Konstgjord andning

Planerar att försöka få tag i det John Keats vill ha och lämnar bloggen åt sitt öde ett tag. Jag har gett den konstgjord andning och det kommer ett dagligt livstecken, men själv planerar jag att koppla ner och koppla av.

Nu ska jag hänga ett tag med de tre grabbarna O och de här godingarna. Notera att jag fått till ett ganska påskigt tema.

bild(30)

 

Läs också:

Om en fin flicka

9789127135437

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag började läsa Claire Messuds Kvinnan på övervåningen, men jag blev överraskad. På ett positivt sätt ska tilläggas. Redan på första sidan sätter huvudpersonen Nora ribban, då hon berättar om vilken fin flicka hon är och alltid har varit, men att hon drömmer om att skriva “FAN TA ER HELA BUNTEN” på sin gravsten.

För Nora är verkligen en fin flicka, eller kvinna numera. Hon som bara finns, men inte syns. Hon som inte är den galna kvinnan på vinden, inte heller enstöringen i källaren, utan den bortglömda en trappa upp som lever sitt liv bakom en stängd dörr. Ett liv i stilla förtvivlan. Det är en snygg metafor, kvinnan på övervåningen och de är troligen vanliga de där kvinnorna som kanske har en katt som sällskap, men inte mycket mer.

Det är en liten pojke som lockar Nora ut ur sitt skal. En pojke som dyker upp i hennes klass på skolan där hon jobbar. Lite var jag rädd för att Nora trots allt skulle bli en kvinna på vinden och tappa omdömet, likt Mariette i Mirakelverkstaden, men tack och lov händer inget opassande.

Istället är det pojkens mamma, Sirena och till viss del hans pappa Skandar, som gör att Nora öppnar sig mer och mer. Familjen är tillfälligt i USA då Skandar fått ett jobb där. Sirena trivs inte alls och Nora, som alltid lärt sig att sätta andra framför sig själv, hjälper henne självklart tillrätta.

Frågan är dock vem som hjälper vem. I Sirenas sällskap får Nora äntligen den ateljé hon alltid drömt om. Hon får dessutom en väninna som på samma gång är en kollega. Sirena är konstnär och Nora drömmer om att äntligen få bli det också. Skandar bjuder med henne på promenader och de diskuterar allt mellan himmel och gjord och så Reza, som tar emot all den kärlek hon har inom sig. I sällskap av denna lilla familj hittar Nora äntligen en plats där hon trivs. Hon får ett eget rum i ateljén och en tillhörighet, om än tillfällig, i familjen.

Kvinnan på övervåningen är en galet ärlig bok. Vi får följa med in i Noras inre och se alla hennes förbjudna känslor. Hur hon känner sig arg och bitter över att snart vara 40 och inte ha någon egen familj. Kanske är det därför Reza, Sirenas och Skandars son, får så myket av hennes kärlek. Han är barnet hon aldrig fick och trots att jag blir arg på att hon gett upp, trots att hon faktiskt fortfarande har tid att skaffa det där barnet, förstår jag att hon gett upp. Faktum är att hon verkar ha gett upp för länge sedan.

Ellen Mattsson på SvD förstår inte hur Nora blivit den hon blivit och tycker inte att hennes ilska är trovärdig, inte heller hennes nedvärderande syn på sig själv. Jag håller inte med. Att Nora är förbannad är definitivt trovärdigt. Visserligen har ingen bett henne att offra sitt liv och sina drömmar för någon annan, men som den snälla flicka hon blivit uppfostrad att vara är det självklart att hon ger upp sina studier för att hjälpa sin mamma. Det är det som är hela grejen med att vara den snälla flickan, som sedan blir kvinnan på övervåningen. Hon som så gärna skulle vilja be alla att dra åt helvete och istället tänka på sig själv, men som aldrig skulle göra det.

Och slutet. Fy fan för slutet. Det är där, om inte förr, som jag känner att det här är en bok att prata om, inte en bok att läsa själv.

Är Kvinnan på övervåningen en feministisk bok? Tja, den handlar om en kvinna som hittar sig själv. Visserligen via andra, men ändå, någon form av frigörelse är det. Det egna rummet är en tydlig feministisk symbol. Så ja, kalla det en feministisk bok om du vill, men inte om det gör att någon väljer bort att läsa av rädsla för att möta manshat och orakade kvinnor. Kalla det då hellre en bok om människor som vi bryr oss alldeles för lite om.

Det känns onödigt att påpeka att jag tycker mycket om den här boken, men jag gör det ändå så att absolut ingen missar det. Läs säger jag bara. Läs. Och återkom gärna med dina tankar om den.

Läs också:

Nu SKA jag läsa Tartt

likely-Goldfinch-American

Min rädsla för att läsa något mer av Donna Tartt efter fantastiska Den hemliga historien aka DHH, kan tyckas lite märklig, men faktum är att jag skjutit på läsandet av hennes två andra böcker. The Little Friend har funnits hemma i ett par år, The Goldfinch sedan den kom ut, men jag vågar inte riktigt närma mig dem. Ständigt letar jag efter det perfekta tillfället, men det har ännu inte uppenbarat sig.

Men kanske är det dags nu då Donna Tartt tilldelats Pulitzer Prize for Fiction. Dessutom har honnominerats till Bailey’s Women’s Prize for fiction. Förhoppningsvis tyder det på att The Goldfinch verkligen är så bra som jag hoppas.

Stort grattis till Donna Tartt!

 

 

Läs också:

Läslista för ledigheten

Påsken stundar och sedan ska jag faktiskt ta ut lite föräldraledighet och vara borta från vardagen lite mer. Det betyder extra lästid och extra lästid kräver en extra lång läslista. Som vanligt är det mycket troligt att jag läser andra böcker än de som står på listan, men en lista är en lista är en lista.

Påsk betyder påskekrim om en får tro norrmännen och några deckare får det bli. Mest sugen är jag på att stifta bekantskap med Jussi Adler-Olsen och då får det bli Kvinnan i rummet, som finns i bokhyllan. Kanske läser jag också Rörgast av Johan Theorin.

Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig vill jag definitivt läsa, liksom Stopptid av Juli Zeh och när hjärnan varvat ner lite läser jag gärna Upprorsmakaren av Reza Aslan. En annan bok som lockar är Dagbok för en kropp av Daniel Pennac och så måste jag hinna läsa Elin Boardys nya bok Mary Jones historia.

På iPaden väntar en del engelska böcker och jag hoppas hinna läsa Instructions for a heatwave av Maggie O’Farrell, som snart kommer på svenska om den inte redan gjort det, The Night villa av Carol Goodman och gärna också Here’s looking at you av Mhairi McFarlane.

Optimistiskt? Ja, självklart. Det är så en riktigt bra läslista ska se ut.

 

Läs också:

Temtrio – Kulturgrejer

tematrio

Lyran vill att vi berättar om andra kulturella inslag än litteratur som vi ägnar oss åt och jag inser att jag just nu främst gör det i teorin. Min trio består därför av tre kulturgrejer jag skulle vilja ägna mig mer åt.

1. Jag går alldeles för sällan på teater, men när jag gör det undrar jag alltid varför jag inte gör det oftare. Senast såg jag Doktor Glas med Bokbubblarna, men dessförinnan var det länge sedan. Film är det lika dåligt med, men två filmer på GIFF blev det i alla fall i vintras.

2. Däremot har vi faktiskt kommit iväg på lite fler konserter än på många år, vilket inte varit så svårt då det varit nästan tomt på den fronten länge. Näst på tur står Håkan Hellström som spelar på Ullevi (nya, fast gamla) den 7e juni.

3. Fotoutsställningar gillar jag skarpt. Tyvärr hann vi inte med någon tur till Fotogafiska sist, men annars brukar jag försöka hinna med ett besök då jag är i huvudstaden. Annars är Hasselblands center här fint, om än några storlekar mindre och jag skulle gärna se Jens Assurs utställning Africa is a great country på Världskulturmuseet.

Läs också:

« Older Entries