Olikhetsutmaningen: arbete och fritid

Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila brukar det heta. Förra veckan ägnade vi oss åt sömn eller brist därpå, nu blir det de två andra delarna av dygnet. Efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt arbete det senare är det nu dags för några dagars fritid. Planen är att läsa mycket, städa lite och ägna mig åt familjen. Veckans olikhetsutmaning handlar därför om arbete och fritid.

En bok om arbete är diktsamlingen Utvecklingssamtal av Daniel Blixt. Han ger oss ögonblicksbilder som skapar någon slags bild av en skola någonstans i Sverige. Stor igenkänning för mig som lärare, men säkert också läsvärd för den med annat yrke. Alla har ju gått i skolan som det brukar heta. Läs en intervju med Daniel Blixt här.

Och så fritid då. I Tisdagsklubben av Anna Fredriksson fyller huvudpersonen Karin sin fritid med en matlagningskurs. Kursen ger henne inte bara kunskaper i hur man lagar asiatisk mat, utan också nya vänner. En av dem vill till och med bli mer än en vän.

Nu är det er tur. Vilka böcker om arbete och fritid vill ni lyfta fram?

 

Läs också:

Just-nu-enkät inför långhelgen

Som alltid när jag har för mycket att göra påbörjar jag böcker, tröttnar på dem eller glömmer bort dem, sprider dem halvlästa över huset och inte sällan också på mitt två skrivbord på jobbet. Nu är det snart några dagar ledigt (som uppvärmning inför sommarledigheten) och då vill jag hinna läsa. Jag strukturerar, eller försöker strukturera, med en just-nu-enkät. Det har funkat (hyfsat) förr.

Vid sängen: Där ligger en stor hög, men överst finns Idag ska allt bli annorlunda av Maria Semple, som jag egentligen tror är bra, men som jag inte riktigt fastnat i ändå.

På soffbordet: Där ligger ännu en ganska så stor hög, som även spridit sig till armstöden på min läsfåtölj. Den bok jag läser i mest är Per Anders Fogelströms tidigare outgivna ungdomsverk Den okuvliga friheten. Även det är en bok som kräver mer energi än vad jag har just nu.

I handväskan: Där ligger Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, som också får följa med till klassrummet när mina elever läser.

I öronen: Just nu lyssnar jag inte på någon bok, utan på mina elevers språkspaningar. Det är nästan roligare.

På läsplattan: På min Kindle är det Halfbad — Ondskans son av Sally Green som gäller. Riktigt spännande faktiskt. På iPaden är det istället Memorys bok av Petina Gappah som jag läser. Också den riktigt bra, men den kräver lite mer fokus än jag har just nu. 

Borde jag påbörja: Borde är egentligen ett ord jag vill undvika när det kommer till läsning, men jag har ett gäng kursböcker i en väldigt bortglömd kurs som jag verkligen borde ta tag i. Om det ens går så här sent på terminen.

Borde jag läsa ut: Jag har läst 1984 av George Orwell i mer än ett halvår nu. Egentligen förstår jag inte varför jag inte bara läser ut den, då jag gillar den och ligger sjukt efter i min klassikerutmaning.

Bokklubbsbok: Nu börjar det bli hög tid att börja läsa nästa Bokbubblarbok som är Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den ser jag fram emot.

Längtar jag efter att få läsa: När min hjärna har vaknat till liv efter terminens härdsmälta ska jag äntligen ge mig på Ett litet liv av Hanya Yanagihara, som hyllats av alla. 

3 andra böcker i min TBR-hög:  De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn är böcker jag verkligen vill läsa.

 

Hur står det till med din läsning? Är du lika splittrad som jag?

Läs också:

Åter till Brighton och Roy Grace

Förra sommaren botade jag en lässvacka genom att läsa tre böcker av Peter James på kort tid. Hans polis Roy Grace är en favorit och därför försökte jag bota även årets lässvacka med hjälp av honom. Att läsa en del av en serie och inte behöva lära känna så många nya karaktärer är ofta så himla skönt. Det hjälpte även denna gång, i alla fall tillfälligt och att lässvackan snabbt kom tillbaka kan jag inte skylla på James.

Tills döden för oss samman är Peter James tionde bok om kriminalintendent Roy Grace, verksam i Brighton-Hove. En serie brukar tappa fart efter så många böcker och därför är det extra roligt att det här faktiskt är en av de bästa James skrivit. Egentligen borde det inte vara så spännande, då vi från början vet vem som jagar vem, men spännande är just vad det är. Det handlar dels om fallet Grace och hans kollegor försöker lösa, men också om det som händer i polisernas liv.

I fokus står Red Cameron, en kvinna som träffade sin drömman, men nu gör allt för att komma undan honom. Han heter Bryce Laurent och var den perfekte mannen, tills han blev sjukligt besatt av Red. Namnen stör mig lite ska erkännas, men jag köper det. Jag köper också Bryce Laurents fixering, som beskrivs på ett mycket obehagligt sätt. Det är när Red försöker gå vidare med en annan man som det börjar bli riktigt otrevligt.

Peter James skriver ofta ganska klassiska pusseldeckare, men här är det jakten och polisarbetet som står i centrum. Som läsare vet jag vad som ska hända innan poliserna gör det, vilket bidrar till den klaustrofobiska stämningen. Red försöker leva så normalt det bara går, men det står klart att Bryce minst sagt begränsar henne. Lägenheten hon bor innehåller ett panikrum och hon står under ständig bevakning.

Som vanligt avslutar Peter James med att lösa fallet och därefter bjuda på en riktig cliffhanger. Den här gången är jag ganska säker på att Roy Graces liv kommer att förändras totalt. Mycket sker redan i den här boken, då han gifter sig med sin nya kärlek, men det finns en dödsförklarad fru som smyger omkring i kulisserna och gör spänningen olidlig. De senaste böckerna har jag trott att hennes öde ska avslöjas, men vi får vänta ännu lite till. Kanske, kanske i nästa bok. En bok jag nästan måste läsa på stört, då den tillfälligt återvunna läslusten försvunnit igen.

 

Läs också:

Legend

Legend är en fantastisk serie skriven av Marie Lu. Legend är även namnet på den första boken i denna trilogi om Day och hans liv. Denna bok handlar om en kille som går under namnet Day. Han är en helt vanlig pojke fram tills den dagen då han får göra provet som alla tioåringar gör provet som bestämmer om han kommer sitta på ett tåg på väg till et av republiken ”arbetsläger” eller leva rikt och jobba för militären. Arbetslägret är egentligen inte det dom flesta tror att det är, utan det är ett tåg rakt in till ett av republiken laboratorium. Där dom undersöker alla dina defekter. Day får underkänt och får därför åka och ta prover och lämnas sen att dö i en av republikens källare. Som ni säkert förstår så kommer han på något sätt ut därifrån. Nu har han lämnats själv att försörja både sin familj och sin bästa kompis. Kommer han verkligen att klara av det här eller kommer något gå väldigt fel?

Den här boken handlar dock inte bara om Day utan också om flickan June, den enda person som någonsin har fått full pott på provet, provet som du får utföra när du blir 10 år gammal. En dag några år senare kommer hennes brorsa Metias får att hämta henne på drake universitet. Hon hade försökt klättra upp på ett nitton våningar högt hus med en xm-62 på ryggen och satt därför på dekanens kontor. Junes föräldrar är döda så Metias får ta hand om henne helt själv det är inte så lätt. Hennes brorsa lämnar av henne hemma och åker sedan för att vakta ett laboratorium och övervaka en leverans av prover med muterade virus.Han säger hejdå till June och sätter sid sedan i jeepen bredvid sin kolega och bästa ven Thomas. Klockan ett kommer Thomas tillbaka till huset men Metias är inte med June fattar direkt att någonting är fel. June öppnar dörren för Thomas och direkt när han kommer in säger han att han har order att ta med June till sjukhuset. Vad är det egentligen som har hänt? Går verkligen Thomas att lita på och är Day verkligen lika hemska som alla säger att han är?

Legend är väldigt lik Hungerspelen men enligt mig bättre.

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Olikhetsutmaningen: trött och pigg

Maj skulle kunna vara en underbar tid, men än så länge är jag helt begravd i rättningshögar och bedömning, vilket gör mig galet trött. Det är vad som inspirerar veckans motsatspar trött och pigg. Berätta om några kulturella verk som du kopplar till just dessa ord.

Någon som alltid är pigg och om än inte glad, så i alla fall känslosam, är Anne på Grönkulla. Just nu ser jag den nya Netflixserien baserad på böckerna och jag gillar den faktiskt.

Trött är däremot Eva i boken Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend. Lite sugen är jag själv på att sova om inte ett år, så i alla fall i några veckor.

Nu ser jag fram emot att läsa om era associationer. Svara i en kommentar, i er blogg eller kanske i sociala medier. Lämna gärna en rad här också så att jag och andra kan läsa.

 

Läs också:

Några norska favoriter

Idag är det Norges nationaldag, vilket brukar betyda en orgie i folkdräkter och flaggviftande. Jag bidrar till firandet genom att lista fem norska författarfavoriter.

Erlend Loe är en stor favorit. Senast idag tipsade jag en elev om hans böcker. Visst är det så att den gode Loe är lite ojämn, men när han är bra är han väldans bra. Bland mina favoriter finns Naiv. Super., Fakta om Finland, Doppler och Fvonk. Du kan läsa mer om böckerna på Alfabetas hemsida.

Jag har tröttnat lite på Jo Nesbø, det har jag, men han har länge varit en favorit i deckargenren med sina böcker om Harry Hole. Bäst är helt klart Snömannen. Läs mer om serien här.

En annan deckarfavorit som jag nästan tappat bort är Unni Lindell. Jag har inte läst någon vuxenbok av henne sedan 2011 då jag läste Sockerdöden, men med grabbarna O läste jag hennes böcker om spöket Mystiska Milla, med illustrationer av Fredrik Skavlan.

Merethe Lindstrøm skriver vackert och finstämt. Än så länge har jag bara läst hennes Dagar i tystnadens historia, men jag skulle gärna läsa fler.

Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap är en av de mest obehagliga böcker jag läst. På ett bra sätt. Rekommenderas!

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Att bära på en bok

Efter att ha lyssnat på Anne-Marie Körling i Lund har även jag börjat bära omkring på böcker. Inte en hel hög, som läsambassadören, men i alla fall en bok. Förra veckan var det Älgbarnet av Meg Rosoff som var med mig i korridorer och klassrum. Jag fick en del nyfikna frågor och om jag inte fick det så berättade jag lite om boken ändå. Någon slags ”attackboktips” så att säga och någon gång lika spontan högläsning.

Någon elev kopplade boken till ”den där boken om han som blir typ en insekt eller något” och vi fick skäl att prata om Kafka och hans Förvandlingen. Någon annan kopplade den till barndomsfavoriten Gittan och älgbrorsorna av Pija Lindenbaum, vilket ledde till ett samtal om barnboksfavoriter.

Tänk förresten vilket intressant tema att läsa dessa tre böcker och leta gemensamma drag. Det skulle jag vilja testa någon gång.

Veckans under-armen-bok är Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. En helt fantastisk liten bok om grammatik. Kommentarerna under dagen har mest handlat om att jag är lite knäpp, men planen är att hitta skäl till högläsning under morgondagen eller senare i veckan.

Jag gillar det där med att bära böcker. Det ska jag fortsätta med!

 

Läs också:

« Older Entries