Kära Astrid

Sist av alla (?) började jag så titta på Astrid -dokumentären om Astrid Lindgren. Fascinerad som alla andra självklart och glad över att jag tog mig tid att se den. Vilken cool och egensinnig kvinna. Jag älskar bilden av henne då bästa vännen Madicken fyllde 17. Hon har attityd.

Skärmklipp 2015-01-11 20.00.25

Och ja, jag visste att Madicken var hennes vän, men inte att det fanns en amerikansk föregångare till Pippi eller att farbror Melkers uttryck “denna dagen ett liv” kom från Ellen Key, liksom Båtsman även om Keys hudn säkert hette något annat. Och trots att jag visste att hon fick en son, visste jag inte att det var med redaktören för tidningen i Vimmerby där hon arbetade. Hon blev gravid som 18-åring och det blev en skandal. Ett oäkta barn var knappast accepterat. Hon ville hellre dö än att gifta sig med mannen i fråga, som förresten redan var gift, ändå skyddade hon honom då han riskerade rättegång.

Historien om Eva Andén, Sveriges första advokat är intressant. Andén som råder Astrid att föda barnet i hemlighet i Danmark. Mitt hjärta brister då hon berättar om hur hon lämnar sin son, utan att ens amma honom, för att hinna hem till jul. Hade hon inte gjort det, skulle hennes föräldrar haft svårt att förklara det. Ytan, den så viktiga ytan. Så blir hon sedan gift och redan innan fick hon hem sonen Lars. Senare kommer dottern Karin.

Berättelsen om Astrid Lindgren är också en historisk exposé över ett samhälle i förändring. När första delen är slut anar vi hennes författarskap och jag är glad över att människan Astrid fick presenteras före författaren. Ska försöka att snart hinna se del 2, trots riktigt sunkigt internet just nu.

Läs också:

Dagens projekt

 

IMG_2845-1.JPG

IMG_2847-1.JPG

Hyllorna ska fyllas av böcker och jag körde en ganska så spontan sortering. Genre, språk och känsla blev utgångspunkten, vilket resulterade i gubb- och tanthyllor, nobelprishyllor, favorithyllor, deckarhyllor, några hyllplan lyrik, andra med nyare ungdomsböcker och mina egna ungdomsfavoriter, en engelsk sektion och en förvisso översatt, men ändock fransk avdelning.

Det är kul att fixa med böcker och snart har jag fått upp de flesta. Har hittat en hel del pärlor, vissa olästa, som varit nedpackade ett tag. Nu ska jag bara skaka fram lite lästid.

Hur sorterar du dina böcker?

Läs också:

Om baksidestexter

Mina tvåor ska läsa klassiker under de närmaste veckorna. De får själva välja en bok som skrevs någon gång från Antiken fram till 1950. Självklart har de fått en lista att utgå ifrån och självklart försöker jag hjälpa dem att hitta den perfekta boken. De flesta har en idé om vad de vill läsa och de har också lånat böcker själva. Andra behöver mer vägledning.

Idag tog jag med mig ett gäng böcker till lektionen och eleverna började läsa på baksidan av dem. I många fall var baksidestexterna helt meningslösa, som den till Jane Eyre, som inte berättade något om boken utan bara fokuserade på vilken älskad bok det var. Eleven som funderade på att läsa den hade redan fattat det och ville istället ha ett kort innehållsreferat.

Påfallande ofta säger baksidestexter absolut ingenting om bokens handling, utan består istället av blurbar från olika recensioner. Rätt meningslöst, men bättre än de baksidestexter som berättar så mycket att viktiga saker i boken spoilas. Hur kan förlaget godkänna en text full av spoilers?

Själv läser jag sällan baksidestexter längre, dels för att jag ofta läser e-böcker och då inte har någon baksida att läsa, men också för att jag allt för många gånger fått veta allt för mycket om bokens handling.

I Sydsvenskan skriver Filip Yifter-Svensson om den viktiga baksidestexten som påfallande ofta skapar ångest hos förläggare. Stephen Farran-Lee, förläggare menar att ett innehållsreferat är det sämsta att placera på en boks baksida. Att baksidestexten istället ska förmedla en känsla av hur läsupplevelsen kommer att bli. Det ska vara som en ingress som väcker nyfikenhet. För mig väcks nyfikenheten av ett referat. Jag vill veta handlingen, men inte för mycket. Detta kan gärna kombineras av en kort beskrivning av bokens genre och stil, samt kanske några korta rader om författaren. Gärna bred information alltså, men absolut inte något som förstör läsningen.

Veckans bokbloggsjerka handlar passande nog just om baksidestexter.

Läser du baksidestexter? Vad vill du att de ska innehålla?

Läs också:

När biografier förstör

söderberg

Hjalmar Söderberg är en av mina absoluta favoritförfattare. Om någon tvingar mig att välja en favoritbok blir det Den allvarsamma leken, som trots att den kanske inte drabba mig lika hårt när jag läste om den för något år sedan, är det ändå en fantastisk bok. Jag tycker också väldigt mycket om Doktor Glas och många av hans noveller är bland de bästa noveller som skrivits.

Nu när Kulturkollo har verklighetsvecka tänkte jag förbereda mig genom att läsa boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof. Det borde jag kanske inte gjort. Det är liksom svårt att beundra Hjalmar Söderberg så mycket längre och då har jag ännu inte kommit till den passage som Anders Q Björkman varnar för här. I sin bok hävdar Johan Cullberg och Björn Sahlin att Söderberg fick sin fru Märta inspärrad för sinnessjukdom, trots att hon inte kanske var vansinnigt jobbig, men inte vansinnig. Han gjorde det för att bli fri att gifta om sig. Jag tycker kanske att det gör honom vansinnig och har svårt att läsa vidare, men tar några sidor i taget med målet att läsa ut boken.

Kanske är det vad som skrämmer mig med biografier, att sanningen som avslöjas inte alltid är den en vill ha. Jag får se om det någon gång blir ett regelrätt inlägg om Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof och om den blir utläst.

Läs också:

Hur vill du ha din sanning?

Den här veckan handlar Kulturkollos tisdagsutmaning om fakta i olika former och frågorna är följande:

1. Vilken är din favoritform för fakta? Dokumentärfilm, vetenskaplig avhandling, föreläsning …?

Jag läser mest facklitteratur för att utvecklas yrkesmässigt och hyser en kanske osund kärlek till Skolverkets rapporter. Ofta är de bra sammanfattningar, som får mig att hitta in till nya fortbildningsområden. Jag tycker också om att läsa reportageböcker, för nöjes skull, men det sker sällan tyvärr. Tre bra sådana presenteras här idag. Dokumentärfilmer gillar jag i teorin, men ofta blir jag för rastlös för att orka se en hel film. Då får den vara riktigt bra. Serier med kortare avsnitt funkar bättre.

2. Berätta om en riktigt minnesvärd kulturell faktaupplevelse (en teaterpjäs baserad på en sann händelse, en fantastisk bok eller något helt annat)!

De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton är en riktigt bra och skrämmande bok, som fick mig att inse hur illa det står till politiskt i vissa delar av Europa. Jag berördes också mycket av Gellert Tamas Lasermannen, som ger en bild av ett Sverige som tyvärr verkar vara på väg tillbaka.

En skrift som var en riktig ögonöppnare är Yvonne Hirdmans artikel om Genussystemet, som publicerades 1988 och är en förklaringsmodell kring genus och jämställdhet som jag tycker är mycket intressant. Den är (tyvärr) fortfarande aktuell och senast idag diskuterade jag den med en elev som använder Hirdmans teorier i sitt gymnasiearbete.

Hur vill du ha din fakta? Svara gärna på frågorna du också!

 

Läs också:

Den fallande detektiven

13057049223_610f1f8718_z

För andra gången får vi möta den trasige Leo Junker, som mår lite, lite bättre, men fortfarande har en del att ta tag i. Christoffer Carlsson låter Den fallande detektiven ta avstamp i ett samhälle vi lever i och upplever just nu. Thomas Heber, en forskare som inriktat sig på att kartlägga och intervjua svenska extremister såväl till höger som till vänster, mördas och Junker ska utreda fallet tillsammans med Gabriel Birck. Ganska snart tas fallet i från dem och Säpo gör entré. Självklart är varken Junker eller Birck särskilt sugna på att släppa utredningen och då de dessutom har kontakt med en av de personer Heber intervjuat vet de att de kan få tag på information, som kanske kan leda dem rätt.

Vi får träffa en rad unga män och kvinnor som i sin övertygelse tar till våld för att förändra. Problemet är aktuellt och Carlsson visar på den förenkling av verkligheten som många, även poliser, ägnar sig åt. Det är intressent att flera perspektiv finns och flera av historierna är riktigt gripande. Hebers interjufall går från att vara ett nummer, till att bli något annat. En riktig människa av kött och blod, om än med åsikter som är mer eller mindre rumsrena.

Enda invändningen jag har mot Den fallande detektiven är egentligen att det går lite snabbt i slutet, då alla trådar ska knytas ihop, men det är absolut en av de bästa och mest aktuella deckare jag läst i år. Carlsson har en förmåga att skapa en stämning som på samma gång är hemsk och varm. Fallet i sig är självklart brutalt, Junker är en trasig och deprimerad jävel, men det märks att Carlsson tycker om sin karaktär och han lyckas göra en på ytan ganska stereotyp huvudperson till något mycket mer. Jag ser fram emot att möta Leo Junker igen.

Förra sommaren presenterade jag 20 svenska författare under 40 (några har fyllt nu och listan borde kanske uppdateras) och spådde då att Christoffer Carlssons karriär skulle ta ett rejält kliv och jag fick rätt. Hans tredje bok Den osynlige mannen från Salem tilldelades Svenska deckarakademins pris för årets svenska deckare 2013 och imorgon gör han dokusåpadebut i Svt:s serie Deckarna, som DN kallas “gruppterapi för deckarförfattare”. Jag tycker att det låter som en trevlig programidé och kommer absolut att titta (förutsatt att vi fått igång tv och/eller internet i nya huset). Har du ännu inte läst något av Christoffer Carlsson tycker jag absolut att du ska göra det snarast.

Läs också:

Ode till ett hus

Än finns några saker kvar, men snart lämnar vi dig helt. De knarrande golven, furumardrömmen till kök, alla möjliga och omöjliga ojämnheter. Vi byter också en fantastisk trädgård mot en lerhög. Inget mer häng på verandan, inga kvällar med en nästan bedövande tystnad.

I Fågelburen av Lisa Jewell är huset det som på många sätt definierar familjen Bird. Mamman växer till slut nästan fast. Bokstavligen. Jag har mer växt fast känslomässigt. Jag tänker på hur vi åkte dit när huset var nyköpt, men ännu inte vårt hem. När storebror O låg på en filt i köket och jollrade, medan vi fixade. Jag minns hans första, osäkra steg den första sommaren. Sedan kom lillebror. Koliknätter då vi vandrade runt. De senare mardrömsnätterna, då någon av grabbarna behövde se på Teletubbies för att bli lugna. Alltid Teletubbies.

Jag minns lillebror krypande på gräsmattan och hur han glatt smaskade på innehållet i sandlådan. Brorsan var inte heller nödbedd. Jag minns hur de satt i samma badbalja, innan vi hade badkar och hur de senare njöt av det nya badrummet. Skumbaden var många och det var många gånger jag var glad över den extra mattan vi använde som tätskikt, som skyddade mot läckor. Jag kommer att sakna badrummet och golvvärmen, där gör vi ett nedköp. Däremot kommer jag inte att sakna att ha tvättstuga och badrum kombinerat. Lyxen i en egen tvättstuga är obeskrivbar.

När huset nästan är tomt är det inget hem längre. Allt och alla som betyder något har flyttat. Vad är ett hus egentligen, mer än en del av en lång rad minnen att bära med sig. Nu fylls det av andras minnen och vi skapar nya i ett nytt hus. Det som snart är hemma.

Läs också:

Varför läser jag egentligen?

Veckans bokbloggsjerka är en fråga från Lotten, som Annika publicerat.

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Böcker har alltid varit en stor del i mitt liv. Det fanns böcker hemma, hos mormor och morfar fanns mammas gamla sagoböcker och gammelmormor hade sin hylla med arbetarförfattare köpte böcker till mig varje jul. Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Mamma läste högt och jag läste samma kapitel efteråt för mig själv. Under min barndom satt jag nästan alltid med näsan i en bok. Jag lånade högvis med böcker från biblioteket och läste dem om och om igen.

Mycket handlar det om personlighet tror jag. Jag tyckte om att vara för mig själv efter en intensiv skoldag och eftermiddagens aktiviteter. Det där att umgås med kompisar hela tiden var aldrig något för mig. Jag försöker tänka på det när jag ibland tycker att mina barn är lite ointresserade av att leka med kompisar. De behöver lugn och ro och dessutom har de varandra som sällskap. För mina ungar är det tyvärr oftast spel och tv som gäller, men jag läste alltid böcker.

Jag har lärt mig massor av att läsa och just att uppleva nya saker är en stor anledning till att jag fortsatt läsa mycket. Egentligen är det bara i perioder då skola och utbildning tagit för mycket plats som läsningen av skönlitteratur fått stå tillbaka. Jag läste under gymnasiet, men jag slukade inte böcker. Under universitetstiden läste jag massor, men kopplade av naturliga skäl sällan av med en bok efter en dag fylld av kurslitteratur.

Det är mycket jag upplevt som jag aldrig skulle fått uppleva utan böcker. Därför fortsätter jag att läsa. Upplevelserna tar liksom aldrig slut.

Läs också:

« Older Entries