Våfflor enligt O

Jag hade inhandlat alla ingredienser till våfflor igår, men märkligt nog räckte det inte för att få våfflor. Så här står jag nu i sällskap av våffeljärnet och en vit tiger. 

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Vad bråkar ni om egentligen?

DN listar åtta stora kulturfejder och jag läser med nyfikenhet, men kan ändå inte låta bli att fundera över vad det är att bråka om egentligen. Påfallande ofta verkar det stå ett och annat ego i vägen för försoningen.

Mycket intressant och okänd för mig är fejden mellan Strindberg och Key, eller kanske snarare Strindbergs gigantiska ego mot en författare som inte gjort annat än att råka skriva en bok om en annan mer modern diktare än den gode August, nämligen Carl Jonas Love Almqvist.

Att Kerstin Ekmans stol i Svenska Akademien stått tom sedan 1989 handlar om att hon önskade ett tydligt ställningstagande för Salman Rushdie efter den dödsdom som ayatollah Khomeini uttalat över författaren. Att Akademien efter många år tog ställning i frågan var ingenting som lockade Ekman tillbaka.

En konflikt, där ett gigantiskt ego märks, är den mellan Ulf Lundell och Karolina Ramqvist. Ramqvist skrev om Lundells nya bok på ett sätt han inte alls tyckte var okej, varvid han svarade extremt omoget och bland annat frågade om hon kissat på sig och saknar pojkvän. Brevet publicerades sedan i boken Fittstim och Lundell stämde då Albert Bonniers förlag. Just den här koflikten tillhör de (säkert många) konflikter som inte tas upp i artikeln.

Har du någon kulturfejd som du tycker är extra spännande?

Läs också:

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: regn och sol

Hoppsan! Har sovit bort två dagar och helt glömt bort olikhetsutmaningen. Det visar hur långt från verkligheten jag varit. Tur att jag fick en påminnelse.

Lite sent kommer alltså veckans olikhetsutmaning, inspirerad av vårvädret. De två orden för veckan är regn och sol. Din uppgift är att koppla ihop dessa ord med kultur av något slag.

Regn får representeras av slutscenen i Fyra bröllop och en begravning, som faktiskt är det enda jag inte gillar med filmen. Det spöregnar och från att inte ha varit blöta alls blir kärleksparet plötsligt genomblöta när Hugh Grant lämnar lägenheten och går ut till sin väntande käresta. Sedan blir det så mycket smör att jag måste ta upp skämskudden och avslutningsvis påpekar Grant att det regnar, varvid hans käresta säger att det har hon verkligen inte märkt. Annars är det ganska vanligt med regn i lyckliga scener, då det annars brukar vara ganska så soligt, medan regn och grått sparas till sorgliga diton.

Sommar med ständig sol är det i Sarah Dessens böcker. En av mina favoriter är Mycket mer än så, där sommaren verkligen är central. Boken utspelar sig i Dessens fiktiva samhälle Colby, dit Auden kommer för att spendera sommaren hos sin pappa, hans nya fru och deras nyfödda dotter Thisbe.

 

Nu är det er tur att svara. Come rain, come shine!

 

Läs också:

Tematrio – Vårtecken

Den här veckan har det verkligen blivit vår. Vårdagjämningen har kommit och gått och i helgen ställer vi om klockan till sommartid. Mina elever från Afghanistan har önskat mig gott nytt år och jag kan tycka att det på många sätt är mer logiskt att fira nyår just nu, då alltid är nytt och livet börjar om.

Lyrans noblesser vill att vi presenterar tre vårtecken i veckans tematrio.

Uteläsning är för mig det ultimata vårtecknet. Igår satt jag ute för första gången och läste, utan att frysa. Underbart.

Kliande ögon och rinnande näsa är tyvärr ett vårtecken för mig. Det är de första träden, hassel och al, som ger mig mest bekymmer och sedan är det hyfsat lugnt fram tills det är dags för gräspollen.

Ljuset. Jag älskar ljuset. Som tur är har jag också extremt dåligt minne, så jag har redan glömt hur mörkt det var i december och januari. Enda nackdelen med ljuset är att jag inser att det är hög tid att putsa fönster.

Läs också:

Avanti! är en alldeles utmärkt satir

Christer Hermanssons nya bok heter Avanti! och har undertiteln ”en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall”. Den marknadsförs som den första romanen om NPM, som är en förkortning för New Public Managing. För mig, som arbetar i en kommunal verksamhet, är igenkänningen smärtsamt stor och jag fnissade mig igenom boken om Leonard, som får uppdraget som utvecklingsdirektör i en svensk kommun. Med hjälp av ett team bestående av HR-specialisten Emma (för vem säger personalansvarig nu för tiden), ekonomen Aniela och den joggande safetycontrollern Niklas ska han förändra kommunens styre i grunden. Att han sedan tar hjälp av diverse mjukisdjur gör kanske situationen lite märkligare, men bara lite.

Det märkliga i Avanti! är nämligen hur absurd hela situationen med införandet av NPM är, men kanske ännu mer att det är en helt sannolik beskrivning av de försök till förändring som sker i all kommunal verksamhet och leder till att folk hoppar strömhopp in i väggen. Det som ska bli en effektivisering och en besparing, blir istället ett dyrt och livsfarligt experiment med människors hälsa. Christer Hermansson är själv kulturchef i Strängnäs kommun och han vet vad han talar om.

Avanti! är en riktigt rolig och nattsvart satir över det så kallade moderna samhället, där allt ska målstyras, utvärderas och där anställda drunknar i dokumentation och administration. Ibland undrar jag verkligen hur det ens är möjligt att vi hamnat här, men jag inser att personer som Leonard lyckats lura skiten i kommundirektör efter kommundirektör, eller i alla fall en och annan politisk ledare och fått dem att tro att NPM är vägen till den perfekta välfärden. Att så få verkar ha fattat att kejsaren är naken är för mig ofattbart. Om du på något sätt kommer i kontakt med NPM i vardagen och faktiskt tillhör de som fattat att målstyrningstavlor inte gör underverk (och att kejsaren inte ens har stringkalsongerna på) tycker jag definitivt att du ska läsa Avanti!. Sedan ska du försöka få alla de där nissarna som fortfarande inte sett det absurda i NPM att läsa boken. Kanske får det någon att förstå att någonting måste göras.

 

Läs också:

En utmaningar om förändringar

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om personer, saker och händelser som förändrat världen.

Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig

En person som ändrat mitt sätt att se på världen, men också världen som helhet, är Yvonne Hirdman. Hennes teori om genussystemet har verkligen påverkat mig mycket, då den gjorde mig medveten om könsrollers betydelse och den dikotomi som finns mellan dem.

Jag har som vanligt väldigt svårt att begränsa mig och måste lägga till en förebild till, nämligen Chimamanda Ngozi Adichie. Det handlar inte bara om hennes feministiska sida, utan också om att hon hjälpt mig att upptäcka delar av världen och historien som jag tidigare vetat väldigt lite om.

Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget

Jag skulle hävda att Emily i L M Montgomerys böcker förändrade om inte mitt liv, så i alla fall påverkade det. Jag ville bli som Emily och hon inspirerade mig att skriva och läsa. Nu har det inte blivit några skönlitterära böcker skrivna och det tror jag aldrig att det blir, men skriver gör jag ju här varje dag.

Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas

Det är ju extremt många uppfinningar självklart, men jag skulle nog inte kunna leva utan dator, eller förresten, jag väljer min iPad. Surf, böcker, tidningar, allt finns på samma plats.

Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig

Jag fascineras av tiden runt förra sekelskiftet och det glada 20-talet, då den moderna världen på många sätt växte fram. Det var då kvinnor fick mer att säga till om och också då som mindre privilegierade fick större möjligheter.

Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?

Jag vill vända den utveckling från solidaritet och medmänsklighet mot ett mer egoistiskt och stängt samhälle som pågår i Sverige och många andra delar av världen just nu. Det handlar mycket om att vi som har mycket inte vill att andra ska ta del av det och därför hålla sig ifrån ”våra” länder. Att acceptera att vissa lever ett liv i överflöd, medan andra lever mitt i krig och/eller svält och kanske inte ens har tillgång till rent vatten är för mig helt sjukt. Synen att vi på något sätt förtjänar att ha det bättre än de som flyr från krig och fattigdom ses som helt normal och det skrämmer mig. Även inom vårt land ökar klyftorna och många verkar vara obekymrade över det.

Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

Förändringen ovan vill jag gärna sudda ut. Sedan hade jag också varit glad om vi fick stopp på miljöförståelse och uppvärmning av världen. Det behöver förändras. Om det är något jag inte vill förändra? Det skulle väl vara viktiga saker som fortfarande är gratis, som bibliotek till exempel.

Läs också:

Tre favoritpoeter på Världspoesidagen

Idag har jag startat ett projekt i min estettrea som ska vara en utställning om viktiga kvinnor från förr eller nu. Utställningen ska finnas utanför teatern, som finns i anslutning till skolan, då musikeleverna i klassen spelar sin examenskonsert. En extra uppgift, som kanske inte knyts direkt till konserten eller utställningen, är att de ska läsa och senare framföra dikter, som antingen är skrivna av kvinnor, eller på något sätt anknyter till temat. Jag förberedde en lista med förslag på poeter och botaniserade då bland annat på podpoesi.nu, där det går att lyssna till inläsningar av dikter. Jag blev då påmind om en av mina favoritpoeter, nämligen Lina Ekdahl, som är en fröjd att läsa, men ännu coolare att lyssna till.

Eftersom det är Världspoesidag idag känns det passande att dela länken med er, så att ni också kan läsa. Klicka här.

Befinner du dig i Stockholm kan du uppleva poesiläsning live ikväll på Södra Teatern, då bland andra Athena Farrokhzad och Aase Berg, två andra av mina favoritpoeter, framträder. De finns också på podpoesi.nu här och här.

 

Läs också:

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Läs också:

Rimligt lyckade ögonblick

Rimligt lyckade ögonblick är Åsa Asptjärns tredje bok om Emanuel Kent som nu börjar på gymnasiet. Det betyder att Emanuel och Tore inte längre kommer att gå i samma klass eller ens på samma skola. Det betyder också att Emanuel har en chans att börja om och verkligen vara sig själv. Vem det nu är. I förra boken Manifest för hopplösa kretsade mycket kring Emanuels rädsla för att lämna tryggheten i grundskolan, som han hyste en slagshatkärlek till och tvingas till en helt ny miljö på en gymnasieskola. Tore däremot har längtat till gymnasiet.

Som vanligt när det gäller Emanuel Kent går det liksom inte att vara speciellt smidig, utan han hamnar fortfarande i rätt märkliga situationer. Till exempel lyckas han hamna mitt i en demonstration för könsneutrala omklädningsrum på skolan. Tanken är, som vanligt, god och han gör det dels för att passa in i det nya gänget, men också för att stötta sin klasskompis Iggs som föddes med kvinnliga könsorgan, men definierar sig som kille.

Iggs är en av deltagarna i den basgrupp som Emanuel hamnar i. Klassen, Humanist 1, delas in i mindre grupper som ska samarbeta och det är den vi får följa mest. Förutom Iggs finns där Frank, som ser sig som ledare och beter sig som en sådan, samt Kaisa, som Emanuel verkligen tycker är speciell. Just relationen mellan dessa fyra upptar en stor del av handlingen, men jag är glad över att Emanuels syster Vanja får vara med på ett hörn också, även om hon flyttat hemifrån. Vi får också återse några gamla bekanta från högstadiet, som Bianchi och Ammis, men tyvärr är Tore med väldigt lite och det tycker jag är synd.

Jag tycker att Rimligt lyckade ögonblick är bättre än förra boken i serien, som nästan blev en Bert-bok i ordets sämsta bemärkelse, till skillnad från Konsten att ha sjukt låga förväntningar, som mer liknar de bra mycket bättre böckerna om Adrian Mole och som dessutom lockat en del av mina mer läsovilliga elever att läsa. Det normkritiska perspektivet är tillbaka och även om jag fortfarade tycker mest om första boken i serien, gillade jag den här väldigt mycket. Tummen upp för Emanuels äventyr på gymnasiet alltså.

Läs mina inlägg om de tidigare böckerna i serien här och här.

Läs också:

« Older Entries