Olikhetsutmaningen: himmel och helvete

Vi har tonårsvecka på Kulturkollo och det är januari. Två skäl till att jag idag har valt ordparet himmel och helvete. Nu är det visserligen ont om det förstnämnda just nu när det är som mörkast och tråkigast, men en liten gnutta himmel finns kanske ändå.

En hel del av såväl himmel och helvete drabbar Lily i En farofylld överfart av Rachel Rhys. Himmel för att båten, speciellt övre däck, är en helt ny och spännande värld och självklart för alla platser hon får besöka. Helvete för att allt inte är enkelt under resan. Människor råkar illa ut och vissa behandlar henne illa.

För Julia i Johanna Lindbäcks Karta för förälskade & andra vilsna är bibliotek himlen på jorden. Ön där sommarhuset ligger är också någon slags himmelsk plats och den blir bättre när Rasmus dyker upp. Sociala medier är dock något av ett helvete, för de påminner henne om vänner hon förlorat och saker hon missar.

Vi har just börjat titta på Lucifer, där huvudpersonen kommer direkt från helvetet. En underhållande om än ganska märklig serie som jag gärna ser mer av.

I Bruce den allsmäktige får Jim Carrey vikariera som gud. Egentligen är det Morgan Freeman som är den allsmäktige, men han låter gärna Carrey förstå hur svårt det är att göra rätt. Till exempel så låter Carrey alla få som de vill, vilket självklart betyder kaos. Morgan Freeman har också gjort serien The Story of God, som finns på Netflix, men som jag ännu inte sett.

En av mina favorittavlor är Den döende dandyn av Nils Dardel från 1918. Om hans destination är himmel eller helvete låter jag vara osagt.

Och så slutligen två låtar som illustrerar ordparet:

Vilka kulturella verk förknippar du med orden himmel och helvete? Svara i en kommentar, ett blogginlägg eller på sociala medier. Se till att jag och andra hittar till dina svar. Lycka till!

Läs också:

Olivia Bergdahl inspirerar

Tidig morgon. Trötta elever. En förvirrad lärare som varit hemma med sjuka ungar i två dagar. En poet.

Som en del av skrivartävlingen Jag skriver i dina ord gästas vi av Olivia Bergdahl. Också hon lite trött och förvirrad, men också mycket inspirerande. Det går snabbt, det är intensivt och sa jag inspirerande? Även den tröttaste eleven skrev något, de flesta mycket.

Precis som Olivia Bergdahl säger handlar skrivande i skolan mycket om att det ska vara korrekt och det är sällan man får lov att skriva det man vill och det man tycker om. Det är också ovanligt att eleverna får lyssna på någon annan än sin gamla vanliga lärare.

Skrivtips:

Innehållet ska vara ärligt, vilket inte betyder att allt behöver vara sant, men det ska vara det man vill skriva. Hittepå är helt okej, faktiskt bra. Det är okej att sno, t.ex. en rad eller mer ur en text, precis det som skrivartävlingen Jag skriver i dina ord går ut på.

För att få ner något på papper (eller dator) får eleverna testa flödesskrivning, eller störtskrivning som en poetkollega brukar kalla det. Många deppiga ord blev det från eleverna och någon homonym. Det leder till ett samtal om ord som kan användas på samma sätt och om ordvitsar. Vilket leder in samtalet på rim, enstaviga och flerstaviga sådana. Rim är något hon älskar och det märks då hon dra iväg massor och landar i alliterationer eller uddrim med en helt otrolig dikt med alliterationer. Eleverna fick själva samla ord på samma bokstav och samma ljud i egna dikter i grupp. Mycket fnitter, en del skrivet och till och med uppläst. Någon använde anaforer, vilket också ger en snygg effekt. Knep för att framstå som genomtänkt och smart är t.ex. att knyta ihop inledning och avslutning kanske genom att samma mening återkommer.

I tävlingen Jag skriver i egna ord ska en dikt eller en låttext inspirera till en annan skönlitterär text och sista texten är en som Olivia Bergdahl skrivit utifrån Love on top av Beyoncé. Vissa ord återkommer och det är något jag hoppas att eleverna tar till sig. Roligt är det självklart om många av mina elever deltar i tävlingen med en egen text, men viktigast just nu är att det faktiskt får känna att det är kul att skriva. Det är för lite kul skrivande i skolan. Det är synd.

Läs gärna Olivia Bergdahls poesiskola på Kulturkollo och intervjun med Pål Börjesson som ansvarar för tävlingen Jag skriver i dina ord.

 

Läs också:

Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag tyckte verkligen om Martina Haags förra bok Det är något som inte stämmer. En stark och brutalt ärlig bok, fint inläst av författaren själv. Ganska naturligt därför att jag lyssnade på nya boken Livet går så fort. Och så långsamt. när den kom ut. Tyvärr var det en helt annan upplevelse.

Haag skildrar en smärtsam tonårstid, där huvudpersonen Sonja kämpar för att höra till, men misslyckas med i princip allt. Hemma är det kaos, skolan går kasst och hon lyckas aldrig bli speciellt populär eller älskad. Hon skolkar, snattar, dricker för mycket och testar droger med rätt dåligt resultat. Visst är det ärligt och visst är det brutalt även den här gången och visst är det så att jag känner för Sonja. Det är bara det att det blir för mycket ”gammal försöker vara coolt ungdomlig” och författarinläsningen av boken är hemsk. Haag läser definitivt med inlevelse, det ska jag inte ta ifrån henne, men det blir teatraliskt och pinsamt. Speciellt när hon låter de coola tjejerna prata bebisspråk. Det är mycket möjligt att de gjorde det, men det blir inte roligt eller fyndigt, utan bara löjligt.

Livet går så fort. Och så långsamt. var en besvikelse. Möjligen funkar den lite bättre som pappersbok, men som ljudbok var den verkligen ingen hit och jag fick tvinga mig att lyssna klart. Vissa saker är bra, som skildringen av det hemska och så vanliga hierarkiska systemet som råder i en klass och på en skola, men andra har skildrat det bättre. Det här var definitivt ingen bok för mig.

Läs också:

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
”see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, ”gjorde du det?”. Den korta dikten ”Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Läs också:

Älskaren från huvudkontoret

Husdjuret av Camilla Grebe blev utsedd till Årets bästa kriminalroman 2017 och eftersom jag har mycket svårt för att hoppa in i serier, även om de påstås vara fristående, bestämde jag mig för att läsa första delen Älskaren från huvudkontoret. Det är jag glad för. Egentligen borde jag inte vara överraskad över att jag uppskattade Grebes bok, då jag tyckt mycket om serien om Siri Bergman som hon skrivit tillsammans med sin syster Åsa Träff.

I Älskaren från huvudkontoret får vi träffa Emma som arbetar i en klädbutik. Hon har haft ett ganska tufft liv, men nu verkar det ha vänt. En ärvd lägenhet och pengar, men bäst av allt är att hon funnit kärleken. Förhållandet behöver dock hållas hemligt, eftersom mannen hon älskar är vd på det stora klädföretaget där hon arbetar. Nu ska de dock förlova sig och göra allt officiellt. Det är bara det att han inte dyker upp på sin egen förlovningsmiddag.

Vi får också lära känna den klassiskt buttre polisen Peter Lindgren. Fallet han får tilldelat sig är synnerligen brutalt. En kvinna hittas mördad och hennes huvud har huggits av. Ett tillvägagångssätt som påminner mycket om ett annat brutalt mord som skedde för tio år sedan. Ansvarig för fallet då var beteendevetaren Hanne Lagerlind och hon kallas in igen. Eftersom hon drabbats av en demenssjukdom tvekar hon först, men bestämmer sig sedan för att hålla sjukdomen hemlig och köra på.

Älskaren från huvudkontoret är välskriven och spännande. Enda invändningen jag har är egentligen att upplösningen blir lite plötslig, men jag är helt klart ännu mer sugen på att läsa Husdjuret nu än jag var tidigare.

Läs också:

Vi är alla helt utom oss — ett läsprojekt

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler nominerades till Man Booker Prize 2014 och är en väldigt annorlunda bok, med många intressanta trådar att dra i. Det gör att jag trodde att den skulle passa utmärkt för samläsning och i höst har jag för första gången gjort ett läsprojekt kring boken med min gymnasietrea. Det ska sägas att det inte är någon lättläst bok, men en rejäl twist efter ungefär 100 sidor gör att många fastnade rejält i historien. För att kunna berätta om projektet behöver jag spoila lite, men jag ska försöka undvika det så mycket som möjligt trots allt. Om inte annat för att jag inte vill att framtida elever som läser boken ska hitta hit och sno delar av inlägget istället för att läsa boken själva.

Huvudpersonen Rosemary är den som berättar historien om sitt liv och sin annorlunda familj. Hon börjar i mitten, när hon går på universitetet och läsaren förstår snart att något har hänt henne. Vad det är får vi egentligen inte veta helt och fullt förrän väldigt sent i boken, men de första pusselbitarna är de som utgör den första stora vändpunkten. Det är när vi presenteras för Rosemarys familj och får lära känna de två syskon som hon förlorat, som Vi är alla helt utom oss förvandlas till en bok som inte liknar någon annan.

Under läsningen uppmuntrade jag eleverna att skriva loggbok. De fick frågor att reflektera över och uppmanades att föra dubbellogg/text och tanke, dvs ta ut citat och skriva ner sina tankar om dem. Detta för att förbereda sig för den skrivuppgift som väntade efter läsningen. Varje vecka genomfördes boksamtal där de fick lite mer öppna frågor att diskutera. Dessa frågor delades med eleverna innan samtalet, så att de som ville kunde förbereda sig. En samtalsledare utsågs och samtalen spelades in.

Det sista samtalet hölls efter läsningen och var det roligaste att lyssna på, troligen också att genomföra. I varje grupp fanns sex personer som alla fick spela en karaktär från boken. Som förberedelse fick de göra en enkel presentation, som påminner om en diktuppgift jag gjorde för länge sedan.

Instruktionerna såg ut så här:

”I det här samtalet kommer ni att få en roll. Ni ska vara en av bokens karaktärer och försöka förklara bokens händelser utifrån den karaktärens perspektiv. Ni ska använda boken som stöd, men allt står ju inte där så då får ni fundera över vad som är sannolikt.

Skriv färdigt följande meningar:

Jag är …

Det viktigaste i mitt liv är …

Jag blir ledsen och arg när …

Jag undrar …

Jag önskar …

Jag agerade som jag gjorde för att …

Något jag skulle vilja ha gjort annorlunda är …

Det jag vill fråga er är … (en fråga till minst 3 karaktärer)”

 

Samtalet kretsade främst kring presentationerna och de frågor som karaktärerna ställde till varandra. Det var tydligt att en inlevelseuppgift som denna krävde en god kunskap om bokens innehåll. De som försökte lura mig att de läst utan att de egentligen gjort det klarade inte att spela sina karaktärer på ett trovärdigt sätt.

Efter läsningen fick eleverna två skrivuppgifter. En kortare analysuppgift som genomfördes under lektionstid och en essä som behandlade etiska och moraliska dilemman i boken. Exempel på frågeställningar som utreddas var: Vad har människor för rätt att bestämma över djuren? Vad får och får inte föräldrar göra mot sina barn? Hur påverkar händelser i barndomen resten av livet?

Vi ägnade sex veckor åt detta projekt, men å andra sidan testades då en stor del av kunskapskraven i Svenska 3. Många gillade boken, vilket gjorde att resultaten blev bra. Det blev dock tydligt att det här är en ganska klurig bok, inte minst för att tidsperspektivet är annorlunda och lite krångligt. När man som läsare får diskutera med andra under läsningen blir det däremot enklare att reda ut oklarheter. Eftersom alla läste samma bok var det också väldigt lätt för mig att stötta eleverna under läsningen. Som alltid är det omöjligt att hitta en bok som tilltalar alla och som alla faktiskt läser ut. Jag upplevde ändå att Vi är alla helt utom oss tilltalade väldigt många.

Läs också:

De nominerade till Borås tidnings debutantpris

Igår avslöjades de nominerade till Borås tidnings debutantpris. Några författare känns igen, medan andra är för mig okända. Tyvärr har jag ännu inte läst någon av titlarna, men planen är att ändra på det.

Isabelle Ståhls debutbok Just nu är jag här har varit en riktig snackis sedan den kom ut. Ståhl nominerades också till Augustpriset. Jag lägger till denna författare till årets Boktolva för att faktiskt få tummen ur att läsa.

David Väyrynen nomineras för sin poesidebut Marken, som absolut skulle kunna vara något för mig. Mer poesi år folket.

Linus de Faires roman Boken om Yousef om Yousef al-Khayal som sitter i isoleringscell i ett fängelse i Roumieh, anklagad för delaktighet i mordet på Libanons premiärminister, låter definitivt riktigt intressant.

Viktoria Jäderling har skrivit novellsamlingen Åh Lunargatan, som jag inte hört talas om. Är som vanligt skeptisk när det kommer till novellsamlingar, men det här verkar vara en samling som bildar någon slags helhet, så kanske ändå.

Agnes Lidbecks debutroman Finna sig har jag hört mycket gott om och många tippade att den skulle nominerats till Augustpriset. Jag vill definitivt läsa.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: först och sist

Nytt år, nya möjligheter och för boknörden kanske framför allt nya läsupplevelser. Dagens ordpar i Olikhetsutmaningen är först och sist. Tolka det som ni vill och tänj, bara tänj.

Nu kommer jag självklart inte ihåg den första boken jag läste, men en bok jag tyckte om tidigt och som mina barn också tyckt om är barnboksklassikern Pricken av Margaret Rey, illustrerad av H A Rey. En historia om att vara annorlunda och hur det känns att få höra till. Pricken är en prickig kanin som växer upp i en familj full av vita kaniner. Han rymmer och träffar på en hel flock prickiga kaniner där det finns en enda vit kanin.

Nu hoppas jag ju att den boken jag läste senast inte är den sista, men jag skulle vilja lyfta fram biografin om Kata Dalström av Gunnela Björk som jag läste nyss. Spännande att läsa om historiska personer som gjort mer än jag och säkert många andra trott. Dalström var först när det gällde mycket, men det går ju faktiskt att vara känd och hyllad även om man är sist. Jag tänker t.ex. på Eddie the Eagle, som int var någon stjärna i sin sport, men ändå fick stor uppmärksamhet. Det har till och med skrivits en biografi om honom.

Vilka kulturella verk, företeelser eller personer förknippar du med ordparet först och sist?

 

 

Läs också:

Nostalgi på hög nivå

1986 gjordes en mini-serie i tre delar med bland andra Sarah Jessica Parker som hette A year in the life. Den handlade om en familj som träffas för att fira jul och strax därefter dör mamman. Vi får följa dem under ett år när de försöker leva vidare efter sorgen och där många av dem omvärderar sina liv. Jag och syrran spelade in serien och såg den om och om igen, tills de vhs-kasetter den fanns på nästan var utslitna. Vi kunde nästan replikerna utantill och var troligen extremt störiga när vi läste dem högt. Några år senare såg syrran till att föra över dem till dvd, men nu var det många år sedan jag såg dem. Inte heller har jag sett den hela säsong av serien som följde efter mini-serien och som sändes i USA 1987-1988. För några år sedan letade jag efter den utan resultat, men så kom det sig att jag av en slump sökte på youtube efter den, med gott (eller i alla fall hyfsat gott) resultat. Där finns avsnitten, om än i sjukt dålig kvalitet.

Självklart var jag tvungen att börja med att se om mini-serien och fortfarande kände jag igen varenda replik. Nostalgi när den är som bäst. Att bildkvaliteten var kass skiter jag fullständigt i, nu måste jag se hela serien.

Läs också:

Kata, Kerstin, Elin, Ada och de andra som (nästan) glömts bort

Idag skriver jag på Kulturkollo om Gunnela Björks biografi om Kata Dalström med titeln Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg. Hon är en av många kvinnor som arbetade för allmän och lika rösträtt i Sverige. Många av dem har varit och är fortfarande ganska bortglömda, men flera börjar bli aktuella igen.

Barbro Hedvall skriver till exempel om rösträttskampen i sin bok Vår rättmätiga plats, som är en utmärkt genomgång av den svenska kampen för kvinnors rösträtt, men även blickar ut i världen. Ulrika Knutsson har skrivit om några av de aktiva kvinnorna i sin bok Kvinnor på gränsen till genombrott, som jag läst delar av och gärna vill läsa i sin helhet. Två av dem Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren, har förärats egna biografier de senaste åren. Barrikaden valde mig: Ada Nilsson läkare i kvinnokampen av Kristina Lundgren och Kerstin Hesselgren: den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur. Just Kerstin Hesselgren har intresserat mig länge och 1998 (om jag inte minns fel) skrev jag en c-uppsats i historia om hennes politiska karriär med fokus på invalet i första kammaren. I Knutssons bok finns hon dock bara med i periferin. Mer tid ägnas åt till exempel Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Siri Derkert.

Mer nutida och om kvinnors kamp för makt är Fanny Härgestams Det här är vår tid , Tina Thunanders Resa i Sharialandsamt Tillsammans är vi starka av Leymah Gbowee. Om jag inte redan gett mig själv så många läsutmaningar, skulle jag utmanat mig att läsa mer sakprosa.

 

Läs också:

« Older Entries