enligt O

Tankar från en bokberoende

O tippar Augustpriset

Egentligen borde jag hoppa över det här inlägget, då jag är kanske sämst i världen på att tippa nominerade och vinnare till olika priser (undantaget Melodifestivalen konstigt nog, men det är knappast någon merit).

MEN jag kan inte riktigt hålla tipparfingrarna i styr och eftersom de nominerade till Augustpriset avslöjas imorgon kommer jag idag att ge mina tips i form av önskningar och gissningar.

Augustpriset delas ut i tre klasser, bästa skönlitterära bok, bästa fackbok och bästa barn- och ungdomsbok. Sex titlar nomineras i varje klass. Böckerna ska vara utgivna mellan 23 oktober 2017 och 21 oktober 2018. Som vanligt har jag läst fler skönlitterära böcker och böcker för unga, än facklitteratur och böcker för barn.

Tidigare har jag inte läst på ordentligt kring hur de nominerade, samt vinnarna utses, men så här går det till:

En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera. Vilka de nominerade titlarna är tillkännages under en presskonferens i oktober. De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av 63 elektorer – 21 i vardera kategori. Elektorerna är spridda över hela landet och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker med flera. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner.

Precis som i fallet med det alternativa Nobelpriset är det alltså bibliotekarier som har inflytande. Gott så. Jag hade önskat att även svensklärare hade fått säga sitt och eftersom jag har en blogg får jag det. Då jag dessutom sätter mina egna regler kan jag nominera precis hur många jag vill i varje kategori, även om målet är att jag ska hålla mig till sex titlar i varje kategori (vem försöker jag lura?). Vissa har jag läst själv, andra har jag läst om. Jag tippar med både hjärta och hjärnan, men hur mycket jag än har klurat kommer minst en nominerad titel få mig att utbrista ”ja, just det” för att jag glömt någon helt självklar bok.

Skönlitteratur

Nuckan, Malin Lindroth. Ärlig och utlämnande om ensamhet.

Ingen jämfört med dig, Jonas Brun. Fint och säreget om kärlek.

Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri. Har ännu inte läst, men Khemiri skriver aldrig dåligt.

Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg. Detsamma gäller för Stridsberg.

Jag går och lever, Mirja Unge. En bok som fått mycket positiv uppmärksamhet.

Ædnan, Linnea Axelsson. Lockar inte mig, men många kritiker.

Händelsehorisont, Balsam Karam. En bok det snackats om, som jag gärna läser.

Mördarens mamma, Ida Linde. En bok som verkar säregen och bra.

Lugnet, Tomas Bannerhed. Har också fått mycket positiv uppmärksamhet.

Till dikten, Malte Persson. En poet jag tycker mycket om.

Sveas son, Lena Andersson. Jag är ju inget fan av Lena Andersson, men det finns det många som är.

Facklitteratur

Factfulness, Hans Rosling, Ola Rosling, Anna Rosling Rönnlund, eller Hur jag lärde mig att förstå världen, Hans Rosling, Fanny Härgestam. Jag har svårt att se hur juryn helt ska kunna gå förbi Rosling.

Mannen i skogen, Jens Liljestrand. Bra författare skriver om bra författare.

Drömmen om Europa, Fabian Göransson. Det hade varit riktigt kul om en grafisk reportagebok nominerades.

Huset med de två tornen, Maciej Zaremba. Har fått bra kritik och verkar läsvärd.

Misslyckas igen, misslyckas bättre, John Ajvide Lindqvist. Beskrivs som en annorlunda författarhandbok.

Mellan raderna, Jenny Norlander. Om att vara kvinna och journalist.

Orden som formade Sverige, Elisabeth Åsbrink. För att hon är fantastisk.

Landet utanför, Henrik Berggren. Andra världskriget brukar gå hem.

Hatade demokrati, Henrik Arnstad. Ett viktigt ämne av en gedigen författare.

Kring denna kropp, Stina Wollter. Jag önskar så att en bok kvinnokroppen ska nåt ut.

Barn- och ungdomslitteratur

Comedy Queen, Jenny Jägerfeld. Nattsvart och konstigt nog fantastiskt roligt om Sasha vars mamma begått självmord. Skandal om den inte nomineras.

Finns det björkar i Sarajevo?, Christina Lindström. Fin berättelse om Kevin som vill höra till.

Inuti huvudet är jag kul, Lisa Bjärbo. Bra om blyga Liv i Småland.

Som sparv som örn, Per Nilsson. Välskrivet, poetiskt och ruggigt bra.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra, Johanna Nilsson. Helt fantastisk bok om King B och Queen O.

Dom som bestämmer, Lisen Adbåge. Bra författare och ständigt aktuellt tema.

Trettonde sommaren, Gabriella Sköldenberg. Låter bra och har fått positiv kritik.

Vi kommer snart hem igen, Peter Bergting, Jessica Bab Bonde. Seriebok om förintelsen.

Dagen du förstörde allt, Linnea Dahlgren. Verkar riktigt fin.

Hemma hela sommaren, Elin Johansson, Ellen Ekman. Tyckte deras förra bok var briljant.

Under mattan, Sara Lövestam, Per Gustavsson. Inspirerande kombo av författare och illustratör.

Allt ska brinna, Sofia Nordin. Har inte hunnit läsa, men Nordin är alltid briljant.

 

 

 

 

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra

Bill har blivit utkastad hemifrån och bor nu i ett källarförråd tillhörande ett övergivet hus i Liljeholmen, Stockholm. Ett liv fyllt av ensamhet, droger och misär förändras helt när han träffar Omari där hon sitter i hans favoritsoprum och läser Illiaden. Hon har också blivit sviken av sin familj, men har flytt längre. I hemland Iran hade hon aldrig kunnat få vara den hon är.

De är Kung B och Queen O. Från första ögonblicket älskar de varandra med en kärlek som är få förunnade. Det blir en sommar som inte liknar någon annan de tidigare upplevt. Allt hade varit fulländat om de bara hade kunnat byta kroppar med varandra.

För den som iakttar dem på avstånd framstår de som ett märkligt par och visst lever de ett liv utan gränser på många sätt. Det handlar inte bara om de kroppar de råkar vara födda i, eller de droger de stoppar i sig för att överleva eller ens det gäng av mer eller mindre udda människor de umgås med.

Jag var inte beredd på de känslor Johanna Nilssons Om vi bara kunde byta kroppar med varandra skulle väcka i mig. Av en slump drog jag en bok i en av alla bokhögar här hemma, eftersom jag inte ville blöta ner den andra boken jag läste och inte heller tyckte att det var lämpligt att ta med sig en läsplatta i badet. Sedan parkerade jag mig i badkaret och läste och läste och läste, tills boken var utläst och jag tvingades släppa taget om Bill och Omari. Johanna Nilsson har utan tvekan skrivit en magisk bok. Imorgon hoppas jag att den finns bland titlarna när de nominerade till årets Augustpris avslöjas.

Min läsning i helgen

Risken är att jag inte hinner läsa så mycket i helgen, men jag gör en plan ändå. Något ska jag hinna med. Idag är det dop som gäller och självklart får ungen böcker, fina bilderböcker som han är lite för liten för nu, men förhoppningsvis har glädje av sedan. Nu kan jag inte läsa just de inslagna böckerna, men inför avslöjandet av årets nominerade till Augustpriset har jag lånat med ett gäng barnböcker hem. Planen är att bekanta mig med dem i helgen och kanske till och med hinna blogga lite om dem.

Jag har ungefär hundra sidor kvar av Mats Strandbergs Slutet och den hoppas jag hinna läsa ut. En bra och väldigt sorglig skildring av jordens undergång.

Sedan såg jag att tredje boken om Lara Jean Nu och för alltid, Lara Jean av Jenny Han har släpps på Storytel och den lockar mycket.

Också inför Augustprisnomineringarna hade det varit kul att i alla fall påbörja Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri och kanske också Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg. Samma strategi som inför Bokmässan alltså, jag planerar att på måndag kunna säga att jag läser en massa nominerade precis just nu.

Svenska Akademien går vidare, men vissa står och stampar

Katarina Frostenson tiger som muren och har vad vi vet fortfarande sin stol i Svenska Akademien kvar. Beslut ska ha tagits redan 4/10 om att Frostenson måste lämna sin stol, eller inte. Horace Engdahl och Jayne Svenungsson ska vara de enda som vill att Frostenson ska sitta kvar, eller så är det fler, eller färre. Uppgifterna från och kring Svenska Akademien har varit motstridiga. Att det är just Engdahl som reserverar sig överraskar inte. Än mer tydligt att han gör allt för att inte stöta sig med sin vän Arnault blev det efter reportaget i brittiska Times Literary Supplement. Det finns enligt Engdahl inga bevis för att Arnault har gjort det han anklagats för, utan han är ett offer för den farliga tid vi lever i, där män inte tillåts göra någonting utan att anklagas för trakasserier. Det är ett år sedan rörelsen #metoo inleddes och snart ett år sedan DN:s artikel om de 18 kvinnor som vittnar om att Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. Många har under året förstått hur illa det egentligen sett ut med jämställdheten och jämlikheten i en värld där män tar för sig på bekostnad av kvinnor. Horace Engdahl har däremot inte förstått någonting, utan står fortfarande och stampar på en plats där sexuella trakasserier och övergrepp skrivs om till vivörliv. Anders Olsson kommenterar fåordigt, men visst måste Engdahl snart ses som en belastning snarare än en tillgång för Svenska Akademien?!

På fredagen 12/10 uttalade sig Wästberg om att en resolution ska ha godkänts, som uppmanar Frostenson att lämna Svenska Akademien. Han bekräftade också att att två ledamöter reserverat sig. På lördagen publicerade DN ett uttalande från Anders Olsson, där han berättade att Frostenson kan avgå självmant, eller bli en del av en ny undersökning om huruvida hon ”missbrukat informationen om kandidaterna för sin egen vinning”.

Hur går det då med invalet av nya ledamöter? Nya ledamöter har valts in, sa Per Wästberg efter Svenska Akademiens möte 11/10, medan Anders Olsson dementerade. Då Eric M Runesson och Jila Mossaeds valdes in fick vi redan dagen efter veta att kungen godkänt de två ledamöterna. Efter mötet 11/10 var det tyst, men rykten om nya ledamöter har florerat. Ett namn som återkommer är författaren Niklas Rådström och det låter som ett sannolikt val. Enligt Wästberg har två kandidater tillfrågats, en var på semester och kunde inte nås, den andra ville ha betänketid. Peter Englund bekräftar att han deltagit i inval med insända röster. Anders Olsson har hela tiden dementerat att några inval gjorts och vi har inte heller fått bekräftat att så har skett. Senare har också Per Wästberg dementerat inval, men menar att kandidater tillfrågats.

Igår hade så Svenska Akademien ytterligare ett möte och idag fick vi veta lite mer. Ny på stol 11 och ersättare för Klas Östergren är litteraturvetaren Mats Malm. Han är föreståndare för Litteraturbanken och professor i litteratur på Göteborgs Universitet.

Och ja, Niklas Rådström har fått frågan och säger sig vara redo att ingå i Svenska Akademien om rätt förutsättningar finns, vilket han menar inte är fallet just nu. Han säger inte rätt ut att han tackat nej, men inte heller att han tackar ja. Jag hade ju önskat att ersättaren för Sara Stridsberg blir en kvinna. Det finns få av dem kvar i Svenska Akademien som den ser ut just nu.

 

Lucy Dillons nya är en trevlig höstbok

Under vår hundvecka på Kulturkollo skrev jag om Lucy Dillons senaste bok Where the light gets in och visst finns det hundar i boken som alltid. Det är dock inte därför jag återkommer till Dillon gång efter gång.

Huvudpersonen Lorna är uppvuxen i Dillons fiktiva småstad Longhampton, där Anna har sin bokaffär, där Juliet promenerar med alla hundar, där Gina leder renovringsprojekt och Libby och Jason startar upp sitt B & B. Nu återvänder Lorna för att ta över det lokala galleriet.

Just det här att låta sina böcker utspela sig i samma lilla samhälle ger Dillons böcker ännu en dimension. Faktiskt tycker jag att hon är en av de bättre författarna i genren. Jag rekommenderar er att krypa ner under filten och läsa Where the ligh gets in. Det blir garanterat en mysig stund.

Läs mitt inlägg på Kulturkollo för mer tankar om boken.

Om att skriva till varandra

Liksom Anna hade jag en rad brevvänner när jag var tonåring. Många skrev jag till på engelska och de bodde i länder som Bulgarien, USA och Japan. Några av breven hittade jag när mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem förra året. Nu skriver jag sällan brev, men skriver gör jag ju varje dag både här, på Kulturkollo och i jobbet.

Det skrivna ordet finns överallt, även om många skriver färre brev och läser färre böcker. Jag föredrar det skrivna ordet framför att lyssna och därför vinner bloggar och tidningar alltid framför booktubers, att läsa böcker framför att lyssna på dem, men faktiskt också att läsa ett långt blogginlägg eller ett längre reportage framför att få ett boktips på instagram. Jag gillar instagram, men vill gärna kunna sjunka ner i en text ordentligt.

I veckoutmaningen finns fem val gällande det skrivna ordet att ta ställning till. Så här lyder utmaningen:

Vad föredrar du och varför? Här kommer fem snabba:

lapp på köksbordet – SMS/WhatsApp/annat(men lappar har helt klart sin charm.)

handskrivet brev – epost/annat (klart att det oftast blir e-post eller sms, men vad fint med handskrivna brev ändå.)

vykort – SMS/FB/messenger/Instagram/SnapChat/annat (Vykort är rätt meningslöst tycker jag nu, trots att jag samlade på dem som barn. Vill egentligen bara få ett sms någon gång när mina nära och kära är borta. Annars är andras resor rätt ointressanta. Undantaget bilder på systersonen då. På FB och Instagram är det helt okej med resebilder, men jag behöver inte få dem på sms och scrollar gärna förbi om det inte är riktigt spännande resor eller riktigt nära resenärer.)

telefonsamtal – SMS/messenger/ annat (Vad som helst utom telefon. Är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en telefonpratare. Jag är otroligt glad över alla skriftliga möjligheter att komma i kontakt med folk.)

inbjudningskort på papper – digital inbjudan (Bra att sätta på kylskåpet.)

 

Anna Burns tilldelas Man Booker Prize 2018

Igår avslöjades årets vinnare av Man Booker Prize och priset gick till den nordirländska författaren Anna Burns, för sin bok Milkman. Priset delades i år ut för femtionde gången, men det var första gången en författare från Nordirland vann.

Milkman är skriven i första person och handlar om en familj där mellansystern berättar historien om sina hemligheter och om Milkman. Boken utspelar sig i Nordirland under konflikten (kallad ”the Troubles”), där vissa får mer makt än andra och där skvaller och social kontroll står i centrum.Boken utspelar sig i en namnlös stad med stora likheter med Belfast, där Burns föddes.

Så här kommenterar juryns ordförande Kwame Anthony Appiah boken på Man Booker Prizes hemsida:

”The language of Anna Burns’ Milkman is simply marvellous; beginning with the distinctive and consistently realised voice of the funny, resilient, astute, plain-spoken, first-person protagonist. From the opening page her words pull us into the daily violence of her world — threats of murder, people killed by state hit squads — while responding to the everyday realities of her life as a young woman, negotiating a way between the demands of family, friends and lovers in an unsettled time.”

Kvinnan i fönstret

Förra bokmässan hörde jag för första gången talas om A J Finns debutbok The Woman in the Window, när han deltog via länk på förlaget Harper Collins bloggmingel. Jag blev direkt sugen på att läsa, men fick inte tummen ur förrän nu i höst och då på svenska.

Boken handlar om Anna Fox som bor ensam i en lägenhet i New York och sedan en ganska lång period tillbaka helt isolerat sig. Att hon mår väldigt dåligt står klart väldigt snart och hon dricker kopiösa mängder av vin för att ens så ut med att leva det så kallade liv hon lever. För att fördriva tiden ser hon på Hitchkock-filmer och spionerar på grannarna. Det är speciellt den relativt nyinflyttade familjen Russel som tar hennes uppmärksamhet. Det är smärtsamt att läsa om Anna och ju mer jag lär känna henne, desto värre blir det.

Jag har dragit mig för att blogga om Kvinnan i fönstret för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Inledningsvis är den väldigt, väldigt bra, men ju längre det går blir handlingen bara väldigt märklig. Det är verkligen ingen dålig bok, men dels tycker jag att twisten är extremt förutsägbar medan en del annat är alldeles för osannolikt. Det finns något som tilltalar mig i A J Finns sätt att skriva och jag tycker att tempot, stämningen och språket lyfter läsningen. Det är när handlingen nästan spårar ur som jag blir skeptisk, samtidigt som jag inte kan sluta läsa. Jag är helt enkelt väldigt kluven.

 

 

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

En söndagssmakbit ur Väckelse

På tisdag träffas bokklubben Bokbubblarna och pratar Stephen King. Vi ska ha läst valfri bok och jag har förvisso läst Årstider, men det var ett tag sedan och det faktum att vi tittar på Under the Dome just nu känns inte riktigt som en ursäkt för att inte läsa.

Ursprungsplanen var att läsa The Running Man, men efter att ha undersökt vad e-lib har att erbjuda föll valet på Väckelse, en bok om en pastor som förändrar livet för huvudpersonen flera gånger. Jag har hundra sidor kvar och är mycket nöjd med mitt val.

Väckelse kom ut på svenska 2014 och efter att ha skummat några recensioner har jag tolkat det som att detta sågs som en av de bästa böcker han skrivit på länge. Så jättemycket skräck är det inte i den, mer en krypande och obehaglig känsla av att allt inte står rätt till.

Huvudpersonen Jamie är sex år när han för första gången träffar pastor Charles Jacobs och han tycker om honom direkt. Jacobs pratar med Jamie som en jämlike och när han med hjälp av sitt stora intresse elektricitet lyckas bota hans äldre bror ser Jamie upp till honom som en gud.

Det här citatet är från när Jamie och hans syster Claire tar med sin bror Connie till pastor Jacobs för att han ska få tillbaka sin förlorade röst:

Jacobs gav Claire en kram och en flyktig kindpuss och skakade sedan hand med Con som därefter höll upp sitt anteckningsblock. FLER BÖNER ANTAR JAG stod det textat på den nya sidan.

Det tyckte jag var lite ohyfsat och på Claires min såg jag att hon tyckte likadant, men Jacobs bara log. ”Tids nog kommer vi nog dit men jag vill att du ska prova en sak först.” Han vände sig till mig. ”Vem hjälper Herren, Jamie?”
”De som hjälper sig själv.”
”Ogrammatiskt men sant.”

Han gick fram till arbetsbänken och kom tillbaka med något som antingen såg ut som ett tjockt tygbälte eller världens tunnaste elektriska filt. Från den dinglade en elsladd som gick till en liten vit plastdosa med en skjutomkopplare på ovansidan. Jacobs stod med bältet i handen och såg allvarligt på Con. ”Det här är ett projekt jag knåpat med av och till det senaste året. Jag kallar det för Elektrisk nervstimulator.

 

Är det böner eller vetenskap som botar sjuka? Ingen vet egentligen. Efter en tragisk olycka försvinner Jacobs från det lilla samhället, men hans och Jamies vägar ska korsas många gånger. Det är religionen som står för det övernaturliga i Väckelse, kombinerat med en mans fascination för vetenskap.

Norska bloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss att ge en smakbit och där finns många fler!

 

Sida 1 av 492

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: