Böcker att se fram emot i september

Det kommer så mycket bra böcker i september att jag drabbas av hysterisk lässtress. Det här är ingen sammanställning av allt som ges ut, utan de böcker jag ser fram emot. Förhoppningsvis hinner jag läsa i alla fall ganska många. Vilka septemberböcker vill du läsa?

Baserad på en sann historiaDelphine de Vigan, september, Sekwa förlag.

Mornitologen, Johanna Thydell, 1 september, Alfabeta bokförlag.

Som universum, ungefär, Jón Kalman Stefánsson, 3 september, Weyler förlag.

Bye, bye blackbirdJesper Stein, 5 september, Norstedts.

Oktober är den kallaste månaden, Christoffer Carlsson, 7 september, Gilla Böcker.

En nästan sann historia, Mattias Edvardsson, 7 september, Forum bokförlag.

FlickornaEmma Cline 8 september, Natur & Kultur.

Flykten från Kabul, N.H. Senzai, 8 september, Natur & Kultur.

Urskilja ossSara Mannheimer, 8 september, Wahlström & Widstrand.

Aftonland, Therese Bohman, 12 september, Norstedts.

Norma, Sofi Oksanen, 13 september, Albert Bonniers Förlag.

Ingen normal står i regnet och sjunger, Sara Ohlsson, 14 september, Gilla Böcker.

Kvinnor i strid, Anna Larsdotter, 19 september, Historisk media.

De dödas verkliga antal, Lotta Olsson, 20 september, Albert Bonniers Förlag.

Björnstad, Fredrik Backman, 21 september, Piratförlaget.

Flickan och skammen, Katarina Wennstam, 23 september, Albert Bonniers Förlag.

Änkan, Fiona Barton, 28 september, Massolit förlag.

Avskedsfesten, Anna Fredriksson, 28 september, Forum bokförlag.

Forever young, Johan Ripås, 28 september, Piratförlaget.

Allt som blir kvar, Sandra Beijer, 29 september, Natur & Kultur.

Skotten i Köpenhamn, Niklas Orrenius, 30 september, Albert Bonniers Förlag.

Drick värmen ur min hand, Bengt Ohlsson, 30 september,  Albert Bonniers Förlag.

Läs också:

En bok om George och Charlotte

george-inb

George ser ut som en pojke och alla som ser henne tror att hon är det. Själv vet George att hon är en flicka och i hemlighet läser hon tidningar för tjejer om mode och smink. George önskar att hon kunde få vara som de.

George stora dröm är att få spela rollen som Charlotte när klassen sätter upp Min vän Charlotte. Nu är rollen som spindeln en tjejroll och det är bara tjejer som får provspela för den. Trots att George vet att hon måste hålla sitt sanna jag hemligt, vill hon verkligen stå på scenen som Charlotte.

Författaren Alex Gino använder genomgående hon som pronomen när hen skriver om George i boken med samma namn. Jag använder hen om Alex Gino, då hen på sin hemsida påpekar att hen använder “singular-they” om sig själv. Pronomen är viktiga i definitionen av någons identitet. Hen säger att boken om George saknades och att det var en lucka hen ville fylla. Jag är glad över att det kommit flera böcker om ungdomar som definierar sig som ett annat kön än det biologiska, men kanske är det extra viktigt att en sådan bok kommer för yngre läsare. På många sätt är George en vanlig berättelse om familj, vänskap och skola och det är befriande på något sätt. Visst är det en kamp och visst önskar George att han skulle våga berätta för sin mamma att han är en flicka, men möjligheter är viktigare än problem.

Det är pjäsen Min vän Charlotte som står i fokus och George stora dröm att få stå på scenen. Hans bästa vän Kelly blir ännu viktigare under bokens gång än hon varit tidigare då hon peppar George att faktiskt provspela. Det är inte så att Kelly förstår att George är en flicka, men hon tycker verkligen att kön inte borde spela någon roll i en teaterpjäs.

George är en fin bok om att våga vara sig själv och jag hoppas att den når många läsare. Kanske ska den läsas i år fem eller möjligen sex, innan det blir för mycket tonårsrevolt av det hela. Den mest fördomsfulla tiden brukar vara i år 6 eller 7, medan ungdomar i år 9 ofta har insett att det inte är farligt med annorlunda människor eller ens att vara annorlunda själv.

I lördags skrev jag om George och fler normbrytande böcker på Kulturkollo.

Läs också:

Nyttiga människor och vit melankoli

 

IMG_3780

Nyttiga människor och vit melankoli – ett samtal om migration, orättvisor och ilska blev sista programpunkten för oss på Sigtuna Litteraturfestival. Där möttes Negar Naseh, som i våras kom ut med boken De fördrivna, om en priviligerad kvinna på Sicilien mitt under flyktingkatastrofen som pågår, David Qviström, som i boken Nyttiga människor skriver om migrationspolitiken och dess konsekvenser. Kristina Kappelin, journalist och författare, bosatt i Italien, ledde samtalet.

Samtalet tar sitt avstamp i nyheten som kom i dagarna, där Migrationsverket skyller den långa asylprocessen på att de anställt 80-talister, uppfostrade av  curlingföräldrar, som utreder långsamt. Är det egentligen dåligt att de anställda bara orkar med en utredning i veckan?, frågar Kappelin. Qviström menar att den här internrapporten är symptomatisk för debatten. Orden som t.ex. “volymer” används och gör att samtalet tycks handla om transporter, inte om människor. Man väljer förhoppningsvis att arbeta på Migrationsverket för att man är engagerade i frågan om migration, säger han och empatiska krockar lätt med det ordval och den distans som lätt skapas. Kanske är det tvärtom bra om 80-talisterna för in empati ordentligt i debatten.

Vårt behov av att hålla avstånd och distans är farlig, menar Kappelin. Hur ska vi få människor att mötas?, frågar hon. Naseh talar om bristen på naturliga mötesplatser och hur det nästan krävs att vara aktivist för att möta de människor som flytt hit. Jag gör det på jobbet, men helt ärligt inte i övrigt. Som Naseh säger är det svårt att vara aktivist och det kostar på rent känslomässigt. Få gör det och få kan då se bortom det avpersonifierade språk som dominerar vårt samhälle idag.

Qviström berättar om en resa till Mauretanien och ett flyktingläger med de som flytt från Mali. De har flytt både från hungersnöd och krig och han vet inte hur han ska påbörja sitt reportage. Han använder en standardfråga som brukar funka bra, nämligen “hur ser du på framtiden?”. I det här lägret var frågan meningslös,  ingen kunde tänka längre än till den mycket nära framtiden, kanske imorgon och om riset kommer till lägret då. Qviström insåg bland de döende barnen, som vårdades av läkare utan gränser, att han inte kunde förstå den situation människorna där befann sig i. Hans “svennebananliv” i ett radhus har inga gemensamma referenser med det liv dessa människor lever i. Kappelin menar att det är frustrerande att dimpa ner kort i någon annans hemska verklighet och sedan lämna människorna där. Det leder till det som Kappelin kallar “vit melankoli” som uppstår  vi konfronteras med en mycket hemsk verklighet.

I Nasehs bok finns en huvudperson, Miriam, men också en osynlig huvudperson som är en flykting som landar på Sicilien på väg från något. Miriam får någon slags uppvaknande, men kan ändå inte riktigt se sin priviligierade situation. Om man sedan påminns om den är det lätt att få dåligt samvete och drabbas av en vit melankoli. Ändå är det självklart inte oss det är synd om.

Visst är detta något många drabbats av. Många är de som väljer att inte se tiggare och som vill att politiker “tar tag i situationen” snarare än hjälper människorna. Qviström har i sin bok undersökt vad som hände med honom själv då han går förbi dessa tiggare eller ger. Vi lider av en oförmåga att förhålla oss till nöden och var gränsen går för oss. Han menar att vi alla har ett ansvar att ta hand om de som faktiskt har det sämre.

Kappelin menar att besparingen på skolan och bristen på kunskap kan vara en anledning till den ökade högerpopulismen. För henne är det en bildningsfrågan. Presentister är ett begrepp som Naseh stötte på under skrivandet av sin bok. Vi är okunniga om det förflutna, tänker inte på framtiden, utan koncentrerar oss helt på nuet och att bygga ett bra nu med allt vad det innebär i ett kapitalistiskt samhälle. Qviström säger sig sörja ett bildningsideal som han menar försvunnit. Allt går väldigt snabbt idag och twittersanningar utan kontext har en tendens att ta över debatten. Vi debatterar här och nu, men kopplar inte nuet samman med det förflutna.

Kappelin talar om Ola Larsmos nya bok om hur svenskarna uppfattades i USA, som smutsiga och hemska. Inte de hederliga och arbetssamma flyktingar som vi har velat beskriva dem som. Kanske borde vi även här fundera över historien och de kopplingar till nutiden som faktiskt finns.

Frågan om invandring och flyktingar riskerar att splittra Europa, säger Kappelin och talar dels om Brexit, men också om Ungerns murar och troliga nej till att ta emot flyktingar. Hur kan det vara så att de flyktingar som kommer hit väcker sådan ilska?, undrar hon. Och ja, det undrar jag med. Publiken tystnar av den, liksom Qviström och Naseh, kanske för att det faktiskt är en så brutal och sjuk sanning. I debatten talas det om att vi måste ta hand om våra egna först, påpekar Qviström och frågan som är inrymd i den frasen är “vilka är egentligen våra egna?”.

Flyktingar måste komma illegalt för att söka asyl i Europa, det finns ingen annan väg in. Vi har skapat ett “gated community” för att skydda vår ganska konstanta befolkningssiffra, då resten av världen växer. Vi är så egoistiska att vi inte kommer att ge upp vår välfärd. Om nu inte de empatiska 80-talisterna kan förändra det, påpekar Naseh.

Kappelin berättar om hur påven uppmanat alla församlingar i Italien att hjälpa en flyktingfamilj. De behövande sprids då ut, integrationen ökar och rädslan minskar. Kanske något att ta hit och då inte vara församlingar, utan också andra lokala organisationer.

Qviström talar om hur det visserligen behövs en överstatlig organisation av mottagandet. Just nu blir det ofta tal om kvoter där flyktingar ska delas upp mellan mottagarländer. Då står mottagarländernas behov i fokus, inte flyktingarnas och risken finns att asylrätten försvinner. Han önskar ett ändrat fokus, så att det faktiskt är människor på flykt som ska ha rätten till ett bättre liv, det är inte nödvändigtvis vår rätt till välfärd som ska styra.

Naseh talar om hur vårt samhälle består av skikt. Hur personerna i hennes bok inte är onda, men priviligierade och därmed utnyttjar de indirekt andra människor. Hon förundras över hur man, som personerna i hennes bok, kan leva precis vid katastrofen, men ändå inte se den. Jag hade gärna hört mer om boken och även mer av Naseh i samtalet. Nu tyckte jag att Kappelin drog iväg långt ifrån de personer hon intervjuade och lyckades inte vända tillbaka samtalet till den rubrik som var satt för det. Tråkigt och faktiskt lite oprofessionellt.

Trots detta var även detta samtal mycket intressant och jag kommer definitivt att läsa Negar Nasehs bok. Kanske också David Qviströms, även om den verkar lite tyngre.

Läs också:

Krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur är rubriken på ett möte mellan Kjell Westö, Marte Michelet och Elisabeth Åsbrink modererat av Per Svensson. Samtalet utgår från författarnas böcker som handlar om tiden runt andra världskriget, men också om vår nutid.

Svensson inleder med att fråga om varför författarna valt att skriva om just denna tid. Åsbrinks personliga koppling till 1947 är uppenbar, då hennes pappas historia är en del av nya boken.Pappans historia är central i boken och hans liv i Budapest, flytten till ett sionistiskt läger och valet han sedan behövde göra. Hon berättar också om hur Sveriges självbild har förändrats sedan 2011 då hon började skriva Och i Wienerwald står träden kvar. Vår syn på oss själva som en humanitär stormakt för stark då och en drivkraft under hennes skrivande var att förändra den av den enkla anledningen att den inte är sann. Nu har den självbilden förändrats, speciellt under förra årets absurda behandling av flyktingar. Vi är verkligen ingen humanitär stormakt längre.

Marte Michelet är journalist och debatterade invandring och islamism mycket i Norge och då hennes sambo Ali Esbati hamnade mitt i Breiviks vansinnesdåd och Michelet själv nämndes av Breivik som extra intressant under rättegången förändrades livet. Michelet behövde en paus och boken Det största brottet blev ett slags andrum. Hon ville undersöka den norska högerextremismen och handlingarna under och efter kriget.

Som 15-åring bodde hon i ett kollektiv där en judisk 15-åring som mördades också hade bott. Långt innan Utøya började därför hon läsa om judar i Norge och hur de behandlades under kriget. Det var hennes andra personliga koppling till skrivandet av boken. Där påpekar Åsbrink kopplingen mellan Breivik och Per Engdahl som hon skriver om. Det går inte att se på nuet som en isolerad tid, utan man måste även titta bakåt.

Även Westö talar om kontinuiteten och hur embryot till mycket av det vi upplever idag fanns under tidigt 1900-tal. Finland historia under första delen av 1900-talet domineras av fyra krig. Under 27 år dog många, motsvarande att 500 000 av våra invånare i Sverige skulle dö. Där finns hans opersonliga anledning att skriva om tiden, då den påverkat hans lands historia så mycket.

Det personliga handlar om att både hans farfar och morfar dog under andra världskriget, som i Finland är två krig, inbördeskriget (frihetskriget) och fortsättningskriget. Westö växte upp i en familj som påverkats av sorg och en stor tystnad. Det förflutna var något han inte skulle närma sig och därför lockades han att göra det. Där finns orsakerna till hans böcker.

Westö talar om hur Finlands erfarenheter skiljer sig från Norges och Sveriges. Sverige hade något som han inte vill kalla naivitet, men kanske optimism som handlar om att vi levt så länge i fred och haft ett välstånd. Så är det inte för Finland och inte heller för Norge som ockuperades under andra världskriget. Han menar att den hätska kulturdebatten i Sverige kan bottna i detta. I Finland är de medvetna om att det värsta kan hända. Åsbrink påpekar att det är en slags naivitet ändå, även om hon inte vill kalla det så heller, om att hot inte kan bli verklighet. Vi slänger oss med verbala hot, utan att reflektera över vad de egentligen betyder. Hon berättar också om Danmarks bild av att vara det lilla folket som världen trampar på. Något som Westö känner igen i Finland.

Michalet säger att även Norge ser sig som de små som andra vill förtrycka. Kanske var det därför nazismen inte riktigt slog igenom i Norge, även om det fanns högerradikala tendenser inom de flesta skikt i landet. De blev antinazister för att det var “onorskt” att bli nazist. Den självbilden kan göra att nationalismen förknippats med antinazism snarare än fascism. Så är det även i Danmark menar Åsbrink, medan det i Sverige inte är osvenskt att vara nazist. Vi accepterar alltså ett parti som faktiskt har nazistiska rötter, något som hon menar inte skulle ske i Norge och Danmark.

När det gäller Sannfinnarna så minskar de i popularitet nu och Westö menar helt krasst att det handlar om att de sitter i regeringen i en svår tid för Finland och tvingas ta ansvar. Deras bakgrund är dock också annorlunda än Sverigedemokraternas och grundar sig i ett populistiskt parti som var stort under 70-talet. Tendensen att vända sig inåt och den tidigare reella rädslan för det utanför, som ryssarna är något som Sannfinländarna utnyttjar.

Är nationalismen alltid av ondo?, frågar Svensson. Michalet menar att hon själv har ett komplicerat förhållande till nationalismen. Tyskarna tyckte att det fanns en arisk röst i norrmän, som kunde lockas fram, men ändå slog nazismen inte igen. Ändå är det såväl nationalism och flaggviftande som dominerar, dessutom finns också idén om att olja och rikedom är något de förtjänar för att de är bra och det påverkar norrmännens syn på sig själva och sitt land.

Westö påpekar att en sund nationalism har varit nödvändig för att Finland ska ha funnits som land under 1900-talet. I Danmark finns också ett tydligt exempel på en slags positiv nationalism. De danska judarna sågs som danska och skulle därför hjälpas. Deras lägenheter stod också kvar orörda. De var en del av ett utvidgat vi. Westö talar också om ett utvidgat vi som skapades då Sverige tog emot 70000 finska krigsbarn. Det är ingen tillfällighet att Sverige tog emot dessa barn, men bara 600 judiska krigsbarn, påpekar Åsbrink. Michelet håller med, men säger ändå att hon ser en vändning i Sverige under 1942, då motståndet mot Tyskland började växa. Åsbrink talar om hur skiktat Sverige var, där de med makt och pengar var mest tyskvänliga. Fler tog dock värvning för de allierade än de som slogs med tyskarna. Även Finland var splittrat, säger Westö också av klass.

Kan vi jämföra vår samtid med 30-talet, undrar Svensson. Nej, säger Åsbrink, då det då fanns ett totalitärt samhälle. Möjligen kan vi jämföra med efterkrigstiden. Michalet menar tvärtom att vi måste jämföra med just 30-talet med den ökade fascismen. Hon vänder sig dock mot att jämföra dödandet av människor med den systematiska utrotningen som leddes av nazisterna. Den sprittningen som fanns då inom borgerligheten känns igen idag. Westö håller med Åsbrink och menar att man måste vara vaksam, men inte dra för stora växlar av parallellerna mellan de båda tiderna. Historien upprepar sig inte, men den rimmar ibland,  är ett citat av Mark Twain han brukar använda.

Vi ska vara vaksamma på vår nutid, säger även Åsbrink, för demokratin kan försvinna från en dag till en annan. Vi kan fly in i underhållning och slippa tänka, tillägger Westö, men vi får inte fly utan måste våga inse vad som händer i världen. Själv skulle han gärna spela elgitarr hela dagarna, men det har varken han, vi eller världen råd med menar han. Michalet säger att hon är djupt orolig för Trump, för Polen och Ungern och det franska valet inte minst. Det är saker som gör att världen kommer att kunna bli en mycket sämre plats, en mindre demokratisk sådan. Och ja, jag delar den oron. Det är så mycket i den närmaste framtiden som kan gå så otroligt fel.

Läs också:

Ett möte med Linda Olsson

IMG_3778

Bokfrukost på Stora Brännbo inledder vår andra dag på Sigtuna Litteraturfestival. Dorotea Bromberg talar inledningsvis om Linda Olssons sätt att skriva, med det bedrägligt enkla språket och alla frågor som finns kvar efter läsningen. Hon talar också om hur Olsson lyckas leva i två länder så långt bort ifrån varandra, Sverige och Nya Zeeland.

Fokus i Linda Olssons böcker ligger på relationer, ofta oväntade och okomplicerade. Nya boken står i fokus idag och Bromberg påpekar att hon tycker om titeln En syster i mitt hus. Olsson berättar att titeln kom henne tidigt och den kommer från en dikt av Emily Dickinson. I den finns två systrar och en förlorad. Den som aldrig är där dominerar boken, liksom den döda mamman som svävar över de två levande systrarna. Olsson talar om alla dåliga mammor hon skrivit om, men flera bra pappor. I just det här fallet är mamman död.

Det var systern Maria som kom till Olsson på precis den plats där hon befinner sig i boken, en plats som är väldigt viktig för Olsson själv. Hon berättar att hon varit där många gånger och de senaste åren har hon hyrt samma hus. Ett hus som hon ibland låtsas är hennes, precis som Maria gör. Ibland tänker Olsson att hon ska flytta dit. Spanien verkar vara hennes tredje hemland, samtidigt som hon alltid känner en viss rotlöshet. Att bo i både Sverige och Nya Zeeland är att inte vara hemma någonstans, eller på alla ställen. Vad är egentligen hemma?, undrar Bromberg. Olsson säger sig inte ha någon geografisk hemvist, men människorna gör platserna viktiga. På Nya Zeeland bor två av hennes barn och hennes barnbarn och i Sverige bor hennes äldste son. Hon menar att hon inte har något riktigt hem i betydelsen ett hus och det har hon aldrig haft. Platsen och karaktären var alltså början och Olsson beskriver det som att hon tog Maria i handen och gick med henne en väg som var okänd på förhand. Böckerna planeras inte, utan Olsson börjar bara skriva och så får hon se vad det blir.

En syster i mitt hus inleds med att två systrarna träffas på mammans begravning och har då inte setts på länge. Det är där Maria föreslår att systern Emma ska komma och hälsa på i Spanien. Just då har Maria ett bra liv och som Bromberg säger vill hon kanske skryta. När systern väl kommer har livet förändrats. Maria har släppt taget om tillvaron och har inget att visa upp längre. Nu ser hon absolut inte fram emot Emmas besök.

En syster i mitt hus skrevs först på svenska, hela manuset, och nu har hon översatt den till engelska. Översättningen är dock inte identisk med originalet. De är syskon, kanske till och med tvillingar, säger hon, men hon har tagit sig friheter som översättare inte brukar eller ens får göra. Förra boken I skymningen sjunger koltrasten skrevs samtidigt på svenska och engelska, på två olika skärmar. De två första böckerna skrevs på engelska först och hon började även den tredje boken Det goda inom oss på engelska. Sedan hände saker i livet och hon fick skrivkramp. En vän rådde henne att översätta det hon skrivit till svenska. Så gjorde hon och fick  tillbaka lusten att skriva. Olsson talar om hur hon fått en distans till svenska språket då hon istället levt i en engelskspråkig värld. Det gör att hon kan använda det på ett annorlunda sätt än hon gjorde förr. Vissa ord är mer precisa på svenska. Det finns kanske inte så många synonymen, men en exakthet.

Som alltid är det intressant att få höra författare berätta om sina böcker och sin skrivprocess. Någon bokcirkel blev det dock inte alls, men ett trevligt samtal att börja dagen med.

Läs också:

1947 — där nu börjar

Elisabeth_-sbrink_foto_Eva_Tedesj-

Jag småsprang i värmen från Sigtunastiftelsens bibliotek till St Pers skolas aula för att lyssna till ett samtal mellan författaren Elisabeth Åsbrink och hennes förläggare Stephen Farran-Lee. De talade avslappnat och samtidigt strukturerat om skrivande med fokus på Åsbrinks nya bok.

Elisabeth Åsbrinks nya bok heter 1947 och är indelad i årets månader, från januari till december. Den är dock inte kronologiskt i ordets rätta bemärkelse och dessutom skriven ur efterklokhetens perspektiv, som hon säger själv. I sin Augustprisbelönade bok Och i Wienerwald står träden kvar, ville Elisabeth Åsbrink kombinera lyrik, brev och faktatext. Så är det även i 1947, men där finns också tidningstexterna med. I Och i Wienerwald står träden kvar var det istället breven från förr som var stommen. Minnen är fragmentariska, liksom bilden av det förgångna. Ofta minns vi bara hur vi beskrev det förra gången vi beskrev det. Inte händelsen själv. Det är därför texten i 1947 blivit fragmentarisk, ibland en notisform, men ibland även skönlitterär. Åsbrink utgår från händelser från 1947, men följer också trådarna från dessa.

Det började med att Åsbrink letade efter en händelse som hon trodde ägt rum 1947. Hon bestämde sig för att läsa de stora tidningarna och börjar med den 1 januari. Boken hon skrev skulle bli en biografi över fascistledaren Per Engdahl, men det visade sig att det skulle bli något helt annat då hon insåg att det fanns så mycket som hände 1947 som påverkar oss än idag.

Det var Per Engdahl som Ingvar Kamprad hyllade i Och i Wienerwald står träden kvar. Vad han gjorde efter kriget är till viss del dolt. Det som är möjligt är att han eller någon annan rensat i arkiven och sanningen om vad som hände 1947 fick hon söka efter på andra platser än i svenska arkiv.

1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlar inte om nynazister, utan om nazister som var aktiv under kriget. Många är balter, som riskerar livet i Sovjetunionen och Engdahl hjälper dem att fly till Sydamerika och faktiskt även till Västtyskland som var en trygg plats för “gammelnazister” konstigt nog. Trådarna ledde Åsbrink till Peróns Buenos Aires, där en tidning skapades som Per Engdahl var aktiv i och faktiskt ända till mordet på Dagmar Hagelin, Malmörörelsen skapas officiellt 1952, men 1947 var en början.

Tydligt är att nazismen och fascismen aldrig dog 1945, utan levde kvar. Det gäller såväl människor och idéer. Idéerna bärs vidare genom generationer och trådarna mellan de som var aktiva över världen är påfallande många. De önskar nu ett tredje Europa, som absolut inte är kommunistiskt eller styrt av USA. De vill ha ett Europa utan feminism, utan judar och andra främmande raser och faktiskt också utan demokrati, som är en svag och omanlig ideologi. Dessa tankar återfinns senare i Breiviks manifest.

Hassan al-Banna grundade 1928 Muslimska brödraskapet och är en av de personer som återkommer genom historien i 1947. Han var son till en urmakare och Åsbrink säger att hon är “en sucker för tidsmetaforer” och al-Banna vill kontrollera tiden. 1947 inför han två begrepp, konsten att dö och dödens konst. I praktiken betyder det att han återför begreppet jihad och tillför kärlek till döden, en som är lika stör som den till döden. Han är självklart inte ensam om detta. Han efterträdes av Sayyid Qutb och han är viktig i historien om extremism. Al-Banna sätter alltså igång en process som vi lever mitt i idag.

Eric Blair, en författare som lett ensligt ever på Jura och skriver på en bok år 1947 finns också med i boken. Den slutförs 1948 och han vänder på de två sista siffrorna och får titeln 1984. Författaren är George Orwell och Åsbrink menar att han verkligen ringar in tidens kärna i sin vok. Det är dock även en beskrivning av vår tid. Just kopplingarna mellan 1947 och vår värld som Åsbrink berättar om är riktigt skrämmande.

Författaren Nelly Sachs är också en del av 1947. Författaren som själv höll på att dödas av nazisterna, men som räddades hit av Selma Lagerlöf. I en liten lägenhet på Söder sitter hon och försöker i ord beskriva de som inte längre finns. 1947 är Simone Beauvoir redan etablerad författare och ena halvan av ett känt, intellektuellt par. Hon blir då förälskad i författaren Nelson Algren på ett flygplan på väg till USA. Denna historia blir också en del av boken.

Sist men inte minst talar Åsbrink och Farran-Lee om bokens reella huvudperson. En liten ungersk pojke som efter kriget skickas till Palestina av sin mor. Han ska bo på ett sionistiskt barnhem i det som ska bli Israel. Väntan i flyktinglägret utanför Palestinas gräns blir dock lång. Åsbrink själv har rötter i Ungern. Hon berättar om sin far som först överlevt ett totalitärt nazistiskt samhälle och sedan ett kommunistiskt dito. Den lilla pojken är Åsbrinks pappa. Hon läser ett utdrag som beskriver honom och hans familj innan tyskarnas ockupation av Ungern.

Elisabeth Åsbrink är fantastisk att lyssna till. Skarp och rolig, men också ödmjuk och allvarlig. Vilket fantastiskt jobb hon verkar ha gjort inför skrivandet av 1947. Jag köpte ett signerat exemplar av 1947 och har redan börjat läsa.

 

Foto: Eva Tedesjö

Läs också:

Ett samtal mellan Anne Enright och Dorotea Bromberg

79_PressImage1

Dagens andra punkt för mig på Sigtuna Litteraturfestival var ett samtal mellan Anne Enright och hennes förläggare Dorotea Bromberg i en intim litterär miljö på Sigtunastiftelsens bibliotek. Samtalet, som enligt programmet ska handla om “skrivandets villkor och vardag”, börjar lite trevande, men kommer sedan igång.

Den gröna vägen är den tredje romanen av Anne Enright som översatts till svenska. Jag håller på att läsa den, men har inte hunnit så långt som jag önskat. Jag tycker dock att den verkar minst sagt lovande. Det är en riktigt irländsk historia där katolska kyrkans skugga vilar över karaktärerna. En bok om en familj som splittras och samlas igen. En bok som kräver koncentration, vilket Dorotea Bromberg också påpekar.

Dorotea Bromberg tar avstamp i hur Enright började skriva sin första bok. Enright berättar att hon är är en mycket långsam författare, som upplever svårigheter under processen, men självklart också glädje. Det framkommer tydligt att hon verkligen är intresserad av att beskriva saker med omsorg. Hon berättar t.ex. om hur hon blev intresserad av hur mörket påverkar havet och våra ögon. Landskapet blev en del av hennes bok, liksom mörkret och kanske ännu mer skymningen. Några få rader skapar exakta bilder som stannar kvar.

Som barn- och ungdom läste hon massor, ibland flera böcker varje dag. Orden har alltid varit viktiga för henne och hon började med att skriva dålig poesi. Behovet av att skapa och att sätta sina tankar och känslor på pränt var stort. Sedan finns karaktärer att förstå, händelser att undersöka. Processen har sett olika ut beroende på hennes egen ålder. Hennes 25-åriga jag skrev annorlunda än hennes 50-åriga. Varje bok har förändrat henne. Det som alltid varit viktigt med detaljer.

Innan hon fick skrivit sin första roman ville hon vara författare, men inte nödvändigtvis skriva en roman.  Vägen till publicering var lång. Hon blev refuserad tre gånger och bestämde sedan sig för att satsa på ett nytt sätt. Hon fick ett stipendium och började studera kreativt skrivande för Angela Carter. Det dröjde tills hon fick en bra agent innan hon fick några noveller antagna. Rådet “the less you say the better” var det som fick henne att hitta sin stil som författare. Hon älskade fragment, men lärde sig att sammanfoga dem och få flyt.

Dorotea Bromberg leder samtalet in på Enrights sammanbrott, som kom då hon närmade sig 30. Trots att Enright inte riktigt vill tala om det, så är hon tydlig med att hon där gjorde ett val att leva. Samtidigt är hon tydlig med att vissa människor aldrig blir färdig med sin kamp mot de inre demonerna. Fördelen med att ha nått botten är att hon varit där. Nu påminner hon ibland sig själv om att hon lever och att det är bra. Förhållandet mellan medvetenhet om sin egen dödlighet och kreativitet och skrivande är svårt att sätta ord på, säger Enright, men något samband finns det. Något hände också när hon sedan fick barn och hon själv inte stod i centrum. Hon var också hemma mycket under en period och fick tid att skriva, men hade också en press på sig att faktiskt dra in pengar då hennes barn, som alla barn, var dyra i drift.

Mellan 2000 och 2007 var pengar en stor drivkraft, erkänner hon. När barnen var 4 och 7 nominerades hon till Man Booker Prize för sin roman Sammankomsten och hon när hon vann gick hon från att vara hyfsat erkänd, men okänd, till att bli en känd författare vars böcker översattes till många språk. Priset gav också pengar, vilket förändrade livet och författarskapet. Prispengar är på ett sätt ett bevis för att du är en bra författare, säger Enright och skrattar lite. Tidigare drömde hon om att vinna Bookerpriset och nu hade hon gjort det. Tyvärr innebar det inte, som i drömmen, att alla kritiker tystnade. Kanske finns de främst i huvudet, men de finns ändå, säger hon. Läsarna har varit en tröst för henne, för de ger den positiva intimitet som läsare får av läsningen och ger därefter. De har inget behov av att distansera sig från texten som kritiker har.

Har Enright problem med skrivandet efter Bookerpriset?, undrar Bromberg.  Enright berättar att hon behöver vara riktigt ensam när hon skriver och det var lite svårt just efter priset. Problemen satt i huvudet, men även på boksidorna. Boken efter Bookerpriset, Den glömda valsen, var inte lika ambitiös som den som gav henne Bookerpriset, men gav henne ändå en plats på Orange Prize for Fictions korta lista. I Den gröna vägen är det ambitiösa tillbaka igen.

Vem är vi när vi är ensamma? Det är en av av frågorna Enright undersöker i Den gröna vägen. Paradoxen mellan att fokusera på sig själv och med andra. Ensamheten riskerar att göra en ensammare och ledsnare, medan du blir lyckligare ju mer du gör för andra. Det är också tydligt hur hennes barn förändrat hennes liv och visst känner jag igen det. På gott och ont.

Tyvärr missar vi morgondagens möte mellan Anne Enright och Medelaine Levy, litteraturredaktör på SvD, som ska fokusera mer på det böcker Enright skrivit. Samtalet med Dorotea Bromberg var dock en bra ingång till Anne Enrights författarskap, som jag just börjat nosa på.

 

 

Foto: Joe O’Shaughnessy

Läs också:

Veckans ord på I: Mina svar

I

Det är dags för mig att publicera mina egna associationer kring följande fem ord på I:

Vissa författare är verkligen idoga och ihållande (ja, jag vet att ordet kanske inte kan användas så, men jag gör det ändå) gällande sitt skrivande. Jag tänker på serier som aldrig tar slut. De flesta tappar jag bort efter ett tag, som Elizabeth George Lynley och Havers. Dags att återupptäcka dem kanske.

Huvudpersonen i Pennskaftet av Elin Wägner var en trevlig individ att läsa om och författaren en viktig individ för kvinnors kamp för ökade rättigheter.

Vad betyder egentligen intelligent? Ett enkelt, men ändå komplicerat ord. Jag skulle dock definiera Eddie Izzard som väldigt intelligent. Komiker i första hand, men han har också skrivit Dress to kill och nästa år väntas fler memoarer.

I boken Islossning av Barbara Voors går en pappa och hans dotter ut på isen och kommer aldrig åter. Stark och hemsk bok.

Charles Bruno i Patricia Highsmiths Främlingar på ett tåg är minst sagt ivrig att hjälpa Guy Haines att bli av med en jobbig fru. Lite väl ivrig.

 

Läs också:

Veckans ord på I

I

Dags att ta tag i veckans ord igen efter sommarlovet. Den här gången om bokstaven I. En bokstav jag faktiskt diskuterat en del de senaste dagarna, då många av mina elever konsekvent skriver I (jag) med litet i för att det är lättare. Inte okej.

Jag vill att ni kopplar ihop följande fem ord på I med böcker eller författare på någon bokstav av något kön. Skriv era svar i en kommentar eller på er blogg. Mina svar kommer i ett separat inlägg.

ihållande

individ

intelligent

is

ivrig

 

Associera fritt och tänj gärna på orden. Kreativitet är alltid kul.

 

Läs också:

« Older Entries