enligt O

Tankar från en bokberoende

Att välja böcker till undervisningen

Malin & Cissi Svensklärare emellan är en ny podd med Cecilia Peña och Malin Larsson, två lärare som jag följt en del i sociala medier. Cecilia var jag på en nyttig, men kanske inte så rolig skattekurs med förra året, men Malin har jag aldrig träffat. Poddar är ju inte min grej, jag läser hellre än att lyssna, men det här är tillräckligt intressant för att jag ska fastna och för mig är det en riktigt bra betyg.

Avsnitt två handlar om vilka böcker de använder i undervisningen om och om igen. Ett ämne som jag går igång på.

Cissi börjar med att berätta om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist (finns som lättläst med titeln Vampyren i Blackeberg), som hon brukar läsa med eleverna i nian. En vuxenbok som ungdomar kan klara av, med barn som huvudpersoner. Det är också en bok som hon älskar och det är viktigt att läraren som undervisar gör det. Att boken innehåller relevanta teman är också viktigt, vilket också tas upp i avsnittet. Ett tacksamt tema är identitet, som jag brukar arbeta kring i Svenska 1.

Jag gillar boken, men har faktiskt aldrig läst den med elever. Den är lång, vilket Cissi också påpekar och gemensamma böcker får gärna vara lite kortare. Sedan förstår jag argumentet att läsa en bok som utspelar sig i elevernas närmiljö. Det påminner mig om att leta efter en bok som utspelar sig i Göteborg. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle jag valt Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström, där Liseberg spelar en viktig roll. Flera elever har också läst hennes bok Jack i Svenska 1 med gott resultat.

Malin återkommer ständigt En man som heter Ove av Fredrik Backman, en bok som hon älskar (och jag också). En vuxenbok om en gammal man, som tonåringar ändå kan känna igen sig i. Jag tycker att det är intressant att lyssna till hur eleverna tar sig an denna bittra man med hjälp av frågor från Malin. I boken lyfts ämnen som homosexualitet, vänskap, kärlek, sorg, död och den är fylld av starka kvinnor. Boken finns också i en lättläst version.

Roligt också att Malin påpekar att eleverna efter att ha läst boken och sett filmen är helt överans om att boken är bättre. Det är min erfarenhet också när vi arbetat med både bok och film och det är så himla gött som svensklärare att reaktionen alltid blir som jag vill.

Att språket i boken är viktigt tycker både Cissi och Malin och jag håller med. I just En man som heter Ove finns en hel del bildspråk, som Malin brukar använda som inspiration för elevernas egna skrivande. Att sno och härma är både kul och lärorikt. Det borde jag använda mig mer av i undervisningen.

Ett bra tips är att ta reda på bokens LIX, något jag inte ens visste att man kan. Nu kanske det inte är jätteaktuellt för mig när jag har svenskkurser på estetiska programmet, men det kan finnas tillfälle när det är bra. Sedan är inte bara språket viktigt, utan också berättartekniken och tidsperspektivet. När mina treor läste Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler pratade vi mycket om just den ordning som historien berättades i med början i mitten. Många gillade, men vissa tyckte att det var klurigt.

Det här med klassuppsättningar och hur vi som lärare ska få tillgång till nya böcker diskuteras i programmet. En lärare har skrivit in och berättar att hon köper böcker själv på loppis, vilket låter helt galet. Vi har inte jättemånga klassuppsättningar där jag jobbar, då de flesta lärare hos oss inte läser gemensamma böcker, utan föredrar att använda flera böcker i en klass och låta eleverna läsa i grupp.

Jag gillar att variera läsning och läser ofta i alla fall en bok gemensamt i varje kurs, någon i grupp och sedan någon som eleverna väljer själva utifrån ett tema. Jag kombinerar också alltid bokläsningen med andra, kortare texter. Ibland noveller, ibland artiklar och ofta en kombination. Sommar i P1 är också en guldgruva som inspiration.

I år kommer jag att börja med Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad i Svenska 1. Det är en bok jag läst flera med elever och den brukar fungera bra. Vi kombinerar läsningen med att lyssna på Asaads sommarprogram från 2015 och ibland har jag också använt utdrag ur Blod rödare än rött, som är berättelsen om Asaads pappa. I höst kommer en tredje bok Bortom solens strålar, som handlar om tiden efter flykten till Sverige och före resan till Kurdistan i Stjärnlösa nätter. Stjärnlösa nätter finns också i en bearbetad version.

Förra året läste ettorna också När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och den är fantastiskt bra, men nu har jag läst den med elever så många gånger att jag börjar tröttna på den. Jag är lite sugen på att testa något helt nytt, men vet inte riktigt vad ännu. Jag får botanisera i skolbiblioteket och vid behov tigga mig till en ny klassuppsättning. Det hade varit spännande att läsa The Hate U give av Angie Thomas tillsammans. Eller så stannar jag hos Schiefauer och läser Pojkarna. Eftersom jag arbetar på estetiska programmet hade det annars varit roligt att läsa Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren eller Saker ingen ser av Anna Ahlund, som båda handlar om estetelever.

Tvåorna får läsa Lagerlöf inledningsvis. Det är tredje året jag läser kortromaner av henne med eleverna och jag fortsätter för att böckerna är såväl bra och relevanta. Jag tycker verkligen att Lagerlöf är en författare eleverna ska känna till. En stor kvinna mitt i en massiv massa av män. Just balansen mellan män och kvinnor är viktig för mig och kanske extra viktig när det gäller litteraturhistoria, för att balansera upp det lite.

I trean har jag inte riktigt tänkt färdigt. Jag funderar lite på att testa ”Fakturan” av Jonas Karlsson ur Spelreglerna. En längre novell om saker vi får gratis, men som helt plötsligt börjar kosta och det är långt ifrån billigt. En text som känns väldigt aktuell. Sedan hade jag tänkt att samarbeta med mig själv i historia, men kursen går inte i höst som det var tänkt, så jag får tänka några varv till.

Några andra tips från programmet:

När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson

Flyga drake av Khaled Hosseini

Du! Hitta rytmen av Daniel Möller

Gatukatten Bob av James Bowen

”Fulet” av John Ajvide Lindqvist (novell ur Låt de gamla drömmarna dö)

Här reagerar jag lite på att alla böcker är skrivna av män. Att variera de texter eleverna möter gällande kön, geografi och tid är superviktigt för mig (och säkert något som Cissi och Malin tänker på också, men inte just i detta program) och jag försöker även tänka på ett normkritiskt perspektiv, vilket är riktigt viktigt för mina elever.

Hur urvalet blir mer mångfacetterat är viktigt att diskutera. Inte minst på högstadiet är det lätt att välja böcker av män om män, då killarna ska lockas till läsning. De är inte sällan mer skeptiska än tjejer. Dessutom finns det en (kanske omedveten) uppfattning om att killar inte vill läsa böcker där tjejer är huvudpersoner, men att tjejer lätt kan identifiera sig med killar. På samma sätt som män läser böcker skrivna av män och kvinnor böcker av män och kvinnor.

Så vad styr mitt urval?

Boken ska finnas tillgänglig på skolan/biblioteket, tråkigt men sant.

Den ska behandla relevanta teman.

Den ska vara välskriven.

Elevgruppen ska kunna relatera till den och utmanas av den.

Jag ska tycka om den och inspireras att skapa ett läsprojekt kring den.

Den ska vara en viktig pusselbit i den mångfald eleverna ska möta under läsåret.

 

 

Böcker jag rekommenderar att läsa med ungdomar i olika åldrar finns här. Jag har också skrivit en rad inlägg om läsning som du hittar här.

 

Photo by Toa Heftiba on Unsplash

 

 

 

Hatten av för Sara Danius

Igår sändes Sommar i P1 med Sara Danius, före detta ständigt sekreterare i Svenska Akademien. Ett program som jag tror att många med mig sett fram mot och som jag lyssnade på under en promenad idag.

Nu fick vi då Sara Danius version av det som hände i Svenska Akademien efter DN:s artikel den 21 november 2017 där 18 kvinnor berättade om hur de utsatts för sexuella närmanden och i flera fall våldtäkt av mannen som kallas Kulturprofilen, men som alla vid det här laget vet är Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson.

Danius berättar om hur artikeln behandlades av Svenska Akademien och hur alla ledamöter var eniga om att en utredning behövde göras. Det som påverkade akademien mest var de anklagelser om jäv som framkommit. Det var också därför Katarina Frostenson blev en del av anklagelserna, inte för att hon på något sätt beskylldes för sin makes sexuella fadäser. Kulturprofilen menar själv att han absolut inte lagt sig i Akademiens angelägenheter, men den utredning som gjordes visar att han haft kännedom om i alla fall sju namn. Även Ebba Witt-Brattström har berättat att Horace Engdahl läckt nobelpristagare till henne.

Danius talar om ord som var viktiga i Svenska Akademien. Som att det inte heter protokoll, utan anteckning och att ledamöterna håller sammankomster, inte möten Däremot visar hon med all önskvärd tydlighet att orden jäv och vänskapskorruption inte finns i allas vokabulär, trots att orden finns i SAOL. Att Arnault lagt sig i arbetet att välja nya ledamöter är något hon själv fått erfara och det är inte ovanligt att närstående till ledamöter får fördelar även ekonomiskt. Tydligen ska Arnault varit arvoderad för att sköta Akademiens lägenhet i Paris, där han bodde gratis. Helt absurt.

Någonting hände under julupphållet 2017-2018. Från att för jul vara överens om att en utredning skulle göras och som en enad grupp ställa sig bakom pressmeddelandet om att Svenska Akademien ska bryta alla kontakter med Arnault, krävde en rad ledamöter efter uppehållet att den skulle makuleras. Horace Engdahl som 23 november skrev ett mail till Danius och berömde hennes agerande, kommer till mötet efter juluppehållet med ett långt manus till ett tal där han tvärtom vill riva upp hela utredningen. Nu började en inre kamp mot Danius och viljan att göra henne till syndabock var tydlig. Efter en omröstning kring Katarina Frostensons vara eller icke vara stod det klart att det, som Danius säger i sitt sommarprat, inte är några problem att en ledamöt bryter mot de stadgar som Svenska Akademiens grundare Gustav III skapade.

Vad var det egentligen hände under det där juluppehållet? Det får vi kanske aldrig veta. Klart är att Sara Danius är en av de få som kommit ur härvan i Akademien med hedern i behåll och den värdighet som genomsyrar programmet imponerar på mig. Det är otroligt vasst, med en underbar och lågmäld ironi och ett fantastiskt låtval som inte sällan säger mer än hennes ord. Hade jag inte varit så otroligt kass på att stryka skulle jag införskaffat en knytblus på studs för att backa Sara Danius offentligt.

När det gäller Horace Engdahl kan jag bara hålla med Sara Danius om att historien kommer att döma honom hårt. Den vändning som han och ett gäng andra ledamöter gjorde har krossat den kanske viktigaste svenska kulturinstitutionen och jag kan inte för mitt liv se hur Svenska Akademien ska kunna återfå sitt förtroende utan en rejäl rensning.  Arrogansen bland de kvarvarande ledamöterna i Svenska Akademien känner inga gränser. Nu senast vägrade de acceptera Nobelstiftelsens krav på en ny Nobelkommitté. Det är verkligen som Björn Wiman skriver att ”Horace Engdahls bunkergäng är berett att förtvina”. Kanske har Engdahl kvar respekten i sin lilla värld, men i den stora, riktiga världen är han inte vatten värld. Faktiskt inte hans polare heller.

Jag skrev en hel del om Svenska Akademien i våras:

Vad hände med snille och smak

Dags att stå rakryggade

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Är Sara spiken i kistan?

Vem ska få stolarna?

När kejsaren inte förstår att han är naken

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Bonjour tristesse — en intressant klassiker

Det blev inte den klassikersommar jag hade tänkt mig (det blir sällan så) men inför Kulturkollo läser läste jag Bonjour Tristesse av Françoise Sagan och det är jag glad över.

Sagan skrev sin sommardoftade roman som tonåring och var 18 år när den publicerades 1954. Berättelsen om den 17-åriga Cécile som spenderar en sommar på Rivieran med sin pappa Raymond är på samma gång vardaglig och surrealistisk. Cécile har gått på internatskolan, en katolsk sådan och kontakten med pappan verkar ha varit sporadisk. Modern är död och istället dyker en lång rad mer eller mindre permanenta älskarinnor upp. Till Rivieran är det Elsa som följer med. En ung kvinna som Cécile inser är mer ett tidsfördriv för fadern än något annat. Så länge han bara träffar kvinnor han inte bryr sig om är hon lugn. Det är när Anna dyker upp som det blir annorlunda. Anna var vän till Céciles mamma och Raymond verkar äntligen ha hittat någon att älska som riktigt. Det är ingenting som Cécile känner sig bekväm med.

Vi vet egentligen inte så mycket om relationen mellan far och dotter som ändå är det centrala i berättelsen, men det intressanta i Bonjour Tristesse finns att läsa mellan raderna. Boken är kort, endast Céciles historia får utrymme och även om den går att läsa endast som en berättelse som pågår på raderna, finns det massor av underliggande antydningar som gör det här till en bok som kan läsas av många på olika sätt. Det är det som gör att en bok blir en klassiker som fortsätter att vara relevant. Jag tror också att det kan vara en bra bok för gymnasieelever och jag skriver genast upp den på min lista över klassiker som passar att läsa på gymnasiet.

Abdellah Taïa i samtal med Mara Lee

Igår var jag och lyssnade på Abdellah Taïa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Hans samtal med Mara Lee var en del av Europride i Göteborg, arrangerat av Göteborgs Litteraturhus.

Jag har lyssnat på Abdellah Taïa en gång tidigare, på Bokmässan 2016, då han samtalade med Johan Hilton. Då handlade det om hans roman Ett land att dö i som handlar om människor som inte räknas. Då var han mer tillbakadragen än han var nu. Han talade om ilskan inom sig, som han vågar släppa ut nu när han är äldre och inte lika rädd för vad andra ska tycka.

Nya boken Den som är värd att bli älskad kom 2017 på franska och i våras på svenska, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag. Det är en brevroman som består av fyra brev till och från Ahmed. I boken utforskas relationer mellan mor och barn, mellan vänner och älskande. Det är en väldigt mörk berättelse, påpekar Mara Lee och Taïa håller med, men tillägger att han hoppas att den också är poetisk. Vi vet alla att livet är mörkt och hopplöst, säger Taïa, med ett lite ursäktande leende och påpekar att det visst finns en och annan mening som är i alla fall lite optimistisk.

Samtalet kom att handla mycket om språk. Abdellah Taïa levde 25 år i Marocko, där han bara talade arabiska. Franskan var språket för de priviligierade, eliten med makt. Ändå skriver han på franska och det överraskar honom fortfarande att han lyckats. Däremot påpekar han att det inte är någon komplimang när någon säger att han talar så bra franska, då det egentligen menar ”det gör inte andra som du”. Han har lämnat det fattiga språket och erövrat det chica, men han är inte chic. Där krockar förställningen om franskan och den han blivit. Trots att han behärskar språket, blir han aldrig riktigt fransk. Taia läser på franska ett utdrag ur sin senaste bok, som sedan läses på svenska av Mara Lee. En text om att integreras, eller i alla fall tro att det är en möjlighet.

Ahmad, huvudpersonen i Den som är värd att bli älskad har lärt sig franska, men han älskar det inte. Han har tvingats lära sig ett språk som egentligen är förknippat med våld, det koloniala våldet. Samma ord används av de du älskar och av de som förtrycker, säger Taïa. När du skriver inser du hur begränsande det är att endast kunna använda ord som så många andra har använt. Det är hans språk, men det är ett språk för de intellektuella, inte för andra i Marocko. Även i Frankrike blir det tydligt att allt inte är för de som ser ut som han.

Abdellah Taïa påpekar att han är en pessimistisk person, men det är inte konstigt att ilskan kommer genom språket. Ilskan finns i den senaste boken mer än i någon av hans andra böcker, kanske för att han vågar utrycka den nu. Han är inte längre rädd för att någon västerländsk person, någon som per automatik är viktigare än honom, ska avslöja honom som en bluff. Han har slutat bevisa att han duger, något som han alltid tvingats göra. Ålder och erfarenhet gör att han vågar.

Taïa talar om de hemska orden, de grymma orden, de som formar. Som att han förstod att han var annorlunda när han blev trakasserad för att han var bög och kallad öknamn. Vi blir de förolämpande orden, de formar oss. Jag tror verkligen att han har rätt. Taïa är homosexuell och invandrare, vilket påverkar hur andra ser honom och hur de talar om och med honom.

Mara Lee och Abdellah Taïa pratar också en del om mamman i boken, vars son är arg för att hon varit så känslokall under hans uppväxt. Taïa pekar att hon var tvungen, då hon var tvungen att ta hand om sin familj själv och se till att de har mat på bordet tre gånger per dag. Det fanns inte tid för ömhet. Jag är Ahmed, säger Taïa och det är min mor. När modern inte finns där längre inser personen i boken och kanske också Taïa själv, att en mor är kanske den viktigaste i livet trots allt. En mor formar ens liv, liksom barndomen. En mor har inte rätt att dö. Han återkommer flera gånger till sin mamma och hur han ångrar att han inte pratade med henne när hon levde. Märkbart rörd.

Att fly var inget val. Taïa är homosexuell och det påverkade inte bara honom, utan hela hans familj. Det handlar inte om att han ville vara annorlunda, utan om behovet att leva någon annanstans för att få frihet. Hans strategi var att lära sig franska perfekt och söka den friheten i Frankrike. En frihet som han insett inte var annat än en illusion. Han kommer alltid vara utlänningen, araben, den homosexuelle. Varken accepterad i sitt gamla eller sitt nya land.

Kultureliten i Marocko ser ner på honom och hans böcker. De menar att han använder för enkla ord. Att hans franska är simpel. Det är sant att jag inte någon Flaubert eller någon Proust, men jag skriver böcker, säger Taïa och det är något speciellt och faktiskt optimistiskt. Kanske bli han aldrig accepterad, men han har en röst och ett språk som kan sprida den.

Så samtalar de mer om formen och Lee menar att Taias direkta språk är perfekt för en sådan bok. Det har blivit en komplex och väldigt politiskt bok, mer frispråkig och argare. På samma gång klassisk och väldigt modern. Allt kan inte handla om jaget, om den egna personen och ett sätt att få in andra röster är att använda brev, säger Taïa. Det blir enklare och mer direkt och omedelbart. Brevet fungerar även för den som inte kan läsa, då orden finns där och någon annan kan läsa upp den. De kan även få andra att skriva ett brev för dem, påpekar Taia och berättar om hur han skrev ett brev för en fattig kvinna i Rabat. Hon ville att någon skulle berätta för kungen hur eländigt hennes liv blivit i hans kungarike. Därför ville hon att Taia skulle skriva ner hennes historia. Inte på arabiska, som han gjorde inledningsvis, utan på franska. Året var 1992 och minnet av henne och lärdomen hon gav honom finns kvar.

Nostalgi kommer med åldern, påpekar Taïa. För honom är det barndomen i Marocko. Hans första språk är arabiskan. Den marockanska arabiska. Det har han inte valt. Med åldern blir hjärtat fragilt, säger han och påpekar att ordet som finns på arabiska visar mest hur ömtåligt hjärtat är, medan det franska är okej och det engelska fragile inte räcker till. Det är tydligt att det här är en författare som vill hitta det perfekta ordet. Det får mig att tänka på Kim Thúy, som i en intervju berättade att hon kunde tänka i dagar och veckor på ett enda ord. I Taïa finns både eftertänksamheten, men också de explosiva känslorna. Kombinationen gör honom till en väldigt intressant person att lyssna till.

Taïa försvarar inte Marocko och de som styr, men han väljer ändå att skydda de som fortfarande finns där. Det är inte folket som är onda. Inte alla araber. Inte alla muslimer. Det är de ledande politiker vi ska vara emot, inte generalisera kring alla arabiska människor och bara se extremism. På något sätt har han försonats med sitt hemland, även om bitterheten lyser igenom ibland. Inte konstigt då han inte accepteras i det land han föddes i.

Igår kväll framträdde den libanesiska superstjärnan Nancy Ajram i Göteborg. Hon har fått uppmärksamhet i media främst för att hennes team krävt att regnbågsflaggorna ska tas ner från scenen. Taïa uttrycker sin kärlek till Nancy Ajram och andra arabiska artister. Det var arabisk musik och egyptisk film som var hans kulturella sfär under uppväxten.

Taïa uppmanar oss att inte lockas att tolka det som ett protest mot homosexuella. Min instinkt säger mig att hon inte är homofobisk, säger han. Det är omöjligt. Använd det inte som ett exempel på hur homofobiska alla araber är. Han ber oss istället att fokusera på arabiska våren och de åsikter som visades då. De finns kvar, påpekar han och ger som exempel den libanesiske sångaren Hamed Sinno, som uppträdde med sitt band Mashrou’ Leila i Kairo framför 60 000 personer. Bandet är mycket populärt bland unga egyptier och det är de som är framtiden, påpekar Taïa.

 

The Beach Café

Lucy Diamond är en hyfsat ny bekantskap och jag läste hennes The House of New Beginnings, som utspelar sig i Brighton, i anslutning till min resa dit i våras. Nu har jag också läst The Beach Café, som utspelar sig i Cornwall och den är precis lika charmig. Vi får möta Evie som är något av familjens svarta får, men egentligen mest lider av dålig självkänsla. Hon har nöjt sig med ett hyfsat liv med en hyfsad partner, men ett arv förändrar allt.

Det är hennes hennes moster som oväntat dör och ännu mer oväntat lämnar sitt livsverk, ett strandcafé i Cornwall, till sin systerdotter. Alla är överens om att det smartaste är att sälja caféet, men Evie vill driva det vidare. Hon försöker först att behålla sitt gamla liv och sköta verksamheten på distans, men det blir en katastrof. Till slut bestämmer hon sig för att satsa på riktigt och börja om. Hon ska få strandcaféet att bli minst lika bra som det var när Jo skötte det.

Egentligen är det här en på papparet alldeles för smörig historia, men konstigt nog funkar det utmärkt när det är Lucy Diamond som skriver. Vissa gemensamma drag finns med The House of New Beginnings, som vänskapen mellan kvinnor i olika åldrar och en mystisk man med tragiskt förflutet som lockar hjältinnan. Det Diamond är riktigt bra på är att skapa värme och en trevlig miljö. Jag vill också vara med på tjejkvällarna och vernissagen, eller i alla fall äta en pirog och dricka en kopp kaffe i närheten av vie.

Lucy Diamonds böcker ges ut på svenska av Printz Publishing och i höst kommer tre kortromaner i en med titeln Snöfall över Strandcaféet. Det kan bli hur fint som helst.

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Klassiker jag läst och inte läst

Selmastories presenterar 17 böcker som de tror att många ljuger om att de har läst. Jag var tvungen att rannsaka mig själv lite.

Flugornas herre  (men mitt första och mest minnesfulla möte med Goldings klassiker var via filmen från 1990)

Alice i Underlandet 

Den store Gatsby √ (med tillhörande megalång föreläsning om all symbolik, som reklamskylten med glasögonen)

Möss och människor √ (läste om den senast i våras)

Dorian Grays porträtt (hm, här är jag lite osäker, men är till 99% säker på att jag läst hela och inte bara utdrag)

Dödssynden √ 

Mordet på Orientexpressen √ 

Hundra år av ensamhet √  (Så. Himla. Tråkig.)

Glaskupan (påbörjat flera gånger, senast i våras, men jag SKA läsa)

1984 √ 

Liftarens guide till galaxen (har absolut inget intresse av att läsa den)

Anne Franks dagbok (men inte den längre nyutgåvan)

Svindlande höjder 

Mästaren och Margarita (inte läst, lockar inte heller)

Jane Eyre 

Sagan om ringen (försökt flera gånger utan att lyckas)

Räddaren i nöden √ (inte min kopp te)

Resultatet är alltså att jag läst 12 (kanske 13) av 17 böcker och att jag vill läsa en av dem (två om man räknar Dorian Grays porträtt som jag borde läsa om). Når jag 14 av 17 är jag mer än nöjd.

På tal om listor så finns det ett gäng med 100 klassiker man bör/ska ha läst (Bearbooks har samlat ihop 12 sådana). Ofta är dessa listor väldigt västerländskt präglade och med väldigt fler böcker av män än kvinnor. Jag valde ändå att klicka i lästa böcker på den här listan från BBC, främst för att det var ett smidigt sätt att summera läsningen. Lurigt ändå när de har med The Complete Works of Shakespeare som en bok. Den kan väl knappt någon klicka i med gott samvete. Jag har läst 43 av de listade böckerna, påbörjar några fler och har några på läslistan. Jag har också 8 1/2 böcker kvar på den här listan till en läsutmaning som gick sådär.

Orkar du inte läsa så många som 100 böcker? Metro har gjort en lista på 15 böcker du måste (starkt ord) ha läst innan du dör.

Frågan är om någon på riktigt har läst hela Illiaden och Odysséen (som dessutom räknas som en bok på listan som alltså innehåller 16 böcker)? Jag har bara läst utdrag och är nöjd med det. Däremot har jag läst 9 av de andra böckerna på listan och ytterligare verk av 4 författare (kvar är Marguerite Duras). Bland favoriterna finns Pappa Goriot av Honoré de Balzac, som var med i min kanonkalender i december. En halv gul sol är fantastisk, men det känns ändå lite märkligt att den finns med på en i övrigt klassisk lista.

 

Photo by Eugenio Mazzone on Unsplash

 

En klassisk veckoutmaning

Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?

De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.

Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel (Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.

Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.

Filmer då?

1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca (1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.

Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.

Photo by Kristina Tamašauskaitė on Unsplash

 

Bottenskap — en läskig historia

Bottenskrap är den andra boken av de böcker om William Wisting som finns översatta till svenska (er om den snurriga utgivningen kan du läsa om här) och det är en ganska obehaglig historia där vänsterfötter iklädda gymnastikskor hittas i vattnet. Fötterna gäckar utredarna. De verkar tillhöra äldre personer som rapporterats som saknade, men också vårdpersonal. Nu behöver de hitta ett samband.

Wisting, som mår rätt dåligt, ansvarar för utredningen och försöker samtidigt ha ett liv. Bland annat vill han hinna med sin kärlek Suzanne och sin dotter Line, men det är svårt att hinna med och räcka till. Line har visserligen fullt upp själv med sitt jobb på VG och en stor reportageserie som ska skrivas. Hon träffar också Tommy Kvanter, en ex-kriminell som nu tagit tag i sitt liv. I alla fall är det vad hon hoppas. Delarna om Line är minst lika spännande att följa som den om hennes far.

Jag gillar balansen mellan utredningar och privatliv i Holst böcker om William Wisting. En annan sak jag gillar är tempot. Det är tillräckligt snabbt för att vara spännande, men också tillräckligt långsamt för att läsningen ska kännas vilsam. Det som brukar rädda mig när läsningen går trögt är just en bok i en redan påbörjad serie och serien om Wisting skulle kunna bli en fin läslustsserie.

Det finns fyra böcker till utgivna på Lind & co och nu har Wahlström & Widstrand tagit över och snurrar till det ännu mer genom att hoppa över Når det mørkner från 2016 och istället gå direkt på Katarinakoden från 2017, som ges ut i september och är första delen i en ny serie om Wisting. Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket Jørn Lier Horsts serie misshandlas av svenska förlag. Jag förstår att det är logiskt att börja ge ut en ny serie, men då alla böcker handlar om samma person är det ändå lite surt att en del lämnas därhän (eller fyra om man räknar de fyra första i serien som inte heller översatts). Om jag hinner fram till Når det mørkner innan den översätts, får jag väl ge mig på den på norska. Visserligen verkar den vara en tillbakablick och handla om ett fall 1983 som påverkat Wisting, så det kanske inte spelar jättestor roll. Ändå gillar jag inte att läsa deckarserier på annat sätt än i ordning. Det är en hang-up jag har.

 

Grattis till Glasnyckeln Camilla Grebe!

Glasnyckeln är Skandinaviska Kriminalsällskapets stora pris, som delas ut till den (enligt dem) bästa kriminalroman eller novellsamling skriven av en författare från Sverige, Danmark, Norge, Island eller Finland.

Årets vinnare är svenska Camilla Grebe, som belönas för sin bok Husdjuret. En bok jag tyckte mycket om och helt klart tycker har förtjänat priset. Husdjuret utsågs 2017 till Årets bästa svenska kriminalroman av svenska Deckarakademien. I höst kommer den fristående fortsättningen Dvalan. Behöver jag säga att förväntningarna är skyhöga?

De andra nominerade författarna var Elsebeth Egholm från Danmark för sin Jeg finder dig altid, en författare jag inte läst något av sedan 2008, Mikko Porvali från Finland med Veri ei vaikene (ges ut av  Lind & co i höst med titeln Blod döljer inget),  Arnaldur Indriðason från Island med Petsamo (ges ut av  Norstedts i höst med titeln Farlig flyktväg), samt Aslak Nore från Norge med Ulvefellen.

Sida 1 av 484

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: