Och de nominerade är …

Nomineringarna till Augustpriset 2014 offentliggjordes idag och jag gissade inte mycket rätt. Könsfördelningen är hyfsat jämn, förutom i barn- och ungdomsklassen. En del böckder lockar mycket, andra inte alls. Så här tycker jag om de nominerade. Mer diskussioner om böcker som borde varit med, hittar du på Kulturkollo.

 

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlag är diktsamlingen, ofta kallad “årets lyriska alibi” och jag tycker att den verkar bra, knäpp och udda, men spännande.
Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur låter som en typisk prisvinnarbok, men den lockar inte mig över huvud taget. Historiska romaner är sällan min grej, men skulle den vinna gör jag kanske ett försök.
Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista lockar däremot rejält. Jag har länge tänkt läsa författarens förra bok Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, så det här är en nominerad jag absolut tänker läsa.
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts vill jag definitivt läsa. Det är mycket roligt att Sandberg nomineras för sin avslutande del av trilogin om Maj. Jag har ännu bara läst första delen, Att föda ett barn och den var fantastisk.
De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag är egentligen en självklar nominerad. Böcker om andra världskriget är alltid populära i dessa sammanhang.
Beckomberga.

Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag är den enda jag gissade på och en av de nominerade böcker jag gärna läser. En av tre böcker från giganten Albert Bonniers Förlag.

Nominerade till Årets svenska fackbok

Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson, Atlas är en glad överraskning bland de nominerade. Jag har den på jobbet, men har mest hunnit bläddra. Återkommer med fler tankar då jag läst lite mer organiserat.
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Håkan Håkansson, Makadam förlag lockar inte alls, men det är kul att ett litet förlag nomineras.
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag är en nominering som gör mig glad. Lars Lerin gör mig alltid glad och jag läser gärna hans bok.
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Ordfront förlag handlar om ett intressant ämne, men lockar ändå inte jättemycket. Andra världskriget igen. Sådär sugen på att läsa.
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, Tina Thunander, Leopard förlag hoppades jag på och nu ska jag få tummen ur att läsa. Jag har läst Thunanders Resa i Sharialand och den är riktigt, riktigt bra.
Erik och Margot. En kärlekshistoria, Per Wästberg, Wahlström & Widstrand. Jag älskar Per Wästbergs sätt att skriva och omslaget till boken är ljuvligt, kanske är innehållet lika fint. Jag tror jag ger den här boken en chans.

 

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Det har redan blivit diskussion om nomineringarna i denna ytterst spretiga klass. Ingen bok för unga vuxna, endast en för 12-15 och ingen ren textbok.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax är en berättelse om vad som händer vi blir till för åldrarna 3-6. Det låter som en annorlunda bok, som jag nog måste läsa.
Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren är H C Andersens saga återberättad. Låter inte det minsta kul eller nyskapande, men man vet aldrig med Barbro Lindgren.
Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag vänder sig också till åldern 3-6 och denna nominering innebär att Lindström innehar rekordet med 10 nomineringar hittills. Hon tillhör inte alls mina favoritillustratörer, men något speciellt måste hon sannerligen ha.
Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren. Emma Adbåge tycker jag däremot mycket om. Det här är en bok som jag hade läst för grabbarna O om de var yngre, men visst är det lite märkligt att ännu en bok för åldrarna 3-6 nomineras?
Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren. Ännu en 3-6-bok, som skulle kunna vara något. Jag ska nog satsa på att läsa dem alla, det går ändå ganska fort.
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen är en drygt 600 sidor tjock, illustrerad berättelse som är en fristående fortsättning på Wegelius Legenden om Sally Jones,som belönades med Augustpriset 2008. Christin Ljungqvist tipsade om Mördarens apaKulturkollo och jag blev redan då sugen på att läsa.

Läs också:

Jag tänker på August

Imorgon avslöjas de nominerade till Augustpriset från en direktsänd presskonferens som startar 12.15. Arton titlar nomineras i tre klasser och trots att jag är värdelös på att tippa, så måste jag göra ett försök. Det här är titlar jag vill, hoppas och tror ska finnas bland de arton.

Jag är rädd att Mattias Edvardsson ligger på ett för litet förlag, trots att fler och fler sådana titlar når prislistorna. Hans Där framtidens fötter vandrar är en riktigt fin arbetarskildring, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Den andra kvinnan, av Therese Bohman är också riktigt, riktigt bra och jag tror att Arkan Asaad, Sara Stridberg och Amanda Svensson har goda chanser att bli nominerade. Detta gissar jag utan att ännu ha hunnit läsa deras senaste böcker. En annan kvalificerad gissning är att Bruno K. Öijer finns med bland de nominerade genom sin nya bok Och natten viskade Annabel Lee.

Jag blir mycket förvånad om Ester Roxberg inte nomineras i kategorin bästa fackbok för sin bok Min pappa Ann-Christine. Det här är vår tid av Fanny Härgestam är också väl värd en nominering. Annars är jag dålig på facklitteratur, men det hade varit kul, modigt och spännande om juryn räknade Liv Strömquists Kunskapens frukt till kategorin. Andra tänkbara ännu inte lästa fackböcker är Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander, Hakkorset och halvmånen av Niclas Sennerteg, Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin och kanske även Gränsbrytarna av Erik de la Reguera. I alla fall lockar de mig.

När det gäller böcker skrivna för barn- och ungdom känner jag mig ovanligt tom i år. Det hade dock varit vansinnigt roligt om Christine Ljungqvist nominerades för Rävsång, som jag trots att jag inte hunnit läsa den ännu, är helt övertygad om är fantastisk. Sarah Sheppards Djuren i skogen är superfin och Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo, men illustrationer av Emma Göthner verkar helt ljuvlig. Annars är årets stora favorit Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn. Den håller jag en extra tumme för.

Om några timmar vet vi om jag prickat in några titlar. På återhörande då!

Läs också:

Ingrid är Nattbarn

1

Fjortonåriga Ingrid kallas Iggy, men då hon befinner sig på nätet använder hon sitt alias Nattbarn. Iggy spenderar tid på olika forum, främt Emocore, som många tonåringar, eller vuxna för den delen. Ja, inte just Emocore då, men forum på nätet. Ställen där det går att träffa likasinnade. I vanliga livet finns det få av den varan. Iggy är ganska ensam, hon har få vänner och hennes mamma är mest intresserad av sin nya kille, som Iggy tycker är rätt läbbig. Jag gillar Iggy i all hennes fulhet och frustration. Hennes självständighet, hennes mod och hennes ärlighet. Det jag inte gillar är att hon tar onödiga risker.

När det är dags för skolfotografering börjar Ingrid prata med fotografen Han verkar gilla henne, trots finnar och fult hår. Han tycker till och med att hon är cool och det visar sig att de gillar samma musik. Trots att det skiljer många år mellan dem uppstår en speciell kontakt. De börjar kommunicera. Först på nätet och sedan via sms. Snart är det dags att ses i verkligheten.

Hanna Gustavsson har en mycket personlig stil. Nattbarn är annorlunda tecknad, inget är vackert, men det är ärligt och välgjort. Detaljerna finns i bilderna och de är alltid viktiga. Ingenting verkar finnas där av en slump.

Nattbarn är en serieroman med en ung huvudperson, men jag vet inte om det är en bok för unga. Ämnet är allvarligt, men upplösningen gör att den blir ganska oskyldig. Ändå tror jag att Nattbarn främst är för äldre. Läser tonåringar ens serieromaner från förlag som Galago, som främst vänder sig till vuxna? Letar de i bibliotekets hylla med serier för vuxna? Inte sällan tycker jag att det är synd att vi envisas med att skilja på texter för unga och vuxna, ändå kan jag inte låta bli att fundera över målgruppen. Jag tror att de yngre läsarna kan lockas av bildspråket och de ibland groteska illustrationerna. Kanske ska jag testa på mina elever och se vad de tycker!

Kulturkollo kan du läsa en intervju med Hanna Gustavsson, där hon bland annat berättar om sin debutbok och ger tips på andra bra serieromaner. Klicka dig gärna dit.

Läs också:

Olika sätt att tänka

IMG_2498.JPG

I Drömmen om Sverige låter Niklas Orrenius några människor som flytt från Syrien få komma till tals. Han inleder med ett starkt förord om hur han inte vill att hans barnbarn i framtiden ska tro att han och många med honom, likt de som inte såg eller ville se judarnas situation under andra världskriget, inte såg vad som hände i Syrien. Vad som händer just nu.

När jag tar del av dessa människors fruktansvärda berättelser, tänker jag att jag är stolt över att leva i ett land som inte bara tar emot de som flyr kriget, utan också ger dem permanent uppehållstillstånd, så att de på allvar kan bygga ett nytt liv. Jag vet hur viktigt det är för att kunna och våga leva vidare.

Sedan tänker jag att många tänker på ett annat sätt. Att vi inte borde hjälpa så många. Att det blir för dyrt. Att de möjligen kan få stanna tillfälligt. Och jag skäms. Jag skäms över att allt fler verkar glömma att livet är ett lotteri. Att vi inte lever i ett fritt och fredligt land för att vi förtjänat det. Vi har haft tur och den som haft tur borde utan att tveka hjälpa de som upplevt krig och kaos.

En sak har Sverigedemokraterna rätt i. Det är främst män som lyckas ta sig till Sverige. Vägen hit är livsfarlig och många dör innan de når Europa. Smugglare gör sig rika på människor som i sin desperation betalar stora summor för att kanske, kanske nå sitt mål. Så vad är lösningen? Att hjälpa i närområdet? Den som ens kan med att uttala dessa ord har ingen skam i kroppen. Läs gärna Orrenius bok eller öppna för den del vilken dagstidning som helst valfri dag i veckan.

Varför inte istället låta de köande människorna utanför Sveriges generalkonsulat i Beirut eller ambassaden i Amman söka uppehållstillstånd där. Det vore att hjälpa. Som det är nu erbjuder vi skydd till de som kommer hit, men för att nå Sverige krävs att de smugglas in illegalt i EU.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär och folkpartist kallas “vänsterhippie” och får sin inbox fylld av hatmail då hennes budskap om att EU och därmed alla dess medlemmar behöver ta ett större ansvar för människor som flyr krig. I en konversation med Donald Trump som återges i boken påpekar Malmström hur viktigt det är att sluta kalla flyktingar för illegala. Vad ska vi kalla dem då?, undrar Trump och Malmström föreslåt det självklara – människor.

Niklas Orrenius bok går snabbt att läsa, men ibland måste jag ta en paus för att orka. Drömmen om Sverige är en stark och viktig bok. Läs den.

 

 

Läs också:

Same, same but different

Man Booker Prize 2014 gick till en västerländsk man som skriver om andra världskriget. Jag är helt säker på att fler västerländska män som skriver om andra världskriget har vunnit prestigefyllda litteraturpriser, än summan av alla kvinnor som någonsin vunnit ett sådant. För mig är de flesta böcker av västerländska män som skriver om andra världskriget tämligen ointressanta, då de i princip alltid handlar om västerländska män som krigar i andra världskriget. I årets vinnarbok The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan är miljön förvisso utomeuropeisk och således lär det också finnas män av annat ursprung med i boken.

Kanske inte konstigt dock att en bok av en västerländsk man som handlar om andra världskriget vinner, då det främst är just västerländska män i den jury som utser vinnaren och vi vet ju att västerländska män älskar böcker av västerländska män. Just västerländska män beskriver ju världen så himla bra. Enligt västerländska män alltså. Jag säger inte att de västerländska männen inte har rätt. Ännu en bok om andra världskriget, skriven av en västerländsk man, skulle mycket väl kunna vara den klart bästa av de nominerade böckerna. Jag önskar bara att de västerländska männen någon gång skulle kunna göra ett lite oväntat val. Men när det långa listan såg ut så här och den korta så här känns det på en gång ganska sorgligt och väldigt, väldigt förutsägbart.

Helén Enqvist satte ord på det jag känner inför litteraturpriser just nu. Minst sagt trött.

Läs också:

Serieenkät enligt O

Här följer mina svar på veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo.

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Jag skulle vara hjälten Super O självklart och jag skulle kunna läsa böcker, utan att öppna dem. Superdupersnabbt.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Jag skulle vilja att Sofia Olsson tecknade serien om mitt liv, så att jag får vara så där härligt normaludda. En ganska så vanlig serie om en ganska så vanlig, men ovanligt snurrig lärarinna. Kan det sälja tro? Det hade också varit kul att se hur jag blev om Hanna Gustavsson tecknade mig. Eller inte, då bilderna inte alltid är så smickrande, om än coola.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Just tecknade serier går helt bort i rörlig form. Jag kan stå ut med animerade filmer, men tecknat gillar jag inte alls. I alla fall har jag inte hittat någon hittills. Klassiska serietidningar, speciellt de med superhjältar, går också helt bort.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag bjöd på en tio-i-topp-lista som finns här. Välkommen till din psykos av Nanna Johansson och Mats kamp av Mats Jonsson är också riktigt bra.

Läs också:

Tematrio – Titelfrågor

tematrio

Dags för ännu en tematrio och idag fick jag klura. Till slut kom jag på tre titlar, som också är frågor.

1. Why be happy when you could be normal? av Jeanette Winterson är en gripande, självbiografisk bok och mitt första möte med en helt fantastisk författare.

2. Vad bör göras? av Yvonne Hirdman är en kortfattad, historisk sammanfattning av jämställdhetspolitiken i Sverige. Intressant och informativ.

3. Vem blöder? av Stina Wirsén är den vem-bok som jag och grabbarna O läst flest gånger. Underbar!

 

Läs också:

Mys och brasa, nej inte i år …

DSCN4096

Temat på Kulturkollo förra veckan var höst , brasor och allmänt mys. Den här hösten känns det ganska långt borta. Jag brukar förvisso aldrig vara någon höstvurmare, men jag brukar i alla fall hinna läsa en del, samtidigt som jag svär över regn och mörker. I år är tankarna långt ifrån böckernas värld. Jag har nytt jobb, ett fantastiskt sådant, men det kräver som alla nya jobb en massa tid. Vi ska sälja ett hus och det går minst sagt trögt. Är pisstrött på att visningsstäda,  köpa blommor och piffa för folk om de ändå inte tänker köpa. Sedan hägrar det nya nya huset, efter diverse möten med kommunen och en massa saker som skulle kunna gå fel. Och mitt i detta ska jag skriva en lärobok, jonglera ett par bloggar och kanske, kanske hinna umgås lite med min familj.

Missförstå mig rätt, jag klagar inte, jo lite kanske, men jag har trots allt en bra höst. Mycket tack vare att vardagens timmar spenderas på bra platsen. Jag lyckas dock dåligt med att få in nöjesläsning i stressekvationen. Just nu plöjer jag serier för att det finns så grymt många lysande serietecknare i Sverige just nu och för att förbereda mig för Kulturkollos serievecka med titeln Från satir till superhjältar.

Och med serier menar jag i bokform, men faktum är att min konsumtion av tv-serier är större än någonsin just nu också. Netflix har blivit en drog och jag mår en aning dåligt av hur mycket tid jag lägger på att titta på tv-serier eller ännu värre, hänger på Facebook och diskuterar med folk som tycker tvärt om, eller på Twitter där läraryrket dissekeras dagligen. Och så jobbar jag. Massor. Idag blev det till exempel inte tid för lunch förrän halv 4 och kvällen kommer att ägnas åt att förbereda en genomgång om antiken.

Jag ber om ursäkt för att den här bloggen kommer i skymundan. It’s not you, its me!

 

Läs också:

En fyrtioårskris av episka mått

41Od+L2z7gL

I Turning Forty av Mike Gayle träffar vi återigen Matt Beckford, som också är huvudpersonen i Turning Thirty. Helt ärligt har jag få minnen av den tidigare boken, mer än att jag gillade den då jag läste den och att huvudpersonen var densamma förstod jag inte förrän en bra bit in i Turning Forty. Inget krav att ha läst om den 30-årige Matt alltså, för att kunna uppskatta den fyrtioåriga.

Historien känns igen på flera sätt. I Turning Thirty gör Matts flickvän slut, i Turning Forty är det frun han får lära sig att leva utan. Men det är inte det enda. Då han sagt upp sig från sitt jobb får han också klara sig utan sin flashiga porsche och sin lägenhet. Inte mycket annat att göra än att flytta in hos sina föräldrar. Där dyker personer från hans förflutna självklart upp, som Gerswin, hans bästa vän och Ginny, tjejen som han aldrig riktigt fått till det med, trots att han alltid haft mer eller mindre starka känslor för henne.

Ju längre jag läser, desto tydligare blir det hur ensam Matt är och hur svårt han har att hitta ett liv som passar honom. Han är extremt säker på vad han inte vill ha, men lyckats inte komma på vad han egentligen vill ha.

Det här är inte Mike Gayles bästa bok, men det är en charmig, mycket engelsk historia om en man i kris. Bra lad-lit, trevlig underhållning, men den saknar det där lila extra som Gayle brukar bjuda på. En karaktär är dock extra charmig, nämligen Gerry, som tidigare spelat i en band som Matt gillar, men nu driver en välgörenhetsbutik. Han är en vandrande ålderskris och ibland en aning patetisk. Han är dock också den som blir Matts stöd, som alltid finns där. Det är det fina med Gayles böcker, att vänskap får ta lika stor plats som kärlek.

 

Läs också:

Men kanske ändå

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt i premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet. (NE)

Jag inser att jag alltid drar könskortet. Att det kan bli tröttsamt och därför få motsatt effekt. Kommenterade till exempel just en topp-10-lista av bra album som en kollega delade på Facebook, men bara manliga artister och fick en med tio kvinnor som svar. Min poäng? Att det kanske inte alltid behöver vara exakt rättvist. Att det kanske inte kan vara det. Men att de tio kvinnorna kanske kan få synas redan i första omgången. Som när det kommer till Nobelpriset. Kanske kan kvinnorna lite oftare bli de som faktiskt står främst. Att de som gör urvalet lyfter blicken lite. Utan påminnelse.

Trots detta inser jag också att det inte är Patrick Modianos fel att världen ser ut som den gör. Jag blir mer och mer sugen på att utforska hans författarskap. Får fråga franske svågern och boktips ikväll. Ännu mer sugen blir jag på att befinna mig i Paris när jag läser. Går det att lösa tro? Tills dess får jag ta en litterär vandring i sällskap av årets nobelpristagare.

Förresten måste jag tacka Kristoffer Leandoer för inspiration. Han har verkligen lyckats sälja in Modiano, först genom sitt boktips på Kulturkollo och senare genom sin fina text i Svenska Dagbladet.

För övrigt är jag väldigt glad över att Malala Yousafzai är årets fredspristagare och faktiskt lika glad över att människor som Kailash Satyarthi lyfts fram.

 

Läs också:

« Older Entries