Selma Lagerlöf på en timme

Mina elever i tvåan har just läst ut romaner av Selma Lagerlöf. De fick välja mellan Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien. Om alla har läst? Majoriteten. Hur vet jag det? Genom kontrollstationer under läsningens gång. I veckan gjorde de till exempel muntliga analyser i grupp som spelades in. I ett sådant samtal märks det väldigt tydligt vem som läst och vem som bara låtsas ha läst. Med tydliga instruktioner för ett strukturerat samtal finns det få möjligheter att bara svamla på. Även de som uppenbarligen inte läst ut sina böcker i tid fick med sig en del i samtalet med andra som läst samma bok och några läsryck efteråt har det allt blivit.

Nästa uppgift blir att skriva en egen analys, där boken de läst också ska kopplas till tiden och epoken den skrevs under och till Selma Lagerlöfs liv. Läsprojektet avslutas med ett seminarium där jag sitter med för att lyssna och anteckna. Eleverna möts då i grupper där de läst olika böcker och uppgiften blir att hitta gemensamma drag i böckerna och tillsammmans försöka formulera vad som är typiskt för Selma Lagerlöfs stil och innehåll. Jag har den svåraste uppgiften, att försöka att inte lägga mig i för mycket.

Igår körde jag en numera klassisk EPA (enskilt-par-alla) där eleverna fick fundera kring bland annat klassiker och huruvida en litterär kanon vore något att införa. Många ville läsa klassiker. Oväntat många faktiskt. De tyckte också att det var lättare att förstå en gammal bok när de läste tillsammans och när jag hjälpt dem genom att sätta in författaren i ett sammanhang. För många var det trögt inledningsvis, väldigt trögt. Men tröskeln blev inte lika omöjlig att ta sig över, när det fanns andra som läst boken och kunde stötta. Jag uppmanar alltid till att våga fråga, då frågor sällan visar på okunskap, utan snarare tvärt om på en medvetenhet om hur viktig förståelse är.

Lite för sent köpte jag Selma Lagerlöf på en timme av Katarina och Henrik Lange. En bok som bjuder på en grafisk presentation av författaren. Vi får läsa om hennes barndom, mötet med litteraturen, studierna och läraryrket. Vidare finns information av alla hennes böcker och viktiga händelser i författarkarriären.

Jag är helt för att förenkla det första mötet med en klassisk författare, precis som Katarina och Henrik Lange gör i Däremot måste jag säga att det är väldigt, väldigt tunt och ingenting att använda mitt i det läsprojekt om Lagerlöf som mina tvåor snart avslutar. Däremot kan jag tänka mig att använda delar av boken som introduktion om jag kör projektet nästa år igen. Att läsa några serierutor om en boks uppkomst, mottagande och innehåll som ett första möte kan funka. Det finns också en del roliga citat och anekdoter som kan roa den som ännu inte vet så mycket om författaren. För många kan det säkert skapa ett intresse att bygga vidare på.

 

Läs också:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.

Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.

En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.

Läs också:

I väntan på mässpepp

Jag har inte riktigt fattat att det är Bokmässa i nästa vecka. Jag har verkligen inte fattat att det är vecka 38 nu (jo, som lärare är det veckor som gäller under terminen) och att det snart är oktober har jag i det närmaste förträngt.

Eftersom jag egentligen älskar planering (hej kontrollbehov) och förberedelser av olika slag känns det lite märkligt att faktiskt inte ha så mycket koll. Jag har läst igenom seminarieprogrammet ordentligt, gjort ett schema i excel (som jag säkert inte kommer att följa) som innehåller både seminarier, intervjutider, mingel och middagar. Kanske blir det här året jag faktiskt glider runt och tar dagarna som de kommer.

De författare jag absolut inte vill missa är:

Carsten Jensen

Jennifer Niven 

Karin Alfredsson

Kjell Westö

Philip Teir

Rob Doyle

Sally Rooney

Sophie Kinsella

Theodor Kallifatides

Val McDermid

 

Klicka på författarnamnen för att se de framträdanden de har under mässan.

 

Jag ser också fram emot temat Bildning som står i fokus under Bokmässan.

 

Läs också:

Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se ”för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Läs också:

Läslista inför höstens aktiviteter

Höst betyder litteraturfestivaler och jag ska på två (eller fler), Bokmässan i Göteborg eventuellt med tillhörande alternativfestivaler och Stockholm Literature i Stockholm. Till den senare släpptes biljetterna idag och eftersom vi kulturtanter ser på litteraturfestivaler som rockkonserter hängde jag på låset och har redan de biljetter jag vill ha i min ägo.

Det går självklart bra att lyssna till författare utan att ha läst deras senaste böcker, men jag har ändå satt ihop en lista med böcker som jag hoppas hinna läsa i höst. De står i någon slags prioriteringsordning.

De som går på tigerstigar av Helena Thorfinn, inför Kulturkollos livebokcirkel under Bokmässan.

Samtal med vänner av Sally Rooney, boken verkar bra och hon kommer till Bokmässan.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, en författare som kommer både till mässan och till Stockholm Literature.

Kidnappningen av Anna Schulze, kommer till Bokmässan och brukar skriva riktigt bra.

Så här upphör världen av Philip Teir. En författare jag länge tänkt läsa något av. Dags nu.

Den första stenen av Carsten Jensen. En favoritförfattare och en bok jag glömt bort.

Kata Dalström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om en kvinna jag vill veta mer om.

Exit West av Mohsin Hamid, ska definitivt läsas innan Stockholm Literature.

Tidens larm av Julian Barnes är redan inköpt på engelska.

En droppe midnatt av Jason Diakité, också inför Stockholm Literature.

 

Läs också:

Böcker jag önskar att mina barn läst

Det är barnboksvecka på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om ”barnböcker som vi önskar hade nått fler läsare”. Min tolkning av det hela blir ”barnböcker jag önskar hade kommit när mina barn var mindre”. De två får alltså bli ”fler läsare”. Högläsningstiden är kort och jag kan tycka att det är lite sorgligt.

En bok vi faktiskt läste en gång, trots att ungarna var för stora för den är Boken utan bilder av B. J. Novak. Vi turades om att läsa med knasiga röster som komplement till läsläxan i läseboken.

Ungarna älskade Vem-böckerna och jag gjorde de också. De växte upp, men serien fortsatte och ibland funderar jag på att gå till biblioteket och låna de olästa bara för att få läsa dem själv. Senaste Vem stör? verkar till exempel så himla fin och de nya figurerna är riktigt söta.

Det kan hända att jag kidnappar systersonen som fyllde ett i april och tvångshögläser för honom.

När det gäller böcker för åldrarna 9-12 så läser jag fortfarande själv ibland. Någon gång vill de också läsa, även om de egentligen vill ha tjockare böcker redan nu. På tisdag kommer till exempel Wusten och Veganen av Åsa Asptjärn, som är en favoritförfattare. Jag tror att jag kommer att läsa även utan barn.

Läs också:

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Läs också:

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina ”finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Läs också:

Problemet med får och getter

Joanna Cannons debut med den fantastiska titeln Problemet med får och getter verkar vara en bok som alla älskar. När den blev framröstad som vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna blev jag riktigt glad. Tyvärr varade glädjen inte speciellt länge. Faktiskt inte längre än första kapitlet.

Boken utspelar sig samma varma sommar som Maggie O’Farrells Instructions for a heatwave och i båda böckerna försvinner en person. Där slutar likheterna. I Problemet med får och getter får vi träffa grannarna på The Avenue under några sommar sommarveckor när mrs Creasy försvinner spårlöst. Flickorna Grace och Tilly bestämmer sig för att söka sanningen och ger sig ut på jakt efter gud. Hittar de gud kommer de att hitta mrs Creasy resonerar de. Vi rör oss med dem mellan huset och får veta mer och mer om grannarna. Hemligheterna och ryktena är många och vad som är sant är många gånger omöjligt att räkna ut. Kanske är det därför det här är en av de böcker vi pratat mest om i vår bokcirkel. Det skulle kunna betyda att det är en riktigt bra bok att samtala kring, men det handlar mer om att vi måste hjälpas åt att sortera bland alla lösa trådar. Varför gjorde hen så? Varför sa hen så? Det fattar inte jag? Frågorna är många.

”Många tror massor och det är helt omöjligt att räkna ut vad som egentligen har hänt”. Ungefär så sammanfattade vi Problemet med får och getter. Vi är också ganska överens om att det inte är jättelyckat med barnperspektivet och att boken hade mått bra av att kortas ner. Det händer massor, vissa historier är lite roliga. Det är bara det att de är för många. Spänningen som utlovas med den försvunna grannfrun och Walter Bishop, som tros röva bort barn försvinner lite i alla trådar. Det gör också att boken är svårläst och de flesta grannarna förblir skuggfigurer. Det hade behövts en karta över husen och vem som bodde var. Ett tag var jag nära att börja rita en själv för att kunna hålla koll, men jag gav upp och accepterade att jag aldrig skulle kunna hålla isär dem.

Det finns charmiga inslag i boken helt klart, som jakten på Gud, Jesus i stuprännan, damen som älskar begravningar och de pinsamma samtalen med och om den nya grannen som inte kommer från Pakistan, utan från Birmingham. Just kapitlet där familjen Kapoor just flyttat in och mr Forbes försöker samtala med mr Kapoor är lysande. Det skulle mycket väl kunna fungera som en novell, en mycket bra sådan. Cannons språk är stundtals briljant, men blir ganska ofta onödigt omständligt. Det är synd.

Medelbetyget för Problemet med får och getter blev 2,5. Jag gav den en tvåa, men då ska man visserligen komma ihåg att jag hetsläste de sista hundra sidorna, en stor del av dem i början av gårdagens träff.

Läs också:

« Older Entries