I väntan på mässpepp

Jag har inte riktigt fattat att det är Bokmässa i nästa vecka. Jag har verkligen inte fattat att det är vecka 38 nu (jo, som lärare är det veckor som gäller under terminen) och att det snart är oktober har jag i det närmaste förträngt.

Eftersom jag egentligen älskar planering (hej kontrollbehov) och förberedelser av olika slag känns det lite märkligt att faktiskt inte ha så mycket koll. Jag har läst igenom seminarieprogrammet ordentligt, gjort ett schema i excel (som jag säkert inte kommer att följa) som innehåller både seminarier, intervjutider, mingel och middagar. Kanske blir det här året jag faktiskt glider runt och tar dagarna som de kommer.

De författare jag absolut inte vill missa är:

Carsten Jensen

Jennifer Niven 

Karin Alfredsson

Kjell Westö

Philip Teir

Rob Doyle

Sally Rooney

Sophie Kinsella

Theodor Kallifatides

Val McDermid

 

Klicka på författarnamnen för att se de framträdanden de har under mässan.

 

Jag ser också fram emot temat Bildning som står i fokus under Bokmässan.

 

Läs också:

Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se ”för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Läs också:

Läslista inför höstens aktiviteter

Höst betyder litteraturfestivaler och jag ska på två (eller fler), Bokmässan i Göteborg eventuellt med tillhörande alternativfestivaler och Stockholm Literature i Stockholm. Till den senare släpptes biljetterna idag och eftersom vi kulturtanter ser på litteraturfestivaler som rockkonserter hängde jag på låset och har redan de biljetter jag vill ha i min ägo.

Det går självklart bra att lyssna till författare utan att ha läst deras senaste böcker, men jag har ändå satt ihop en lista med böcker som jag hoppas hinna läsa i höst. De står i någon slags prioriteringsordning.

De som går på tigerstigar av Helena Thorfinn, inför Kulturkollos livebokcirkel under Bokmässan.

Samtal med vänner av Sally Rooney, boken verkar bra och hon kommer till Bokmässan.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, en författare som kommer både till mässan och till Stockholm Literature.

Kidnappningen av Anna Schulze, kommer till Bokmässan och brukar skriva riktigt bra.

Så här upphör världen av Philip Teir. En författare jag länge tänkt läsa något av. Dags nu.

Den första stenen av Carsten Jensen. En favoritförfattare och en bok jag glömt bort.

Kata Dalström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om en kvinna jag vill veta mer om.

Exit West av Mohsin Hamid, ska definitivt läsas innan Stockholm Literature.

Tidens larm av Julian Barnes är redan inköpt på engelska.

En droppe midnatt av Jason Diakité, också inför Stockholm Literature.

 

Läs också:

Böcker jag önskar att mina barn läst

Det är barnboksvecka på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om ”barnböcker som vi önskar hade nått fler läsare”. Min tolkning av det hela blir ”barnböcker jag önskar hade kommit när mina barn var mindre”. De två får alltså bli ”fler läsare”. Högläsningstiden är kort och jag kan tycka att det är lite sorgligt.

En bok vi faktiskt läste en gång, trots att ungarna var för stora för den är Boken utan bilder av B. J. Novak. Vi turades om att läsa med knasiga röster som komplement till läsläxan i läseboken.

Ungarna älskade Vem-böckerna och jag gjorde de också. De växte upp, men serien fortsatte och ibland funderar jag på att gå till biblioteket och låna de olästa bara för att få läsa dem själv. Senaste Vem stör? verkar till exempel så himla fin och de nya figurerna är riktigt söta.

Det kan hända att jag kidnappar systersonen som fyllde ett i april och tvångshögläser för honom.

När det gäller böcker för åldrarna 9-12 så läser jag fortfarande själv ibland. Någon gång vill de också läsa, även om de egentligen vill ha tjockare böcker redan nu. På tisdag kommer till exempel Wusten och Veganen av Åsa Asptjärn, som är en favoritförfattare. Jag tror att jag kommer att läsa även utan barn.

Läs också:

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Läs också:

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina ”finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Läs också:

Problemet med får och getter

Joanna Cannons debut med den fantastiska titeln Problemet med får och getter verkar vara en bok som alla älskar. När den blev framröstad som vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna blev jag riktigt glad. Tyvärr varade glädjen inte speciellt länge. Faktiskt inte längre än första kapitlet.

Boken utspelar sig samma varma sommar som Maggie O’Farrells Instructions for a heatwave och i båda böckerna försvinner en person. Där slutar likheterna. I Problemet med får och getter får vi träffa grannarna på The Avenue under några sommar sommarveckor när mrs Creasy försvinner spårlöst. Flickorna Grace och Tilly bestämmer sig för att söka sanningen och ger sig ut på jakt efter gud. Hittar de gud kommer de att hitta mrs Creasy resonerar de. Vi rör oss med dem mellan huset och får veta mer och mer om grannarna. Hemligheterna och ryktena är många och vad som är sant är många gånger omöjligt att räkna ut. Kanske är det därför det här är en av de böcker vi pratat mest om i vår bokcirkel. Det skulle kunna betyda att det är en riktigt bra bok att samtala kring, men det handlar mer om att vi måste hjälpas åt att sortera bland alla lösa trådar. Varför gjorde hen så? Varför sa hen så? Det fattar inte jag? Frågorna är många.

”Många tror massor och det är helt omöjligt att räkna ut vad som egentligen har hänt”. Ungefär så sammanfattade vi Problemet med får och getter. Vi är också ganska överens om att det inte är jättelyckat med barnperspektivet och att boken hade mått bra av att kortas ner. Det händer massor, vissa historier är lite roliga. Det är bara det att de är för många. Spänningen som utlovas med den försvunna grannfrun och Walter Bishop, som tros röva bort barn försvinner lite i alla trådar. Det gör också att boken är svårläst och de flesta grannarna förblir skuggfigurer. Det hade behövts en karta över husen och vem som bodde var. Ett tag var jag nära att börja rita en själv för att kunna hålla koll, men jag gav upp och accepterade att jag aldrig skulle kunna hålla isär dem.

Det finns charmiga inslag i boken helt klart, som jakten på Gud, Jesus i stuprännan, damen som älskar begravningar och de pinsamma samtalen med och om den nya grannen som inte kommer från Pakistan, utan från Birmingham. Just kapitlet där familjen Kapoor just flyttat in och mr Forbes försöker samtala med mr Kapoor är lysande. Det skulle mycket väl kunna fungera som en novell, en mycket bra sådan. Cannons språk är stundtals briljant, men blir ganska ofta onödigt omständligt. Det är synd.

Medelbetyget för Problemet med får och getter blev 2,5. Jag gav den en tvåa, men då ska man visserligen komma ihåg att jag hetsläste de sista hundra sidorna, en stor del av dem i början av gårdagens träff.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken ”den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.

Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.

I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.

Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.

I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.

Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.

 

Läs också:

Man Booker Prize avslöjar årets korta lista

Dags att återigen undersöka vilka böcker som tagit sig från en lång lista till den betydligt kortare. Priset det handla om just den här gången är the Man Booker Prize.

På den korta listan återfinns:

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Föga förvånande tar Auster plats bland de sex titlarna. Mer överraskande är det att inget svenskt förlag verkar ge ut den, i alla fall inte snart. Eller har jag missat något? Jag gillar i alla fall idén att presentera fyra versioner av samma mans liv. Rimligen borde Auster ha lyckats, i alla fall tycker just den här juryn det.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

Nu måste jag verkligen få tummen ur och läsa berättelsen om den annorlunda flickan i Minnesota. Boken finns redan utgiven på svenska med titeln Vargarnas historia.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

En bok jag påbörjade, men som jag insåg krävde mer tid och energi än vad jag har just nu. Jag ska definitivt läsa den och ser fram emot att få lyssna till författaren på Stockholm Literature senare i höst.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Var en av de böcker som fångade mitt intresse när jag studerade den långa listan. Egentligen vet jag inte mycket om den, det handlar mer om en känsla.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

En historisk roman med Lincoln i centrum, men det verkar handla om en påhittad historia, eller möjligen faktion. Kan kanske vara något, men har definitivt ingen hög prioritet. Kanske om den vinner.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

En favoritförfattare och en pristagarfavorit. Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit.

 

Jag är väldigt överraskad över att juryn valt nästan uteslutande böcker av författare från Storbritannien och USA. Jag var ganska säker på att Kamila Shamsie och Arundhati Roy, eller i alla fall någon av dem skulle finnas med bland de sex.

Lite överraskad är jag också över att varken Zadie Smith eller Colson Whitehead finns med, om nu dessa länders författare ska premieras.

Nu har jag inte läst böckerna ens på långa listan, så jag får väl lita på juryn.

Vem vinner då? Det vore kul med debutanten Fridlund, men jag tror på någon av gubbarna. Krig och historia brukar gå hem, så George Saunders kanske ligger nära till hands. Den bok som verkar mest aktuell och därmed också relevant är dock Mohsin Hamids.

Läs också:

Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) ”allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att ”bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna ”Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

”Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Läs också:

« Older Entries