enligt O

Tankar från en bokberoende

Nu blir det mässpepp!

På torsdag inleds årets Bokmässa i Göteborg. Lite senare än vanligt, vilket betyder att även vi kommunalarbetare har hunnit få lön. Om det är bra eller dåligt återstår att se.  Självklart ägnar Kulturkollo veckan åt Bokmässan och även här kommer jag att blogga direkt från Svenska Mässan i dagarna fyra.

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att dela med sig av det som lockar mest på årets mässa. Själv ser jag fram emot att lyssna på författare som Jonas Gardell, Jonas Hassen Khemiri, Jacqueline Woodson och Nawal El Saadawi.

Min seminarieplanering hittar du här och nej, jag kommer troligen inte att orka gå på alla punkter, eller helt enkelt välja något annat om jag känner för det. För även om författarsamtalen är fantastiska är mötet med bokbloggarvänner viktigare. Det kan därför hända att jag hänger på någon trevlig människa till ett seminarium som egentligen inte är ett förstaval, eller helt enkelt prioriterar en kopp kaffe framför annat.

Mest av allt ser jag ändå fram emot att få träffa Maggie O’Farrell, en författare som tillhört mina favoriter sedan jag läste hennes debut After you’d gone som utkom år 2000. Sedan dess har jag läst fyra av hennes följande sex romaner och jag läser just nu den självbiografiska I am, I am, I am, som på svenska heter Ett hjärtslag från döden.

Och så hoppas jag på många trevliga mingel, luncher, middagar och annat trevligt. Det blir kanon det här.

 

En ny tid

En ny tid av Ida Jessen är en bok jag tänkt läsa sedan den släpptes tidigare i år. Inför mässan blev det så äntligen av och jag håller i skrivandets stund på att läsa andra boken om paret Lily och Vigand Bagge, som fokuserar på doktorn och heter Doktor Bagges anagram.  Redan en ganska kort bit in förstår jag att summan av de två böckerna kommer att bli något utöver det vanliga.

En ny tid börjar i något slags slut. Lily Bagges man ligger för döden och hon har inte riktigt förstått hur allvarligt det är. Inte konstigt, då han verkar vara en man med många hemligheter. Har äktenskapet varit lyckligt? Kanske. Älskar de varandra? Troligen. Kärleken beskrivs inte i några stora ord. Det finns inga svulstiga beskrivnas av lycka. Inte heller någon större olycka. Allt är stillsamt och finstämt. En beskrivning av ett liv, med flera akter.

Den unga lärarinnan Lily är den jag tycker mest om att lära känna. Hon som tror på utbildning och att förändra och livet för barn och unga. Hennes tid som yrkesverksam blir kort. Istället blir hon fru Bagge med allt vad det innebär. Nu står hushållet i centrum, inte eleverna. I små fragment lägger Ida Jessen ett pussel över Lilys liv. Tidsperspektivet är utmanande och kräver sin läsare, men är samtidigt väldigt snyggt konstruerat. Vi får veta lite, men ändå ges en ganska tydlig bild av en kvinnas liv i slutet av 1800-talet. Den fria Lily finns där hela tiden, om än under ytan och det nya livet som änka lovar en hel del. Det som styrt hennes liv verkar mest av allt ha varit tillfälligheter. Nu ska hon försöka styra det själv.

Ida Jessen är en ny bekantskap för mig och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Inga onödiga ord och inga onödiga förklaringar. Snyggt och sparsmakat. Nu läser jag vidare i Doktor Bagges anagram och se vad jag får veta mer om paret Bagge.

 

Såna som du ska inte va här

Marika Carlsson berättar i den självbiografiska Såna som du ska inte va här om livet som adopterad och på många sätt annorlunda än genomsnitts-Svensson. Det handlar dels om hennes etiopiska ursprung, men också om att hon är pingstvän med allt vad det innebär i synen på andra människor och vad som är rätt och fel.

En del av berättelsen känner jag igen från Carlssons sommarprat 2012, där resan till Etiopien 2006 också beskrivs. Det är ju inte så att en människa känner sig hemma på en plats hon aldrig besökt bara för att hon råkar vara född där. Inte heller att allt faller på plats för att besöket genomförs. Att höra till, men aldrig helt, går som en röd tråd genom Såna som du ska inte va här och det är stundtals smärtsamt att följa det sökande efter sig själv, som verkar ha varit en betydande del i Carlssons liv.

Att bli komiker var kanske mer att komma hem, än att besöka Etiopien. På scen hittar Marika Carlsson till en del av sig som känns äkta. Ännu bättre blir det när hon, trots sin homofobi, faktiskt erkänner för sig själv vem hon vill älska.

Såna som du ska inte va här är en ärlig, men inte navelskådande, självbiografi. Jag skrattar en hel del, men blir också berörd av det Marika Carlsson berättar.

Planer inför Bokmässan 2018

Nästa vecka är mässvecka och det är både underbart och lite skrämmande. Jag älskar ju Bokmässan på många sätt, men brukar bli helt utmattad av alla människor och alla ljud. Efter fyra dagar där brukar jag vara totalt slut. I år när jag är utmattad redan innan är det kör igång känner jag mig lite orolig. Ett sätt att hantera de fyra superintensiva dagarna är att prioritera det sociala med trevliga bloggare och gå så mycket som möjligt på lugna seminarier istället för att vandra runt på mässgolvet.

Egentligen är det helt meningslöst att lista seminarier jag vill gå på, men jag gör det ändå. Planen är dock att inte stressa upp mig över det jag missar, utan göra det jag hinner. Det är fysiskt omöjligt att göra allt man vill under Bokmässan. Så är det bara. Ibland kan det dessutom vara trevligare att gå på ett seminarium oplanerat med trevligt sällskap, än det som är bokat. Ibland har jag också struntat i att stå i kö och istället valt seminariet bredvid utan kö. Det kan bli bra det med.

Torsdag

12.00-12.45 Hur överröstas populismens locktoner?,  Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt.

14.00-14.45 Sorg och hopp med ALMA-pristagaren, Jacqueline Woodson och Maria Lassén-Seger.

16.00-16.45 Identitet och intolerans, Arkan Asaad, Robert Hannah, Joel Mauricio Isabel Ortiz och Parisa Amiri.

17.00-17.45 Att ta hand om sina vuxna, Christina Herrström, Sara Kadefors, Moni Nilsson och Jessica Schiefauer.

Fredag

10.00-10.45 Läsning — en demokratifråga, Arkan Asaad, Theodor Kallifatides, Susanne Boll, Patrik Lundberg och Lina Nordstrand.

12.00-12.45 Att skriva om döden och hylla livet, Maggie O’Farrell och Anneli Dufva.

13.00-13.45 Identitet hos unga — varför är det viktigt i litteraturen?, Christina Lindström, Malin Stehn och Pekka Heino.

14.00-14.45 Vad hände med den arabiska våren?, Nawal El Saadawi och Johar Bendjelloul.

Lördag

10.00-10.45 Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår, modererator Jonas Eklöf.

11.00-11.45 En av Sveriges mest beryktade politiker, Gudrun Schyman, Johanna Palmström och Moa Elf Karlén.

12.00-12.45 Från författardrömmar till succé, Jojo Moyes och Titti Schultz.

13.00-13.45 Går det att omförhandla pappaklausulen?, Jonas Hassen Khemiri och Björn Wiman.

14.00-14.45 Att fånga historisk tid, Ida Jessen, Marie Hermansson, Mia Franck, Kerstin Wixe.

16.00-16.45 Det typiskt svenska, Elisabeth Åsbrink, Göran Everdahl, Henrik Berggren, Björn Wiman

Söndag

10.00-10.45 Metoo i deckarvärlden, Lina Bengtsdotter, Kicki Sehlstedt, Sara Larsson och Karin Linge Nordh.

11.00-11.45 Popkulturen är död — leve den!, Fredrik Strage, Martin Aagård, Natalia Kazmierska och Ika Johannesson.

12.00-12.45 Vems språk talar jag?, Johannes Anyuru, Kayo Chingonyi, Rakel Chukri.

13.00-13.45 Factfulness — förstå världen!, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

14.30-14.50 Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell.

15.00-15.45 Den frånvarande modern, Anna Fredriksson, Jenny Jägerfeld, Sofia Lundberg och Caroline Säfstrand.

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här av systrarna Marie Hammar & Abbe Wahlquist är en av de charmigaste böcker jag läst på länge. Huvudpersonen Ottilia, kallad Otto, flyttar från Lidköping till Lidingö och ska där börja sjunde klass. En känslig ålder helt klart och att då gå till skolan första dagen med rutiga byxor är en smärre katastrof. Töntvarning deluxe. På sin blogg skriver Otto om den fantastiska dagen i den nya skolan, men verkligheten ser inte riktigt likadan ut. Verkligheten vs bloggen ger oss olika perspektiv på några skolveckor som kanske inte är den katastrof Otto vill få det till, men inte heller så perfekt som hon vill att hennes bloggläsare ska tro. Trots allt lyckas Ottilia skapa sig något slags liv bland alla Carlar och Filippor, men det går inte helt smärtfritt.

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här är en rolig och lättläst bok som kan passa många läsare, men kanske speciellt de som brukar tycka att läsning är något segt och tråkigt. Det händer saker hela tiden och Ottos dråpliga charm borde tilltala fler än denna 44-åriga lärare. Hon har beskrivits som en ung Bridget Jones och den liknelsen är riktigt bra. Det är bara det att Otto har en sundare syn på sig själv trots allt och inte är beredd att anpassa sig till omgivningen på samma sätt som Bridget gör. Vi slipper också viktfixeringen och det är jag glad över. Författarna har lyckats med konststycket att skriva en både smart och underhållande bok, som driver med världen utan att bli flamsig. Det här är bra underhållning och sådana böcker behövs verkligen.

Otto är en skön personlighet som jag ser fram emot att lära känna bättre. I höst kommer andra delen i serien som heter Vintersport går bort och handlar om skolans traditionella fjällresa. Det kan bli hur roligt och pinsamt som helst.

Läsplaner inför Bokmässan

Jag är helt klart sämre förberedd inför årets Bokmässa än jag brukar vara, men några böcker har jag hunnit läsa och förhoppningsvis hinner jag några till innan dörrarnas öppnas nästa torsdag.

Det skulle kunna bli de här:

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen (för att få båda karaktärernas perspektiv innan Kulturkollo träffar författaren)

Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell (inför Kulturkollos bokcirkel)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (eller så väntar jag och köper den signerad)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (snart utläst)

 

Vad vill du hinna läsa för att känna dig mer förberedd inför Bokmässan?

 

Den korta listan för Man Booker Prize 2018

Idag presenterades den korta listan bestående av sex böcker, varav en kommer att tilldelas Man Booker Prize 2018. Titlarna avslöjades under en presskonferens av juryns ordförande Kwame Anthony Appiah. Han lyfte fram de sex nominerade böckernas fantastiska språk och hur de alla undersöker smärta. De utspelar sig också i olika delar av världen, vissa som få av oss kommer att besöka.

Anna Burns, Milkman (Storbritannien) 

Milkman är skriven i första person och handlar om en familj där mellansystern berättar historien om sina hemligheter och om Milkman. Boken utspelar sig i Nordirland under konflikten, där vissa får mer makt än andra och där skvaller och social kontroll står i centrum. Burns har tidigare nominerats till Orange Prize for Fiction.

Esi Edugyan, Washington Black (Kanada)   

Washington Black är en elvaårig slav i Barbados, då Brittiska Västindien, som får en chans att följa med sin ägare runt världen. De reser till Virginia, till Nova Scotia, visare till Arktis och Europa. Boken är baserad på en sann historia och utspelar sig på 1820-talet  Edugyans förra bok Half-Blood Blues fick stor uppmärksamhet.

Daisy Johnson, Everything Under  (Storbritannien)     

Daisy Johnsons debutroman handlar om Gretel som växte upp på en flodbåt och uppfann ett eget språk tillsammans med sin mamma. När mamman ville starta ett nytt liv med en ny man lämnar hon sin dotter till en fosterfamilj. Nu är Gretel vuxen, arbetar med språk och börjar minnas sin barndom genom sin barndoms språk. Så får hon ett samtal från ett sjukhus där modern vårdas.

Rachel Kushner, The Mars Room (USA) 

The Mars Room utspelar sig i ett fängelse och huvudpersonen Romy Hall är dömd till ett dubbelt livstidsstraff. Hon tänker tillbaka på sitt liv som försummat barn,  prostituerad och marginaliserad. Ett öde som delas av många av hennes medfångar. Utanför fängelset finns hennes sjuåriga son, som nu uppfostras av hennes mamma. Jag har inte läst något av Kushner, men debuten Telex from Cuba väntar i min Kindle.

Richard Powers, The Overstory (USA) 

The Overstory berättar historien om nio människor som är främlingar, men ändå hör samman då de kämpar för samma sak. De vill rädda de få träd som finns kvar. Jurymedlemmen Leanne Shapton kallar den för årets ”eko-epik”.

Robin Robertson, The Long Take (Storbritannien) 

The Long take är skriven på prosalyrik och det är en form jag tycker mycket om. Huvudpersonen är en krigsveteran som upplevde dagen D och lider av post-traumatisk stress. När han kommer tillbaka till USA väljer han att inte åka tillbaka till sitt hem på landsbygden i Nova Scotia, utan istället bege sig till New York och därefter till Los Angeles och San Francisco.  .

 

Jag brukar ibland driva med prisjurys som allt för ofta ger priser till böcker om krig skrivna av män. Ändå är The Long Take av Robin Robertson den av böckerna på korta listan som lockar mig mest tillsammans med Daisy Johnsons Everything Under.

Från den långa listan saknar jag Donal Ryan  From A Low And Quiet Sea och Guy Gunaratne, In Our Mad And Furious City, två böcker jag gärna läser. Ni ser, även jag kan lyfta fram män som skriver böcker.

Om Lara Jean på Netflix

En plan för helgen var att se filmatiseringen av Till alla killar jag har gillat på Netflix. En bok jag läste i somras och tyckte mycket om, trots att jag inte tillhör målgruppen. Som alltid är boken bättre än filmen, det är ytterst sällan jag inte tycker det. Ibland lyckas filmskaparna oväntat bra, som i filmatiseringen av The Perks of being a Wallflower, men det är verkligen svårt att översätta en bok till en film. Faktiskt tycker jag att det blir mycket bättre när en bok blir tv-serie, som i fallen med 13 reasons why och Big little lies. Då får karaktärerna en chans att utvecklas och bli om inte lika mänskliga som i bokform, så i alla fall nära nog. Nu finns två böcker till i serien, vilket gör att karaktärerna förhoppningsvis får mer tid på sig.

Men åter till Laura Jean och människorna runt henne i filmatiseringen av den första boken av tre. Som kärleksfilm är Till alla killar jag har gillat fin och det är pang på. Breven skickas nästan direkt och strax därefter blir Peter och Lara Jean ihop. De båda spelas av Noah Centineo och Lana Condor, som båda gör en gott jobb. Faktiskt tycker jag över lag att rollbesättningen är bra. Däremot har många av bokens stora roller blivit biroller i filmen.

Jag förstår att det är omöjligt att koka ner en hel bok till en film på under två timmar och förstår att manusförfattarna fokuserar på kärlekshistorien mellan Laura Jean och Peter. De gör det dock på bekostnad av de andra karaktärerna, som är så viktiga i boken. Josh får en väldigt undanskymd roll, Margot försvinner innan vi förstår att hon är en viktig del i Lara Jeans liv och över huvud taget får familjelivet, som var det jag gillade mest i boken, ta mycket liten plats. Kitty är den som är med mest och hon är faktiskt rätt jobbig. MEN för den som inte läst boken och som vill ha en charmig film om kärlek är det här ett bra val. Och det är en film för tonåringar, vilket är helt rätt, det är de som är målgruppen. Själv känner jag mig mest gammal.

Kulturella tips från Sydafrika

Den här veckan handlar utmaningen på Kulturkollo om att tipsa om kultur från Sydafrika. Jag ger som förra veckan några tips (och håller mig till böcker), men delar också en trio böcker jag inte läst, men vill läsa.

Onåd av J. M. Coetzee är en av de hemskaste och bästa böcker jag läst. Den utspelar sig när Apartheid ska vara ett minne blott, men även i det nya Sydafrika finns problem.

Husvapnet av Nadine Gordimer är en rättegångsroman och vi får följa en mor vars son står inför rätta anklagad för mord. Spännande och smärtsam läsning.

The Woman next door av Yewande Omotoso handlar om två äldre damer som bor grannar i ett fint område utanför Kapstaden. De avskyr varandra, men behöver ändå varandras sällskap.

Och så de tre böcker jag vill läsa:

Cry, the Beloved country av Alan Paton publicerades 1948, samma år som apartheidlagarna instiftades. Boken har filmatiserats två gånger, dels 1951 med den svenska titeln Svarta skuggor och Sidney Poitier och Canada Lee huvudrollerna och med manus av författaren själv och därefter 1995 med Richard Harris och James Earl Jones.

I hyllan står  Agaat av Marlene van Niekerk och där har den stått sedan den var ny. Jag vill verkligen läsa och tror att jag skulle gilla, men den är ju så himla tjock. Bra verkar den hur som helst.

Jag vill också läsa Joburg Blues av Nthikeng Mohlele, som utspelar sig i ett nutida Johannesburg. Han besökte Stockholm Literature 2014 och samtalade då med Elisabeth Hjort, bland annat om hur många av berättelserna om Sydafrika skrivs av vita och ja, så verkar det ofta vara.

Photo by Marcelo Novais on Unsplash

Söta, röda sommardrömmar

Om författaren till en bok med titeln Söta, röda sommardrömmar inte hetat Christoffer Holst, hade jag inte läst den. Faktiskt var jag lite skeptiskt, trots att jag absolut älskat författarens andra böcker. Det lät liksom alldeles för smörigt för en cyniker som jag. Vilken tur då att denna min inre cyniker inte vann kampen om läsningen, för Söta, röda sommardrömmar visade sig vara en riktigt trevlig och charmig bok. Självklart borde jag ha litat på Christoffer Holsts förmåga att skapa karaktärer som är lätta att tycka om och inte tvekat en sekund.

Huvudpersonen Cilla Storm har bestämt sig för att försöka kurera sitt brustna hjärta på ön Bullholmen där hon köpt en kolonistuga. Jobbet som skvallerjournalist passar bra att göra på distans (dessutom är det få uppdrag hon får) och hon ser, trots hjärtesorgen, fram emot att få byta miljö. Stugan är charmig och Rosie, en lagom påflugen grannfru, ser till att hon känner sig välkommen.

Så blir det midsommar och under natten blir Cilla vittne till ett bråk. Dagen efter hittas en ung kvinna död, troligen mördad. Cilla får lämna vittnesmål till polisen Adam, som visar sig vara son till Rosie. En ovanligt trevlig polis, men också en upptagen sådan. Med Rosie som granne blir det ändå naturligt att de ses ibland.

Jag tycker verkligen om Söta, röda sommardrömmar. Kombinationen av romantik och deckarintrig fungerar riktigt bra och Holsts humoristiska sätt att skriva tilltalar mig mycket. Tydligen är det här den första delen i en planerad serie om Cilla och jag ser verkligen fram emot att få lära känna henne mer. Faktiskt tycker jag om henne så mycket att jag helt köper att hon som privatperson, visserligen en extremt nyfiken sådan, ger sig in i jakten på mördaren med liv och lust.

 

 

Sida 1 av 488

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: