Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

Det här med att höra hemma är viktigt. I veckan har jag tittat på Allt för Sverige med mina elever som alla lämnat sina hem för att förhoppningsvis hitta nya hem här. Deltagarna i tv-serien har sina hem kvar, men letar efter sina rötter i sina förfäders hemland, för att förhoppningsvis hitta ännu en plats som känns hemma.

Mitt barndomshem har just sålts och egentligen är det anledningen till veckans val av ordpar. Egentligen är ett hus, eller ett radhus i detta fall, egentligen ingenting mer än just en byggnad, men det är ändå en speciell känsla att det nu tillhör någon annan.

Motsatsen till hemma får bli borta, vilket kan tolkas på flera sätt. Det kan t.ex. handla om att vara borta tillfälligt från sitt hem, eller att för alltid ha lämnat det.

Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in.

”Home is where the heart is”, sjunger Erasure i låten Blue Savannah och visst stämmer det till stor del, men hemma är också en plats och kanske till och med en byggnad. Att vara borta hemifrån kan vara ett äventyr, som när systrarna Barbro och Mona reser till Mallorca i Lena Ackebos Världens vackraste man. Faktiskt är det så att ena systern Mona hittar hem när hon reser bort. Ett hem som hon delar med världens vackraste man.

Navid Modiris bok Hej syster handlar om att inte höra hemma i ett land, trots att man bott där i nästan hela sitt liv. Det som föräldrarna kallade hemma är dock borta för barnen och därmed uppstår det Moridi kallar ”mellanförskap”.

Hemmet behöver dock inte vara någon plats att trivas på. Philippe i En oväntad vänskap är i det närmaste fånge i sitt eget hem och att komma bort blir då ett sätt att hitta friheten.

Ingen väljer ändå att lämna sitt hem om det inte är alldeles nödvändigt. Någon som skriver vackert om det är Warsan Shire i dikten som heter just Home. Du kan läsa hela dikten här, men jag bjuder på några favoritstrofer.

 

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well

[…]

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

 

 

 

 

Läs också:

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Läs också:

Att möta Selma Lagerlöf som tonåring

Efter Ebba Busch Thors fadäs på Aktuellt, då hon inte kunde namnge författarna till tre kända, svenska verk har klassiker diskuterats flitigt i sociala medier. Vissa menar att det är elitistiskt med klassikerläsning, medan andra tycker att elever i skolan borde ägna sig mer åt klassiker än andra böcker. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. Läsningen är central i min undervisning och jag önskar att fokus på läsning skulle bli större i kursplanerna. Sedan 2011 är det tvärtom så att litteraturen fått mindre plats, medan det vetenskapliga skrivandet och kunskaper om språk och grammatik står mer i fokus. Ingenstans i kursplanerna står heller att eleverna ska läsa hela verk, vilket gör att diskussionen inte sällan handlar om huruvida det verkligen är nädvändigt att läsa böcker alls. Precis som Johanna Frändén läste jag i princip bara utdrag ur böcker på gymnasiet och de klassiker jag läst har jag läst på Universitetet eller av egen fri vilja.

För mig är det en självklarhet att eleverna ska läsa hela verk och i Svenska 2 och 3 vill jag även föra in klassiker. Det senare kräver dock en hel del av mig som lärare. Alla klassiker som dyker upp på diverse listor som ”100 böcker du ska ha läst” har nämligen inte åldrats väl. Vissa kräver också en kunskap om tiden den skrevs under som få ungdomar har. Dessa klassiker mår bättre av att förbli olästa ett tag.

Förra året genomförde jag för första gången ett läsprojekt i Svenska 2 där eleverna läste romaner av Selma Lagerlöf i grupp. De fick välja mellan fyra ganska korta och förhållandevis lättillgängliga böcker, Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdsägen och Kejsarn av Portugallien.

Det finns många utmaningar för undervisande lärare när klassiker ska läsas i skolan. En är att internet är fullt av analyser av olika slag som eleverna skulle kunna kopiera. Då läsningen erbjuder en del motstånd gäller det att stötta eleverna speciellt inledningsvis och också hitta sätt som de kan hjälpa varandra.

Min stöttning bestod av att vi inför läsningen talade om Selma Lagerlöf som människa och författare, om tiden hon levde och verkade under, samt de idéer som drev henne. 90-talisterna tillhör de mest kända författarna i svensk litterturhistoria och skillnaden mellan 80-talisterna med Strindberg i spetsen och de mer nationalromantiska 90-talisterna är spännande. Många elever fastnade också för Lagerlöfs självständighet och hennes kamp för kvinnors rättigheter.

Jag berättade också kort vad de fyra böckerna handlar om och eleverna valde sedan bok. Utifrån bokval placerades de i en läsgrupp som träffades tre gånger under läsningens gång och diskuterade sin gemensamma bok. Samtalen handlade om bland annat karaktärer, miljö, teman, motiv och typiska 90-talsdrag i boken. En annan uppgift var att koppla boken de läste till Selma Lagerlöfs liv. Under läsningen skrev eleverna också loggbok för att stötta minnet, men också öka förståelsen. De valde till exempel ut citat och skrev tankar kring dem.

Efter läsningen genomfördes ett seminarium i tvärgrupper, där elevernas uppgift var att berätta om centrala drag i sina egna böcker och sedan tillsammans jämföra de fyra verken för att gemensamt ringa in Lagerlöfs stil. Vid dessa samtal satt jag med och antecknade, men eftersom eleverna hade frågor att utgå ifrån och också hade förberett dessa frågor, skötte de det mesta själva.

Sista uppgiften var att skriva en analys om boken som också innehöll kopplingar mellan text och epok, samt text och författare. Analysen avslutades med att eleverna argumenterade kring huruvida boken de läst skulle platsa i en litteraturkanon och huruvida de kunde förstå att Selma Lagerlöf räknas som en av våra största författare.

Så hur gick det då? I våras gick det bättre än när jag gjorde samma projekt nu i höst. Troligen för att uppgiften då låg i slutet av kursen, medan den nu inledde densamma. Samtidigt så insåg jag under höstens arbete att även eleverna i våras var lite förvirrade i början. Det är ett svårt språk att ta till sig och det betyder att läsningen var trög inledningsvis. Efter ett tag gick det lättare.

Läste alla boken? I princip alla. Det går ganska lätt att märka skillnaden på en elev som läst och en som inte läst om man lyssnar till samtal där de deltar. Den som läst kan vara mycket mer specifik, medan den som försöker låta som de läst ofta är ganska svepande i sina tankar.

Kunde alla göra en analys av boken som kopplades till epok och författare? I princip alla. Då fick de väldigt tydliga mallar med färdiga inledningsmeningar för att de som annars tycker att det är svårt lättare skulle komma igång. Även de som gillar att skriva och analysera hjälptes av en struktur, då deras texter fick en tydlig disposition och var lätta att läsa.

I utvärderingen lyfte eleverna fram att det kändes lättare att läsa när de blev förberedda och fick information om författaren och tidsandan. Många uttryckte också att böckerna trots ett svårt språk kändes oväntat aktuella. Speciellt de som läste En herrgårdssägen överraskades över att Lagerlöf skrev om psykisk ohälsa redan 1899. Även om just den boken krävde en hel del av läsaren inledningsvis var det många som tyckte mycket om den. Även Kejsarn av Portugallien berörde många, medan åsikterna gick isär om Körkarlen, som många menade var alldeles för lik Dickens En julsaga. Herr Arnes penningar var den klart mest populära boken i våras, medan höstens läsare var mer skeptiska.

Jag var imponerad av hur mycket eleverna stöttade varandra och hur öppna de var för olika tolkningar i samtalen. Att flera elever läser samma bok ger bättre resultat än när eleverna läser enskilt. Samtidigt får de i alla fall välja lite, vilket inte är fallet då hela klassen läser samma bok.

Till våren blir det mer klassiker och även om jag kommer att låta eleverna välja själva då, kommer jag att uppmuntra dem att ta hjälp av varandra. Vårt skolbibliotek har ganska många exemplar av vissa klassiker och det finns möjlighet att själv skapa en läsgrupp. Det finns klassiker som i princip alltid fungerar bra, till exempel de på den här listan. Jag och skolbibliotekarien brukar berätta om ett urval av de klassiker som vi tror kan passa eleverna, som sedan får välja fritt.

För den som vill ha tillgång till de uppgifter eleverna fick finns en delad mapp på Drive här.

 

Läs också:

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Läs också:

Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson är en favoritförfattare som jag anser får på tok för lite uppmärksamhet för de böcker hon skriver. Att förra boken Jag heter inte Miriam inte nominerades till Augustpriset är en smärre skandal och även om senaste boken Ditt liv och mitt inte är lika fantastiskt, är det ändå en viktig bok som griper tag.

Berättelsen börjar i slutet när Märit kliver av tåget i Lund. Egentligen ska hon resa till sin tvillingbror för att fira deras gemensamma födelsedag, men bortträngda minnen vill något annat. Det är över femtio år sedan hon senast besökte staden som ung läkarstudent. Då var hon på jakt efter en försvunnen äldre bror, nu söker hon snarare efter sina minnen.

Utanför Lund låg Vipeholm där människor som då kallades sinnesslöa placerades. Anstalten är nu kanske mest känd för att Vipeholmsexperimentet genomfördes där. Ett experiment som ligger till grund för vårt tandvårdssystem, men som verkligen kan ifrågasättas.

Vi får följa Märit under några dagar i nutid, men huvudparten av berättelsen utspelar sig under hennes ungdom. De tre syskonens relation står i fokus och vändningarna i den är både skrämmande och obehagliga. En familj i sönderfall träder fram och orsakerna till splittringen är inte lätta att ta in.

Majgull Axelsson tar sig an ännu en viktig och smutsig del av vårt lands historia och hon gör det bra. Hon väjer inte för det obehagliga, men beskriver också det mänskliga mitt i det hemska.

 

Läs också:

Kanon enligt O 2.0

Förra året ägnade jag december åt att presentera 31 böcker som skulle kunna vara en del av en kanon. Inte för att jag egentligen är för en kanon som sådan, i alla fall inte om den är tvingande inom skolundervisningen, men för att att jag tycker är en intressant fråga att fundera kring.

Det jag främst vänder mig emot när kanon diskuteras är att de flesta förlag på titlar som skulle ingå är skrivna av döda, vita, heterosexuella män och därmed skulle en undervisning som innehöll endast dessa böcker vara tämligen ensidig. Därmed inte sagt att litteraturhistoria och kunskap om klassiska verk inte tillhör allmänbildningen, för det tycker jag definitivt att de gör.

Den första titeln i min kanon var Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. En författare och en titel som jag definitivt tycker att alla ska känna till. Det handlar inte om elitism, det handlar om ha en minimal nivå allmänbildning. Tyvärr verkar det inte vara så att alla ens känner till detta (enligt mig och många andra) centrala verk i svensk litteratur. Igår diskuterade Ebba Busch Thor vikten av en gemensam kanon och fick då frågan om tre titlar, varav Gösta Berlings saga var den ena. Hon visste inte författaren. Inte heller visste hon att August Strindberg skrivit Giftas och Klas Östergren Gentlemen. Den sistnämnda må vara förlåten, men de andra borde hon verkligen kunnat. Alla borde kunna det.

Efter att ha sett inslaget bestämde jag mig för att årets julkalender får bli ett gäng kanonböcker till. Precis som förra året tänker jag att de kan uttalas kanOnböcker eller kAnonböcker, dvs bra böcker som många bör, ska läsa för att de är bra. Visst kommer jag också att välja böcker som är kända och av de anledningen är läsvärda, men faktum är att alla klassiker inte håller längre. De må ha varit stora i sin samtid, men de har inte åldrats väl. Sådana böcker kommer inte att finnas med i min kanon. Jag kommer också att fortsatt försöka bredda urvalet, så att fler än de döda, vita, heterosexuella männen får komma till tals. I år blir det dock ”bara” 24 böcker med start 1 december såklart.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: frisk och sjuk

Det snoras till höger och vänster just nu, som november brukar vara alltså. Än så länge är jag inte drabbat och inte heller barnen. Det är skönt. Dagens ordpar blir ändå frisk och sjuk och det behöver självklart inte handla om just förkylningar. Inte heller bara om fysiska sjukdomar, utan även om sjuka hus, eller sjuka strukturer eller vad som nu dyker upp i tankarna.

En sjukdom vi sällan talar om är depression. Just nu tittar jag på första säsongen av 13 reasons why på Netflix där vi redan från början vet att Hannah tagit sitt liv, men inte varför. Tyvärr ser allt för många människor ingen annan utväg än att begå självmord, när de kanske hade kunnat få hjälp att hitta tillbaka till livet.

Hälsans betydelse är central i boken Vi är en av Sarah Crossan. Den handlar om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi som påverkar varandra mycket, även hälsomässigt. Ett sätt att bli ”friska” eller i alla fall att en av dem blir det är att sära på dem.

Jack i Jennifer Nivens bok Holding up the Universe lider av en ovanlig sjukdom. Han är nämligen ansiktsblind och känner knappt igen sin egen familj. Libby är å andra sidan frisk, men väldigt överviktig och därför sticker hon ändå ut. Många ser hennes vikt som en sjukdom och hennes kropp som abnorm.

Vilka kulturella verk kopplar du samman med veckans ordpar?

 

Läs också:

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som ”alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar ”vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet ”Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Läs också:

« Older Entries