Något gammalt, nytt, lånat och blått

Dags att botanisera lite i bokhyllorna igen. Lite bröllopsskrock måste väl funka på böcker också?

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Vilka fyra böcker skulle du då välja?

Jag har valt ut en kvinnokvartett och tillbringat morgonen med att bläddra i de tre som inte finns omnämnda på bloggen ännu.

Något gammalt: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro, som är en stillsam och fin bok som enligt baksidetexten kallats “90-talets kvinnoroman”. Den handlar om en mormor som skriver till sin dotterdotter. En viktig person för dem både är dottern och tillika mamman. Hon som dog när hennes dotter var väldigt ung och hon själv bara 33 år gammal. Det här är definitivt en brevroman som är både läsvärd och välskriven. De tre kvinnornas historia följde med mig länge och jag skulle gärna återse dem. Jag har läst fler böcker av Susanna Tamaro, alla mycket bra, men nu var det länge sedan. Jag skulle gärna läsa Lyssna på ditt hjärtas röst.

Något nytt: Min nya bok är Bara ett barn av Malin Persson Giolito som jag läste jag ut i veckan och tyckte mycket om. Jag gillar att Persson Giolito blandar genrer helt vilt och tycker om hennes engagerade sätt att skriva. Mer om boken kan du läsa här.

Något lånat: Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson handlar om några av de kvinnor som kämpade för sina och andra kvinnors rättigheter under 1900-talets första årtionden. De tillhörde Fogelstadsgruppen och några av dem skrev i tidningen Tidevarvet. Jag läser boken i små portioner och fascineras återigen av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i Sveriges Riksdag som följt med mig sedan jag skrev en C-uppsats om henne. Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Klara Johansson, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. Om kvinnorna skrivit historia (och historieböcker för den delen) hade alla vetat vilka de var. Nu är många av dem bortglömda.

Något blått: Bodil Malmstens loggböcker är både vackra och bra. Kom och hälsa på mig om tusen år, smaka på titeln då den lägger ribban för resten av boken. Just den här fick jag av mamma en jul och det var den första av loggböckerna jag läste. Jag tycker om Malmstens funderingar kring livet i Franrike, som utböling och inte sällan behandlad som mindre vetande. Jag tycker om hennes bitska formuleringar när hon visar sin avsky mot Sarkozy och jag gillar de vardagliga betraktelserna och frustationen över mullvadarna i trädgården. Jag gillar helt enkelt Bodil Malmsten och hennes sätt att skriva.

Läs också:

Om en kärlek som övervinner allt

Gargoylen av Andrew Davidson är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som definitivt sträcker sig över tid och rum. Det är författarens debutbok och den har gjort succé i många länder.

Efter en hemsk bilolycka ligger vår huvudperson sönderbränd på ett sjukhus. De ingående beskrivningarna av hans skador gör mig helt klart illamående. Smärtan och våndorna beskrivs med all önskvärd tydlighet och jag är lika mån om hans tillfrisknande som han själv är. Lite ironiskt är det allt att mannen som försörjt sig på sitt utseende i allmänhet och sin penis i synnerhet mister både och. Några fler porrfilmer blir det inte, i alla fall inte framför kameran.

Jag är egentligen skeptisk till böcker som handlar om folk som påstås sig ha levt flera liv. Det är helt klart inte min grej. När Marianne Engel, patient på psykavdelningen träder in i huvudpersonens liv och börjar berätta om hans och hennes tidigare liv hade det definitivt kunnat bli för mycket av det goda. Ändå läser jag vidare, kanske främst för att huvudpersonen är minst lika skeptisk som jag. Han läser böcker om schizofreni och skulle säkert avfärdat Marianne som galen om det inte varit så att han är så förbannat ensam. Hon är den enda som besöker honom och han tycker trots allt om att lyssna på hennes historier.

Marianne är inte bara en galning som åker in och ut på sjukhus, hon är en begåvad skulptör också och hennes specialitet är gargoyler. När hon skulpterar varken äter eller sover hon och både jag och människorna kring henne blir väldigt oroade över hennes hälsa. Själv tror hon att livet kommer att ta slut när hennes uppdrag som skulptör är slutfört.

Förhållandet mellan huvudpersonen och Marianne är definitivt något utöver det vanliga. När han är frisk nog att lämna sjukhuset tar hon emot honom i sitt hem med öppna armar. Hon vårdar honom och räds inte hans skador. Hon vet att de hör ihop och att de älskat förr. Hennes hem blir en hans tillflykt, men han vet också att han troligen aldrig kommer därifrån, fångad som han är både i sin nya kropp och sitt morfinberoende.

Det bästa med Gargoylen är historierna i nutid med personer som är lätt att engagera sig i. Jag tycker verkligen om att följa dem. Sjukhusvistelsen är visserligen fruktansvärd, men konstigt nog är det första gången huvudpersonen finner riktig vänskap. Jag gillar speciellt närhuvudpersonen leker äktenskapsmäklare och får ihop sin sjukgymnast med sin läkare.

Däremot är jag inte jätteförtjust i alla de historier från det förflutna som Marianne berättar. Det är för många olika berättelse och ofta känns det som om Andrew Davidson haft idéer för flera böcker, men beslutat sig för att knö in dem alla i en bok. Det hade räckt med några berättelser om Mariannes och huvudpersonens påstådda förhållande, vikingarna och alla andra personer som känns helt oviktiga för handlingen kunde ha lämnats utanför.

Jag får lite Dan Brown vibbar under läsningen, så gillar du hans böcker är Gargoylen definitivt något för dig. Lite klosterliv á la Arn bjuds det också på. Inte heller min grej. Jag skulle ge en fyra till nutidsberättelsen och en tvåa till tillbakablickarna. Resultatet blir därför en trea. En helt okej bok som säkert kommer att passa många även om den inte föll mig i smaken helt och hållet. Jag läser dock gärna mer av Andrew Davidson, men önskar att han håller sig till nutiden lite mer. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-24

Boken ingår i årets Låna & Läs

Läs också:

Ett annorlunda fågelperspektiv

Jag får verkligen “Stockholm-i-fågelperspektiv-vibbar” när jag läser Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs. Det finns ingen hejd på de lyriska beskrivningarna av miljön, men det blir lite Strindberg goes chic-lit och den kombinationen känns minst sagt märklig.

Annars börjar det ganska bra med en hejdundrande nyårsfest för att möta ett nytt millennium. I en flashig lägenhet i Stockholm träffas sex vänner. Värdparet är Sanna och Victor som är ett ganska udda par. Gästerna är vänner och släktingar, men trots att det bara är sex personer att hålla reda på hade jag väldigt svårt att skilja dem åt. Att minnas vem som var gift med vem, kusin med vem, syster med vem och barndomskompis med vem var nästan omöjligt då de alla sex är så väldigt anonyma. Det gör också att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer med dem.

Jag såg verkligen fram emot Boije af Gennäs nya bok då jag absolut älskade Stjärnor utan svindel och var road även av hennes andra böcker. Jag tyckte väldigt mycket om både hennes språk och hennes omedelbara karaktärer. Det inledande kapitlet i Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst och vem kan låta bli att älska Kaja och Sophie?

Jag ville verkligen tycka om även Högre än alla himlar, jag försökte och försökte, men jag kom aldrig in i historien om de sex vännerna. Det var bara ord, ord i mängder, så många ord och så många långa beskrivningar av detaljer att själva händelserna helt tappades bort. Adjektiv i mängder och dessutom överanvändes inte bara ordklassen i allmänhet, utan några få ord i synnerhet. Helt onödiga och övertydliga beskrivningar och förtydligande som bara gör mig matt och trött. Hade jag läst manuset skulle jag strukit och strukit och strukit alla överflödiga ord.

Jag fick aldrig något grepp om historien och definitivt inte om huvudpersonerna som kändes långt ifrån äkta. Liv, den misslyckade skådespelerskan och Jalle, den homosexuelle UD-tjänstemannen har potential att utvecklas till karaktärer som jag faktiskt bryr mig om, men än så länge förbli de enkla skisser och dessutom ganska stereotypa sådana.

Kommer jag att läsa del 2 i den planerade trilogin? Kanske. Louise Boije af Gennäs är en tillräckligt stor favorit för att förtjäna en chans till. Nutidshistorien är dessutom ganska intressant, men det får nog bli en pocketvariant nästa gång. Tyvärr blev jag väldigt besviken på en av de böcker jag trodde skulle höra till höstens höjdpunkter.

Läs också:

Bokfrågornas ABC del 11

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en viss höststress och inte heller ensam om att inte hinna blogga flera timmar varje dag. Jag kommer därför att nöja mig med att publicera en bokstav varje vecka och då blir det tisdagar. Vill du ha lite fler utmaningar får du gärna hoppa på bokgeografiutmaningen på onsdagar.

Här kommer i alla fall mina svar på bokstaven K:

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.

Ja du, ett kärlekspar jag tycker om. Jag har fått fundera en hel del men till slut kommit fram till att William och Ruth i Pearl S Bucks Porträtt av ett äktenskap får min röst. En klassisk kärleksberättelse om mannen av börd och kvinnan av folket, men ändå en väldigt ovanlig och speciell bok.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Tänkte variera mig lite och väljer Pied Piper eller Mannen med sälgpiporna som den heter på svenska. Den är skriven av den brittisk-australienske författaren Nevil Shute och handlar om den gamla mannen Mr Howard, som mitt under brinnande världskrig 1940 vandrar genom ett ockuperat Frankrike med målet att nå England. Med sig får han två barn och två till tillkommer under resan gång. Jag läste boken ett antal gånger både på svenska och engelska när jag var tonåring och älskade denna lågmälda och vackra historia.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Det får bli Sandor slash Ida av Sara Kadefors där huvudpersonerna chattar en hel del innan de ses. Mycket bra bok!

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Jag måste säga Sara Kadefors igen. Hon skriver krönikor i Gp:s Två Dagar och gör det alltid med den äran. Annars är Bodil Malmsten en favorit, men jag vet inte om man kan kalla hennes Loggböcker för kåseri eller krönika. Sedan är Mia Skäringer en stor favorit och hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst är definitivt en bok jag tycker att du ska läsa om du inte redan gjort det.

Svara på frågorna du också i en kommentar eller i din blogg. Och glöm inte att kommentera och/eller länka till inlägget så att vi alla kan få ta del av dina svar.

I februari svarade:

…and then there was Beatrix

Bokstunder

Bokstävlarna

Eli läser och skriver

Ett liv utan böcker är inget liv

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Ikas ord 2.0

Mirtful’s bookblog

Morellens

Theresans

the week never starts around here

Yfronten

You’re no different to me

Läs också:

Höstpremiär!

Kulturfyran är tillbaka efter sommaruppehållet och det handlar om vad som händer i höst. Själv vill jag fortfarande förtränga att det faktiskt är höst på gång, men jag kör ändå:

1. Vilken bok ska du läsa härnäst?

Radhusdisco av Morgan Larsson är den bok jag ska läsa så fort tegelstenen jag plöjer nu är utläst. Jag ser verkligen fram emot att återuppleva 80-talet.

2. Vilken musik lyssnar du på mest för tillfället?

Det är dåligt med egen musik just nu då grabbarna O kidnappat stereon här hemma. Då spelas det oftast Michael Jackson och faktum är att jag som aldrig varit något fan börjar uppskatta honom allt mer.

3. Vilket tv-program tänker du se härnäst?

Jag har just börjat plöja första säsongen av Mad Men på dvd, så det blir troligen det tv-program jag ser härnäst. Annars tycker jag att The Good Wife som börjar igen på måndag är helt okej.

4. Vad betyder hösten för dig? Gillar du hösten eller gillar du inte hösten?

Jag kan uppskatta soliga och klara höstdagar, men jag är definitivt ingen höstfantast. Bättre än vintern dock. Idag ser det ut att bli en perfekt höstdag, lite väl kallt i morse med 5 grader, men nu skiner solen.

Tack förresten för tipset om den här bildsajten.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Våga inte sticka upp (eller ut för den delen)

Olle ställde en fråga. Vi duktiga flickor räckte fromt upp våra händer och hoppades och fasade för att få svara, hoppades för att vi ville visa vad vi kunde, fasade för att vi visste att vi skulle bli härmade eller avbrutna eller inte ens hinna svara för att någon kille skulle överrösta oss.

Olle lät blicken glida förbi alla flickarmarna, som vanligt. Saga låg i sin bänk med utsträckta ben, vilande på sina hälar och räckte inte ens upp handen. Olle gav Ludde frågan.

Då gapade Saga det rätta svaret rakt ut, högt och ljudligt.

Välkommen till Grundskolans år nio där vissa regler gäller för killarna och andra för tjejerna. Där tjejerna snällt väntar på sin tur medan killarna skriker rakt ut. Där tjejerna stannar kvar och hjälper bildläraren Pia att städa både efter sig själva och efter klassens killar. Där det är viktigare för tjejerna att bli accepterade av killarna än att få bra betyg. Där tjejerna gömmer sig och killarna tar plats. In i denna värld kliver Saga som aldrig gått i en svensk skola och hon vill inte alls ställa upp på de här oskrivna reglerna. Hon tar plats och ber inte om ursäkt. Hon är tusen gånger starkare.

Just så,   Tusen gånger starkare, heter ungdomsboken av Christina Herrström där vi får följa det osannolika spelet i en vanlig högstadieklass. En klass som en enda tjej vänder upp och ner. Lärarna,  som först uppmuntrar henne att stötta de andra stackars tjejerna som inte vågar ta plats, blir ganska snart mer provocerade av henne än av någon annan, trots att hon gör samma saker som killarna. Hon anklagas för att uppvigla tjejerna och när inte bara killarna får ta så mycket plats de vill blir det totalt kaos. Med all önskvärd tydlighet visar Herrström att mycket i skolan bygger på att tjejer och killar tar olika roller. Överdrivet? Möjligen övertydligt, men helt klart inte påhittat. Tyvärr.

Den som berättar historien är Signe, den i klassen som egentligen har bäst betyg, men som sällan får beröm och som aldrig vågar ta plats. Hon vill vara mer som Saga och följer henne noga trots att hon inte alltid vågar visa det.

Alla som arbetar i skolan och alla som har en son eller dotter borde läsa den här boken. Jag har som mål att låta mina elever läsa om inte hela, så i alla fall väl valda delar av den. För den som inte orkar läsa alls kommer snart filmen och med det manuset har den alla förutsättningar att bli en kanonfilm. Hoppas bara att de hittat en riktigt bra tjej som spelar Saga. Vilken drömroll! Ett år till får man dock ge sig till tåls.

Snudd på en femma för Tusen gånger starkare men den är lite för övertydlig för att få full pott. Klart läsvärd är den dock!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-30

Då filmatiseringen av boken snart har premiär passar det bra med en repris.

Läs också:

Mitt livs bokhylla

Fem böcker vill Johanna att vi tar ut, som på något sätt representerar oss och våra liv. Själv har hon fått pryda en del av författarhyllan på Akademibokhandeln, men jag får väl nöja mig med att pryda mig blogg. Enda problemet med det här inlägget är att jag återigen kommer att tjata om böcker som jag redan nämner i var och vartannat inlägg, men här kommer ändå de fem böcker som får plats i mitt livs bokhylla:

Jag läste Laura Ingalls Wilders böcker om sitt liv om och om igen när jag var yngre. Favoriten är Gyllene år som inleds med att Laura får sitt första lärarjobb långt hemifrån. För att hon ska slippa stanna på sitt hemska inackorderingsställe under helgerna och för att hennes pappa ska slippa hämta henne ställer grannen Almanzo upp. Mellan Laura och Almanzo börjar en mycket subtil romans spira. Det här är en av de finaste kärlekshistorier jag läst och jag läser om den fortfarande ibland och det är som att återse en gammal kär vän.

Jag tror inte att jag var mer än tio år då jag första gången stiftade bekantskap med Henning, Lotten, Tummen och de andra i Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Jag var vaken långt in på natten och läste, läste, läste. Den sommaren läste jag sedan hela serien flera gånger och en långvarig kärlekshistoria var inledd. Jag måste ha läst böckerna ett 30-tal gånger, men det var mer än fem år sist. Jag skulle vilja påstå att de här böckerna är något av det bästa som skrivits.

Emily skrev ett brev till sig själv till sig själv tio år senare. Jag älskade Emily, L M Montgomerys lite mindre kända huvudperson och ville vara som hon. Trevlig, men inte mesig. Begåvad, men inte överlägsen. Och författare. Jag ville bli författare, eller i alla fall journalist. Jag skrev också ett brev från mitt 15-åriga jag till mitt 25-åriga. Jag önskar att jag som 25-åring skrivit till mig själv som 35-åring. Det hade varit trevligt. Emily gör sitt val var min favorit, men när jag försökte läsa om den för några månader sedan blev jag mest road över hur otroligt romantisk och bubblande den är.

Jag läser en del lyrik och en av de första poeter jag kom i kontakt med var Nils Ferlin, då mamma kom hem med en utgåva med hans samlade verk. Han är fortfarande en favorit, trots att jag nu fyllt många hyllplan med lyrik. Jag gillar hans direkta tilltal och hans humor. Hans dikter är ibland otroligt vackra, medan andra är kluriga och fyndiga och vissa leder till rejäla asflabb. En av mina favoriter är den riktigt korta Infall. Statyn på bokens omslag är dessutom en av mina favoritstatyer. Jag ville alltid åka förbi den när vi skulle till farmors hus i Dalarna redan innan jag visste vem Ferlin  var.

Någon lite mer modern bok måste också få plats i min hylla och då väljer jag en av de bästa böcker jag läst. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie handlar om Biafrakriget och igbofolkets kamp för självständighet och en egen stat. Inte alls tung som man kan tro, många sidor visserligen, men lättläst och gripande. Jag gillar huvudpersonerna  Olanna och Odenigbo skarpt, men bäst är kanske ändå Ugwu som är familjens tjänare. Jag visste ingenting om Biafra innan jag läste boken, visst har jag som alla andra sett bilder på biafrabarn med stora magar, men jag visste inte mer om landet än att de svalt. Definitivt en måste-läsa-bok.

Läs också:

Lista enligt O

Egentligen är vi bokbloggare bra okreativa. Så fort det dyker upp minst lilla enkät är vi där allihop. Så också jag som hoppar på listan som jag hittat typ överallt, men först här.

10 FAVORITER
Färg: Just nu lila, men röd är en stor favorit också.
Mat: Lax i alla former och sushi, alltid sushi.
Band: Band? Jo då det finns det massor. Jag säger väl the Cure som är gamla favoriter.
Film: Fyra bröllop och en begravning är den film jag sett flest gånger tror jag.
Bok: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är fin!
Sport: Fotboll, men bara titta definitivt inte spela. Och gärna Blåvitt då.
Årstid: Sommar, utan tvekan sommar.
Veckodag: Onsdagar ska jag jobba med lite annat än läraryrket och det känns kul, så onsdag just nu i alla fall!
Glassmak: Choklad
Tid på dygnet: När ungarna sover och jag inte är för trött, så typ 22.00 kanske.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Lite arg, men mest trött och snuvig.
Smak: Vitlök från makens goda pastasås.
Kläder: Pösiga jeans och svart top. Standard.
Bakgrund: Uppdrag granskning om städerskor. Inte så upplyftande. Diskmaskinen hörs också lite smått.
Nagellack: Nej, men jag borde fixa naglarna!
Tid: 20.41
Omgivning: Litet tv-rum i litet rött hus.
Irritationsobjekt: Inte mycket, mer än snoret i näsan.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej det har jag inte.
Brutit mot lagen: Ja det har jag säkert.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Det måste väl ha hänt.
Varit med på tv: Ja, men då var jag liten.
Kysst någon du inte känner: Jo men det har hänt, länge sedan dock, väldigt länge sedan.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: min mamma, min man och min Jessica.
Du tycker om: grabbarna O och gubben O så klart.
Du inte gillar: Jan Björklund är ruggigt irriterande och Jimmie Åkesson står inte högt i kurs. Klarar mig bra utan Maud Olofsson också faktiskt om vi nu ska fastna i politiken och det ska vi väl så här inför ett val

2 VAL
Kaffe eller te: Oftast kaffe.
Vår eller höst: Definitivt vår.

1 ÖNSKAN
Att den här jäkla förkylningen ska ge med sig.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Bokgeografi Kanada

Vi håller oss i de ganska stora litteraturländerna i veckans upplaga av Bokgeografi som handlar om Kanada. På många sätt är det ändå ett lite glömt land som står i skuggan av sitt grannland i söder.

Gör nu följande:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

The Stone Diaries av Carol Shields handlar om Daisys liv i Kanada och USA, en fattig och eländig början och ett lite bättre avslut.  Carol Shields (som inte är från Kanada, utan föddes i Illonois) fick Pulitzerpriset för boken 1995 och jag läste den inte många år därefter. Minnet är därför inte glasklart, men jag vet att jag tyckte väldigt mycket om den.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Lucy Maud Montgomery föddes på Prince Edward Island utanför den kanadensiska östkusten och det är också där hennes böcker om Anne på Grönkulla och Emily utspelar sig. Dessa böcker har betytt otroligt mycket för mig och jag har alltid drömt om att få besöka ön där dessa tre kvinnor levde och verkade.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har faktiskt inte läst något av Alice Munro ännu, trots att jag tänkt det så många gånger. Jag drar mig lite för att läsa noveller, trots att jag blivit lite mer vän med genren den senaste tiden. Hon det internationella Bookerpriset 2009 och nämns ofta i nobelprissammanhang. Den bok som ligger närmast till hands att läsa, då den står i hyllan, är Kärlek, vänskap, hat.

Nu vill jag få kanadensiska tips av er! Svara i egen blogg eller i en kommentar. Kommentera och/eller länka hit när du skrivit ett inlägg så att vi alla hittar till det.

Lycka till!

Läs också:

Allt om Alex

“John Grisman goes diskbänksrealism” , så beskriver Malin Persson Giolito de två böcker hon skrivit hittills och det är egentligen ingen dum  beskrivning. Jag tyckte verkligen om Dubbla slag och har sett fram emot Bara ett barn hur länge som helst. Bäddat för besvikelse alltså, men så blev det inte alls. Istället är jag nu ännu mer imponerad av en författare, som definitivt måste räknas till mina absoluta favoriter just nu.

Båda böckerna är sannolika och handlar om jurister, men där slutar egentligen likheterna mellan Persson Giolitos böcker rent innehållsmässigt. Bara ett barn handlar om juristen hon önskar att hon blev, menar hon på Piratförlagets hemsidan, men vill någon verkligen vara i Sophia Webers situation?

Sophia Weber är den unga, ambitiösa juristen som får i uppgift att representera en lilla pojken Alex. I skolan har han vänt upp och ner på en hel klass och när hans lärare hittar märken efter cigaretter på hans kropp anmäler hon hans föräldrar. Alex blir då placerad på ett jourboende, men fröken Karin vill inte släppa honom helt.

Att Alex inte mår bra och att han misshandlats svårt är ingen tvekan. Då mamman verkar ha lämnat pappan funderar dock socialtjänsten på att låta honom flytta tillbaka hem. Parallellt med det som händer Alex nu får vi följa hur det var när han var väldigt liten och det hemska liv han redan då fick stå ut med. Myndigheterna tror sig ha kartlagt och eliminerat problematiken i hemmet, men i en liten kort rubrik förstår vi hur allt måste hänga ihop.

Det är verkligen ett juridiskt dilemma, som Persson Giolito själv säger och trots att alla människor kring Alex egentligen vill honom väl blir det många gånger så väldigt fel. Det handlar inte om att skolan eller socialtjänsten inte ser eller inte vet om problemen, utan om hur situationen ska hanteras. Hur ska vi egentligen kunna rädda utsatta barn från det helvete som de lever i? Vilka rättigheter har barnet och vilka rättigheter har föräldrarna? Vem ska vi egentligen fokusera på?

Jag har träffat så många “Alexar”, både flickor och pojkar och allt från små sjuåringar, till lika små nittonåringar. Barn som far illa, som bollas mellan instanser, men ändå inte riktigt fångas upp i samhällets skyddsnät. Många av dem har jag önskat att jag kunde stoppa ner i fickan, ta hem och rädda från allt hemskt. Jag förstår alltså helt klart Karins frustration, trots att jag försöker inse att jag inte kan rädda alla.

Bara ett barn är en fruktansvärd och hemsk bok som definitivt bör läsas av alla som på något sätt kommer i kontakt med de utsatta barnen i vårt land. Det är så fruktansvärt, så gripande, så bra och så välskrivet att jag har svårt att göra boken rättvisa i ett litet ynka blogginlägg. Jag lovar att jag kommer att återvända till boken i många blogginlägg framöver. Full pott till Malin Persson Giolito alltså!

Läs också: