Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farbror beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men den utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

Jag fann dig

Lisa Jewell är en författare jag följt länge och jag har tyckt om de allra flesta av hennes böcker väldigt mycket. Däremot har jag inte varit övertygad om att den sväng mot spänningslitteratur som hon gjort det senaste varit rätt väg att gå. Senaste boken Jag fann dig är dock en riktigt bra och välskriven historia, som också är spännande. Är det den här sortens spänning Jewell vill skriva så är jag helt med på tåget. Hennes fina personporträtt i kombination med en rad hemligheter är ett vinnande koncept.

Jag fann dig utspelar sig i två tider 1993 och 2013. Den senare handlar om en man som tappat minnet, en ensamstående mamma som förbarmar sig över honom och en nygift kvinna vars man inte kommer hem efter jobbet. Det är den jag tycker mest om att läsa, främst för att Alice, mamman som öppnar sitt hem, är en karaktär som är lätt att ta till sig. Mannen hon hittar kallar hon Frank, men han vet inte alls vem han är och varför han tappat minnet.

Lily heter den unga kvinnan som just flyttat till London tillsammans med sin make sedan tre veckor. Varje dag ringer han när han är på väg från jobbet och berättar hur mycket han älskar och saknar henne. Det gör han även den dag då han efter samtalet försvinner spårlöst. I sin jakt efter Carl, som maken heter, får hon information som hon helst hade velat vara utan.

Tjugo år tidigare befann sig en familj på semester i den lilla byn vid havet där Alice bor. De har hyrt samma stuga i Ridinghouse Bay, East Yorkshire många somrar och barnen som då var små har nu blivit tonåringar. Kirsty är femton och hennes bror Gray är sjutton. Den här sommaren vill de vara på vilken annan plats som helst än den fuktskadade stugan i det lilla tråkiga samhället. När Kirsty träffar en jämngammal kille får de i alla fall lite sällskap.

Att något händer sommaren 2003 som får betydelse även i den nutida berättelsen är självklart, men även om det är ett ganska uttjatat grepp tycker jag att Jewell lyckas att bibehålla spänningen på ett snyggt sätt. Det tar ganska lång tid innan vi får veta exakt hur allt hänger ihop. För mig är det den bästa bok jag läst av Jewell sedan Fågelburen och jag hoppas att hon fortsätter så.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

Att få in läsning i vardagen

Sommaren är min absolut bästa lästid. När det finns få måsten är det lättare att få in de där timmarna läsning under veckan, ofta blir det långa stunder dagligen. Och så drar jobbet igång och det känns som att all tid försvinner.

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern och knappt läst en rad. Inte konstigt då ett par kvällar har ägnats åt att fixa i mormors och morfars nya lägenhet, men tråkigt är det. Igår somnade jag hur tidigt som helst och orkade bara läsa några sidor innan dess. Riktigt så trött som de första veckorna brukar jag inte vara ”vanliga” veckor. Om det nu finns några sådana.

Det där att få in läsning i vardagen handlar ork, men också om planering och prioritering. Jag har nästan inte sett någon av de senaste årens stora tv-serier och filmer ska vi inte tala om. Det är synd, men jag prioriterar ofta läsning. Inte heller tränar jag så mycket som jag borde, men promenader med en ljudbok i öronen kan funka.

Dagens projekt tangerar jobb. I mitten av september kommer Johannes Anyuru på besök och våra treor ska lyssna till honom. Därför vill jag läsa hans nya bok, även om det troligen inte blir så att eleverna kommer att hinna det. Högläsning och utdrag vill jag dock bjuda på och då måste jag ha koll själv.

Lite oroad är jag dock över hösten och hur mycket läsning jag kommer att lyckas få in. Massor av böcker och alldeles för lite tid. Det är ett alldeles för vanligt dilemma. Sedan ska jag helst hinna blogga om de böcker jag faktiskt hinner läsa. Det är en utmaning det också.

 

Trevlig läshelg på er. Jag hoppas att jag hinner och orkar läsa i alla fall någon bok.

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Gott nytt år!

Nu är det nyår för lärare som har turen att få börja året två gånger. Som alla andra på nyårsafton och så vid den här tiden på året då när det är dags att sparka igång ett nytt läsår. Bloggen, som fyllde 7 år i juli, startar också om lite på hösten då det är dags för många boksläpp och roliga litteraturaktiviteter. Jag har ju redan hunnit med Crimetime Gotland, men planerar också att besöka bokmässorna i Göteborg i slutet av september, för ja de är flera i år, samt Stockholm Literature i slutet av oktober.

Jobbmässigt känns det som att det kommer att bli ett lite enklare år. Förra året var tungt och jag låg konstant efter. I år ska jag visserligen handleda läslyftet och vara programansvarig, men det betyder också färre undervisningstimmar och förhoppningsvis tid att fokusera. Privat hoppas jag också på ett lugnare, trevligare och mindre sorgligt år.

Dags att ta nya tag alltså och möta alla nya böcker och människor som kommer att korsa min väg. Mina nyårslöften blir att skratta mycket, läsa massor och jobba lagom.

Gott nytt läsår!

Läs också:

« Older Entries