enligt O

Tankar från en bokberoende

Ruth Galloway drar till Italien

The Dark Angel är Elly Griffiths senaste bok om Ruth Galloway och i den reser min favoritarkeolog till Italien för att hjälpa Dr Angelo Morelli, en gammal bekant, med ett fall, men mest för att ha semester. I den lilla italienska byn blir det en hel del sol och bad, men som vanligt händer hemska saker i Ruths närhet när den lokala prästen blir mördad. Nelson tar sig dit på lite tvivelaktiga grunder och även om det är trevligt att han bryr sig om Ruth och deras gemensamma dotter, blir det lite krystat. Hemma finns dessutom hans gravida fru och allt är lite väl tilltrasslat.

Jag är inte lika besviken som Anna, men håller med om att serien börjar gå på tomgång. Jag tyckte att Griffiths lät Ruth vara lite mer självständig och självsäker i några böcker, men nu är det tillbaka i det eviga viktältandet och det är allt annat än charmigt. Jag tycker dessutom bättre om henne när hon jobbar på hemmaplan och vi slipper alla beskrivningar av kroppsnojor i bikini och Nelsons suktande blickar på henne.  Fortfarande har Ruth en speciell plats i mitt hjärta och jag gillar serien, men Griffiths behöver trassla ut alla onödiga missförstånd en gång för alla och se till att handlingen går framåt och inte i cirklar.

Good girls — när situationen kräver nya lösningar

I sommar har det blivit en del serier och mest underhållande är kanske (i alla fall på Netflix) färska  Good girls med Christina Hendricks från bland annat Mad Men, Mae Whitman från Parenthood och Retta från Parks and Recreation.

Hendricks och Whitman spelar systrarna Beth och Annie, på ytan den lyckade och den misslyckade. Beth har fyra barn, är hemmafru och gift med Dean. Hon bor i en fin villaförort och lever ett till synes perfekt liv. Annie är ensamstående mamma, jobbar i kassan på ett matvaruhus och är ganska slarvig. Så börjar det gå dåligt för Deans bilfirma, Annie behöver pengar till advokat för att inte riskera att förlora vårdnaden av sin dotter och något måste göras. Tillsammans med väninnan Ruby, som behöver pengar till sin dotters dyra medicin, bestämmer de sig för att råna varuhuset där Annie arbetar. En snabb stöt och sedan ska deras liv bli bättre.

Det är bara det att kassaskåpet är oväntat fullt då några lokala gangsters förvarar pengar där och de är inte direkt nöjda när de upptäcker att de blivit rånade. Ledaren Rio söker upp de nu svinrika damerna och kräver pengarna tillbaka. Det är bara det att de redan lyckats bränna en hel del och nu måste de hitta ett sätt att få ihop pengar igen. Hela serien är en ond cirkel, inte sällan obehaglig, men också underhållande och charmig. Skådespelarna är dessutom grymma och jag hoppas verkligen på en ny säsong väldigt, väldigt snart då första säsongen endast består av tio avsnitt och jag vill ha mer nuuuuu.

 

Finna sig är en märklig bok

Finna sig är en studie av kvinnans tre roller och de krav som dessa ställer på henne. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Så står det i alla fall i inledningen till Agnes Lidbecks debut och det är utan tvekan så att huvudpersonen Anna fastnar i de tre rollerna. Hon försöker vara en god mor till sina och Jens barn, även om hon tappar bort sig själv i processen. Hon försöker vara åtråvärd, men är likväl uttråkad och känner sig dessutom helt ointresserad av att vara det. Däremot blir det lite bättre när hon träffar en ny man, då är det lättare att känna sig åtråvärd. Baksidan av att mannen är äldre är att han snart behöver en vårdare mer än en älskarinna. Anna gör det som krävs av henne. Är den andra förväntar sig att en riktig kvinna ska vara. Ingenstans känner hon någon lycka i att spela de roller samhället kräver av henne att spela.

Det var ett bra tag sedan jag läste Finna sig, men den sitter kvar. Det var också en väldigt bra bok att diskutera, som vi gjorde i Kulturkollo läser. Däremot är jag inte säker på att jag tycker om den. Det är en snygg och välskriven bok utan tvekan, men jag är helt ärligt så otroligt trött på böcker om kvinnor som förälskar sig i kulturmän och tror att de är svaren på allt. Klart är ändå att Finna sig gjorde mig tillräckligt nyfiken för att vilja läsa mer av Agnes Lidbeck. Hon har en egen stil trots det inte så nya temat och jag vill gärna läsa nya boken Förlåten.

 

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo handlar om Liv som flyttat från Stockholm till en by mitt ute i ingenstans, utanför Växjö. Det är hennes pappa som drömmer om ett nytt liv i sina gamla hemtrakter och Liv hänger på. Motvilligt. Det är inte det att Liv egentligen har så mycket emot själva flytten, men tanken på att behöva börja i en ny skola och försöka få nya kompisar gör henne totalt skräckslagen. Liv är blyg, vansinnigt blyg, smärtsamt blyg och att vara ny är att sticka ut. Det vill hon absolut inte.

På bussen smygkikar hon på medpassagerarna och kallar dem saker som Candycrush, Portföljmannen och Lärarkvinnan. Hon bygger ett helt liv åt dem. Inuti huvudet vågar hon nämligen mycket, mycket mer, men när Candycrush först börjar hälsa som om de känner varandra och sedan dimper ner bredvid henne en dag blir det så mycket svårare. Det är inte det att Liv inte vill ha vänner, hon vill bara inte prata.

Candycrush heter Alia och lyckas få Liv att känna sig lite mindre hopplös. Livs pappa å andra sidan älskar Alia och pratar för dem båda när de ses. Livs pappa vill så väl. Han är själv social på gränsen till översocial och har lite svårt att förstå sin introverta dotter. Samtidigt vill han bara att hon ska må bra och få vänner på riktigt.

På bussen finns också Dostjevskij och honom tittar Liv på i smyg. Det visar sig att de går i samma franskagrupp och nu ska de arbeta tillsammans med en redovisning. Ett grupparbete som ska redovisas framme vid tavlan för en hel drös människor. Kan det bli värre? Inte enligt Liv.

Jag är glad att Liv fått en bok och tänker på alla som henne som jag mött. Själv är jag ingen Liv längre, men någonstans finns hon alltid inom mig som en osäkerhetskänsla omöjlig att mota bort. Inuti huvudet är jag kul är en riktigt fin bok som jag hoppas får många läsare.

 

Vi mot er — tillbaka till Björnstad

Först höll jag på att bli vansinnig på Fredrik Backmans krampaktiga stil i Vi mot er, där ett bank far genom bygden och låter oss träffa karaktärerna. Det blir för mycket, för krystat, faktiskt riktigt irriterande.Ibland funkar det riktigt bra med alla metaforer, liknelser och onomatopoetiska uttryck, men ibland hade jag klarat mig utmärkt utan. Den allvetande berättaren som talar om för oss vad som händer är också den ibland effektfull, men andra stunden helt onödig. Det blir övertydligt och jag känner mig idiotförklarad. Less is more Backman, less is more.

Sedan kommer historien om det nu krossade hockeylaget i Björnstad igång och jag fastnar trots det ibland fortsatt överutsmyckade språket. Det Backman är allra bäst på är nämligen att skapa trovärdiga karaktärer och en riktigt bra historia. Kevin har lämnat byn och kvar finns skammen. Skammen hos de som stöttat honom och som inte förstod. Skammen hos de som drabbades av hans handlingar. Peter och Mira gör allt för att samla ihop spillrorna av sin sönderslagna familj, men bygden gör det definitivt inte lättare för dem. Maya försöker leva vidare, men vill helst av allt fly. Tillsammans med bästa vännen Ana drar hon sig bort från alla andra.

Hockeyspelarna i Björnstad har gått till rivalerna i grannbyn Hed, men det är i Björnstad vi stannar. Det är här den nya tränaren Elisabeth Sakell träder in. Hon ska återskapa laget och nå framgångar igen och till hjälp vill hon ha en spelare som just nu sitter inne på ungdomsvårdsskola. Dessutom finns en populistisk politiker i kulisserna, Richard Theo infiltrerar och intrigerar. Till slut lyckas han nästla sig ända in i hjärtat av Björnstad, utan att någon egentligen förstår vad som pågår. Benji får mer plats i den här boken och det är bra. Han är en av mina favoriter och nu får vi lära känna honom ännu mer. Kanske är han bokens största behållning.

Vi mot er är en bra bok, men jag tror att Fredrik Backman skulle tjäna på att renodla sin historia mer. Nu tar det lång tid innan berättelsen kommer igång och om jag inte hade läst riktigt bra böcker av honom innan hade jag kanske gett upp. Sedan tar det sig, det gör det och jag rycks med i de starka känslorna som genomsyrar berättelsen på gott och ont.

Alla kulturella VM-spaningar

Idag går finalen i fotbolls-VM och jag har sammanställt de kulturella spaningar jag gjort på de deltagande länderna i bokstavsordning. Så många böcker jag har fått lägga till min megalånga läslista, det är det bästa (och det sämsta) med den här inläggsserien. Tack till alla som varit med och spanat!

Argentina

Australien

Belgien

Brasilien

Colombia

Costa Rica

Danmark

Egypten

England

Frankrike

Iran

Island

Japan

Kroatien

Marocko

Mexico

Nigeria

Panama

Peru

Polen

Portugal

Ryssland

Saudiarabien

Schweiz

Senegal

Serbien

Spanien

Sydkorea

Tunisien

Tyskland

Uruguay

 

Under två timmar

Under två timmar av Hanna Landahl utspelar sig i Göteborg och det är alltid trevlig att få sin stad skildrad i böcker. Extra trevligt är det att huvudpersonerna inte bor i stadens hippaste kvarter, utan på Hisingen, där vissa vill påstå att de bor i Lundby, medan husen egentligen ligger i Biskopsgården. Staffan och Anna bryr sig inte om det, utan bekymrar sig mer över att två vuxna med bra jobb aldrig kan få pengarna att riktigt räcka till.

Det är Staffan som berättar. Han är 37 år, älskar Håkan Hellström och hoppas på att kunna stiga i graderna på Migrationsverket. När han inte får chefstjänsten han sökt, utan den istället går till Martin, som är yngre, snyggare, utbildad jurist och springer milen på under 45 minuter, tappar han allt. Lösningen? Att börja springa. Nu ska han imponera på de andra genom att springa Göteborgsvarvet på under två timmar.

Viktigast först. Att köpa de bästa skorna, de coolaste träningskläderna och de (nästan) dyraste hörlurarna. Att familjens ekonomi egentligen inte tillåter sådana utsvävningar orkar han inte bry sig om. Ska han springa ska han göra det på riktigt. Att han sedan nästan dör efter någon kilometer i Skatås är ett bakslag, men han är inte redo att ge upp.

Staffan, Staffan, vad svårt det är att tycka illa om honom trots all hans fixering vid yta och kampen för att bli någon annan än den han är. Någon hans fru kan älska mer och hans chef kan beundra. Hela tiden ställer han till det för sig själv, när han bara vill bli lite älskad.

Under två timmar är en charmig bok som beskriver livets allvar på ett annorlunda och ofta roligt sätt, samtidigt som den innehåller en del svärta. Jag tyckte mycket om den och hoppas och tror att det här är den första av många böcker av Hanna Landahl. Nu är jag lite nyfiken på debuten Välkommen till Himmelsta.

 

Dagens kulturella VM-spaning Frankrike

Frankrike fick möta Argentina redan i åttondelen, vilket gjorde mig väldigt nervös. De vann och ställdes sedan mot Uruguay. I semifinalen väntade Belgien och det blev final mot Kroatien. En final jag hoppas de vinner. Nu går inte finalen förrän imorgon, men eftersom det är Frankrikes nationaldag idag så publicerar jag inlägget redan nu.

Jag har just läst Mellan himmel och Lou av Lourraine Fouchet som till största delen utspelar sig på ön Groix utanför Bretagnes kust. En varm och stark berättelse om Jo som just blivit änkling och i testamentet får i uppgift av sin fru att umgås mer med sina barn och se till att de blir lyckliga.

Jag ser också fram emot Dansa vid vulkanens rand som är Grégoire Delacourts nya bok. Han är en av mina franska favoriter. Mest tycker jag om  Kärlekens fyra årstider om fyra kärlekspar i olika åldrar. Boken utspelar sig kring nationaldagen, dvs idag.

Jag är också svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. Nu var det väldigt länge sedan jag läste något av henne. Dags att återupptäcka.

En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag. De Vigan kommer med en ny bok i höst som heter De outsagda och handlar om fyra utsatta människor. Låter som en bok som passar en eländesknarkare som jag.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. En fruktansvärd bok, men så bra. Däremot har jag faktiskt inte läst hans Våldets historia ännu. Jag är rädd att det gör för ont.

I Croissants till frukost skriver Annika Estassy om Gabriel och Cecilia som lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne.

Fransk film är något speciellt, men tyvärr ser jag det allt för sällan. Barnen styr tv:n ganska mycket och när jag tittar blir det oftare tv-serier än film. Nästa år skulle jag dock vilja återupptäcka GIFF. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

En favoritskådespelare är Guillaume Canet som bland annat var med i filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysande och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

Jag tycker också väldigt mycket om En oväntad vänskap, som jag och en kollega visade våra ettor precis innan sommarlovet. Den håller än. Lite stereotyp och lite väl förenklad kanske, men ändå med en värme och karaktärer och berör.

 

Mellan himmel och Lou

På den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust bor den pensionerade läkaren Jo. Ön är hans personliga paradis och för många år sedan flyttade hans fru Lou med honom dit, trots sin familjs protester. Nu har hon just dött och Jo är ensammare än någonsin. Hon var alldeles för ung och den gemensamma ålderdom som han drömt om är nu förlorad.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet handlar om Jos kamp för att skapa ett liv utan Lou och hur hennes testamente tvingar honom att ändra sitt beteende. För länge sedan lovade han Lou något och vi får veta att han svikit henne. Juristen som ansvarar för testamentet ger honom en flaska med det kontrakt han nu brutit och ett brev från Lou som han ska få när han sett till att deras två barn är lyckliga. Lou var nämligen Jos allt. Lou och jobbet. Barnen kom långt efter.

Men nu finns de där, sonen Cyrian, som lämnat sin dotter Pomme och hennes mamma kvar på Groix och bor istället i Paris med sin fru Albane och deras gemensamma dotter Charlotte. Att det blev just det var mest en slump. Han ville att Pommes mamma Maëlle skulle följa med honom till Paris. Hon vägrade. Sedan ville han att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Så träffade han Albane, hon blev gravid och så gifte de sig. Lyckliga är de däremot inte och han flyr till sin älskarinna så ofta han kan.

Dottern Sarah försöker göra allt för att inte få sitt hjärta krossat igen, som hon fick när hennes livs kärlek lämnade henne innan deras bröllop. Han var rädd för den sjukdom hon drabbats av. Hon gör allt för att den inte ska påverka hennes liv. Sarah må vara olycklig, men hon tycker i alla fall om sin far och här tycks Jo ha en sportslig chans att fullfölja sitt uppdrag. Cyrian däremot avskyr sin far och avgudade sin mor. Att få honom att bli en del av gemenskapen blir en större utmaning.

Mellan himmel och Lou är en fantastisk bok. Karaktärerna är levande, relationerna trovärdiga, språket vackert, miljön underbar. Ja, det blir lite smörigt ibland, men det är helt okej. Det här är en bok att älska.

 

My policeman — om hopplös kärlek

My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.

Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.

Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.

Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.

 

Sida 1 av 479

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: