Trevlig listbok

Ibland händer det att jag verkligen tror att jag skrivit om en bok, men så visar det sig att jag inte alls gjort det. Idag är det alltså dags att presentera en rolig liten bok innehållande listor att fylla i för 100 dagar. Ett par-tre frågor om dagen och så ett ganska roligt “facit” med svar på frågorna. En trevlig bok att ge bort, kanske till en student?!

20130519-171005.jpg

Lista din dag: din unika dagbok heter boken, är skriven av Sara Starkström som också gett ut boken Listan: ditt liv i listor. Båda är utgivna av förlaget Nicotext.

20130519-170922.jpg

Och så innehållet som ibland bjuder på lite mer överraskande frågor som t.ex. de här:

20130519-170938.jpg

 

Här finns exempel på hur man skulle kunna svara och det där piggelinsvaret gillar jag. Många gånger är svaren lite småroliga, men det roligaste måste ändå vara att fylla i svaren själv.

 

20130519-170930.jpg

Vissa dagar handlar det om ekonomi:

20130519-170957.jpg

Ibland om talanger:

20130519-172506.jpg

 

Jag gillar att sidorna är handskrivna och att det finns små mönster ritade på många av dem. Trots att jag älskar listor känner jag mig dock lite gammal för den här boken. Som present till en något yngre person tror jag däremot att den funkar perfekt.

Läs också:

Några pockettips för solstolen

Idag skulle jag åkt på skrivarkurs, men tyvärr blir det inget med det. Ledig är jag i alla fall och trots att mycket av tiden bör ägnas studier, tänker jag också parkera mig i solstolen med en bra bok som en försmak av sommarens läsning. Just nu läser jag Innan jag somnar av S J Watson och trots att jag bara läst ungefär hälften vågar jag mig på en rekommendation. Den är vansinnigt spännande så här långt.

Min mamma får alltid några pocketböcker inför sommaren, antingen till mors dag eller till sin födelsedag. Själv brukar jag köpa en extra hög till mig själv och inte sällan ger jag bort pocketböcker bara för att det är så kul. Här finns lite tips på bra och hyfsat färska pocketböcker med länk till inlägg jag skrivit om dem.

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru handlar om hans pappa, eller kanske om den hjälte han ser sin pappa som. Mycket stark skildring av huvudpersonen P och hans väg till frihet.

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist, en bok som jag vet att jag tjatat hål i huvudet på er om, men den är så himla bra. Även för dem som, liksom jag, inte alls gillar det övernaturliga egentligen.

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran är en rolig och tänkvärd feministisk guide. Lite väl burlesk och frispråkig ibland, men definitivt mycket läsvärd.

Little Bee av Chris Cleave handlar om ett avgörande ögonblick i flera personers liv. Vi tas med från Nigeria till London i sällskap av flyktingflickan Little Bee.

Mississippi av Hillary Jordan handlar om efterkrigstidens USA där rasismen flödar. Ett par kommer till södern för att bosätta sig på en farm och vi får följa deras liv. Mycket välskriven och gripande.

När gud var en kanin av Sarah Winman var en av de bästa böckerna jag läste förra året. En bra familjehistoria med karaktärer som är lätta att engagera sig till. Nu finns den i pocket.

Sista testamentet av James Frey är en bok som liknar få andra. Den handlar om Ben Avrohom, en mycket annorlunda man i New York som många menar är Messias. En kontroversiell och spännande bok.

Stål av Silvia Avallone tar oss med till ett Italien långt ifrån turiststråken, inte rent geografiskt, men på alla andra sätt. En mycket stark bok om vänskap.

Tid för mirakel av Karen Thompson Walker är en mycket bra ungdoms-dystopi som definitivt passar även vuxna. En briljant historia helt enkelt.

Väldigt sällan fin av Sami Said är en riktigt bra debutbok om Noha som kämpar med sin identitet och viljan att höra till, trots att han väljer att stå utanför. Utspelar sig i Sverige och Eritrea.

 

 

 

 

 

Läs också:

Att leva efter klockan

1471111822-1

Visst har du, liksom jag, önskat att det fanns några fler timmar på dygnet. De där timmarna som skulle ge oss en chans att komma ikapp. Att hinna allt vi vill hinna. I en annan tid blir detta verklighet. Fenomenet kallas “the slowing” och sakta men säkert blir dygnen längre och längre. Så länge det rör sig om en timme eller två är det inget problem men med tiden har ett dygn blivit åtskilliga timmar längre och då uppstår stora problem. Inte bara det uppenbara, att tiden bokstavligen är ur led, utan att människorna behöver göra valet att leva efter klocka eller solen. Ingen stor grej kan tyckas, men det blir det.

Boken heter The Age of Miracles och är skriven av Karen Thompson Walker. Det var Bia som tipsade mig om att läsa den och än en gång visar det sig att läsutmaningen med bokbloggartips är en riktigt bra grej.

The Age of Miracles är en dystopisk utvecklingsroman om Julia som egentligen är en ganska vanlig tonåring i en vanlig värld. Inte så hipp, okysst och egentligen rätt osynlig. När tiden bokstavligen går långsammare förändras också hennes ganska tråkiga, men trygga liv. De allt längre dygnen påverkar alla. Fåglarna dör, valarna simmar fel, många människor flyr sitt vanliga liv och försöker leva mer normalt på någon annan plats. Men det finns egentligen ingenstans där det går att leva som förr. Konflikten mellan dem som går efter klockan och de som följer solen och den “riktiga” tiden blir rejäl.

Idén till den här boken är så udda och så briljant, vilket gör att jag faktiskt inte har några problem med att tro på det som händer Julia och alla andra människor på jorden i en tid som skulle kunna vara nu. Kritiken mot det liv vi lever och hur vi behandlar vår miljö är massiv trots att den snarare är implicit än explicit. Tänk om det verkligen går åt helvete på detta udda sätt? Långsamt, långsamt, men ändå så påtagligt.

Som vanligt när jag läser bra böcker som vänder sig till unga hoppas jag att andra målgrupper läser också. The Age og Miracles förtjänar hur många läsare som helst och om något svenskt förlag inte köpt rättigheterna ännu borde det ske bums. Jag gillar kombinationen av “vanlig” tonårsångest och en helt annan ångest som är värre, men ändå inte.  Helt klart en bok jag kommer att tänka på ofta och länge.

Läs också:

Hur har jag missat det här?

9789127136236

Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag läst (och kanske till och med skrivit om) att Sami Said kommer med en uppföljare till Väldigt sällan fin, som jag tyckte mycket om. Det är mycket nu, men om inte förr så i sommar vill jag väldigt gärna läsa Monomani som recenseras här.

Läs också:

Nej tack till tegelstenar…

Möjligen om jag slipper gymma på annat sätt.

Det jämförs tegelstenar i bokbloggarvärlden och jag har blivit taggad av Helena och Fanny.  Alltså gick jag igenom mina bokhyllor i jakt på lästa tegelstenar och konstaterade snabbt att det fanns få. Riktigt tjocka böcker är sällan mig grej måste jag erkänna. Kanske har med en viss bekvämlighet att göra. Faktum är att jag helt gett upp författare (läs Elizabeth George) för att böckerna blivit tjockare och tjockare. Men det kan hända att de (läs Elizabeth George) får en ny chans som tack för lång och trogen tjänst.

20130514-183519.jpg

En riktig tegelsten som jag faktiskt både läst och gillat är Vikram Seths En lämplig ung man som är en bra bit mer än 1000 sidor. Faktiskt välfyllda sådana, vilket sällan är fallet och det är kanske därför jag inte gillar tegelstenar – de innehåller helt enkelt (i princip alltid) för mycket oviktig information. Får du inte sagt det du har sagt på 400 sidor kanske du ska säga det på annat sätt, alternativt skriva två böcker.

Ni skymtar också Marve Binchys Tänd ett litet ljus på ungefär 600 sidor, vilket väl får räknas som en tegelsten. Det ska vara en mycket lättläst bok om jag ska orka 600 sidor och en period i min ungdom slukade jag böcker av nämnda Binchy och mysdrottningen Rosamund Pilcher vars Välkommen hem är på modiga 680 sidor och jag minns att jag tyckte den var för lång. Min favorit av henne September (nej, jag vågar inte läsa om den) skymtas och dess 479 sidor läste jag utan att sucka en enda gång.

20130514-183345.jpg

 

Lättlästa och spännande böcker funkar bättre att läsa trots sidantalet. Som den här till exempel.

20130514-183423.jpg

 

Men 500 sidor kanske inte räknas som tegelsten?

Annars är det främst lyrik jag gillar i tegelstensform. Då behöver en inte läsa från pärm till pärm.

20130514-183337.jpg

Eller ordböcker.

20130514-183436.jpg

Och så de där tegelstenarna som jag har tänkt läsa. Någon gång i framtiden. Bara sisådär 30 år kvar till pension.

20130514-183409.jpg

 

20130514-183358.jpg

 

 

 

 

Läs också:

Finare är ett konstigt ord

Är det finare att läsa böcker på originalspråk? Vilken konstig fråga känner jag spontant och var det verkligen det som diskuterades på Bokhora? Hur som helst spinner Annika vidare på frågan och undrar hur det egentligen står till med läsning på originalspråk.

Finare tycker jag alltså inte att det är, möjligen roligare och när det gäller att läsa på engelska för en engelsklärare, faktiskt nödvändigt. Jag måste hålla min engelska levande och det gör jag tyvärr inte genom att undervisa elever som befinner sig en bra bit ifrån ett E för år 9. Och roligare blir det definitivt att kunna läsa en bok på engelska innan den kommer på svenska.

I förra veckan läste jag en novell av Karen Blixen. Det funkade okej när jag till slut insåg att dog betydde dock och inte att någon hade dött. Då blev texten mycket mer begriplig. Att jag ska läsa på norska tänker jag ofta, men det blir inte mer än en tanke. Troligen för att det tar så mycket längre tid att läsa på ett språk jag inte behärskar och för att jag säkert skulle missa en del. När det gäller engelska inbillar jag mig att jag inte missar så mycket och dessutom går det hyfsat snabbt. Så ja, jag läser ofta på engelska för att jag kan, för att det är roligt och för att det är nödvändigt. Men finare, det tycker jag nog inte att det är.

Den här månaden är tanken att jag ska ägna åt att läsa på engelska och målet är att läsa fem böcker. Hittills har det blivit tre och det tycker jag är helt okej.

Läs också:

Läskigt Koppel!

9174230565

Jag gillar verkligen Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Liksom hans tidigare böcker är det en tunn sak med ett sparsmakat språk och den här gången med ett mycket obehagligt innehåll. Ännu hemskare än förra boken Kommer aldrig mer igen, trots att den inte alls är blodig, eller kanske just därför.  Kom ska vi tycka om varandra är Koppels andra thriller i en planerad trilogi och jag tycker att han håller bra i genren.

Det är även denna gång en kvinna som är offret. En kvinna som är otrogen. Om man vill läsa Koppels två thrillers som ett moraliskt inlägg skulle det inte vara allt för långsökt att tänka att budskapet till otrogna kvinnor är ganska tydligt. Det går nämligen rejält illa både för Ylva i förra boken och för Anna i den här.

Anna träffar en ung man på en konferens och kan inte låta bli att gå till hans rum senare på kvällen, trots att en röst redan där viskar att det hon gör är fel. Men Erik är ju så lockande och en gång är ingen gång, eller? Knappast. Självklart. Koppel skruvar en till synes “vanlig” otrohetsaffär ett antal varv tills det blir riktigt, riktigt obehagligt. Erik är nämligen inte en helt vanlig reklamare, utan en minst sagt annorlunda person. Han blir helt fixerad vid Anna och tänker definitivt inte släppa henne.

Lättläst, lättsmält och spännande. Hans Koppel skriver bra, det gör han helt klart. Kanske är det synd att boken tar slut så snabbt. Jag hinner inte riktigt landa i den. Samtidigt så är det lättlästa något av Koppels signum och det gör att hans böcker kan nå många. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av honom.

Läs också: