Mitt första möte med Kim Thúy

Det har blivit mycket Kim Thúy de senaste dagarna och nu kommer ännu ett inlägg som jag hittat på Litteraturmagazinet, där jag bloggade en kort period. Det handlar om första gången jag lyssnade till Kim Thúy då hon framträdde på Litteraturhuset i Göteborg. En plats jag besöker alldeles för sällan.

Kim Thúy på Litteraturhuset i Göteborg
Jag har läst de två böcker av Kim Thúy (uttalas Tui) som kommit ut på svenska av Sekwa förlag, Ru och Mãn. Två böcker som är lika, men samtidigt mycket olika. Gemensamma nämnare är det vackra språket och det stillsamma tempot, men då Ru betyder vaggvisa och är en stillsam historia ärMãn mer känslosam och passionerad. Båda böckerna utspelar sig i Vietnam och Kanada, men i Mãn spelar också Frankrike och den franska maten stor roll. Då det franska är så viktigt i Vietnam ville hon få med det i sin bok genom att beskriva maten. En av de saker som gör att jag gärna åker till Vietnam igen är just maten. De adopterade de franska rätterna, men lagade dem på vietnamesiskt sätt.Thúy berättar att hon växte upp i en stor familj där alla pratar massor. Hennes man som är fransk-kanadensare och ensambarn, beskrev familjen som 42 radioapparater som stod på samtidigt. Det är fascinerande hur en kvinna som skriver så stillsamma böcker kan vara så pratsam och utåtriktad. Hon varnar för att hon kommer att behöva avbrytas då hon väl börjar prata, eftersom hon aldrig brukar sluta självmant och jag tror henne. Vilken fantastisk författare att lyssna till. Hon är smart och underhållande, men svår att hålla på rätt spår. Hon ursäktar sig själv, men vi i publiken älskar henne helt klart.

1978 flydde familjen från Vietnam som båtflyktingar till Malaysia och fick inresetillstånd i Kanada efter ett år. Ovanligt snabbt enligt Thúy, då många fick vänta åtskilliga år. Då de bodde i Saigon och var krigets förlorare fanns det inget liv för dem i Vietnam. Deras bostäder togs över av nordvietnameser och de hade tio soldater boende hos sig i ett år. De flyttade sedan till en enrumslägenhet och då de bodde själva fick de en chans att fly.

De gick på båten och lämnade sitt land. Drygt 200 människor fanns på den 6×12 meter stora båten, den hade en provisorisk andravåning och Thúy befann sig på undervåningen under resan och var avundsjuka på dem som var på anda våningen och fick luft, medan de på andra våningen var avundsjuka på de som slapp vara i solen hela dagen. Resan tog fyra dagar och de var utan mat under hela resan. Hur det var med dryck kom hon inte ihåg, men visst måste de ha druckit under en så lång tid, funderar hon. Familjen hade en ovanligt säker resa, råkade varken ut för pirater eller oväder. De blev nekade att gå iland i Thailand och fortsatte söderut. När de nådde Malaysia började det regna och efter några timmar var båten förstörd. Alla båtar har en historia, säger Thúy och några av berättelserna delar hon med oss. Såväl drottningen av Storbritannien och självaste påven har faktiskt räddat båtflyktingar, inte själva men genom att ge order om det.

Kim Thúy har bott i Montreal sedan 1979 och säger att hon är från Montreal. Hon har haft många yrken, t.ex. är hon utbildad jurist, har jobbat som översättare och varit restaurangägare. Först ville hon studera fransk litteratur, men hennes föräldrar tyckte inte att det var en tillräckligt bra utbildning som gav henne ett yrke. Då valde hon att bli översättare, men hon var för dålig på såväl engelska som franska och efter en månad blev hon rekommenderad av professorn att byta utbildning. Hon fick sitt diplom till slut, utan att ha sex med någon, säger hon med ett asgarv. Kanske fick hon det för att de ville bli av med henne? Jurist blev hon för att hennes bröder anmälde henne till juristlinjen, blev rekryterad till en av de största advokatbyråer under utbildningen och fick en så bra lön att hon var säker på att de gjort fel.

Senare fick hon möjlighet att jobba med ett projekt i Vietnam och bodde där i fyra år från 1995. Hon kom tillbaka till ett annat land än det hon mindes. Hon såg ut som en vietnames, men det märktes med en gång att hon inte bott där. “Jag pratade för mycket och tittade folk i ögonen, det gör inte vietnamesiska kvinnor då det är oartigt”, berättar Thúy. Språket funkade inte heller, då hennes vietnamesiska var en tioårings språk och ett språk som inte hade alla ord som behövdes i ett nytt samhälle. I Hanoi var språket också mer franskinfluerat än i Saigon. Hennes första barn föddes i Saigon, där hennes man fick ett jobb. Då slutade hon som jurist, då det var hans tur att få göra karriär. Andra barnet föddes i Bangkok och när barnen fick thai som förstaspråk, ett språk som hans föräldrar inte behärskade, bestämde de sig för att flytta tillbaka till Montreal så att barnen skulle få “riktiga” rötter.

Det var då Thúy öppnade en restaurang, trots att hon inte kunde någonting om matlagning. Tanken var att anställa, men det blev för dyrt. Restaurangen med en rätt om dagen, som fanns i Man, var alltså hennes restaurang. Hon serverade det som hennes mamma lärt henne dagen innan. Till slut blev det något av ett koncept som hon behöll trots att hon lärde sig laga mat.

Restaurangen krävde mycket jobb, hon var vansinnigt trött och höll sig vaken genom att äta vattenmelonfrön, tills hennes bror sa att hon måste sluta då hon förstörde sina tänder. Då skrev hon för att hålla sig vaken och texten blev Ru. Kanske är det därför den är så fragmentarisk. Hennes man tvingade henne att stänga restaurangen, köpte henne en dator och hon började skriva “på riktigt”. Problemet var att hon inte hade några drömmar. Inte ens nu. Hon bara gör. Liksom Mãn är hon nöjd och har inga visioner för framtiden.

Kim Thúys texter är minimalistiska, men författaren är det definitivt inte. Hon avslöjar att hon har en tyst tvilling hemma som skrivit texten, medan hon bara är författaren som pratar utan uppehåll, men inte kan läsa det hon själv skrivit högt utan att staka sig. Hon läser aldrig högt mer än i huvudet, för då låter allt så mycket vackrare.

Thúy läser trots allt ur Mãn på franska och Jenny Högström, som intervjuar henne,  på svenska, om vad namnet Mãn betyder och varför huvudpersonen fått det. Om den biologiska fadern som kanske är vit kolonisatör och ansiktsmasker av rispapper som gör att huden blir vit som snö. Idealet är den vita hyn och den västerländska näsan. Ändå diskrimineras de som är av blandas ras, med en vietnamesisk mamma och en västerländsk pappa. Det är helt klart en kontradiktion, som kanske är vanlig i ett land som varit kolonaliserat.

Huvudpersonen har ett namn som betyder att hon ska vara nöjd och inte längta efter ett annat liv. Hur påverkar det henne? När du blir munk byter du namn och väljer ett nytt namn. Många väljer då namnet Mãn, för att visa att de är nöjda med sitt liv och inte har några önskningar kvar. Den vietnamesiska kulturen handlar mycket om att vara nöjd och acceptera det liv man fått.

Thúy talar om hur det var då Vietnam öppnades för turister och hur överraskade amerikaner som reste dit var över att de blev så väl behandlade och att det inte fanns någon bitterhet hos det vietnamesiska folket. Det handlar om att leva i nuet. Att inte fastna i det förflutna och inte fundera över framtiden. Det som har hänt är överspelat och ingenting man ska rota i. Man accepterar helt enkelt situationen som den är och ifrågasätter ingenting.

Thúy berättar att hon skrivit en stor del av Mãn på flygplatser, på en dålig dator utan word. Hennes bok är skriven i Gmail. Mail är hennes grej. “Varje gång jag läser en vacker passage i en bok mailar jag det till alla mina vänner,” berättar hon. Många av citaten finns i Mãn.

Thúy berättar om hur hon ser ord som något tredimensionellt. I sitt inre går hon runt ett ord för att se alla sidor. Översättarutbildningen har gett henne ett speciellt sätt att se språket på. Juridiken har gett henne detaljerna och förmågan att ta bort allt det onödiga. Alla ord är viktiga och betydelsebärande. Hennes bok är skriven på franska, men på ett vietnamesiskt sätt.

Matlagningen har lärt henne att använda sina sinnen och att inte alltid springa genom livet. Det går inte att skynda på ett recept och även skrivandet har fått henne att faktiskt sitta still. Hennes autistiska barn har också lärt henne att använda alla sinnen, då detaljerna är så viktiga honom. Hon tränar på att försöka se allt med hans ögon och försöka förstå om han inte äter pga formen, färgen, temperaturen eller något annat.

När Thúy skriver strävar hon efter att orden ska vara lätta som en fjäder eller en försiktig smekning. Hon vill lämna en känsla hos läsaren. Orden ska vara precisa, men som ånga, eller ett klädesplagg utan sömmar. Man kan inte se allt jobb som ligger bakom texten, eller att hon faktiskt kan tillbringa en hel dag för att hitta det perfekta ordet. Bland annat sökte hon länge efter ett vackert ord för triangeln under hakan. Hon ringde läkare och språkvetare, men hittade bara fula ord. Nu måste jag se vad ordet blev till slut. Ett ord som blixtförälskad hittade hon inte heller, då vietnameser inte blir förälskade på det sättet. Det går långsamt och någon “stjäl ens själ”. Däremot skedde det då Thúys morfar träffade hennes mormor, så då hade hon historien, men fortfarande inte ordet.

Kim Thúy har fått flera kulturer gratis och behåller dem alla. Hon är som en cocktail, säger hon. När den väl är blandad går ingredienserna inte att separera. Hon går snabbare än vietnameser, troligen pga att det är kallt i Kanada, men varmt i Vietnam. Hon gestikulerar också mer, räknar på vietnamesiska, men tänker på franska. Hon kan inte tänka på vietnamesiska, då t.ex. känslor inte verbaliseras. Du lagar mat för att visa kärlek, eller trösta, man pratar inte om känslor eller frågar någon hur de mår. Själv strök hon sin mans skjortor för att visa kärlek, det var otroligt viktigt för henne, men nu gör hon det inte längre. Han tar sina skjortor till kemtvätten, för att hon inte skulle lägga dyrbar tid på att stryka.

Ordlistorna i marginalerna kom efter att boken var skriven. Den löpande texten delades upp i stycken och från varje stycke kom ett signifikant ord som hon bestämde tillsammans med sin förläggare. Meningen var att det skulle vara lätt och inte störa läsningen. Det var grafiskt intressant att få visa hur de vietnamesiska orden ser ut. Många tror att vietnamesiska skrivs med tecken, likt kinesiskan, men så är det inte.

Innan Thúy skrev Ru hade hon inte skrivit något alls, mer än julkort och några noveller på High School. Kanske vad det därför som hon skrev Ru av misstag. Hon inspirerades av Marguerite Duras och hennes sätt att skriva. Skrattande berättar Thúy att hon nu måste undvika Duras romaner  för att inte börja prata som Duras skriver eller bli helt besatt. Böckerna finns hemma, men på en hylla hon inte når upp till. Duras bild av Vietnamn gjorde också att Thúyblev förälskat i landet hon föddes i. Jag har aldrig läst något av Duras, men om hennes böcker liknar Thúys vill jag definitivt läsa.

________________________________

Texten publicerades ursprungligen 22 oktober 2013 på Litteraturmagasinet.

Läs också:

Varje recept bygger på en berättelse

ma%cc%83n-189x300

Under en kort period bloggade jag på Litteraturmagazinet och ibland hittar jag gamla inlägg där, som jag önskar fanns här. Då brukar jag flytta dem. Dagens nygamla inlägg är en recension av Kim Thúys andra bok Mãn.

Mãn betyder “full av lycka” och är det namn huvudpersonen i boken bär. En kvinna som söker lycka, men som kanske inte vet så mycket om kärlek. Hon berättar hur hon levde med sin tredje mor i Vietnam och hur hon sedan tog sig till Kanada för att gifta sig. Där söker vår huvudperson steg för steg efter livet fyllt av lycka, men ärligt talat är hennes förväntningar mycket blygsamma. Äktenskapet är det hon förväntar sig. Det hon räknar med att få. Kärlek är något abstrakt, något hon inte upplevt. Saknad däremot vet hon mycket väl vad det är.

Minnen och längtan samlar hon i maten hon lagar. I varje rätt planterar hon en historia och de som äter maten upplever inte sällan minnen de inte trodde sig ha kvar. Dofterna och smakerna av det gamla hemlandet blandas med det franska och det kanadensiska och bildar en helhet. Det är också genom maten hon vinner sin mans hjärta och så hon finner sin vän Julie.

Det är en fin symbolik i de rätter som Mãn lagar och som den franske kocken Philippe sedan anpassar till det franska köket och de kanadensiska smaklökarna. Vissa vietnamesiska smaker är för annorlunda för de kanadensiska gästerna och likt personer som anpassar sig efter en annan kultur sammanblandas rätterna från det gamla landet, den före detta kolonialmakten och det nya hemlandet. Det franska, det kanadensiska och det vietnamesiska blir en enhet. Det är är snygg metafor.

I inledningen och faktiskt ibland även senare i boken, flyter personerna samman och jag har svårt att skilja dem åt. Det är lite som sägs rätt ut, men mycket som står skriviet mellan raderna. Trots detta är historien glasklar. Det är känslorna, språket och maten som för handlingen framåt. Stundtals är Kim Thúys språk så vackert att jag blir tårögd. Varje ord är betydelsefullt och det bekräftade Thúy också i tisdags, då hon berättade att hon kunde fundera i flera dagar på det perfekta ordet som hon behövde för att skriva precis det hon ville.

Mãn är en bok som liknar få andra. Den återhållsamma passionen fascinerar och trots att Thúy lockas att beskriva en ganska vanlig kärlekshistoria tycker jag att hon lyckas göra det på ett ovanligt sätt. Det gör Mãn till en mer konventionell roman än debuten Ru, men inte desto mindre läsvärd. Kim Thúy är helt enkelt en fantastisk författare.

 

_______________________

Inlägget publicerades ursprungligen 23 oktober 2013 på Litteraturmagazinet

Läs också:

Kim Thúy charmade bokcirklare

14463216_1795119587373157_6736574559938237234_n

Jag har lyssnat på Kim Thúy tidigare, då hon besökte både Göteborg och Stockholm och talade om sin bok Mãn. Då blev jag väldigt överraskad över hur verbal och mångordig hon är, då hennes böcker ger ett helt annat intryck. Hon skojade om att det fanns två Kim Thúy, en som skriver böcker och en hemlig tvilling som åker runt och pratar om böckerna. När vi nu fick möjligheten att träffa henne i ett mindre sammanhang och verkligen hinna tala om skrivande och senaste boken, var hon om möjligt ännu bubbligare, ännu mer sympatiskt och alldeles, alldeles underbar.

Jag kallade Vi för “årets vackraste” och det står jag fast vid. Kim Thúy menar själv att hon skriver så kortfattat för att hennes franska är begränsad, samma förklaring som Abdellah Taïa hade och inte heller i detta fall köper jag det. När Thúy berättar om hur noga hon väljer varje ord och att varje mening kan läsas hundra gånger innan den godkänns, visar hon tydligt exakt hur viktigt språk och detaljer är för henne. Hon talar också om att det faktum att franska inte är hennes modermål gör att hon ibland använder orden på ett sätt som en fransman inte skulle. Hon berättar om hur en vän läste en av hennes böcker och påpekade att språket verkligen var felfritt, men att det ändå kändes som att läsa en bok på vietnamesiska. Inget av de språk hon kan är fullständigt. Vietnamesiskan är hennes barndomsspråk, vilket innebär att hon inte kan ord som barnet inte upplevt. Ett barn är ledset, det känner sig inte melankolisk. Vissa ord saknas alltså. När det gäller franskan menar hon att den som väljer att skriva böcker på ett språk som inte är deras modersmål verkligen måste älska språket i fråga och hon älskar det franska språket. Nu både skriver och tänker hon på franska.

Det fåordiga i Thúys språk märks redan på titlarna till de tre böcker hon gett ut hittills. Ru betyder vaggvisa på vietnamesiska, medan det på franska betyder bäck. Man är ett munknamn som betyder att du är nöjd, men det är också engelskans man, vilket ger ännu en dimension. Vi slutligen är ett populärt namn, det är också något som är litet, nästan osynligt. På franska betyder vie liv och efter samtalet berättade jag för Thúy vad ordet betyder på svenska, vilket hon lovade att hon skulle berätta vidare.

Kim Thúy förklarar att vietnamesiska, precis som kinesiska, tidigare skrevs med tecken. Till exempel var tecknet för le en kombination av tecknen för öga och ris, eftersom vietnameserna ögon ser ut som små riskorn när de ler. När språket istället latiniserades uppkom en brist på bokstäver och istället blev toner betydelsefulla. Samma ord uttalades på en rad olika sätt och på så sätt skapades flera olika betydelser. Ma betyder till exempel så olika saker som mamma, häst och spöke, vilket kan leda till missförstånd om man inte är så duktig på språket. Thúy berättar om hur hennes man försökte beställa paprika på en restaurang, men istället beställde urin. Om hon rättade honom? Självklart inte. Servitören, som visste att västerlänningar äter märkliga saker, blev ändå väldigt förvirrad.

Just det faktum att vietnamesiskan är ett språk med ord som består av en stavelse påverkar säkerligen hennes sätt att skriva. Dessutom verkar hon vara en riktig språknörd som verkligen vill att varje ord ska hitta precis sin plats, låta bra och fungera tillsammans. Två vackra ord kan tillsammans skapa kakafoni, säger hon och då måste hon ta bort ett av dem. Målet är att skapa en känsla av att texten är som ett penseldrag, ett andetag. Om flytet inte finns skriver hon om.

Över huvud taget verkar Thúy arbeta otroligt mycket med sin text. Hon stryker massor och tömmer alltid datorns papperskorg för att orden verkligen ska försvinna. Det tar lång tid att verkligen hitta de perfekta formuleringarna, de perfekta orden som verkligen säger det hon vill säga. Ofta skriver hon bara ett stycke varje dag. Hon säger själv att hon önskar att hon hade fler ord och att hon kunde skriva tjocka böcker, men det blir inte så. När hon skrev sin debutbok förbjöd hennes förläggare henne till slut att bearbeta texten mer, då varje omskrivning innebar att orden blev färre och boken tunnare. I Kim Thúys fall står det dock klart att få ord inte betyder lite innehåll. Jag tycker verkligen att hon lyckas få sagt massor och det är verkligen skickligt.

När det gäller innehållet har Thúy en idé när hon påbörjar en bok, men det blir sällan den bok hon tror att det ska bli. Ofta handlar det om praktiska omständigheter, situationer karaktärerna hamnar i som gör att de måste se ut eller agera på ett visst sätt. Ibland handlar det helt enkelt om att hon har svårt att skriva om saker som hon inte behärskar. Eftersom den typiska vietnamesiska invandraren i Kanada vill bli läkare eller tandläkare ville hon göra Vi till medicinstuderande. Det blev dock för svårt att lära sig det medicinska språket och istället använde hon sina kunskaper om juridik. Både karaktärer och händelserna förändras under skrivandets gång och Thúy säger att hon upptäcker boken medan hon skriver.

När Kim Thúy skapar karaktärer använder hon väldigt lite fantasi. Istället samlar hon på minnen och berättelser från en lång rad människor och kombinerar dem sedan i ett fåtal karaktärer. Just nu har hon fastnat i en äldre vietnamesisk kvinnas historia om sin tid som motståndare till fransmännen, något som inte påverkade hennes kärlek till det franska språket. Kanske blir hon huvudpersonen i nästa bok. Över huvud taget vill hon gärna berätta Vietnams historia, men då låta olika perspektiv få finnas med. Hon är själv båtflykting, men ser ändå inte någon vits med att skriva hatiskt mot kommunisterna i Nordvietnam. Alla påverkas av den kontext de lever i och det hjälper inte att skuldbelägga människor som bara försöker leva sitt liv efter de krav som ställs på dem.

Avslutningsvis talar Kim Thúy om situationen i Syrien och hoppas att den sanna historien, där alla sidor får komma till tals, kommer att skrivas någon gång. När det gäller Vietnam finns ännu inte den mer objektiva historieskrivningen och så blir det ofta i ett land som saknar demokrati. Det som gjorde att kriget tog slut och situationen förbättrades i Vietnamn var att människor i väst protesterade och krävde ett slut. Hon hoppas att vi även kommer att hjälpa människorna i Syrien att få leva i fred och det hoppas verkligen jag också.

Timmen med Kim Thúy var en av de bästa på mässan. Kanske mitt bästa möte med en författare någonsin. Vilken fantastisk människa. Har du inte läst hennes böcker tycker jag absolut du ska göra det och får du chansen att lyssna till henne någon gång måste du se till att ta den.

 

 

Läs mer om vår magiska timme med Kim Thúy på Kulturkollo. Det är också därifrån jag snott bilderna ovan. De illustrerar på ett tydligt sett den energi som Kim Thúy spred.

Läs också:

Nu behöver jag ett läslov

Årets Bokmässa är slut och det är jag också. Tanken var att köpa exakt noll böcker, men självklart blev det inte så. När Erlend Loe signerade Slutet på världen som vi känner den stod jag självklart där och lika självklart var det att jag behövde en signerad kopia av Delphine de Vigans Ingenting kan hindra natten. Att det egentligen inte är nödvändigt att läsa den för att förstå Baserad på en sann historia tyckte jag var ett ganska dåligt argument. För att vara redo för Stockholm Literature måste jag självklart läsa något av Jamaica Kincaid. Valet föll på Min mors självbiografi.

Även Liv Strömquist nya bok Uppgång och fall och Nina Bouraouis Om lycka fick också följa med hem tillsammans med en del böcker som förlagen varit snälla nog att skänka till våra mingel.

Nu är jag än mer än vanligt, i behov av läslov.

Läs också:

Äntligen Abdellah Taïa

Att sitta på ett seminarium med en författare som för mig är superstor är en upplevelse. Jag beundrar Abdellah Taïa nästan löjligt mycket och när det visar sig att han dessutom verkar vara en mycket ödmjuk och trevlig person blir det självklart ännu bättre. Han menar att han inte ser sig själv som en författare, utan påstår att han inte är tillräckligt begåvad eller i alla fall språkbegåvad för att skriva på riktigt. Behöver jag säga att jag inte håller med? Hilton menar att det finns en stil och att koncentrationen och det drömlika är centralt i hans sätt att skriva. Det håller jag däremot med om.

Taïa säger dock att det egentligen inte spelar någon roll om han ses som en stor författare eller inte. Han är 43 år och har skrivit mycket. Det räcker för honom. Hans dröm var att flytta till Paris, bli filmskapare och en riktig fransk intellektuell person. Dessutom fantiserade han om att bli något annat än en fattig, homosexuell marockan. Nu har han uppfyllt många av sina drömmar.

Taïa beskriver sig som ganska pragmatisk och han är fokuserad på att lösa problem. Han kom från en fattig familj och vägen till Paris var lång. kanske var det därför han bestämde sig för att läsa fransk litteratur på universitetet och bli riktigt bra på att vara fransk. Han bestämde sig också för att bli bättre än de rika, priviligierade marockaner som läst på franska skolor och tillhörde eliten. Kanske var det också därför han började skriva. Han ville inte nödvändigtvis bli författare, men känd och ansedd. Det blev en slags hämnd. Som författare manipulerar och ljuger han. Han tar saker från andra, förändrar det och utnyttjar deras liv för att skriva.  Det gör honom på ett sätt till en dålig person, men samtidigt en bra författare.

I senaste boken undersöker Taïa människor som är ingenting. Dubbelt utanför, dubbelt skambelagda. Det finns många som är utanför i Paris. De är utan frihet i ett land som säger sig ha uppfunnit friheten. Han tar sig innanför deras yta och letar efter något mer. Det som döljs, men som ändå finns där. Det var också viktigt att få skriva om annat än sig själv, även om han finns med, då det är han som har tolkat och beskrivit andra människor som han har inom sig. Det handlar om multipla lager och personligheter inom sig själv, menar han. Att inte skämmas över de olika delarna av jaget.

Taïa menar också att en homosexuell person dessutom kanske är mer medveten om det som trängs tillbaka och göms, än en heterosexuell. Som homosexuell tvingas du in i ett hörn och att hela tiden tvingas behöva försvara sig och slåss för sin plats, att vara där man är och den man är tar väldigt mycket energi. Någonstans måste vissa lager bli synliga, även om de inte varit det tidigare. En sådant exempel var när han kom ut som homosexuell i sitt hemland.  Då var det viktigt för honom att det inte blev en kliché och “vår lille gay-writer”, utan faktiskt accepterad på riktigt. Inte bara accepterad, utan också respekterad. Ordet som användes för att beskriva honom inledningsvis betydde onormal, men nu används ett annat ord som bara betyder just homosexuell. Det är en viktig skillnad.

Samtidigt kommer sorgen över en svår uppväxt aldrig försvinna helt, även om han nu bor i Paris och faktiskt kan vara den han är. Han hör hemma i Marocko, men han kan inte riktigt acceptera allt där. Nu kan han se på landet som en utomstående. Det är som att komma hem till sin familj, där man hör hemma, men ändå kan se brister med. Det finns också krav från omgivningen att vara på ett speciellt sätt. Taïa själv delade länge rum med sina sex systrar, men han ansågs snart vara för feminin. Han talar om våldtäkter som skulle uppfostra och förändra honom. Och det var inte de homosexuella som våldtog honom. Till slut var han tvungen att bli osynlig. Nu kan han analysera det, men inte förstå. Inte heller kan han förstå hur någon kan vilja sätta ett barn till världen.

Är du en politisk författare? frågar Hilton och Taïa svarar att det är politiskt att skriva. Så fort du börjar skriva något, så kan du lätt definiera de fiender som skulle vilja stoppa dig från att skriva just det. Som muslim är det svårt att få definiera sig själv, då det finns en mycket förenklad syn på de muslimer som bor i Frankrike. De har slutat vara franska och blir nu bara muslimer. På samma sätt som han själv bara blev homosexuell i Marocko blir han nu bara muslim. I en ny bok, som kommer i januari, skriver han om vilka det är som förtjänas att älskas av Frankrike. Den handlar om postkolonialism och hur kolonialismen fortsätter då vi försöker definiera de andra och samtidigt distansera oss från varandra.

Taïa älskar Paris och att leva där, hade han stannat i Marocko hade han varit ingenting. Han är tacksam mot staden och det är hans stad. Om franskhet handlar om värderingar, så är han fransk. Han lever där, betalar skatt där och skriver på franska. Men är hans fransk, eller bara muslim, eller kanske bara homosexuell. Samhället tenderar att marginalisera de som bryter normen. Vad som händer med Taïa själv är att han blir mer och mer kontroversiell och måste kanske vara det.

Läs också:

Uppmanar islam till våld? 

Adonis och Houria Abdelouahed samtalar kring denna väldigt provocerande titel, som kopplas till Adonis nya bok Våld och islam. Samtalet tolkas av Akho Ioussef.

Adonis menar att alla monoteistiska religioner bygger på våld, även i Bibeln finns våldet närvarande och under Medeltiden byggdes kyrkan med våld. Islam är en variation av Judendom och vilar också på våld. Med våld syftar han inte bara på fysiskt våld, utan också verbalt våld. Tungans våld är likställt med händers våld, säger han och citerar en arabisk poet. Varje monoteistisk religion eliminerar det som funnits innan och säger att deras centrala profet är den sista och ger därmed den sista sanningen. Den som inte tror på det, tror inte heller på sanningen. Alla monoteistiska religioner har utövat våld mot de som inte är med dem. Därför har samhällen som byggs på monoteistiska religioner stött ut de tänkare som inte tillhör majoriteten. Det gäller alla tre religioner, men i olika tider. 

Just nu är det de samhällen som styrs av islam som står i centrum, men Adonis påpekar att han egentligen inte säger något nytt. Det började redan renässansen, då kristendomen, eller egentligen protestantismen, började skilja mellan kyrka och stat och byggde ett civilt samhälle. Staten, inte religionen stod i centrum. Den industriella revolutionen bidrog också. Inom islam finns ännu ingen motsvarighet. Alla samhällen i arabvärlden genomsyras fortfarande av religion. Kristna medborgare har inte alltid samma rättigheter som de muslimska och kvinnor har över huvud taget inga rättigheter. Förväntningen och förhoppningen var att Arabiska våren skulle ha som mål att bygga ett civilt samhälle, men istället blev resultatet precis tvärtom och religionens kontroll över samhället blev istället större. 

Just nu mördas barn, kvinnor och män och det är viktigt att komma ihåg att alla muslimer inte deltar i detta. Det är inte heller alla muslimer som förstör kulturarvet. Tvärtom hävdar Adonis att en majoritet av invånarna i Syrien skulle föredra ett civilt samhälle om de fick bestämma. Den tolkning av islam som är i maktposition och att hävda att individer inom islam uppmanar till våld är alltså inte korrekt. Det handlar om religiös makt. Adonis är besviken på att Europa och väst inte stödjer befolkningen i kampen för ett civilt samhälle. Olja och gas prioriterades framför människor.

Houria Abdelouahed hälsar alla kvinnor och även män välkomna och vill lyfta fram just kvinnor och män som kämpar för kvinnor. Hon talar om en berättelse om Balkis och Suleiman, som i Koranen blivit en helt annat, där fokus ligger på mannens makt över kvinnan. Den är orättvis mot kvinnan, menar hon. Koranen begränsar kvinnan till en plats, något som inte gällde innan den skrevs. 

Läs också:

Det gula pensionatet

Jag hade inte planerat att lyssna på det här seminariet, men jag orkade inte vandra genom hela mässan, gick förbi H1 och såg att mina stora idol Per Wästberg hade ett kort seminarium om senaste boken Det gula pensionatet. Den har jag inte läst, men Wästberg är alltid Wästberg. Mina favoriter är hans dikter, men även romanerna om Johan Fredrik Victorin är fina. 

Huvudpersonen i senaste boken, som är dem första romanen på åtta år, är just pensionatet, menar Wästberg. Det gamla huset med saker som gäster lämnat kvar. Lite bedagat och den svunna storhetstiden anas, men existerar inte längre. De fina familjerna åker inte längre dit på skollovet. Nu åker man på spa eller andra finare ställen där man kan spela golf. 

Det gula pensionatet kallas för “ett bitskt kammarspel” där det gamla Sverige anas. Wästberg menar att han hade roligt under skrivandet och tycker själv att det roliga finns även i boken. Det är också en samhällssatir, kanske en allegori om ett Sverige i nedgång och förfall. Underrubriken är “en händelselös roman”, trots att det självklart inte går att skriva en tjock bok utan att det händer någonting alls. 

Jag-berättaren är en av gästerna, men vi vet inte så mycket om honom och det är inte heller meningen. Det är inte Wästberg, även om de har några gemensamma drag.

Kaj Agaton är antagonisten, den andre gästen och en egen person, inte en del av jag-personen som vissa spekulerat i. Mellan dessa herrar pågår en kamp. Jag-personen vill förgifta Agaton med svamp och det är tydligt att han inte tycker om honom. 

Det är en otäck bok, säger Wästberg och flera recensenter har påpekat just det. Någon jämförde den till och med med Anteckningar från ett källarhål (numera En underjordisk dagbok), vilket gjorde Wästberg mycket glad. Andra som inspirerat honom är Samuel Beckett och Franz Kafka.

Läs också:

Ett samtal om skrivande, humor och manlighet


Första seminariet på lördagen var ett med två favorithundar, nämligen Fredrik Backman och Erlend Loe, modererat av Tara Moshizi, som jag också tycker mycket om. Backmans bok om Ove 

Backman pratar om sitt första möte med Loe, där han lärde sig att man inte behöver lämna en bok till förlaget om man inte vill. Vet inte om hans redaktör håller med om det.

Vi tas med till Björnstad, som också är Backmans nya bok. En bok om en liten stad, där hockeylaget är hur betydelsefullt som helst. Backman lyfter också fram det faktum att vi ofta ursäktar kända människor om samhället behöver dem.

Erlend Loe är aktuell med en ny bok om Doppler Slutet på världen som vi känner den, som jag ännu inte läst men absolut ska läsa. Doppler är en trevlig typ. Att han fick ännu en bok skriven om sig handlar om att den bästsäljande ungdomsboken som han skulle skriva, inte blev något av. Istället bestämde han sig för att Doppler skulle få flytta från skogen till ett träd i trädgården. Där spionerar han på sin fru och hur hon lever med sin nya man. Han är helt säker på att världen kommer att gå under och förbereder för det. Dessutom förbereder han en hämnd. 

Ett genomgående tema i båda böcker är att samhället spelar huvudrollen. Moshizi frågar om vad man kan lära sig om samhället genom att läsa Backmans och Loes böcker, vilket faktiskt får dem helt tysta. Backman väljer att tala om Doppler och hur självklart det är för honom att han har rätt och de som inte tycker som honom är vansinniga. Lika självklart är livet för män som håller på med idrott, menar Backman. I Björnstad finns det gott om självupptagna män, som absorberar samhället runt omkring sig och tar för givet att de och deras hockey ska få stå i centrum. 

Är Doppler bara självupptagen?, frågar Moshini. Loe menar att hans flytt från Trondheim till Oslo och ett område där de absolut duktigaste människorna i Norge bor. De tjänar mer än andra och gör allt rätt. I skolan ska alla barn ha höga betyg, även om det betyder att eleverna kanske pressas till sammanbrott. Det fascinerande, menar Loe, är att det handla om fina människor och en duktigheten som är så bra, fin och svår att kritisera. Det ger honom mycket material, men också ett komplicerat förhållande till sina grannar. 

Samhället överlag har gått från att vara ett gruppsamhälle, till att bli ett individualistiskt samhälle där duktighet och egoism är fantastiskt stor, säger Loe. Visst är även Doppler egoistisk och självupptagen, men han bryter samtidigt om det samhälle där han och Loe befinner sig. 

När Backman skriver börjar han med människorna och även hans personer drivs av en norm och en duktighet. Men mindre pengar och status förvisso, men kraven på att smälta in finns i alla samhällen. Man får inte avvika från normen för mycket. I varje persons lilla universum finns en mall för vad som är normalt. 

I Björnstad finns också en norm. Där behöver man självklart älska hockey, absolut inte vara från Stockholm eller nyinflyttad. Du ska inte tro att du är något, men ändå vara någonting. Duktigheten är komplicerad, då den kan vara rätt och helt fel. När ungdomars duktighet sätts i centrum blir det en annan duktighet än det kanske skulle blivit om de vuxna definierat den. Samtidigt blir de duktiga juniorspelarna stora för alla, inte bara i skolan, utan också i samhället i stort. 

Moshizi frågar var karaktärerna tar vägen när boken är färdig. Finns de kvar? Loe menar att de finns där långt innan han skriver om dem, men däremot släpper han dem precis när boken är färdig. Nu kom Doppler visserligen tillbaka, men idag finns hans inte. För Backman är det likadant, att han släpper taget om sina karaktärer. För andra kan de bli verkliga och de kan leva vidare i läsarna, men inte hos honom. Att släppa en bok är på ett sätt att låta dem gå. 

Hur hittade Backman tonåringarnas röst?, undrar Moshini och Backman tänker länge innan han citerar Jack Nicholsons mycket irriterande karaktär i Livet från den ljusa sidan och menar att det handlar om att ta bort alla filter. Dessutom kunde han använda sin egen tonårstid, då han försökte att kombinera idrott och sin önskan att skriva.

Är humor ett bra sätt att få fram det svarta?, undrar Moshizi. Loe håller helt med. Hans böcker är mörka och cyniska på många sätt, men också roliga. Han hänvisar till en artikel om Soran Ismail där komikern menar att humor kommer från det svartaste och egentligen inte har med något roligt att göra. Backman har skrivit sin kanske svartaste bok och även om det finns humor i den är det inte huvudsyftet. Han har skrivit den historia han ville skriva och hoppas att andra människor ska gilla det. Något alternativ fanns inte, något som han faktiskt lärt av Loe. Att sedan får sitt författarskap sågat under ett helt poddavsnitt av Sigge Eklund. Där säger ha bland annat att Backman skriver “känsloporr”, något som egentligen inte behöver vara en förolämpning, säger Backman. På en känsloskala mellan 1 och 10 lever han konstant på en 11:a. Så är det bara och så får det vara. Han ältar känslorna, medan Loe är ganska fåordig, konkret och konstaterande. 

Seminariet avslutas med en fråga som Moshizi menar att de aldrig fått. Vilket är författarnas favoritbakverk? Napoleonbakelse, säger Loe och Backman, som faktiskt fått frågan tidigare, väljer cheese cake. Vilken sort som helst, hur ofta som helst. 

Läs också:

Privata smärtpunkter

schulmanlottefernvallbred devigand_opalhh_35910_11_h-assouline-680x1024

Seminariet med titeln Privata smärtpunkter är ett av de seminarium på årets Bokmässa jag sett mest fram emot. Främst för att få lyssna till Delphine de Vigan, men att hon möter Alex Schulman känns som en spännande kombination. Mitt förhållande till Schulman är kluvet. Ibland tycker jag bara att han är banal och irriterande, men ibland glimtar han till och är helt briljant. Samtalet leds av Siziana Ravini och tolkas från franska och svenska av Maria Bodner Gröön. Ravini glömmer dock vid flera tillfällen bort behovet av tolk, då hon själv förstår franskan. Stackars Schulman behöver påminna om att han inte förstår och det är jag glad för.

Första frågan handlar om författarnas relation till sitt undermedvetna. Delphine de Vigan säger att hon har ett gott förhållande till sitt och att det ofta bidrar till att boken hon tänkt skriva, blir en helt annan. Hon ger en metafor som en fransk författarkollega brukar ge, där en bok är som maskorna, medan den halsduk som man tänkt sticka kan lika gärna bli en liten socka.

Schulman berättar hur han själv tänkte skriva en fiktiv roman om en mor som dött och syskon som bråkar om arvet, men det gled mer och mer iväg och nu blev den istället en bok om hans egna mamma och hur han egentligen inte försonades med henne, eller i alla fall ingen han var medveten om.

Även de Vigans senaste bok Baserad på en sann historia handlar om hennes mor, eller egentligen om reaktionerna på en annan bok hon skrev om sin mamma. Den leker med gränsen mellan fakta och fiktion. Jag läser den faktiskt just nu, men känner att jag borde läsa Ingenting kan hindra natten, innan jag läser vidare. Samtidigt är boken också en bok om mötet mellan de Vigans fiktiva jag och en beundrare. Ravini jämför den med Ingemar Bergmans Persona och då det är en favoritfilm blir jag ännu mer nyfiken på hur historien ska utveckla sig. Smärtpunkten i boken är manipulationen som uppstår.

Titeln på seminariet handlar om smärta och Schulman menar att han drivs av smärta. Den behövs för att han ska känna att det han skriver har mening. Han vill vara där det gör som allra ondast och hans båda, döda föräldrar är de två stora smärtpunkterna i hans liv och därför i hans skrivande. En del av honom säger att han har för lite distans och borde vänta, medan en annan del säger att det är precis där han ska vara. Samtidigt är han rädd för att det inte ska finnas något som bara är hans. Att allt ska vara publikt. Skrivandets gåva är ändå att beskriva sitt liv så att andra ska känna igen sig. Att hans bröder ska känna sig illa berörda är dock något som ibland gör honom rädd. Han påpekar dock att de inte kan skriva och därför inte skulle kunna berätta sin historia i bokform.

Delphine de Vigan får också en fråga om just Ingenting kan hindra natten och hur det var att skriva om sin mamma. Hon säger att hon känner igen sig i det som Alex berättar. Själv känner hon att mamman gav henne rätten att skriva om henne, då det var hon som hittade sin döda mamma några dagar efter att hon begått självmord. Tidigare hade de Vigan skrivit skönlitterärt och det vill hon göra igen, men boken om mamman var tvungen att bli skriven. Det var smärtsamt och reaktionerna gör att hon inte alltid kan känna sig stolt över den, men hon hade inget val. Hon skrev nästan som i trans, men behövde få distans för att faktiskt kunna arbeta med språket när man gråter framför skärmen. Det behövdes promenader som pauser och efter boken var färdig var hon helt utmattad. Idag, då hon fått mer distans, hade hon troligen skrivit en annan slags bok.

Även Schulman berättar om att gråta framför skärmen. Att inte kunna hitta distansen till de starka känslorna som skrivandet och minnena skapar. Han berättar också om den ångest han kände då han upptäckte att hans mammas Wikipedia-sida uppdaterats efter hans bok. Nu stod det inte bara att hon var talskrivare, utan också att hon vara alkoholiserad. Han har alltså förändrat världens sätt att beskriva henne. Han frågar de Vigan om det här är något hon känt eller upplevt. Hon svarat att hon förstår precis vad han menar, att man tappar kontrollen över sin bok så snart någon annan läser den. Hon var mån om att skriva sanningen och de Vigan tänkte inte på hur läsare skulle bli intresserade av dokumentärer och bilder av modern. Hon menar att det är viktigt att komma ihåg att mamman i boken är hennes bild av henne, eller egentligen ett barns bild av sin mor.

När man skriver om sin familj så blir de närstående lidande och det är egentligen en orättvis situation där ett perspektiv blir synligt, medan de andra fortfarande är dolda. Är sveket ofrånkomligt?, undrar Ravini. Ja, svarar Schulman, eftersom det finns många sanningar. Hans egen sanning är sann, men det är inte hans brors sanning. Brodern som vägrat läsa under processen och sedan får boken i sin hand, läser några rader och utbrister “aj, aj, aj”. En bok om andra är på ett sätt ett övergrepp, menar Schulman, men han har rätten till sin egen berättelse och ingen kan hindra honom att sätta ord på den. Till slut är det dock svårt att veta vad som egentligen är sant när det gäller minnen, då de inte sällan är fragmentariska och ibland ganska vridna. Det är där det undermedvetna kan hjälpa till.

De Vigan lät sin syster läsa utkastet och var med i hela processen. Systern stöttande henne och ville att alla hemligheter skulle ut i ljuset. Däremot tror de Vigan inte att systern var beredd på hur mycket hon skulle blandas in i boken efter att den släpptes. Bilden av modern fanns överallt. Det är de Vigans minnen som beskrivs, men också andras minnen. Det blev då tydligt att samma berättelse blir till en lång rad olika  minnesversioner. Hon blev ibland tvungen att välja en av flera minnen, till exempel av vad som egentligen hände när de Vigans morbror dog som  barn.

Läs också:

Ett möte mellan K G Hammar och Patti Smith

Patti Smith

Patti Smith

Kön ringlade lång in till seminariet med K G Hammar och Patti Smith, en av de stora programpunkterna på årets Bokmässa. Egentligen har jag ingen relation till Patti Smith, men hon fascinerar mig och K G Hammar är en stor förebild.

Inledningsvis diskuterar de huruvida Smith är en ikon. Hon är inte riktigt bekväm med det, då hon tänker på de gamla, ortodoxa ikonerna och då inte kan identifiera sig med dem.

Patti Smith är uppfostrad i en familj som tillhörde Jehovas vittnen. Hon lämnade, men systern är kvar och religionen definierar henne. Parti Smith själv är istället en kulturell person och det är vad som definierar henne.

Anledningen till att Patti Smith är här är hennes vänskap med Henning Mankell, som dog strax efter förra Bokmässan. När hon framträdde i tv här såg Hammar det och skrev ett brev om Dag Hammarsköld och Mankell. Då svarade hon och så startade deras kontakt. De träffades dock inte “på riktigt” föränn igår kväll, men Smith menar att det känns som om de känt varandra väldigt länge.

Hammarsköld var en stor person för Smiths pappa och är det också för henne. Kombinationen av respekt för individen och samtidigt på kollektivet är någon pappan fastade för och det är också något som är viktigt för Patti Smith själv. Hennes pappa var inte religiös, men intresserad av religion och läste många religiösa skrifter, liksom andra texter av människor han ansåg vara goda tänkare.

När Patti Smith var liten ville hon bli missionär. Prata med människor om Gud och göra skillnad. Hennes pappa talade om hur viktigt det är att inte stänga in Gud i en religion, utan som en kraft som är för alla.

Hammar talar om Mankell och hur han levt i Afrika, kanske för att betala tillbaka av den kollektiva skuld som vi i väst har gentemot världsdelen vi plundrat. Smith menar att vi alla känner, eller borde känna, sådan skuld och att det är naturligt. För henne har det dock inte varit en fråga hon engagerat sig så mycket om, för en amerikan, som bor i ett land som är byggt med slavar, blir kampen mot rasism däremot viktig.

Hammar talar om hur vi svenskar tycker att det är svårt och komplicerat att tala om Gud, men Smith berättar att båda hennes föräldrar talade mycket om Gud, utifrån olika perspektiv. Modern utifrån sin religion, fadern utifrån religion i allmänhet.

Hammar talar om inkarnation, inte bara att Jesus är en inkarnation av Gud, utan om det som Smith vill beskriva när hon talar om hur hennes konst och musik blir en del av henne. Även ett bröd som någon bakar är mer än något som kommer från ett recept. Det är också fyllt med personen som bakat det. Vi lägger alltid något av oss själva i det vi skapar.

Hammar byter ämne och talar om Smiths böcker. Just kids handlar om hur hon blir artist och hennes liv med Robert Mapplethorpe. Dagen han dog bad han henne arr skriva deras historia. Hon hade aldrig skrivit en bok förut, men gjorde just det. Mapplethorpe dog 1989 och Just kids kom ut 2010. Hon fick två små barn och drog sig tillbaka, något som provocerade många. Hennes liv blev annorlunda, tiden blev mindre, tanken och känslorna större. Sedan förlorade hon sin man och sin bror och behövde dessutom lära sig att skriva. Alltså tog det henne 20 år. Hybris är viktigt och ganska naturligt när man är ung, säger hon, men det behövs en sårbarhet också. En person och artist måste våga utvecklas. Just kids är en bok jag tänkt läsa sedan den kom, men som med många andra böcker jag tänkt läsa har den inte blivit läst.

Senaste boken heter M train och Hammar frågar var Robert Mapplethorpe finns i den boken. Ja, han heter ju M, säger Smith halvt på skämt och halv på allvar, men egentligen står M för mind eller kanske memory. Det är en bok om absolut ingenting, säger hon om “nothingness”. Den började som en dröm och drömmar har stor betydelse för Smith. Hon talar om att hon läser och tar in, skriver och häller ut. Ibland skapar hon även i sömnen och ibland vaknar hon av att hon sjunger. Tanken var att skriva med ett öppet sinne, utan att planera något i förväg. Hon följde bara med och det var ett spännande sätt att skriva, menar hon.

Foto: Ulla Montan

Läs också:

« Older Entries