Tisdagsutmaning om tidsresor

Veckans tema på Kulturkollo är Nu och sedan, vilket ganska naturligt medför att tisdagsutmaningen handlar om tidsresor.

Frågan som ska besvaras lyder:

Om du fick tidsresa fritt – vart och när skulle du resa?

Jag är mycket svag för Storbritannien under förra sekelskiftet, tänk Downton Abbey. Då skulle jag självklart vara en snorkig Mary Crawley, snarare än en utarbetad kökspiga. Eller kanske ännu hellre någon av systrarna Eliott, men utan att behöva sy. Jag älskar kläderna, musiken och skulle gärna vara en del av kvinnornas kamp för ökade rättigheter. Eller så skulle jag levt författarliv i Paris tillsammans med Hemingway och paret Fitzgerald.

Läs också:

Bottenrekord hos Bokbubblarna

Mitt första möte med Suzanne Brøgger blev kanske inte superlyckat. Till T är något av det märkligaste jag läst. En dysfunktionell familj som döper om sig till karaktärer ur Nalle Puh väntar på att gå besök och under tiden får vi veta nästan för mycket om deras galet sjuka liv.

Huvudpersonen Tiger har ett symboliskt namn, hon håller mycket inom sig och iakttar mer än deltar. Mamman Kängu har helt fokus på sig själv och att barnen mår dåligt av att hon mår dåligt står helt klart.

Det som spårar ur blir i slutet bättre, men jag avslutar läsningen nästan lika förvirrad som jag inleder den. Inte sugen på att läsa mer Brøgger, i alla fall inte nu, men nöjd över att jag läst något av henne. Check!

Bokbubblarna ger den en tvåa. Vårt lägsta medelbetyg hittills.

Läs också:

Vad hyllrensningen lärde mig

Några lådor med böcker har stått kvar i hallen allt för många veckor och nu tog jag så äntligen tag i dem. När jag rensade bland pocketböckerna i en “ge-bort-hög” och en “sparahög” hittade jag en bok jag läste för länge sedan och inte kom ihåg mer av än att jag tyckte väldigt mycket om den. Omslaget var bekant, titeln helt bortglömd, men författarens namn konstigt bekant. Messud, Claire Messud. Vem var det? Och så mindes jag den fantastiska Kvinnan på övervåningen och insåg att det inte alls var den första boken jag läste av Claire Messud. Redan 2001 läste jag nämligen Sista livet.

FullSizeRender(5)

Läs också:

Åter till Barrytown

the-guts

Jag absolut älskar Roddy Doyles trilogi om Barrytown, som består av böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Helt ärligt tillhör de alla mina all time favourites och jag har läst dem hur många gånger som helst. När jag upptäckte att det kommit ut en ny bok om Jimmy Rabbitte Jr, managern som skapade bandet The Commitments, var jag självklart tvungen att köpa den. Några månader låg den så på vänt, då jag var lite nervös inför att återvända till Barrytown och riskera att bli besviken.

Nya boken har fått den tvetydliga och mycket passande titeln The Guts. Jimmy Rabbitte Jr har hunnit bli 47 år, är lyckligt gift med Aoife (uttalas som Eva med ett f, dvs I:fa) och har fyra barn, varav en självklart heter Jimmy Jr och en annan Marvin. Han jobbar på ett företag som han själv skapat, men sålt, som specialiserat på att leta fram gamla irländska kultband och blåsa liv i deras karriärer. Några gånger i veckan tar han en pint med sin pappa Jimmy Sr, men i övrigt är det familjen som gäller. Livet är rätt gött.

Så får Jimmy reda på att han har cancer i tarmarna (the Guts) och livet tar en oväntad vändning. Det är också då han kommer i kontakt med några av de gamla bandmedlemmarna. Outspan träffar han på sjukhuset och Imelda Clark, fortfarande skitsnygg, träffar han på en helt annan plats.

The Guts är en charmig historia, där Doyle blandar skämt och allvar på ett sätt som bara han kan. Och språket, jag absolut älskar språket. Fortfarande en massa “fuckin'” ännu fler “grand”, som kanske kan störa lite, men jag gillar hur han skriver så att det går att läsa boken med en riktig bred dublindialekt. Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart.

Det var grymt mysigt att återse Barrytown måste jag säga och jag drar gärna dit igen. Bra böcker får gärna få fortsättningar, om de håller lika hög kvalitet som The Guts, som tillhör årets bästa läsupplevelser. Luvly.

 

Läs också:

Tomas Tranströmer är död

5920b

Foto: Yanan Li

Egentligen är det inte oväntat. Inte oväntat alls. Tomas Tranströmer dog idag 27 mars 2015 och han blev 83 år gammal. I många år hängde journalister i hans trappuppgång för att förhoppningsvis vara på rätt plats när det årets nobelpristagare avslöjades. Jag hörde en intervju med Tranströmer, eller snarare med hans fru, då hon fick vara hans röst de sista åren. De berättade att de ibland bjöd in journalister som åkt långt på fika, så att de inte åkt helt i onödan. Så kom då den dagen då de var på rätt plats, året var 2011 och Peter Englund hade just avslöjat att Nobelpriset i Litteratur tilldelats den svenska poeten Tomas Tranströmer.

Jag satt och tittade på avslöjandet på datorn. I klassrummet satt eleverna och jobbade, men få av dem var intresserade av vad som skedde i Stockholm just nu. Desto mer nyfikna och kanske framför allt överraskade. Jag började nämligen gråta. Av glädje självklart, då Tranströmer så länge varit en stor favorit. När jag försökte förklara varför jag var så glad, tror jag inte riktigt att de förstod hur jag kunde reagera så starkt, men någonstans blev de kanske varse om hur mycket litteratur kan påverka.

Jag upptäckte Tomas Tranströmer genom en annan poet, nämligen Gunnar D Hansson, som jag hade som lärare då jag läste Litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet för snart tjugo år sedan. Vi lyssnade på en knastrig lp-skiva med Tranströmers inläsning av den fantastiska Östersjöar. Sedan dess har jag ofta återkommit till hans dikter. Nu finns bara dikterna kvar, inte poeten. Det är en sorgens dag.

Läs gärna mina andra inlägg om giganten Tomas Tranströmer.

Tranströmer äger

Poeter att njuta av

Babel och bubbel

Som den lyriknörd jag är

Två poeter

Mer hyllning

 

Läs också:

Go set a watchman

go-set-a-watchman-harper-lee-cover-678x1024

Min första tanke jag hörde att Harper Lee ger ut en ny, men gammal bok var “vem behöver pengar och varför?”. För jo, visst kan det vara kul att läsa en fortsättning på To Kill a Mockingbird, men det är ju inte direkt så att den är skriven nu. Hur kommer den att stå sig mot annan nyutgiven litteratur? Kommer den att komplettera och därmed lyfta sin föregångare, eller blir det tvärt om så att en klassiker tappar i status av en sämre uppföljare?

Jag är trots allt väldigt nyfiken på Go set a watchman, som släpps i juni, men vars omslag presenterades igår.

Läs också:

Om chick-lit och chick-flick

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om chick-lit och chick-flick, alltså böcker och filmer som ofta fokuserar på förhållanden och i första hand sägs vända sig till kvinnor. (Jag vet inte riktigt vem som ska avslöja detta för min man, som troligen har sett Notting Hill 30 gånger)

Veckans ciceron Lotta vill att vi svarar på två frågor, så då gör jag väl det.

1. Vilken är din bästa chick-flick?

Om maken har sett Notting Hill 30 gånger, så har jag sett Fyra bröllop och en begravning minst lika många. En perfekt castad film in i minsta lilla biroll och trots att slutscenen, där smöret flyter och regnet beter sig märkligt (huvudpersonerna blir blöta på en sekund och i filmens sämsta replik säger sig en av dem inte alls märka att det regnar) är det en så helt underbart, fantastisk film att jag faktiskt tror att jag måste se om den igen. Just precis nu. Eller inte nu, för först ska jag jobba, men ikväll kanske.

“Back to Angus and those sheep …”, en sådan replik räcker, men under de fyra bröllopen och den överjävulskt sorgliga, men vackra, begravningen, uttalas så många fantastiska repliker att den som inte skrivit manuset borde ligga sömnlös.

Jag brukar visa anslaget till filmen då jag har filmkurs med eleverna och de får diskutera karaktärernas utseende, beteende, relationer och en massa annat, som de självklart har åsikter om, trots att i princip inga repliker har uttalats. Bara en lång radda fuck.

2. Vilken chick-lit tror du skulle bli en alldeles fantastisk chick-flick?

Hm, det är svårt. Egentligen blir jag alltid orolig när en favoritbok ska bli film, då det sällan blir speciellt bra. Undantaget i genren är väl Bridget Jones Dagbok, som funkar utmärkt. Jag skulle gärna se en filmatisering av The Last Letter from Your lover, men den skulle vara förbannat sorglig. Charmigare och trevligare skulle nog While we were watching Downton Abbey bli. Inte världens bästa bok, men den skulle kunna bli en hur bra film som helst. En begränsad miljö i ett hus, trevligt tema med känd tv-serie och faktiskt en del minnesvärda karaktärer. Fixa ett gäng charmiga, brittiska skådisar och kör.

PS. Jag håller med Lotta om att vi inte behöver kalla den här sortens filmer för annat än “riktig film” DS.

Läs också:

Man Booker International Prize 2015

Idag presenterades listan över de nominerade till Man Booker International Prize 2015. Priset delas ut vartannat år till en författare som inte är från Storbritannien, men vars verk har skrivits på engelska eller finns översatt till språket. De nominerade kommer från tio länder, varav sex är nya länder för priset. Det verkar dock finnas en enorm bredd på listan, inte bara geografiskt.

De nominerade är:

César Aira (Argentina) har skrivit ett 80-tal böcker, men på svenska hittar jag bara en, eller rättare sagt tre, utgivna i en samlingsvolym av Wahlström och Widstrand under titeln 3 x Aira. På förlagets hemsida kallas han för “litteraturens Iggy Pop”.

Hoda Barakat (Libanon) föddes i Beirut, men bor nu i Paris. Hon har gett ut fem böcker, men bara en av dem Vattenplöjaren, har översatts på svenska. Boken är utgiven av Leopard förlag.

Maryse Condé (Guadeloupe) är troligen mer välkänd, men jag har pinsamt nog inte läst något av henne. Ännu. Hon föddes 1937 och har gett ut ett 20-tal romaner. På svenska gav Leopard förlag senast ut Tills vattnet stiger.

Mia Couto (Mozambique) är också en författare jag tänkt läsa hur länge som helst. Jag har haft Sömngångarland i hyllan sedan den var ny. Även här är det Leopard som är förlaget och senaste boken på svenska heter Sjöjungfruns andra fot.

Amitav Ghosh (Indien) föddes i Calcutta, men har vuxit upp i såväl Indien, som Bangladesh och på Sri Lanka. Nu delar han sin tid mellan Calcutta, Goa och Brooklyn. Hans Sea of Poppies återfinns på Man Booker Prizes korta lista från 2008.

Fanny Howe (USA) föddes i Boston och är i första hand poet, men skriver också prosa. Ingenting verkar vara översatt till svenska, men poeter blir det mer sällan än författare som skriver annat.

Ibrahim al-Koni (Libyen) föddes i södra Libyen, studerade i Ryssland och bor nu i Schweiz. Han är turaeg, ättling till ett ökenfolk som går under namnet “de blå” och har inte arabiska som modersmål. Bokförlaget Alhambra gav ut hans bok Stenblödning 2003. Ibrahim al-Koni har skrivit en lång rad böcker, men även noveller, dikter och aforismer. Öknen är hans inspiration.

László Krasznahorkai (Ungern) föddes 1954 och har skrivit böcker, men också gjort film. Boken och filmen Sátántangó, från 1994 fick mycket uppmärksamhet. Förra året gav Norstedts förlag ut hans Motståndets melankoli, som beskrivs som “en surrealistisk roman i Gogols anda”.

Alain Mabanckou (Kongo-Brazzaville) föddes 1966 i dåvarande Kongo. Han utbildade sig till jurist, både i hemlandet och i Paris. Nu delar han sin tid mellan Kongo-Brazzaville, Paris och Los Angeles, där han undervisar på UCLA. Weylers förlag har gett ut flera av hans böcker på svenska, senast Idag fyller jag tjugo. Om jag läst? Nej, men tänkt göra det länge.

Marlene van Niekerk (Sydafrika) tillhör ännu en av de författare jag tänkt läsa något av. Den listan är, som ni märker, lång. Marlene van Niekerk undervisar i kreativt skrivande på universitetet i Stellenbosch, Sydafrika. Två av hennes romaner finns på svenska, tegelstenen Agaat och den lite nättare Memorandum. Båda utgivna av Weyler.

 

Vinnaren avslöjas 19 maj i Victoria and Albert Museum, London.

Läs också:

OMG och yay och klicketiklick …

Tackar ödmjukast käraste Bokbabbel, som så snällt påpekade att det var dumt att vänta ända till i maj på att få läsa The Gost Fields av Elly Griffiths, då det släpps en version på torsdag. Så klick-klicketi-klick var majversionen avbeställd och torsdagens beställd istället. Tyvärr kunde jag inte beställa mer lästid, men “det är alltid tryggare att ha en efterlängtad bok väntande i sin Kindle, än att inte ha den alls” (gammalt bokbloggarordspråk).

Läs också:

Nu har jag sett Still Alice

MV5BMjIzNzAxNjY1Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMDg4ODQxMzE@._V1_SY1200_CR90,0,630,1200_AL_

Det är inte ofta jag går på bio, utan att jag har på mig 3D-glasögon, men idag blev det så äntligen av. Fyra bokbubblare och Jenny var på Still Alice, baserad på en fantastisk bok av Lisa Genova. Filmen var bra, mycket bra till och med, men jag var ganska glad att det var ett bra tag sedan jag läste boken, då mycket fattades. Det hade faktiskt kunnat vara en längre film tycker jag och det är en ganska ovanlig känsla i dessa dagar, då filmer lätt blir dryga två timmar. Av de sex scener jag tog upp i min recension av boken finns bara tre med i filmen. Två ytterligare finns med, men är förändrade. Under den jul då Alice glömmer receptet på brödpudding, glömmer hon också av att hon hälsat på sonens nya flickvän. I boken är det istället doktoranden Dans fru hon hälsar på flera gånger. Dan är för övrigt inte alls med i filmen, men det stör inte nämnvärt, då karaktärer ofta försvinner i filmatiseringar. Ingen reagerar inte heller på att det inte finns någon brödpudding på bordet under julmiddagen, däremot påpekar Lydia, yngsta dottern, att Alice redan hälsat på sonens flickvän. Att hon glömmer henne känns inte heller supermärkligt, då det verkar dyka upp nya flickvänner hela tiden. Att scenen från föreläsningssalen inte finns med, där Alice sätter sig i publiken och väntar på att få lyssna till en föreläsning, utan att inse att hon själv ska hålla den, är däremot märkligt. Det är en kort, men väldigt viktig scen.

Julianne Moore är självklart fantastisk i rollen som Alice och väl värd sin Oscar. Alec Baldwins tolkning av maken John är också fin, men lite väl tillbakadragen. Hans frustration framgår, men inte alls lika mycket som i boken. Inte heller är sonen Tom eller dottern Anna så framträdande, medan Lydia, spelad med bravur av Kristen Stewart, får ta lite mer plats. Jag måste säga att hon överraskade mig positivt. Nu kan det visserligen bero på att jag faktiskt aldrig sett henne i någon film, utan bara har fördomar om henne, men jag var imponerad av hennes rollprestation.

Filmer som denna gör att livet känns extra skört. Vi talade efter om huruvida vi skulle vilja veta om vi bar på en farlig sjukdom och jag måste nog svara nej på den frågan. Om det inte finns något garanterat botemedel, vill jag inte veta.

 

 

Läs också:

« Older Entries