enligt O

Tankar från en bokberoende

Vikten av bra, lättläst litteratur

Med ojämna mellanrum skriver jag handledningar till böcker som ges ut av Vilja förlag, ett förlag som tillsammans med Nypon förlag ger ut bra och relevant lättläst litteratur. Det är främst skönlitteratur, men också sakprosa och dessutom på flera olika språk. Eftersom jag helt delar synen att alla har rätt till lättlästa böcker på sin nivå är detta två förlag som jag tycker är extra viktiga. Som Lina Nordstrand, förläggare på Vilja förlag, skriver på hemsidan ska ungdomar och vuxna som behöver lättare böcker inte behöva läsa böcker som egentligen vänder sig till barn. Eftersom jag arbetat med nyanlända ungdomar under många år har jag på nära håll upplevt hur viktigt det är att faktiskt få tillgång till bra böcker på rätt kognitiv nivå, trots att språket ännu inte är på så hög nivå.

När mina ettor läste Arkan Asaads Stjärnlösa nätter i höstas kunde de relativt nyanlända eleverna som integrerats i klasserna läsa samma bok tack vare Vilja förlag. De fick låna både den bearbetade versionen och originalversionen och med hjälp av den bearbetade versionen och utdrag ur originalversionen kunde de vara med i samtal om boken och därmed bli en del av klassen istället för nyanlända gäster som fick göra andra, enklare uppgifter. En anpassning som inte hade kunnat göras om boken inte fanns i två versioner. Nu läser vi När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och även den är vald med tanke på att den (förutom att vara en fantastisk bok) också finns i en bearbetad version utgiven av Nypon förlag.

Det är inte ovanligt att lärare fnyser åt lättlästa böcker och menar att man som lärare gör eleverna en björntjänst genom att erbjuda bearbetade versioner av originalböcker. Då tänker jag att dessa lärare inte insett styrkan med bearbetad litteratur som en form av inkludering. Jag skulle inte ge mina gymnasieelever utan några som helst behov av anpassningar en bearbetad bok, men att inte använda de möjligheter som finns för att få fler att kunna delta i en gemensam läsning är bara dumt. På samma sätt är det helt naturligt att de som behöver ljudstöd får lyssna på boken. Men ja, det finns en ganska utbredd syn om att lättläst skulle vara sämre, något som går att läsa om i Viljas blogg, där namnet ”snabbläst” introduceras just för de böcker som är bearbetningar. Faktiskt är det flera elever som i det pågående läsprojektet använder Viljas bearbetning av  När hundarna kommer just som en snabbläst version som blir ett stöd när eleverna ger sig på originalboken. Då blir det ännu tydligare att lättlästa, bearbetade eller snabblästa böcker kan vara en del i elevernas språkutveckling.

Nu handlar just dessa läsprojekt om nyanlända ungdomar och om att kombinera en originalbok med en bearbetad version, men lättläst litteratur kan självklart vara så mycket mer. Jag håller på att sätta samman en lista med lättlästa favoriter, så håll ögonen öppna.

 

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema ”kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Smygrojalist, javisst!

Egentligen tycker jag att det är rätt märkligt att kungen är vår statschef och att ämbeten kan ärvas på det sätt som titlar inom kungafamiljer gör. Samtidigt har jag så länge jag kan minnas fascinerats av kungligheter. Det handlar kanske om makten och flärden, eller om det utstakade liv som visserligen ger nästan obegränsade möjlighet, men som ändå är väldigt begränsat. Ett liv i offentligheten betyder att alla ser vad du gör och att alla har en åsikt om detsamma.

Veckans tema på Kulturkollo är kungligt och orsaken till det är bröllopet med stort B som hålls på lördag. Kvinnan av folket får mannen av börd, en frånskild skådespelerska får sin prins och förlorat samtidigt en stor del av sitt gamla liv. Jag talar självklart om bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle. Hon har fått ge upp sin roll i suveräna serien Suits, tvingats bli brittisk medborgare, men i gengäld får hon prinsen, men blir inte prinsessa.

Det kungliga par som fascinerat mig mest är Karl XIV Johan, född Jean Baptiste Bernadotte och den första i ätten på Sveriges tron. Det började med att jag lånade Annemarie Selinkos bok Désirée ur min mormors bokhylla och förälskade mig i den unga Bernhardine Eugénie Désirée Clary, som förlovade sig med Napoleon Bonaparte, bror till hennes syster Julies fästman Joseph (som senare blev kung av Spanien, när brorsan delade ut titlar till sina släktingar). När Napoleon fick mer makt och siktade på att ta över Frankrike behövde han en gemål med mer makt och bröt förlovningen. Senare förlovade sig Désirée istället med Jean Baptiste Bernadotte, som utsågs till furste av Ponte Corvo och senare blev kronprins i Sverige. Désirée blev drottning Desideria av Sverige, men bodde här mycket lite. Det var för kallt och för trist.

En annan kung som fascinerade mig tidigt var Gustav Vasa. Som liten besökte jag Ornässtugan, där Vasa sägs ha flytt danskarna genom ett dass. En riktig äventyrskung framställs han ofta som och jag gillade hans äventyr.

När jag var kanske elva eller tolv år läste jag gamla minnestidningar om den svenska prinsessan Astrid, som gifte sig med den belgiske kronprisen Leopold och som dog tragiskt i en bilolycka 1935. Jag tyckte att hon var så vacker och drabbades av hennes hemska öde.

Att vara prinsessa verkar sannerligen inte vara en dans på rosor. Andra tragiska livsöden som avslutats i olyckor är prinsessan Grace av Monaco och prinsessan Diana av Storbritannien. Ibland tycker jag mest synd om kungligheter och förstår inte riktigt hur de står ut med det spektakel som deras liv många gånger är. Visst får de mycket, men de försakar också ett privatliv. Vem skulle orka leva så?

En smakbit från Björnstad

Norska bloggen Betraktningar ansvarar numera för utmaningen En smakebit på en søndag. Veckans smakbit är en om hockey, småstaden och det svåra föräldraskapet. Just nu läser jag nämligen bland annat Vi mot er, Fredrik Backmans uppföljare till Björnstad. Det är boken som beskriver samhället efter förlusten och efter katastrofen. När hockeyklubben som bär ortens namn skakas förblir få oberörda. Värst är det kanske för Peter Andersson och hans familj som ses som svikare av de flesta.

Jag tyckte mycket om Björnstad och har dragit mig lite för att läsa uppföljaren Vi mot er, då mottagandet varit blandat. Nu har jag bara läst knappt 50 sidor och jag stör mig visserligen lite på det överdrivna språket och den lite krampaktiga stilistiken, men jag vill ändå veta hur det går för samhället och dess invånare. Det finns en del fantastiska beskrivningar av människorna i Björnstad, som till exempel de fem gubbarna som möts på puben och försöker lura i varandra att de börjar bli senila genom att ställa till en massa mer eller mindre elaka bus. Sedan finns föräldrarna, de som jag kanske identifierar mig mest med. De som sett sina barn fara illa, som sett dem göra saker de inte borde ha gjort. Jag kan helt förstå Mias och Peters försök att jobba bort ångesten. När allt snurrar kan även jag behöva strukturen som arbetet ger.

Mia vet att folk inte begriper hur hon orkar arbeta, eller att Peter orkar bry sig om hockey, men sanningen är att ibland är det de enda sakerna man orkar bry sig om. När allting annat rasar kastar man sig in i det enda man vet att man kan kontrollera, på den enda plats där man fortfarande känner att man vet vad man håller på med. Allt annat gör för ont. Så man går till jobbet, gömmer sig där som bergsbestigare gräver ner sig i snödrivor när ovädret kommer.

 

Det här med läsutmaningar

Helt ärligt förstår jag inte varför jag envisas med att skapa eller delta i läsutmaningar. Inte heller förstår jag varför jag gör listor med böcker jag vill läsa. Jag läser nämligen i princip aldrig efter utmaningsbestämmelser och ytterst sällan följer jag en läslista. De finns där för att jag lite naivt tror att jag ska få struktur på min läsning och för att det är kul att skapa dem. Inte heller blir jag speciellt stressad över att jag inte genomför utmaningarna, men listorna är och förblir ganska meningslösa.

Det enda som har funkat bra, faktiskt över förväntan är min geografiska utmaning, där målet är att läsa böcker av författare från 26 länder. Jag har hittills nått 20 mer eller mindre ovanliga länder och känner mig riktigt nöjd. En enkel och rolig utmaning.

Att ge mig själv tidsbegränsade läsutmaningar, som fransk februari och anglofil april har också funkat bra. Jag får väl hitta på fler sådana, men jag är tveksam till att det blir någon mer de närmaste månaderna.

Två författare har jag bockat av på min Boktolvelista. Samtidigt har jag läst böcker av ytterligare 23 författare som är nya för mig 2018. Jag breddar alltså min läsning massor, men inte just med de författarskap som jag valt ut till Boktolvan.  Frågan är då vilken funktion just den listan fyller, mer än att visa vilka författare jag mer borde än vill läsa något av.

När det gäller de kvinnliga nobelpristagarna så vill jag fortfarande läsa verk av dem, men den enda jag hunnit med hittills i år är Hertha Müller. Jag kämpar också med A Moveable feast av Ernest Hemingway och har gjort så ett tag. Min trötta hjärna är inte redo för nobelpristagare.

När det gäller antalet böcker har jag satt ett mål på 150 i år och det skulle jag kunna nå. Just nu har jag läst drygt en tredjedel och förhoppningsvis hinner jag läsa en del under sommaren.

Hur ser det ut med dina läsutmaningar? Har du sådana? Brukar du fullfölja dem?

Vem vinner i Lissabon?

Jag är kass på att tippa musiktävlingar och de låtar jag gillar bäst vinner sällan. Undantaget Sobrals finstämda vinnarlåt från i fjol. Han har dock skapat debatt efter att dels i sitt vinnartal, men även efteråt, kritisera tävlingen för sin ytlighet. Jag förstår hans kritik, men samtidigt måste Eurovision också få vara yta. Det som gör det spännande är alla möjliga och omöjliga bidrag som visar en (ibland onödig) bredd.

Hanna Fahl har skrivit en intressant krönika om Eurovision och valet mellan ”snabbmat” och ”pretto”, där förra årets vinnare helt klart är ”pretto”, vilket han själv säkert är väldigt nöjd med,  medan Benjamin Ingrosso istället får representera ”snabbmat”. Sverige skickar i princip alltid ”snabbmat”, vilket Fahl också konstaterar, förutom när Loreen vann med Euphoria, som måste vara den perfekta mixen av båda sidor, även om den absolut är mer ”pretto” än ”snabbmat”. Årets kombo skulle kunna vara Alexander Rybak från Norge med sin This is how you write a song. Det är i alla fall helt klart en av mina favoriter i år, trots sin lite störande hurtighet.

Sedan kan jag inte låta bli att älska Netta från Israel med Toy, som är en av de låtar Salvador Sobral avfärdar som strunt. Jag håller inte riktigt med, Netta är mer än ”snabbmat” och jag tror att hon kommer att hamna i topp. Däremot tror inte att låten får en särskilt lång livstid efter tävlingen, det är den alldeles för jobbig för och om den spelas i sommar blir den helt klart en sommarplåga, med fokus på plåga.

Eftersom det var en riktigt lugn låt som vann förra året tror jag på en snabbare i år. Mer ”snabbmat” än ”pretto” alltså. Då ligger Cyperns Fuego bra till. En låt som svänger och även om det inte är min kopp te tror jag att den håller för favorittrycket.

Själv tycker jag nog mer om ”pretto” och till och med smör kan vara att föredra framför bombastiska dansnummer med en massa specialeffekter på scenen. En av mina favoriter är därför Litauens Ieva Zasimauskaité med When we’re old.

Bättre, om än nästan lika smörig, är Tysklands Michael Schulte som låter lika brittisk som titeln You let me walk alone.

Min största favorit är nog ändå Österrikes Cesár Sampson med Nobody but you. Däremot är jag osäker på hur den funkar i Eurovision. Min smak brukar som sagt inte vara densamma som de som röstar. Hur som helst är det en låt jag blir glad av.

Rikitgt roligt hade det också varit om Australien vann. Föreställ er lyckan! Jessica Mauboy är en säker sångerska och låten är helt okej, men jag är osäker på om det räcker speciellt långt. Tyvärr.

Däremot har jag lite svårt för politiseringen av Eurovision och gillar egentligen inte varken Italiens eller Frankrikes låtar just därför. Budskapet är dock fint i båda och låtarna är bra, så de kan ha en bra chans att nå långt. Av de båda föredrar jag trots allt Frankrikes låt som är sjukt snygg. Men som sagt, trots att budskapet är fint tycker jag kanske att Eurovision ska få vara en musiktävling och inget annat.

Flippar och floppar i semifinal två

Veckans olikhetsutmaning fick i veckan handla om ordparet flipp eller flopp och en semifinal i Eurovison kan verkligen innehålla båda. Att åka till Portugal och inte ens få vara med i finalen är definitivt en flopp och säkerligen ett gigantiskt antiklimax.

Tio låtar från semifinal ett har redan en plats i finalen, liksom förra årets vinnare och länderna Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien som alltid direktkvalificeras, vilket ibland påverkar låtens kvalitet. Spanien, Portugal och Storbritannien fick vi stifta bekantskap med i tisdags och i semifinal två presenterades Frankrike, Tyskland och Italien. Bland dem har Frankrikes Madame Monsieur med Mercy fått störst uppmärksamhet, men jag gillar Tysklands Michaels Schultes fina sång You let me walk alone mer. Italiens Ermal Meta och Fabrizio Moro med Non me avete fatto niento är också helt okej. Kul att de som är garanterade en finalplats satsar lite.

Följande tio låtar från semifinal två tog en finalplats:

Serbiens låt Nova deca med Sanja Ilić & Balkanika är utan tvekan mer märklig än bra. En mycket traditionell, österländsk inledning, någon slags dramatisk pop därefter och sedan blir det dansmusik med mycket märkligt wailande. Den här låten går inte vidare för att låten är bra, utan för att grannarna är snälla. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

För Moldavien tävlar DoReDos med låten My lucky day, som är en av favoriterna i år. En sängkammarfars i schlagerversion och jag tycker helt ärligt att det är rätt kasst. Visst kan de sjunga, vilket i princip alla i tävlingen kan (vilket inte alltid är fallet) men det är ingen bra låt. Det tyckte dock de som röstade.

Ungern står för årets eldiga hårdrocksbidrag med AWS och låten Viszlát nyár. Jag tillhör inte målgruppen, men kan inte låta bli att gilla att de kör sin grej. Alla Europas hårdrockare verkar ha gått samman och röstat!

Ukraina skickar Mélovin en vinnare från X Factor, en show som verkar vara en bra väg till Eurovision. Låten heter Under the ladder och är en riktigt fin låt. Scenshowen är dock ganska bisarr och avslutas med att den vampyrliknande sångaren spelar på en brinnande flygel. Något han får göra igen i finalen.

Sverige representeras såklart av Benjamin Ingrosso med Dance you up. Inte min favorit av de bidrag vi kunde skickat till Portugal, men det är ett snyggt nummer om än lite väl sönderproducerat. Kul ändå att han gick vidare. Allt annat hade varit en megaflopp.

Australien har fastnat i tävlingen och brukar ha bra bidrag. Bäst var kanske Guy Sebastian 2015.  Jessica Mauboy kom tvåa i Australian Idol och tävlar med We got love, en snygg poplåt som vi kommer att höra mycket på radio. I sammanhanget funkar den dock sådär med en alldeles för enkel och ogenomtänkt scenshow. Det vore dock roligt om en riktigt bra låt hade räckt för vinst. Jag håller en tumme för Jessica.

Jag tycker verkligen om Norges bidrag That’s how you write a song med Alexander Ryback. Lite funk och Jamiroquai-vibbar. Även om scenshowen är sådär är fiolen cool. En låt som är bra på riktigt och jag blir förvånad om den inte får en topplacering på lördag.

Danmark representeras av Rasmussen med låten Higher ground, inspirerad av vikingar och skriven av svenska låtskrivare. Pampigt värre, men mer musikal än schlager. Definitivt inte min grej, men en mäktigt nummer på många sätt. Jag kommer att tänka på rövarnas kör i Ronja Rövardotter, bara lite mer ljuvt och med en klockren tonartshöjning.

Sloveniens Lea Sirk har försökt ta sig till Eurovision flera gånger, men bara lyckats ta sig dit som körsångerska. Hennes Hvala, ne! är rätt cool, men inte speciellt bra. Nu tyckte inte de som röstade som jag och Lea Sirk tog en finalplats. Jag tror dock inte att det blir någon topplacering om låten inte växer väldigt tills på lördag.

Waylon representerar Holland med Outlaw in ’em och han är halva duon som tävlade för landet 2014 och tog en silverplats. Mega-country som säkert kan tilltala de som gillar genren, men jag tycker att det är sådär.

Konkurrensen var helt klart mindre i denna den andra semifinalen och av de låtar som inte gick till final saknar jag ingen, mer än möjligen Georgien som kör något jazzliknande blandad med polyfonisk sång i låten For you, framförd av Iriao. Ett bidrag som förvisso är rätt snyggt, men som får mig att undra hur diskussionerna gick när bidraget togs fram. Det är inte så bra, men det sticker ut. Något som inte räckte till final.

 

 

Olikhetsutmaningen: flipp eller flopp?

Den här veckan inspireras ordparet av ett inslag från det klassiska radioprogrammet Metropol med Ingvar Storm och Niklas Levy där en programpunkt hette ”Flipp eller flopp”. Ett koncept som återanvänds i flera andra sammanhang. Det handlade om att en panel skulle avgöra om en nysläppt låt skulle flippa eller floppa.

I bakhuvudet har jag också av kvällens semifinal inför Eurovision-finalen på lördag. Benjamin Ingrosso tävlar för Sverige och det var väl inte direkt min favoritlåt i den svenska tävlingen. Inte flopp kanske, men inte heller flipp. Nu behöver eller flippar och floppar absolut inte handla om musik, det kanske som vanligt ges exempel från all möjlig kultur.

Veckans ordpar är alltså flipp och flopp!

En total flipp som inledningsvis refuserades var J. K. Rowlings serie om Harry Potter. Även Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump refuserades innan den blev utgiven. Tänk vad förlagen måste ha grämt sig efter att ha sagt nej till sådana megaflippar. Här finns en lista på fler författare till storsäljare som förlagen trodde skulle floppa.

Ibland blir otippade böcker stora succéer, som t.ex. 50 shades of Grey som var populär att lyfta under Kulturkollos förra vecka när temat var ”jag fattar inte grejen”. Jag tillhör en av dem som bara orkade läsa några sidor i denna riktigt dåligt skrivna bok. En succé betyder dock att en våg av liknande böcker ges ut. Ibland hypas en bok sönder redan innan den getts ut, vilket inte på något sätt är en garanti för att den inte floppar.

Ofta blir jag lite skeptisk när ”alla” verkar gilla något och inte sällan undviker jag att läsa eller se boken, filmen eller tv-serien av just den anledningen att de blivit totala flippar i form av masshysteri. En bok som jag dock tycker var fantastiskt och som alla andra verkar älska också är En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag tyckte också mycket om filmen med Rolf Lassgård som den buttre Ove. Sedan försökte Backman kopiera sig själv i ett par böcker och det var väl sådär, men Björnstad gillade jag skarpt.

Vilka flippar och floppar vill du lyfta fram?

Välkomna till Portugal

Förra året vann Portugal för första gången Eurovision med charmiga Salvador Sobral som sjöng fina Amar Pelos Dois, en av mina favoriter förra året. Igår sändes första semifinalen med fyra kvinnliga programledare, som en kontrast till förra årets mansdominans, men det hade helt klart räckt med färre damer på scenen. Jag måste dock säga att det var ovanligt många helt okej låtar, några var till och med bra på riktigt.

De tio bidrag som tog sig till finalen på lördag är:

Österrike skickar Cesár Sampson med låten Nobody but you. Det här gillar jag. Snyggt och smygsvängigt, dessutom sjunger Sampson hur bra som helst. Egentligen inte min typ av musik, men jag fastnar ändå. Soul, pop och gospel i en mäktig kombination. Kanske min största favorit i första semin.

Estland skickar en opera-ballad och det är inte alls min grej. Visst kan Elina Nechayeva sjunga, men låten La forza är helt ärligt rätt gräslig. Så är också den gigantiska klänningen som täcker en stor del av scenen. De som röstade tyckte uppenbarligen inte som jag.

Litauen kör en klassisk Eurovision-ballad som hade varit helt ointressant om sångerskan Ieva Zasimauskaitė inte haft en så särpräglad och intressant röst. Nu fastnar jag för When we’re old trots att den dryper av smör och det var jag inte ensam om. Vackert och rörande.

Israel utser sin kandidat till Eurovision genom en talangjakt. Vinnaren heter i år Netta och hennes låt Toy. Helt klart en låt som inte liknar något jag hört tidigare. Jag funderade ett tag på vad jag egentligen skulle tycka och bestämde mig för att jag älskar Netta, som utan tvekan är coolast på scenen i år. Låten är annorlunda, framträdandet likaså och budskapet relevant. Det här kan mycket väl vara årets vinnare.

Sist ut i semifinal 1 var Eleni Foureira från Cypern med låten Fuego och svenska dansare på scenen. De gjorde ett bra jobb i en rätt svängig danslåt, som inte är min grej, men som jag tror kan få många röster i finalen. Den sticker ut på ett bra sätt och är en storfavorit som höll för trycket.

Mikolas Josef från Tjeckien inledde sin karriär som gatumusiker och är en av de favorittippade i årets tävling. Låten heter Lie to me och den har han skrivit själv. Rätt svängigt, men ännu en låt som verkar ha hämtats från 90-talet. Cool kille dock, jag gillar honom, men trots att låten är en som fastnar är det en man (jag) tröttnar snabbt på. Jag tröttnade faktiskt innan de tre minuterna var över, men röster fick han så att det räckte till en final.

Bulgarien skickar en bulgarisk-amerikansk supergrupp med en svensk låtskrivare. Gruppen heter Equinox och låten Bones. En rätt så anonym låt med 80-tals-vibbar som inte är varken bra eller dålig, mest slätstruken. Mot slutet blir det ganska pampigt, men jag är inte jätteförtjust. Nu tog den sig till final, så min smak är kanske inte så mycket att gå på. De är trots allt storfavoriter.

Albanien skickar rockhjälten Eugent Bushpepa och hans egenskrivna Mall är en albansk countrylåt med stråk av irländsk (eller kanske albansk?) folkmusik och Bon Jovi. Låter det märkligt? Kanske, men jag tycker att det funkar förvånansvärt bra, även om det inte alls är min kopp te. Helt klart gick det hem i stugorna.

Sara Aalto har varit med i brittiska X Factor och är väldigt populär även i hemlandet Finland. Hennes låt Monsters är helt okej, men utan wow-faktor. Jag gillar dock att den känns mer nutida än de flesta andra bidrag, däremot är scenshowen minst sagt mossig och körsångerskorna helt bisarra. Jag är lite överraskad över att hon tog sig till final, men visst är det roligt för Finland.

Det är helt klart så att diverse tv-sända talangtävlingar tar över inte bara de svenska deltävlingarna, utan även Eurovision. Ryan O’Shaughnessy som tävlar för Irland har tävlat i Britain’s got talent och låten han sjunger i Eurovision heter Together. En av många ballader och en ganska fin sådan framförd med mycket känsla. Jag har lite svårt för falsetten, men den funkar. Ett extra plus för dansarna.

Vilka saknar jag då i finalen?

Möjligen Zibbz (en förkortning av syskon) från Schweiz som  tävlade med låten Stones. En rätt bra låt med skönt gung. Jag gillar sångerskan Corinne Gfellers röst som helt klar har karaktär. En av mina favoriter i semifinal 1, trots (eller tack vare) 90-talsinfluenserna.

Jag tyckte även om  Crazy med Franka som representerade Kroatien. En låt som är rätt stämningsfull, men som påminner så otroligt mycket om en gammal låt att jag inte riktigt kunde lyssna. Rätt bra ändå med en skicklig sångerska och kvällens kanske bästa ballad. Men det höll de som röstade alltså inte med om.

Lite synd också att Island inte tog sig till final, men kanske inte så oväntat. Ari Ólafson kallas för en isländsk Johnny Logan och det ligger något i det. Låten Our Choice är väl smörig för min smak och även om Logan också kan anklagas för att vara superdupersmörig så föredrar jag honom varje dag i veckan. Grabben kan helt klart sjunga, men jag var tveksam och det var jag inte ensam om.

Azerbajdzjan brukar satsa hårt på Eurovision och har aldrig missat en final, men jag gillade låten X my heart med Aisel sådär och förstår att de inte gick vidare i år. Käckt och poppigt, men knappast modernt. Scenshowen var närmast patetisk och kläderna gräsliga. En blek Loreen-kopia som kör ett sto-o-o-o-p istället för u-u-u-u-p. Tydligen brukar sångerskan sjunga jazz och det hade jag helt klart föredragit även här.

Redan klara för final är förra årets vinnare Portugal som skickar samma låt i år igen, typ. Det gör även Spanien konstigt nog. Amaia y Alfred är dock lika söta som låten Tu Canción. Storbritannien har också en stående plats i finalen och brukar väl förvalta den sådär. I år är det SuRie med poppiga Storm som ska försöka undvika bottenplacering. Det kan funka.

Vilka favoriter hade du i första semin? Håller du med mig och/eller de som röstade, eller har du kanske en helt annan favorit?

Imorgon är det dags för den andra semin och då är jag på’t igen. Min hatkärlek till Eurovision är stor.

Sida 1 av 472

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: