Tematrio – Olästa klassiker

tematrio

Jo, visst finns det en del klassiker som gav vill/ska/borde läsa. Speciellt som svensklärare känns det viktigt att ha koll på litteraturhistorien, men det är också därför klassiker sällan blir sommarläsning. På sommaren vill jag lustläsa och möjligen slinker det ner någon klassiker, men faktum är att jag känner lite väl mycket jobbkoppling till vissa böcker, för att kunna läsa dem hur som helst.

Trots detta har jag ändå listat tre klassiker, som inte har speciellt mycket måste, krav och press förknippat med sig, som jag definitivt vill läsa vid tillfälle:

1. Pennskaftet av Elin Wägner är en bok jag tänkt läsa hur länge som helst och som jag verkligen vill läsa.

2. Djurens gård av George Orwell är en tunn liten bok och därför en bok gymnasieelever gärna ger sig på. Dags att läsa för att få lite koll på vad de där djuren verkligen håller på med. Lite lustigt att den bytt namn, för mig har den alltid varit Djurfarmen och kommer troligen att så förbli om jag inte tänker mig för.

3. Pengar av Victoria Benedictsson, för att upptäcka en författare som inte togs upp alls då jag läste litteraturvetenskap för 20 år sedan. Och hon är inte ensam. Jag vill fylla på förrådet med klassiska kvinnor, för att kunna göra min undervisning mer varierad.

 

Läs också:

Vilken tajming

L_szl__Krasznahork_3310279b

Igår tilldelades ungraren László Krasznahorkai The Man Booker International Prize 2015. En för mig okänd man, men flera av hans böcker finns utgivna på svenska. Senaste heter Motståndets melankoli och gavs ut av Norstedts förlag hösten 2014, men för första gången redan 1989. I augusti ges hans debutbok från 1985, Santantango, ut på svenska. Boken anses vara en modern klassiker och blev film 1994. Spännande att följa om även nyare böcker når oss på svenska. Nu låter det inte riktigt som min typ av böcker, varken gällande innehåll eller språk. Hans språk beskrivs innehålla långa, komplexa meningar, som röra sig likt karaktärernas tankar. (fri översättning från artikel i The Telegraph)

Men lite roligt är det ändå att en ungrare tilldelas priset, då Ungern är ett av de tre teman som lyfts fram i årets Bokmässa i Göteborg 2015. Kanske finns det nu en chans att László Krasznahorkai dyker upp där.

 

Fotograf: Hartwig Klappert

Läs också:

Tisdagsutmaning: Favoritdjur

9789163835001

Vi har en djurisk vecka på Kulturkollo och följaktligen handlar tisdagsutmaningen om just djur. Frågan från Lotta lyder så här:

Vilket är ditt fiktiva favoritdjur? 

Jag har funderat på gamla fiktiva djur och inser att jag läste ganska få djurböcker som barn. Den av böcker jag minns mest är nog Trillingarna Svanslös, där Pelle fått sin Maja och dessutom blivit far till Maj, Muff och Murre.

Djur på film blev det desto oftare och Bernard och Bianca tillhörde utan tvekan favoriterna, speciellt gillade jag fågeln som fungerar som flygplan, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg namnet. Minns ni?

Läs också:

Världens bästa barnböcker? Really?

När BBC:s litteraturkritiker Jane Ciabattari fick i uppdrag att ta fram litteraturhistoriens främsta barnböcker som finns utgivna på engelska, tog hon hjälp av några av världens mest ansedda kritiker (i den engelskspråkiga västvärlden får en anta), som kom fram till följande lista:

1. EB White – ”Fantastiska Wilbur” (1952)

2. CS Lewis – ”Häxan och lejonet” (1950)

3. Maurice Sendak – ”Till vildingarnas land” (1963)

4. Lewis Carroll – Alice i Underlandet” (1865)

5. Louisa May Alcott – ”Unga kvinnor” (1868)

6. Antoine de Saint-Exupéry – ”Lilla prinsen” (1943)

7. AA Milne – ”Nalle Puh” (1926)

8. Roald Dahl – ”Kalle och chokladfabriken” (1964)

9. Ursula K Le Guin – ”Trollkarlen från Övärlden” (1968)

10. Madeleine L’Engle – ”Ett veck i tiden” (1962)

11. Laura Ingalls Wilder – ”Lilla huset på prärien” (1935)

* Årtal i parentes visar ursprungligt utgivningsår på originalspråk.

 

Av detta kan vi alltså dra slutsatsen att det inte kommit ut några riktigt bra böcker för barn sedan 1968 och det är väl ändå rätt sorgligt?

Därmed inte sagt att böckerna på listan inte är bra, för det är de, men när den modernaste boken har nästan 50 år på nacken, ifrågasätter jag juryns kompetens.

Läs också:

Nästan lyckad ljudboksupplevelse

OscarLevertin2

Det är någonting med ljudböcker som stressar mig, kanske det att jag tycker att det tar så otroligt lång tid att läsa igenom ens den tunnaste boken. Samtidigt har jag kunnat läsa en bok, samtidigt som jag väntat på handbollsmatcher, legat sömnlös, sorterat tvätt och färglagt en massa blommor. Jag ser fördelarna och jag tränar, men än är jag långt ifrån en övertygad ljudboksläsare.

Jag gillade dock Martina Montelius uppläsning av egna bok Oscar Levertins vänner om helgalna kulturtanten Boel Märgåker, 62 år gammal, expert på Oscar Levertin, gift med Greger, mamma till fyra, trött på det mesta och på väg på litteraturkryssning där hon ska knulla, supa och knarka. Hon reser tillsammans med litteraturklubben Oskar Levertins vänner. Där finns Maggan, Jörgen och Leif, alla udda figurer och komplicerade personer, med väldigt mörka förflutna. Alla galet trasiga på många sätt och definitivt mycket märkliga. Gunnar dyker upp också, han som fått sin syn på Joyce Carol Oates på kultursidorna, men som Boel är säker på inte har läst alls av.

Sven Bergström är en av författarna på kryssningen. En medelålders, självgod herre, som är gift med en annan författare. Detta hindrar honom inte från att knulla Boel, men å andra sidan är det är ganska många som gör samma sak, med mer eller mindre lyckat resultat. Herr Bergströms prestation tillhör den senare kategorin. Då författaren i fråga beskrivs detaljerat och målande måste jag självklart spekulera i vem hans förebild är. Min slutsats är dock att det skulle kunna vilken författare som helst, men visst har jag funderat lite extra på de jag vet är gift/eller varit gift med författare. Som Horace Engdahl, Bengt Ohlsson, Alexander Ahndoril … Men nej, jag tror inte att Montelius gjort en Andersson, utan istället porträtterar “den store, manlige författaren” som stereotypt tror sig kunna

Egentligen blir det lite väl mycket kuk, fitta och knullande i den här historien för min smak, men jag gillar ändå Montelius något torra och konstaterande uppläsning, när hon berättar om Boels alla äventyr. Utan tvekan är den på ytan ganska välanpassade kulturtanten mer komplex än jag väntat. Boken marknadsförs som en erotisk thriller, men den etiketten är jag skeptisk till. Det är en absurd och underhållande historia, men så särskilt erotisk är den inte, trots detaljrika sexscener och inte direkt thrillerlik heller. Däremot är den fylld av sex och en del spänning. Snarare är det en “universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet” som också är en möjlig beskrivning, enligt förlagets hemsida.

Mest är det en mörk och sorglig historia, som Montelius lyckats göra rolig och underhållande, med sitt absurda, raka och ofta mycket sakliga språk. Hon är verkligen en språkkonstnär av stora mått. Jag gillar det skarpt och tror faktiskt att det här är en bok som gör sig minst lika bra som ljudbok. Trots att jag har fått kämpa en del med de förhållandevis få timmarna, är jag alltså nöjd med läsningen. Stort plus för det fantastiska omslaget, som gör att jag ändå önskar att jag haft en “riktig” bok i min hand.

Var förresten tvungen att läsa på lite om Oscar Levertin, för att försöka förstå Boels fascination. Kanske är det att han var professor som lockade. Boel verkar gilla de som har intellektuell makt. Jag anar också att hon tycker om det faktum att hon kan mycket om en tongivande författare, som få känner till. Det ger henne ett överläge.

Enligt Elise Karlsson på SvD, är det hans judiska bakgrund som gjort att han suddades ut ur litteraturhistorien och stannade där. På sin tid verkade han dock som litteraturkritiker på såväl Aftonbladet som SvD, där han senare också blev kulturchef. Spännande att Montelius valt ut just honom som Boel Märgåkers litterära kärlek. Lika spännande att en av karaktärerna i Den allvarsamma leken ska vara baserad på just Levertin.

Läs också:

En normbrytande utmaning

823781

Shit, jag har haft så fullt upp med att försöka få ihop vettiga inlägg till veckans tema på Kulturkollo, att jag glömt av att svara på min egen utmaning från i tisdags. Här kommer i alla fall mina svar:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Jag håller absolut inte alltid med Gudrun Schyman, men hon vågar testa alla gränser som finns och det respekterar jag henne för. Jag respekterar henne också för att hon aldrig slutar kämpa för ett med jämlikt samhälle. Att skapa debatt är ett sätt att bryta normer och det gör hon ofta. När diskuterade vi kvinnors löner så mycket som när Gudrun Schyman eldade upp pengar?

En annan person som ibland kan gå över gränsen är Navid Modiri, men jag respekterar honom för viljan att förstå även motståndare, som då han spelade golf med Jimmie Åkesson. Trots att jag är rädd för normalisering av Sverigedemokrater, förstår jag varför han gjorde det. Att markera att vissa åsikter inte är okej, men ändå försöka sig på en respektfull dialog är modigt. I ett samhälle där anfall ofta ses som bästa försvar är det ett normbrytande beteende.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Det var länge sedan jag såg Priscilla – Öknens drottning och kanske hade jag tyckt annorlunda nu, men när jag såg den första gången absolut älskade jag den. Faktiskt vill jag också lyfta fram en annan film från Australien, nämligen Muriels bröllop, där huvudpersonen är för mycket, men underbar.

Läs också:

Hjälp!

scream-cartoon-painting

Det är dags för er att hjälpa en frustrerad läsare. Jag börjar på bok efter bok, men ingenting känns kul att läsa. För att råda bot på det behöver jag tips på böcker som det inte går att släppa redan efter sisådär fem sidor. Ungefär så långt tålamod har jag.

Så kom igen, ge mig era bästa tips!

PS. Vill du själv ha en bok att fastna i direkt rekommenderar jag Än skyddar natten av Anna Lihammer. DS.

Läs också:

Hur många främlingar finns det?

13066424_O_3

Det talas mycket om främlingsfientlighet. Att vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och att främlingsfientligheten växer i Sverige. Vem vilka är de här främlingarna som får stå ut med fientligheten?

I Sveriges riksdag höll Jason Diakité ett känslofyllt tal om varför han inte kan vara en främling och varför har mot honom inte kan vara annat än rasism. Som bevis hade han sitt svenska pass. Men det är inte bara ett annat ursprung som kan orsaka hat eller utstötning. Det finns många orsaker till att så många känner sig som främlingar i sitt efet land.

I boken Inte en främling — 41 berättelser om identitet och mångfald, berättar en rad mer eller mindre kända svenskar om sitt utanförskap. Det är Teskedsorden som står bakom denna bok, utgiven av Norstedts förlag och texterna finns också på hemsidan inteenframling.se, där berättelserna ständigt blir fler. Fantastiskt välskrivna, tänkvärda och gripande berättelser som tydliggör hur lätt det är att bli annorlunda och hur svårt det kan vara att dölja det som gör en annorlunda. Men också om hur det som är annorlunda kan bli en del av drivkraften att lyckas och att förändra.

Bland mina favoriter finns Sanna Salamehs berättelse om flickan på tunnelbanan, som berättade att hennes pappa tyckte att Sanna är ful, Zinat Pirzadehs egna tunnelbaneupplevelse som så tydligt visar att många helt saknar gränser, Noomi Andermarks berättelse om det självvalda utanförskapet som Jehovas vittnen lever i och hur det påverkade hennes uppväxt, Henrik Chetan Aspengrens fundering över vart han egentligen ska åka när han uppmanas att resa hem, Sofia Jernbergs smärtsamma historia om hur hon aldrig kan fly sin hudfärg, Armina Imamovic beskrivning av en händelse som hade kunnat orsaka hennes död, om inte den serbiska grannen hade sett förbi konfliktens folkgrupper och agerat med hjärtat och Georgios Karpathakis som berättar om sin adhd och vilka problem, men också fördelar som adhd kan innebära. Egentligen är det svårt att välja ut någon av alla dessa fantastiska texter, men det här är ändå några exempel. Alla bör dock läsas. Jag skulle gå så långt att faktiskt säga att alla texter ska läsas. Ofta, mycket och av alla.

Jag läste Emerich Roths text för mina elever i förra veckan. Det är en stark text om hans upplevelser från Auschwitz-Birkanau och varför han till slut var tvungen att börja tala om dem. Jag kommer att läsa fler av texterna i alla klasser, då de alla förmedlar viktiga upplevelser, som angår oss alla. Om det nu är så att ett homogent vi blir viktigare och möjligheten att gå utanför normen minskar, måste vi alla stå upp för de som faktiskt inte är främlingar. Tystnaden är någonstans ett medgivande och jag vill inte riskera att uppfattas som någon som accepterar den politiska utveckling vi ser i Sverige och tyvärr ännu mer på andra platser inte minst i Europa. Vårt vi måste inbegripa fler. Alternativet är det mycket snäva vi som rådde i det krig som avslutades för 70 år sedan. Det var inte bara judar som dödades i koncentrationsläger. Många av de 41 skribenterna i Inte en främling skulle ha placerats där. De som är homosexuella, handikappade, zigenarna, de oliktänkande. Ett sådant snävt vi vill jag aldrig uppleva här, men jag inser att det är något vi måste kämpa för.

Kulturkollos tema den här veckan heter Bortom normen, där kan du läsa om fler normbrytare.

Läs också:

Fyra dagar då läsning hägrar

file0001125444793

Jag avskyr regn. Det gör jag verkligen. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas lite, lite på att det ska fortsätta regna. Regn betyder lästid. Just nu väntar fyra lediga dagar, förvisso med två dagars handbollsturnering, men viss läsning hoppas jag få till.

Vad ska du göra i helgen?

Läs också:

Mary Jones historia

9789146225225

Att skriva en bok som anknyter till en klassiker är modigt. Elin Boardy har valt att skriva ett tillägg till en av de största äventyrsberättelserna, nämligen Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Jag läste Skattkammarön då jag studerade litteraturvetenskap i mitten av 90-talet och överraskades av hur spännande den var och hur mycket jag tyckte om den. När jag läste Mary Jones historia önskade jag att jag läst om den, inte för att historien om kökspigan Mary egentligen krävde det, utan för att jag ville.  I Boardys historia är det kvinnorna som står i centrum och det ger en annan historia än den ursprungliga.  När Silver är i väg finns hans fru Dolores och kökspigan Mary kvar.

Boken har den fullständiga titeln Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om mitt liv samt om Dolores & John Silver så som jag fått det berättat för mej av dom själva. Det är Marys dagbok vi får läsa och hennes överstrykningar finns kvar. Vi ser att hon ibland tvekat och förstår att det finns mer till berättelsen än det vi faktiskt får läsa. Mest grips jag av hennes funderingar kring kärlek och hur en person på 1700-talet. som verkligen är trovärdig och uppenbarligen passar in där och då, också kan tala till mig idag.  Hennes öde är viktigt och det påminner om alla andra kvinnor i historien som glömts bort.

Trots att det skiljer många år mellan Mary Jones och Daisy Robinson i Downton Abbey är det henne jag tänker på under läsningen. Den unga flickans funderingar kring livet och kärleken har de gemensamt, liksom längtar efter att göra något med sitt liv. Mary lär sig läsa och skriva och finner då att världen blir större. Genom att skriva ner sina tankar och upplevelser, kan hon också dela sina tankar med oss. Long John Silver finns där i bakgrunden, men han är långt ifrån huvudperson. Genom det vi får veta av Mary Jones, står det dock klart att han är mycket mer mänsklig än vad Stevenson lyckades göra honom. Han älskar sin fru Dolores, trots att han långa stunder lämnar henne.

Vi vet dock redan från början av Mary Jones historia, att Long John Silver är död och får sedan veta bakgrunden. Mary Jones befinner sig på Hispaniola, Dolores hemö, tillsammans med sin matmor. Det är här hon använder en anteckningsbok hon fått till att skriva sin, mångfacetterade berättelse om sina arbetsgivare.

Lika förvånad att jag gillade Skattkammarön var jag att jag gillade Mary Jones historia så mycket. Eller kanske inte så förvånad egentligen, då jag verkligen tyckt om Elin Boardys tidigare böcker också. Nästa bok ska tydligen utspela sig under 1300-talet och kanske blir Boardy den författare som får mig att uppskatta historiska romaner på riktigt.

 

 

Delar av den här texten har även publicerats på Kulturkollo, tillsammans med en intervju med Elin Boardy.

Läs också:

« Older Entries