En ovanlig självbiografi

242

Ikväll träffas bokklubben Bokbubblarna för att prata om Ungdomsår av J.M. Coetzee. Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk till bokvalet. Visserligen älskade jag Onåd, då jag läste den för många år sedan, innan Coetzee fick Nobelpriset, men självbiografier brukar nästan alltid vara otroligt tråkiga.

Jag är väldigt glad att kunna meddela att jag hade fel. Ungdomsår är en fantastisk bok, där Coetzee gör just det jag ofta önskar att författare kunde göra då de skriver om sitt liv, nämligen ställa sig utanför och diskutera med sina minnen. Det handlar lika mycket om funderingar kring identitet, både då och när boken skrevs, som att redovisa händelser. Visst finns även händelserna med, universitetsstudierna, flytten till London, jobbet på IBM och de misslyckade kärlekshistorierna.

Det är 50-tal och huvudpersonen drömmer om att få vara självständig och på att livet ska bli just så fantastisk som han drömmer om att det ska bli. Han lämnar sitt hemland, sin inte sällan kvävande familj, studierna där han varit en medelmåtta och reser till London för att leva livet. På IBM befinner han sig mitt i framtiden, men i övrigt är det mycket lite som blir bättre.

Det är en osäker och naiv ung man vi får lära känna och det är svårt att förstå hur han blivit den stor författare han drömde om att bli. Jag är dock glad över att det faktiskt blev en författare av den blyge mannen från Sydafrika.

Vad är det då som är så bra med Ungdomsår? För det första är språket galet bra, avsnitten där huvudpersonen funderar över olika författares verk är intressanta och hans funderingar över rollen som invandrare i London lika aktuella nu som när de skrevs. Att vara i ett land som inte är ens hemland är svårt, men vad ska en göra om hemlandet inte är ett land som står för ideal en inte själva kan acceptera. Han har lämnat sitt land och vet inte om eller när han kan återvända. Visserligen har han det bättre och lättare än invandrare som är det även på ytan, men trots att han skulle kunna tas för engelsman är det som att han sticker ut ändå, som att det står Sydafrika i pannan på honom. Så här poetiskt beskriver han sitt hemland:

Sydafrika är ett sår i hans inre. Hur lång tid ska det ytterligare dröja innan såret slutar blöda? Hur lång tid ska han ytterligare behöva bita ihop tänderna och härda ut innan han kan säga: “En gång i tiden bodde jag i Sydafrika, men nu bor jag i England”?

 

Hur ska den unge mannen hinna vara författare, då jobbet tar så mycket tid? Lyriken går hyfsat, men prosan lyckas han inte med. Ett problem är att en författare måste känna den miljön hen ska beskriva:

Ännu är han inte tillräckligt bekant med England för att skildra England på prosa. Han är inte ens säker på att han kan skildra delar av London som han känner till, London med folkhopar som släpar sig till arbetet, London med kyla och regn, hyresrum med 40-watts glödlampor och fönster utan gardiner. Han misstänker att om han försökte skulle resultatet inte skilja sigfrån det London som skildrades av alla andra ogifta kontorsarbetare. Må vara att han har en egen bild av London, men den bilden är inte unik. Om den har en viss skärpa beror det bara på att den är så snäv, och den är snäv därför att den är okunnig om allt utanför sig själv. Han har inte lärt sig bemästra London. Om det försiggår något bemästrande så är det London som håller på att bemästra honom.

 

Jag hade kunnat skriva citat efter citat. Ungdomsår är full av fantastiska passager och imponerande snygga formueringar. Jag absolut älskar den här boken. Älskar. Jag måste verkligen läsa mer av Coetzee, som seglar upp som en favorit bland Nobelpristagarna.

 

Det här är inlägg 2/100 i utmaningen #blogg100

Läs också:

Babyrace är lättsam läsning

Janouch - Babyrace_0f9f69f6e77307b0d39cc826576b9635

Katerina Janouchs nya bok Babyrace ges ut på ett för henne nytt förlag, Bokfabriken. Redan nu aviseras en fortsättning Babyrace 2 — På smällen, som kommer ut i september.

De två vännerna Sandra och Emily är de som kör ett babyrace. Deras biologiska klockar har börjat ticka och de känner båda att det är dags för barn. Ingen av dem har dock pojkvän, trots att det finns både ett intresserat ex i kulisserna och en homosexuell granne i kulisserna, är det ganska svårt att lyckas med uppdraget att bli på smällen.

Jag gillar Katerina Janouch och har läst hel serien om barnmorskan Cecilia Lund. Visst har även de böckerna haft partier som kanske inte är superbra, men det har ändå varit bra, mänskliga och välskrivna böcker. Nu har någonting hänt med Janouch sätt att skriva. Babyrace är så övertydligt skriven att jag blir irriterad. Det är som att läsa en lättläst bok för unga, utgiven på ett specialförlag, istället för en bok som vänder sig till “vanliga” vuxna. Inte ett litet uns finns mellan raderna, utan allt basuneras ut med överdriven tydlighet.

Samtidigt finns det en del charm i historien, som trots att den är mer än lovligt konstruerad, ändå är underhållande. Vi känner igen motiv som den ensamma och upptagna karriärkvinnan, det påhittade barnet som ska ge fördelar (här jobb, i t.ex. Om en pojke kärlek, eller i alla fall sex), den homosexuella och minst sagt fjollliga bögkompisen finns självklart också med och tyvärr också sättet att porträttera vuxna, kapabla kvinnor mer eller mindre som våp. Det är synd.

Jag antar att Babyrace är ett försök att nå en bred publik med hjälp av en enkelt skriven underhållningsroman. Synd att Janouch verkar underskatta publiken, eller handlar det helt enkelt om byta inte bara av förlag, utan också redaktör? Någonting har i alla fall hänt och jag saknar “den gamla” Katerina Janouch.

Jag är alltså kluven och eftersom det är en lättläst bok kan det mycket väl vara så att jag läser fortsättningen om Emily och Sandra. Jag vill trots allt veta hur det går för dem. Annars finns det bra mycket bättre underhållningslitteratur än det här, men jag har gott hopp om att Janouch snart är tillbaka i gammal god form.

 

Det här är inlägg 1 av 100 i utmaningen #blogg100

Läs också:

Blogg 100

blogg100-logotype

Jag har kört #blogg100 på min ganska så avsomnade skolblogg Ordklyverier i två omgångar, men just den här gången känner jag att det är enligt O som behöver lite extra TLC, då den de senaste månaderna har fått stå tillbaka lite för att Kulturkollo har behövt min energi. Jag garanterar alltså minst ett inlägg om dagen i 100 dagar framöver.

Möjligen hinner jag inget “riktigt” inlägg idag, då jag kämpar mot klockan med mitt läroboksmanus, som ska finnas hos redaktörerna vid jobbstart imorgon, men sedan då jäklar.

Läs också:

Yasar Kemal är död

f169c1a2abd11faa31a3f2e1e3802ae3

Yaşar Kemal är en av de, utanför Turkiet, mest kända turkiska författarna och ofta med i nobelprisdiskussionerna. Redan då Orhan Pamuk fick priset 2006 stod det ganska klart att Kemal skulle bli utan och nu är det definitivt klart att så är fallet. Idag avled Yaşar Kemal, 91 år gammal. Han föddes i södra Turkiet och hade kurdiska rötter.

För många år sedan lärde både jag och maken känna Magre Memed, pojken som blev man, flydde upp i bergen och blev en fruktad rövare. Boken är hans debut från 1955, Låt tistlarna brinna och vår utgåva var dålig och höll knappt för oss båda att läsa. Faktiskt läste endast maken fortsättningen Och de brände tistlarna innan den föll i bitar. Jag blir därför glad över att se att Modernista ger ut nyutgåvor av båda böckerna i höst.

Jag kommer att läsa om första delen och sedan ge mig på fortsättningen. Läs du också.

Läs också:

Böcker jag ser fram emot

Den där vårkatalogen från Svensk Bokhandel blev lite bortglömd i all röra, men nu har jag undersökt utbudet något och hittade ett gäng böcker som jag ser fram emot att läsa:

mars

Agneta Horn — Ett liv i trettioåriga krigets skugga av Karin Milles, Norstedts förlag

Den vita staden av Karolina Ramqvist, Norstedts

Toscana tur och retur, Åsa Hellberg, Forum

Före dig, Lucie Whitehouse, ETTA

Än skyddar natten, Anna Lihammer, Historisk Media

Öppnas i händelse av min död, Lianne Moriarty, Albert Bonniers Förlag

Generation Ego: Att fostras i en narcissistisk kultur, Ana Udovic, Ordfront förlag (pocket)

Kvinnan på tåget, Paula Hawkins, Massolit Förlag

april

Atomer av Sofia Nordin, Norstedts

Du, Caroline Kepnes, Forum

En förlorad värld, Evelyn Waugh, Wahlström & Widstrand

Smokey Nelsons sista dagar, Catherine Mavrikakis, Sekwa

Lyckligt lottad, Amy Bloom, ETTA

Flyga vilse, Kristin Hannah, Albert Bonniers Förlag

April i anhörigsverige, Susanna Alakoski, Albert Bonniers Förlag

Årstider, Stephen King, Albert Bonniers Förlag

Store broder, Lionel Shriver, Ordfront Förlag

maj

Ett folk utan land av Melina Marchetta, Gilla Böcker

Hush baby, Johanna Holmström, Norstedts

Falleri, fallera, falleralla, Carin Gerhardsen, Norstedts

Familjen Joltysjev, Roman Sentjin, Wahlström & Widstrand

Hjärtat i vår vänskap, Anna Gavalda, Albert Bonniers Förlag

Från barn till död, Linda Spåman, Albert Bonniers Förlag

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson, Galago

Semestern, Emma Straub, Massolit Förlag

Den blå tråden, Anne Tyler, Massolit Förlag

Den omättliga vägen, Ben Okri, Modernista

juni

På ditt samvete, Jenny Åkervall, Norstedts

Tre koppar choklad, Care Santos, Albert Bonniers Förlag

Du, jag och alla andra, Fionnuala Kearney, Massolit Förlag

Vem var Alice?, T.R. Richmind, Massolit Förlag

juli

En riktig man gråter inte, Faïza Guène, Norstedts

Tyrannens barn, Anne-Cathrine Riebnitzsky, Massolit Förlag

augusti

Den åttonde dödssynden, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts

 

Läs också:

Jag ger dig solen

atn1024_Jandy Nelson - Jag ger dig solen HI-RES

Jag absolut älskade Jandy Nelsons förra bok Himlen börjar här och inledningsvis är jag besviken på Jag ger dig solen. Första delen av boken, där tvillingarna Noah och Jude presenterades, där han tecknade pojkar han tycker om och hon flirtar med dem, tog inte tag i mig. Jag tröttnade och den blev liggande, som så många andra böcker de senaste månaderna.

Så började jag läsa igen några veckor senare. Jude hade blivit äldre, kallades CJ och jag insåg att jag inte kom ihåg början. Istället läste jag om de sidor jag läste och nu var intrycket något helt annat. Den här gången tyckte jag så mycket om Noah, förstod att Jude hade mer inom sig än vad hon visade och fastnade direkt. Jag drogs med i Noahs längtan till konstskolan, förstod Judes frustration över hur nära Noah och deras mor var och kunde inte sluta läsa.

Så kom jag till delen där tre år gått där Jude blivit CJ, där hon börjat på konstskolan istället för Noah, där mamman är död och blivit ett spöke som förstör CJ:s konstverk. Allt ställs på huvudet och ingenting är som det var förut. Osäkerheten över vad som egentligen hänt är effektfull och långsamt, långsamt ger Jandy Nelson oss ledtråd efter ledtråd till vad som egentligen placerat Noah och Jude där de befinner sig.

Någonstans i bakgrunden finns en pappa, en rökande modell och en galen skulptör träder in på scen och jag blir helt överväldigad. Hur kan jag annat än absolut älskar denna svarta, mustiga och faktiskt också magiska historia, där pusselbitar fogas till varandra på det mest överraskande sett? Jandy Nelson är så skicklig och hennes språk helt fantastiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte slukade den i ett svep första gången jag hade chansen. Eller förresten, det vet jag. Jag ger dig solen är ingen bok att skumläsa, utan en bok som förtjänar att varje ord blir sett. Jag var helt enkelt inte redo att ge den all den uppmärksamhet den förtjänade. Jag är glad att jag läste om och att jag gjorde det vid ett bättre tillfälle. Annars hade jag inte fått lära känna Jude och Noah ordentligt. Då hade jag bara träffat dem innan den nya rustningen sattes på, för att sedan tas av.

Jag kan inte nog rekommendera dig att läsa Jag ger dig solen. Det här är en bok du inte får missa. Men läs den när du har tid att verkligen läsa. Gör det.

Läs också:

Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar “pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.

Läs också:

Böcker jag inte kommer att köpa

Det är bokrea och som vanligt har jag bestämt mig för att inte köpa några böcker. Dels för att även de nya bokhyllorna svämmar över, men kanske främst för att de innehåller alldeles för många olästa böcker.

Trots detta kan jag självklart inte låta bli att surfa runt och leta fynd. Men köpa ska jag inte. Absolut inte. Kanke om det finns någon fantastisk bok som är superbillig och som jag absolut behöver. Eller om det är någon bok som jag verkligen, verkligen längtan efter. Eller om …

Ja, ni förstår …

Jag har tyckt mycket om Khaled Hosseinis två första böcker på svenska och nu finns tredje boken  Och bergen svarade på rea. Inte superbilligt, men billigt.

Simma hem av Deborah Levy har jag redan, annars hade jag nog köpt den. Har länge velat läsa och priset är bra. Vet inte varför den blivit stående i hyllan. Varför blir det så med böcker som jag köper och verkligen vill läsa?

Jag har tänkt läsa något av Kim Leine i evigheter. Profeterna vid Evighetsfjorden, som han tilldelades Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 för, finns på rean. Men den ska jag ju självklart inte köpa.

Jenny Leeb skriver rätt charmigt och hennes Ett tunt blått streck finns att köpa för 19 kronor. Om jag inte bestämt att inte köpa något på rean, skulle jag ha köpt den.

Om jag inte redan hade läst dem, skulle jag köpt Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell eller Vägen mot Bålberget av Therese Söderling. Men nu ska jag inte köpa dem, det vore ju onödigt.

Jag har länge tänkt läsa första delen av Sigrid Kahles memoarer och faktum är att jag påbörjade den för några år sedan. Som vanligt tröttnade jag dock på barndomsskildringen, jag fattar inte varför memoarer alltid ska skrivas kronologiskt, det blir så otroligt tråkigt. Nu finns andra delen Att vilja sitt öde: trots allt på rean och den handlar om de riktigt spännande delarna i Kahles liv. Kanske funkar det att börja med del två, men jag ska inte köpa den.

Jag ska inte heller köpa Utan titel av Anna Charlotta Gunnarsson, eller någon annan ungdomsbok heller förresten. Hela tiden ska jag tänka på att jag inte ska köpa dem.

 

Läs också:

Te låter trevligt, eller …

Det är fantasyvecka på Kultukollo och det är inte riktigt min genre. Eller jag brukar i alla fall säga det. När jag funderade ett tag på veckans tisdagsutmaning kom jag faktiskt på en hel del böcker jag läst och filmer jag sett, som skulle kunna kallas fantasy.

Veckans frågor är tre:

Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

Carolina föreslår te hos Bilbo och det är jag lite sugen på faktiskt. Innan han blir för gammal och gaggig dock.Men jag är helt ärligt inte jättesugen på att vara en del av äventyren med ringen, möjligen efter den är förstörd, då det mesta kanske är mer frid och fröjd.

Helt klart är att jag inte vill hänga med häxorna i Engelsfors, trots att böckerna om dem är bra. Inte heller är jag speciellt sugen på att gå i skolan med Harry Potter och hans kompisar, inte heller dra till Nangiala. Kanske skulle jag besöka Ronja, Mattis, Lovis och de andra rövarna. Det kunde vara kul.

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

En uggla kanske hade varit trevligt, en fin, vit uggla som Harry Potter har. Om jag inte hade varit lite rädd för fåglar. De har så läbbiga klor och en så vass näbb. När jag var liten ville jag alltid ha en talande docka, som i Mirabell i Astrid Lindgrens berättelse. Eller en egen Nils Karlsson Pyssling eller en liten större minimänniskavariant som i Peter och Petra. Alla tre berättelserna finns i samlingen Nils Karlsson-Pyssling en av mina absoluta böcker av Astrid Lindgren. Nu kanske de inte ska kallas husdjur, men en liten minikompis var alltid en dröm. Nu har jag barn. Det räcker.

Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

Multisimus lästidius strandularus skulle vara formeln som ger mig obegränsat med lästid, utan att jag missar något annat. En slags tidlös läsbubbla, bestående av en solstol på en strand med havet framför mig och självklart ett parasoll ovanför mig, där jag kunde gömma mig och läsa, utan att tiden går. Det vore något.

Läs också:

Häng på i Kulturkollos bloggstafett

alt1-e1424627907451

Åttonde mars är en dag som inte borde behövas, ja det är ju egentligen inte så att jag har något emot just siffran åtta eller ens månaden mars (även om det kan vara en rätt grå månad) men jag tänker på det där att just den dagen är Internationella Kvinnodagen. En dag då vi sätter fokus på de orättvisor som drabbar kvinnor. Något vi borde göra alla dagar om året. Men nu finns Internationella Kvinnodagen och den behövs. Och när den nu finns och dessutom behövs vill vi uppmärksamma den på Kulturkollo.

Vi bjuder därför in just dig att delta i en bloggstafett med kvinnotema på den där dagen som inte borde behövas, men som ändå behövs (men den som säger grattis till mig just den dagen lär ångra det) och då ska våra röster höras, så att den där dagen kanske inte behövs så många år till.

Ungefär så där.

Läs mer om stafetten på Kulturkollo och då klickar du här.

Läs också:

« Older Entries