Bra lättläst med kärnan kvar

9789188291691

Efter gårdagens inlägg var jag självklart tvungen att läsa den bearbetade versionen av Patrik Lundbergs Gul utanpå, en bok jag tyckte mycket om då jag läste originalversionen. Det jag tog med mig från läsningen var känslorna. Känslan kring att inte veta riktigt vem man är, känslan av att vara en främling i flera länder, känslan av att utsidan och insidan inte stämmer överens. Thomas Dömstedt har bearbetat Gul utanpå för Vilja Förlag och han har gjort det bra. Den självbiografiska historien om hur Patrik bestämmer sig för att studera ett år i Sydkorea och där träffar sin biologiska familj är självklart förkortad och förenklad, men samma känslor väcks hos mig under läsningen. Faktiskt är de nästan mer koncentrerade i detta korta format.

Det intressanta är också att ekon från Patrik Lundbergs andra bok, Onanisterna, finns i Gul utanpå. Det går att hitta paralleller mellan Patriks historia och Kims historia. Det skulle kunna bli ett intressant läsprojekt att läsa båda böckerna och jämföra huvudpersonerna. Dessutom skulle jag gärna plocka in delar av originalversionerna, för att ge fler detaljer till eleverna och kunna jämföra språk och stil.

Det är bra att förkortade versioner av bra böcker finns och för just mina elever, som håller på att lära sig svenska, blir de en bra språngbräda till mer komplicerade böcker. Jag är dock glad över att de inte behöver vänta så länge på att få läsa bra böcker, utan att de finns på alla nivåer.

 

Läs också:

Vikten av bra och lättlästa böcker

Den senaste tiden har jag haft en del uppdrag för Nypon- och Vilja Förlag, som ger ut lättlästa böcker för barn, unga och vuxna. Idag har jag plöjt ett stort antal titlar och vill passa på att tipsa om några bra titlar för främst ungdomar i mina egna elevers ålder. Det blir lätt så att mitt fokus läggs där.

Till Arkan Asaads Stjärnlösa nätter har jag arbetat fram ett arbetsmaterial tillsammans med författaren. Just arbetsmaterial till böcker tycker jag är en fin service för lärare. Andra bearbetade versioner som är läsvärda är En oväntad vänskap av Philippe Pozzo di Borgo och Sånt är livet av William Kowalski, som båda finns i två olika svårighetsgrader.

Annelie Drewsen skriver fina böcker, som är både varma och trevliga. Hittills har det kommit två böcker om Amina, Spring, Amina och Kom igen, Amina. Den första boken finns också utgiven på engelska och arabiska. I augusti kommer hennes Ingen gör mål på mig, som handlar om Selma som är fotbollsmålvakt och kär i Esmeralda. Även Rampen av Maria Frensborg handlar om en stark tjej. Riktigt bra och mycket enkelt om att åka skateboard.

Många lättlästa böcker handlar om nyanlända, det de varit med om på vägen hit och det de möter här. Ofta är det lite väl eländigt och jag blir kluven mellan behovet av böcker som handlar om dem och det faktum att de så sällan är positiva. Ett fint undantag är En ny vän av Sofia Bergvall och även Nya vänner av Maria Burman, som kommer ut i höst ger det hopp mina elever så väl behöver. Snart kommer också en bearbetad version av Patrik Lundbergs Onanisterna. Den är riktigt bra. Jag har ännu inte läst Viljas version av Gul utanpå, men originalboken är riktigt bra.

Läs också:

En enkel bok om yoga

YogaOmslag800__

Under våren gick jag en yogakurs. Det var flera år sedan jag tränade yoga senast och jag var glad att jag hittade tillbaka. Nu fixade jag inte plogen, men jag hittade tillbaka till andningen och blev smidigare för varje träningstillfälle. Jag skulle önska att jag hade disciplinen att tog hemma, men jag har ännu inte vågat pröva.

Efter att ha läst Yoga, en bok i serien En enkel bok utgiven av Nicotext känner jag mig sugen på att försöka. Det handlar inte om att göra allt perfekt, som det står i boken, utan om att göra det. Hellre fem minuter varje dag än två timmar en gång i veckan. De illustrerade bilderna av olika positioner är bra och tillsammans med texten blir det riktigt begripligt. Mest fungerar det för att friska upp minnet, de för mig okända positionerna är svårare att förstå, men jag ska absolut ge det ett försök.

Yoga är en bok fylld av yogapostioner. Vackra bilder som inspirerar. Det finns också väldigt många citat om yoga, omgivna av vackra mönster. En del citat blir lite väl överhurtiga för min smak, men det finns också tänkvärda ord att ta med sig.

I stressade tider är det viktigt att hitta ett sätt att slappna av. Yoga är bra nedvarvning för mig och i väntan på höstens kurs kan jag absolut tänka mig att inspireras av denna fina bok.

Yoga2-800

Läs också:

Glad midsommar

873cb40c2c895110921881ef4e509888

Önskar er en skön dag med trevligt sällskap och god mat. Vi hoppas att solen vinner över molnen i några timmar till. Vi planerar en lugn dag. Tanken var att gå till midsommarfirande, men det blev altanen istället. Snart kommer syrran och systersonen och jag planerar att pussa bebisfötter.

Läs också:

De där sommarplågorna

Vi gnäller loss på Kulturkollo i veckan då det handlar om sommarplågor. Egentligen älskar jag sommaren, men vissa saker hade jag helt klart klarat mig utan. En sak är all matlagning. När alla är hemma ska det fixas frukost, lunch och middag. Varje dag. Nu är det inte så att vi har ett helt ojämlikt förhållande, men visst är det lättare att hamna i traditionella könsroller under sommaren. I alla fall är risken stor med nytt hus, men förra året målade vi mycket allihop. Just snickra är verkligen inte min grej och det är det som ska göras i år. Jag får vara hantlangare eller fortsätta måla och lyssna på sommarprogram.

Mitt inlägg i veckan handlar om måsten och den yta som vi ständigt matas med. Vem lägger ut tråkiga tvätthögsbilder på Facebook liksom? Där frodas istället myten om den perfekta sommaren där solen alltid skiner och alla skiner ikapp med den. Myggen syns inte, getingarna har flugit ur bild, inte heller hörs grannens gräsklippare eller ens de skrikande grannungarna.

Utmaningen i veckan handlar dock inte om allt som är hemskt med sommaren, utan primärt om musikaliska sommarplågor. Vi enades i bilen idag att Justin Timberlakes Can’t stop the feeling gärna får bli årets sommarplåga. Den gillar vi både jag och grabbarna O.

När jag surfat runt efter gamla sommarplågor så seglar Hej hej Monica med Nic & the Family från 2004 upp som en given vinnare i kategorin “tidernas jobbigaste” i hård konkurrens med Boten Anna med Basshunter från 2006. Två sjukt jobbiga låtar. Septembers Mikrofonkåt från 2011 är också riktigt påfrestade att tvingas lyssna på. Däremot gillade jag Om sanningen ska fram med Erik Amarillo som var en stor sommarhit samma år. Pinsam låt att sjunga högt bara. Senaste åren har Get lucky med Daft Punk från 2013, Håkan Hellströms Det kommer aldrig va över för mig från 2014 och förra årets Waiting for love med Avicii varit bra sommarhits snarare än sommarplågor.

Den bästa sommarlåten jag vet är nog ändå den här:

 

 

Läs också:

Flickorna i parken

Flickorna_webformat

De senaste av Lisa Jewells böcker har varit lite mörkare än hennes tidigaste och efter förra boken The Third wife var jag lite besviken. Det var som att hjärtat och värmen försvunnit lite. Även nyaste boken Flickorna i parken har en svart underton och påminner ibland om en deckare och det är också så den marknadsförs. Vi vet från början att en flicka blivit antastad i en park och får snart veta att det hänt förr. Sedan flyttas vi ett halvår tillbaka i tiden då Clare flyttar till ett hus vid parken med sina döttrar Grace och Pip.

Parken beskrivs som ett smärre paradis. En oas mitt i London, som omges av hus och det är både grannarna och parken i sig som är huvudpersonerna. Grace och Pip leker i timmar med de andra barnen i parken och lär känna Catkin, Fern och Willow, tre systrar som undervisas hemma av mamma Adele och lever ett minst sagt bohemiskt liv. Pappa Leo är den som verkar mest vanlig, men frågan är om han är snäll när han tar hand om folk, eller om han har baktankar.

Grace och Pips pappa är borta. Han har bränt ner deras hus och är på någon slags sluten anstalt. Pip skriver brev till honom och genom hennes ganska oskyldiga betraktelser av parken och människorna där får vi veta intressanta saker. Jag som inte brukar gilla brev i böcker, tycker att det är ett snyggt grepp här.

Det jag tycker om med Flickorna i parken är karaktärerna. De är mänskliga och intressanta. Jag är dock inte lika förtjust i deckarbiten. Visst förstår jag att det behövs en konflikt och något som handlingen kan kretsa kring, men jag tycker inte riktigt att det blir bra. Lisa Jewell är grym på att teckna personporträtt och det räcker gott att utforska dem. Nu har hon i de senaste två böckerna haft en olycka eller ett brott som utgångspunkt och jag tycker inte att det är så bra som det brukar vara. Jag förstår att en författare som skrivit i många år vill förnya sig och jag tyckte verkligen att hon gjorde det med Fågelburen. Nu önskar jag en tillbakagång till de starka familjeromanerna eller varför inte en trevlig feelgoodbok. Jewell har en mycket hög lägstanivå och Flickorna i parken är en bra bok, men den är inte en av hennes bästa.

Läs också:

Tio över ett

29698985_O_1

Under jorden sprängs det och Maja är livrädd för att allt ska rasa innan de hinner flytta. Varje natt ställer hon klockan för att inte missa smällen. Allt för att hon ska kunna rädda sin familj om katastrofen är ett faktum. Väskan är packad och hon är redo.

Det talas om att Kiruna ska flyttas, men det talas mindre om att det faktiskt inte handlar om att flytta, utan om att riva och förstöra. Majas hus till exempel, det ska inte flyttas utan rivas. Hennes hem förstörs och hon vill inte lämna det.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en efterlängtad bok då jag tyckt mycket om hennes serie om Agnes i Soppero. Nu är det Kiruna och Maja som gäller, men den finstämda tonårskärleken finns även här. Albin heter han som får Majas hjärta att klappa lite extra. Han som tränar hockey efter bästisen Julias konståkningsträning. Han som Maja hoppas ska upptäcka henne. Det är en förändring som Maja ser fram emot. Den enda.

Det är inte det att Maja inte förstår att Kiruna måste flyttas, men hon vill ändå att allt ska vara som förut. Hon vill att Julia ska bo mitt över gatan och inte att de båda ska flytta. Julia ska dessutom flytta långt bort till mammas nya kille.

Rädslan som Maja känner om nätterna är inte logisk längre om den någonsin varit det. Kanske spelar det in att pappa arbetar långt under jord, men mest handlar det om att sprickorna kryper närmare och att Maja är övertygad om att LKAB inte har koll på vad som händer. Hon tror inte att de kan veta att staden inte kommer att rasa innan hon har flyttat.

Jag tycker om Tio över ett som är en väldigt vanlig och samtidigt en väldigt ovanlig ungdomsbok. Miljön som Laestadius tar oss till är bekant för henne, men okänd för de flesta andra. Det är viktigt att även Kirunas historia blir känd för fler. Domedagsstämningen är påtaglig och för mig blev det något av en ögonöppnare. Det handlar inte om att en stad långt i norr flyttas, utan om att människors hem behövs. Samtidigt är de alla beroende av gruvan och därmed av förändringen av Kiruna. Att kalla det flytt känns dock väldigt fel, men som Majas mormor lokalpolitikern förklarar det är det för dyrt att verkligen genomföra en flytt. Istället borde invånarna vara glada över sin nya, moderna stad.

Jag har läst flera texter om Tio över ett där skribenter spår att det här blir Laestadius genombrott. Boken som ger henne i alla fall en nominering till Augustpriset. Jag håller med om att det är dags, då det här är en riktigt bra bok. Precis lika bra som de tidigare böcker hon skrivit, som även de borde fått mer uppmärksamhet.

Läs också:

Den sommaren

den_sommaren

I enkäten om resor från igår handlade det bland annat om vilka miljöer vi helst läser om. Den sommaren av Véronique Olmi är ett bra exempel på den helt perfekta miljön om jag får välja, ett franskt sommarhus vid havet. Det är den franska nationaldagen och som vanligt träffas några vänner i Coutainville, Normandie för att fira. Det är Delphine och Denis som äger huset och vännerna Nicolas, Marie och Lola är deras gäster. Lola brukar ta med sig en ny man så gott som varje år och i år heter han Samuel. En annan yngre man, eller pojke, som heter Dimitri får också betydelse för historien.

Det som ska bli ett trevligt och harmoniskt firande blir något lite annat. Inte så att Den sommaren är en ångestfylld bok, för så är det inte, men det händer mycket med karaktärerna och vi får lära känna dem väldigt väl under den korta tid vi får följa dem. Delphine är kanske den som berör mig mest, men samtidigt den jag blir mest arg på. Hon är missnöjd med allt och visst förstår jag henne till viss del, men önskar ändå att hon bara ska göra något konstruktivt. Samtidigt förstår jag att hon fått nog nu när barnen är stora och hon faktiskt har en chans att fokusera på sig själv.

Nicholas är den gode på många sätt, men samtidigt kanske den mest tragiska. Han försöker stötta sin fru Marie, som börjar bli för gammal för att få roller som annat än en och annan mormor, men det går inte så bra. Marie är fylld av hemligheter och det tar ett bra tag innan jag får någorlunda grepp om henne.

Och så Lola. Jag gillar henne. Samuel som hon har med sig försöker desperat att passa in och påminner mig lite om den pinsamma älskaren i Peter’s friends, även om Samuel egentligen inte är direkt pinsam utan mest osäker.

Jag tycker väldigt mycket om Den sommaren som är så fransk, så pratig och så välskriven. Jag älskar böcker där det verkligen är karaktärernas utveckling och relationer som har betydelse och där tempot tillåts vara lågt. En riktigt bra bok som jag hoppas når många läsare.

 

Läs också:

« Older Entries