enligt O

Tankar från en bokberoende

Olikhetsutmaningen: vänner och fiender

”Håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare” är ett citat som tillskrivs den kinesiska generalen Sun-tzu. Veckans olikhetsutmaning handlar om ordparet vänner och fiender.

Kommer ni förresten ihåg såpan Vänner och fiender som sändes på tv3 och senare Kanal 5 i slutet av 90-talet? Mitt minne är väldigt svagt ska erkännas, men jag vet att jag egentligen tyckte att den var rätt kass, men att tv-utbudet inte var direkt omfattande. Lite intressant att Rakel Mohlin var med. Det hade jag förträngt och kanske hon också.

Jag har inte läst Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström och kommer med största sannolikhet inte göra det heller. Jag har lite svårt för hur hon och före detta maken hanterat skilsmässan. Var gärna fiender, men håll media utanför. När Witt-Brattström har fått uttala sig om Svenska Akademien och den sorg hon kände när hennes man blev invald, visar att besvikelsen och bitterheten över hur det blev nästan är överväldigande.

En fin bok om vänskap är The House of new beginnings av Lucy Diamond, som snart kommer på svenska med titeln En sommar i Brighton. Charmig och inte allt för sockersöt berättelse om hur några grannar blir vänner.

Gamla vänner som inte blivit fiender, men helt klart tagit olika vägar i livet handlar Rött regn av Dennis Lehane om. Den blev sedan film med Sean Penn, Tim Robbins och Kevin Bacon i huvudrollerna. Filmens titel var Mystic River, som också är den amerikanska originaltiteln på boken. Faktiskt tycker jag att filmen är bättre än boken, vilket i princip aldrig händer.

Vilka kulturella verk som handlar om vänner och fiender vill du lyfta fram?

 

 

När kejsaren inte förstår att han är naken

Jag är medveten om att min avsky för Horace Engdahl den senaste tiden kan verka sakna proportioner, men gång på gång bevisar denne man att hans ego är alldeles för stort för hans eget bästa. Han ser sig som kejsare, men inser inte att han är naken. Jag förstår att Engdahl känner sig ansatt och att han själv tycker att det är orimligt att han får bära hundhuvudet i de senaste veckornas kaos, men förstå verkligen inte hur han kan undgå att se sin egen delaktighet i Svenska Akademiens sönderfall.

Igår överlämnade de tre avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark en skrivelse till Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare, där de erbjöd sig att hjälpa till i Akademiens återuppbyggnad, med villkoret att Horace Engdahl lämnar densamma. Då det behövs tolv ledamöter för att välja in nya står arbetet still utan dessa tre och de fyra nya ledamöter som lovats i maj kan därför inte röstas in. Obehaglig utpressning, eller uppfriskande tydlighet? Det är ingen hemlighet vad jag tycker, men jag förstår dem som anser att jakten på Horace Engdahl gått över gränsen. Själv har jag istället svårt att förstå hur han kan strunta i att ta sitt ansvar och avgå. Han bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte förstår att han gjort fel, alternativt tycker att han har rätt att bete sig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Antingen förstår han inte att han är naken, eller så struntar han i det och leker helikoptern hela vägen till Bellmanvåningen. Horace Engdahl menar att Danius, Engdahl och Espmark skämmer ut sig, men den som skämt ut sig mest under de senaste veckorna är utan tvekan han själv. Svenska Akademien klarar sig utmärkt utan honom och hans desperat försök att klamra sig fast vid stol 17 börjar likna en smärre fars.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde ”begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan ”hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Några imponerande debutanter

Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.

Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.

När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.

Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.

Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?

 

Sjukt stressad

Faktiskt är jag inte helt totalt sjukt stressad längre, utan börjar se ljuset i tunneln som i mitt fall är skolavslutningen. Långsamt läser och bedömer jag hög efter hög av inlämningar och snart kan jag (förhoppningsvis) sätta betyg. Tyvärr innebär ju dagens skolsystem att alla inte får ett betyg som är godkänt och som svensklärare kan det betyg jag sätter vara det som avgör om eleven får en gymnasieexamen eller inte. Nu är det absolut inte bara mitt ansvar, men det här är något som ibland faktiskt gör mig sjukt stressad.

Egentligen avskyr jag stresshanteringsböcker, men jag gillar Anna Bennich Karlstedt skarpt och har alltid tyckt att hon verkar ha en sund syn på livet. När jag under en bussresa inte orkade läsa satta jag därför lurarna i öronen och började lyssna på hennes bok Sjukt stressad. Riktigt nöjd blev jag när hon i inledningen skriver om hur det kan kännas att läsa råd om stresshantering och hur viktigt det är att inte vifta bort stressymptom som något som går att andas bort, men så länge den stressade situation man befinner sig i är riktigt allvarlig kan boken hjälpa, medan mer allvarliga situationer självklart kräver mer och annan hjälp.

Med en sådan inledning känner jag att den rädsla för att bli provocerad som jag kände när jag tryckte på play raskt bleknade bort. Visst blir det ibland även här lite hurtigt, men jag tycker att Bennich Karlstedt håller sig strukturerad och inte minst respektfull mot den som drabbats av stressymptom. Det gör att det är lätt att ta henne på allvar.

Sjukt stressad är en ganska kort liten bok på knappt 100 sidor, men under den timmen det tog att lyssna på den lyckades Bennich Karlstedt ändå få mig att tänka till flera gånger.Något jag insåg under lyssningen är att jag faktiskt blivit väldigt bättre på att hitta tid för återhämtning. Jag jobbar också ständigt med att försöka att inte stressa upp mig över saker som jag faktiskt inte kan påverka, men det är riktigt svårt.

Författaruppläsningen är väldigt bra, men jag önskar ändå att jag läst boken, dels för att det hade varit bra att kunna stanna till ibland och fundera, men också för att de ständiga påminnelserna om att gå in på förlagets hemsida (där jag inte ens lyckas hitta de övningar som hänvisas till) gjorde mig en aning frustrerad. Jag tror dock att Sjukt stressad är en perfekt bok att bläddra i ibland, kanske läsa några rader eller påminnas om en övning, för att förhoppningsvis kunna parera de värsta stressperioderna.

 

 

Vikten av bra, lättläst litteratur

Med ojämna mellanrum skriver jag handledningar till böcker som ges ut av Vilja förlag, ett förlag som tillsammans med Nypon förlag ger ut bra och relevant lättläst litteratur. Det är främst skönlitteratur, men också sakprosa och dessutom på flera olika språk. Eftersom jag helt delar synen att alla har rätt till lättlästa böcker på sin nivå är detta två förlag som jag tycker är extra viktiga. Som Lina Nordstrand, förläggare på Vilja förlag, skriver på hemsidan ska ungdomar och vuxna som behöver lättare böcker inte behöva läsa böcker som egentligen vänder sig till barn. Eftersom jag arbetat med nyanlända ungdomar under många år har jag på nära håll upplevt hur viktigt det är att faktiskt få tillgång till bra böcker på rätt kognitiv nivå, trots att språket ännu inte är på så hög nivå.

När mina ettor läste Arkan Asaads Stjärnlösa nätter i höstas kunde de relativt nyanlända eleverna som integrerats i klasserna läsa samma bok tack vare Vilja förlag. De fick låna både den bearbetade versionen och originalversionen och med hjälp av den bearbetade versionen och utdrag ur originalversionen kunde de vara med i samtal om boken och därmed bli en del av klassen istället för nyanlända gäster som fick göra andra, enklare uppgifter. En anpassning som inte hade kunnat göras om boken inte fanns i två versioner. Nu läser vi När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och även den är vald med tanke på att den (förutom att vara en fantastisk bok) också finns i en bearbetad version utgiven av Nypon förlag.

Det är inte ovanligt att lärare fnyser åt lättlästa böcker och menar att man som lärare gör eleverna en björntjänst genom att erbjuda bearbetade versioner av originalböcker. Då tänker jag att dessa lärare inte insett styrkan med bearbetad litteratur som en form av inkludering. Jag skulle inte ge mina gymnasieelever utan några som helst behov av anpassningar en bearbetad bok, men att inte använda de möjligheter som finns för att få fler att kunna delta i en gemensam läsning är bara dumt. På samma sätt är det helt naturligt att de som behöver ljudstöd får lyssna på boken. Men ja, det finns en ganska utbredd syn om att lättläst skulle vara sämre, något som går att läsa om i Viljas blogg, där namnet ”snabbläst” introduceras just för de böcker som är bearbetningar. Faktiskt är det flera elever som i det pågående läsprojektet använder Viljas bearbetning av  När hundarna kommer just som en snabbläst version som blir ett stöd när eleverna ger sig på originalboken. Då blir det ännu tydligare att lättlästa, bearbetade eller snabblästa böcker kan vara en del i elevernas språkutveckling.

Nu handlar just dessa läsprojekt om nyanlända ungdomar och om att kombinera en originalbok med en bearbetad version, men lättläst litteratur kan självklart vara så mycket mer. Jag håller på att sätta samman en lista med lättlästa favoriter, så håll ögonen öppna.

 

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema ”kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Smygrojalist, javisst!

Egentligen tycker jag att det är rätt märkligt att kungen är vår statschef och att ämbeten kan ärvas på det sätt som titlar inom kungafamiljer gör. Samtidigt har jag så länge jag kan minnas fascinerats av kungligheter. Det handlar kanske om makten och flärden, eller om det utstakade liv som visserligen ger nästan obegränsade möjlighet, men som ändå är väldigt begränsat. Ett liv i offentligheten betyder att alla ser vad du gör och att alla har en åsikt om detsamma.

Veckans tema på Kulturkollo är kungligt och orsaken till det är bröllopet med stort B som hålls på lördag. Kvinnan av folket får mannen av börd, en frånskild skådespelerska får sin prins och förlorat samtidigt en stor del av sitt gamla liv. Jag talar självklart om bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle. Hon har fått ge upp sin roll i suveräna serien Suits, tvingats bli brittisk medborgare, men i gengäld får hon prinsen, men blir inte prinsessa.

Det kungliga par som fascinerat mig mest är Karl XIV Johan, född Jean Baptiste Bernadotte och den första i ätten på Sveriges tron. Det började med att jag lånade Annemarie Selinkos bok Désirée ur min mormors bokhylla och förälskade mig i den unga Bernhardine Eugénie Désirée Clary, som förlovade sig med Napoleon Bonaparte, bror till hennes syster Julies fästman Joseph (som senare blev kung av Spanien, när brorsan delade ut titlar till sina släktingar). När Napoleon fick mer makt och siktade på att ta över Frankrike behövde han en gemål med mer makt och bröt förlovningen. Senare förlovade sig Désirée istället med Jean Baptiste Bernadotte, som utsågs till furste av Ponte Corvo och senare blev kronprins i Sverige. Désirée blev drottning Desideria av Sverige, men bodde här mycket lite. Det var för kallt och för trist.

En annan kung som fascinerade mig tidigt var Gustav Vasa. Som liten besökte jag Ornässtugan, där Vasa sägs ha flytt danskarna genom ett dass. En riktig äventyrskung framställs han ofta som och jag gillade hans äventyr.

När jag var kanske elva eller tolv år läste jag gamla minnestidningar om den svenska prinsessan Astrid, som gifte sig med den belgiske kronprisen Leopold och som dog tragiskt i en bilolycka 1935. Jag tyckte att hon var så vacker och drabbades av hennes hemska öde.

Att vara prinsessa verkar sannerligen inte vara en dans på rosor. Andra tragiska livsöden som avslutats i olyckor är prinsessan Grace av Monaco och prinsessan Diana av Storbritannien. Ibland tycker jag mest synd om kungligheter och förstår inte riktigt hur de står ut med det spektakel som deras liv många gånger är. Visst får de mycket, men de försakar också ett privatliv. Vem skulle orka leva så?

En smakbit från Björnstad

Norska bloggen Betraktningar ansvarar numera för utmaningen En smakebit på en søndag. Veckans smakbit är en om hockey, småstaden och det svåra föräldraskapet. Just nu läser jag nämligen bland annat Vi mot er, Fredrik Backmans uppföljare till Björnstad. Det är boken som beskriver samhället efter förlusten och efter katastrofen. När hockeyklubben som bär ortens namn skakas förblir få oberörda. Värst är det kanske för Peter Andersson och hans familj som ses som svikare av de flesta.

Jag tyckte mycket om Björnstad och har dragit mig lite för att läsa uppföljaren Vi mot er, då mottagandet varit blandat. Nu har jag bara läst knappt 50 sidor och jag stör mig visserligen lite på det överdrivna språket och den lite krampaktiga stilistiken, men jag vill ändå veta hur det går för samhället och dess invånare. Det finns en del fantastiska beskrivningar av människorna i Björnstad, som till exempel de fem gubbarna som möts på puben och försöker lura i varandra att de börjar bli senila genom att ställa till en massa mer eller mindre elaka bus. Sedan finns föräldrarna, de som jag kanske identifierar mig mest med. De som sett sina barn fara illa, som sett dem göra saker de inte borde ha gjort. Jag kan helt förstå Mias och Peters försök att jobba bort ångesten. När allt snurrar kan även jag behöva strukturen som arbetet ger.

Mia vet att folk inte begriper hur hon orkar arbeta, eller att Peter orkar bry sig om hockey, men sanningen är att ibland är det de enda sakerna man orkar bry sig om. När allting annat rasar kastar man sig in i det enda man vet att man kan kontrollera, på den enda plats där man fortfarande känner att man vet vad man håller på med. Allt annat gör för ont. Så man går till jobbet, gömmer sig där som bergsbestigare gräver ner sig i snödrivor när ovädret kommer.

 

Sida 1 av 472

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: