Släpp av Rävsång

bild(47)

På Litteraturhuset firade vi ikväll Christin Ljungqvists tredje bok Rävsång. Den handlar om Finn, 21 år från Göteborg, som flyr utomlands då fadern dör. Fadern, den före detta stjärnan, eller alkoholisten som söp ihjäl sig. Att skriva om alkoholism var en sorts terapi för Ljungqvist, då hon haft en person med alkoholproblem i sin närhet, som inte heller lever mer. Temat i Rävsång är förlåtelse, men också sorg.

När Finn vänder tillbaka hem delar han åter rum med den yngre systern i lägenheten i Majorna och umgås med sina tre nära vänner. Han är Ljungqvists första manlige huvudperson. Hon ville göra en trevlig, mjukare man, som inte är så vanlig i litteraturen. Jag måste säga att jag ser fram emot att träffa Finn och hans vänner

Ljungqvist har skrivit tre böcker med djur i titeln. Djurtemat skapar en tråd som binder samman böckerna och skapar en känsla av fabel. En annan röd tråd är Hanna, som finns med i utkanten av Kaninhjärta och står i centrum i Fågelbarn. Jag undrar självklart över vilken roll hon kommer att spela i Rävsång.

Musiken spelar också en stor roll i böckerna. Håkan Hellströms musik är viktig i Rävsång, som blir en fusion mellan litteratur och musik. Böcker behöver ett soundtrack, säger Ljungvist och det redan under skrivprocessen. Och musiken som valts ut som soundtrack passar mig utmärkt.

I Kaninhjärta är det Kent som gäller. Jocke Berg har fått en bok, även Håkan Hellström förhoppningsvis. Då Christin jobbar med Johan Neckvall, som tidigare var med i Broder Daniel. Du har mycket troligt en fantastisk läsupplevelse framför dig bäste herr Hellström.

Det finns en slags kronologi i trilogin, berättar Ljungqvist, men den stämmer inte riktigt med ordningen som böckerna släppts i. Först utspelar sig egentligen Fågelbarn, därefter Kaninhjärta och Rävsång “ligger som en hatt ovanför”. Scener från de andra böckerna syns på håll.

Ett tema som binder samma de tre böckerna om Hanna är sorg. Hur allvarlig får en ungdomsbok vara, frågan Lotten, Ljungqvists vän och kvällens intervjuare? Det gäller att hitta balansen mellan att vara allvarlig, menar författaren, men inte ge ångest. Det gäller att vara allvarlig och svart på rätt sätt.

Nu lämnar Ljungqvist dock Hanna, i alla fall för ett tag. Möjligen blir det en vuxenbok om henne senare, en svart och obehaglig thriller. Först planerar hon att skriva en science-fiction-trilogi för unga, som utspelar sig en bra bit fram i tiden. Inte alls min genre, men det är egentligen inte någon av Ljungqvists böcker, men de har jag ju tyckt om ändå. Spännande är att hon denna gång ska illustrera själv och hon kommer att kräva att få göra omslagen.

En annan sak hon vill göra är en serie för barn i åldern 9-12. Den kommer att vara en spinoff på en bok som redan finns, men vi får inte veta vilken.

Läs också:

Så kom programmet

StockholmLitterature

Igår fixade jag ledigt för att åka till Stockholm Literature i oktober. Tågbiljetter och hotell är redan bokade sedan länge och jag gjorde rätt i att räkna med att chefen lät mig förkovra mig.

Elise Karlsson påpekade i SvD det uppfriskande med att bjuda in författare, inte främst för att de har aktuella böcker, utan för att de verkar ha något att berätta. Tyvärr är Carol Ann Duffy, den författare jag helst skulle lyssnat till, inte huvudperson förrän på söndagen då jag redan är på väg hem, men jag vill absolut lyssna på hennes uppläsning på lördagen. Det här är en fantastisk poet, som är omedelbar och lättillgänglig, utan att någonsin bli banal. Jag är riktigt sugen på att se och höra inledningstalaren Aminatta Forna, som ännu inte finns översatt till svenska, men vars erfarenheter från Sierra Leone torde vara intressanta att höra om. Jag har många gånger kikat på boken The Memory of love och tänkt läsa den. Fornas föredrag bär titeln Don´t Judge a Book by it´s Author.I år verkar Stockholm Literature ha satsat extra mycket på att hitta intressanta samtalspartners till de inbjudna författarna. Juan Gabriel Vásquez, författare från Colombia, aktuell med Ljudet av sådant som faller, samtalar med Lena Andersson. Ying Chen är ursprungligen från Kina, men är nu bosatt i Kanada. Jag har inte läst något av henne, men det låter som en författare som kan passa mig. Hon samtalar med Meriç Algün Ringborg, turkisk konstnär, som delvis är bosatt i Stockholm.
Jag vill också lyssna på Nthikeng Mohlele, ung och begåvad författare från Sydafrika, vars Joburg Blues kommer ut i oktober. Den är jag mycket sugen på att läsa. Mohele samtalar med Elisabeth Hjort, författare och teolog. Goran Vojnović är en författare jag länge tänkt läsa. Hans Blattejävlar låter riktigt spännande och snart kommer Jugoslavien, mitt land. Vojnović samtalar med Akram Zaatari. Konstnär som och bor och verkar i Beirut.

Hela programmet hittar du här. Biljetterna släpps imorgon och jag lär hänga på det virtuella låset.

Läs också:

Kommer snart …

Jag har inte glömt bort er, men det är mer städning än läsning just nu. Visning av huset imorgon, torsdag och lördag, men sedan ska jag baskemej både läsa och blogga massor. Vill du läsa några färska inlägg av mig på annan plats idag är det Kulturkollo som gäller. Det är nämligen min dag där idag och jag bjuder på en kulturell presentation, som bland annat innehåller en låt som alltid får mig att må bättre, en titelpresentation, där jag avslöjar att jag är en cynisk romantiker, en litterär tur till barndomen, en lista på tio kvinnor, vars böcker jag älskar hejdlöst, en shelfie, en selfie och en bild på min läshörna.

Läs också:

Författarboktips du inte får missa

kulturkollo loggo

Under helgen har en lång rad författare tipsat om böcker på nya bloggen Kulturkollo, där jag skriver tillsammans med sex stycken bloggvänner. Kika gärna in!

Om du gillar listor så finns det också en hel rad sådana, med varierande innehåll.

 

Läs också:

Inför-hösten-enkät

1727

Bokstävlarna har satt ihop en enkät om sommaren och tankar inför hösten. Lagom komplicerat just idag känner jag.

Vad har du läst i sommar? Allt möjligt. Mycket deckare, men också romaner, ungdomsböcker och till och med lite sakprosa. Jag upptäckte Sharon Boltons Lacey Flint, men sommarens bästa bok var Ghana must go av Taiye Selasi.

Vad önskar du att du hade läst i sommar? Jag hade önskat att jag tagit tag i Americanah och Steglitsan, men nu blev det inte så. Den första är påbörjad dock.

Sommarens bästa: Att juli blev en orgie i soliga dagar, många av dem i Spanien. Det betydde att jag hann läsa massor, om än inte allt jag planerat att läsa. Skönt också att få ägna sig åt familjen, som verkligen fått stå i centrum i sommar. Det behövde vi.

Sommarens sämsta: Att augusti regnade bort och att många av de soliga dagarna ägades åt husfix istället för läsning. Vi hade visserligen tid för lite annat också, men böckerna fick vänta.

Sommarens favoritklädsel: Det har blivit mycket klänning i sommar. Tänker alltid att jag ska bli en sådan som alltid har på mig klänning och nu blev det så. Mycket bikini också visserligen, men inte utanför stranden.

Sommarens favoritmat/dryck: Rosévin och bubbel blir sommarens drycker helt klart. Lyckades till och med få maken att börja uppskatta dessa ädla drycket. Mat då? Ovanligt lite grillat måste jag säga, det är lite synd. Mycket sallad har det dock blivit, troligen pga värmen.

Sommarens mest oväntade: Att jag faktiskt har badat riktigt mycket. Det gör jag aldrig annars.

Hur mycket ser du fram emot hösten på en skala från 1-10? Jag hade kunnat säga 1, men då handlar det mest om vädret och kylan. Jag absolut hatar att behöva bylta på mig kläder. Framför allt hatplaggen framför alla andra, strumpor och strumpbyxor. Jag vill vara barnfota. Alltid. Men det händer ju faktiskt annat om hösten också, mycket bokrelaterat, så okej en tre kan det få bli då. Knappt. Och då måste det bli ett gäng höstdagar likt den på bilden ovan.

 

 

Läs också:

Jag minns Birgitta Stenberg

Picture 540

 

Foto:Elisabeth Ohlson Wallin

 

Birgitta Stenberg har dött och hennes ansikte lyser mot mig från omslaget på Vi Läser, som jag ännu inte hunnit läsa. Jag tänker på damen som jag och mamma lyssnade på för ett par år sedan, som så passionerat pratade om sitt liv, sin kärlek och sina bin. Filmen Alla vilda hade just haft premiär och hon förstod inte riktigt varför publiken på premiären satt tårögda efter filmen.

Jag förstod, utan att ha sett den. Birgitta Stenberg gick rätt in i mitt hjärta. Hennes energi, hennes chosefrihet imponerade och inspirerade. Jag håller mig Maria Sveland, som i DN kallar henne en stor feministisk förebild.

Birgitta Stenberg var svårt sjuk, men ändå känns det sorgligt att hon är borta.

Läs gärna mitt inlägg från författarfrukosten på Ale bibliotek.

Läs också:

Rätt, men fel

Veckan har varit minst sagt intensiv. Nytt jobb, visserligen på en arbetsplats jag känner till och typ 150 nya elever har gjort att det snurrat gött i huvudet. I onsdags var de nya ettorna på läger och på kvällen var alla lärare där. Vår uppgift var att presentera oss med hjälp av ett föremål och jag hade självklart med min Kindle och dessutom en pappersbok. Jag avslöjade att jag lider av abibliofobi och att böcker och ord är min passion.

Just den här veckan har jag däremot inte hunnit läsa någonting i princip och jag blir lite orolig för hur jag ska hinna läsa och jobba samtidigt. När dagarna dessutom regnar bort blir det lätt så att eventuellt lediga eftermiddagar spenderas framför datorn, istället för med en bok. Inte bra.

Så visst är det så att jag lider av abibliofobi, men kanske lider jag mer av tidsbrist. Rädslan för att inte få någon lästid. Vad heter den fobin egentligen? Tempuspenuriafobi?

Läs också:

Bokcirkeln är inne

Den 3 september startar serien Bokcirkeln i Hökarängen, där Kristina Lugn ska prata om livet och böcker med fyra cirkeldettagare. Bokcirklar ligger i tiden helt klart. Första boken ut är Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, som jag läste för 20 år sedan under mina litteraturstudier och tyckte mycket om.

Kristina Lugn, Dostojevskij och en bokcirkel. Det kan inte gå fel. För visst har Lugn rätt i att vi behöver varandra och att en bokcirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Om det är lika givande att titta på andra som bokcirklar återstår att se, men poddcirklar funkar ju utmärkt, så rimligen borde det funka i tv-format också.

Läs också:

Tredje boken om Flint

ododlig_omslag_0

Lacey Flint jobbar inte efter händelserna i Cambridge, som vi kunde läsa om i Livrädd. Inte alls konstigt. Trots detta blir hon självklart inblandad i fallen som utreds, denna gång genom grannpojken Barney. Han och hans kompisar undersöker platser där andra pojkar hittats mördade och tömda på blod. Barney utreder fallen genom att bland annat hänga i olika grupper på internet och faktum är att han ibland ligger före polisen.

Barney är en trevlig bekantskap, en ensam lite pojke, vars pojke jobbar allt för mycket. Lite typiskt att Flint tar honom till sitt hjärta. Det finns helt klart likheter mellan de två.

Lotta Olsson skriver i DN att hon inte tycker om Flint och jag förstår hennes argument – det finns lite för många trasiga, kvinnliga poliser med ett gäng hemligheter. Ändå tycker jag om Flint, hon är sympatisk trots allt. Lite trött börjar jag bli på att hon hela tiden hamnar i trubbel, men jag kan ta det. Det är också glädjande att hon och Joesbury långsamt, långsamt närmar sig varandra. Mellan Dana Tulloch och Flint är det dock minst sagt spänt.

Odödlig är den tredje boken i Sharon Boltons serie om Lacey Flint och den är kanske mer lik en klassisk deckare än de andra två delarna. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, men den är inte lika nyskapande. En riktig bladvändare är det dock helt klart och jag imponeras av hur väl Bolton knyter ihop trådarna. Nu längtar jag efter fjärde boken i serien, som kommer senare i höst.

 

 

Läs också:

« Older Entries