enligt O

Tankar från en bokberoende

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tiens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på ”olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Olikhetsutmaningen: sanning och lögn

Det finns flera anledningar till att veckans ordpar är sanning och lögn, en av dem är det virrvarr av rykten och spekulationer kring vad som egentligen pågått och pågår i Svenska Akademien, en annan att vi hade tema källkritik på Kulturkollo förra veckan.

Det vimlar av sanningar och lögner i kulturens värld och helt klart är det så att en sanning inte alltid är att föredra framför en vit lögn. Själv har jag svårt att ljuga, men att säga sanningen är långt ifrån alltid det snällaste eller ens det bästa.

Om en stor lögn, eller kanske egentligen mer en hemlighet som förändrar livet för många handlar Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. En kvinna hittar ett brev som hennes man inte vill att hon ska läsa förrän han är borta, men

I Gården av Tom Rob Smith, som faktiskt utspelar sig i alla fall delvis i Sverige, får vi höra olika personers historier om samma händelser. De säger sig alla berätta sanningen, men eftersom deras berättelser inte går ihop är det omöjligen så. En mycket spännande bok.

Family Living: Vår ostädade sanning av Lotta Sjöberg är en rolig bok om hur det egentligen ser ut hemma hos småbarnsfamiljer bortom instagram. Jag hade önskar att fler vågat visa den oftare.

I ungdomsboken Under odjurspälsen av Klara Krantz ljuger huvudpersonen Signe så mycket att hon skapar rätt stora problem för sig själv. Hon hittar på ett alterego och som Frida från Karlstad börjar hon chatta med sin drömkille Joel.

Tv-serien Suits är uppbyggd kring en gigantisk lögn. Mike Ross har aldrig gått på universitetet och har ingen juristexamen. Han har dock gjort intagningsprovet för en rad personer och kan absolut allt man behöver kunna. Det är en anledning till att delägaren Harvey Spector anställer honom, trots att han redan från början vet läget.

Sedan måste jag avsluta med låten Lie to me med Depeche Mode, om att det ibland är mycket skönare att inte få höra sanningen:

Come on and lay with me
Come on and lie to me
Tell me you love me
Say I’m the only one

 

En litterär promenad i Brighton

Det blev en rejäl långhelg i Brighton för mig och Annette förra veckan. Vi flög tidigt på torsdagen och kom hem sent på måndagen. Fem intensiva och för mig väldigt nostalgiska dagar. Hösten 1993 var jag 19 år och hade just tagit studenten. Mitt första möte med universitetsstudier var på Sussex University utanför Brighton, som Göteborgs universitet fortfarande har ett samarbete med. Jag bodde i Hove och torsdagen tillbringade jag i mina gamla kvarter. En trivsam walk down Memory Lane som varade i 23000 steg.

Under fredagen anlände fler litteraturtanter och då var det de mer centrala delarna av Brighton som gällde. Förvånansvärt mycket var sig likt, men självklart hade en hel del hänt på nästan 25 år. Gamla West Pier som brann 2003 var det inte mycket kvar av och Palace Pier gav mig nästan panik med alla sina attraktioner. För första gången var jag också i Kemptown, bortom piren, ett område som verkligen hade blommat upp.

Som det brukar vara när Breakfast Bookclub ordnar resor är det lördagen som är den stora gemensamhetsdagen. Klockan 11 möttes vi utanför Royal Pavilion och vår guide Gill påbörjade den litterära vandringen med att berätta om Jane Austens förhållande till Brighton och byggnaden vi stod framför. Svaret är att hon hatade båda, något som framgick med all önskvärd tydlighet i de citat från brev som Gill läste upp.

Royal Pavilion uppfördes av prinsregenten George (sedermera kung George IV) och är en minst sagt överdådig byggnad. Tyvärr blev det inte heller denna gång något besök på insidan. Jag måste helt enkelt komma tillbaka.

Under andra världskriget bombades stora delar av staden, men inte Royal Pavilion, som enligt legenden räddades av Hitler som ville ha den som högkvarter när kriget var vunnet. Under Victoria-eran användes byggnaden inte och förfallet var ett faktum. Nu är det renoverat till ursprungsskick.

En bit från palatset ligger det hus där Mrs Fitzherbert bodde. George gifte sig med henne, men äktenskapet erkändes inte då hon varit gift flera gånger och dessutom var katolik. De fortsatte dock sitt förhållande och det sägs att det ska finnas tunnlar mellan hennes hus och Royal Pavilion. Just dessa tunnlar är inte bekräftade, andra finns dock, t.ex. mellan Royal Pavilion och det närliggande stallet. I området kring Royal Pavilion fanns en rad samlingsplatser för författare. Stadens äldsta hotell The Old Ship Hotel var en av dem. Dickens bodde på där när han var i Brighton.

Även The Royal Albion Hotel är mytomspunnet och där bodde det fina folket när de reste till kusten för att förbättra sin hälsa. Brighton kan tacka en viss dr Russel för att staden växte under senare delen av 1700-talet, då hans rekommendationer att bada i saltvatten gjorde att det blev trendigt att åka till kusten. Där hjälptes aristokraterna ner i vattnet av så kallade ”dippers”, damer som ledde dem ner i vatten och tillbaka. Det var alltså inte tal om att simma, utan ett dopp räckte gott. The Royal Albion har också haft många litterära gäster. Bland annat bodde Oscar Wilde här med sin älskare när han besökte staden.

En annan författare som förknippas med Brighton är Graham Greene, vars Brighton Rock (döpt efter polkagrisliknande godisstänger) beskriver stadens mindre trevliga delar. När han var i Brighton bodde han på puben The Cricketers i stadens gamla kvarter The Lanes.

Vi gick också förbi The Sussex grill, en restaurang där Virginia Woolf var ofta på 30-talet när hon besökte sin psykolog. Hon åt lunch här under sitt sista besök i Brighton. Dagen efter tog hon sitt liv.

En annan mytomspunnen plats är Hippodrome, en nöjeslokal där 60-talets stora band spelade. Byggnaden invigdes 1897, men har nu förfallit. Houdini uppträdde här och blev vän med författarn Conan Doyle. Paret Doyle älskade det ockulta och frun höll i seanser. Vänskapen tog slut då fru Doyle gav Houdini ett meddelande från hans mamma som måste varit hemskt.

Guiden Gills absoluta favorit bland författare verksamma i Brighton var den för mig okända Fanny Burney (1752-1840) som var dotter till musikern dr Charles Burney och debuterade (anonymt) med romanen Evelina 1778. När hennes identitet avslöjades blev det inte den skandal som hon fasade, utan hon hyllades tvärtom för sin realistiska stil som var ovanlig för tiden. Virginia Woolf lär ha kallat henne ”The mother of English Literature”.

Lewis Carroll bodde ofta hos sin vän vid Sussex square och enligt vissa historien ska han ha hittat inspirationen till Alice i Underlandet från trädgården där som har en tunnel till havet. Datumen stämmer dock inte, då boken skrevs innan han besökte Sussex square. Å andra sidan bodde hans syster i Brighton, så det skulle kunna vara sant ändå.

 

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

The Zig Zag Girl

Äntligen fick jag tummen ur att läsa The Zig Zag Girlsom är första boken i Elly Griffiths serie om Edgar Stephens, som arbetar som polis i tvillingstaden Brighton-Hove och hans vän magikern Max Mephisto. Under andra världskriget ingick de tillsammans i gruppen Magic Men, men sedan dess har deras liv tagit olika riktningar. De sammanförs igen då en liket av en kvinna hittas i en resväska som låsts in i ett skåp på Brightons tågstation. Kvinnan visar sig vara en före detta assistent till Max Mephisto, som i många år livnärt sig som magiker. I sökandet efter mördaren möts de två vännerna igen. Året är 1950 och platsen är Brighton, staden där jag befinner mig just nu.

The Zig Zag Girl är en ganska stillsam deckare, men det betyder inte att driv och spänning saknas. Griffiths är skicklig på att gestalta trovärdiga karaktärer och minsta biroll engagerar. Det är verkligen som att träda in i en ny värld. Det här är den första av hittills tre böcker om vännerna Stephens och Mephisto och jag vill definitivt läsa vidare i serien. Miljön bidrar till en fantastisk stämning som verkligen tilltalar mig. Det är också ganska uppfriskande att läsa deckare där det faktiskt inte frossas i våld och obehagliga detaljer, utan att det för den delen blir för gulligt och mysigt.

Andra delen i serien heter Smoke and Mirrorsoch utspelar sig vintern 1951. Vi får då återse flera av karaktärerna från The Zig Zag Girl och det gör jag med glädje. Tredje delen heter The Blood Card och i den har det hunnit bli 1953 och dags för Elizabeth II:s kröning. Samma år utspelar sig också del fyra som heter The Vanished Box. Det kan hända att de tre följande böckerna har landat i min Kindle och kanske läser jag dem med West Pier i blickfånget. Det vore en ”read on location” som heter duga.

Ingen av böckerna om Stephens och Mephisto är översatta till svenska och jag kan tycka att det är lite märkligt. Griffiths skriver som vanligt bra och deckare som utspelar sig på 50-talet och dessutom i Storbritannien tror jag skulle kunna tilltala många läsare.

Starlings är en Short cuts i bokform

Idag befinner jag mig i Brighton med ett gäng kulturtanter och vi ska bland annat diskutera Starlingsav Erinna Mettler, som är en mängd korta texter om olika människor som bor i samma stad och i vissa fall till och med i olika tider, som ibland möts, men ofta inte. Det är inte noveller, men kanske inte heller en roman. Men mer än roman ändå, någon slags kollektivroman där Brighton och Hove egentligen kan ses som huvudpersonerna.

Det börjar med att vi får möta en man som just sluppit ut ur fängelset. Förut var han en lärare och familjefar, men nu är han en dömd pedofil, som visserligen avtjänat sitt straff, men ändå inte känner att det är över. En annan av de inledande texterna handlar om en ung kvinna och en ung man som reser till hans hemstad Hove för en helg. Han är mest intresserad av sin kamera och hon känner sig oviktig. Just kameran visar sig vara viktig för flera karaktärer och det är en detalj jag verkligen gillar. Vi får också möta den misshandlade hustrun, vars make är polis, en kvinna som mist många katter och inte riktigt har koll när hon kör bil, mannen som hatar tandläkare, kvinnan som blir lämnad av sin man och uppsökt av hans nya kvinnas förtvivlade make och många, många fler.

Det är korta ögonblicksbilder vi får av de olika karaktärerna, men det är när de dyker upp igen som det blir riktigt intressant. En bifigur blir huvudperson, ett annat perspektiv på samma händelse ges, en historia fortsätter eller avslutas. Det är lite som stararna i titeln, som bildar ett fågelmoln som är en helhet, men också består av mer eller mindre tydliga delar. Vissa sticker ut, medan andra flyger förbi.

Jag gillar verkligen e-böcker, men Starlings är en bok som jag behövde bläddra i. Ibland blev jag osäker på hur karaktärerna hängde ihop och ville läsa om de tidigare ögonblick av deras liv som vi fått ta del av. Nu fick jag använda läsplattans sökfunktion en hel del och det funkade, men var inte optimalt. Å andra sidan hade det säkert fungerat att bara läsa på och låta berättelsen skölja över mig. Det är bara det att jag gillar att ha koll. Det ger också en extra dimension att faktiskt veta vem som är vem, men ibland är det faktiskt inte glasklart och så kan det få vara.

Starlings är Erinna Mettlers debut och större delen av den skrevs under en utbildning i Creative Writing på Sussex University. Hon bor i Brighton och det märks att hon känner sin stad. Det är de små detaljerna som gör att berättelserna om stadens invånare känns så levande. Förra året kom andra boken Fifteen minutes, som verkar vara en mer klassisk novellsamling.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till Starlings korta kapitel och många karaktärer, men snart fastnade jag och ännu en bit in började jag verkligen tycka om Mettlers sätt att binda ihop delarna. Det blir faktiskt aldrig rörigt, utan bara snyggt och inte sällan riktigt vackert.

Man Booker International Prizes korta lista

Igår presenterades de sex titlar som återfinns på årets korta lista för Man Booker International Prize:

• Virginie Despentes (Frankrike), Vernon Subutex 1, översatt av Frank Wynne.

• Han Kang (Sydkorea), The White Book, översatt av Deborah Smith. Han Kang tilldelades priset 2016 för sin bok Vegetarianen.

• László Krasznahorkai (Ungern), The World Goes On, översatt av John Batki, Ottilie Mulzet & George Szirtes. Krasznahorkai tilldelades priset 2015.

• Antonio Muñoz Molina (Spanien), Like a Fading Shadow, översatt av Camilo A. Ramirez.

• Ahmed Saadawi (Irak), Frankenstein in Baghdad, översatt av Jonathan Wright.

• Olga Tokarczuk (Polen), Flights, översatt av Jennifer Croft.

Jag kan tänka mig att läsa flera av dem, men känner inget överhängande lässug. Jag tror jag väntar tills vinnaren avslöjas. Möjligen borde jag stifta bekantskap med Han Kang, men helt ärligt känns hennes böcker lite för tunga och märkliga. Det får bli i sommar då jag har mer lästid och en förhoppningsvis mer utvilad hjärna.

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som ”bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då ”Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan ”team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

Foto: Jonas Ekström TT

Sida 1 av 469

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: