Känn ingen sorg, eller?

För några veckor sedan påbörjade jag ett svar på en bokbloggsjerka om böcker som utspelar sig i min närmiljö. Jag skrev aldrig färdigt, men började tänka en del på varför det finns så få böcker som utspelar sig i Göteborg. Varför det inte finns någon Fogelströmsk skildring av vår stad, eller knappt några skildringar alls av den som inte innehåller mord?

När jag nu några månader för sent öppnar Svensk Bokhandels katalog med Sommarens böcker 2016 hittar jag ett intressant reportage om just Göteborg i litteraturen, eller bristen på litterära skildringar, där Nils Pennlert träffar författare och andra litteraturpersonligheter.

Pennlert har bland annat gått igenom böcker som vunnit Augustpriset och märkt att den som vill vinna stora priser inte ska skriva om Göteborg. Endast totalt fyra av de nominerade böckerna utspelar sig här. Det handlar om Johannes Anyurus fantastiska En storm kom från paradiset, Ingenbarnsland av Eija Hetekievi Olsson, Simone de Beauvoirs hjärta av Ann-Marie Ljungberg och Göteborgshändelserna av Jörgen Gassilewski.

I artikel intervjuas Helen Tursten, som skrivit deckare som utspelar sig i Göteborg, Christin Ljungqvist som skildrat Linnéstaden och orterna Vallda och Kungsbacka, söder om staden. Sveriges andra stad, som inte lyfts fram nästan alls i litteraturen. Anna Fock finns också med i reportaget och hon berättar om sin kommande bok Cirkus Smuts, som utspelar sig Kortedala och på Hisingen. Den blev refuserad då hon skickade ut den förra gången och istället debuterade hon med Absolut noll som utspelar sig i Sankt Petersburg. Hon berättar att hennes förläggare brukar skämta om att Cirkus Smuts hade varit ännu bättre om den utspelat sig i Stockholm. Men självklart.

Det faktum att Göteborg är en segregerad stad ses som en orsak till att den inte beskrivs i litteraturen. Jag tänker att det borde vara precis tvärtom. Att vi har en stad som innefattar en mängd små städer är problematiskt på många sätt, men borde kunna generera en hel del olika sorters böcker, som berättar många intressanta och viktiga historier. För mig är staden till stor del Majorna, men också Linnéstaden och universitetsbyggnaderna vid Vasagatan och Näckrosdammen. Den är också Hisingen, där jag jobbade under många år och även de två kranskommuner jag bott i som barn och nu som mamma. Göteborg är också förorterna i nordost och lyxvillorna längs Långedragslinjen. Det är konflikter mellan fina Torslanda och mindre fina delar av Hisingen, Volvo och hamnen som inte är, SKF och Gamlestaden, Ullevi och Håkan Hellström. Skärgården och de nya områdena kring älven. Vem ska berätta stadens historia och beskriva dess samtid?

Att medierna i Sverige mer och mer koncentreras till Stockholm, att lokala tv-kanaler läggs ner och studiorna fylls av människor som lever i och skriver om huvudstaden är djupt problematiskt. Likriktningen och centraliseringen borde oroa mer än den gör. Ännu värre blir det kanske om Stampen går i konkurs och förresten har GP redan spårat ur och förlorat en del av den lokala status som funnits. Bokförlagen ligger i Stockholm och kanske är det så att redaktörerna medvetet eller omedvetet väljer böcker utifrån sin miljö och den miljö de upplever att deras läsare vill läsa om. Och läsarna bor i Stockholm. Eller är det helt enkelt så att jag och andra göteborgare drabbats av ett lillebrorskompex och bara acceptera att det är i huvudstaden det händer. Förutom under några dagar i september då huvudstaden kommer till Göteborg för att sälja sina böcker och umgås med varandra på ställen som är inne för dem, men under resten av året är betydelselösa. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka på alla berättelser som aldrig får berättas, när normen för vad som räknas blir så snäv att få kan passa in.

Nu blir jag i alla fall sugen på att läsa något av Claes Hylinger, som i artikeln lyfts fram som en av de största göteborgsskildrarna.

 

Läs också:

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

9789137144658

Lyckliga människor läser och dricker kaffe är Agnès Martin-Lugands debutbok, där vi får träffa Diane som förlorat sin man och dotter i en olycka. Sorgen är självklart fruktansvärd att hantera och flykten blir en utväg. Maken Colin har alltid drömt om att resa till Irland och det är dit hon beger sig. Bokcaféet hon driver tillsammans med kompisen Felix får han fortsätta att sköta själv. Hon hyr ett litet hus i en irländsk by och blir granne med den buttre fotografen Edward. Ni kan ju räkna ut med röven vad som händer. Småcharmigt, men ack så förutsägbart.

Tydligen gav Agnès Martin-Lugand ut boken Lyckliga människor läser och dricker kaffe själv, innan den plockades upp av förlag och spreds till ett tjugotal länder. Jag försöker förstå varför. Inte för att det är en dålig bok, men en ganska ordinär sådan. Teman som sorg och hanteringen av densamma är populära, men Lyckliga människor läser och dricker kaffe bjuder på så många klichéer att den för mig inte blir mer än en okej bok, som jag läst många gånger förut. Förvisso är karaktärerna älskansvärda för stunden, men de kommer inte att stanna kvar. Det jag älskar mest är kanske titeln. Den är fantastisk. Visst är det så att man i alla fall blir lycklig av böcker och kaffe. Tydligen ska boken bli film och jag kan faktiskt tänka mig att den funkar bättre som det än som bok.

Läs också:

Veckans ord på F: Mina svar

F

Här kommer mina titlar och författare som jag kopplar samman med veckans ord, som alla börjar på F.

Jag läser alldeles för sällan facklitteratur för nöjes skull, men viss fakta är självklart intressant att läsa för att bilda sig. En bok som är intressant, lärorik och viktig är Moa Svans Det riktiga landslaget.

Mördaren i boken jag läser just nu, De underkända av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt hyser en farhåga om att just faktakunskaper helt håller på att bortprioriteras och vill slå ett slag för äkta TP-kunskaper.

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis handlar om friheten att få vara sig själv. En mycket bra bok om än hemsk på många vis.

Jag väljer substantivet fylla och tänker på pappan i Åsa Linderborgs Mig äger ingen som ofta väljer alkohol framför det mesta. Är lite sugen på att se filmen faktiskt.

Amanda vågar ge efter för sin förälskelse i Meredith Russos Om jag var din tjej, vilket är modigare än man anar.

 

 

Läs också:

Veckans ord på F

F

Dags för veckans ord som alla börjar på F. Vilka böcker och författare kopplar du ihop med dem?

 

fakta

farhåga

frihet

fylla

förälskelse

 

Svara i en kommentar eller i din blogg. Lämna gärna en länk här så att vi kan hitta inlägget. Ska bli intressant att se hur era tankar vandrar och hur ni tolkar homonymen.

 

Läs också:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera

9789170378713

Titeln på Sara Granérs senaste seriealbum beskriver lite av den känslan jag har inför betygssättning och kanske framför allt registrering av resultaten på de nu bedömda nationella proven, som SCB ska ha. Ingen leverans jag är sugen på alls faktiskt. Titeln är en lysande travesti på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och det var också titeln i kombination av tidigare lyckade läsupplevelser som gjorde att jag läste Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. 

En del politik får som vanligt plats i Granérs serier. Det handlar om den missuppfattade yttrandefriheten som går ut på att man får säga precis vad som helst, utan att bli ifrågasatt. Något som tål att upprepas hur många gånger som helst. Granér reder också ut hur mycket olika grupper i samhället kostar och jag konstaterar att det är synd att jag gillar saltlakrits och inte har någon kusin som är född i Hälsingland, annars hade jag inneburit en fin nettovinst till riket. Vi får också svar på vad Eskilstuna kostar, hur vi ska göra för att tro på evig tillväxt och komma i form inför nästa kvartalsrapport. De hälsofixerade får sig en känga, liksom de som tycker att ett maraton passar att ta med i sitt CV. Inte sällan blir det nästan för absurt och kanske är det därför jag ibland inte riktigt ser det roliga. Ibland handlar det dock om att jag inte skrattar för att skrattet fastnar i halsen. Mycket av det Granér skriver om är så sjukt att det inte går att skratta åt. Då känns Heberleins titel nästan mer passande. Min livslust ökar inte direkt av att bli påmind om allt sjukt som pågår. Teckningarna är dock fortfarande härligt fula, men mina gamla ögon har ibland svårt att läsa den lilla, lilla texten.

Att säga att jag blev besviken vore överdrivet, för när Sara Granér är rolig är hon grymt rolig. Kikna-av-skratt-rolig. Däremot är hon inte det lika ofta i senaste boken som i t.ex. All I want for Christmas is planekonomi, som är riktigt vass, politisk satir. Den som inte trivs så långt till vänster i politiken, kan nog tycka att det är precis tvärtom. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera dryper av ironi, men är ändå mildare och mindre arg än sina föregångare. Det tycker jag är lite synd.

 

Läs också:

Pocketböcker för mor och andra

IMG_2958

Mamma fick böcker lite tidigt i år, då vi firade en massa födelsedagar i helgen. De fyra böckerna på bilden fanns i paketet och jag tänkte fylla på med fler pockettips till den som vill shoppa till mor eller bara ha en bok i solstolen.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok jag tipsar alla om. En så välskriven och fin bok om fyra syskon som reser till sin fars begravning.

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson har jag faktiskt inte läst ännu, men Olsson är en av mammas favoriter.

Simma med de drunknande av Lars Mytting är vår senaste cirkelbok på Kulturkollo läser. Jag var inte helt frälst, men det är en släktsaga som jag tror mamma kommer att älska.

Marina Bellezza av Silvia Avallone började jag läsa när den just kommit ut, men glömde bort den. Det får bli så att både mamma och jag läser den i sommar. Jag älskade Stål och är den här hälften så bra är det en höjdarbok.

Jag gillade Arvet efter dig av Jojo Moyes och tyckte det var en värdig uppföljare till Livet efter dig. Mamma ska självklart läsa båda.

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson är en charmig historia om att börja ett nytt liv på äldre dar. Mycket mat blir det och det är alltid trevligt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är den kanske sorgligaste bok jag läst på länge, men den är både bra och välskriven. Kombinera med något mer lättsamt.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är riktigt bra och minst lika upprörande om flickors och kvinnors förutsättningar i Afghanistan. Samtidigt finns det en liten gnutta hopp, då vissa pappor faktiskt är vettiga.

Fyren mellan haven av M. L. Stedman är en riktigt bra bok som till större delen utspelar sig på en fyr utanför Australiens västkust. En fin berättelse om kärlek, längtan och lögner. Snart blir den film med Alicia Vikander i huvudrollen.

Även Kvinnan på tåget av Paula Hawkins är filmaktuell. Jag tyckte det var en spännande bok, även om jag kanske inte helt förstår hypen. Läsvärd dock.

Tre önskningar av Liane Moriarty är en nyutgivning av en bok som jag läste för många år sedan, men kommer ihåg som riktigt charmig. Säkert perfekt i solstolen.

Mer vatten blir det i Färjan av Mats Strandberg, som är en riktigt vidrig bok, på ett bra sätt. Jag drogs helt med i denna vansinniga berättelse om vad som kan hända på färjan till Finland.

Granne med döden av Alex Marwood är också riktigt, riktigt läskig. Vi får träffa hyresgästerna i ett hus i London och vet att en av dem är riktigt obehaglig. Frågan är bara vem.

 

Läs också:

Jag lever, tror jag

29698077_O_1 (1)

Jag lever, tror jag är Christine Lundgrens debut och vilken debut det är. I korta, korta stycken får vi följa Kims liv som nästan helt handlar om Moa. Moa som var hennes bästa vän och som dog i en bilolycka. Tankarna kring olyckan och huruvida det verkligen var en olycka, eller ett hemskt beslut av Moa, snurrar runt, runt i hennes huvud.

Det var en tisdag det hände och som inbiten tisdagshatare måste jag bjuda på ett lysande citat:

Tisdagar är alltid jävliga dagar. Inklämd mellan den första dagen på en ny vecka, då alla önskar att de kunde få ligga kvar i sängen i bara tio minuter till, och onsdagen, då halva veckan äntligen har gått och man kan börja se ljuset i slutet av tunneln.

Jag har dock aldrig haft en sådan hemsk tisdag som Kim hade. Hon har engelska till fem i halv sex och mitt under lektionen ringer kompisen Amanda. Kim svarar med ett sms ”Engelskan. Please kill me now”. Amanda svarar inte. Istället ringer hon upp Kim efter lektionen och berättar om Moa.

Det här är dag ett, berättelsen slutar dag tvåhundraarton. Tvåhundraarton dagar av sorg och bearbetning. Vissa dagar skriver Kim bara en rad. Som dag nio ”Om jag hör en enda människa till som viskar när jag går förbi kommer jag att skrika”. För det är vad andra gör, viskar. Alla undrar detsamma som Kim undrar. Om det var en olycka eller inte.

Först gäller det att överleva pärsen som begravningen är. Att behöva träffa Moas familj utan att Moa är där. Att veta hur man ska bete sig. Att krama hennes bror Erik och äntligen kunna gråta. Erik som blir ett stöd och kanske kommer för nära.

Kim besöker kyrkogården på nätterna, på dagen klarar hon inte av att gå dit. Dag fyrtiosex, eller natt fyrtiosex, efter mycket tjat och ett besök hos kuratorn. På kyrkogården träffar hon Stig. Hans fru Astrid, världens bästa fru, dog fem år tidigare och han besöker henne på nätterna. Vänskapen som utvecklas mellan Kim och Stig är en av de finaste vänskapsskildringar jag läst.

Jag lever, tror jag är en bok om sorg, men också en bok om att våga leva. Det är en så naken och utlämnande historia som verkligen griper tag. Jag tyckte mycket om den och är nyfiken på vad Christine Lundgren kommer att bjuda på i framtiden.

Läs också:

Ungdomsböcker som lockar

Egentligen brukar jag inte läsa ungdomsböcker på sommaren, då det känns lite som jobb, men i år tror jag att jag behöver varva ner med några riktigt bra böcker och då är det ofta givande att leta bland böcker för unga vuxna.

Här hittade jag ett gäng tips och några titlar som lockar är:

The Square rooth of Summer av Harriet Reuter Hapgood, verkar vara en udda blandning av kärlek, sorg, matte och tidsresor.

The Art of being normal av Lisa Williamson, ungdomsbok med hbtq-tema och världens snyggaste omslag.

The Rest of us just live here av Patrick Ness om de ungdomar som sällan får ta plats i centrum ens av litteraturen.

Unbecoming av Jenny Downham, en favoritförfattares böcker måste läsas.

Lies we tell ourselves av Robin Talley utspelar sig på 60-talet och handlar om två tjejer.

Am I normal yet? av Holly Bourne om psykisk ohälsa och ocd.

Fire colour down av Jenny Valentine. Ännu en favoritförfattare.

 

Böcker på svenska då?

Här är några jag är sugen på att läsa.

Du, bara av Anna Ahlund, verkar vara en fin kärlekshistoria.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius kommer i juni och är efterlängtad.

En annan av David Levithan. Lite nervös inför att läsa, men vill ändå.

Hon bad om det av av Louise O’Neill om våldtäkt och sociala medier. YA utomlands (?), vuxenbok här.

Ett hål om dagen av Louis Sachar. Jag måste verkligen ta reda på om den är bra nog att läsa fortfarande i skolorna, eller om det är ett av alla fall där lärare fastnat i gamla vanor.

 

Läs också:

Mira går genom rummen

9789176098974_200_mira-gar-genom-rummen_e-bok

Mira går genom rummen är en pjäs av Martina Montelius, en ganska kort sådan, men utan tvekan såväl tänkvärd som innehållsrik. Montelius funderar kring familjen och vad som egentligen kännetecknar en sådan. De som har de skarpaste tankarna är barnen Mira och Hans. Han och Mira bor tillsammans. De är irriterande styvsyskon som mer eller mindre tvingats ihop för att Hans pappa Göte och Miras mamma Hillevi bor tillsammans. Hans bor hos sin mamma ibland och oroas över att hon ofta lägger ansiktet i händerna och verkar väldigt ledsen. Miras pappa är ett geni under ett bord vid Kyrksjön och hon verkar inte ha så mycket kontakt med honom.

Montelius sätt att skriva är egensinnigt och på samma gång väldigt roligt och lika hemskt. Det blir tydligt att föräldrar inte sällan är egoistiska varelser. De säger till exempel att de skiljer sig för barnens skull, men i själva verket handlar det om att de själva vill bo på en annan plats, kanske tillsammans med en annan person. Barnen hade i många fall klarat sig utmärkt utan såväl bonusföräldrar som bonussyskon. Hans skriver till exempel på en bok om bonussyskon och han och Mira kommer fram till att det kanske vore bäst om Mira och hennes mamma flyttade, men se det går inte för Hillevi kan inte leva utan Göte. Göte tillägger att det är väldigt viktigt att föräldrar får ha ett fungerande vuxenliv, annars orkar de inte med sina barn.

Hans har en vän som han chattar med via Kamratpostens hemsida. Han heter Olof och har två mammor och två pappor. En mamma och en pappa är hans biologiska föräldrar, men för honom är de alla fyra lika viktiga. Det ska visa sig att alla inte delar den uppfattningen.

Så här säger dock Mira, ensam på scen och troligen vid detta tillfälle en slags berättare, om Olofs föräldrar och hans situation:

 

När Thomas och Stefan står och ser efter Olof känner de sig som om de svävade en halv centimeter ovanför marken. Min pappa har sagt att det är så det känns att ha barn. Som om varje dag är den första dagen i skolan, eller första gången man får rida på en häst, eller sitta i ett flygplan och känna motorerna rusa. Föräldrar älskar sina barn så mycket att de nästan inte kan hålla sig stilla. Så säger min pappa. Fyra människor har Olof. Som älskar honom så mycket.

 

Att Montelius väljer att låta barnen vara de som förstår och förklarar situationer snarare än de vuxna är befriande. Samtidigt är det lite obehagligt att läsa om dessa små minivuxna, som verkar förstå så mycket mer om livet än andra. Tänk om barn verkligen förstår mer än vi och att det snarare handlar om att vi väljer att inte lyssna på dem?

Mira går genom rummen är en intressant och läsvärd pjäs om man, som jag, gillar att läsa dramatik. Säkerligen är den sevärd också, men jag har inte sett den som pjäs.

Läs också:

« Older Entries