärr är plågsamt aktuellt.

Samtalet går över till andra böcker om ondska eller onda handlingar och Carlsson tipsar om polisromaner som genre, då välskrivna sådana ger en god insikt i hur valet mellan att göra det man måste, eller att göra det man får göra enligt lagen. Författare som Henning Mankell. Han tipsar också om Donna Tartts Den hemliga historien och Caroline Eriksson väljer att lyfta fram Lionel Shrievers Vi måste tala om Kevin som en studie i ondska och Hem av Toni Morrison, där tiden som råder gör att onda handlingar mot svarta blir en del av vardagen, utan att ses som onda. Frånvaron av empati är egentligen värre och svårare att ta till sig, menar hon. Något som också är allt för aktuellt idag.

Carlsson reserverar sig för ordet ondska, som han menar är ett “tomrumsord” som vi tar till när vi inte vet hur vi ska förklara eller förstår. Förståelsen är viktig och därför ska vi undvika att förenkla och r. Det går självklart inte att förstå allt, men i författarskapet är det viktigt att verkligen försöka göra det, påpekar han. Det kan vara svårt att stänga av om man är mitt i en ond människas inre och sedan stänga av för att ha fredagsmys med familjen, tillägger Eriksson. Hon är glad att det hon skriver ligger långt tillbaka i tiden, medan Carlsson menar att han kan gå vidare genom att se överlevarna, de som faktiskt kunnat förändra sitt liv till det bättre.

Carlsson ville hitta en berättelse inifrån högerextrema och vänsterextrema rörelser och det var svårt att hitta en röst. De som lämnat talar gärna, men de har självklart en annan berättelse. Till slut fick han en icke namngiven källa, vilket är intressant. Boken är inköpt och signerad. Nu ska jag bara hitta lästid. Jag håller mig gärna i nutid, men kanske får jag läsa något även av Eriksson.

IMG_2448.JPG

Läs också:

Religionens och traditionens makt

Arkan Asaad och Johan Heltne samtalar om sina böcker, där religionen innebär förbud. Andreas Ekström, till vardags journalist på Sydsvenskan, modererar.

Johan Heltnes bok handlar om kärlek i en totalitär miljö inom Livets ord. Själbiografisk? Till sju procent, svarar Heltne blixtsnabbt.

Blod rödare än rött är Arkan Asaads uppföljare till Stjärnlösa nätter, en bok jag tyckte mycket om. Den senare är till viss del självbiografisk, där Asaad behövde skriva om sitt möte med Kurdistan och den krock det innebar. Även Assad skulle giftas bort med en kusin, precis som huvudpersonen. Uppföljaren handlar om försoning och att försöka förstå. Nu förstår han, trots att han fortfarande inte accepterar det som hände.

Hederskulturbegreppet diskuteras och varför det som händer i Asaads bok sägs handla om heder, medan diskussionen inte är likadan kring Heltnes bok, trots att det på många sätt finns ett släktskap. Ett annat ord för heder är stolthet och då blir sambandet ännu tydligare. Det handlar om att hålla uppe skenet inför andra.

Båda författarna har hyllats av omgivningen, men vad sa de närmaste? Heltnes mamma var nervös och tyckte inte att sonen var tillräckligt gammal för att skriva. Känslorna var kanske alldeles för starka. Syskonen läste först, mamman senare. Det har skapat en förutsättning för att tala om det som varit. Mycket kom fram, som inte gjort det tidigare.

För Asaad var det viktigt att gestalta det som det var, men ändå få sin fars välsingnelse. Försoningsprocessen kom efter att han skrivit, men innan boken kom ut. De renoverade ett kök tillsammans, sedan fick pappan läsa. Till slut sa han att så länge någon kan ta lärdom av detta, så får du skriva det här. Han godkände och valde faktiskt bort släkt och familj i och med det. Andra boken är en slags upprättelse. Ett sätt att förklara.

Pappan hade aldrig berättat sin historia för någon, men nu delade han den med sin son. Det är rörande att höra Asaad berätta om sin fars berättelse och hur den påverkade honom.

Vad skriver man efter att ha skrivit sin livshistoria?, undrar Ekström och när Helte berättar att han vill skriva något om hur heteromannens sexualitet har krackelerat. Han skrattar, men är också allvarlig. Om man som man kommer på att man förbrukat rätten att leva, för att man är man. Hur gör man då? Ett skammanifest behövs, där den kollektiva skulden ryms.

Asaads tredje bok är inte här ännu. Han behöver landa först. Det tog tre år att skriva den senaste boken och känner sig urholkad. Under tiden har han också föreläst om heder för ungdomar. Fler än 667 stycken. Nu arbetar han med ett material om rätten att välja.

Är heder ett fenomen som inte är svenskt? Asaad talar om det universella och med Heltnes bok i bakhuvudet känns det självklart. Problemet är att vissa unga, flickor och pojkar, inte själva får välja sitt liv. Hur frigör vi oss från tanken att vi i Sverige står utanför problematiken, att inse att det faktiskt rör oss alla?

Det fattas kärlek i samhället, säger Heltne och funderar över den fria viljas och om vi verkligen har en fri vilja att välja kärlek, eller om det är så att det bara finns ett till synes fritt val. Välj vad du vill, men väljer du fel så hamnar du i helvetet. Som att få välja vilken färg som helst, bara man väljer svart. Vad är religionens betydelse för ofriheten idag? Asaad berättar att han träffat massor av ungdomar från alla religioner och tycker inte att heder ska ses som ett religiöst problem, det handlar om kulturer och de krav som finns även för en etnisk svensk, som måste välja rätt skola för att familjen har gjort det. Det som behövs är en förändring av attityder.

Heltne påpekar ändå att alla bokstavstroende, oavsett religion eller övertygelse, är farliga. Handlar det om religion, eller struktur och kultur. Han berättar att han fortfarande är troende och hoppas att religionen inte är så styrande som han tror och som han upplevt. För honom handlar det mer om en känsla och ett trivsamt rum att vara i.

IMG_2444.JPG

Läs också:

Lördag är krockarnas dag

Jag var sen och missade det jag tänkt se klockan tio, men skälet var gott. Grabbarna O fick de böcker jag köpte till dem igår och vi hamnade i samtal om läsning.

Nu ska jag lyssna på Arkan Asaad och väljer därför bort flera andra seminarier jag vill se med bland andra Nanna Johansson och Annika Koldenius. Och så kommer dagen att fortsätta, med krock efter krock …

IMG_2442.JPG

Läs också:

Slank in …

… på bloggambassadörernas spänningsmingel. Intressant att lyssna på Emelie Schepp, vars bok jag inte läst, men jag imponeras av hennes drivkraft.

IMG_2432.JPG

Anders Fager är nästa person ut och han underhåller med en kort berättelse om sitt skrivande. Skräck i svensk miljö fanns knappt och Fager hyllar Sam J Lundvall, som krattade åt andra. Där tog JAL över och sedan följde Fager.

Hur kommer man på idén att skriva svenskt sexuellt övervåld med skräcktendenser? En gammal idé som bottnar i ett skämt om Borås, som Fager menar var Paradise Hotell i verkligheten, men på 50-talet.

Manisk och fascinerande är mitt intryck av Fager. Rolig med brutala uttryck. Ännu en författare att upptäcka. En man av stil och smak är senaste boken.

IMG_2434.JPG

Det var länge sedan jag läste något av Sofie Sarenbrant, men efter att hon berättat om sin senaste bok tänker jag att jag ska göra det, eller med tanke på vad vi håller på med just nu, kanske inte. Där säljer någon sitt hus och en person gömmer sig i huset efter visningen och väntar på säljarna.

Sarenbrant verkar riktigt bra på att fantisera ihop hemska situationer. Energin hon utstrålar gör att jag känner mig sugen på att läsa fler böcker av henne i vilket fall.

IMG_2437.JPG

Läs också:

2 x Tutu

IMG_2429.JPG

Giganter på scen, Desmond och Mpho Tutu, intervjuas av KG Hammar. Temat är förlåtelse och försoning. Det är meningen att vi ska vara guds avbild säger Desmond Tutu och då måste vi kunna förlåta. Det är viktigt att se det som en process, säger Mpho Tutu, ty att förlåta tar lång tid. I boken beskrivs en process i fyra steg, först att beskriva vad som har hänt, sätta ord på känslorna, det som sårat, det handlar sedan om att acceptera och kunna fortsätta leva, kanske i en annan situation, på ett annat sätt, men det går ändå.

Är det samma process i ett land eller ett personligt förhållande?, undrar Hammar och går det lika bra med eller utan gud? Gör som du vill, skrattar Desmond Tutu, gud blir inte upprörd. Det är människor som gör förändringen, som såras eller dödas och som måste förlåta och leva vidare, påpekar Desmond Tutu, istället för att välja “an eye for an eye”. Men visst har Hammar en poäng, vi talar sällan om gud, det är inte bekvämt för oss. Desmond Tutu återkommer dock till gud och skrattar gott när han gör det.

Människor är ansvariga för de mest fruktansvärda saker, säger Desmond Tut, men kan också vara otroligt generösa. Mpho Tutu påpekar att vi aldrig kan förändra det förflutna, men se till att framtiden blir annorlunda.

Men är det inte att sätta press på offret att kräva förlåtelse?, frågar Hammar. Mpho Tutu påpekar att det handlar om att sluta vara ett offer och istället bli en överlevare, att själv forma sitt liv, istället för att låta förövarna göra det. Att inte låta någon annan definiera ens person, utan att själv göra det. Att förlåta är något man gör för sig själv, inte för någon annan. Desmond Tutu påpekar också att det är viktigt att den som inte kan förlåta ska behöva känna sig skyldiga.

Viktigt är dock att komma ihåg att vi behöver varandra, att vi kompletterar varandra. Att leva nära sin fiende känns dock främmande, men väldigt naturligt för de två författarna. De kallar det ubuntu, en filosofi om medmänsklighet och att leva i gemenskap.

Ibland kan förlåtelse leda till att någons liv räddas. Desmond Tutu talar om Amy Biehl, en amerikanska som dödades i Sydafrika och om hennes föräldrar som inte bara förlät gärningsmännen, utan också stödde deras amnesti och anställde dem i sin nya organisation the Amy Biehl Foundation.

Om vi inte lär oss leva som bröder och systrar, får vi leva som dårar. Förlåtelse är nödvändigt för att försoning, inte enkelt men något som måste ske. Trots smärtan. Det handlar inte om att glömma, utan om att gå vidare trots det som har hänt. Vad hade till exempel hänt om Nelson Mandela hade kommit ut från fängelset och krävt hämnd?, frågar sig Desmond Tutu och svarar själv att det hade varit en katastrof för Sydafrika.

Läs också:

« Older Entries