Saker jag borde hinna innan Bokmässan

file0001894206932

Kulturkollo peppar vi inför Bokmässan fram tills dess att dörrarna öppnar på torsdag. Själv börjar jag känna mig minst sagt stressad, eller förresten kanske mest tom, då jag försöker att stänga ute stressen. Trots att jag inte är nybörjare, som Lotta, så börjar jag pendla mellan pepp och panik. I år dök Bokmässan upp innan jag ens hunnit starta hösten. Jag är lite smått i chock. Det är så otroligt mycket jag borde hinna med innan torsdag.

1. Borde gå till frisören, det var ett bra tag sedan. Kanske hinner jag med en hemmafärgning, annars får jag vara kulturtantsgrå. Nu färgade jag ju håret för bara ett par veckor sedan, men se då gick det lite fel. Lyckades blanda i efterbehandlingskrämen istället för färgkrämen, vilket gjorde att det inte blev så mycket färg ens när jag panikkladdade i färgen i efterhand. Så ja, frisör hade kanske varit en bra idé.

2. Jag köpte nya skor för ett tag sedan, men har inte hunnit gå in dem alls, vilket jag planerade. Det betyder att de absolut INTE går att använda under mässdagarna, om jag inte planerar att sitta helt still, vilket självklart är omöjligt. Fail på skorna alltså. Får se vad jag kan leta fram istället i kategorin foträta och ingångna. Kläder så? Tror att det mesta ska finnas, men jag behöver organisera lite. Behöver vi synka vår klänningar Hanna?

3. Jag har en hel hög böcker som jag borde läsa. Dels minst en brasiliansk, för att känna mig lite inläst på årets temaland. Kanske kan två halvlästa ge mig lite fejkkoll, men det känns rätt fattigt om jag ska vara ärlig. Sedan finns ju de böcker jag fått, som jag borde ha läst, för att kunna se folk i ögonen. Så många böcker, så lite tid.

4. Det hade också varit lite smidigt om jag kunde läsa i alla fall en av de böcker jag köpte på the English Bookshop förra året, så att jag med gått samvete kan shoppa loss där i år igen. Det skulle möjligen, kanske, eventuellt kunna ligga fler olästa böcker här hemma som jag var absolut tvungen att köpa förra året.

5. Kanske skulle det också vara lite käckt att kolla igenom programmet lite innan jag börjar traska runt på mässgolvet. Det enda jag vet är att jag ska äta frukost och lyssna på Ester Roxberg på torsdagen och sedan heja på Pernilla Alm och Malin Roca Ahlgren klockan 17.00 samma dag. Och sedan har jag hyfsad koll på diverse mingel.

6. Anteckningsböcker ska letas fram, pennor vässas, mobilen och paddan laddas, visitkorten läggas i handväskan, seminariekortet i tryggt förvar i plånboken. Sedan tror jag att jag är så redo som jag kan bli i år.

7. Några små detaljer till bara. Jag har ett gäng lektioner att planera, som jag skulle haft på torsdag och fredag. Borde också skriva klart det där lärobokskapitlet som ska in veckan efter mässan. Då lär det inte finnas så mycket energi.

Vad ska du göra inför Bokmässan?

 

Läs också:

Tematrio: Personliga pronomen

tematrio

Lyran går igenom ordklasserna i sina senaste tematrios och nu har turen kommit till personliga pronomen. Dags att damma av såväl grammatikkunskaper, som läslistor alltså.

Jag, En av David Levithan är en hen-roman i ordets rätta bemärkelse. Huvudpersonen En vaknar varje dag upp i en ny kropp. Det enda hens kroppar har gemensamt är att de är tonåringar och bor inom ett ganska begränsat geografiskt område.

Alltid du av Pernilla Alm handlar om Caroline som hittar en mobiltelefon. Ägaren visar sig vara en gammal kärlek och som vi alla vet rostar sådan aldrig. Eller?

Vi kom över havet av Julie Otsuka handlar om japanska kvinnor som reste till USA för att gifta sig med landsmän som redan etablerat sig där. En fantastisk kollektivroman skriven i vi-form. Liknar ingen annan bok jag läst.

 

Läs också:

Himmelstrand är en märklig historia

9789170378003

Det börjar så bra i John Ajvide Linqvists nya bok Himmelstrand. På en camping vaknar någora människor och märker snart att allt förutom deras husvagnar har försvunnit. De lever i en tom värld, där de blir helt utelämnade till varandra. Stämningen är minst sagt obehaglig och det är en del intressanta karaktärer vi får möta. I en av husvagnarna bor de två bönderna Lennart och Olof, de är absolut mina favoriter. Det är svårare att tycka om Donald, en riktigt bufflig typ, vars hustru Majvor försöker släta över hans märkliga beteende. Något det verkar som hon ofta gjort, även om vi får veta att det finns en gräns. På campingen försöker Majvor pyssla om de andra och bjuda på hembakade bullar. Det går sådär. Så finns den före detta forbollsstjärnan Peter, med sin fru den förde detta fotomodellen Isabella. Det perfekta paret på ytan, men hjälp vad illa det är under ytan. Lägg där till en obehaglig dotter och du får en otäck familj. Anders, Carina och sonen Emil är på pappret den mest normala familjen. Riktiga Svensson-typer, men självklart finns det ett djup även hos dem. Och så hunden, jag förstår inte varför hunden är med.

Ajvide Lindqvist berättade i Babel att han inledningsvis hade ännu fler karaktärer, men att han tagit bort en del. Tur är väl det, då han har stora problem att göra flera av de som finns kvar till annat än karikatyrer. Han säger också att hundens kapitel är de som är roligast att skriva. Så kanske det är, men de är inte roliga att läsa och tillför absolut ingenting. Lite dödande av älsklingar, inte bara i handlingen, utan innan den ens skapas, hade varit att föredra.

Egentligen gillar jag mycket i Himmelstrand. Som musiken av Peter Himmelstrand till exempel, som ljuder över campingen och strömmar ur varje bilradio. Det är så underbart absurt och så härligt Ajvidiskt. Sedan gillar jag hur han bygger upp en miljö som är vardaglig och totalt osannolik på samma gång. Inte lika bra som i Låt den rätte komma in, eller i Människohamn, där miljön är så mycket trovärdigare och därmed läskigare. Jag blir som mest rädd när jag läser böcker där det hemska finns mitt ibland oss. I Himmelstrand känns det som om Ajvide Lindqvist anstränger sig för mycket. Det blir mer splatter än skräck och jag tröttnar. Tyvärr. Det hade varit så mycket obehagligare om handlingen kunde stannat på campingplatsen.

Himmelstrand är ingen dålig bok, men inte jättebra heller. Mest är den märklig och jag är säker på att den kommer att stanna kvar i minnet länge, mest för att jag inte riktigt förstår den.

Läs också:

Nobelprisfavoriter enligt O

nobel

Idag presenterade Lyran en lista med sina favoritböcker skrivna av nobelpristagare. Listan hittar du på Kulturkollo. Jag blev inspirerad att göra en egen med mina tio favoriter.

 

Tomas Tranströmer, Sverige, 2011. En av mina absoluta favoritpoeter och mest tycker jag om Östersjöar.

Wizlawa Szymborska, Polen, 1996. Szymborska är en annat favoritpoet. Bland hennes böcker vill jag lyfta fram Här, som innehåller en hel del riktigt fina dikter.

Samuel Beckett, Irland, 1969. I väntan på Godot är en fantastisk pjäs och en av de få pjäser jag både läst och sett. Jag älskar det absurda och på ytan ganska meningslösa.

Eugene O’Neill, USA, 1936. Jag absolut älskar Lång dags färd mot natt. En fantastisk pjäs, så svart och så deprimerande, men så bra. Har både läst, lyssnat på och sett den.

Toni Morrison, USA, 1993. Solomons sång är inte den mest kända av Morrisons böcker, men mitt första möte med denna författare och en bok jag tycker mycket om.

José Saramago, Portugal, 1998. Blindheten är en av de bästa böcker jag läst. En riktigt obehaglig dystopi om vad som händer när nästan alla människor drabbas av en plötslig blindhet.

Pearl Buck, USA, 1938. Buck brukar ibland hånas för att hon inte skrivit speciellt mycket av kvalitet. Jag håller inte med. Det var genom hennes böcker jag fick upp ögonen för Kina och jag tycker mycket om flera av hennes böcker. Måste jag välja blir det Pion, om en ung kvinna som säljs som slav till en rik, kinesisk familj.

Selma Lagerlöf, Sverige, 1909. Jag har fler böcker av Lagerlöf att upptäcka, men av de jag läst håller jag Gösta Berlings saga högst. Berättelsen om prästen som blir en av kavaljererna på Ekeby är fantastisk.

J. M Coetzee, Sydafrika, 2003. Den första bok jag läst innan författaren tilldelats Nobelpriset var Onåd av J. M. Coetzee. Att uttala hans namn rätt lärde jag mig däremot först då jag fick veta att han vunnit.

Nadine Gordimer, Sydafrika, 1991. Jag har läst allt för lite av Gordimer, men hennes bok Husvapnet har satt djupa spår. En riktigt gripande bok om en en rättegång och en misstänkt mördare, men kanske främst hans föräldrar.

 

Här hittar du alla pristagare. Vilka är dina favoriter?

Läs också:

Böcker som format mig politiskt

il_570xN.620812504_gu1p

Det är en stor dag idag och jag är nervös. Det handlar inte bara om att välja block, utan om att partier som inte är med i något block kan avgöra så mycket. Jag har varit och röstat och stod länge och funderade mellan två partier i riksdagsvalet. Till slut röstade jag med hjärtat och jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag kryssade också tre, unga kvinnor, som jag hoppas ska påverka politiken åt rätt håll.

Självklart är det min vardag som format mina åsikter mest. Som lärare, ofta för de som misslyckats i den mycket fyrkantiga och bedömningsfixerade skola vi har idag, är det svårt att önska något annat än en skolminister som inte är Jan Björklund och inte heller en del av Alliansen. Som lärare på Språkintro har jag dessutom mött de unga som flytt från sina hemländer, där krig gör att inte längre kan stanna. De kommer hit för att söka fred och frihet. Jag har också träffat många av deras föräldrar, vissa av dem högutbildade, som ibland har svårare att hitta sin plats här. De som har en annan bakgrund än den svenska får inte samma möjligheter på den svenska arbetsmarknaden och om SD växer kommer det att bli långt värre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att detta partis politiska inflytande minimeras rejält efter det här valet. Tyvärr är jag rädd för att jag inte får som jag vill. Trots alla stolpskott som befolkar detta fruktansvärda parti, så når de allt för många. I EU-valet fick de röster från många av mina grannar, vilket är riktigt ironiskt, med tanke på vilken “vit” och förhållandevis välmående kommun jag bor i. Vi om några har råd att göra mer för andra.

Dagen till ära vill jag tipsa om några böcker, som format mig och mina åsikter. Det här är ju trots allt en bokblogg, inte en politisk blogg, även om många av böckerna är politiska. Inledningsvis vill jag berätta om tre böcker som anknyter till det parti jag önskar ska få en marginell makt de närmaste fyra åren. Böcker som Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius, De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton och Världens lyckligaste folk av Lena Sundström har gjort mig än mer övertygad om att det största hotet mot Sverige idag är den ökade rasismen. Det som skrämmer mig mest just nu är att rasismen blir mer och mer rumsren.

Jag har helt klart också präglats av de socialrealistiska böcker jag läste som barn, som serien om Kulla Gulla, som var så god mot alla, både då hon var fattig och rik. Jag läste också Skomakarungen av Kerstin Sundh och böcker om Katitzi av Katarina Taikon och insåg att alla inte har haft eller ens har det så bra i Sverige.

När jag blev något äldre läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, Mor gifter sig av Moa Martinsson och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Jag insåg dock att elände och svält inte bara fanns förr, utan också nu. Både genom klasskamraters öden, men också genom många ungdomsböcker om föräldrar som söp eller slog sina barn.

Kulturkollo tipsar jag idag om Kvinnor på gränsen till genombrott och Kerstin Hesselgren De gränsöverskridande politikern, om några av de kvinnor som arbetade hårt för att göra vårt land till ett bättre land även för kvinnor. Just Kerstin Hesselgren har fascinerat mig under många år, hon är näst intill bortglömd idag, men var en riktigt viktig politiker och person.

I avdelningen feministiska böcker vill jag också lyfta fram We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie, och den skrämmande Hatet av Maria Sveland, som gjorde det mer än glasklart att rasism och kvinnohat går hand i hand.

För den som vill läsa mer om feminism är Yvonne Hirdmans Vad bör göras? en bra översikt. Det var hennes genusteorier som fick mig att se på samhället med nya, rosa, glasögon.

Halsbandet på bilden kommer från Home Studio och kan köpas här.

Läs också:

Kyss mig först

moggach_kyss_mig_forst_omslag_0

Igår träffades min fina bokklubb Bokbubblarna och pratade om Kyss mig först av Lottie Moggach, en bok som beskrivs som en thriller, men som jag snarare skulle kalla för en existentialistisk roman. För visst är det spänning, men Kyss mig först har också en mer filosofisk underton som gör boken intressant.

Huvudpersonen Leila är en ensam och udda figur. När hennes mamma dör blir hon ännu ensammare och bor själv i en liten lägenhet, där en restaurangskylt döljer halva fönsterna. Moggach beskriver målande hur övergiven hon är, vilket gör att det är lätt att förstå varför sajten Red Pill lockar henne. Där blir hon någon och det gör att hon växer. På internet går det att skapa en person, en identitet som passar henne. Hon får uppmärksamhet av sajtens skapare Adrian och känner sig självklart smickrad.

Det är också via Red Pill och Adrian som hon får kontakt med Tess, en kvinna som vill ta livet av sig, men utan att såra sina närstående. Planen är att Leila ska ta över hennes liv på nätet och fortsätta kommunicera med Tess nära och kära även efter det att Tess är död. Leila lyssnar på, pratar med och ser Tess via Skype under en period, men håller sig själv anonym. Effekten av detta blir att Tess blir en levande person för henne, men ändå känner Leila inte dåligt samvete över det hon gör. Det är inte Leila som dödar Tess, hon hjälper bara till att lindra sorgen för de som blir kvar.

Vid datorn blir Leila sedan Tess och hon uppfinner ett helt nytt liv till henne i Kanada. På grund av tidsskillnaden är hon Tess på nätterna och sover bort dagarna. Det riktiga livet står på paus, när den virtuella verkligheten tar över.

Vi talade mycket om att leva sitt liv genom en dator och att det för vissa kan innebära att de får någon slags gemenskap, men att det också isolerar personer från omvärlden. Jga kan samtidigt önska att jag hade haft bloggvärlden i perioder då jag haft svårt att komma hemifrån, som när barnen var små, men att helt lämna världen, som Leila gör, är självklart inget alternativ. Även Leila tar sig ut ibland, men ganska ovilligt.

De närvarande Bokbubblarna gillade boken ganska mycket, men vi enades om att den kanske borde ha klassats som “unga vuxna”, för att på så sätt nå en större publik. De unga läsarna kan säkert uppskatta historien om Leila och Tess och det skulle vara riktigt intressant att diskutera Kyss mig först med elever.

 

Läs också:

Deprimerande

Jag älskar att göra listor och mest av allt älskar jag att göra listor med böcker jag vill läsa. Ibland går jag tillbaka och tittar igenom gamla listor, bara för att märka att jag aldrig hunnit läsa det jag planerat. Som den här listan med sommarläsning. En riktigt optimistisk sådan självklart, där jag hunnit läsa tre av femton böcker, samt påbörjat två. Nu har jag självklart läst andra böcker också, men det säger en del om hur dålig jag är på att följa de läsplaner jag har.

Däremot gick mitt mål att läsa böcker från tio nya länder under juli och augusti hyfsat. Det blev sju nya, men ändå totalt tio länder. Nu har jag läst böcker av författare från 16 länder i år. Godkänt tycker jag.

Över huvud taget har jag läst allt för lite i år, faktiskt sedan förra hösten. Först gick luften ur då jag varslades och började nytt jobb, sedan har det kommit husfix och annat i vägen. I sådana lägen förbannar jag min tävlingsinstinkt, som även påverkar läsningen. Hur viktigt är det egentligen? Väldigt tyvärr.

Jag får helt enkelt se min sommarlista som inspiration under hösten.

Läs också:

En litterär hämnd

9086_250

Erlend Loe är alltid galen, men kvaliteten på hans böcker är något ojämn. När han är bra är han något av det roligaste som finns, men ibland faller det lite platt. Senaste boken Inventering börjar lovande, tappar sedan lite fart, men tar sig igen. En bra historia, men inte Loes bästa. Roligast med Inventering är att den utspelar sig i en litterär miljö, med en författarhuvudperson som får Babba i Grand final i Skojarbranschen att framstå som både trevlig och charmig. Nina Faber är poet. En tidigare ganska framgångsrik sådan, eller i alla fall ansedd i de fina litterära kretsarna. Nu är hon i det närmaste bortglömd efter tio år i Istanbul, men hoppas att en ny diktsamling ska få igång hennes karriär.

Boken heter Bosporen och den får uppmärksamhet. Tyvärr inte den uppmärksamhet som Nina Faber önskar. Den sågas av en kritiker, som hon anser vara totalt inkompetent. Det är nu Nina Faber, alkoholiserad och bitter poet, ger sig ut på en hämndsturné likt Thelma och Louise. Det finns ingen gräns för hur galen hon tillåter sig att vara.

Erlend Loes porträtt av en bitter fördetting är i lika delar rolig och tragisk. Nina Faber passar inte in, har kanske aldrig gjort det, men anser sig ha rätt till en plats i det litterära finrummet. Inventering är ingen bok jag skrattar högt åt, men jag tycker om den i all sin absurda enkelhet. Lättläst, skruvat och underhållande.

 

Läs också:

« Older Entries