enligt O

Tankar från en bokberoende

The Beach Café

Lucy Diamond är en hyfsat ny bekantskap och jag läste hennes The House of New Beginnings, som utspelar sig i Brighton, i anslutning till min resa dit i våras. Nu har jag också läst The Beach Café, som utspelar sig i Cornwall och den är precis lika charmig. Vi får möta Evie som är något av familjens svarta får, men egentligen mest lider av dålig självkänsla. Hon har nöjt sig med ett hyfsat liv med en hyfsad partner, men ett arv förändrar allt.

Det är hennes hennes moster som oväntat dör och ännu mer oväntat lämnar sitt livsverk, ett strandcafé i Cornwall, till sin systerdotter. Alla är överens om att det smartaste är att sälja caféet, men Evie vill driva det vidare. Hon försöker först att behålla sitt gamla liv och sköta verksamheten på distans, men det blir en katastrof. Till slut bestämmer hon sig för att satsa på riktigt och börja om. Hon ska få strandcaféet att bli minst lika bra som det var när Jo skötte det.

Egentligen är det här en på papparet alldeles för smörig historia, men konstigt nog funkar det utmärkt när det är Lucy Diamond som skriver. Vissa gemensamma drag finns med The House of New Beginnings, som vänskapen mellan kvinnor i olika åldrar och en mystisk man med tragiskt förflutet som lockar hjältinnan. Det Diamond är riktigt bra på är att skapa värme och en trevlig miljö. Jag vill också vara med på tjejkvällarna och vernissagen, eller i alla fall äta en pirog och dricka en kopp kaffe i närheten av vie.

Lucy Diamonds böcker ges ut på svenska av Printz Publishing och i höst kommer tre kortromaner i en med titeln Snöfall över Strandcaféet. Det kan bli hur fint som helst.

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Klassiker jag läst och inte läst

Selmastories presenterar 17 böcker som de tror att många ljuger om att de har läst. Jag var tvungen att rannsaka mig själv lite.

Flugornas herre  (men mitt första och mest minnesfulla möte med Goldings klassiker var via filmen från 1990)

Alice i Underlandet 

Den store Gatsby √ (med tillhörande megalång föreläsning om all symbolik, som reklamskylten med glasögonen)

Möss och människor √ (läste om den senast i våras)

Dorian Grays porträtt (hm, här är jag lite osäker, men är till 99% säker på att jag läst hela och inte bara utdrag)

Dödssynden √ 

Mordet på Orientexpressen √ 

Hundra år av ensamhet √  (Så. Himla. Tråkig.)

Glaskupan (påbörjat flera gånger, senast i våras, men jag SKA läsa)

1984 √ 

Liftarens guide till galaxen (har absolut inget intresse av att läsa den)

Anne Franks dagbok (men inte den längre nyutgåvan)

Svindlande höjder 

Mästaren och Margarita (inte läst, lockar inte heller)

Jane Eyre 

Sagan om ringen (försökt flera gånger utan att lyckas)

Räddaren i nöden √ (inte min kopp te)

Resultatet är alltså att jag läst 12 (kanske 13) av 17 böcker och att jag vill läsa en av dem (två om man räknar Dorian Grays porträtt som jag borde läsa om). Når jag 14 av 17 är jag mer än nöjd.

På tal om listor så finns det ett gäng med 100 klassiker man bör/ska ha läst (Bearbooks har samlat ihop 12 sådana). Ofta är dessa listor väldigt västerländskt präglade och med väldigt fler böcker av män än kvinnor. Jag valde ändå att klicka i lästa böcker på den här listan från BBC, främst för att det var ett smidigt sätt att summera läsningen. Lurigt ändå när de har med The Complete Works of Shakespeare som en bok. Den kan väl knappt någon klicka i med gott samvete. Jag har läst 43 av de listade böckerna, påbörjar några fler och har några på läslistan. Jag har också 8 1/2 böcker kvar på den här listan till en läsutmaning som gick sådär.

Orkar du inte läsa så många som 100 böcker? Metro har gjort en lista på 15 böcker du måste (starkt ord) ha läst innan du dör.

Frågan är om någon på riktigt har läst hela Illiaden och Odysséen (som dessutom räknas som en bok på listan som alltså innehåller 16 böcker)? Jag har bara läst utdrag och är nöjd med det. Däremot har jag läst 9 av de andra böckerna på listan och ytterligare verk av 4 författare (kvar är Marguerite Duras). Bland favoriterna finns Pappa Goriot av Honoré de Balzac, som var med i min kanonkalender i december. En halv gul sol är fantastisk, men det känns ändå lite märkligt att den finns med på en i övrigt klassisk lista.

 

Photo by Eugenio Mazzone on Unsplash

 

En klassisk veckoutmaning

Den här veckan kör vi igång med höstens temaveckor och det med en klassikervecka. I veckoutmaningen uppmanas vi att berätta om klassiker vi älskar och hatar. Böcker, filmer, konst, musik. Flipp eller flopp?

De klassiker som betytt kanske mest för mig är Stadböckerna av Per Anders Fogelström, som jag läst en miljard gånger, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som jag absolut älskar och har läst både som ung och äldre (kommer säkert att läsa om den även när jag blir gammal) och en rad ungdomsklassiker (eller kanske snarare flickklassiker) som serierna om Anne och Emily av L M Montgomery, Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie och böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Det de har gemensamt är att jag läst dem av egen fri vilja.

Däremot höll jag på att dö av tristess när jag tvingades läsa Röda rummet alldeles för ung och Mor Courage till en mastig dramatiktenta. Eller, den läste jag förresten inte ut. Inte kul när tentan visade sig fokusera en hel del på just den av alla möjliga pjäser jag plöjde. Om jag gillade någon av dem? Absolut! Jag älskade till exempel Ett drömspel (Strindbergs pjäser är så mycket bättre än hans romaner) och Lång dags färd mot natt, för att inte tala om En uppstoppad hund, men den uruppfördes 1986 och är nog ändå för ny för att kallas klassiker.

Frågan är hur gammal en klassiker ska vara egentligen. När mina elever väljer klassiker att läsa brukar jag sätta 1950 som någon slags gräns. Detta för att modernismen avslutas ungefär då och går över i en mycket flummig post-modernism.

Filmer då?

1995 hade Cinemateket på Draken i Göteborg ett program med de bästa filmerna genom tiderna med anledning av att det var 100 år sedan bröderna Lumière visade sin första film. Då såg jag bland annat Casablanca (1942), Citizen Kane (1941), Yojimbo livvakten (1961) och Persona (1966). Välgjorda klassiker som jag tyckte höll, även om Citizen Kane kanske inte var så banbrytande som utlovats.

Annars har jag sett väldigt lite klassisk film. Mitt filmintresse är inte jättestort och jag har fler favoriter på Fannys lista med samtida filmklassiker än bland de riktigt gamla klassikerna.

Photo by Kristina Tamašauskaitė on Unsplash

 

Bottenskap — en läskig historia

Bottenskrap är den andra boken av de böcker om William Wisting som finns översatta till svenska (er om den snurriga utgivningen kan du läsa om här) och det är en ganska obehaglig historia där vänsterfötter iklädda gymnastikskor hittas i vattnet. Fötterna gäckar utredarna. De verkar tillhöra äldre personer som rapporterats som saknade, men också vårdpersonal. Nu behöver de hitta ett samband.

Wisting, som mår rätt dåligt, ansvarar för utredningen och försöker samtidigt ha ett liv. Bland annat vill han hinna med sin kärlek Suzanne och sin dotter Line, men det är svårt att hinna med och räcka till. Line har visserligen fullt upp själv med sitt jobb på VG och en stor reportageserie som ska skrivas. Hon träffar också Tommy Kvanter, en ex-kriminell som nu tagit tag i sitt liv. I alla fall är det vad hon hoppas. Delarna om Line är minst lika spännande att följa som den om hennes far.

Jag gillar balansen mellan utredningar och privatliv i Holst böcker om William Wisting. En annan sak jag gillar är tempot. Det är tillräckligt snabbt för att vara spännande, men också tillräckligt långsamt för att läsningen ska kännas vilsam. Det som brukar rädda mig när läsningen går trögt är just en bok i en redan påbörjad serie och serien om Wisting skulle kunna bli en fin läslustsserie.

Det finns fyra böcker till utgivna på Lind & co och nu har Wahlström & Widstrand tagit över och snurrar till det ännu mer genom att hoppa över Når det mørkner från 2016 och istället gå direkt på Katarinakoden från 2017, som ges ut i september och är första delen i en ny serie om Wisting. Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket Jørn Lier Horsts serie misshandlas av svenska förlag. Jag förstår att det är logiskt att börja ge ut en ny serie, men då alla böcker handlar om samma person är det ändå lite surt att en del lämnas därhän (eller fyra om man räknar de fyra första i serien som inte heller översatts). Om jag hinner fram till Når det mørkner innan den översätts, får jag väl ge mig på den på norska. Visserligen verkar den vara en tillbakablick och handla om ett fall 1983 som påverkat Wisting, så det kanske inte spelar jättestor roll. Ändå gillar jag inte att läsa deckarserier på annat sätt än i ordning. Det är en hang-up jag har.

 

Grattis till Glasnyckeln Camilla Grebe!

Glasnyckeln är Skandinaviska Kriminalsällskapets stora pris, som delas ut till den (enligt dem) bästa kriminalroman eller novellsamling skriven av en författare från Sverige, Danmark, Norge, Island eller Finland.

Årets vinnare är svenska Camilla Grebe, som belönas för sin bok Husdjuret. En bok jag tyckte mycket om och helt klart tycker har förtjänat priset. Husdjuret utsågs 2017 till Årets bästa svenska kriminalroman av svenska Deckarakademien. I höst kommer den fristående fortsättningen Dvalan. Behöver jag säga att förväntningarna är skyhöga?

De andra nominerade författarna var Elsebeth Egholm från Danmark för sin Jeg finder dig altid, en författare jag inte läst något av sedan 2008, Mikko Porvali från Finland med Veri ei vaikene (ges ut av  Lind & co i höst med titeln Blod döljer inget),  Arnaldur Indriðason från Island med Petsamo (ges ut av  Norstedts i höst med titeln Farlig flyktväg), samt Aslak Nore från Norge med Ulvefellen.

Höstens böcker del 7

I detta det sista inlägget med kommande höstböcker har jag hittat några guldkorn från Historiska Media, Brombergs Bokförlag, Gilla Böcker, Alfabeta Bokförlag, B. Wahlströms, Bonnier Carlsen, Vox by Opal och Rabén & Sjögren. Många för mig nya namn finns på listan och jag ser fram att stifta bekantskap med dem, eller i alla fall så många som möjligt. Listan med höstböcker är nämligen galet lång och du hittar den här.

Skamlös, Amina Bile, Nancy Herz, Sofia Nesrine Srour, Esra Röise, Bonnier Carlsen, 8 augusti

Solitairen, Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska Media, 13 augusti

Fördelen med olycklig kärlek, Becky Albertalli, Rabén & Sjögren, 17 augusti

Darktown, Thomas Mullen, Historiska Media, 27 augusti

Våra själar i natten, Kent Haruf, Brombergs Bokförlag, 29 augusti

Flickvänsmaterial, Yrsa Walldén, Vox by Opal, 3 september

När kastanjer spricker, Camilla Lagerqvist, B. Wahlströms, 3 september

Har du ingen humor?, Katarina Wennstam, Rabén & Sjögren, 4 september

Som sparv, som örn, Per Nilsson, Alfabeta Bokförlag, 4 september

Definitivt okysst, Emma Askling, Brombergs Bokförlag, 5 september

Patria, Fernando Aramburu, Brombergs Bokförlag 5 september

Sovande jättar, Sylvain Neuvel, Brombergs Bokförlag, 5 september

Lite kul måste man ha, Åsa Karsin, Alfabeta Bokförlag, 8 september

Doktor Bagges anagram, Ida Jessen, Historiska Media, 10 september

Bögtjejen, Aleksa Lundberg, Brombergs Bokförlag, 12 september

En tagg doppad i honung, Juan Gabriel Vásquez, Brombergs Bokförlag, 12 september

Inte längre min, Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren, 14 september

Allt det här är sant, Lygia Day Peñaflor, Vox by Opal, 19 september

Will Grayson, Will Grayson, John Green, David Levithan, Bonnier Carlsen, 20 september

Mizeria, Melody Farshin, Bonnier Carlsen, 21 september

Moder Justitia, Ida Eklöf, Rabén & Sjögren, 21 september

Ut på det djupa, Ulrica Lidbo, Alfabeta Bokförlag, 22 september

Lydia Wahlström, Ingrid Pärletun, Historiska Media, 24 september

Nattbäraren, Sabaa Tahir, B. Wahlströms, 1 oktober

Tankar mellan sött och salt, Marta Söderberg, Gilla Böcker, 3 oktober

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren, 5 oktober

En sekund är jag evig, Maria Gustavsdotter, Historiska Media, 8 oktober

Doften av ett hem, Bonnie-Sue Hitchcock, Gilla Böcker, 10 oktober

Call me by your name, André Aciman, Brombergs Bokförlag, 7 november

The Good Fight

Jag absolut älskade The Good Wife med fantastiska Julianna Margulies i huvudrollen. Sju säsonger och 156 avsnitt blev det, men jag hade lätt kunnat se mycket, mycket mer. Ändå tvekade jag lite innan jag började se spin-off-serien The Good Fight, dels för att Margulies inte är med, men också för att titeln är så otroligt löjlig, Ja, barnsligt jag vet, men jag är rätt barnslig ibland (eller ofta).

Nu har jag ändå börjat se serien där Diane Lockhard (spelad av Christine Baranski) har en av huvudrollerna. Hon slutar på byrån som står i centrum i The Good Wife och börjar arbeta på en firma som tidigare bara anställt afro-amerikansk personal. Med sig tar hon sin guddotter Maia och sedan dyker Marissa, dotter till Eli, upp och på byrån arbetar också Lucca, som var med i den sista säsongen av The Good Wife och en stor favorit. Dianes karaktär tillåts att utvecklas mycket och jag gillar henne verkligen. Jag gillar också Maia, som verkligen växer under seriens gång och Adrian, en av ägarna i den nya firman och den som anställer Diane, blir också mer och mer intressant.

Nu har jag sett första säsongen och just påbörjat den andra. Jag gillar den helt klart skarpt och skulle säga att den är bra mycket mer politisk än sin föregångare. Trump får till exempel rejäla kängor och oron för vad hans politik ska göra mot firman börjar växa. The Good Fight är en välskriven och aktuell advokatserie, med karaktärer som är lätta att engagera sig i. Än så länge finns två säsonger, men det verkar som att det kan bli en tredje också. Vad jag kan läsa mig till fortsätter serieskaparna att kritisera Trump rejält. Inte mig emot.

Syskonen — en riktigt bra roman

Syskonen av Tessa Hadley är en stillsam relationsroman som utspelar sig under få dagar. En romantyp jag tycker väldigt mycket om. Fokuset ligger på det lilla och de komplexa karaktärerna får stort utrymme att utvecklas. Ingenting basuneras ut, trots att det finns en rad hemligheter att avslöja och det är helt klart uppfriskande med en författare som vågar lita på att less is more.

Fyra syskon ska tillbringa semestern i en sin sommarstuga. Ett hus som borde renoveras, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Nu ska de njuta av det som kanske blir den sista sommaren och minnen av det som varit väcks självklart till liv.

Den första av de fyra syskonen som vi möter är Alice. Hon är singel, barnlös, slarvig och ganska rastlös. Med sig till sommarstugan har hon sin före dettas tonårsson, vilket kan tyckas lite märkligt, men Alice gör som hon själv känner för och bryr sig inte om vad andra tycker.

När de anländer till huset märker Alice att hon glömt nyckeln och Harriet, som redan anlänt, har lämnat sin bil och gett sig ut på promenad. Det är ganska typiskt Harriet, som föredrar ensamhet framför gemenskap och inte alls tänkt stanna så länge med sina syskon som hon gett sken av.

Fran dyker upp med sina barn Arthur och Ivy, men utan maken, som istället prioriterar en turné. Jobbet framför familjen verkar vara hans devis och Fran känner sig övergiven. Ändå kör hon på och organiserar hushållet så att allt blir som hon vill ha det. Full kontroll, vilket också betyder massor av arbete.

Och så slutligen Roland, som kommer till stugan med sin tonårsdotter Molly och en ny fru. Hon är långt ifrån den första kvinnan som han presenterat för sina syskon och de är sådär lagom sugna på att behöva vara trevlig mot någon, som kanske inte ens finns kvar nästa gång det är dags för syskonen att ses. Nu visar sig Pilar vara en fascinerande person och syskonen tar emot henne med skräckblandad förtjusning.

Det finns en massa små trådar i Syskonen av mer eller mindre vardagliga slag. Tessa Hadley har ett öga för detaljer och låter oss lära känna karaktärerna genom information om vad de gör, säger och tänker, men också vad de tycker om och inte tycker om, samt hur de ser ut. Det är sällan jag egentligen fått veta så lite, men ändå fått så mycket information som jag får om personerna som befinner sig i sommarstugan.

Jag gillar också hur de olika karaktärerna är viktiga på sitt sätt för handlingen. Ivy och Arthur, som avgudar Kasim och bekymrar sig över grannens försvunna hund. Kasim som gör allt för att imponera på Molly. Alice funderingar kring sitt liv och hur Kasim skulle kunna passa in, Harriets begynnande vänskap med Pilar, Frans besvikelse över livet och så Roland, som mest bara gör det han känner för utan att reflektera över någon eller något.

Syskonen är indelad i tre delar, där den första och sista handlar om syskonen i nutid, medan den mittersta om deras mor när de själva var små barn. Vi får följa henne på flykt till sina föräldrar och de trakter där sykonen nu befinner sig. Däremellan finns många år som vi bara anar och därför kan jag, som sällan gillar förklarande tillbakablickar, ändå tycka om den helhet som berättelserna skapar.

Det här är den första boken jag läser av Tessa Hadley och utifrån denna mycket begränsade erfarenhet kan jag ändå ana att hon skulle kunna utvecklas till en riktig favorit. Jag tycker väldigt om hennes sätt att skriva och hur hon skildrar relationer och karaktärer i samspel med miljön. Allt bildar en snygg helhet som imponerar.

 

Höstens böcker del 6

Dags för ännu ett inlägg om höstens böcker och nu börjar jag nå slutet (tror jag). Idag har jag kikat närmare på höstutgivningen från Lind & co, Weyler förlag, Leopard förlag, Bokförlaget Tranan, Bokfabriken, Rámus och Thorén och Lindskog och valt ut mina kommande favoriter. Mest ser jag kanske fram emot nya böcker av Karin Alfredsson och Jón Kalman Stefánsson, men är också nyfiken på Johan Nilssons skönlitterära debut och debutanten Khaled Alesmael. Sedan måste jag verkligen läsa Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, när den nu får en fortsättning.

Saknad, förmodad död, Susie Steiner, Lind & co, augusti

Selamlik, Khaled Alesmael, Leopard förlag, augusti

Mateo blev arbetslös, Gonçalo M. Tavares, Bokförlaget Tranan, 4 augusti

Huset med de två tornen, Maciej Zaremba, Weyler Förlag, 25 augusti

Vajlett och Rut, Karin Alfredsson, Bokfabriken, 28 augusti

Drömmen om okapin, Mariana Leky, Thorén & Lindskog, september

Göteborgs schamaner, Johan Nilsson, Thorén & Lindskog, september

Standardmodellen, Helena Granström, Weyler Förlag, 1 september

Homo sapienne, Niviaq Korneliussen, Leopard Förlag, 5 september

Lugnet, Tomas Bannerhed, Weyler Förlag, 8 september

Ásta, Jón Kalman Stefánsson, Weyler Förlag, 15 september

Jag ska egentligen inte prata om det här, Sara Beischer, Lind & co, oktober

Kumukanda, Kayo Chingonyi, Rámus, oktober

Sympatisören, Viet Than Nguyen, Bokförlaget Tranan, oktober

Fågelfångarens son, Richard Hobert, Bokfabriken 2 oktober

Nord, Merethe Lindström, Weyler Förlag, 27 oktober

Roman utan namn, Duong Thu Huong, Bokförlaget Tranan, november

Svikaren,Duong Thu Huong, Rámus, november

 

Hela listan med höstböcker jag ser fram emot hittar du här.

 

Sida 1 av 483

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: