Bokbloggsjerka med listor

Det var länge sedan jag gjorde bokbloggsjerkan, men när det handlar om listor kan jag inte låta bli. Uppgiften är att göra valfria listor. Annika själv har valt att lista deckarpar, favoritförfattare och tv-serier. Jag snor en av dem.

Topp 10 tv-serier

1. Gilmore girls, som jag faktiskt inte sett förrän nu. Är på andra säsongen och helt fast.

2. The Good wife, en serie jag just återupptäckt. Jag gillar Julianna Margulies skarpt.

3. Cityakuten, bästa sjukhusserien någonsin där ovan nämnda Magulies fick sitt genombrott.

4. Grey’s Anatomy, är också bra trots att det ibland spårar ur lite väl mycket.

5. Parenthood, riktigt bra och perfekt när man (jag) behöver gråta en skvätt.

6. Six feet under, var ruskigt bra och härligt märklig. Undrar om den håller fortfarande.

7. The Big Bang Theory, när jag behöver ett gott skratt är det Sheldon jag vänder mig till.

8. Downton Abbey, jag älskar verkligen den här serien och skulle gärna sett fler säsonger.

9. This Life, eller Livet kan börja som den heter på svenska. Fantastisk på alla sätt.

10. Vårt hemliga liv, serie som utspelar sig i St Kilda, Melbourne. Bra i typ tre säsonger, sedan räckte det.

 

Läs också:

Nya böcker i augusti

NarGryningenDrojer-521x800

Det kommer självklart ut en massa böcker i augusti, men här är de jag ser fram emot mest.

America, Philip Roth, 3 augusti, Albert Bonniers Förlag.

Där gryningen dröjer, Anna Lihammer, 15 augusti, Historisk media.

Flickorna på Englandsbåten, Lone Theils, 22 augusti, Norstedts.

Slutet på världen som vi känner den, Erlend Loe, 23 augusti, Alfabeta bokförlag.

Gömda kroppar, Caroline Kepnes, 24 augusti, Forum bokförlag.

Alla hjältar blir förlåtna, Chris Cleave, 31 augusti, Brombergs Bokförlag.

Den gröna vägen, Anne Enright, 31 augusti, Brombergs Bokförlag.

Skamlös musik & bleknande bläckElvis Costello, 31 augusti, Norstedts.

 

Vilka augustiböcker längtar du efter?

Läs också:

Att skada ett barn

9789100137946

En liten flicka kommer in på akuten. Hon andas inte och självklart har mamman som bär henne panik. Gloria, som flickan heter tros först ha råkat ut för en olycka, men snart börjar polisen misstänka brott. Röntgen visar massiva blödningar i hjärnan. Gloria är sex månader och kämpar för sitt liv. Frågan är vem som har skadat henne. Det naturliga är självklart att misstänka föräldrarna.

Det är några dagar före jul och i Stockholm förbereder sig alla för firandet. Även Shirin Sundin och hennes familj, trots att de är muslimer. Maken Fredrik blir mer och mer främmande för Shirin och hon längtar bort. Hon flyr in i uppdraget som Glorias målsägarbiträde. Samarbetet med Theodor Dahlgren är på ytan helt yrkesmässigt, men en del av Shirin vill mer.

Stenhjärtat av Katarina Wennstam är den andra boken i serien om Shirin Sundinb. Det finns fler och jag kommer definitivt att läsa vidare i serien. Jag gillar karaktärerna och då Wennstam alltid är angelägen, även i sina deckare. Ännu mer ser jag dock fram emot att läsa Flickan och skammen, som kommer ut i höst.

Läs också:

Man Booker Prize Long List

Idag presenterades Man Booker Prize långa lista bestående av tretton titlar av engelskspråkiga författare. Sex böcker är skrivna av kvinnor, sju av män. Bland gamla bekantar märks J M Coetzee, som redan fått priset två gånger.

Titlarna på långa listan är:

The Sellout av Paul Beatty, USA. Låter inte riktigt som min typ av bok. Jag läste hans Svart harakiri för många år sedan, men har inte läst något sedan dess.

The Schooldays of Jesus av J M Coetzee, Sydafrika. En författare som jag läst två böcker av, Onåd och Ungdomsår. Båda var riktigt bra. Just den här boken låter dock lite märklig.

Serious Sweet av A.L. Kennedy, Storbritannien. En författare jag ännu inte läst något av, men det här låter definitivt som en bok för mig. Trasiga figurer och ett oväntat förhållande i en bok skriven av en ståuppare.

Hot milk av Deborah Levy, Storbritannien. Jag ville verkligen läsa hennes förra bok Swimming home, men har inte fått tummen ur. Även Hot milk låter bra om än lite väl tung.

His bloody project av Graeme Macrae Burnet, Storbritannien. Historisk roman om en mördare och en rättegång. Kan vara något.

The North Water av Ian McGuire, Storbritannien. Handlar om någon slags upptäcksresa och verkar absolut inte vara någon bok för mig. Det låter dock som en tillräckligt udda historia för att vinna priset.

Hystopia av David Means, USA. En bok om en bok om Vietnamn, fast också om nutida krig. Låter mycket märklig. Romandebut av författare till flera novellsamlingar.

The Many av Will Menmuir, Storbritannien. Handlar om en man som renoverar ett övergivet hus mitt ute i ingenstans. Skulle kunna vara något om stämningen är den rätta.

Eileen av Ottessa Moshfegh, USA. Verkar vara en riktigt mörk historia om Eileen som arbetar på ett fängelse för pojkar. Den sägs ha en “Hitchkockian-twist” och det låter onekligen spännande.

Work like any other av Virginia Reeves, USA. Elektriker blir bonde, fixar med el olagligt och hamnar i fängelse. Ungefär så. Låter liten som en typisk amerikansk småstadsskildring med twist.

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout, USA. Fick Pulitzerpriset för Olive Kitteridge, som blivit tv-serie på HBO. Det låter lite som Virginia Woolf med en liten händelse som leder till något stort.

All that man is, David Szalay, Storbritannien. Verkar vara en intressant bok om nio män i Prag. Szalay fanns med på Grantas lista från 2013 med 20 författare under 40.

Do not say we have nothing av Madeleine Thien, Kanada. Handlar om en mor och en dotter som låter en kinesisk flykting bo hos dem. Boken utspelar sig 1991, men mycket verkar handla om att Ai-Ming berättar sin historia. Låter lite som en bok Sekwa skulle ge ut.

Den korta listan presenteras 13 september och brukar innehålla sex titlar. Jag vill helst läsa böckerna av Ottessa Moshfegh, Deborah Levy, Elizabeth Strout, David Szalay, Madeleine Thien och A.L Kennedy. Av dem kan jag tänka mig att Strout, Szalay och Thien tar plats på den korta listan tillsammans med J M Coetzee, Ian McGuire och Will Menmuir. Även om de nominerade är ungefär lika många män och kvinnor, brukar det vara flest män på de korta listorna. Speciellt med tanke på att juryn består av fler män än kvinnor.

 

Läs också:

Det är inte jag, det är du

9789150917826

Under Bokmässan 2015 intervjuade två kulturkollare Mhairi McFarlane och var helt förälskade efteråt. Själv hade jag lite dåligt samvete för att jag inte riktigt förstått hennes storhet, men köpte ändå ett signerat exemplar av hennes bok Det är inte jag, det är du. Någon gång i vintras försökte jag läsa, men gav upp. För några veckor sedan fick den en ny chans och se, då förstod jag lite av förälskelsen.

Det är inte jag, det är du handlar om Delia Moss, charmig och en aning fyrkantig. Hon har en tydlig plan för sitt liv och en del av den är att gifta sig med Paul. När hon tar saken i egna händer och friar blir hans reaktion inte vad hon förväntat sig. Han är minst sagt tveksam. Även Delia själv blir tveksam då hon upptäcker att hennes drömman inte alls är en sådan, utan en otrogen skit. Vad göra? Delia flyr till London och flyttar inte hos kompisen Emma och bestämmer sig för att försöka börja om.

Det är inte jag, det är du är en minst sagt händelserik bok. Delia får ett nytt jobb hos en ganska så skum man som gör allt för att hans klienter ska få bra publicitet. Jobbet är inledningsvis roligt, men sedan börjar det spåra ur. Faktum är att hela boken börjar spåra ur, men McFarlane lyckas hålla sig på rätt sida utspårningslinjen. Detta trots folkskygga internetvänner, fiender som kanske blir vänner, en hel del missförstånd och oegentligheter. Det är inte jag, det är du är en charmig och fartfylld historia med ett trevligt persongalleri. Jag gillar det, men är fortfarande inte störtförälskad. Däremot kommer jag definitivt att läsa mer av McFarlane.

 

Läs också:

När världen växer, växer också tanken.

Just nu befinner jag mig i Singapore där jag frotterar mig med den kinesiska eliten med ofattbara förmögenheter. Jag får gå på bröllop och blomfester, men också uppleva hur elitistisk den rika gemenskapen är. Snart ska jag resa till Hong Kong där en dotter just ska träffa sina nya släktingar. I sommar har jag också flytt med båt från Vietnam till Kanada, bevittnat en rättegång där en tonårsflicka stod åtalad för delaktighet i en skolskjutning, lärt känna en pojke som egentligen vill vara flicka, hängt med ett mytomspunnet band under en lika myomspunnen skivinspelning och följt en man som vid sin fars dödsbädd försökt förstå hur livet som invandrare och svensk ska kunna kombineras. Allt detta har jag fått uppleva från min veranda, min soffa och min säng. Så fantastisk är skönlitteraturen, det som Lars Melin väljer att kalla “hittepå”. Det han glömmer då är att skönlitteratur inte uppstår i ett vakuum. Även denna sorts “hittepå” innehåller verklighetsbeskrivningar.

Johan Anderberg skriver idag om hotet mot läsningen och säger ungefär det jag skrev igår, att vi måste få unga att läsa, inte debattera vad som är nyttigast för dem att läsa. Text byts ut på videoklipp och vanan vid att läsa längre textmassor blir mindre. Björn Wiman skrev om samma fenomen för några veckor sedan och hade Almedalen som exempel, där streaming verkade vara viktigare än skrivna texter i rapporteringen. Så upplevde vi också en ovanligt otrevlig vecka där billiga poänger försökte plockas och där punchlines blev viktigare än innehållet. Det är helt klart en farlig utveckling.

Även jag, som är en van läsare och dessutom älskar att läsa, kan ibland ge upp ett allt för långt reportage. Ofta tvingar jag mig att läsa vidare, för att jag inser att alternativet är långt mycket sämre. Jag och min elvaåring pratade idag om att läsa sådant som kanske inte är jätteroligt och hur viktigt det är att göra det. Jag vet inte om sådana samtal hjälper, men jag vill tro det. Det är vi vuxna som behöver lyfta vikten av läsning för våra barn. Det räcker nämligen inte att de läser i skolan. Så ja, skygglapparna måste bort och vi måste alla inse att ungas läsförmåga är central för deras kunskapsutveckling. Däremot delar jag inte Anderbergs teknikrädsla. Jag tror att såväl film och dataspel kan vara en bra ingång till annan kunskap, till exempel har jag haft flera elever som blivit nyfikna på Dantes Den gudomliga komedin efter att ha spelat Dantes inferno och många har sett filmatiseringar av Shakespeares och Austens verk innan de börjar läsa dem.

Men nu är det inte teknik jag vill diskutera, utan jag skulle återigen vilja lyfta fram nyttan av skönlitteratur. I sin slutreplik i DN skriver Lars Melin återigen att han inte vill förminska skönlitteratur, utan lyfta informationsprosa. Jag tycker inte riktigt att det är vad han gör. Han lyfter fram tre skillnader som alla visar hur sakprosa vinner över skönlitteratur.

  1. Fiktion är hittepå medan information är på riktigt. Det är en svindlade läsupplevelse att flyga med Biggles, men vill vi veta hur planet alls kan lämna marken får vi söka annan litteratur. Informationstext är för den nyfikne, fiktion för den som vill uppleva.
  2. Skönlitteraturen penetrerar konkreta skeenden men lär oss inte att tänka abstrakt. I bok efter bok möter vi hjälte efter hjälte, men begreppen hjälte och skurk, det får läsaren klura ut på egen hand.
  3. Skönlitteraturen vill fascinera oss, mystifiera och associera, medan informationsprosa vill vara explicit, klar och entydig. Det är bara i informationstexten vi kan syna argumenten, jämföra med annan information, ifrågasätta och tänka kritiskt. Den som frågar sig om Pippi Långstrump är en realistisk person har missat hela poängen.

Vad är viktigast för människan? Att uppleva flygturen, eller förstå hur flygplan fungerar? Jag skulle säga att de flesta inte behöver förstå hur ett flygplan fungerar om det inte är just det som de behöver för att de läser en viss utbildning eller har ett visst jobb, men alla behöver absolut kunna läsa relevant informationstext. Läsningen bör ske i ett sammanhang om det ska finnas någon nytta med det, jag skulle nämligen inte hävda att all läsning av informationsprosa är nyttig. Så många böcker och så lite tid gör att vi behöver läsa det vi behöver, i alla fall när det gäller sakprosa. När det gäller skönlitteratur, där syftet är upplevelsen, kan det se annorlunda ut. Där kan läsningen av en bok som ligger utanför vår vanliga värld vidga våra vyer på ett sätt som bara skönlitteratur kan. En läsupplevelse utöver det vanliga kanske dessutom gör att personen vill söka vidare i informationstexter för att lära sig mer.

Är skönlitteratur alltid konkret och informationstext abstrakt? Handlar det bara om hjältar och skurkar? En så förenklad uppdelning är näst intill löjlig. Däremot behöver vi möta både konkreta och abstrakta texter, vi behöver lära oss att ta till oss information, men också läsa mellan raderna och tolka. Det senare kan definitivt inte tränas på informationstext, om det inte handlar om personlig sakprosa som t.ex. memoarer, men då kan det också vara på plats att diskutera vad som är sant och vad som bara är sannolikt. Detsamma gäller självklart annan sakprosa, som inte är neutral och sann. Det om något är viktigt att förmedla till våra unga, mer ovana läsare. Punkt tre faller därför, då informationsprosa inte alls är explicit, klar och entydig. Vikten av källkritik är stor, inte minst idag då många verkar övertygade om att sajter som Avpixlat och Fria Tider står för sanningen. Det är också där fokus behöver ligga i skolan. Läsning av olika sorters texter och en medvetenhet om att många texter är vinklade för att passa såväl avsändare som mottagare. Där har vi en stor utmaning om den skrivna texten inte ska tappa sin makt helt.

Självklart ska goda läsare möta olika sorters texter, men jag vill inte förenkla det så mycket som Melin gör. Låt vara att han har ett begränsat antal tecken till förfogande. Det goda som kommit ur debatten är att många har diskuterat vikten av läsning. Tråkigt bara att inte fler tänker som Johan Anderberg som avslutar sin text som jag började min, med det fantastiska som skönlitteratur kan ge:

“I morse satt jag ute på gården och läste “Underkastelse” – Michel Houllebecqs dystopi om Frankrike efter ett islamistiskt övertagande.

Jag var i Frankrike. Jag var i framtiden. Det var en obeskrivlig upplevelse som jag tyvärr får allt mer sällan.”

Lite spännande är också undersökningen som visar att de som läser Harry Potter är mer negativa till Donald Trump. Etnisk bakgrund, kön, ålder, utbildning, livsåskådning och liknande faktorer spelade ingen roll, de som läst Harry Potter ogillar Donald Trump mer. Jag tror att det går att ta bort Harry Potter ur resonemanget och konstatera att de som läser troligen ogillar Donald Trump. På samma sätt som jag tror att andra extrema rörelser har svårare att rekrytera de som läser än de som inte läser.

Nu tror jag inte att det går att ordinera läsning för att minska extremism eller hat, men jag är helt säker på att skönlitteratur gör att världen växer, vilket betyder att det går att förstå fler människor och troligen också respektera olikheter bättre. De där svenska värderingarna som så många talat om den senaste tiden är för mig just förmågan till empati och tolerans. Värderingar som tillåter individen frihet, men som också handlar om att vi ska ta hand om de som just nu behöver stöd.

Läs också:

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än “det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att “Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: “Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är “fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till “hittepå” och något “trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

Läs också:

Mer Emil Jensen åt folket

fff0e756-98c0-43c9-92d1-030e84c65aa6

Det är inte bara det att innehållet är gripande i Emil Jensens sommarprogram. Det är också det att alla ord är perfekta och språket så otroligt kreativt och vackert. Dessutom har han humor och gör att jag lyssnar med ett fånigt leende på läpparna och till och med skrattar ibland, för att i nästa stund torka bort en tår ur ögonvrån. När Jensen berättar om sin syster som inte längre finns väcks alla känslor. Den lilla pojkens dyrkan, den äldres kärlek och nu en enorm saknad. Varje känsla får ta plats och precis som i livet avlöser de varandra. Allt är aldrig så där rosenskimrande lyckligt, men å andra sidan aldrig helt nattsvart heller och det är viktigt att komma ihåg.

Emil Jensen konstaterar att det inte var bättre förr. Inte ens för att hans syster fanns då. Möjligen var vi lite mer korkade då och insåg inte att farorna med att sola för mycket eller cykla utan hjälm. Vi levde ett annat liv. Mer skyddat än idag möjligen, men inte bättre.

Ska du lyssna på ett enda sommarprogram i år är det Emil Jensen du ska lyssna på. Dessutom är musiken riktigt bra och det förhöjer lyssnandet ännu mer. Nu blir jag sugen på att upptäcka mer av Emil Jensen, både musiken och poesin, för det är som han säger att han är något av en doldis. En otroligt begåvad sådan, trots att han säger sig identifiera sig med mellanbocken Bruse som varken är liten och kreativ eller stor och modig. Tänk så fel han har.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Störst av allt

9789146232414 (1)

Det har gått nio månader sedan skolskjutningen i Djursholm och nu inleds rättegången mot artonåriga Maja. Hon som överlevde tragedin där hennes bästa vän Amanda och hennes pojkvän Sebastian var två av de döda. De är skjutna och i rättegången ska det bevisas att det är Maja som dödat dem. Visserligen har hennes föräldrar skaffat henne en riktig stjärnadvokat som försvarare, men kommer det att räcka? Går allt att köpas för pengar?

Störst av allt av Malin Persson Giolito handlar om en rättegång som pågår under några intensiva veckor, men vi får också veta vad som ledde fram till skolskjutningen och häktningen av Maja. Vi får lära känna henne, men också Sebastian, Maja och deras vänner som tillhör det fina folket. Med några få undantag ska sägas, för på skolan finns också de som saknar den där silverskeden i munnen, men som mest av allt vill skapa sig ett bättre liv. Samir är en sådan elev och han försöker bli en del av en gemenskap där han inte riktigt passar in eller ens räknas.

Störst av allt är troligen den bästa rättegångsskildring jag läst, men det är inte bara en sådan. Det är också en berättelse om kärlek och bristen därpå, om makt och om vanmakt. Maja må stå i centrum, men det är på många sätt Sebastian som är huvudperson. Sebastian Fagerman, son till den mycket förmögne Claes Fagerman. En pojke som på ytan har allt, men som när ytan krackelerar inte verkar ha någonting alls av det som verkligen räknas.

Malin Persson Giolito har gjort ett gediget arbete. Inte bara gällande rättegångsdetaljer, för där tar jag för givet att hennes kunskaper är adekvata. Jag talar istället om andra detaljer, i språket i beskrivningarna av karaktärerna, i tematiken. Störst av allt är helt enkelt en riktigt välskriven och läsvärd bok som med rätta redan har nått en hel del läsare. För mig är det här den bästa av Persson Giolitos böcker sedan debuten Dubbla slag, som också är relevant och läsvärd. Det är när Persson Giolito placerar sina karaktärer mitt i verkligheten som hon är som bäst.

 

Läs också:

Vad hände på Wylding Hall?

wylding-hall

Det var i början av 70-talet som bandet Windhollow Faire spenderade några veckor på Wylding Hall och där spelade in sitt klassiska album med samma titel. Nu har många år gått och bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram och vad de var med om på Wylding Hall. Vi får också läsa om vad deras manager minns, en före detta flickväns tankar och bit för bit får vi till oss någon slags berättelse om vad som hände. Eller kanske hände. Den enda som inte får berätta något är sångaren Julian, då han inte längre lever. Vad som hände och när det hände är länge okänt för oss. Han blir en slags mytisk figur och beskrivs som obeskrivligt vacker och kreativ. Kanske var han det, eller så har han som många legender, blivit mer fantastiska i minnet. Min favorit är Les, sångerska och inledningsvis flickvän till Julian. Hon är amerikanska och lite av en udda fågel. Nu är de udda allihop i bandet, mer eller mindre, men Les sätt att vara “en av grabbarna” och samtidigt helt sig själv var något jag tilltalades av. Till en början är det lite svårt att hänga med i de korta minnesfragmenten, men snart är jag ett med bandet och önskar nästan att jag fått vara med om inte på Wylding Hall, så i alla fall på den lokala puben för att lyssna på de nu legendariska spelningarna.

Jag älskar Elizabeth Hands sätt att skriva och jag tycker verkligen om Wylding Hall. Det är en kort och sparsmakad berättelse, men det finns oändligt mycket mellan raderna. Hela tiden finns känslan att de som intervjuas vet mer än de säger. Eller så är det helt enkelt så att de inte riktigt minns sommaren för länge sedan. Visst är det någon slags skräckroman, men för mig är det mest intressant att läsa om musiken. Det mystiska är bara bonus och det som gör Wylding Hall till en så läsvärd bok. Kombinationen av den klassiskt rockstjärnemyten, med droger, sprit och sex och mystiken i naturen och det gamla huset skapar en riktigt skön stämning. Jag verkligen älskar såväl stämningen och miljön.

Läs också:

« Older Entries