Jag utan dig

Medan jag läste Jag utan dig av Kelly Rimmer hade jag ganska trevligt. Jag både fnissade och torkade mer än en tår, men framför allt njöt jag av miljön som skildrades. Jag hade gärna åkt färjan till Manly själv. Huvudpersonerna Callum och Lilah träffas på just den färjan och sina olikheter till trots går de på en väldigt spontan dejt. Vi märker tidigt att Lilah drar sig för att inleda ett förhållande och anar också att det handlar om något annat än att Callum skulle vara för korrekt och tråkig. De fortsätter ändå träffas och någon slags kärlek växer fram, trots att Callum nog aldrig trodde att han skulle kunna bli kär i någon som envisas med att spatsera runt barfota.

Karaktärerna och miljön är styrkorna i Jag utan dig. Jag tycker om att lära känna Callum och Lilah och jag tycker också väldigt mycket om platserna de besöker. Det jag har lite svårt för är att det blir lite väl sentimentalt. Nu borde jag väl insett det när jag läste att boken jämförs med En dag och Livet efter dig, så lite får jag skylla mig själv. Trots detta är Jag utan dig värd att läsa, men ladda upp med en näsduk eller två.

Läs också:

Yes, yes, yes! Or …

Veckans tema på Kulturkollo är Brittiska imperiet, med allt vad det innebär. Carolina formulerar utmaningen så här:

I veckans utmaning vill jag att du funderar kring allt detta brittiska vi på gott och ont har omkring oss, och sedan tar på dig två olika hattar:

YES! Jag läser så gärna böcker på engelska och älskar allt brittiskt. Ger mig mer afternoon tea! Låt mig flytta in på Downton Abbey!

NO! De tog för stor plats! Det brittiska tar fortfarande för stor plats! Jag hittar inte till den övriga världens kultur eftersom resterna av brittiska imperiet ligger där som en fet vall och tystar de spanska, turkiska, japanska och alla andra rösterna!

Att ett land erövrar en så stor del av världen som Storbritannien gjorde är självklart hemskt, men min inneboende anglofil kan ändå inte riktigt låta bli att gilla allt som är brittiskt. Eller, i alla fall det mesta. De flesta klassiska maträtter går bort, men idag är brittisk mat så mycket mer. Mycket tack vare de forna kolonierna.

Jag borde alltså säga nej, britterna tar för stor plats och de är för självgoda för sitt eget bästa. Det är bara det att de i jämförelse med amerikanerna är lite charmigt uppblåsta. De lever i en tro att de fortfarande äger världen och hänger fast vid alla gamla knäppa mått och sin älskade vänstertrafik. Om amerikanerna är den jobbiga och högljudda kusinen är britterna snarare den gnälliga, konservative, men ganska charmige riktigt gamla släktingen. Änklingen som är helt säker på att allt var bättre förr.

Vad är det då jag älskar? Dels är jag en sucker för tv-serier som utspelar sig kring förra sekelskiftet, som Downton Abbey och Huset Eliott. Jag är också uppvuxen med musiken som växte fram i Swinging London under 60-talet och städer som Liverpool och Manchester är viktiga för mig. Liverpool för musiken och Manchester kanske främst för fotbollen. Mycket av kärleken till det brittiska är dock mer än känsla än något som går att sätta ord på.

Den senaste tiden har jag snöat in på drottningar, något jag gör i perioder. Dels följer jag tv-serien Victoria, som jag skrev om på Kulturkollo i veckan, men också The Crown om Elizabeth II.

Sedan är det språket. Gärna en bred dialekt, eller riktigt snobbig RP. Självklart är det bekvämt att förstå ordentligt, det går inte att komma ifrån. Det är också bekvämt att böcker från länder som inte är lika bekanta för mig ges ut på engelska, då språket är så mångas förstaspråk. Det gör att jag kan läsa en varierad litteratur på originalspråk. Mycket fler böcker dessutom än de som översätts till svenska. Baksidan är självklart att engelskan konkurrerat och konkurrerar ut andra språk.

 

Läs också:

Sommarboktips för barn och unga

Jag blev kanske lite onödigt arg igår angående läsläxor på sommaren och föräldrar som protesterar mot dessa. Samtidigt är läsning något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som faktiskt är så viktigt för hur barn och unga lyckas i skolan, att jag tycker att ilskan var och är befogad. Att läsa på sommaren må vara ett tvång, men tvång är inte alltid dåligt. Däremot är det kanske inte alltid lätt att hitta bra böcker och därför har jag utökat listan från gårdagens inlägg och sammanställt en längre lista. Bibliotekarier har säkert bättre koll än jag på nyutkommet för de yngsta, då mina barn växt ifrån dessa böcker. De böcker vi läste för några år sedan borde dock hålla fortfarande. Jag använder den åldersrekommendation som förlagen gett, men dessa kan självklart diskuteras. Det beror mer på läsvana än ålder vilka böcker som funkar.

6-9 år

Klant & Kompani är en riktigt rolig serie av Ingelin Angerborn. Kalsongkatastrofen är en favorit! Hittas troligen lättast på biblioteket.

Serien Äventyr i Paradiset om kompisarna Slatten och Kakan är också riktigt rolig. Författare är Moni Nilsson. Första boken heter Bästa vänner.

Jo Salmson är en riktigt bra författare, som har skrivit massor för åldersgruppen. Vi har läst och gillat dem alla, men vill speciellt lyfta fram serien om Tam, som inleds med Tam tiggarpojken och den om Maro, som nu finns i en samlingsvolym som heter Maros resa.

Monstret i natten av Mats Strandberg om Frank som blir ett monster på sin födelsedag är en fin bok. Det finns två böcker till i serien.

Jakten på Jack av Martin Olczac, är en samlingsvolym med de fyra böckerna om Jack.

9-12 år

Böckerna om Tam av Jo Salmson följs av serien Drakarnas öde, som inleds med Stjärnstenen. Smart att låta läsaren få större utmaningar när de är inne i en serie!

Böckerna om PAX känner säkert de flesta till. Lite läskiga tyckte grabbarna O när de var nio, men strax därefter funkade de bra. Serien inleds med Nidstången och är skriven av Ingela Korsell och Åsa Larsson, men coola, skrämmande illustrationer av Henrik Jonsson.

Mebeltrilogin av Ingelin Angerborn inleds med filmatiserade Rum 213. Lagom läskig! Angerborn har skrivit mycket annat för åldersgruppen, t.ex. Sorgfjäril.

Serien om Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins var den serie som gjorde mina ungar till läsare ”på riktigt”. Spännande och rolig.

Johanna Lindbäck har skrivit tre bra böcker för den här åldern. Två om Majken som heter Lite ihop och Kanske ihop, samt charmiga Jan Svensson om just Jan Svensson.

Warriors av Erin Hunters, som inleds med Ut i det vilda. Fantasy med katter i huvudrollerna.

Författaren Kristina Ohlsson har skrivit en rad böcker för den så kallade mellanåldern. Serien som inleds med Glasbarnen är lite småläskiga, men mest realistiska, medan serien som inleds med Zombiefeber är mer fantastifull skräck.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld handlar om vänskap och att åka skateboard.

Percy Jackson är halvgud och huvudperson i Rick Riordans serie som inleds med Född till hjälte. Här står de grekiska gudarna i centrum. I serien Olympens hjältar är det istället de romerska gudarna som porträtteras och i serien om Magnus Chase de nordiska. De rekommenderas för 12-15.

 

Tonår

Spejarns lärling av John Flanagan, en lång serie som inleds med Gorlans ruiner. Flanagan har skrivit fler serier, bland annat en som utspelar sig före Spejarens lärling, som heter De första åren. Första boken heter Tornerspelen i Gorlan. (12-15)

Som eld av Sara Lövestam om Lollo och Anna som är väldigt olika, men ändå blir vänner under ett sommarlov. (12-15)

Legendtrilogin av Marie Lu. Första boken heter logiskt nog Legend. Läses ofta på högstadiet.

Serien om Emanuel Kent av Åsa Asptjärn som inleds med Konsten att ha sjukt låga förväntningar är riktigt rolig.

Johanna Lindbäck skriver bra och vardagsnära böcker om ”vanliga” tonåringar. Två av mina favoriter är Som om jag frågat och Tänk om det där är jag.

Sofia Nordins dystopiserie om ett Sverige där nästan alla dött i en mystisk sjukdom är mycket bra. Första boken heter En sekund i taget. (12-15)

Sarah Dessen skriver perfekta sommarböcker. Några av mina favoriter är Blunda och hoppa, Du glömde säga hejdå och I dina ögon. (12-15)

Grisha-trilogin av Leigh Bardugo, som inleds med I ljusets makt är fantasy med magiska inslag. (13+)

Serien Half bad av Sally Green är riktigt spännande. Jag läser första delen Ondskans son just nu. Ganska obehaglig, men bra. (12-15)

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius handlar om Maja som bor i Kiruna, staden som ska flyttas. (12-15)

Jack av Christina Lindström om att våga vara sig själv och ta ansvar för sina handlingar. (12-15)

 

Fler boktips för ungdomar hittar du här.

 

 

 

 

 

Läs också:

Ursäkta att jag blir lite förbannad

Två gånger har jag mailat rektorn på mina barns skola med frågor som skulle kunna ses som klagomål. Ingen av gångerna har jag tagit upp saken med mina barn. Som lärare vet jag nämligen att det dummaste du kan göra som förälder är att öppet kritisera skolan dina barn går på. Ännu värre blir det om du väljer att alltid tro på dina barn istället för att tro på skolan. Med detta menar jag inte att du som förälder aldrig får kritisera skolan, för det får du, men var medveten om att ingen tjänar på att du motarbetar de lärare som ditt barn träffar varje dag.

Det kan hända att jag blev lite förbannad idag, men det finns gränser för vad föräldrar borde göra. Jag är skeptisk till läxor. Faktiskt väldigt skeptisk. Ibland ger jag läxor, men då ska de vara befogade och eleverna ska kunna fixa dem utan hjälp av vuxna. Som till exempel att läsa en bok. Att som förälder ifrågasätta en sådan läxa är minst sagt kontraproduktivt.

För två somrar sedan fick en av mina söner ett läsbingo att göra under sommaren. Andre sonen ville ha en kopia och de tävlade hela sommaren. Det var den sommaren de blev läsare. När jag ser att föräldrar i sociala medier klagar på att lärare ”tvingar” deras barn att läsa en bok under sommaren undrar jag helt ärligt hur de är funtade. Möjligen blir jag oproportionerligt förbannad, men det här provocerar mig något vansinnigt.

Det handlar inte bara om att föräldrar inte respekterar sina barns lärare. Vid närmare eftertanke handlar det ganska lite om det. Istället handlar det om vikten av läsning och hur ett barns hela skoltid påverkas av huruvida hen är en läsare eller inte. Det finns inget som säger att det måste vara skönlitteratur ett barn läser. Faktaböcker går utmärkt, men det är viktigt att ditt barn läser och att hen läser sammanhängande längre texter. Läsning handlar nämligen inte bara om förståelse, utan om uthållighet. För att klara sig bra i skolan behöver ditt barn orka läsa längre texter. Att då ”tvingas” läsa böcker är utmärkt. Faktiskt avgörande.

Grabbarna O har några boktips till lässugna och läsovilliga ungar. Kom igen nu alla föräldrar, utmana ungarna att läsa minst en bok i sommar oavsett vad läraren har sagt. Läs dem gärna själv också, så har ni något trevligt att diskutera kring middagsbordet.

 

Serien om Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins.

Böckerna om Tam av Jo Salmson, som inleds med Tam tiggarpojken.

Dessa böcker följs av serien Drakarnas öde, som inleds med Stjärnstenen.

Serien om Percy Jackson av Rick Riordan, som inleds med Född till hjälte.

Spejarns lärling av John Flanagan, en lång serie som inleds med Gorlans ruiner.

Legendtrilogin av Marie Lu. Första boken heter logiskt nog Legend.

Warriors av Erin Hunters, som inleds med Ut i det vilda.

 

Fler boktips för barn och unga hittar du här.

PS. Bibliotek är fantastiska. De gör att alla barn kan läsa böcker. Ta med dina barn dit och låna, helt gratis! DS.

Läs också:

En söndagssmakbit om kvinnohat och hämnd

Sista smakebiten innan Flukten fra virkeligheten tar sommarferie. Just nu läser jag Katarina Wennstams Skuggorna, som blev ett annat val av ”1 deckare i redan påbörjad serie” än jag avsett i mitt ”läsrecept för tröglästa”, som jag publicerade ändå. Jag ska läsa Dödsmärkt av Peter James också, men den finns på iPaden och idag ville jag läsa i solen. Solen är alltså anledningen till att jag återser Shirin Sundin, nyskild och ganska så tillfreds med livet. Till skillnad från Charlotta Lugn, som inte alls lever upp till sitt namn i denna bok.

Det är sommar i Stockholm och en liga misshandlar män. En av dem tillhör den absoluta toppen i SD och visst ligger det nära till hands att tro att det handlar om ett politiskt motiv. Det visar sig dock att denne politiker blivit dömd för misshandel av en kvinna och det har han gemensamt med de andra offren. Polisen söker efter en liga som hämnas misshandlade kvinnor genom att utsätta gärningsmännen på exakt samma sätt som de utsatt kvinnor de påstått sig älska. Öga för öga, tand för tand.

Shirin Sundin är försvarsadvokat till en av ligamedlemmarna. Den enda polisen inledningsvis får tag på. Under en fest diskuterar hon och Nils Becker om det spelar någon roll att just denna liga består av kvinnor som utsätter män som misshandlat och våldtagit. Är det så att folk egentligen tycker att de får skylla sig själva? Tord Hedman, åklagare, får ikläda sig rollen som den kränkta mannen som tycker att det är fruktansvärt orättvist att kvinnor får göra vad de vill, medan män alltid får skulden för precis allting:

 

”Jag säger ju det. Det är skillnad på kvinnor och män. Kvinnor som slår tillbaka får hela folket med sig, män får bara skit vad de än gör”, muttrar Tord Hedman som har sjunkit ihop något över sitt vinglas i brist på uppmärksamhet.

”Kanske med rätta”, svarar Nils honom. ”Har det aldrig slagit dig hur orättvist det är i grunden? Eller hur ett samhälle som styrs av oss män också borde kunna ställa högre krav på hur män beter sig? Att ett samhälle får de brott det förtjänar och att det knappast är någon slump att kvinnorna nu har börjat ge igen i organiserad form? Jag tror att ett samhälle som hade agerat annorlunda varje gång en kvinna blir hotad, misshandlad eller våldtagen inte skulle se den här typen av vedergällning”

Shirin ser hur Tord blänger på Nils. Hon har sett den blicken många gånger förr.

Hur många män tar för givet att andra män ska stå på deras sida bara utifrån könstillhörighet, blir förnärmade när den andre ifrågasätter hans sexistiska skämt eller fördomsfulla analyser.

 

Det jag uppskattar med Wennstam är hur hon blandar underhållning och samhällskritik. Än så länge är Skuggorna bra och jag hoppas att slutet håller måttet!

 

Läs också:

Läsrecept för tröglästa

Hur botar man egentligen en lässvacka? Tid är en förutsättning självklart, men också rätt val av böcker. Böckerna inom parentes är mina val. Faktiskt har jag just läst ut bok 1.

 

1 lättsam bok av favoritförfattare (What Alice forgot av Liane Moriarty)

1 deckare i redan påbörjad serie (Dödsmärkt av Peter James)

1 ungdomsbok av redan känd författare (Once and for all av Sarah Dessen)

1 bok du sett fram emot länge (Jag lät dig gå av Clare Mackintosh)

1 tunn bok av ny författare som verkar passa dig (Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedal)

1 snackis som du troligen kommer att älska (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru)

1 pristagarbok som inte är allt för tjock (Vegetarianen av Han Kang)

 

Välj en favoritplats och se till att du kan läsa längre stunder. Glöm inte passande tilltugg.

 

Och sedan är sommarläsningen igång!

När den väl är det ska jag ta tag i alla klassiker och tegelstenar som jag vill läsa, men inte orkat med.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen – aktuell och bortglömd

Äntligen är ledigheten här för min del. Ett långt läslov väntar. Alla måsten får ursäkta, men jag struntar i er ett tag. Det är lätt att läsningen påverkas av vad som är aktuellt och det behöver ju inte vara fel, men tänk om det finns bortglömda pärlor som bord ut i ljuset. Idag vill jag att du tipsar om böcker, eller annan kultur, som kan kopplas till ordparet aktuell och bortglömd. Det blir sista olikhetsutmaningen för ett tag, då även den tar sommarlov.

En bok som är hypad (med rätta) just nu och också väldigt bra är Hemmet av Mats Strandberg. Jag som nästan aldrig läser skräck gillade den skarpt. En annan ganska ny bok som är aktuell av flera skäl är Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den beskriver ett samhälle som vi inte vill ha, men kanske är på väg till. Jag fick igår veta att Anyuru besöker min arbetsplats i september och då vill jag självklart vara förberedd. Sedan återstår att preppa eleverna.

Vissa kvinnliga författare var bortglömda när jag läste litteraturvetenskap i mitten av nittiotalet. Nu finns de helt plötsligt igen och min plan i sommar är att stifta bekantskap med till exempel Emilie Flygare-Carlén.

En annan bortglömd författare som nu ges ut igen är Nobelpristagaren Sinclair Lewis bok It can’t happen here, som blivit läskigt aktuell den senaste tiden. Bokförlaget Polaris ger ut den svenska översättningen Sånt händer inte här i september.

 

 

Läs också:

Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Läs också:

Till minne av Ulf Stark

Jag var tio år gammal när Ulf Stark slog igenom med Dårfinkar och dönickar. I en mycket mer begränsad värld än den vi lever i nu hade jag inte tänkt så mycket på könsroller och definitivt inte ifrågasatt dem. När Simone blev Simon och fick ett helt annat liv, på gott och ont, båda roades och oroades jag. Några år senare kom Fasadklättraren och trots att jag egentligen inte minns vad den handlade om, minns jag känslan av den och så minns jag Björn Kjellman. Det var ett av flera manus till tv-serier och filmer som Stark skrev.

Just Ulf Starks förmåga att kombinera humor och allvar gjorde honom till en av våra största barnboksförfattare. Med ungarna har jag läst om Ulf och Percy, men den senaste tidens bilderböcker har jag faktiskt missat. Jag skyller på för stora ungar. Däremot ligger hans Augustprisnominerade Djur som ingen har sett utom vi med illustrationer av Linda Bondestam, i ett paket och väntar på upphämtning och senare leverans till systersonen. Den verkar härligt klurig! I januari kom hans senaste och sista bok Amy, Aron och anden, illustrerad av Per Gustavsson. Den får kanske bli nästa bokpresent. Här kan du höra Ulf Stark läsa högt ur den.

För den som vill uppleva mer av Ulf Stark finns här en lista på tio av hans böcker. Totalt har han gett ut många, många fler.

 

Foto: Caroline Andersson

Läs också:

Åka buss

Åka buss är en bilderbok med text av Henrik Wallnäs och bilder av Matilda Ruta. Den gavs ut av Natur & Kultur 2016 och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samma år. Under Litteralund samtalade författarna med bland andra Pija Lindenbaum om flykt som tema i bilderböcker.

Boken börjar när sommaren tar slut och regnet öser ner. När en kattfamilj flyr med buss och åker från farmor och pappa till ett land långt, långt bort. Mamman berättar att pappa kommer sen, men hon låter inte som vanligt när hon säger det. Vi förstår av bilderna att det pågår någon slags krig. Kattsoldater vaktar vägarna som bussen åker på, taggtråd finns i naturen och i fjärran åker tanksen.

Den lilla katten kramar sin gosekanin och blöter dess öron med sina tårar. De åker båt och alla måste vara stilla. När ingen ser smyger dock familjen ut på däck. Från båten tas de till en stor, grå och öde sal, där de vuxna sitter apatiska och barnet målar och verkar försöka vara mer som vanligt. Det är en sorglig, men också hoppfull bild av ett barn som trots allt fortsätter vardagen.

Mamman och barnet finns i ett snötäckt land och pappan som är långt borta kan inte komma dit. Bussarna har slutat gå. Men så kommer han ändå, eller är det barnet som reser i sina drömmar? Det går att välja själv hur berättelsen ska sluta och jag vill gärna välja det hoppfulla.

Jag tycker mycket om Åka buss och hade definitivt läst den med mina barn om de hade varit yngre. I förskoleklass tror jag att den hade passat perfekt. Wallnäs text är enkel och poetisk, men rymmer också en hel del tolkning. Varifrån kommer familjen, vart är de på väg och vad hände egentligen med farmor? Rutas illustrationer är fantastiska. Hon kommer nära ibland och håller sig på avstånd ibland, vilket skapar en känsla av övergivenhet. Färgerna varierar också och jag tror att bilderna skulle kunna leda till minst lika många samtal som texten. Det finns olika information att hitta i text och bild, vilket också är bilderbokens storhet.

Läs också:

« Older Entries