Vad jag ser fram emot i (v)år!

Den här veckan blickar vi mot ljuset på Kulturkollo och utmaningen handlar om saker vi ser fram emot i vår. Viktoria har valt att illustrera inlägget med en vacker blombild och just färg i naturen ser jag fram emot. Nu blir jag visserligen rejält allergisk av det mesta som knoppas och slår ut, men det är det (oftast) värt.

Uteläsning är något jag verkligen ser fram emot. Facebook påminde mig igår om att jag för sex år sedan läste utomhus, säkert med minst en filt på, men ändå. Igår var det istället snöoväder och framåt kvällen minusgrader. Men den sex år gamla bilden visar ändå att årets uteläsningssäsong inte är allt för långt borta. Att få njuta av ljus och värme efter jobbet och på helgerna betyder otroligt mycket för mitt välbefinnande.

I påsk ska vi resa till svärmors lägenhet i Fuengirola utanför Malaga. Då blir det uteläsning deluxe och tid tillsammans i familjen. Det är alltid härligt. Då sommarens resa går till Korsika, där min syster och svåger brukar tillbringa sommaren, känns det både mysigt och lyxigt att få återse Spanien också. Korsika blir en ny upplevelse och det är skönt att kombinera den med något gammalt och välkänt.

Våren bjuder faktiskt på ännu en resa och det är en riktigt nostalgisk sådan. Efter nästan 25 år ska jag återse Brighton och att göra det tillsammans med Breakfast Bookclub samt tillhörande kulturtanter ska bli riktigt, riktigt roligt. Går allt enligt plan blir det ett besök i Lewes i Virginia och Leonard Woolfs sommarhus, Monk’s House, så någon bok av henne ser jag fram emot att läsa. Jag har en del olästa, som A Room of One’s Own, som finns i en fantastisk miniupplaga i serien Macmillan Collector’s Library.

Läsning och resor alltså, samt tid med familj och vänner. Det är vad jag ser fram emot i (v)år!

 

Läs också:

Borås Tidning Debutantpris till Agnes Lidbeck

När Borås Tidnings Debutantpris idag delades ut stod det klart att den artonde vinnaren heter Agnes Lidbeck. Hennes roman Finna sig gavs ut på Norstedts förlag i våras och blev snart en riktig snackis. Själv har jag ännu inte lyckats få tummen ur att läsa ännu, men nu fick jag ännu en anledning att faktiskt göra det.

Juryns motivering låter så här:

För en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna och sköterska.

Senare i vår kommer Libecks andra bok Förlåtendär hon, enligt förlagets hemsida ”fortsätter sitt utforskande av vad det är att vara kvinna i dag”. Jag gillar idén om att utforska den moderna kvinnorollen, som på många sätt är minst lika begränsad som på 50-talet.

Läs gärna den fina intervjun med Agnes Lidbeck i Borås Tidning med anledning av nomineringen där hon liknar att skriva om en person man ogillar med att dissikera en groda. En ovanlig liknelse helt klart.

Läs också:

Alla gånger jag inte dog

Alla gånger jag inte dog av Geneviève Lefebvre är en annorlunda och ibland fragmentarisk berättelse om en kvinna som försöker gå vidare med sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin man. Hon har inlett ett förhållande på distans med en av hans bästa vänner och är nu på väg till Bryssel för att träffa honom på riktigt. I Bryssel är säkerhetspådraget enormt efter ett terrordåd i Paris och just miljön med skräcken för terror ständigt överhängande skapar en speciell stämning.

Kvinnan heter Catherine och är författare. Vi vet att hon utsatts för misshandel av en man och hennes syn på kärlek är inte okomplicerad. Lefebvre väljer att vara väldigt tydlig och väldigt otydlig på samma gång, när hon beskriver misshandeln i detalj, men aldrig egentligen berättar vem som är ansvarig. Det kan vara mannen som just lämnat henne, eller någon helt annan.

Mannen heter Matt och han arbetar som utrikeskorrespondent. Det är när han riskerar livet på uppdrag i krigsdrabbade länder som Somalia som han lever på riktigt. Någonstans vill han ha ett vanligt liv med en vanlig familj, men att visa sin kärlek för någon annan är svårt. Det är en anledning till att han gärna älskar Catherine på avstånd, men inte riktigt vet hur han ska bete sig när hon anländer till Bryssel.

Parallellt med berättelsen om Cathrine och Matt finns den om en pojke som sökt sig till IS för att kämpa mot det land han bor i. Cathrine möter honom flyktigt och senare träffar hon även hans mamma. Även den här delen av historien berättas fragmentariskt och Lefebvre väljer att ge oss delar av en berättelse, men inte hela. För mig funkar det, men det går att kritisera henne för att problematisera för lite. Det här är dock inte bok om terror, utan snarare en om kvinnor som försöker hålla ihop sig själva och sin familj. Kopplingarna mellan Catherine och pojkens mamma är intressanta och jag gillar hur Lefebvre låter vissa händelser smälta samman tills man egentligen inte vet vem som varit med om vad. Hon har helt klart en annorlunda stil och jag gillar den skarpt.

Alla gånger jag inte dog är en på samma gång rätt fram och magisk berättelse om Cathrine som söker kärleken, men också om så mycket mer. Ett Europa som skakas av terrordåd och de som också påverkas, men som sällan får höras. Det här är Geneviève Lefebvres femte bok och den första som översatts till svenska. Jag hoppas verkligen att fler böcker översätts, då jag gärna läser mer av henne.

 

Läs också:

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Läs också:

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Läs också:

Mello når Malmö och någon slags höjd

Förra veckan var det ont om ljusglimtar, men efter att ha lyssnat på de korta snuttar som släppts på svtplay av veckans låtar, är jag försiktigt positiv. I princip alla låtar som framförs ikväll är bättre än alla låtar publiken i Scandinavium fick höra. Jämfört med de två tidigare deltävlingarna syns denna deltävling vara något av en dödens grupp, vilket troligen betyder att de bidrag som går till Andra chansen härifrån har en god chans att ta sig till final.

Först ut är Martin Almgren, idolvinnaren från 2015 med A Bitter Lullaby och jag ska erkänna att jag är svag för honom och hans röst, trots att den musik han framför inte riktigt är min grej. När jag hörde det countrydoftande bidrag för första gången utbrast jag spontant att det är årets vinnare. Vi får väl se hur idolfansen lägger sina röster, men topp 4 bör Almgren nå i alla fall.

Barbi Escobar är verkligen veckans överraskning för mig och jag gillar hennes låt Stark skarpt. Hon sjunger bra och låten är snygg. Jag hoppas att det går riktigt bra för henne och det gör jag inte bara för att det behövs tjejer i finalen. Dessvärre tror jag inte att det funkar om inte scenshowen är något alldeles extra. Det blir en femteplats som bäst.

”Nere på botten, där är det toppen”, nej förresten, det var visst Cubra libre med Moncho och inte krabban Sebastians megahit som tävlar i årets Mello. Det här är veckans bottennapp helt klart, lite passande ändå med tanke på låtreferensen ovan. Årets dagishit kanske, men jag blir förvånad om det inte är plats 7 som gäller för Moncho. Det här är inte bra någonstans. Möjligen ett litet plus för de fina bakgrundsdansarna.

Jessica Andersson är veckans schlagerveteran och det var några år sedan sådana gick hem hos den stora publiken. Jag gillar Jessica. Hon är proffsig och sjunger bra. Låten Party voice känns dock väldigt lite 2018, vilket kan vara både en fördel och en nackdel i sammanhanget. Det beror litegrann på vilka som röstar. Årets träningslåt lär den helt klart bli och säkerligen en radiohit.

Bidrag nummer 5 framförs av Kalle Moreus & Orsa spelmän och heter Min dröm. Svenstoppen nästa, men jag är tveksam till att låten tar en finalplats. Å andra sidan är det ännu inga artister som vänder sig till den äldre publiken som nått finalen, men å andra sidan har jag svårt att se att speciellt många kommer att rösta på den. Det här är ingen dålig låt, men nja, jag är verkligen tveksam till all nationalromantik. I Eurovision skulle den komma sist.

Dotters låt Cry är en låt som är bra på riktigt, dvs en låt som jag skulle gilla om jag hörde den på radio och som skulle kunna ta plats i någon av mina spellistor på Spotify. Hon sjunger hur bra som helst med en röst som påminner om Regina Spectors och jag gillar hennes låt. Tyvärr tror jag inte att den fungerar i melodifestivalsammanhang, men jag har gärna fel. Det jag vet är att mina barn kommer att avsky den.

Mendéz är förhandsfavorit och för den som gillar latinpop är Everyday verkligen inte sämre än någon låt av Luis Fonsi eller Enrique Iglesias. Jag gillar dock inte speciellt mycket. Återstår att se om jag är representativ för svenska folket eller inte. Den här gången tror jag inte det.

Det är svårtippat den här veckan och jag undrar lite över hur låtarna delats upp i deltävlingarna. Nu är det visserligen så att det är få kända namn den här veckan, men låtarna är desto bättre. Utifrån personlig smak och vad jag tror andra kan tänkas gilla tippar jag att Mendéz och Martin Almgren går till final, medan Jessica Andersson och Dotter får tävla i Andra Chansen. Att Dotter är tämligen okänd talar mot henne, men låten är bra och oddsen är låga.

Läs också:

Hönan som drömde om att flyga

Just nu cirklar vi Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang på Kulturkollo läser. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Knopp är värphönan som slutat äta och därmed värpa. Hon längtar efter att likt hönorna på gården få ruva ett ägg och äntligen få en egen kyckling. Att få vara utomhus borde innebära en mycket större frihet än den hon har tänker hon.

När Knopp värper ett ägg som är mjukt och utan skal bestämmer hennes ägare att hon gjort sitt som värphöna. Hon ska gallras ut. Knopp hoppas att det ska betyda att hon får leva på gården i frihet, men inser snart att det betyder något helt annat.

Knopp lyckas överlista döden och får någon slags frihet även om hon inte accepteras på gården får hon någon slags vän i gräsanden Såskopp. Allas fiende Vesslan vilar dock som en skugga över hennes liv. När Knopp hittar ett övergivet ägg känner hon dock att hennes liv snart kan få en större mening.

Jag tyckte om Hönan som drömde om att flyga, men ska erkänna att jag läste den mer som en saga än något djupare. Däremot måste jag säga att samtalen kring boken (som vanligt) fått mig att tänka vidare. Det finns en hel del av H C Andersen i Sun-Mi Hwangs berättelse och de fina illustrationerna gör läsningen njutbar. Kanske hade jag önskat mer Orwellsk bett, men denna fabel för vuxna är trots allt fin läsning.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: kärlek och hat

Igår var det alla hjärtans dag och det kändes därför naturligt att låta det inspirera veckans olikhetsutmaning. Dagens ordpar är kärlek och hat, två starka känslor som vissa hävdar ligger väldigt nära varandra.

Johanna Adorján berättar i sin bok En alldeles särskild kärlek om sina farföräldrars väldigt speciella kärlek. De uttrycker den inte så ofta när andra ser, faktiskt verkar de inte alltid ens tycka om varandra, men ändå tar de sina liv tillsammans när en av dem är närmare döden en den andra.

En riktigt fin skildring av kärlek finns i Världens vackraste man av Lena Ackebo där systrarna Mona och Barbro reser till Mallorca och Mona träffar världens vackraste man.

I Dennis Lehanes senaste bok En äkta man berättas om ett förhållande som faktiskt innehåller både kärlek och hat. Ett bevis för att dessa två känslor ibland glider in i varandra.

Hat är en stark känsla och jag har svårt att säga att jag hatar någon. Däremot förstår jag att vissa situationer väcker hat, som när människor blir utsatta för händelser som flickorna i Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Då hatar jag hela vår samhällsstruktur, där det allt för ofta saknas rättvisa.

Ibland hatar människor sig själva och att läsa om Judes självdestruktiva handlingar i Ett litet liv av Hanya Yanagihara var väldigt smärtsamt. Jag förstår att han inte kan komma över det som hänt honom och att han hatar de som utsatte honom, men jag önskade hela tiden att han skulle förlåta sig själv.

Bristen på kärlek kan vara lika smärtsamt att uppleva som hat. Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall berättar om en liten flicka som inte önskar annat än att hennes föräldrar ska visa kärlek. En riktigt stark bok som gjorde ont att läsa.

 

Vilken kultur kopplar du samman med dessa två känslor?

 

Läs också:

Nattmannen är femte och första boken om Wisting

Jørn Lier Horts serie om William Wisting har misshandlats av det svenska förlaget Lind & co som gett ut böckerna på svenska. Inte så att de på något sätt marknadsfört böckerna dåligt, för det har de inte, men för att de gett ut dem i en totalt ologisk ordning. Egentligen är dock ologisk fel ord, då det var med boken Jakthundarna som Jørn Lier Holst fick sitt stora genombrott då boken tilldelades priset Glasnyckeln. En prisad, norsk deckarförfattare kan nå storpublik och självklart översattes boken till svenska. Att det är den åttonde boken i en serie verkar inte ha spelat någon roll. Att boken tilldelades Deckarakademiens pris för bästa översatta deckare ger dem på ett sätt rätt, men det är ändå fel, fel, fel att snurra till det för sina läsare.

Storytel påstår att Nattmannen är den första boken i serien om kommissarie William Wisting och de har rätt i att det är den första i serien som getts ut på svenska (eller den femte) men på norska finns det fyra tidigare delar som inte översatts. Nattmannen är alltså nummer fem i serien och den femte som getts ut på svenska. Tyvärr betyder det inte att böckerna getts ut i rätt ordning. Efter del åtta gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio och del 5. Snurrigt? Definitivt. För mig som är lite lätt fixerad vid att läsa böcker i serier i ordning är det dessutom väldigt frustrerande. Återstår att se vad som händer nu. Är det del 11 eller del 4 som står på tur? Eller kanske del 12 för att göra det lite extra spännande?

Oavsett snurret är jag glad att jag läste Nattmannen och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien. William Wisting är en trevlig person att följa. Han är nybliven änkeman och hans vuxna dotter arbetar som journalist. När hon får i uppdrag att bevaka ett fall som han utreder blir det lite svårt att hålla isär rollerna.

Brottet är synnerligen brutalt och offrets huvud sätts upp på en påle mitt på torget i Larvik. Det är en ung flicka som mördats och det tar tid att identifiera henne. När de väl gjort det förstår de att mordet på henne inte är en isolerad händelse. Det tar Wisting på en resa som få av oss skulle vilja vara med om. Även om Nattmannen utkom 2009 på norska är fallet fortfarande rykande aktuellt. Det är en av anledningarna till att boken är så bra, det andra är Horsts förmåga att skapa trovärdiga karaktärer. Nu när det ändå finns ett gäng böcker som kan läsas i rätt ordning kommer jag att göra det, då hans historia är minst lika intressant som det fall han löser. Om något förlag får för sig att ge ut del 4 i serien kommer jag att småsvära lite, men läsa den också.

Läs också:

Koreanska kulturtips

Den här veckan är Korea temat på Kulturkollo och Helena uppmanar oss att tipsa henne om koreansk kultur.

Min favorit från Sydkorea är poeten Ko Un, som i sina dikter ofta berättar om olika människor i Sydkorea i livsverket Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Nordkorea är fortfarande ett av de mest stängda länderna i världen och även om de nu deltar i OS är det mest ytan som får synas. Ett flertal böcker av människor som flytt från Nordkorea har släppt de senaste åren. Jag har läst För att kunna leva av Yeonmi Park och det land hon skildrar är knappast något jag skulle vilja bo i. Just nu läser jag Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi som utspelar sig efter andra världskriget i ett ännu inte delat Korea. Den verkar mycket lovande och jag återkommer med inlägg när den är utläst.

Läs också:

« Older Entries