Födelsedagspresentkort

1796

Någon form av utlottning måste jag ändå ha så här på födelsedagen. Om en vecka 31/7 får en lycklig läsare ett presentkort på 100 kronor från Glansholms Bokhandel, vilket bör räcka till en pocketbok och porto. Eller så kan du göra en lite extra stor beställning till ett lite billigare pris.

För att vara med behöver du lämna en kommentar och sprida information om utlottningen på blogg, FB, Twitter eller liknande. Berätta gärna vilken bok du planerar att köpa, så får jag lite boktips på köpet.

Lycka till!

 

Läs också:

Upptäck Åsa Grennvall

DRLSG-prel-cover

Att föra fram sitt budskap med hjälp av bilder är helt klart effektivt och mycket av den politiska litteraturen idag är grafisk.

Jag är en ganska ny serieläsare, egentligen har jag aldrig uppskattat serietidningar mer än som barn, om ens då. Däremot har jag på senare år börjat uppskatta författare som Nanna Johansson, Mats Jonsson, Liv Strömquist, Zeina Abirached, Sara Granér, Marjane Satrapi och så självklart Åsa Grennvall, som jag läst tre böcker av, alla mycket bra.

 

I SvD hittade jag en fin intervju med just Åsa Grennvall, som snart är aktuell med nya boken Deras ryggar luktade så gott, utgiven på Syster förlag som hon och Sara Olsson startat.

Grennvalls böcker är ofta riktigt svarta och jag fastnade för det här citatet:

− Många ser sina böcker som sina barn. Men mina barn är det finaste på jorden enligt mig och mina böcker är något slags bottenskrap av det mörkaste i mitt liv.

 

Jag läser gärna om Grennvalls bottenskap och ser definitivt fram emot att läsa nya boken.

Läs också:

Fyra år med enligt O

SONY DSC

Jag började blogga i januari 2009, men det var den 24 juli 2010 som jag flyttade hit till egen domän under namnet enligt O. Idag fyller bloggen fyra år.

Det har varit fyra lärorika och otroligt roliga år. Litteraturvetenskap i all ära, där har jag en antal poäng, men frågan är om bokbloggarvärlden inte är minst lika lärorik. Jag har hamnat i ett litterärt sammanhang som jag aldrig kunnat drömma om.

Tack till alla som läst och kommenterat. Och tack till alla som förser mig med boktips och läsning. Ni gör mitt liv rikare.

Läs också:

Drömmen om Frankrike

Estassy - Croissants till frukost_88bdab05e28aef4622a6cdf33a6d78fe

Gabriel och Cecilia står i centrum i Annika Estassys andra bok Croissants till frukost. De lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne. Att Gabriel helt enkelt spontanshoppat ett hus och investerat i princip allt han äger i det kanske inte är direkt genomtänkt.

Cecilias dröm handlar om barn och hon gråter varje gång mensen kommer. Vad hon inte vet är att sannolikheten att hon skulle bli gravid är minimal, då Gabriel inte berättat allt. Deär bra på hemligheter Gabriel och Cecilia, eller dåliga, beroende på hur man ser det.

Huset i Sainte Marie sur Mer har tillhört Antoine, en bekant till Gabriel och där finns paret Dupont, som sköter om såväl hus som trädgård. I den lilla byn finns också ett gäng täta skandinaver, som Cecilia och Gabriel träffar. Motvilligt för Gabriels del, medan Cecilia fattar tycke för den svenska Carina. Miljön är fantastisk och en av de stora behållningarna med Croissants till frukost. Det vimlar av matbeskrivningar och jag blir definitivt sugen på att bo i en liten by och varje morgon ta en promenad till det lokala bageriet.

Croissants till frukost är lättläst och underhållande. Gabriel växer som person, medan jag får ännu mer svårt för hans sambo och exfru Carina. I Solviken skilde de sig efter att hon träffat en annan och hon flirtar friskt även i denna bok. Det är Antoine som lockar och jag är inte den som moraliserar över en liten flirt, men jag önskar att Cecilia  och Gabriel kunde försöka få ordning på sitt liv. Det räcker liksom inte att fly Stockholm och renovera ett franskt hus för att rädda ett äktenskap, inte om samtalen tystnat och ens drömmar skiljer sig åt.

Lite saknar jag Marie, Niklas och Solviken. Frankrike är härligt, men jag trivdes bättre i sällskap av paret i Roslagen. Uppföljaren är läsvärd, men avslutas precis då historien tar fart och en tredje del förhoppningsvis tar vid. Det är helt klart upplagt för en kanontrea, nu när Estassy valt att avsluta innan alla frågor får svar. För svar måste vi väl få ändå?

Annika Estassy skriver rappt och underhållande. Lite mer slätstruket denna gång och jag hoppas att hon inte ger upp den personliga stil som jag tyckte var tydligare i debuten. Trots detta är Croissants till frukost helt klart underhållande och en perfekt bok att läsa nu i sommar. Eller varför inte i höst då drömmen om Frankrike kanske behövs ännu mer …

Läs också:

Gone etsying

Tack Camilla för tipset. Jag råkade köpa ett halsband (och ett likadant i present så jag kommer inte att visa hur det ser ut, men det finns i denna eminenta butik) och klickade mig sedan vidare på Etsy. Hjälp vad mycket fint där finns!

Som det här:

il_570xN.619165380_ao0g

 

och det här:

il_570xN.318008579

och det här:

il_570xN.620941435_t707

och det här:

il_570xN.620927777_8guu

och det här:

il_570xN.620940753_h36j

och det här:

il_570xN.620930749_hdnf

och det här:

il_570xN.620812504_gu1p

och det här:

il_570xN.314245701

 

Det kan hända att det snart är några fler halsband på väg …

 

 

Läs också:

Tematrio – Vänskap

temavanskap

När bloggtorkan börjar sätta in är det bra med en tematrio. Idag handlar den om vänskap.

1. I David Levithans En bit av mig fattas blir tre ungdomar vänner efter 9/11. Lite kärlek mellan killarna glimtar till också, men mest är det fokus på vänskap.

2. Min vän Boris av Mats Wänblad är första boken om Ebba och hennes bästa kompis Boris Monstersson. Pelle Forsheds illustrationer är verkligen helt fantastiska. Hittills har det kommit ut sex böcker i serien och vi har läst och älskat alla utom den senaste.

3. Augustiresan av Anna Fredriksson handlar om några vänner i min ålder som ger sig ut på cykeltur runt Österlen. En inte helt friktionsfri resa, men en riktigt läsvärd bok.

Läs också:

Hey Dolly

13018331_O_1

Så fick jag då äntligen tummen ur att läsa något av Amanda Svensson och valde då debuten Hey Dolly. Läsningen gick från “det här är helt briljant, varför har jag aldrig läst något av Amanda Svensson förut” till “nu blev det lite för mycket av det goda” och förändringen kom ungefär halvvägs. Det lysande kommer tillbaka även under bokens andra hälft och jag tänker att språket och de tvära kasten handlar mer om att illustrera Dollys personlighet, med än något annat. Kapitlet om Harry Martinsson, där Marvin från Göteborg försöker lära Dolly att hantera sin ångest genom att tänka som Harry Martinsson är till exempel briljant, medan jag mår rätt dåligt av tourette-kapitlet och att Dolly envisas med att använda ordet cepe som skällsord.

Dolly är en udda varelse som inte sällan befinner sig mellan fantasi och verklighet. Hon träffar till exempel en amerikansk rockstjärna och tar sig sedan från New York till Stockholm på tolv minuter med tunnelbana. Hennes mardröm är att bli en cineastflickvän som dricker rödvin och tittar dyrkande på sin pojkvän. Dolly vill vara självständig, men lyckas helt ärligt sådär. Något i henne får mig att vilja stoppa ner henne i fickan och skydda henne från allt ont. Stackars lilla Dolly, som inte riktigt vet hur hon ska hantera livet.

Kompisen Emma hanterar livets svåra genom att dricka alkohol. Hennes pappa är alkoholist och hon skiter i att motarbeta ödet. I Dollys egocentriska berättelse är det svårt att få en klar bild av Emma, men även hon väcker sympatier. Stackars trasiga flicka. Något säger mig dock att Emma inte hade blivit glad åt det epitetet.  Katrin däremot, kompisen som rycker av sina ögonfransar för att minska sin ångest, skulle troligen behöva och tycka om någons sympatier. Allas sympatier. Vi förstår att Dolly och hennes vänner haft en tuff skoltid och får glimtar av det. Flickorna vars mössor hamnade i vattenpölar försöker nu skapa coola och självsäkra versioner av sig själva. Resultatet varierar.

Pojkvännen Mårten är mer bra att ha än en stor kärlek. Dolly föraktar hans svaghet och kvasiångest. Hade han fått en riktigt rejäl depression hade hon kunnat förstå och hjälpa, men nu är han bara patetisk. Ändå behöver hon honom. Eller i alla fall någon. Mest tror jag att hon behöver trygghet och hjälp att navigera i en värld hon inte riktigt vet hur hon ska hantera.

Jag funderade på att läsa Hello Dolly högt för mina elever, för att kunna diskutera språket, de många coola metaforerna och de udda personerna, men frågan är om jag hade fixat det och om de hade fixat att lyssna. Kanske delar av den, då det verkligen finns många helt briljanta avsnitt. Jag är sjukt imponerad av Svenssons sätt att skriva, men det blir som sagt lite för intensivt ibland. Helt klart vill jag läsa mer av Amanda Svensson och jag är väldigt glad att ha fått stifta bekantskap med Dolly, trots att jag inte älskar henne förusättningslöst.

 

Läs också:

Vad bör göras?

c0ff4446d8630e69b32f9fb2cb9de2b5

Kvinnor som kallar sig feminister får inte sällan utstå spott, spe och rent hat. Lady Dahmer är en som drabbats och drabbas, Maria Sveland en annan och listan kan göras lång. När män kallar sig feminister i debatten får de istället applåder.

Precis som Hanna Jedvik skriver i GP är det ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors. Det är beklagligt. Inte att män blir feminister (trots att man kan tycka att de borde sett ojämnställdheten i samhället utan att ha döttrar), utan för att en man som Joakim Lamotte får ta så mycket mer plats än 99.9% av de kvinnor i Sverige som är feminister, möjligen Gudrun Schyman undantaget, men hon applåderas knappast. Dessutom har han mage att känna sig kränkt för att alla inte applåderar, utan att han faktiskt också får kritik.

Vad bör göras? Jämställdhet och politik under 50 år av Yvonne Hirdman tar oss med på en resa genom 50 års jämställdhetspolitik, lite väl snabbt och lätt, men utan tvekan informativt. Det som slår mig är att det visserligen skett en del, att könsrollerna vidgats och att kvinnor fått fler rättigheter, men att många förslag som funnits med under 50 år, fortfarande bara är förslag. Det är många fina ord och goda intentioner, men det finns så otroligt mycket mer som måste förändras för att Sverige ska vara en jämställt land. Det handlar inte bara om jämlikhet mellan kvinnor och män självklart, utan om att diskriminering över huvud taget måste motarbetas. Istället verkar det bli mer och mer rumsrent att jämföra feminism med nazism och att slänga sig med rasistiska och fördomsfulla resonemang. Såväl ojämställdhet som rasism håller på att normaliseras och det gör mig riktigt arg.

Yvonne Hirdman börjar med att definiera problemet och går sedan igenom jämställdhetspolitiken årtionde för årtionde från “det pratglada sextiotalet” till “2000-talet – Från all (lika) till många (olika). Hon refererar till politiska utredningar, propositioner och lagförslag, men beskriver också arbetet med att konkretisera “den goda viljans politik” i samhället.

En av de första feministiska texter jag läste var Yvonne Hirdmans text om Genussystemet ur Demokrati och makt i Sverige (1990) som blev en ögonöppnare för mig liksom för Bengt Westerberg, Sveriges första jämställdhetsminister som också var man. När texten publicerades var hon professor i kvinnohistoria på Göteborgs Universitet, men när jag började studera där 1994 hade hon tyvärr lämnat den befattningen.

Det var när jag studerade historia på Göteborgs Universitet 1997 som jag kom i kontakt med hennes texter och med den mer teoretiska feminismen. Jag studerade tidiga läseböcker utifrån bland annat Hirdmans teori om genuskontraktet och dikotomin mellan könen, samt svårigheten att ta sig in i andra sfärer än de tillåtna utifrån de könsroller vi tilldelats. Min c-uppsats handlade om Kerstin Hesselgren, hennes år i Riksdagens första kammare, samt hur hon mottogs av media som “ett oskrivet rosa blad”. Även här kunde jag använda Hirmans texter bland många andra. Det blev också då tyligt hur lågt i kurs kvinnohistoria stod på den då väldigt konservativ institution jag studerade vid. Examinatorn skulle kunna ha varit otroligt intresserad av ämnet, men hans korsförhör av mig tolkade jag snarare som att han inte trodde att jag hade koll på den tid jag skrev om, att jag “bara” skrev om kvinnohistoria och inte var påläst. Det var jag självklart.

Sedan dess har jag läst mycket mer om feminism och det har sedan länge varit självklart för mig att definiera mig som feminist. Ordet som för mig betyder att jag vill att män och kvinnor ska ses som lika viktiga och behandlas med samma respekt, för så är det absolut inte. Det som bör göras är att politiker agerar mer och snackar mindre, samt att fler får upp ögonen för den ojämlikhet som ligger så djupt att många inte ens reagerar över den.

Hirdman själv säger i en artikel i senaste numret av Fyrahundrafemtio att hon i efterhand ha börjat tro på stadsfeministen, som ändå gjort skillnad. Att det är objektivt fel att säga att det inte hänt något, men att underordningen av kvinnor är så naturlig och så inbyggd i systemet att vi inte har råd att luta oss tillbaka och vara nöjda. Den dramatiska förändringen av feminismen menar hon är att den nu är mer verbal, feminsterna går dock inte längre ut på gatorna. Hirdman jämför också Grupp 8 och deras syn på feminism som en kamp för jämställdhet mellan man och kvinna, medan “tredje generationens feminister” har ett queerfokus, något hon inte vill kritisera, mer än att undra om det är rätt väg att gå att “plocka in alla underhundar i samma bås”. Hon önskar att det fortfarande fanns ett jämställdhetsombud och ett diskrimineringsombud.

Vad bör göras? Frågan är lika aktuell idag, som när Nikolaj Tjermysjevskij gav ut en bok med den titeln 1863. Mycket har hänt, men än kan mycket göras. Jag kan hålla med Hirdman om att det kanske behövs flera diskrimineringsombudsmän, men i övrigt tycker jag att det är bra att diskussionen om underordning och diskriminering utvidgas. Jag är också glad över att F! står för det de kallas en feministisk antirasism och att det finns ett parti som så tydligt står upp emot förtryck. Jag hoppas att de andra partierna kommer att påverkas av dem, istället för att F!:s motpol Sverigedemokraterna. Höstens val blir på många sätt ett vägval för flera partier som ännu inte tagit riktigt tydlig ställning för jämställdhet och mot diskriminering.

För att få en enkel och tydlig genomgång av svensk jämställdhetspolitik tycker jag definitivt att du ska läsa Hirdmans allmänbildande bok. Jag fick lite mer kött på benen och ändrade uppfattning om några politiker, men saknade kanske det riktiga djupet i resonemanget. Vad bör göras? är dock en mycket bra första bok i ämnet, som gör att i alla fall jag vill veta mycket mer.

 

Läs också:

Vem är fundamentalist?

9789127136687

Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid handlar om den unge pakistaniern Changez från Lahore, som studerat vid Princeton, får ett toppjobb, men krackelerar efter 9/11. Han berättar för en amerikansk man om sitt liv i USA, över en middag i Lahore. Vi får höra om hans stora kärlek Erica och om hur han brukade säga att han var från New York.

Det är en framgångssaga helt klart om än med vissa hinder på vägen. Changez lyckas göra karriär genom att passa in i en värld där han sticker ut. Erica är på många sätt den perfekta flickvännen, liksom Changez är perfekt för henne. Hans tålamod och godhet håller henne uppe, i alla fall ett tag och hennes status gör att han accepteras på fler platser än han annars gjort.

Det är en spännande form, att låta någon berätta en historia för en lyssnare och för oss. Kanske hade jag önskat att nutiden fick ta lite mer plats. Vi vet egentligen ingenting om mannen som vår huvudperson berättar sin historia för, han är bara en tyst iakttagare, men det är lätt att dras med i historien.

Det är också smärtsamt tydligt att händelserna i New York 2001 inte bara förändrade livet för de boende i staden, utan för människor runt om i världen. Scenen i tullen, då kollegor med amerikanska pass hinner igenom, få sina väskor och åka hem, innan Changez släpps, är talande och troligen allt för sann. Jag minns bara Chimamanda Ngozi Adichies ilska mot fördomsfulla tilltjänstemän i sitt anförande på Stockholm Literature. Vi har alla fördomar och genom dem gör vi inte sällan livet svårare för andra människor. Rädsla föder rädsla. Hat föder hat. I dessa tider är det viktigt att tänka på. Vem är egentligen fundamentalist och vem blir det? Changez är det definitivt inte inledningsvis, men omständigheter gör att hans liv förändras och han med det.

Jag tycker mycket om Mohsin Hamids språk och sätt att skriva. Han gör ett svårt ämne enkelt, men utan att förenkla någonting. Kanske ska jag försöka mig på även hans andra bok, med den något underliga titeln Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Kanske vågar jag mig också på att se filmatiseringen av Den ovillige fundamentalisten. Helt klart är i alla fall att det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

« Older Entries