Vitsvit tar tag i hjärtat

9789100131142

Jag har länge tänkt läsa Vitsvit av Athena Farrokhzad och när biblioteket skickade mail efter mail om att boken skulle lämnas tillbaka, var det dags.

Min tidigare bekantskap med Farrokhzad handlat om media. Hennes sommarprogram, som jag älskade, provocerade många. Det kan jag förstå. Samtidigt var det så otroligt snyggt komponerat att den som verkligen lyssnade måste ha blivit i alla fall en aning imponerad. Var Farrokhzad står politiskt är tydligt, men i hennes dikter är det känslorna som talar. Idag har dock många av känslorna blivit politik. Rädslan till exempel. Rädslan är politik.

Kanske är texterna i Vitsvit ännu mer aktuella nu än då de först publicerades. Vi lever i en tid där alla som råkar vara födda i ett annat land än det vi befinner oss i är fiender. De är en farlig, oformlig massa som kommer att våldta våra döttrar. Ingenstans finns plats för individen. Alla är hemska.

I den kontexten blir mammans ord starka:

 

Min mor sa till min bror: Ta dig i akt för främlingar.
Minns att du ingenting har att återvända till
om de skulle bli fientliga

 

Rader som fastnade hos mig. Det finns ingenting att återvända till och just nu kanske inte heller någon plats att hitta trygghet på. I Vitsvit talar familjemedlemmarna med varandra. Mycket talar de om flykt. De talar också om hur andra ser på dem och hur de önskar att de kunde passa in. Jag läser med mina elever på näthinnan. De som just nu ingår i en grupp som många är rädda för och som måste vara extra uppmärksamma för att inte bekräfta det alla vet.

 

Min far sa: Din bror rakade sig innan skägget börjat växa
Din bror såg terroristens ansikte i spegeln
och önskade sig en plattång i julklapp.

Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land
där människor kan uttala mitt namn.

 

Hur många tvingas se terroristens ansikte i spegeln? Ofrivilligt anklagade för något de inte gjort? Jag mår dåligt av den värld vi lever i. Athena Farrokhzad sätter ord på utanförskapet och gör det på ett sätt som gör mig ännu mer förtvivlad över hur lite respekt för andra som finns i vår samtid.

Det är inte konstigt att Vitsvit vunnit pris efter pris. Om den här innehållsrika, om än fåordiga bok, inte vunnit priser hade det däremot varit mycket, mycket konstigt. Hatten av för Athena Farrokhzad.

Läs också:

Mina fiktiva polare

Det var länge sedan jag hängde på Bokbloggsjerkan, men nu är det dags. Kul att ha dig tillbaka Annika. Veckans uppgift är att presentera Topp 5 fiktiva karaktärer som jag önskar vore mina bästa vänner.

Jag skulle gärna hänga med Felicity i New York. Då behöver jag självklart bli lite yngre, annars blir jag snarare hennes lärare. Gillar i alla fall hennes stil och trots att fokus ligger lite väl mycket på att välja rätt kärlek, tror jag att hon hade varit en bra vän.

Just nu läser jag All the bright places och är övertygad om att alla skulle behöva en Theodore i sitt liv.

Trots att jag inte riktigt är något fan av böckerna eller ens gillar rooibos skulle jag gärna dricka te med Precious Ramotswe.

Nu är de rätt hopplösa allihop, men jag hade gärna gått på bröllop med kompisarna i Fyra bröllop och en begravning. Trevligast är Matthew.

Slutligen skulle jag gärna hänga med Anna i bokhandeln hon startar i The secret of happy ever after. Kanske kan jag skriva några tipslappar och hålla i någon trevlig bokcirkel.

 

Läs också:

Dags för mello

IMG_1994

Tre grabbar O var på bättringsväg och mamma O på väg in i influensadimman, men vi lyckades ändå ta oss till gårdagens genrep av Melodifestivalen och faktiskt njuta riktigt mycket. Det är ett rätt så trevligt spektakel att uppleva live, det går inte att komma ifrån det.

Anna Book fick sjunga, men inte tävla. Lika bra det kanske, då det var en ganska medioker låt som möjligen tagit sig till andra chansen, men inte längre. De stående ovationer hon fick hade hon knappast fått om hon tävlat som alla andra. En glad och käck klassisk schlager, som absolut inte är min kopp te.

Grabbarna O gillade Rik med Albin och Mattias mest, men den lär konkurrera med samma publik som Samir och Viktor. Båda låtarna kommer inte att gå vidare, men håller med mina barn om att Rik är bättre än Bada nakna. Breakdansaren i Samir och Viktors låt var dock riktigt cool. Låten då? Pubertal och ganska kass. GP tror att Bada nakna går direkt till final och att Rik åker ut. Vi får se.

IMG_1988

Igår vann Pernilla Andersson på låtsas, men det tror jag knappast att den gör på riktigt. En finstämd sak och den enda balladen, men det är ganska så tråkigt. Den andra låtsasvinnaren Ace Wilder lär dock gå direkt till final. Vi gillade den hela familjen.

Jag gillade Robin Bengtsson bäst, trots det ganska så irriterande munspelet och det faktum att det är lite väl likt Måns Zelmerlöv. GP tror att den åker ut, Aftonbladet att den tar sig till andra chansen. Jag kan hålla med om att det blir svårtippat och håller en tumme för Bengtsson, trots att jag inte riktigt tror på honom i det här sammanhanget.

Grabbarna O tippar Ace Wilder och Samir & Viktor till final,  Rik tror de når andra chansen. Mitt guld vill de ska åka ut.

Jag tror också på Ace Wilder i finalen och tyvärr lär Samir & Viktor segla dit också, trots att de absolut inte kan sjunga, till andra chansen tror jag Mimi Werner och Pernilla Andersson tar sig. Werner för att dansarna är grymma och låten annorlunda, Pernilla Andersson för att det finns balladfanatiker som måste ha något att rösta på. Vad jag vill? Att Ace Wilder och Robin Bengtsson ska ta sig till final och Mimi Werner till andra chansen. De andra låtarna kan jag både ha och mista, men av dem är ändå Pernilla Andersson att föredra, trots att låten är lite tråkig.

Programledarna gjorde fler missar på fredagens rep än de brukat göra på lördagens dagrep, men annars var det roligare att gå på kvällsrepet måste jag säga. Bäst var dock Stina Ekblad och Jonas Gardell, som fick oss att skratta gott. IMG_1989

 

Läs också:

Älskade Bodil du fattas mig

bodil_malmsten_1_foto_lars_sundh_1

Foto: Lars Sundh

Bodil Malmsten är en av mina absoluta favoritförfattare, men nu får jag skriva om henne i preteritum. Diktsamlingen Det här är hjärtat blev hennes sista. Det är inte bara genom texterna jag minns Malmsten, utan genom hennes klarsynthet och mod. Hur hon betraktade världen på ett ibland annorlunda sätt och vågade beskriva den precis så.

Malmsten skrev en av de kanske bästa romaner jag någonsin läst, Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån. Hon kunde det där med vackra titlar Bodil Malmsten. Jag älskade också Loggböckerna, de små och inte sällan roliga betraktelserna av Frankrike, Sverige och världen. Varje gång jag läser eller hör något om en mullvad fnissar jag lite och tänker på trädgården de grävde upp, jag har också fått ett annorlunda förhållande till tejp.

Romanen som hon kämpade med och ofta talade om förblev ofärdig. Huvudpersonen bråkade och nu får hen aldrig bekanta sig med världen. Det är synd.

Bodil Malmsten blev 71 år gammal. Ett alldeles för kort liv är till ända och jag sörjer att en viktig och ärlig röst har tystnat. ”Alla dör ändå på slutet” skrev hon på Twitter och visst är det så, men det gör det inte okej.

 

Läs också:

För kort eller för långt

Korta texter står i centrum på Kulturkollo den här veckan och idag kommer Lotta ut som novellhatare. Vår stora novellälskare är Anna och själv tillhör jag skeptikerna. Det där med längd tål att funderas kring. Lotta hyllar de episka romanerna och tegelstenarna och där måste jag tillstå att en novell inte är episk, men själv har jag grymt svårt för allt för mångordiga texter. Tegelstenar går därför nästan alltid bort och en bok som beskrivs som episk ger mig utslag. Jag kan på rak arm inte komma på någon bok över 300 sidor som verkligen har behövt vara mer än 300 sidor. Om noveller är av lata, för lata (Lottas ord, inte mina) får tegelstenar mig att tänka på författare som verkar få betalt per ord, eller författare med lite för fega redaktörer. Ofta mår tjockisarna bra av att få ett stort antal sidor strukna.

Helena skrev om korta romaner och jag kan definitivt hålla med om att många korta romaner är riktigt bra. För mig är en författare som kan skriva en bra, kort roman skickligare än en som kan skriva en tegelsten. Möjligen kan jag imponeras av den senares sittfläsk och uthållighet, men språkligt torde det vara mer utmanande att koncentrera sitt språk.

Mitt förhållande till noveller är dock komplicerat. Det finns en del fantastiska novellförfattare, som Jonas Karlsson, men frågan är om hans kortromaner inte är ännu bättre. En bra novell, som innehåller en händelse och en rejäl twist kan dock vara riktigt njutbar läsning. Bland mina andra novellfavoriter finns nobelpristagaren Alice Munro och alltid lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Ernest Hemingway tillhör de författare som är bättre i kortformat, faktiskt ofta genialisk. Hans novell Berg som vita elefanter är en av mina absoluta favoriter och den är riktigt rolig att diskutera med elever. Jonas Hassen Khemiri och Hjalmar Söderberg tillhör också de författare som behärskar både långa och korta texter. Noveller får gärna vara riktigt korta och låta mycket stanna mellan raderna. Isbergsteknik ftw.

Hur lång är då en perfekt roman? Så lång att ingenting känns onödigt, men inte heller rumphugget. Ofta brukar det ta runt 250 sidor att skapa något sådant. Vad gillar du? Noveller, tunnisar eller tegelstenar?

Läs också:

En film att se fram emot

holst

Nås av nyheten att Christoffer Holsts debutbok Mitt hjärta går på ska bli film och tänker att det skulle kunna bli en riktigt mysig sådan. En kärlekshistoria med svarta sorgkanter, ärligt, personlig och gripande. Det kan bli hur bra som helst så länge regissören inte lockas att smöra till det. Tänk brittiskt med humor, svärta och hjärta.

Mitt inlägg om boken kan du läsa här.

Läs också:

Mina svar på S

s

Idag har jag fullt av personer som skulle kunna kvala in bland de fyra kvinnor på S som får ta plats bland mina svar. Faktiskt fuskar jag lite, för det gick inte att begränsa mig. Jag har också insett att det ibland är nödvändigt att dubbelkolla, då jag till exempel hade skrivit om Curtis SittenfeldC och höll på att ta med henne på S också.

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på S.

Sara Granér är så sjukt bra. Igår hämtade jag hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera på biblioteket och ser fram emot att läsa. Bästa titeln ever.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på S vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Hur cool är inte Sanna Kallur? Efter en lång, skadefylld paus, är hon nu på gång igen. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon snart är tillbaka i toppen. Sanna Kallur är en fantastisk idrottare och en lika fantastisk förebild.

Vilken kvinna på S, död eller levande, tycker du borde få mer uppmärksamhet?

Många älskar fotboll, men fortfarande står damerna i skuggan av herrarna. Vår stora stjärna Lotta Schelin får långt ifrån den uppmärksamhet hon förtjänad. Det är inte okej. Detsamma gäller Therese Sjögran, som behandlats totalt utan respekt av Svenska fotbollsförbundet och inte fått de hyllningar hon så väl förtjänat på Fotbollsgalan. Ni minns väl Anders Svenssons bil, när Sjögran gjort så många fler landskamper. Pinsamt.

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på S har du ännu inte utforskat?

Jag har absolut inte någon koll på Patti Smith, men efter att ha sett ett par utställningar med Robert Mapplethorpes bilder och blivit rekommenderad att läsa Just kids hur många gånger som helst, är det dags att upptäcka den här damen.

Läs också:

Kvinnoalfabetet bokstaven S

s

Dags för bokstaven S idag. Fyra frågor som vanligt!

 

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på S.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på S vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Vilken kvinna på S, död eller levande, tycker du borde få mer uppmärksamhet?

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på S har du ännu inte utforskat?

 

Svara gärna du också, i en kommentar eller i din blogg. Vi får njuta av de enkla bokstäverna, det är inte många kvar …

Läs också:

En oväntad favorit

burton_miniatyrmakaren_omslag_inb

Ibland läser jag böcker som egentligen inte låter som om de passar mig, eftersom boktipsare jag litar på hyllat. Så var fallet med Miniatyrmakaren av Jessie Burton. Historisk roman med mystiskt innehåll kan normalt få mig att dra öronen åt mig, men nu chansade jag och föreslog Burtons debut för Bokbubblarna. Att boken utspelar sig i Amsterdam, målet för nästa BBC-resa, gjorde självklart sitt till. I söndags sågs bokklubben och diskuterade boken om Nella och dockskåpet. Alla gillade, några tyckte att inledningen var seg, men alla var nöjda med läsningen.

Själv uppskattade jag den långsamma inledningen oväntat mycket. De första 100 sidorna händer lite, men massor. En ung, nygift kvinna anländer till sin makes hem i Amsterdam, men möts inte av honom, utan av sin svägerska och två tjänare. I ett tyst och opersonligt hus försöker huvudpersonen Nella acceptera sitt nya liv. När den ganska mycket äldre Johannes dyker upp visar han sig vara långt ifrån den drömman Nella hade hoppats på. Han vill till exempel inte ens röra sin fru och hon blir mer och mer ensam. Svägerskan Marin är långt ifrån en väninna, tjänsteflickan Cornelia mest butter och tjänaren Otto, en före detta slav, fascinerande, men mystisk. En av de få saker Nella fått med sig är en fågel som Marin avskyr, i övrigt äger hon inget.

Kanske är det av dåligt samvete som Johannes en dag kommer hem med ett stort dockskåp. Nella är först förbryllad över gåvan, men finner sedan glädje i att beställa miniayrer. Miniatyrmakaren tar sig dock vissa friheter och skickar med extra pjäser. Det verkar som att hen vet precis vad som försiggår i huset och dessutom kan förutspå saker som ännu inte hänt.

Ingen karaktär är omedelbar, men alla växer. Mest kanske Nella själv. Några oväntade vändningar och miniatyrmakarens agerande gör Miniatyrmakaren till en av de bästa böcker jag läst på länge. Totalt olikt det mesta jag läst, även om miljön får mig att tänka på Tulpanfeber av Deborah Moggach. Miljön, Amsterdam i slutet av 1600-talet, där Nella rör sig oväntat fritt och där handeln med varor som socker och kryddor spelar stor roll, är fascinerande även denna gång. Nu längtar jag efter att besöka staden och faktiskt få chansen att se Nellas dockskåp som finns att beskåda på Rijksmuseet.

Läs också:

En kort utmaning

Den här veckan är temat på Kulturkollo ”kort och gott”, men fokus på kortare texter. Tisdagsutmaningen handlar om aforismer och citat. Då går det självklart inte att gå förbi Oscar Wilde, aforismernas mästare. Här kommer en intressant och aktuell sådan.

 

Förlåt alltid dina fiender.

 

Det finns ingenting som gör dem så irriterade.

 

Det ska jag tänka lite mer på tror jag. Oftast är det faktiskt mest effektivt att lovebomba de som gör som man inte önskar. Då brukar de vackla.

Ännu mer aktuellt är tyvärr detta uttalande av Albert Einstein:

Världen är en farlig plats att leva på, inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som inte gör någonting åt dem.

Det är också viktigt att komma ihåg Warsan Shires ord från dikten Home:

No-One-Leaves-Home-Unless-Home-Is-The-Mouth-Of-A-Shark.-»-Warsan-Shire-Teaching-My-Mother-How-To-Give-Birth

 

Eller kanske ännu mer följande rader:

 

I am sorry you were

 

not truly loved and

 

that it made you cruel.

 

Läs också:

« Older Entries