enligt O

Tankar från en bokberoende

De nominerade till årets bok 2018

De senast åren har priset Årets bok delats ut på Bokmässan i Göteborg. Så också i år. Det är ett pris som presenteras av Bonniers bokklubbar och bygger på läsarröster. Du som läsare kan rösta på din favorit bland de tolv nominerade via den här sidan. Förra året vann Alex Schulman med Glöm mig, utgiven av Bookmark förlag, som jag fortfarande inte läst. Istället höll jag på tvåan Malin Persson Giolito som höll tidernas bästa förlorartal.

De nominerade till Årets Bok 2018 är:

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò (Piratförlaget)

En helt fantastisk bok som utspelar sig i Nigeria och berör ämnen som heder och barnlöshet. Jag tror tyvärr inte att den kommer att vinna, då den inte är direkt ”folklig”, men det var helt klart en av förra årets stora läsupplevelser för mig. Rekommenderas varmt!

Mischling, Affinity Konar (Polaris Förlag)

En bok som är okänd för mig, men Polaris förlag börjar bli en uppstickare att räkna med och jag kan absolut tänka mig att läsa den. Mischling handlar om tvillingarna Pearl och Stasha som 1944 tas till Auschwitz och doktor Mengele. Det låter som en minst sagt obehaglig historia.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö (Albert Bonniers Förlag)

Att jag ännu inte läst Westös senaste bok är märkligt, då det är en bok jag tänkt läsa den den var ny. Berättelsen som utspelar sig i Helsingfors under 60-talet låter riktigt, riktigt bra och jag SKA läsa den innan prisutdelningen.

Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson (Bokfabriken)

En stark roman om kvinnor och kvinnoförtryck i många delar av världen som jag tror kan ha en god chans att vinna priset. Lite beroende på hur många som läst såklart, men det är en bok jag tror kan tilltala många. Mycket läsvärd!

Koka Björn, Mikael Niemi (Piratförlaget)

Ännu en bok jag tänkt läsa, men ännu inte läst. Mikael Niemi skriver om ett mord, en samepojke och Lars Levi Laestadius. Kan vara läsvärd, eller bara väldigt märklig. Man vet aldrig med Niemi, men när det är bra brukar det bli väldigt bra.

Nej och åter Nej, Nina Lykke (Wahlström&Widstrand)

En bok som faktiskt inte kommit ut på svenska ännu och som jag därför av naturliga skäl inte har läst. Den tillhör däremot de böcker som finns på min att-läsa-lista och jag lockas av att läsa om en bitter lärare, hur märkligt det än kan låta.

Mitt hjärtas oro, Malou von Sivers (Norstedts)

Dags för mig att läsa första delen i den planerade trilogi som baseras på den historia som von Sivers berättade om i sitt sommarprogram från 2016. I Mitt hjärtas oro inleder hon berättelsen om sin familj.

Annabelle, Lina Bengtsdotter (Forum)

Annabelle är Lina Bengtsdotters debut och en av de bästa böcker jag läste under 2017. En deckare som är så mycket mer än jakten på en mördare och en populär bok som skulle kunna kamma hem priset för Årets bok.

Husdjuret, Camilla Grebe (Wahlström&Widstrand)

Ännu en riktigt bra och välskriven deckare med småstadstema och en återvändande polis. Grebe är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar, dessutom är hennes karaktärer både komplexa och lätta att relatera till. Det här känns också som en trolig vinnare.

1793, Niklas Natt och Dag (Forum)

”Bellman noir” är helt klart en ny genre och det är vad förlaget kallar 1793. Fyra olika personer berättar sin historia i boken som Svenska Deckarakademin ansåg vara förra årets bästa debut. Kanske måste ta och läsa ändå, även om historiska böcker alltid skrämmer mig lite.

Kvinnan i fönstret, A J Finn (Albert Bonniers förlag)

A J Finns bok Kvinnan i fönstret beskrivs som en klassisk psykologisk titel och släpptes faktiskt igår. Jag har ännu inte läst, men den låter riktigt spännande och jag vill verkligen göra det.

Den lilla bokhandeln runt hörnet, Jenny Colgan (Massolit)

Jag har faktiskt inte läst något av Jenny Colgan sedan hon fick ett nytt genombrott för några år sedan med sina bageriböcker. Just den här boken blir jag dock lite sugen på, ganska så självklart när det handlar om en bokhandel. Vad kan gå fel liksom?!

 

I år har jag läst fyra av de nominerade böckerna och vill läsa i alla fall fem av de andra nominerade. Målet är att läsa alla tolv nominerade, för självklart ska man sikta mot stjärnorna. Troligen når jag bara trätropparna, men det är inte fy skam det heller.

Vem vinner då? Mina favoriter brukar inte vinna Årets bok, eller har i alla fall inte gjort det hittills. Jag tror att årets vinnare kan vara en deckare och hoppas lite extra på Lina Bengtsdotter och Camilla Grebe.

Women’s Prize for Fictions korta lista 2018

Igår på självaste Världsbokdagen presenterade Women’s Prize for Fiction sin korta lista. I årets jury sitter Sarah Sands, som är journalist och juryns ordförande, Anita Anand, journalist, programledare och numera även författare, Katy Brand, författare, komiker och skådespelare, Catherine Mayer, författare, journalist och ledare för det feministiska partiet Women’s Equality Party och Imogen Stubbes, dansare och skådespelare.

De var sexton, nu är de sex och tre av dem är debutanter. Sarah Sands varnar för att stora namn har rykt, men menar att det viktigaste varit att böckerna talat direkt till dem som läsare.

Så här säger hon:

“The shortlist was chosen without fear or favour. We lost some big names, with regret, but narrowed down the list to the books which spoke most directly and truthfully to the judges.”

Följande titlar återfinns på årets korta lista:

The Idiot av Elif Batuman

Det här är amerikanska Batumans andra bok och även denna gång finns en koppling till de ryska klassikerna. Boken utspelar sig under 90-talet på Harvard, men också i Ungern. En bok som lyfts fram för sin humor. Jag har varit lite sugen på att läsa något av Batuman och tycker att det låter som en bok som kan passa mig. Det var också en bok jag tippade skulle nå den korta listan.

The Mermaid and Mrs Hancock av Imogen Hermes Gowar

En bok om sjöjungfrur som utspelar sig i 1780-talets London. Kan säkert vara charmig, men det låter inte som en bok för mig. Däremot påpekade jag redan då den långa listan presenterades att det låter som en typisk pristagarbok, så den finns säkert med på den kommande korta listan. Jag behöver dock läsa många hyllningar av boktipsare jag litar på innan jag ger mig på den 500 sidor tjocka boken.

Sight av Jessie Greengrass

En debutroman om att vara förälder, som enligt förlagets beskrivning ska innehålla en del medicinhistoria. Det låter som en bra bok, men en väldigt annorlunda sådan. Jag kan absolut tänka mig att läsa, men kommer även här avvakta fler recensioner.

When I Hit You: Or, A Portrait of the Writer as a Young Wife av Meena Kandasamy

Det här är en bok jag verkligen vill läsa, faktiskt har jag redan läst den. Kandasamys bok handlar om en ung kvinna som blir förälskad i en äldre professor. En bok om kärlek, makt och våld som utspelar sig i det nutida Indien. Känns väldigt aktuell i #metoo-tider.

Home Fire av Kamila Shamsie

Ännu en bok som återfanns på Man Booker Prize långa lista. Den handlar om två familjer med två systrar i centrum. Isma vill studera i USA, andra systern Aneeka bor i London och brodern Parvaiz är försvunnen. Det låter mycket, stort och svulstigt, men också intressant och spännande. Kamila Shamsie finns med i min Boktolva i år.

Sing, Unburied, Sing av Jesmyn Ward

En bok som just kommit på svenska och som jag verkligen vill läsa. Den handlar om Jojo som är 13 år. Hon växer upp i Mississippi med en vit far och en svart mor. Faderns familj accepterar inte hans barn och modern verkar mer intresserad av knark än att vara mamma.

Det här känns som en ganska bra lista och juryns ordförande får avsluta inlägget:

“The themes of the shortlist have both contemporary and lasting resonance encompassing the birth of the internet, race, sexual violence, grief, oh and mermaids. Some of the authors are young, half by Brits and all are blazingly good and brave writers.”

Bokhandeln på Riverside Drive

”Ni måste ha betytt mycket för er moster eftersom hon testamenterade hela byggnaden, inklusive bokhandeln, till er Ms Rydberg”, hade han sagt. Nej, hade hon haft lust att svara, det kan jag omöjligen ha gjort eftersom vi inte kände varandra. Vi har aldrig träffats.

Det börjar i svart när Sara, ägaren till bokhandeln på Riverside Drive dör. Arvtagaren är hennes systerdotter, den relativt nyblivna änkan Charlotte och personalen i bokhandeln hoppas att hon ska vara lika underbar som sin moster. När Charlotte dyker upp känner hon inte alls någon omedelbar kärlek till bokhandeln i London. Visst är den fin, men hon tycker att miljön är rörig, de anställda något märkliga och dessutom har hennes moster idkat någon slags välgörenhet genom att låta en aspirerande författare bo nästan gratis i en lägenhet på övervåningen. Bokhandeln går med förlust och Charlottes första tanken är att sälja allt och sedan fortsätta sitt liv i Sverige.

Så börjar hennes kärlek till bokhandeln växa. Hon börjar förstå det vid första anblick helt ologiska sättet att katalogisera böckerna, hon börjar uppskatta Martinique och Sam som jobbar i bokhandeln och får till och med ett gott öga till den buttre författaren William i lägenheten bredvid. Kanske ska hon inte sälja ändå, utan istället försöka rädda bokhandeln från den konkurs som i princip är verklighet redan.

Parallellt med berättelsen om Charlotte får vi veta hur det gick till när systrarna Sara och Kristina, Charlottes mamma, åkte till London som unga. Den berättelsen är inte lika intressant, men ger en del förklaringar till varför Charlotte aldrig har träffat sin moster. Mest tycker jag dock om att läsa om livet på Riverside Drive.

Bokhandeln på Riverside Drive är en genredebut från Frida Skybäck, som tidigare skrivit historiska romaner. Då just historiska romaner sällan är min kopp te är detta därför mitt första möte med henne och jag är verkligen imponerad. Karaktärerna är trovärdiga och dessutom intressanta, miljön så levande att jag blir en del av den och språket är snyggt och har flyt. Visserligen är jag mer intresserad av berättelsen i nutid än den som handlar om systrarnas första möte med London, men jag skulle inte heller vilja vara utan den. Bokhandeln på Riverside Drive är en fin bok om att börja om när livet känns hopplöst. Det är njutbar läsning för en anglofil som jag och jag hoppas att Skybäck fortsätter i samma stil.

Läs gärna intervjun på Kulturkollo med Frida Skybäck, där hon bland annat berättar om sin nya bok.

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

Visiting Virginia

 

Virginia och Leonard Woolf förknippas främst med stadsdelen Bloomsbury i London, men utanför Lewes i det lilla samhället Rodmell i East Sussex ligger deras sommarhus Monk’s House. Ett vackert hus i en ännu vackrare trädgård. En plats att landa på och att bli lugn av. Jag förstår verkligen att författarparet ville tillbringa tid där.

Just den söndag jag och Annette besökte Monk’s House gick inga tåg, vilket gjorde resan lite mer strapatsrik än den behöver bli. Med hjälp av ett trevligt par från Oxford lyckades vi dock ta oss från Lewes till Rodmell. Annars går det smidigt att åka tåg från Brighton (eller London), gå av vid Southease Station och sedan promenera till Rodmell.

Monk’s House byggdes redan på 1600-talet och man trodde länge att det bestod av tre separata hus, efter men för bara några år sedan efter en undersökning/renovering är teorin att det var byggt som ett hus. När paret Woolf köpte huset tog de ner väggar och satte in fönster. De målade också om en del och det syns att Virginias favoritfärg var grönt. Både väggar, lister och andra trädetaljer är målade i olika nyanser av grönt.

Vissa delar av huset är inrett med tidstypiska möbler och föremål, som inte använts av paret Woolf, men just den här stolen och bokhyllan är original. Böckerna i hyllan är verk av Shakespeare, som Virginia slagit in i skyddspapper och därefter skrivit titlarna för hand på.

Leonard och Virginia hade separata sovrum och guiden ansvarade för Virginias sovrum, som ligger i den del av huset som byggdes till 1929, menade att det var oklart om Leonard och Virginia någonsin hade ett sexuellt förhållande, eller om äktenskapet var platonskt. Hur som helst trivdes de i varandras sällskap och Leonards liv efter Virginias död var många gånger svårt. Han hade senare ett förhållande med konstnären Marjorie Tulip Richie, även kallad Trekkie. Hon bodde hos honom under veckorna och hos sin man Ian på helgerna. Ett annorlunda arrangemang, men de struntade helt i vad andra tyckte. I Monk’s House finns flera tavlor av Trekkie, bland annat ett porträtt av Leonard Woolf i matsalen.

Porträttet av Virginia Woolf som också hänger i huset är gjort av Vanessa Bell. Tydligen bjöds flera konstnärer in för att måla av henne samtidigt då hon hatade att sitta modell.

På tomten finns en skrivarstuga där Virginia skrev större delen av sina böcker. Ibland skrev hon för hand i sovrummet, men hon gick sedan ut i skrivarstugan och skrev rent på skrivmaskinen där. Att se hennes skrivbord var verkligen något speciellt. Det såg ut som att hon när som helst skulle komma tillbaka och sätta sig för att skriva vidare.

 Det går att promenera från Rodmell till Virginias syster Vanessas hus i Charleston, där hon bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen. Läs gärna mitt inlägg på Kulturkollo från tidigare i veckan om systrarna Vanessa och Virginia.

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på ”olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Olikhetsutmaningen: sanning och lögn

Det finns flera anledningar till att veckans ordpar är sanning och lögn, en av dem är det virrvarr av rykten och spekulationer kring vad som egentligen pågått och pågår i Svenska Akademien, en annan att vi hade tema källkritik på Kulturkollo förra veckan.

Det vimlar av sanningar och lögner i kulturens värld och helt klart är det så att en sanning inte alltid är att föredra framför en vit lögn. Själv har jag svårt att ljuga, men att säga sanningen är långt ifrån alltid det snällaste eller ens det bästa.

Om en stor lögn, eller kanske egentligen mer en hemlighet som förändrar livet för många handlar Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. En kvinna hittar ett brev som hennes man inte vill att hon ska läsa förrän han är borta, men

I Gården av Tom Rob Smith, som faktiskt utspelar sig i alla fall delvis i Sverige, får vi höra olika personers historier om samma händelser. De säger sig alla berätta sanningen, men eftersom deras berättelser inte går ihop är det omöjligen så. En mycket spännande bok.

Family Living: Vår ostädade sanning av Lotta Sjöberg är en rolig bok om hur det egentligen ser ut hemma hos småbarnsfamiljer bortom instagram. Jag hade önskar att fler vågat visa den oftare.

I ungdomsboken Under odjurspälsen av Klara Krantz ljuger huvudpersonen Signe så mycket att hon skapar rätt stora problem för sig själv. Hon hittar på ett alterego och som Frida från Karlstad börjar hon chatta med sin drömkille Joel.

Tv-serien Suits är uppbyggd kring en gigantisk lögn. Mike Ross har aldrig gått på universitetet och har ingen juristexamen. Han har dock gjort intagningsprovet för en rad personer och kan absolut allt man behöver kunna. Det är en anledning till att delägaren Harvey Spector anställer honom, trots att han redan från början vet läget.

Sedan måste jag avsluta med låten Lie to me med Depeche Mode, om att det ibland är mycket skönare att inte få höra sanningen:

Come on and lay with me
Come on and lie to me
Tell me you love me
Say I’m the only one

 

En litterär promenad i Brighton

Det blev en rejäl långhelg i Brighton för mig och Annette förra veckan. Vi flög tidigt på torsdagen och kom hem sent på måndagen. Fem intensiva och för mig väldigt nostalgiska dagar. Hösten 1993 var jag 19 år och hade just tagit studenten. Mitt första möte med universitetsstudier var på Sussex University utanför Brighton, som Göteborgs universitet fortfarande har ett samarbete med. Jag bodde i Hove och torsdagen tillbringade jag i mina gamla kvarter. En trivsam walk down Memory Lane som varade i 23000 steg.

Under fredagen anlände fler litteraturtanter och då var det de mer centrala delarna av Brighton som gällde. Förvånansvärt mycket var sig likt, men självklart hade en hel del hänt på nästan 25 år. Gamla West Pier som brann 2003 var det inte mycket kvar av och Palace Pier gav mig nästan panik med alla sina attraktioner. För första gången var jag också i Kemptown, bortom piren, ett område som verkligen hade blommat upp.

Som det brukar vara när Breakfast Bookclub ordnar resor är det lördagen som är den stora gemensamhetsdagen. Klockan 11 möttes vi utanför Royal Pavilion och vår guide Gill påbörjade den litterära vandringen med att berätta om Jane Austens förhållande till Brighton och byggnaden vi stod framför. Svaret är att hon hatade båda, något som framgick med all önskvärd tydlighet i de citat från brev som Gill läste upp.

Royal Pavilion uppfördes av prinsregenten George (sedermera kung George IV) och är en minst sagt överdådig byggnad. Tyvärr blev det inte heller denna gång något besök på insidan. Jag måste helt enkelt komma tillbaka.

Under andra världskriget bombades stora delar av staden, men inte Royal Pavilion, som enligt legenden räddades av Hitler som ville ha den som högkvarter när kriget var vunnet. Under Victoria-eran användes byggnaden inte och förfallet var ett faktum. Nu är det renoverat till ursprungsskick.

En bit från palatset ligger det hus där Mrs Fitzherbert bodde. George gifte sig med henne, men äktenskapet erkändes inte då hon varit gift flera gånger och dessutom var katolik. De fortsatte dock sitt förhållande och det sägs att det ska finnas tunnlar mellan hennes hus och Royal Pavilion. Just dessa tunnlar är inte bekräftade, andra finns dock, t.ex. mellan Royal Pavilion och det närliggande stallet. I området kring Royal Pavilion fanns en rad samlingsplatser för författare. Stadens äldsta hotell The Old Ship Hotel var en av dem. Dickens bodde på där när han var i Brighton.

Även The Royal Albion Hotel är mytomspunnet och där bodde det fina folket när de reste till kusten för att förbättra sin hälsa. Brighton kan tacka en viss dr Russel för att staden växte under senare delen av 1700-talet, då hans rekommendationer att bada i saltvatten gjorde att det blev trendigt att åka till kusten. Där hjälptes aristokraterna ner i vattnet av så kallade ”dippers”, damer som ledde dem ner i vatten och tillbaka. Det var alltså inte tal om att simma, utan ett dopp räckte gott. The Royal Albion har också haft många litterära gäster. Bland annat bodde Oscar Wilde här med sin älskare när han besökte staden.

En annan författare som förknippas med Brighton är Graham Greene, vars Brighton Rock (döpt efter polkagrisliknande godisstänger) beskriver stadens mindre trevliga delar. När han var i Brighton bodde han på puben The Cricketers i stadens gamla kvarter The Lanes.

Vi gick också förbi The Sussex grill, en restaurang där Virginia Woolf var ofta på 30-talet när hon besökte sin psykolog. Hon åt lunch här under sitt sista besök i Brighton. Dagen efter tog hon sitt liv.

En annan mytomspunnen plats är Hippodrome, en nöjeslokal där 60-talets stora band spelade. Byggnaden invigdes 1897, men har nu förfallit. Houdini uppträdde här och blev vän med författarn Conan Doyle. Paret Doyle älskade det ockulta och frun höll i seanser. Vänskapen tog slut då fru Doyle gav Houdini ett meddelande från hans mamma som måste varit hemskt.

Guiden Gills absoluta favorit bland författare verksamma i Brighton var den för mig okända Fanny Burney (1752-1840) som var dotter till musikern dr Charles Burney och debuterade (anonymt) med romanen Evelina 1778. När hennes identitet avslöjades blev det inte den skandal som hon fasade, utan hon hyllades tvärtom för sin realistiska stil som var ovanlig för tiden. Virginia Woolf lär ha kallat henne ”The mother of English Literature”.

Lewis Carroll bodde ofta hos sin vän vid Sussex square och enligt vissa historien ska han ha hittat inspirationen till Alice i Underlandet från trädgården där som har en tunnel till havet. Datumen stämmer dock inte, då boken skrevs innan han besökte Sussex square. Å andra sidan bodde hans syster i Brighton, så det skulle kunna vara sant ändå.

 

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

Page 1 of 469

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: