Höstböcker

Jag har lusläst höstkatalogerna och hittat en rad titlar som jag ser fram emot i höst. Ingen fullständig lista över höstutgivningen alltså, utan de böcker som lockar mig.

Augusti

Allt vi såg var lycka, Grégoire Delacourt, Sekwa föelag

Bära barnet hem, Cilla Naumann, Natur och Kultur

Det slutna ögat, Belina Bauer

Den åttonde dödssynden, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts

En handfull vingar, Sue Monk Kidd, Norstedts

Feberfågel, Maria Nygren, Wahlström & Widstrand

Främlingar på ett tåg, Patricia Highsmith, Modernista

Hudlös, Sandra Gustafsson, Hoi

Höga berg, djupa dalar, Cecilia Davidsson, Albert Bonniers förlag

Lewispjäserna, Peter May, Modernista

Självporträtt, Helena Östlund, Albert Bonniers förlag

Skymningsflickan, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag

Strålande morgondag, Ishmael Beah, Norstedts

Svart sommar, Åsa Anderberg Strollo, Alfabeta Bokförlag

Utan dig, Pernilla Alm, Hoi Förlag

 

September

Akta dig för kärleken, Anne Swärd, Modernista

Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers förlag

Att hela de levande, Maylis de Kerangal, Sekwa förlag

Bara vara Jojo, Niki Nordenskjöld, Rabén & Sjögren

Berör mig inte. Berör mig, Inger Alfvén, Albert Bonniers förlag

Blod salt vatten, Denise Mina, Forum bokförlag

Den blå klänningen, Michèle Desbordes, Elisabeth Grate Bokförlag

Det vi inte visste var lycka, Agnès Ledig, Forum bokförlag

Djupa ro, Lisa Bjärbo

Elisabeth är försvunnen, Emma Healey, Forum bokförlag

En saga om tidens väsen, Ruth Ozeki, Forum bokförlag

Fripassageraren, Christina Wahldén, Rabén & Sjögren

Ingenting är glömt, Adam Sarafis, Massolit förlag

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, Tom Malmquist, Natur och Kultur

Jag var här, Gayle Forman, Modernista

Jag är en tjuv, Jonas Karlsson, Wahlström & Widstrand

Kvinna inför rätta, Louise Doughty, Forum bokförlag

Lila, Marilynne Robinson, Weyler förlag

Lola och pojken i huset bredvid, Stephanie Perkins, Modernista

Lollo, Linna Johansson, Modernista

Med egna ögon, Josefine Lindén, Johan Häglerud, Ordberoende förlag

Mysteriet på Hester Hill, Kristina Ohlsson, Lilla Piratförlaget

Mästare, väktare, lögnare, vän, Christoffer Carlsson, Piratförlaget

Passionen, Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand

På den förlorade ungdomens café, Patrick Modiano, Elisabeth Grate Bokförlag

Rörelsen – den andra platsen, John Ajvide Lindqvist, Ordfront förlag

Skuggsommar, Mia Öström, Gilla Böcker

Släppa taget, Katarina von Bredow, Rabén & Sjögren

Solkattens år, Merete Mazzarella, Forum bokförlag

Som stjärnor i natten, Jennifer Niven, Lilla Pirtförlaget

Tisdagsklubben, Anna Fredriksson, Forum bokförlag

Vad gör man inte, Maja Hjertzell, Gilla Böcker

Vakna, Anna Hope, Printz Publishing

Var är Audrey?, Sophie Kinsella, B.Wahlströms

Vintersystrar, Jesper Weithz, Natur och Kultur

Vården i livets slutskede, Sara Granér, Galago

Världens sista kväll, Dimitris Alevras, Norstedts

Älskaren från huvudkontoret, Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand

Även allt detta går över, Milena Busquets, Massolit förlag

 

Oktober

Alvernas liv, Muriel Barbery, Sekwa förlag

Bad feminist, Roxane Gay, Albert Bonniers förlag

Det som hände i källaren, Rebecka Åhlund, Rabén & Sjögren

De underkända, Hjort/Rosenfeldt, Norstedts

Elsa, Astrid Rosenfeld, Thorén & Lindskog

Esther kanske, Katja Petrowskaja, Norstedts

Färjan, Mats Strandberg, Norstedts förlag

Jag vill att mina barn ska tillhöra, Sara Hallström, Norstedts

Komma fram, Rainbow Rowell, Gilla Böcker

Löparflickan, Carrie Snyder, Albert Bonniers förlag

Midnattssol, Jo Nesbø, Piratförlaget

(M)ornitologen, Johanna Thydell, Alfabeta Bokförlag

Olive Kitteridge, Elizabeth Strout, Forum bokförlag

Omänniskor, Kristoffer Svensson, Nanna Johansson

Skärvor av minnen, Laurie Haise Andersson, Lavender Lit

Små svarta lögner, Sharon Bolton, Modernista

Sånt är livet, Rosa Liksom, Wahlström & Widstrand

Underkastelse, Michel Houellebecq, Albert Bonniers förlag

Vårt värde, Katarina Kieri, Norsteds

Vägskäl, Emily Gould, Printz Publishing

 

November

April, Angelika Klüssendorf

Det blå mellan himmel och hav, Susan Abulhawa, Norstedts

Eld och djupa vatten, Camilla Grebe, Åsa Träff, Massolit förlag

Kvartetten som sprängdes, Malin Biller & Birger Sjöberg, Kolik förlag

Kvinnan som matade hundarna, Kristien Hemmerechts, Rámus.

Sex dagar – en roman om upploppen i Los Angeles 1992, Ryan Gattis, Albert Bonniers förlag

Tillbaka till Black Rabbit Hall, Eve Chase, Printz Publishing

 

Läs också:

Kärleken passerade här en gång

97815302_kärlekn_pasdhgåcmy_9570

Jag absolut älskar titeln på Peo Bengtssons debutroman Kärleken passerade här en gång, en bok som jag tänkt läsa sedan den var ny och nu äntligen har läst. Den handlar om Samuel som blir lämnad av sitt livs kärlek Johanna. Om familjeliv och om hur det ibland blir vardag utan att man märker det. Kanske ska det få vara nog, men inte om någon drabbas av passionen med stort P, som Johanna gör. Det är som om Johanna inte har något alternativ. Hon vill inte såra någon, men gör det ändå.

Jag tycker om tonen i Peo Bengtssons debut. Han beskriver sina karaktärer med respekt och låter dem förbli mänskliga, oavsett om de rent objektivt kanske gör fel ibland. Alla gör rätt och alla gör fel. Så är det bara. Den som förblir något flyktig är Johanna, men så är det inte heller hon som berättar historien. Samuel blir mer komplex och kanske är det för att han är lik författaren? Med sig själv och en dotter (?) på pocketomslaget, anar jag att det finns en självbiografisk touch.

Det är trevligt att få veta hur Samuel och Johanna träffades och utvecklades både tillsammans och isär. Det är också ovanligt att få läsa om en ganska vanlig, men ovanligt stark vänskap mellan två helt vanliga män som den mellan Samuel och Theodor. Det behövs liksom inte mer och även om Bengtsson ibland är farligt nära att göra sin historia onödigt dramatisk, lyckas han få den att förbli en innerlig berättelse om den ack så svåra kärleken, som kvävs i den långa raden av vardagar.

Läs också:

O läser King del 6

9789100146061

Färdig! Min första bok av Stephen King är utläst och jag är nöjd, samtidigt som det känns som att jag fuskat lite. Årstider är ju ingen skräckis av skräckmästaren, utan fyra ganska vanliga berättelser, utan övernaturligheter och så värst mycket skräck. Därmed inte sagt att jag inte blev skrämd under läsningen.

Avslutande delen Vinterverk blev en positiv överraskning. Jag gillade verkligen historien om herrklubben där en rad män umgås, dricker och ibland berättar historier för varandra. Historien om den blivande modern Sandra Stansfield och hennes läkare innehåller mer skräck än resten av boken tillsammans. Det gör att jag inte utesluter att jag kommer att läsa mer av King, men kanske någon kortare bok då, som förhoppningsvis inte är lika ordrik. Det är väl just slöseriet med ord som är min största invändning mot King. Mycket är otroligt omständligt beskrivet och det är inte riktigt för mig. Egentligen är det inget fel med språket i sig, mer än att någon borde ha strukit en hel del. Det jag blev imponerad av var dock det många gånger fyndiga och kluriga innehållet. Stephen King är trots allt en mycket bättre författare än jag trodde.

Vill du läsa de andra inläggen om Årstider finns de här:

O läser King del 1

O läser King del 2

O läser King del 3

O läser King del 4

O läser King del 5

Läs också:

Något av det bästa jag läst

527

Jag trodde nog att jag skulle tycka om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, en bok som fått en rad priser och hyllats av många. Trots det har jag skjutit upp läsandet, egentligen av oklar anledning. Kanske för att jag var rädd att bli besviken, eller för att jag visste att innehållet skulle vara tungt.

Boken börjar och slutar på Miriams 85-årsdag, som infaller på midsommar. Hon väcks sv sin son Thomas hans fru Katarina, deras nu vuxna dotter Camilla och hennes lille son Sixten. Det är under frukosten, då Miriam får ett armband med inskriptionen ”Till Miriam på 85-årsdagen”, som hon uttalar de avslöjande orden ”jag heter inte Miriam”.

Vi får sedan följa med tillbaka till andra världskriget och träffa den romska flickan Malika, som befinner sig i Auschwitz tillsammans med sin lillebror Didi, som är en av doktor Mengeles försökskaniner och en kusin, som vi egentligen inte får veta så mycket om. De båda dör snart och Malika förflyttas till Ravensbrück. Det är när hennes klänning går sönder, som hon tar en klänning från en död flicka och förvandlas från Malika till Miriam Goldberg, en judinna som placeras i en barack med andra judinnor, varav flera från Norge.

Det som berör mig mest i Jag heter inte Miriam är relationerna mellan människorna. Såväl i dåtid, som nutid. I koncentrationsläger och i Sverige. Axelsson beskriver så fantastiskt fint hur norska Else, den bästa människan i Ravensbrück, tar hand om den unga Miriam, hur Hanna stöttar henne i Jönköping och hur barnbarnet Camilla är den som slutligen får höra berättelsen om hur Malika blir Miriam. Jag älskar hur de små detaljerna lyfter berättelsen, som tårtkalaset som tio av flyktingarna bjuds på i Aneby och hur lyckliga de är. Förmågan att överleva det fruktansvärda, mycket genom att se de små ljusglimtarna, löper som en röd tråd genom boken. Axelsson har skapat karaktärer som kommer att följa med mig länge.

Lögner och hemligheter är viktiga teman i Jag heter inte Miriam och det fick mig självklart att tänka på vad en människa är beredd att göra för att överleva. Det är inte så att Malika planerar att ljuga, hon tar en klänning och ser en möjlighet om ett bättre liv. Flera gånger blir det också tydligt att det finns en skillnad mellan att vara rom och att vara judinna. Lägervakterna verkar ibland lite rädda för romerna, men hatar dem ändå, om än inte lika passionerat som de hatar judarna. Det är judarnas som räddas efter kriget. Som rom hade Malika aldrig nått Sverige. Det blir också tydligt ett flertal gånger under läsningen att romerna verkligen ses som sämre människor och det gör de fortfarande. Med en berättelse om en svunnen tid, sätter Axelsson fingret på ett aktuellt hat och förakt mot en folkgrupp som inte räddas av någon. Att ljuga om sitt ursprung för att klara sig själv är kanske fel och de flyktingar som gör så utvisas. Trots det förstår jag varför någon ljuger om det är enda chansen att få leva ett liv som är värt namnet. Att vi bestämmer vem som ska ha rätt att leva här, utifrån ursprung, inte nödvändigtvis efter behov händer nu och det har hänt förr.

Det är säkert få som inte läst Jag heter inte Miriam, men om du tillhör de som ännu inte gjort det tycker jag verkligen att du ska göra det. Det har skrivits en massa böcker som utspelar sig i koncentrationsläger, men Axelsson lyckas berätta något nytt. Det är skickligt. Hon är skicklig.

Läs också:

En trio sommarprogram

3530949_2048_1152

Jag har inte hunnit lyssna på alls lika många sommarprogram som jag brukar, men vill ändå tipsa om en trio riktigt bra program som ni inte får missa.

Saga Becker har en viktig historia att berätta om vikten av att trots allt försöka vara sig själv, trots att det kostar förjäkla mycket. Hennes berättelse berörde mig djupt. Jag som ser allt för lite på film har inte sett Nånting måste gå sönder och hade inte heller fattat att det är en filmatisering av Eli Levéns fina bok med den fantastiska titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.

Georgios Karpathakis är grundaren av Underbara adhd och hans berättelse är nyttig att lyssna på, inte minst för lärare. Det är så otroligt lätt att skylla på stökiga elever och tänka att de borde skärpa sig och Karpathakis berättelse ger en förståelse för hur svårt det kan vara att faktiskt inte kunna. Här är hans berättelse från Inte en främling.

Therese Christiansson berättar om sina upplevelser i länder vi andra inte vill eller vågar besöka. Hon berättar om flickan utan ansikte, om mamman som inte vet någon annan utväg än att sälja sin bebis och en rad andra människor som drabbats av världens orättvisor. Ett starkt program.

Just nu lyssnar jag på Arkan Asaads program och det verkar lovande så här långt! På tur står Zara Larsson, Nina Hemmingsson och Kristina Sandberg. Vilka fler vill du tipsa om?

Läs också:

Det får bli en kvinnohöst

Jag har tidigare konstaterat att jag läser flest böcker av kvinnor. Det brukar ligga på en fördelning på ungefär 1/3 män och 2/3 kvinnor, när jag summerar läsåret. Någon regelrätt kvinnosommar, som Lina Kalmteg uppmanar till, har det därför inte blivit.

När jag idag antog Anna-Maria Carnhedes utmaning #räknaryggar blev jag tyvärr överraskad. Även i min bokhylla finns det flest böcker skrivna av män. Det märks mest på de så kallade klassikerna, lyriken och facklitteraturen, medan kvinnorna finns representerade bland de samtida romanerna och ungdomsböckerna. ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig hur jämställd du är”, säger Carnhede och påpekar det alltid irriterande att de flesta kulturtips som ges gäller kultur av män. Kawa Zolfagary konstaterade att även hans bokhylla innehöll väldans många böcker skrivna av män och då ska han ändå anses vara en medveten och jämställd man. Jag tror att vanan att lyfta fram de så kallade manliga genierna är djupt rotad i oss alla.

Det som bekymrar mig med min bokhylla är att jag äger och läser få böcker av kvinnor som skulle kunna eller borde vinna de priser som män ofta vinner. Igår till exempel presenterades en ovanlig jämställd lång lista, där vinnaren av Man Booker Prize 2015 än så länge gömmer sig. Det är ett steg framåt, men fortfarande är det främst män som vinner litteraturpriser. Män från väst, den värld vi känner till och därmed identifierar oss med. De män som anses skriva ”allmängiltiga, episka romaner”.

Jag tänker inte bli ett nytt Feministbiblioteket, för Hanna är så mycket bättre och mer påläst än jag, men i höst utmanar jag mig själv att läsa böcker av kvinnor som nomineras till de stora priserna, eller som jag anser borde höras och synas mer. Zolfagary skriver att ”män håller varandra om ryggarna” och jag tänkte bli en kvinna som gör detsamma, men ryggarna ska inte tillhöra män, utan kvinnor. Så får det bli. I övrigt tänker jag att fortsätta blanda vilt mellan genrer, ursprung, sexualitet och vad det nu må vara som gör läsningen mer normkritisk.  Som Carnhede påpekar är det alltid bra att vidga sina vyer, varvid även böcker av helt vanliga manliga genier säkert också slinker ner. Det gäller att inte begränsa sig.

Läs också:

Man Bookers långa lista

Det är andra gången Man Booker Prize är öppet för alla titlar skrivna på engelska och utgivna i Storbritannien. Tidigare har det varit ett krav att författaren varit från Storbritannien, något av Commonwealth-länderna, Irland eller Zimbabwe. Det märks främst genom att flera författare från USA återfinns bland de tretton titlarna på den långa listan som presenterades idag.

Bill Clegg (US) – Did You Ever Have a Family 

Anne Enright (Ireland) – The Green Road

Marlon James (Jamaica) – A Brief History of Seven Killings

Laila Lalami (US) – The Moor’s Account

Tom McCarthy (UK) – Satin Island

Chigozie Obioma (Nigeria) – The Fishermen

Andrew O’Hagan (UK) – The Illuminations

Marilynne Robinson (US) – Lila

Anuradha Roy (India) – Sleeping on Jupiter

Sunjeev Sahota (UK) – The Year of the Runaways

Anna Smaill (New Zealand) – The Chimes

Anne Tyler (US) – A Spool of Blue Thread

Hanya Yanagihara (US) – A Little Life

 

Fem titlar från USA

Tre från UK

En från vardera Irland, Jamaica, Nigeria, Indien och Nya Zeeland.

Sju av böckerna är skrivna av kvinnor och sex av män. Ska bli intressant att se om det gör någon skillnad när vinnaren senare ska utses. Flera av böckerna lockar, men jag väntar nog på den korta listan. De sex titlarna på korta listan presenteras 15 september och vinnaren 13 oktoober. Förra året vann Richard Flanagan med sin bok The Narrow road to the deep north.

Läs också:

Upprörande bok om förklädda flickor

9789100126995

Jag har lyssnat på ännu en ljudbok och den här gången har jag varit tvungen att ta en paus ibland, då innehållet varit så vidrigt. De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är berättelsen om Azita, en politiker i Afghanistan som bara fått döttrar och därför låter en av dem växa upp som pojke. Det låter som en vansinnig idé, men när jag lyssnar vidare och får veta mer om hur detta otroligt patriarkala samhälle är strukturerat förstår jag mer och mer. Nordbergs intervjuer med läkaren, som själv är kvinna, men ändå helt fast i traditioner som säger att en kvinna som föder en son ska hyllas, medan den som föder en flicka ska straffas, gör att jag nästan börjar gråta. Föraktet mot flickor och idén att kvinnor inte är mer än avelsboskap gör mig illamående.

Jag visste att kvinnor och flickor har låg status i Afghanistan, men orden som når mina öron går knappt att tro på. Det är så vidrigt att jag vill söka upp alla afghanska flickor jag undervisat och krama dem hårt, hårt. Det handlar inte om ett ojämställt samhälle, utan ett samhälle där de enda som räknas som människor är män. De förklädda flickorna i Kabul är en bok att läsa eller lyssna på i små portioner. Den brutala verklighet som alla upplever i Afghanistan är absolut värst för de som inte är värda någonting. I ett land där både kvinnor och män får sin status genom att föda söner finns det inte plats för några döttrar. Att vissa söner egentligen är döttrar är något som Jenny Nordberg upptäcker av en slump och inte kan låta bli att gräva i. Hennes bok är välskriven och otroligt viktig.

Det visar sig att det inte alls är ovanligt att en dotter presenteras som en son, redan då hon är nyfödd. Tyvärr är det inte alltid är en fördel att bli familjens son. För den som växer upp i en medelklassfamilj kan det innebär frihet, medan det i fattiga familjer betyder hårt arbete. Sönerna arbetar redan som mycket små och det blir tydligt att det inte är så enkelt att bara flickor far illa i Afghanistan. I boken berättas om en familj med många döttrar, där den äldsta blir pojke för att kunna jobba i en affär, allt med affärsinnehavarens goda minne och som när hon blir för gammal för att kunna spela pojke, lämnar över till sin yngre syster.

Flickorna som växer upp som pojkar är många och det är inget nytt påhitt att som förälder skaffa sig en son, eller kanske rädda en dotter från ett begränsat liv. De kallas Bacha Posh och det blir under läsningen otroligt tydligt hur lite en kvinna är värd och hur hon blir ännu mindre värd om hon inte lyckas föda en eller helst fler söner. Det konstiga är att alla verkar veta att de förklädda flickorna är just flickor, men ändå behandlas de som pojkar och får därmed högre status. Att dessa Bacha Posh sedan ska återgå till att bli begränsade kvinnor är inte alltid okomplicerat.

Möjligen är Jenny Nordbergs bok lite väl lång och ibland väl spretig, men det är trots detta en mycket läsvärd och viktig bok. Den handlar både om ett land i kris, men också om hur patriarkala strukturer påverkar såväl Afghanistan och världen i övrigt. Jag tycker om att Nordberg använder genusteorier för att förklara hur ens kön kan göra att möjligheterna blir så diametralt olika. Det är viktigt att vi inte inbillar oss att allt handlar om att Afghanistan är ett enskilt, ovanligt kaotiskt muslimskt land, utan att om att kvinnor på alla platser, i alla tider, anses vara mindre värda än män.

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #ljud

Ljud är liksom inte min grej. Ljud som stör alltså. Musikljud gillar jag om det är musik jag tycker om vill säga, annars är det skit. Andra ljud som jag gillar är vågskvalp, fågelkvitter, ugglor som hoar, vind, regn på taket (om jag inte vill eller måste gå ut) och barnens skratt (om de inte spårar ut totalt).

Men egentligen gillar jag få ljud och trycker allt som oftast in öronproppar i öronen för att slippa oljuden i världen utanför. Inte heller gillade jag ljudböcker, tills för helt nyligen. Nu i vår har jag börjat lyssna så smått, men ännu ingen skönlitteratur, utan sakprosa. Det är som om jag koncentrerar mig bättre när det handlar om saker jag kan lära mig, då kliver studenten fram, inte den drömmande läsaren som försvinner bort från berättelsen.

Jag hoppas hitta fler guldkorn. Har du några förslag?

 

Läs också:

« Older Entries