enligt O

Tankar från en bokberoende

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo handlar om Liv som flyttat från Stockholm till en by mitt ute i ingenstans, utanför Växjö. Det är hennes pappa som drömmer om ett nytt liv i sina gamla hemtrakter och Liv hänger på. Motvilligt. Det är inte det att Liv egentligen har så mycket emot själva flytten, men tanken på att behöva börja i en ny skola och försöka få nya kompisar gör henne totalt skräckslagen. Liv är blyg, vansinnigt blyg, smärtsamt blyg och att vara ny är att sticka ut. Det vill hon absolut inte.

På bussen smygkikar hon på medpassagerarna och kallar dem saker som Candycrush, Portföljmannen och Lärarkvinnan. Hon bygger ett helt liv åt dem. Inuti huvudet vågar hon nämligen mycket, mycket mer, men när Candycrush först börjar hälsa som om de känner varandra och sedan dimper ner bredvid henne en dag blir det så mycket svårare. Det är inte det att Liv inte vill ha vänner, hon vill bara inte prata.

Candycrush heter Alia och lyckas få Liv att känna sig lite mindre hopplös. Livs pappa å andra sidan älskar Alia och pratar för dem båda när de ses. Livs pappa vill så väl. Han är själv social på gränsen till översocial och har lite svårt att förstå sin introverta dotter. Samtidigt vill han bara att hon ska må bra och få vänner på riktigt.

På bussen finns också Dostjevskij och honom tittar Liv på i smyg. Det visar sig att de går i samma franskagrupp och nu ska de arbeta tillsammans med en redovisning. Ett grupparbete som ska redovisas framme vid tavlan för en hel drös människor. Kan det bli värre? Inte enligt Liv.

Jag är glad att Liv fått en bok och tänker på alla som henne som jag mött. Själv är jag ingen Liv längre, men någonstans finns hon alltid inom mig som en osäkerhetskänsla omöjlig att mota bort. Inuti huvudet är jag kul är en riktigt fin bok som jag hoppas får många läsare.

 

Vi mot er — tillbaka till Björnstad

Först höll jag på att bli vansinnig på Fredrik Backmans krampaktiga stil i Vi mot er, där ett bank far genom bygden och låter oss träffa karaktärerna. Det blir för mycket, för krystat, faktiskt riktigt irriterande.Ibland funkar det riktigt bra med alla metaforer, liknelser och onomatopoetiska uttryck, men ibland hade jag klarat mig utmärkt utan. Den allvetande berättaren som talar om för oss vad som händer är också den ibland effektfull, men andra stunden helt onödig. Det blir övertydligt och jag känner mig idiotförklarad. Less is more Backman, less is more.

Sedan kommer historien om det nu krossade hockeylaget i Björnstad igång och jag fastnar trots det ibland fortsatt överutsmyckade språket. Det Backman är allra bäst på är nämligen att skapa trovärdiga karaktärer och en riktigt bra historia. Kevin har lämnat byn och kvar finns skammen. Skammen hos de som stöttat honom och som inte förstod. Skammen hos de som drabbades av hans handlingar. Peter och Mira gör allt för att samla ihop spillrorna av sin sönderslagna familj, men bygden gör det definitivt inte lättare för dem. Maya försöker leva vidare, men vill helst av allt fly. Tillsammans med bästa vännen Ana drar hon sig bort från alla andra.

Hockeyspelarna i Björnstad har gått till rivalerna i grannbyn Hed, men det är i Björnstad vi stannar. Det är här den nya tränaren Elisabeth Sakell träder in. Hon ska återskapa laget och nå framgångar igen och till hjälp vill hon ha en spelare som just nu sitter inne på ungdomsvårdsskola. Dessutom finns en populistisk politiker i kulisserna, Richard Theo infiltrerar och intrigerar. Till slut lyckas han nästla sig ända in i hjärtat av Björnstad, utan att någon egentligen förstår vad som pågår. Benji får mer plats i den här boken och det är bra. Han är en av mina favoriter och nu får vi lära känna honom ännu mer. Kanske är han bokens största behållning.

Vi mot er är en bra bok, men jag tror att Fredrik Backman skulle tjäna på att renodla sin historia mer. Nu tar det lång tid innan berättelsen kommer igång och om jag inte hade läst riktigt bra böcker av honom innan hade jag kanske gett upp. Sedan tar det sig, det gör det och jag rycks med i de starka känslorna som genomsyrar berättelsen på gott och ont.

Alla kulturella VM-spaningar

Idag går finalen i fotbolls-VM och jag har sammanställt de kulturella spaningar jag gjort på de deltagande länderna i bokstavsordning. Så många böcker jag har fått lägga till min megalånga läslista, det är det bästa (och det sämsta) med den här inläggsserien. Tack till alla som varit med och spanat!

Argentina

Australien

Belgien

Brasilien

Colombia

Costa Rica

Danmark

Egypten

England

Frankrike

Iran

Island

Japan

Kroatien

Marocko

Mexico

Nigeria

Panama

Peru

Polen

Portugal

Ryssland

Saudiarabien

Schweiz

Senegal

Serbien

Spanien

Sydkorea

Tunisien

Tyskland

Uruguay

 

Under två timmar

Under två timmar av Hanna Landahl utspelar sig i Göteborg och det är alltid trevlig att få sin stad skildrad i böcker. Extra trevligt är det att huvudpersonerna inte bor i stadens hippaste kvarter, utan på Hisingen, där vissa vill påstå att de bor i Lundby, medan husen egentligen ligger i Biskopsgården. Staffan och Anna bryr sig inte om det, utan bekymrar sig mer över att två vuxna med bra jobb aldrig kan få pengarna att riktigt räcka till.

Det är Staffan som berättar. Han är 37 år, älskar Håkan Hellström och hoppas på att kunna stiga i graderna på Migrationsverket. När han inte får chefstjänsten han sökt, utan den istället går till Martin, som är yngre, snyggare, utbildad jurist och springer milen på under 45 minuter, tappar han allt. Lösningen? Att börja springa. Nu ska han imponera på de andra genom att springa Göteborgsvarvet på under två timmar.

Viktigast först. Att köpa de bästa skorna, de coolaste träningskläderna och de (nästan) dyraste hörlurarna. Att familjens ekonomi egentligen inte tillåter sådana utsvävningar orkar han inte bry sig om. Ska han springa ska han göra det på riktigt. Att han sedan nästan dör efter någon kilometer i Skatås är ett bakslag, men han är inte redo att ge upp.

Staffan, Staffan, vad svårt det är att tycka illa om honom trots all hans fixering vid yta och kampen för att bli någon annan än den han är. Någon hans fru kan älska mer och hans chef kan beundra. Hela tiden ställer han till det för sig själv, när han bara vill bli lite älskad.

Under två timmar är en charmig bok som beskriver livets allvar på ett annorlunda och ofta roligt sätt, samtidigt som den innehåller en del svärta. Jag tyckte mycket om den och hoppas och tror att det här är den första av många böcker av Hanna Landahl. Nu är jag lite nyfiken på debuten Välkommen till Himmelsta.

 

Dagens kulturella VM-spaning Frankrike

Frankrike fick möta Argentina redan i åttondelen, vilket gjorde mig väldigt nervös. De vann och ställdes sedan mot Uruguay. I semifinalen väntade Belgien och det blev final mot Kroatien. En final jag hoppas de vinner. Nu går inte finalen förrän imorgon, men eftersom det är Frankrikes nationaldag idag så publicerar jag inlägget redan nu.

Jag har just läst Mellan himmel och Lou av Lourraine Fouchet som till största delen utspelar sig på ön Groix utanför Bretagnes kust. En varm och stark berättelse om Jo som just blivit änkling och i testamentet får i uppgift av sin fru att umgås mer med sina barn och se till att de blir lyckliga.

Jag ser också fram emot Dansa vid vulkanens rand som är Grégoire Delacourts nya bok. Han är en av mina franska favoriter. Mest tycker jag om  Kärlekens fyra årstider om fyra kärlekspar i olika åldrar. Boken utspelar sig kring nationaldagen, dvs idag.

Jag är också svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. Nu var det väldigt länge sedan jag läste något av henne. Dags att återupptäcka.

En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag. De Vigan kommer med en ny bok i höst som heter De outsagda och handlar om fyra utsatta människor. Låter som en bok som passar en eländesknarkare som jag.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. En fruktansvärd bok, men så bra. Däremot har jag faktiskt inte läst hans Våldets historia ännu. Jag är rädd att det gör för ont.

I Croissants till frukost skriver Annika Estassy om Gabriel och Cecilia som lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne.

Fransk film är något speciellt, men tyvärr ser jag det allt för sällan. Barnen styr tv:n ganska mycket och när jag tittar blir det oftare tv-serier än film. Nästa år skulle jag dock vilja återupptäcka GIFF. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

En favoritskådespelare är Guillaume Canet som bland annat var med i filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysande och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

Jag tycker också väldigt mycket om En oväntad vänskap, som jag och en kollega visade våra ettor precis innan sommarlovet. Den håller än. Lite stereotyp och lite väl förenklad kanske, men ändå med en värme och karaktärer och berör.

 

Mellan himmel och Lou

På den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust bor den pensionerade läkaren Jo. Ön är hans personliga paradis och för många år sedan flyttade hans fru Lou med honom dit, trots sin familjs protester. Nu har hon just dött och Jo är ensammare än någonsin. Hon var alldeles för ung och den gemensamma ålderdom som han drömt om är nu förlorad.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet handlar om Jos kamp för att skapa ett liv utan Lou och hur hennes testamente tvingar honom att ändra sitt beteende. För länge sedan lovade han Lou något och vi får veta att han svikit henne. Juristen som ansvarar för testamentet ger honom en flaska med det kontrakt han nu brutit och ett brev från Lou som han ska få när han sett till att deras två barn är lyckliga. Lou var nämligen Jos allt. Lou och jobbet. Barnen kom långt efter.

Men nu finns de där, sonen Cyrian, som lämnat sin dotter Pomme och hennes mamma kvar på Groix och bor istället i Paris med sin fru Albane och deras gemensamma dotter Charlotte. Att det blev just det var mest en slump. Han ville att Pommes mamma Maëlle skulle följa med honom till Paris. Hon vägrade. Sedan ville han att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Så träffade han Albane, hon blev gravid och så gifte de sig. Lyckliga är de däremot inte och han flyr till sin älskarinna så ofta han kan.

Dottern Sarah försöker göra allt för att inte få sitt hjärta krossat igen, som hon fick när hennes livs kärlek lämnade henne innan deras bröllop. Han var rädd för den sjukdom hon drabbats av. Hon gör allt för att den inte ska påverka hennes liv. Sarah må vara olycklig, men hon tycker i alla fall om sin far och här tycks Jo ha en sportslig chans att fullfölja sitt uppdrag. Cyrian däremot avskyr sin far och avgudade sin mor. Att få honom att bli en del av gemenskapen blir en större utmaning.

Mellan himmel och Lou är en fantastisk bok. Karaktärerna är levande, relationerna trovärdiga, språket vackert, miljön underbar. Ja, det blir lite smörigt ibland, men det är helt okej. Det här är en bok att älska.

 

My policeman — om hopplös kärlek

My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.

Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.

Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.

Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.

 

Den svavelgula himlen

I Den svavelgula himlen av Kjell Westö får vi följa den namnlöse huvudpersonen från skolålder till ålderdom. En pojke med arbetande föräldrar som kämpar för att skapa ett bra liv. Fadern köper till och med en liten sommarstuga och det är där pojken lär känna Alex och Stella Rabell, överklassbarn som kommer att följa honom genom hela livet. Alex som hans vän och Stella som hans ständiga kärlek.

Egentligen handlar inte Den svavelgula himlen om mer än livet för några olika personer. Det händer massor och samtidigt ingenting. Berättaren blir ihop med Stella, blir utkonkurrerad och tillbakatagen. Alex kör sitt race med berättaren som ständig följeslagare. Och berättaren själv gör sitt bästa för att bli den framgångsrika författare som han drömmer om att bli.

Det är trevligt, stillsamt och extremt sexfixerat. Här blev jag lite överraskad måste jag säga, men hjälp vad mycket fokus det är på sex. Det är det enda berättaren verkar tänka bok och det är säkert sannolikt om än ganska tröttsamt. Jag tyckte om att läsa om Stella, Alex och berättaren, men jag stördes faktiskt av alla mer eller mindre taffliga sexscener.

Den svavelgula himlen är en bra bok, men inte det bästa jag läst av Kjell Westö. Karaktärerna är intressanta att följa och den historiska fonden ger ett djup. Där har Westö sin styrka.

Torsdagsänkorna

Torsdagsänkorna av Claudia Piñero tar oss med till de fina folkets Buenos Aires. Till förorten Altos de la Cascada där husen är imponerande, murarna höga och golfbanan en naturlig mötesplats. I detta område hittas tre män döda på botten av en pool. De är vänner, deras fruar umgås och katastrofen påverkar många.

Det här är ingen bok med döden i centrum. Ingen deckare där någon skyldig ska hittas. Istället är det berättelsen om ett Argentina där de som har en fin fasad vill upprätthålla den till varje pris. Där ekonomiska kriser inte tillåts påverka det liv de lever och där de rika håller varandra om ryggen oavsett vad som händer.

Berättarperspektivet växlar och vi får veta mer och mer om de familjer som bor i Altos de la Cascada. Kika in bakom fasaden, få en chans att ta reda på sanningen. Få veta hur de, liksom så många andra, påverkas av händelserna några veckor innan 9/11 2001. Mest tycker jag om mäklaren Virginia, som har stenkoll på varenda hus i området och något cyniskt vet exakt när hon kan tjäna pengar på en försäljning. Hon nosar upp problemen och slår till.

Torsdagsänkorna liknar få andra böcker jag läst. Piñero berättar på ett stillsamt sätt om liv som egentligen är ganska dramatiska. Ibland tar det en stund för sanningen att sjunka in och jag tycker om effekten. Mest intressant är det dock att få chansen att träda in i en för mig helt okänd värld. Det är kanske det bästa med litteratur över huvud taget.

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset

Den Nya Akademien har släppt sin nomineringslista till ett alternativt Nobelpris utsedd av ett okänt antal bibliotekarier och jag var inte jätteimponerad av urvalet. Nu tänkte jag ändå granska listan lite närmare och berätta vilka pristagare jag vill se och vilka jag tycker kanske inte är lika värdiga vinnare (vad det nu är).

Kravet på pristagaren finns på Den Nya Akademiens hemsida och lyder:

The prize will be awarded to a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind in the world. The prize winner can be from any part of the world and must have two published works, one of which within the last ten years.

På listan finns totalt 47 namn (på listan som publicerats på Den nya akademiens hemsida finns 45 namn, Ngugi wa Thiong’o och Jeanette Winterson saknas, men finns med som alternativ att rösta på) och jag har läst något av 37 av dem. Här är mina tankar:

  • Adichie Chimamanda Ngozi – Nigeria En helt klart viktig författarröst, men med få böcker under en begränsad tid. Jag blir glad om hon vinner, men tiden finns för henne att få ett pris som Nobelpriset.

  • Anyuru Johannes – Sverige Också en viktig författarröst, men från Sverige och ännu inte känd internationellt. Väl värd att prisas, men här ser jag hellre en vinnare som inte är från just Sverige.

  • Atwood Margaret – Kanada Jag säger ja tack till Atwood. En viktig och ständigt aktuell författare som skriver om ämnen som allt för ofta förbises när juryn består av män. Kanske fördomsfullt, men det är min övertygelse att det är så.

  • Auster Paul – USA En bra författare, men jag säger nja. Här handlar det om helt subjektiva känslor, inget litteraturvetenskapligt alls.

  • Avallone Silvia – Italien Har skrivit två böcker, vilket är minimikravet. Kommer snart med en tredje, men jag är tveksam till henne med tanke på konkurrensen här.

  • Bouraoui Nina – Frankrike En personlig favorit, jag till och med husgud. Skriver otroligt vackert och alltid både personlig och allmänt. En vinst skulle kunna betyda att fler upptäcker henne.

  • Carson Anne – Kanada En framgångsrik poet och författare som borde få mer uppmärksamhet. Jag har bara läst hennes poesi förvisso, så kan inte riktigt ge en helhetsbild av författarskapet.

  • Condé Maryse – Guadeloupe Nu går jag helt på känsla, då jag inte läst något av henne (ännu) men vinner hon lovar jag att göra det och vinna får hon gärna.

  • DeLillo Don – USA En av de stora i sin generation, en generation som förbisetts av den ursprungliga Svenska Akademien. Inte någon personlig favorit, men helt klart en värdig pristagare.

  • Edelfeldt Inger – Sverige Om en svensk författare ska vinna finns det helt klart väldigt många bättre alternativ på listan. Känns som ett typiskt val för bibliotekarier (förlåt, fördomar igen) men jag är skeptisk.

  • Ekman Kerstin – Sverige En värdig svensk kandidat och en rejäl diss till Svenska Akademien om hon skulle vinna.

  • Ferrante Elena – Italien Populär just nu och visst är hon en skicklig berättare, men jag tycker att det finns bättre kandidater på listan.

  • Gaiman Neil – Storbritannien Varför inte. Har inte läst mycket, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Kul med en pristagare från en genre som sällan får uppmärksamhet inom ”finkulturen”.

  • Ganman Jens – Sverige En ganska okänd, svensk pristagare vore inte varken bra eller kul. Jag är nyfiken på hans nya bok  Det lilla landet som kunde och han är en viktig röst, men inte i det här sammanhanget.

  • Hustvedt Siri – USA En modig och skicklig författare. Hellre frun än maken som pristagare …

  • Jägerfeld Jenny – Sverige Jag älskar Jägerfelds böcker och visst ska litteratur för barn- och unga lyftas fram, men jag är tveksam.

  • Khemiri Jonas Hassen – Sverige En av samtidens största, svenska författare. Ska någon svensk vinna är det han.

  • Kincaid Jamaica – USA En författare som ger en röst till de som sällan får höras från en plats som sällan uppmärksammas. Dessutom härligt frispråkig och cool.

  • Leviathan David – USA En fin författare som skriver om personer som behöver få ta plats. Jag hade hellre sett att priset delats i två kategorier, eller till och med tre som Augustpriset, men nu är det inte jag som satt reglerna.

  • Louis Édouard – Frankrike Har, liksom flera andra på listan, skrivit få böcker under en kort tid. Den jag läst är fantastisk, men att ge priset till en nykomling blir lite som när Helena Bergström fick priset som Århundradets bästa skådespelare framför giganter som Ingrid Bergman och Greta Garbo.

  • Lundell Ulf – Sverige Visst, om Svenska Akademien kan ge Nobelpriset till Bob Dylan kan väl Den Nya Akademien ge sitt pris till Ulf Lundell, men jag hoppas verkligen inte att det blir så.

  • Lövestam Sara – Sverige Ännu en fin författare som jag inte riktigt tror på som pristagare. Samtidigt har Lövestam gjort en massa för litteraturens spridning till en bred publik, inklusive de som behöver lättlästa böcker.

  • McCarthy Cormac – USA En typisk pristagargubbe tänker jag lite trött, men inser samtidigt att jag har alldeles för dålig koll på Cormac McCarthys författarskap för att ha en åsikt som inte bara bygger på känslor. Lika lite som jag vill se en svensk, oöversatt författar som pristagare vill jag se den vanliga, vita, västerländska gubben prisas.

  • McEwan Ian – Storbritannien Lite samma här, även om Ian McEwan är en trevligare gubbe rent författarmässigt än många andra.  En helt okej pristagare, men kanske lite förutsägbar. Lite som när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset.

  • Murakami Haruki – Japan En kandidat som brukar hamna högt på listorna när nobelpristagare ska utses. En bra och annorlunda författare, men kanske inte min största favorit.

  • Oates Joyce Carol – USA Jag hade nog ropat ”äntligen” om Joyce Carol Oates fick priset. Inte för att jag läst ens en bråkdel av hennes produktion, men för att det känns som en lagom känga åt Svenska Akademien.

  • Okorafor Nnedi – USA Ingen författare jag läst något av och absolut inte min genre. Har svårt att uttala mig känner jag.

  • Oksanen Sofi – Finland Jag är kluven. Oksanen är bra och kanske framför allt karismatisk och spännande. Ingen pristagare jag kommer att jubla åt, men inte heller bli speciellt upprörd över.

  • Olafsdottir Audur Ava – Island Det här är en kvinna som kan tala för sig själv och inte drar sig för att vara kontroversiell. Ännu ett skäl att läsa något av henne, men produktionen är begränsad.

  • Oz Amos – Israel Om någon gubbe ska vinna priset så vill jag att det ska vara Amos Oz.

  • Paborn Sara – Sverige Har ännu inte läst något av henne (påminner mig om att Blybröllop står och väntar i hyllan) och kan inte uttala mig om kvaliteten, men tycker att det finns många mer spännande alternativ på listan.

  • Pleijel Agneta – Sverige Nej. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Ingen litteratur som lockar mig alls.

  • Pynchon Thomas – USA Ännu en känd amerikan, men en jag inte har någon som helst relation till.

  • Robinson Marilynne – USA Har försökt läsa, men inte fastnat. Lite för mycket ”the Great American Novel” för min smak. Även hon en pristagare som varken engagerar eller upprör om hon skulle vinna.

  • Rosoff Meg – USA Cool kvinna, bra författare, men inte min favorit bland kandidaterna. Om någon som skriver ungdomsböcker ska vinna tycker jag ändå att hon är bästa alternativet.

  • Rowling J.K. – Storbritannien Jag älskar Harry Potter och Rowling har skapat läslust för många, men jag hoppas att hon inte vinner.

  • Roy Arundhati – Indien Borde läsa något av henne. Gör det om hon vinner!

  • Schiefauer Jessica – Sverige Fantastisk författare. En av de mest värdiga, svenska kandidaterna.

  • Smith Patti – USA Om nu en musiker ska prisas så varför inte Patti Smith. Hon kan i alla fall skriva.

  • Smith Zadie – Storbritannien En spännande författare som jag tappat bort. Nomineringen påminner mig om att göra något åt det.

  • Stamm Peter – Schweiz Har läst en av hans böcker som översatts till svenska, men på engelska finns fler. Varför inte.

  • Stefánsson Jón Kalman – Island En värdig vinnare bland de nominerade, nordiska författarna.

  • Stridsberg Sara – Sverige Tänk om hon vann. Vilket finger åt Svenska Akademien.

  • Tartt Donna – USA Mytomspunnen och älskad författare med få, men kända böcker i bagaget. Funkar som vinnare, men är ingen huvudkandidat för mig.

  • Thúy Kim – Kanada Jag älskar Kim Thúy och kan absolut se henne som vinnare, men hon är i början av sin karriär och kommer kunna ge oss mycket mer. Snarare ett argument för än emot att hon prisas kanske.

  • Tokarczuk Olga – Poland Okänd för mig i bemärkelsen att jag inte läst något av henne, men kan absolut tänka mig att läsa om hon vinner.

  • Wa Thiong’o Ngugi – Kenya Också en kandidat som brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur och helt klart en värdig sådan.
  • Winterson Jeanette – Storbritannien Fantastisk författare och en personlig favorit. Blir glad om hon vinner.

Mina kandidater som de två män och två kvinnor som ska nomineras av juryn är:

Amos Oz

Neil Gaiman

Margaret Atwood

Nina Bouraoui

 

Och då har jag verkligen fått döda några älsklingar …

Vilka fyra väljer du?

 

Sida 1 av 479

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: